Tjällmomilen

I torsdags var det ju en ledig dag och vädret skulle vara fint, alltså planerade jag in en liten vandring 🙂

Efter lite att styra med på förmiddagen så tog vi oss till slut i väg och var framme vid starten vid Hagstugan runt halv ett. Det fanns en liten parkering och även en grillplats där men vi knatade raskt i väg, motsols även i dag. Vet inte varför jag så ofta går motsols, det verkar mest bara bli så?

Leden vi skulle knalla är egentligen ca 2 mil och går upp till Skönnarboledens start. Tacksamt nog så har Östgötaleden även gjort en variant som är 1 mil, 2 mils varianten har vi nämligen redan gått och dessutom skulle vi ju inte hinna runt 2 mil innan det blir mörkt. Första delen av leden går utmed elljusspår, lättgånget.

Första biten av leden som är elljusspår och går utmed kohage.

Besten hade jag dagen till ära kommit ihåg att ta med klövjeväskan till. Han har haft den några gånger nu men jag är allt för dålig på att komma ihåg att sätta på honom den… Planen är ju dock att han ska få testa att gå ett klövjemärksprov- brons i april så nu får matten skärpa till sig med minnet! Denna dag blev det i alla fall den längsta sträckan som Besten har gått med väskan och det var absolut inget bekymmer alls så nu är det dags att börja stoppa i vikt i högre grad. Den här dagen hade han bara ett kilos vikt i väskan.

Duktig liten Best med klövjeväska på sig.

Leden går sedan ut på en liten grusväg några hundar meter innan den går upp i skogen. Här går det uppför men speciellt brant är det inte. Efter en bit ute på en grusväg svänger leden återigen in i skogen. Här stötte vi på en jägare och jag blev lite nervös att vi inte skulle kunna fortsätta men det var inga problem sa han och hundarna tyckte att han var en trevlig prick och hälsade lite väl glatt och höll på att välta hans gevär 😛

Leden går nästan enda fram till väg 211 innan den återigen svänger uppför höjden igen och väl uppe så kommer en ut på ett stort karlhygge. Normalt är karlhyggen inte någon favorit men här är faktiskt fint, att vi hade strålande sol gjorde kanske också sitt till 😉

Kalt och ändå väldigt fint på sitt sätt.

Efter att en tagit sig över hygget så kommer en till en vändplan och här delar sig leden och fortsätter norrut om en vill gå 2mils turen eller som i mitt fall söder ut om en vill gå milvarianten. Vi fick gå en bit till över hygget med solen i ögonen och eftersom det var vindstilla också så hade jag inte mycket att klaga över faktiskt. Leden svänger sedan norrut igen och här gick jag i min egen lilla väg och gick faktiskt fel. Leden är väl markerad här så det var bara mitt eget fel men vi hann nog gå ca 500 m innan jag insåg mitt misstag och fick vända. Väl på leden igen så kom vi snart fram till en liten rastplats vid en grusväg och sjön Västersjön. Alltså kanske inte världens mysigaste rastplats men här fick det i alla fall bli rast eftersom vi gått lite mer än halvvägs och dessutom gått fel 1 km också då.

Bara en bit efter rastplatsen så kom vi ut till någon form av bygge. Här försvann ledmarkeringarna helt för mig, jag kunde verkligen inte se var vi skulle fortsätta? Så då gick vi på känn och det gick ju bra det med även om det blev lite snett och snurrigt en stund. Vi passerade en sjö till och nu kände jag igen mig för det här är samma som 2 mils leden igen. Väldigt vackert att vandra utmed den lilla sjön och även biten efter och inte blev det sämre av att solen nu var på väg nedåt och vi hade magiskt ljus att vandra i. Sista biten tillbaka till parkeringen går på en liten grusväg och ganska snabbt hade vi avverkat den biten.

Så fint med solen på väg ner.

Det var en trevlig led det här och välmarkerad med undantag för efter Västersjön då, men jag gissar att det bara är tillfälligt till det där bygget (kan det ha varit vindkraft?) är klart. Faktiskt så trevlig att jag raskt bestämde mig för att lägga nästa Sennenträff här men då gå en kortare runda. Jag är dålig på leder och platser att ha träffar på åt det hållet i vårt område så det kändes bra att kunna ha en träff här.

Godegård runt

Long time, no see…
Fick ett infall att kanske köra någon blogg då och då och då får det bli så. Mycket har hänt sedan sist men det känns ointressant att tjattra om så i stället lägger jag krutet på vad jag och grabbarna gjorde på nyårsdagen.

Ett lugnt nyår gjorde att jag vaknade pigg och nöjd på nyårsdagen och trots mulet och tråkigt väder så bestämde jag mig för att årets första dag skulle innehålla en liten vandring. Ägg stektes, choklad kokades och sedan packades allt ner i ryggsäcken, hundarna begrep vad som var på gång och yrade runt som vimsiga stollar och fick till slut gå ut så jag kunde göra färdig. När det var färdigt med matsäck snörde jag på mig kängorna och packade in oss i bilen för färd mot metropolen Godegård 😉

Godegård runt såg kanske inte jättespännande ut med en tur på dryga milen som går i en rundslinga är alltid intressant på sitt sätt för mig som tycker att travande fram och tillbaka är tråkigt. Jag parkerade bilen vid Godegård kyrka och gick sedan leden motsols, främst för att jag ville ha skogsdelen av leden på slutet. Jag tror att det var ett bra val, det blev en trevligare runda på sätt tycker jag.

Godegård runt som är en del av Östgötaleden.

Leden började med att gå dryga 2 km på bred grusväg. Hundarna var ju så taggade att de mest for från sida till sida, vet i tusan om de ens hann känna några dofter eller om det bara var rörigt i huvudet för dem 😛 Grusväg är kanske inte jätteskoj att gå på men det var rätt trevligt med bra sikt och lätt att bara låta benen gå. Efter dessa 2 km kommer en ut på en asfaltsväg men jag valde att gena över ett fält för att slippa det. Leden gör sedan en liten labravink och går en kort bit utmed järnvägen innan du är inne i ”samhället” Godegård och går förbi mack, förskola och skola. Därefter får en gå en bit på asfaltsvägen mot Zinkgruvan innan leden till slut går in på en ny grusväg. Biten genom samhället och biten på asfaltsvägen är ju ingen höjdare men det går ju ganska raskt att ta sig förbi så det funkade.

Början av leden gick utmed den här stora stubbåkern.

Ungefär en km in på grusvägen kommer en fram till en badplats och där finns möjlighet att stanna för rast vid en grillplats som såg trevlig ut. Själv valde jag dock att gå vidare och en bit efter så går leden upp i skogen och leden går nu också uppför berget. Det var en ganska bred skogsstig som en följde och den hade nog varit jättemysig men nu var det på ena sidan nedtagen skog, troligen pga barkborren, och det är ju alltid lite trist. Leden fortsatte uppför och en korsar lite olika andra leder som ligger där på berget. Efter att vi kommit upp mot toppen och passerade ett litet fritidshus insåg jag att vi inte hade jätte långt kvar tillbaka så då letade jag bara upp en plats i lä där vi slog oss ner och käkade matsäck. Hundarna fick grisknorrar och jag äggmacka och varm choklad, alla nöjda med den fördelningen 😉

Äggmacka och varm choklad ute på tur, slår alla löjromstoast och oxfiléer i världen om ni frågar mig 😉

Leden började sedan att gå ner för berget och efter ett tag kom vi fram till Krassbäck där Godegårds skidklubb har ett jättefint område. Stor klubbstuga som tydligen ska gå att hyra, fint iordninggjort ute och en ganska stor parkering till. Här fanns också spårkarta som jag kikade på och insåg att här skulle en kanske kunna lägga en sennenträff någon gång?

Spårkarta vid Krassbäck, som synes ett ganska kuperat ställe.

Efter Krassbäck gick leden vidare nedför och sedan kom vi ut vid vägen mot Motala och efter att ha gått över den hade vi bara en kort bit kvar till kyrkan och bilen. Som sagt en dryg mil lång, ganska enkelt om en lite kuperat i skogsdelen av leden och det tog oss med raster och fotostopp dryga 2½ timme att knalla runt.

Nöjda hundar hoppade in i bilen och vi styrde tillbaka hem igen. Årets första vandring avklarad, det blir absolut inte den sista 🙂 Nästa rundslinga är tänkt att bli Tjällmo så får vi se hur den står sig i jämförelse.

Kvillingeleden

I söndags blev det en heldag ute och vilken dag det blev alltså!! Strålande sol hela dagen, verkligen välbehövligt efter denna gråa, gråa vinter som bjudit på typ samma väder sedan i november. Visserligen friska vindar men det kunde man överleva.

Jag började dagen med att ta en runda med alla hundarna. Kvillingeleden stod nämligen på agendan denna dag men den är lite för lång för att Odden ska få hänga med på med sina trasiga ben. Det betyder ju dock inte att ha inte ska få motion så vi gick 4 friska kilometer där på morgonen och naturligtvis fick de andra tre hänga med på den här rundan även om de skulle ut och vandra lite senare. Orkar jag orkar definitivt de! Lite frukost efter det och sedan strax efter tio rullade jag i väg mot Kvillige. Odden var inte nöjd med sin matte men det finns ju tyvärr inte mycket att välja på 😦

Utanför Eriksberg mötte vi upp vårt vandringssällskap och sedan skulle vi gemensamt ta oss till parkeringen. Jag använde Naturkartans app för att hitta dit och nu är det andra gången som den där appen har fel när det gäller kordinaterna, grr. Nåja vi kom i alla fall fram till parkeringen efter en liten felkörning och kunde släppa ut hundarna som typ for runt som idioter..

Kvillingeleden är egentligen tre olika leder som man kan lägga ihop och då få till en lite längre sträcka. Högst oklart hur långt det skulle vara eftersom det finns uppgifter på allt från 9,4 km till dryga 12 km. Våra egna mätningar efter dagen visar på 12 km.

Vi utgick från parkeringen vid Lida och gick sedan medsols. Ganska direkt så går leden brant uppför och man får upp flåset direkt 😉 Hundarna är ju löjligt opåverkade av det men vi tvåbenta flåsade väl kanske lite mer då. När man kommer upp på själva förkastningen som man alltså går ”på” så får man en fantastisk utsikt över Norrköping. Dessutom finns det en fornborg (Torsklint) där uppe fast ska jag vara ärligt så är det inte lätt att se exakt vart den varit. Leden fortsätter från fornborgen och är på sina ställen rejält kuperad och ganska brant. Återigen, hundarna flyger fram, vi tvåbenta suckar och stönar lite mer 😛 Vid en korsning valde vi då att gå mot Skärlötaberget i stället för att bara gå Torsklintleden. Efter någon kilometer kommer man fram till en annan parkering och därifrån kan man gå Skärlötabeget runt, ja eller vad den leden nu kan heta. Ca 1,7 km är den i alla fall enligt skylten. När vi gått runt den biten stannade vi vid parkeringen och tog lunchpaus, det fanns nämligen lägligt nog ett bord med bänkar där.

Katarina och Eira och Bingo där bakom som tyckte att Eira var en synnerligen snygg brud 😉

Brorsan Best och pappa Kilo valde däremot Elsa som sin brud för dagen. Dessa hanar alltså, knasbollar.

Lunch ute, det godaste som finns! Slår alla gånger all restaurangmat som finns 🙂

Kikärtsgryta med yoghurt och persilja i matkåsa, det är fina grejer det! Receptet på grytan finns i senaste numret från Med mera eller vad Coops tidning nu heter?

Dagens lunch stod Eva för, en kikärtsgryta med lite sting i som toppades med youghurt och persilja. Fantastiskt god säger jag! Visserligen tycker jag att det mesta som tillagas eller värms på trangiaköket är rena gourmetmaten men den var verkligen god.

Sen fick vi gå samma sträcka tillbaka för att ta oss till Torsklintleden igen och fortsätta den på norrsidan. Leden är som sagt ganska rejält brant på sina ställen och det är inte alltid helt lätt att se ledmarkeringarna eftersom några börja bli ganska blekta och vi hade solen i ögonen mellan varven (klagar absolut inte på solen!!). Tillbaka vid parkeringen där vi hade bilarna valde Eva att avsluta då hennes knän gav sig tillkänna. Vi andra fortsatte även den sista leden runt, vet inte vad den kan kallas? Jursla leden kanske?

Det var en bred och lättvandrad led första biten och ganska snart kom vi fram till ett jättefint vindskydd som låg vid en sjö. Hundarna passade på att blaska lite och vi tvåbenta passade på att ta efterrätt. Blåbärscheesecake som Ann-Sofie hade med sig, jo man ska ha det lyxigt när man är ute i naturen! 😉 Tyvärr kom vinden åt rätt rejält vid vindskyddet så vi blev snabbt nedkylda och vandrade sedan vidare. Efter några hundra meter efter vindskyddet gick leden upp på berget igen och det blev återigen brant och mycket uppför och nerför. Solen var nu på väg ner och ljuset i skogen var helt makalöst vackert. Rena ynnesten faktiskt att få gå där och njuta även om vi allt fick anstränga oss en del i alla backar.

Trevligt vindskydd med utsikt över en sjö, fast den syns ju inte på den här bilden då 😛
Lite läskigt att det fanns kol som pyrde och glödde när vi kom fram, för någon annan var inte där och så som vinden blåste kunde det ha skett en olycka. Vi släckte så klart när vi lämnade platsen.

Unix passar på att ta en liten vil hos matte Marie. Smart att spara på krafterna!

Nöjda efter en härlig dag ute kunde vi så packa in oss i bilarna och åka hemåt igen. Jag rekommenderar absolut Kvillingeleden men var beredd på att det inte är några enkla 12 km som man avverkar i en hast. Vi hade faktiskt att göra i nästan 6 timmar, fast då höll vi ju inget vidare tempo utan tog oss tid att sätta fötterna rätt för att inte snubbla och skada oss och självklart också tid för att stanna upp och titta på omgivningen. Varför springa fram liksom, vi är ju ute för att njuta 🙂

Härligt som sagt att få tillbringa hela dagen ute i det vackra vädret tillsammans med goda vänner. Nu är det bara att planera in en ny tur och se fram emot den!

Friska ben och sjuka ben

Besten röntgades förra veckan. Jag ogillar att sedera och söva mina hundar, det känns alltid lika olustigt, men det finns ju inget att välja mellan. Ja för röntga benen skulle Best så klart göra.

Ohalt har han ju varit men jag har ju haft mina funderingar på höger bak eftersom han varit ojämtmusklad. Kollad hos kiropraktor med ok i rumpan är han pga det men lite nervöst är det ju alltid. Det visade sig dock att Besten hade de bästa bokstäverna i sammanhanget och resultatet blev A höfter och UA på armbågarna. Jätteskönt så klart och det som finns kvar i ojämnheten mellan höger och vänster får vi alltså anta beror på en muskelskada för några månader sedan så det ska vi nog få ordning på 🙂

Extra roligt med bra resultat på lederna är det så klart eftersom Kilo är pappa och jag är minst lika ansvarig för den här kullen som uppfödare Cissi är. Än så länge har Kilo strålande resultat på sina avkommors leder med en ynka enkelsidig C höft och resten fritt. Håller tummarna för att resten får ha lika friska ben de med så klart!

Hunden med inte lika friska ben, dvs Odd, går det lite upp och ner med. Senskadan tror jag att vi äntligen fått bukt med men jag tycker mig se att artrosen nu slutligen har börjat ge sig till känna 😦 Pigg och glad är Odden som alltid och ute rör han sig helt okej. Inne kan jag dock se lite stelhet efter att han legat och att han avlastar höger fram en del. Det är ju ingen nyhet att det förr eller senare skulle bli så här så någon överraskning är det ju inte men inte blir det roligare för det. Så länge Odden fortsätter att visa att han vill vara med så får han det, make till hund med pannben har jag aldrig tidigare stött på! Men förr eller senare kommer så klart benen ta ut sin rätt och den dagen vill jag helst inte alls tänka på…. För tillfället går han mellan 6-8 km om dagen, fördelat på 3-4 rundor, och upp mot 5 km som längst i ett sträck. Jag påminner mig om att det ju faktiskt inte är alla friska hundar som får så mycket motion så det är egentligen inte någon katastrof att Odden inte är med på allt som de tre med friska ben får göra. Men visst är det jobbigt att inte ”få” ta med honom på längre turer när jag ju vet att han älskar att utforska nya stigar han också. Efter operationerna när Odden fick börja röra lite mer på sig åkte ju Odden, Kilo och jag runt till lite kortare leder och utforskade dessa, funderar på om jag kanske skulle ta och göra det igen? Det finns ju faktiskt många vackra leder som inte är mer än 3-5 km och att byta miljö att gå i är alltid skoj 🙂

Vi har haft lite blandade resultat på våra hundars röntgen.
Olle hade A höfter med en sketen 1:a fram, det var tack och lov inget som någonsin bekymrade honom eller visade sig.
Maxen hade B höfter och UA fram
Uno var ju en större katastrof än till och med Odd med sina D höfter och vad som skulle ha blivit 3 or fram. Någon officiell röntgen finns ju inte på honom men han hade behövt operera minst en armbåge och höfterna läste SKK av till D på båda sidorna.
Emil hade A höfter och UA fram.
Kilo har A höfter och UA fram. Hade jag obegränsat med pengar hade det varit lite intressant att röntga om honom för att se hur det ser ut nu när han är 8 år?
Odden har ju B/C på höfterna och 3:or fram eftersom han är opererad. Det hade varit intressant att veta vad avläsarna hade satt för siffra om de inte fått med att han var opererad?
Frisken var ju med sitt namn bara tvungen att ha A höfter och UA fram 😉
Ja och Best såg ju också han till att skaffa sig bästa resultatet.

När man är för snäll

”Lilla” Frisken är verkligen hunden här hemma som inte gör något väsen av sig. Snäll och go och en riktig mysråtta. Nackdelen med det är ju att han är lätt att glömma bort. Ja alltså jag glömmer ju inte bort att han finns men eftersom han aldrig ställer till med bekymmer och tack och lov alltid har varit vad han heter så behöver jag ju aldrig fundera så mycket på honom.

Kilo har ju ramlat upp i veteranåldern och få så klart lite extra saker pga det. Får han vara pigg och rask är väl tanken att han ska få hänga med på lite utställningar under året och på så sätt får han lite extra uppmärksamhet.

Odden är ju Odd och får alltid extra uppmärksamhet… Han tar en del tid den där bortskämda hjärtehunden ❤

Besten är ju ung och har behövt lite egentid som alla unga hundar behöver för att bli en trygg och trevlig individ. Nu går han ju dessutom på kurs och får egentid där plus att vi ju då tränar hemma också så klart.

Visserligen försöker jag faktiskt att köra ett kort pass med Frisken samtidigt som jag ändå tränar Best och Frisken älskar det. Men eftersom det inte är han som går på kurs så blir det ju inte riktigt lika mycket träning för honom. Funderar faktiskt på om jag skulle ha med mig två hundar till kursen men tycker samtidigt att det är bra för Besten att få åka i väg själv. I går när vi var på kurs var det tex löptik i hallen och det är ju jättenyttigt för honom att få lära sig att sortera bort, men oj så trött han blev 😉

Frisken är i alla fall anmäld till viltspårcirkeln igen och jag funderar på om jag kanske skulle leta efter något mer att göra med honom? Han är som sagt löjligt enkel att ha med att göra, hänger på på allt och ställer aldrig till med något men bara för att man är löjligt snäll ska man ju inte alltid behöva stå åt sidan för sina brorsor!

Är man stor måste man vara snäll! Frisken har tagit fasta på det ordspråket ❤

Lunga

Hundarnas nya favoritgodis är utan tvekan torkad lunga!

I Växjö i november köpte jag torkad nöt- och lammlunga på prov. Det är inte alltid hundarna älskar den typen av produkter men i det här fallet sa alla fyra, även Odden alltså, att det var smaskigt värre.

Själv är jag också nöjd då lungan är praktisk att ha med till träning. Den väger knappast något och nötlungan är lätt att bryta av i småbitar. Lammlunga är visserligen det som Odden gillar bäst men den är lite svårare att dela då de bitarna är lite tjockare. Inte luktar det något heller och torkad som den är så kan man ha det i fickan utan att det blir något kladd, som sagt jag är nöjd!

Hur som så kan Frisk och Best sälja sin själ för en liten bit lunga och de slår verkligen knut på sig själva när vi tränar för att göra rätt och få sin belöning. Nu är ju ingen av dem kräsna men nog gör det skillnad med motivationen med riktigt gott godis.

I Växjö tyckte jag dock att det var ganska dyrt. Tre påsar med 90 g i kostade 100 kr. Så när godiset föll väl ut fick jag ju ge mig ut och leta och jag beställde först från ett ställe där jag fick 1 kg av nöt och 1 kg av lamm för 400 kr, betydligt billigare än i Växjö alltså 😉 När den laddningen nästan var slut nu i början av januari och jag skulle beställa mer var det dock slut även hos återförsäljaren. Trist och även om de lovade att det skulle vara tillbaka veckan efter när jag frågade så är det fortfarande slut i lager. Så jag googlade helt enkelt på stället som gjorde godiset, Smålandsfoder heter det. Och se där fanns det ju en webbutik och där kunde man få nötlunga, 2 kg för 299 kr, man tackar! Det blev omedelbart en beställning därifrån. Tyvärr verkar lammlunga var slut hos dem så Odden får nöja sig med nöt han också för tillfället 😉 Ja han är bortskämd till max den där rackaren ❤

Som grädde på moset så ska just lunga dessutom vara bra om hundarna har lite sura uppstötningar eller lätt för att kräkas galla om de går långt mellan måltiderna. Lunga ska tydligen suga upp ”överflödig” magsaft och därför dämpa sådana symptom. Om det är sant eller inte vet jag inte men faktum med att Odden som ju kan hoppa över mat både nu och då mellan varven inte har haft något sådant sedan de började få äta lite lunga varje kväll 🙂

Torkad nötlunga från Smålandsfoder 🙂

Yes!! Kilo dansk champion :)

Det har blivit tradition att dra till Danmark och mer specifikt Nyborg i januari varje år. En orsak är så klart att det är så långt till utställninssässongen drar i gång och en liten resa i januari piggar ju alltid upp 😉

Lisa hade dock fått för sig att hon inte hade något att ställa detta år så det fick bli en liten övertalningskampanj för att det skulle bli av. Fast helt ärligt var hon väl kanske inte jättesvårövertalad 😛 Nåja i fredags var det dags och jag skulle ha med mig Kilo, nybliven veteran och allt, klart att han skulle få hänga med liksom. I Norrköping mötte vi upp Lisa som hade med sig Soya, Helena som hade med sig Zlatan och dessutom Carro. Fullt i bilen med andra ord. Resan till Nyborg gör bussen numera typ på autopilot så det flöt på bra.

I år hade vi däremot nytt boende eftersom vårt ”Fawlty tower” var fullbokat. Nu hamnade vi i stället på ett bed&breakfast och det var ett lyckokast! Jättefin lägenhet  fick vi med sovrum och sovloft samt ganska stort kök/vardagsrum, perfekt! Mindre perfekt var kanske vädret eller i alla fall underlaget, fy så blött och skitigt det var överallt. Hundarna bryr sig ju inte om det utan klafsar glatt runt men vi tvåbenta som snyggat till hundarna suckade och gnällde en del…

På boendet hade även Christina och Fie inkvarterat sig så vi hade en trevlig kväll tillsammans med lite bubblor så klart.

Lördag och dags för utställning. Hundarna rastades på morgonen och såg ut som skit efteråt. Vi undviker verkligen att använda hotell eller liknande ställens badrum för hundarna men den här gången hade vi inget val, vi var tvungna att spola av det värsta på ben och magar. Ja sen var det ju bara att städa efter sig vilket var lättare sagt än gjort. Till slut tog vi oss dock i väg och efter några minuter var vi på plats vid idrottshallen där vi ju varit rätt många gånger nu. Christina och Fie hade lyckats ta en bra plats till oss och hundarna och vi kunde installera oss och sedan gå bort och föna av hundarna så att det faktiskt såg respektabla ut.

Utställningen rullade sedan i gång och för tikarna gick det precis så som vi skålat för 😉 Zlatan och Kilo däremot nådde inte riktigt ända fram. Herr domare gillade inte riktigt kraftiga berner (?) och Zlatan fick nöja sig med en tredjeplats i championklassen. Kilo vann veteranklassen (yey!) och i bästa hanklassen blev han tredje bästa hane med sitt fjärde r-cert i Danmark. Ja alltså lite surt var ju det men samtidigt, hur bra gjort av min veteran?!

Alla bilder i inlägget är tagna av Carolin Lundmark 🙂

Kilo BIR veteran och Honnie (Tertzos Kazuya Kenta) BIM ❤

Soya knep bästa tik med cert och vi kunde reta Lisa för att hon hade sagt att hon inte skulle åka och inte hade något att ställa 😉 Kilo blev dessutom BIR veteran och övriga tre tikar (Cheekie, Olga och Honnie) vann alla sina klasser plus att lilla Ellington blev BIR baby, inget att klaga på där alltså!

Bogart BIR och Soya BIM 🙂

Vi lämnade sedan utställningen, åkte och fixade lite ärenden och tog sedan ut hundarna på en runda. Lagom tills vi var klara med det kom Christina och Fie tillbaka och vi beställde pizza till vårt boende och ägnade kvällen åt skvaller, skratt och nya bubblor 🙂

Söndag och ny utställningsdag. Att domare Mia Sandgren gillar ”vår” typ av berner visste vi ju både innan och hade dessutom fått det bekräftat i går när hon dömde tikarna så att Zlatan i dag vann championklassen var vi inte så förvånade över. Kilo var tyvärr själv i veteranklassen i dag men fick ck och fick springa med i bästa hanklassen. Helena ville gärna att Lisa skulle visa Zlatan i bästa hanklassen så jag tog över snöret till Kilo själv. Cert ville jag så klart ha och när det bara var två championhanar, en juniorhane och Kilo kvar blev det ju spännande på riktigt. Mia tog en, för mig, gräsligt lång tid på sig och var framme och klämde på Kilo många gånger och efter lite spring och klämmande så blev Kilo till slut andra bästa hane med cert och därmed Dansk champion, tjoho!!

Kilo, Zlatan och Bogart i bästa hanklassen

Så jäkla skoj och Kilo var lite väl på tårna och vrålade som en mistlur… Skoj att han fortsätter att följa i farbror Max fotspår och även han tar sitt danska cert i veteranklassen ❤

Cert till Kilo, tackar, tackar 😀

Vi höll BIR och BIM inom familjen den här dagen 😀 
Zlatan BIR och Cheekie BIM!

Ja efter fina resultat går resan hem väldigt smidigt och det var bara att rulla på. Strax efter tio på kvällen mötte Henrik upp oss inne i Norrköping igen och så var Nyborgshelgen över för Kilos och min del. Övriga i resesällskapet hade ju en bit kvar att åka men det känns alltid bättre att skicka i väg dem på en nattresa när de är flera som kan dela på körningen. Tack och lov har alla kommit hem som de ska och nu kan vi sätta i gång och fundera över vart nästa tur ska gå? 😉

Workshop

Jag är inne i en period där inte bara hundträning är skoj igen utan även fotografering. Vädret och mörkret gör väl visserligen det hela en aning svårt men om man inte kan vara ute och praktisera kan man ju försöka lära sig mer om tekniker och redigering.

Fast bästa sättet att lära sig för mig är i alla fall att göra praktiskt. Så i lördags hade jag anmält mig till en workshop i helt galna gravid och bröllopsfotograferingar. Verkligen inte alls min grej men jag tänkte att alla sätt att lära sig om ljus och bra fotoplatser är bra, motivet kan man ju liksom justera själv sedan.

Det var en ganska kort workshop där vi var indelade i fyra grupper med fem personer i varje grupp. Tre ”stationer” att fotografera vid fanns det, ett bröllopspar, ett par som var gravida och och en gravid utan partner. Det var säkert 6-7 grader varmt ute men det blåste halv storm och modellerna stod i tunna klänningar, jag gissar att de frös rätt rejält… Nåja det var faktiskt riktigt skoj att testa på att fota och miljön var jättefin.

Jag kan konstatera att bröllopsbilder mer var min grej än vad gravida var. Inte för att jag har några planer på att försöka igen men det var som sagt skoj att testa att fota uppklädda människor.

Första stationen för min grupp var den här gravida tjejen. Kallt och blåsigt vilket på en del bilder verkligen syntes då hår och klänning stod åt alla håll 😛

Inte lätt att se avslappnad ut i kylan, vi fotografer stod i tjocka vinterjackor, mössa och vantar…

Andra stationen var nere på stranden och det blåste inte mindre där… Fantastiska modeller som ler och ser glada ut trots vädret. Fast å andra sidan så fick de ju alla en gratis fotografering av en fantastisk fotograf (alltså inte mig utan hon som höll i workshopen 😉 ) så det var kanske lättare då 🙂

Här tillsammans med sin partner också. Jag tyckte att det var svårt med det här. Händerna har en tendens att se lite suspekt placerade ut när det ska hållas under magen liksom. Det borde jag så klart ha sett och bett dem korrigera vid flera tillfällen men det är lätt att se saker när man sitter hemma i lugn och ro vid datorn, betydligt svårare på plats när man samtidigt ska ha koll på kamera inställningar, fokuspunkter och helst inte nocka någon av de andra fotograferna när man förflyttar sig för att hitta vinklar…

Bröllopsparet kändes lättare. Förmodligen för att det var lite mer vana modeller och självmant bytte poser och interagerade med varandra, men ja det var liksom mer min melodi. Att de var ett snyggt par och att det var en fantastiskt trevlig tallskog gjorde ju så klart sitt till 🙂

Jo några bilder är jag ju faktiskt förvånansvärt nöjd med.

Fick jag önska skulle jag så klart gå en workshop i hundfotografering, men de som finns och som jag är intresserade av är utomlands och verkligen inte billiga. Att betala ca 5000 kr för två dagar och dessutom lägga till för flyg och boende är inget jag snyter ur näsan, men någon dag så.

Vän av ordning undrar säkert vad jag så ska med den här kunskapen till och någonstans har jag väl en liten idé om att kanske kunna erbjuda mina fotograferingskunskaper till människor som vill betala för det. Det är långt dit men planen är att under detta år ha några portfoliofotograferingar med andras hundar av olika raser för att lära mig mer och för att utvecklas, men även för att om jag någon dag vill börja ta betalt så finns det bilder att ta av till en hemsida och marknadsföring. Jag har inga planer på att bli någon heltidsfotograf så lugn ni som tycker jag tar mig vatten över huvudet, men om man får in lite pengar varje år så kan man ju köpa sig ny utrustning och redan nu finns det ju tex två objektiv som jag går och suktar efter 😉

Det kommer tillbaka

Jajemen suget efter att träna hundarna har plötsligt slagit till ordentligt igen. Det är ju 5½ år sedan nu sedan det var så där vansinnigt skoj att träna med hundarna, helst hela dagarna liksom 😉 Visst har vi tränat efter att Memilutten försvann men samma sak har det inte inte varit och den där glädjen och pirret över att få träna tillsammans med hundarna har varit nertryckt i skoskaften.

Men så i höstas så började det lite kittla och jag anmälde Besten till kurs och hamnade i samma grupp som jag ju var i i så många år, skoj så klart även om det är en del nya personer och i stort sätt bara nya hundar, det känns ändå väldigt hemma.

Vi hann med två tillfällen innan det var uppehåll i december och Best förvånade mig med att vara riktigt duktig! Ja alltså han kan ju inget men han är ju ett fullständigt matskadat monster så han väljer, än så länge, bort andra hundar och störningar för att vara med matte och hennes godisficka 😛

Vi påbörjade lite små saker som sitt fint för kommande uppsitt, läggande som ju också utgår från sitt fint och så klart lite början till det som någon gång ska bli fritt följ. Vi testade även lite låga hopp och några inkallningar.

Jag hade tänkt att vi skulle träna en del under julledigheten men tråkigt väder och dåligt med inspiration gjorde att det enda vi tränade på var egentligen sitt fint. Ja och så att sitta fot innan man får ta sin mat.

I söndags hade vi kurs igen och då inne i LarsA hallen. Fin hall och så klart oerhört spännande för ett litet monster att få snoka runt i. Mattan luktade tydligen jättespännande och hade Besten fått bestämma hade han nog helst fått gå och snusa av hela mattan i stället för något annat. Nu är ju det något jag inte alls gillar så det blev i stort sätt inget nosande alls för den lilla herren utan han fick ha näsan i vanlig höjd och jobba tillsammans med mig 😉

Och återigen imponerade han på mig genom att faktiskt genomföra en fin träning. Han blir förvisso snabbt trött men det är helt förståeligt, Besten har knappast behövt koncentrera sig mer än två sekunder i taget tidigare. Nu gjorde vi i alla fall sitt fint som faktiskt fungerar mer eller mindre 100% med bara muntligt kommando nu! Lägganden som börjar ta form. Det är svårt att bara kasta sig i backen tycker Besten men han är på god väg och för riktigt gott godis gör han verkligen så gott han kan. Sen började vi också lite mer ordentligt att titta på ingångar. När jag visar med handen har Besten ändå lite koll på sin bakdel och kan svänga in snyggt men någon vidare förståelse för det hela har han inte. Så därför pratade vi om att börja använda pall på honom så det har vi nu några kvällar testat.

Första kvällen handlade bara om att få honom att förstå det lönar sig att gå upp på pallen med frambenen, mycket konstigt tyckte Besten. Dessutom stod ju de andra tre och gjorde sitt bästa för att försöka sno uppmärksamheten från honom. En bisats i det hela är att Odden är en skojig hund. Han fick ju träna på pallen för ett gäng år sedan och har han väl lärt sig en sak så sitter det verkligen benhårt? Trots att pallen inte varit framme på säkert närmare två år så placerade han sig raskt där så fort han fick chansen och kunde sedan enkelt visa de andra hur man flyttar sig både i höger och vänster varv. Mattes hund ❤ Det är likadant med slalom mellan mina ben som han lärde sig som valp, det sitter fortfarande. Det är för jäkla synd att han aldrig fick en chans att bli min träningskompis…

Nåja tillbaka till Best. Andra dagen fick vi så klart repetera det där med att faktiskt gå upp med frambenen på pallen men det snappade han ändå fort. Men så skulle vi ju då försöka röra på bakdelen och nu var det tvärstopp. Herregud så vi höll på i några minuter han och jag där i köket. Med lite mer handgriplig hjälp från mig så kunde jag till slut i alla fall belöna några små förflyttningar med bakbenen och då avslutade vi där när Best kunde få mycket beröm.

Tredje dagen och nu visste Best vad pallen stod där för, den skulle man kliva upp på! Ja om han fick en chans, för nu trängdes både Odd och Frisk där också.. Nåja när storebrorsorna var placerade i annat rum så klev Best med bestämda steg upp på pallen och sedan skulle vi ju då också försöka flytta bakbenen runt igen. Ja det behövdes fortfarande hjälp från mig så klart men den här gången så började Besten förstå att det var något med att han rör sig som gör att matte jublar och det ramlar in godisbitar i munnen 😉  Dessvärre är ju Bestens svar på det mesta att veva med frambenen så när han blir lite frustrerad över att inte förstå vad jag vill så far det ut ett framben på direkten. Nåja det beteendet släcker vi nog ut när han aldrig får någon belöning för det så det löser sig nog. Denna gång gick även läggandet mycket bättre, det börjar plötsligt likna den typen av liggande som jag vill ha. Hur vi ska få bort handhjälp och annat tar vi senare 😛

Ja men det roliga är ju att jag nu verkligen är sugen på att träna hund igen! Det är till och med så att jag kan sitta på jobbet och fundera på hur vi ska komma vidare i pallträningen eller vad vi ska lägga till för nytt 🙂 Ja och hundarna är verkligen med på noterna. Alla fyra trängs och vill vara den som får träna och alla fyra får så klart träna något litet så att alla blir nöjda även om fokus ligger på Besten. Den enda nackdelen jag kan se är väl att godiskontot för hundarna plötsligt kommer sticka i höjden igen för bortsett från Odd så är ju de övriga tre riktiga godismonster och tar helst godis som belöning. Ja och även Odd vill ju ha vissa typer av godisar, torkad lunga är just nu favoriten för alla fyra så matte har naturligtvis beställt hem två kilon av denna vara som jag hoppas kommer i nästa vecka.

Besten på sin födelsedag i december.

Blandade uppdateringar

Men det är väl märkligt att det ska vara så svårt att få till några inlägg här när jag ju faktiskt främst skriver för att själv kunna gå tillbaka och se vad vi har styrt med? Nåja lite är bättre än inget så….

Vi hade en härlig semester och det var väl där någonstans som bloggandet försvann ut i kylan igen. Lofoten och norra Norge är både Henrik och jag överens om att vi vill besöka fler gånger, men det får väl gå något år eller så innan nästa besök. Vi avslutade ju semestern med en vecka på Böda, alltid lika skönt och avkopplande. Långa promenader, möjlighet till vattentraskande och oftast bra väder. Det är det där med när hundutställningen ska vara som vädret fullständigt tjurar i hop sig på Böda?

Odden drog ju under semestern ”upp” sin senskada igen och även om det så klart är jobbigt så vet jag ju nu på ett annat sätt hur vi ska hantera det så vi jobbar oss sakta, sakta tillbaka igen. Det är koppelpromenader, gärna på hårt underlag, kombinerat med ultraljud och laserbehandlingar som gäller för hans del för tillfället. Ca 5-6 km om dagen får han i motionsväg och även om jag tycker att det är lite så vet jag ju att det finns friska hundar som får mindre så speciellt synd om honom är det väl inte direkt. Det tråkiga är ju att det blir mycket promenader på samma ställen helt tiden så jag försöker att då och då åka i väg och gå på andra ställen. Vi kombinerar promenader ute med tid på löpbandet, jättetråkig motionsform enligt mig men hundarna gillar det. Ja eller Odden tycker att det är okej, övriga tre älskar löpbandet?

Helt obegripligt vad som kan vara så skoj med att gå på det där bandet men Kilo går hela sin tid med en viftande svans och om inte Frisken får gå först så försöker han att tränga sig upp på bandet medan de andra går… Ja nytta av det där bandet jag åkte och köpte i Norge för några år sedan har vi i alla fall haft!

Odden fyllde ju 5 år i september och det var väl långt i från alla (inklusive mig själv) som satsade pengar på att han skulle bli så gammal. Det känns väl tveksamt om han kommer kunna hänga med på flera mil vandring igen men så länge han är pigg och levnadsglad och kan komma tillbaka till att hänga med på våra vardagsrundor så känns det okej. Det tråkiga med senskador är ju att de tar sådan tid att läka och eftersom vi nu har gått på ett rejält bakslag så försöker jag verkligen att ta det långsamt med honom, men det är jäkligt svårt när han själv är så pigg som han är. Det är mycket kampande med kopplet i försök att få i gång matte och det är mycket ”men för fan Odden ta det lugnt” från mitt håll 😉 Nåja, man kan ju inte klaga när hunden bara är jäkligt glad även om det så klart är jobbigt att behöva begränsa honom.

Kilo har ju fått några flera barn under hösten. Fyra fanns i magen men tyvärr bara två överlevande. Fast med tanke på att Kilo blir 8 nu till årsskiftet så är det ju ändå bra att han har sprutt på simmarna 🙂 En hane och en tik blev det i alla fall och eftersom de växte upp utanför Norrköping så hann jag ju åka och kika på dem flera gånger. Valpmys tackar man ju sällan nej till. På bild fastande de också eftersom AnnCatrin och jag även i år sålt en väggalmanacka och vi hade lite funderingar på olika typer av bilder. Lillgrabben fick porträttera december och stå ut med att pälsfarmor satte upp julbelysning hade med sig tomteluvor. Nu hoppas vi att båda valparna får långa och friska liv tillsammans med sina ägare!

Grönbergas F-kull, 7 veckor unga ❤

Frisken är som han heter, tack för det. Enkel och lättsam som alltid och sällan till något besvär eller till och med att man nästan glömmer honom mellan varven för att han inte gör något väsen av sig. Mer och mer lik Maxen i sättet blir han och vid flera tillfällen i höst har jag sagt just Max om honom. Nu är det ju bara en stor komplimang att man liknar Maxen så Frisken misstycker nog inte. Frisken har dock haft ett synnerligen oproduktivt år, men på Böda i september så dammade jag faktiskt av honom och han belönades med ett r-cert, inte så illa va?! Nåja han får stå på tillväxt ett tag till, som vanligt är mina grabbar lite sena i starten 😛

Det lilla monstret Best har precis fått börja på lydnadskurs! Plötsligt har suget efter lydnadsträning infunnit sig igen efter flera år och då gäller det att hugga direkt. Raskt anmälde vi oss på kurs och i onsdags var första tillfället. Besten imponerade stort på matte genom att vara uppmärksam och lyhörd trots att det var första gången. Lite synd att kalla det för lydnad kanske men följa godis ska ju bli fritt följ när vi är klara, uppsitt ska kombineras med snabba lägganden och springa efter godisar ska bli tempo, tempo. Och kors i taket så har vi faktiskt tränat en liten stund nästan varje dag sedan dess 🙂 Besten är på, han är ju den mest matskadade hund vi haft så när matte grabbar en näve godis och ber honom följa med är han så klart med på noterna. Kul som tusan är det i alla fall och jag hoppas att den känslan hänger i!

Annars närmar sig ju röntgen… Matten har lite ångest då hon tycker att höger bak är lite knasigt i bland. Ingen hälta men något som stör har det varit. Så Besten fick hänga med upp till kiropraktor Eva för en koll när ändå Odden skulle dit. Ja när jag ändå åkte fick även Kilo en genomgång faktiskt, lika bra om man nu ändå ska dra i väg upp till Stockholm. Kilo var glädjande nog fri från låsningar och fick mest laserbehandling i uppmjukande syfte, skönt eftersom han ju haft en skada som vi bråkat lite med tidigare men som alltså nu äntligen verkar vara under kontroll 🙂 Odden var som väntat påverkad på sin höger sida. Inga jättelåsningar dock men skönt att få honom genomgången och lossad på så att han inte går och snedbelastar, det finns ju liksom gott om andra saker som han har bekymmer med så några låsningar behöver vi inte dras med i onödan!

Besten sedan som jag tycker har varit underställd och kort i steget bak, främst höger, fick visa upp sig hos Eva. Hon såg så klart samma som mig, jag börjar faktiskt bli rätt bra på att diagnostisera mina egna hundar numera 😉 Någon jättelåsning fanns inte och det är ju både bra och dåligt. Det är ju klart att jag inte vill att min hund ska ha låsningar och gå och ha ont, samtidigt undrar jag ju då hur den där höften på insidan ser ut? Eva lasrade i alla fall områdena runt höft, höftböjare osv och lossade sedan på det lilla som fanns. Jag tycker att jag ser en skillnad på Besten efter det, han tar ut steget bättre och är inte längre underställd på samma sätt. Men helt nöjd är jag inte så det ska bli skönt att stöka undan röntgen så att jag får svar på hur det ser ut? Förhoppningsvis är det ”bara” en mjukdelsskada som bråkar med oss, eller så har han kanske någon anmärkning på höften? Så länge han inte har ont eller mår dåligt spelar inte det så stor roll om jag ska vara ärlig. Är det något som jag lärt mig genom Odden så är det att röntgenplåtar inte nödvändigtvis har något att göra med hur hunden mår och i min värld är det viktigast att Besten får må bra om det sedan står någon bokstav på ett papper som är mindre rolig så är inte det hela världen. Jag vet ju dessutom att Besten har gjort några vurpor så jag skulle egentligen inte vara förvånad om det är en mjukdelsskada som är problemet och självklart hoppas jag ju att han ska vara fri vid röntgen, det blir ju så mycket enklare då.

Ja vi fyller dagarna i alla fall med motion, lite träning och rehab, som vanligt alltså. Själv går jag och är sur över att det är konstant mörkt nu. Älskar hösten men hatar mörkret! Tjatet om att det snart vänder är ju direkt felaktig, någon märkbar skillnad är det långt kvar till så bespara mig det dravlet tack 😉 För att pigga upp mig har vi tagit möjligheten att hyra en stuga på Böda några dagar över nyår, det är verkligen något att se fram emot 🙂 Överhuvudtaget ser jag fram emot helgerna eftersom jag tänker vara långledig över jul och nyår, 17 dagar ledigt har jag verkligen inget emot!

Ribbåt och havsörn

I dag vaknade vi upp till ett ganska mulet väder. Campingen var helt död när hundarna fick en morgonrastning innan frukosten, sjusovarfasoner här alltså 😉 När vi käkade frukost satt vi och funderade på vad vi skulle göra med dagen och när jag googlade lite och kollade på kartan så blev jag sugen på att åka lite båt.

I Svolvær finns flera företag som tar en ut på havet men jag fastnade för XXLofoten som erbjöd en tur till Trollfjorden med ribbåt för att få se havsörn. När Henrik inte kunde svara ja eller nej på om vi skulle boka tog jag ett eget beslut och bokade helt enkelt två platser och konstaterade att vi var tvungna att rasta hundarna ordentligt innan. Sagt och gjort vi klädde på oss och tog med hundarna ut på en timmes promenad på en av lederna bakom campingen. Nöjda hundar travade glatt på och fick även ta ett dopp i en liten sjö. Efteråt fick hundarna lägga sig i husvagnen för att vila medan vi då åkte i väg till hamnen i Svolvær.

Väl på plats fick vi klä på oss en värmedräkt, flytväst, mössa, vantar och skyddsglasögon, snygga som tusan blev vi 😛 Sedan bar det av ut till båtarna, vi var två båtar som åkte ut tillsammans, 12 personer i varje plus personen som körde båten då 😉

Själv är jag ju barnsligt förtjust i båtar som går fort och hade helt ärligt gärna sett att vi kört ännu fortare än vad vi gjorde 😛 Efter en bit ut på fjorden så stannade vi för att se om vi kunde lura dit en havsörn. Och jodå, det tog inte många sekunder innan en havsörn dök upp och gjorde lite dykningar kring oss samt hämtade sin utkastade fisk. Jag hann lagom få upp kameran för att kunna fånga en bild på när örnen hade nappat åt sig fisken.

Örn med fisk. Alltså det är var verkligen inte lätt att fånga de här fåglarna på bild men några gånger lyckades jag skapligt.

Maffiga fåglar de där örnarna!

Vi fortsatte sedan en bit till och stannade för att kika lite på en fiskfarm där laxen hoppade som tusan i sina inhägnader. Sedan vidare igen tills vi då kom till Trollfjorden. En smal fjord med höga berg kring, häftigt! Vi fick se flera havsörnar inne i fjorden men ingen som dök efter frisk på samma sätt som den första. Efter en stund vände vi ut igen och precis när vi skulle lämna fjorden så börjar 4 havsörnar att dyka runt våra båtar 🙂 Här blev vi alltså kvar en liten stund och kikade.

Så här såg vi ut, ja alltså det här är ju inte båten vi åkte med då men vi såg ju likadana ut 😉

Vi stannade på ytterligare ett ställe för att försöka få se ytterligare örnar och efter lite tveksamheter så kom det tre stycken som även de kom riktigt nära. Där efter var det full fart tillbaka till hamnen och äntligen blev det lite buskörning 😉

Sista platsen vi såg örn på.

Två timmar gick gräsligt fort och det var helt klart värt både pengarna och att vi åkte i väg för att göra det här 🙂 Men sedan åkte vi raskt i väg för att se om det lilla monstret kanske hade ätit upp hela vagnen för oss? Det hade han nu inte utan alla fyra har nog legat och sovit ganska djupt. Vi käkade en snabb lunch och sedan bestämde vi oss för att åka en liten sväng på den norra delen av Lofoten. Tyvärr var vädret inte speciellt trevligt så det blev mest att just åka runt, inte stanna och gå ut och fota eller kika runt.

Tillbaka vid vagnen igen så behövde jag en ordentlig promenad igen för att vakna till. Odden fick ta en lite kortare runda med Henrik på asfalt med jag och de andra tre grabbarna gick en nästan 5 km lång runda i spåren bakom campingen igen. Så skönt att traska i väg med en podd i öronen. Hur det nu än är så just de där ordentliga promenaderna blir det ju lite si och så med på semestern när man är i väg på det här sättet. Många km varje dag blir det ju på semestern också men det blir ju oftast uppdelat på flera korta i stället för som i dag, två lite längre rundor.

I morgon ska det tyvärr bli ännu sämre väder här på Lofoten så vi kommer nog att lämna öarna och dra oss in mot fastlandet igen och påbörja färden söder ut.

Henningsvær och stränder

I går vaknade vi upp till skapligt fint väder och kunde ta det lite lugnt och beskedligt. Hundarna rastades på en av lederna som finns här i anslutning till campingen och alla andra morgonbestyr som man har. Men fram på förmiddagen bestämde vi oss för att åka en sväng. Vi beslutade oss för att åka ut till Henningsvær som är en liten fiskeby som ligger inte jättelångt från campingen där vi står.

Vägen ut till byn går på en liten slingrande väg över broar, oerhört vackert! Man passerar också en sådan där magisk strand med kritvit sand och turkost vatten. Det är lite som att befinna sig på en annan planet mellan varven faktiskt. Väl i byn parkerade vi på anvisad plats och betalade parkeringsavgift. Vi trodde att den skulle vara ganska dyr men den visade sig bara kosta 10 nkr? Vi lastade ur hundarna och började traska runt i byn.

Grabbarna poserar på en av bryggorna längst in i byn. Och bergen där bakom, alltid dessa vackra berg i närheten ❤

Byn i sig var ganska mysig, det finns lite restauranger och fiksamt några bodar med souvenirer och annat. Ja och så är ju så klart naturen runt i kring underbar! Som vanligt väcker dock hundarna lika mycket uppmärksamhet som själva sevärdheterna 😛 I dag var det en som frågade varför inte våra St Bernard inte hade kagge runt halsen. Då fick jag ju först förklara att de inte är några St Bernard som vi har och om våra hundar gick med kagge runt halsen skulle vi inte ta oss många meter åt gången innan vi blev stoppade 😉 Ungefär som nu alltså 😉

Grabbarna på en brygga längst ut i byn. Ungefär fem personer till fotade hysteriskt grabbarna när jag satte dem här…

Vi kikade på ställningarna där man hänger upp skreifiskarna om våren. Häftigt det här med torrfisk men jag är sorgligt dålig på allt som hör till det. Jag kanske lär mig lite nu kommande dagar då får vi hoppas 🙂

När vi kände oss färdiga med Henningsvær gick vi tillbaka till bilen igen, det var ganska varmt så hundarna ville ha vatten. På parkeringen var det ganska kaosaktigt nu, det var fullt med folk och bilar överallt och jag är glad att vi kom så tidigt som vi gjorde så att vi slapp trängas med alla 😉

Vi åkte i alla fall tillbaka till vagnen och käkade lite lunch och funderade på vad vi skulle göra med resten av dagen? Efter lite om och men bestämde vi oss för att åka till Lofoten akvarium som ligger bara någon kilometer från campingen. Hundarna fick hänga med och ligga i bilen medan vi gick in. Akvariet var helt okej, men kanske lite litet. Men det är intressant att se ”vanliga” fiskar som lax, öring, havskatt, sej och annat och inte en massa tropiska varianter. Dessutom fick vi se söta sälar som också fanns där. Knubbsälar är verkligen gräsligt söta. Vi såg även en film om Lofoten, den var verkligen helt värdelös! Typ alla filmer på Youtube om Lofoten är både bättre filmade och bättre klippta än den här skakiga saken som de visade. Nåja sedan var tanken att vi skulle se på sälmatningen men då började det att ösregna och även åska. Inte för att våra hundar brukar bry sig men Kilo har senaste året visat lite fundersammhet när det åskat så vi bestämde oss för att skippa sälmatning och gå till hundarna i stället. Nu låg alla fyra och sov så inte gick det någon nöd på dem men nu åkte vi tillbaka till vagnen igen och ägnade kvällen åt att laga middag och att kika på Eventyrsjenter på NRK.

Snygg (?) fisk 

Mys i vagnen på kvällskvisten, alla får plats så klart 🙂

I dag vaknade vi upp till finväder! Det passade ju utmärkt eftersom planen var att utforska södra delarna av Lofoten och där ingår att besöka några vackra stränder 🙂

Efter vanliga morgonbestyr så gav vi oss av och siktet var inställt på Haukland Beach eftersom  vädret enligt prognos skulle bli sämre senare på dagen. Dit kom vi fram på förmiddagen och alltså så fint! Härlig strand med visserligen ganska mycket folk men det gick absolut att gå undan och få vara nästan helt i fred. Hundarna fick blaska i vattnet, gräva i sanden och vara strandhundar igen 🙂

Grabbarna på Haukland strand. Så vansinnigt vackert! 

Kilo på väg ut för ett dopp i det turkosblåa vattnet.

Vi hängde på stranden en stund och jag försökte att ta lite bilder på hundarna, vilket inte alls gick?? Alltså mina grabbar brukar vara rätt bra intrimmade på att sitta/ligga tillsammans och se pigga och alerta ut men i dag vet jag inte vad det var som var galet. Ingen lyssnade, ingen tittade åt rätt håll och både Kilo och Frisken satt som hösäckar och såg allmänt bedrövade ut. Jaja de kan ju inte alltid vara på topp de heller. Att fota här på Lofoten har blivit lite antiklimax, alltså jag och landskapsbilder är verkligen inte kompatibla. Det är liksom inte i närheten att mina bilder visa verkligheten. Ja och då blir det ju att jag inte tar så många bilder utan i stället ägnar jag mig åt att ta in allt vackert med ögonen och får använda hjärnan för att minnas.

När vi kände oss klara med stranden så bestämde vi oss för att följa en led en bit för att rasta hundarna. Leden går mellan Haukland och Uttakleiv och jag hade gärna gått hela leden men den var lite för lång och det var alldeles för varmt för hundarna. Men vi gick som sagt kanske 2 km innan vi vände och gick samma väg tillbaka. Leden var lättgången på typ en grusväg som gick en bit upp på berget och får betade både här och där, trevligt helt enkelt 🙂

Lite motion har ingen dött av, men det blev i varmaste laget för hundarna faktiskt så det blev ingen lång tur. Här är vi på väg tillbaka till Haukland och bilen.

Vid bilen fick hundarna vatten och de var rejält törstiga. Dels pga värmen så klart men säkert även för att havsvattnet är salt och det hindrar dem inte att dricka medan de badar 😉

Om man åker genom tunneln vid Haukland kommer man ut vid nästa strand, Uttakleiv. Här fick man betala för att parkera och det var av den orsaken betydligt mycket färre folk här. Ska jag vara ärlig så kändes Uttakleiv finare och härligare på något sätt, men jag skulle gärna vilja veta vad det är som avgör om en strand ska vara gratis att få stå vid eller om man ska betala för det? Hundarna såg i alla fall lite fundersamma ut när vi efter bara någon minuts körning tog ut dem igen på en annan strand? De hade nog räknat med att få sova en stund där i bilen. Vi var inte kvar jättelänge vid Uttakleiv, det blåste en hel del på den här sidan och så började vi bli lite hungriga också. Så jag googlade och hittade ett ställe som verkade trevligt, bara det att det var en bra bit från där vi var. Nåja vi rullade i väg och hoppades på det bästa.

Kilo vid Uttakleivstranden. Jag gillade alla rundade stenar som fanns vid den här stranden 🙂

Lunch intog sedan enligt plan vid Anitas seafood. Här kan man köpa fiskburgare med tillbehör för hutlösa priser, men gott var det, fin utsikt fick vi och solen den sken så vi betalade glatt och njöt i fulla drag 🙂

Det gjorde inte ont att sitta här och äta lunch 🙂

Dyr men riktigt god fisburgare!

Utanför restaurangen fanns en bil med torrfisk. Som sagt en lite märklig men spännande sak tycker jag. Tydligen kan den torskade fisken hålla så länge som upp mot 10 år om den inte utsätts för någon fukt! Och eftersom den är torkad så behåller den alla näringsämnen och ska tydligen vara en delikatess att äta efter att den blötts upp. Någon gång ska jag testa!

Efter lunchen rullade vi vidare till Reine som visserligen är en mysig by men som vi inte stannade vid någon längre stund. Jag hade så klart gärna gått upp på Reinebringen men mer än 400 höjd meter på någon kilometer nä det är inget för Odden, eller för den delen Best, att traska även om det numera finns trappsteg hela vägen upp. Det var däremot gott om folk som gick denna tur för det stod bilar överallt och kom folk gående från alla håll och kanter. Vi valde i stället att åka hela vägen ut till Å där vägen liksom slutar. Det i sig är väl inget direkt att se men vädret var strålande och vi passade på att rasta hundarna här genom att gå ut till sista udden som man utan bekymmer kommer till. Lofoten fortsätter visserligen lite mer söder ut än så här men då får man klättra i berg eller om man möjligen kan ta sig dit med båt? Här var i alla fall jättefint och vi blev sittande en bra stund och  njöt i solen.

Längst ut vid Å i strålande väder, Lofoten har verkligen visat sig från sin bästa sida denna dag!

Även om det inte är mer än ca 12 mil från Å till campingen vi står på så tar det sina dryga två timmar att köra dessa 12 mil tillbaka. E10 är ingen stor europaväg om man säger så 😉 Vi rullade i alla fall sakta hem mot vagnen, passade på att stanna och handlade i Leknes och kände oss mycket nöjda med dagen. Vad vi ska göra i morgon har vi ingen aning om men det blir säkert en bra dag det med 🙂

Nä allt är inte alltid toppen, men Andøya ger vi tummen upp för!

I går var ju tanken att utforska Senja mera och förhoppningsvis få se ön i lite bättre väder. Så blev det inte! Det visade sig nämligen att campingen vi var på var helt bokad pga någon fotbollsturnering. Inte bara campingen vi var på, de flesta var fullbokade. Ja så efter att ha rastat hundarna, plockat i ordning, tagit en dusch osv så åkte vi helt enkelt vidare.

Det tar sin tid att åka med husvagn och det går absolut inte fortare när man är i Norge och deras små vägar 😉 Men vem har bråttom, vi har ju semester 🙂 Vid fem tiden hittade vi en camping på Västerålen som vi trodde skulle kunna vara något att ha. Den låg i slutet av en fjord med höga berg runt omkring, vad skulle kunna vara fel liksom? Men det var ett redigt bottennapp. Campingen var inte det mista charmig, utan sliten och tråkig. Inga platser utmärkta så folk stod huller om buller och vart man än ställde sig så tittade någon snett på en… Säsongscamparna såg mest ut som irländska asfaltsläggare, stökigt och skabbigt. Nä vi konstaterade snabbt att här blir vi bara kvar en natt!

Men vi orkade inte åka vidare så stödbenen kom ner, en liten hage till hundarna kom upp och sedan skulle hundarna rastas. Fast var liksom? Det fanns en liten stig på andra sidan vägen som vi testade men det var inte någon direkt lämplig mark att gå på. Det fick dock duga och hundarna fick i alla fall rasta av sig. Tillbaka vid vagnen så kom det in ett ösregn och vi orkade inte laga någon mat så vi värmde rester från gårdagen och käkade det. Nä inte alla dagar är bra dagar när man är ute på vift 😉

Det enda bra med campingen var att vi hittade ett litet vattenfall där på stigen på andra sidan vägen 😉

Eftersom vi inte hade någon orsak att stanna längre än nödvändigt på denna camping som förövrigt hette Gullfjords camping, så gick vi upp skapligt, rastade hundarna och fick i oss frukost innan vi snabbt packade i hop och redan klockan nio var vi på rull igen.

Dagens plan var att ta oss till Andøya och låta hundarna motionera på de vita stränderna uppe i norr. Husvagnen ställde vi på en parkering i trakten av Sortland och sedan for vi ut på Andøya. Alltså satan så vackert det är här ute på Västerålen! Andøya visade sig dessutom vara en ö som inte bara var branta fjäll utan det fanns en del flackare partier också. Men alla dessa vackra, vackra fjäll som hela tiden är i blickfånget, alltså vi sitter och ojar oss hela tiden över hur vackert det är! Ja och så kom vi till slut upp till Bleik och inte bara var det vackert, solen sken dessutom från en klarblå himmel och vi kunde knalla ner till en kritvit sandstrand och låta hundarna få sträcka ut. Rätt och slätt ljuvligt!

Ja vad ska man säga? Det blir liksom inte mycket bättre än så här!
Lite klantigt att inte ta med sig kameran kan man ju tycka men ja ja, vi ska förhoppningsvis få se fler lika vackra vyer när jag har kameran med mig.

Äckligt stora maneter här dock, lite skillnad mot de små vi har i Östersjön 😛

Efter att gårdagen inte bjöd på så mycket motion och dagen så här långt inte heller gjort det så var hundarna mycket nöjda med att nu få gå 5 km och kunna gå ner och blaska i havet när de ville. Kallt var det, Atlanten verkar inte vara direkt uppvärmd men hundarna bryr sig ju inte om det och jag hade aldrig fått för mig att bada bland dessa gigantiska maneter i alla fall kan jag säga.

När alla var nöjda med strandbesöket så åkte vi vidare en knapp mil till Andernes som ju ligger längst norrut på Andøya. Härifrån kan man åka på valsafari och det hade jag väldigt gärna gjort men det hade varit svårt att få till eftersom Henrik och jag hade fått åka varsin dag med tanke på hundarna, dessutom kostar det ju en ganska rejäl slant, men en annan gång kanske. I stället för valsafari blev det i stället lunch på en restaurang. Någon vidare meny hade de väl inte men mat i magen fick vi och mätta blev vi. Skönt att sitta ute i solen och käka dessutom, obegripligt att det var ganska många som valde att sitta inne? Hundarna rastades lite snabb sedan igen innan vi åkte söderut för att hämta upp vagnen igen, fortfarande konstant ojande över alla vackra vyer.

Ja och vi hade kanske kunnat åka lite mer på Västerålen men dels var en ö avstånd pga någon cykellopp? och dels var vi faktiskt nu ganska sugna på att få se Lofoten till slut. Jag som skulle varit där redan i februari liksom.

Vi har nu hamnat på Kabelvåg camping och den verkar riktigt trevlig av det vi sett. Det finns bra med leder att rasta hundarna på och det ligger bra till för att kunna kika runt lite i närheten i morgon och kanske någon dag till. Här stannar vi i alla fall minst två nätter 🙂

Senja

I dag var dagen att utforska Senja. Fast alltså Senja själv var inte alls på humör för det. Vädret har varit duggregn och dimmigt hela dagen. Molen har varit tunga och hängt nere vid fotknölarna typ. Nåja vi kan ju inte sitta i husvagnen hela dagen så när vi fått i oss frukost, hundarna var morgonrastade osv så satte vi oss i bilen och åkte i väg.

Vi rullade norrut för att ta oss till vägarna längs norra kusten och både jag och Henrik stönade lite när vi insåg hur fruktansvärt vackert det nog var här men nu fick vi liksom bara ana det. Vi åkte genom smala konstiga tunnlar, över någon bro, vi såg små, små byar, allt i ett ljusgrått filter. När vi hade varit i byn Torsken (ja byn hette verkligen så) så stannade vi för att rasta hundarna. På vägen ut till Torsken hade jag sett skyltar om en liten vandring så där stannade vi nu och det visade sig i alla fall vara ett lyckokast!

Vi följde en stig över fjällhed genom en dal och kom efter ca 1,5-2 km fram till en liten sjö där det var en smal sandremsa som strand och fanns ett litet vindskydd. Det var knäpptyst på fjället, inte ett prassel i några löv, inget kluckande i vattnet, bara helt tyst. Maffigt att få uppleva.

Hundarna var nöjda med att få röra på sig och snoka runt. Det lilla monstret snokar mer än de andra och lyckades hitta ett grisöra mitt på fjället? Hur liksom? Mycket tjurigt fick han lämna kvar det då man inte kan veta vad för otäckt ett grisöra som legat på fjället ett tag kan innehålla nu 😉

Kommer ni någon gång? 
Besten har bråttom, bråttom när han får sträcka ut på fjället 🙂

Framme vid Ballesvikvatnet (ja det hette faktiskt så). En trevlig liten sjö med en liten strand och så ett vindskydd.

Henrik roade sig med att skriva in oss i inte mindre än två gästböcker som fanns vid vindskyddet och sedan knallade vi tillbaka samma väg som vi kom.

Vi fortsatte sedan vår rundtur. Stannade och käkade medhavda plättar på en parkering och stannade på ett gäng andra ställen för att kika lite. Ja av det vi såg då 😉 Hundarna var med ut vid de flesta ställena och trots att det inte känns som att de fått mycket motion i dag så visar telefonen ändå att vi gått 10 km i dag så det är kanske inte så konstigt att de inte är rastlösa som de brukar vara när de fått ha en lugn dag.

Stopp vid en rastplats och vi passade på att gå ut på klipporna och försöka ta några bilder med de molnbeklädda bergen där bakom.

Vi var tillbaka vid husvagnen vid halv sex på kvällen och snodde då i hop en snabb middag och gav hundarna mat. Sedan har vi ägnat större delen av kvällen åt att ligga och titta på Monsen på NRK. Wifit på campingen är inte det bästa men det har ändå gått skapligt 😉

En trevligdag är snart slut, i morgon väntar nya äventyr 🙂

Trollsjön

Vi har bättre tur med vädret i Björkliden den här gången än förra så vi ju stötte på snöstorm…

I dag hade vi ett besök vid Trollsjön inplanerat. Utgångspunkten ligger ca 2 mil från Björkliden och skulle vara en ganska enkel tur på ca 10 km tur och retur vilket lät alldeles lagom. Vi tog lite sovmorgon i dag, det ska man väl få ha på semestern va? Trots det så var vi framme vid utgångsplatsen strax efter 10 på förmiddagen. Att få plats till bilen visade sig bli dagens svåraste del? Trollsjön har precis som många andra vandringsställen blivit jättehypade och de två parkeringsfickorna utmed E10 räcker helt enkelt inte längre till. Vi fick vad vi tyckte vara sista platsen, men när vi kom tillbaka några timmar senare så stod det ytterligare 10 bilar framför vår, dvs bilarna står parkerade på E10… Inte praktiskt och inte säkert men så är det alltså.

Nåja vi började knalla i väg från parkeringsfickan upp mot Låktatjokk tågstation. Två skyltar finns vid parkeringen, på den ena står det Trollsjön 6 km och den andra ca 3 meter därifrån står det Trollsjön 5 km på…. Som vanligt är skyltningen i fjällen inte helt tillförlitlig 😛 Efter tågstationen så börjar stigningen uppåt och även om det är skapligt många höjdmeter som man ska avverka så var det ändå inte speciellt jobbigt. Det var ganska många som gav sig av ungefär samtidigt som oss så vi valde att ta det riktigt lugnt i början och låta de andra springa i förväg. På så sätt var vi snart ensamma på fjället och kunde låta hundarna få trava på.

För Besten var ju det här första turen på fjället och han tyckte verkligen att det här var toppen!  Nyfiken höll han sig längst fram  och undersökte allt som kom i hans väg. De andra tre insåg ju direkt vad det var frågan om och såg till att spara på krutet, men det lilla monstret for runt i full fart. Han var duktig och kom när vi hojtade på honom så klart och därför fick han hållas.

Glad Best på väg uppför bergssidan.

Efter ca 1 timme hade vi tagit oss upp för det större delen av stigningen och nu planade stigen ut och vi kom in i själva Kärkesvagge som dalgången heter. Lättgånget och vackert! Fjällheden vad full av blommor och vi hade precis lagom vandringsväder, lagom för att gå i kortärmat men med lite vind så att myggen höll sig borta. Ganska tidigt så inser man vart själva sjön är, det är liksom stopp längst in i dalen och där måste ju alltså sjön vara. Det var dock en lite brantare nedgång och sedan brant uppför innan man belönas med sikten över sjön.

Här har vi kommit upp för den värsta uppförslutet och det planar ut och blir lättgången.

Kärkevagge och där i slutet finns Trollsjön.

Ja och jösses så mycket folk det var där! och av någon anledning ska alla vara på samma ställe dessutom. När man kommer med fyra stora björnar är trängas dock inget som man är speciellt sugen på, eller rent kasst, jag är aldrig sugen på trängas med andra 😉 Vi tog därför av mot den högra sidan av sjön och där fick vi en smatt för oss själva. Det blåste lite mer här när vi kom men undertiden vi var där avtog vinden allt mer för att till slut nästan mojna helt.

Framme vid sjön.

Vi använde strax över 2 timmar från parkeringen upp till sjön och hade redan innan bestämt oss för att ta en ordentlig lunchpaus där uppe så att både Besten och Odden skulle få vila lite. Naturligtvis var ingen av dem intresserade av att vila… Nåja vi kokade lite soppa på trangiaköket och lyxade till det med en bulle till efterrätt. Därefter satte vi oss för att vila lite och njuta av utsikten. Efter lite tillsägelser så la sig även Besten ner och somnade en stund.

Rast och vila vid sjön

Efter ca 1,5 timmar så var det dags att vända åter till bilen. Först lite fotografering vid sjön så klart och sedan vände vi tillbaka samma väg som vi kommit. Det är märkligt men trots att man precis gått stigen så får man en helt annan upplevelse när man ser dalgången från andra hållet. Faktum med att jag gillade det bättre på tillbakavägen än vägen upp.

Grabbarna vid Trollsjön. Riktigt blått vatten och siktdjupet ska vara det bästa i Sverige om man ska tro de som vet.

Påväg tillbaka genom Kärkevagge

Jag var lite tveksam till hur Oddens ben skulle fixa den här turen. Upp vet jag inte är några bekymmer men ner är värre. Odden skötte sig dock med bravur även om man han blev ganska stel när det var allt för brant. Lugnt och försiktigt tog vi oss alltså nedför och använde nästan lika lång tid på tillbakavägen som vi gjorde på vägen upp. På vägen ner sken dessutom solen ganska obarmhärtigt, jäklar vad det brände på! Som sagt vi hade bättre tur med vädret den här gången.

Trötta och nöjda hoppade vi in i bilen och åkte tillbaka till vagnen. Väl där kom det genast fram en man och undrade om vi hade möjlighet att skjutsa honom och frun till deras bil. De hade hamnat lite galet och missat att tåget inte gick som de trodde. Självklart hjälpte vi till att skjutsa dem till bilen efter att vi packat ur hundar och lite annat. Henrik körde dem dit de ville och det visade sig att de varit parkerade två bilar bakom vår hela dagen!

Hundarna har sedan sovit större delen av resten av dagen. Odden har varit rejält stel och mattehjärtat gör lite ont, kanske var det lite för häftigt för honom? Samtidigt så älskar han att få göra sådana här turer så… Nåja gjort är ju gjort och under kvällen har han fått två laserbehandlingar, en på insidan och en på utsidan av armbågen, vi har också kylt och så klart masserat lite också. Förhoppningsvis är han som ny i morgon igen.

Besten slog ihop som ett korthus och lär inte göra speciellt mycket mer väsen av sig i dag, speciellt inte efter att han fick sin kvällsmat. Kilo och Frisken sover så klart de med men är ju mer vana och framför allt är de ju okej i sina ben. Själv har jag varit jättetrött i kväll, fjälluften tar! Henrik har varit så trött att han somnade efter middagen.

I morgon är tanken att rulla vidare, vi har inte helt bestämt vart men in i Norge blir det i alla fall 🙂

Gällivare-Björkliden

Ja vi sov gott på den ocharmiga campingen i Gällivare i alla fall och efter att ha stökat undan frukost för både oss och hundarna samt gått en sväng med hundarna så rullade vi vidare norrut. I Kiruna blev det proviantering. Mat i Norge är dyrt och eftersom det även blir rejält dyrt att kuska runt så här många mil så storhandlade vi alltså i Sverige. Inte för att vi ska åka in i Norge riktigt än men några fler storköp lär vi inte passera 😉

Husvagnen fylldes med mat, så här mycket har vi nog aldrig haft i den tidigare och Besten fick sin lunch samt att alla fick rasta sig lite innan vi rullade vidare igen. Kiruna har vi ju varit i tidigare och kände inte att vi behövde stanna mer tid i. I stället rullade vi mot Abiskohållet. Först funderade vi på att ta en frinatt utmed alla parkeringsplaner som finns utmed E10 men sen bestämde vi oss för att det är rätt trevligt med dusch och el så i stället rullade vi uppför berget till Björkliden. 240 kr för en natt känns ju helt okej med tanke på att det ingår både el, dusch och tvättstuga i det priset. Platserna är visserligen på en grusplan men det funkar som sagt.

När vagnen var på plats, vi fått i oss sen lunch så rullade vi tillbaka till Absisko turiststation. Där var det fullt eftersom Fjällräven classic går av stapeln den här veckan. Nu var ju klockan ganska mycket på eftermiddagen så vi hittade en parkeringsplats och tog med oss hundarna ut på tur. Kilo och jag klev ju av tåget här för 5 år sedan när vi vandrade Abisko-Nikkaloukta men eftersom jag hade haft migrän hela tågnatten och dessutom hade vätskebrist (allt vatten jag hade på tåget gav jag till Kilo) så minns jag inget av det här stället 😛 Nåja nu tog vi igen det.

Vi valde att gå en kort sväng utmed Kungsleden främst för att kika på Abiskojåkka kanjonen. Häftigt värre är det! Dessvärre var det ju strålande sol och varmt så att fota gick så där, jaja. Det blev en ca 5 km som vi gick och med det var hundarna sedan nöjda.

Kilo vid kanjonen. Häftigt och vattnet är fullständigt klart.

Ja och som vanligt blir hundarna lika fotograferade som naturen, vare sig det är jag eller andra turister som fotar 😉

Tillbaka vid vagnen fick hundarna kvällsmat och sedan styrde vi upp middag åt oss själva. I bland ser man att folk frågar i diverse husvagnsgrupper efter vad folk lagar för mat i vagnen? Märklig fråga tycker jag som lagar mat precis som likadant hemma som i vagnen. I kväll blev det lammfärsbiffar med klyftpotatis och tzatsiki 🙂

Efter att ha slappat lite så bestämde jag mig för att ta med mig Frisken ut på en liten extra kvällsrunda och kameran fick hänga med. Vi har utsikt över lapporten härifrån och den är ett favoritobjekt eftersom jag tycker att det ser så maffigt ut. På raska ben traskade Frisken och jag i väg, uppför. Ja det blev rätt många höjdmeter denna kväll men det var det värt. Uppe vid hotellet fotade jag lite med lapporten som bakgrund och sedan knallade vi vidare uppåt. Uppe på en platå fick vi njuta av en fantastiskt vacker solnedgång och med fortsatt lätta fötter traskade vi sedan tillbaka till vagnen och de andra.

Frisken vid hotellet med lapporten bakom sig.

I morgon är tanken att vi ska göra en dagstur till Trollsjön om vädret är okej och hundarna, läs Odd, känns okej.

Mitt i sommaren

Ett inlägg under juli ska jag väl kunna få till i alla fall.

Vi jobbar ju på den här månaden eftersom vi föredrar att ha semester i augusti och september. För mig passar det bra eftersom jag i år återigen jobbar med schemaläggning och den kan jag lika gärna göra hemifrån. Så mina arbetsdagar består i att sitta på jobbet några timmar på förmiddagarna och sedan jobba klart hemifrån. Lyxigt värre faktiskt 🙂  Skönt också att kunna ge svärmor och svärfar lite semester från hundarna eftersom jag kan sköta hundarnas rastning själv när jag jobbar så här.

Dagarna rullar på med andra ord. Jag har haft fullständig kantarellmani senaste veckorna, som vanligt. Förra året var ju så torr så det var inte fören på slutet av säsongen som jag hittade skogens guld. I år har det dock varit god tillgång på kantareller och det är åtskilliga liter som följt med hem 🙂 Synd bara att det är så jäkla trist att rensa sen…

Hundarna mår bra. Besten är verkligen i garderobsåldern just nu och det är ta mig tusan tveksamt om han ska ställas i Byske så som han ser ut. Men han har ju två veckor på sig att rätta till den där fula rygglinjen 😛

Just nu är det rejäl värmebölja och hundarna är lagom rastlösa om dagarna. Det blir lite sim och vattentraskande så klart och så promenad på morgonen, men i övrigt är det vila i källaren som gäller. I går fick alla fyra halvfruset färskfoder till kvällsmat och Besten kunde knappt tro sina ögon. Matskadad som han är så trodde jag att han skulle sluka allt men han var duktig och låg och knaprade på fodret och försökte inte svälja hela korven på en gång.

Vi har haft sommarfest här hemma, vilket blev lite snabbt bestämt. Men spontana grejer är ju oftast det roligaste så det blev en härlig kväll med goda vänner ute i ladugården. 12 hundar och 10 människor var vi, bra fördelning 😉

Jag är inne i en period då jag är sugen på att fotografera massor men just i den här värmen funkar det ju dåligt. Lite fotande senaste veckorna har det i alla fall blivit och i morgon ska jag åka till Strömsholm och fota lite vinthundar 😛 Fördrar ju så klart att fota Berner men får ju erkänna att det är riktigt skoj att fota andra raser också. Ja och i Strömsholm vid slottet ska vi väl kunna hitta någon plats som är vacker att fota vid kan man ju tycka. Frågan är bara om jag står ut i 32 gradig värme och inte minst om hundarna gör det? Fast vinthundar verkar vara mer bekväma med värme än Berner.

Och snart är det semester och då är planen att låta kameran smattra på ordentligt eftersom vi planerat att dra norrut 🙂 Byske så klart men sedan vidare norrut direkt efteråt. Storforsen, Trollsjön och kanske något mer i Sverige och sedan är planen att dra över till Norge och besöka både Senja och Lofoten 😀 Vi får väl se hur mycket vi hinner och hur vädret är men det vore väl själva tusan om jag inte skulle hitta trevliga miljöer att fota i där va?

Tvingade Annette att komma med wachtlarna härom veckan så att jag fick fota lite bland blåklinten 😉

Ja och så hade jag lånat Emmy så henne stoppade jag ut i ett vete och vallmofält.

Odden fick posera bland lavendeln i Alvastra klosterruin och…
…lite uppe på en mur också.

Ja och Frisken ville inte vara sämre än mamma Emmy och fotade sig i vete och vallmofältet han också 😉

Böda, älskade Böda

Ja så var vi här igen. Känns som att komma hem varje gång vi rullar in på vägen upp mot campingen. Vi landade på Lyckesand vid halv ett på torsdagen före midsommar och fick en svettig natt där innan jag tog hundarna och gick in till campingen medan Henrik drog runt vagnen och checkade in. På någon timme var vi i ordning och midsommarfirandet kunde börja.

Vi brukar inte vara jättesociala på campingplatser alla gånger men den här vändan är det tvärtom, vi är oerhörtsociala. Som närmsta grannar har vi Karin och Emil och två platser bort låg Anders och Annette. Skoj att få campa lite med Anders och Annette på Böda igen, det var ett gäng år sedan nu.

Speciellt mycket gjort får vi kanske inte om dagarna. Hundarna rastas och motioneras, vi slappar i solen, vi badar, vi sitter och skrattar och vi tar det lugnt. Odden får vattentraska och leka på stranden och det går inte riktigt med ord att beskriva den känslan. Jag som på allvar trodde att vi skulle behöva ta farväl av honom vid nyår och nu har vi en pigg glad hund som får springa lös på stranden, underbart!!

Lycka på fyra ben ❤

Besten är ju på Böda för första gången i sitt liv, knappast den sista dock 😉 Han gillar campinglivet och har ju även denna gång kompisen Disa på plats att busa med. Om vatten tycker han dock inte lika mycket 😉 Att vara i och blaska och dricka är helt okej, men att tappa bottenkänning är inte hans melodi, än i alla fall. Tyvärr har det varit några dagar med lite vågor och då känns det som en dum idé att öva på simtekniken för lilla monstret.

Springa på stranden är skoj, skoj

Kilo är ju veteranen i gänget när det kommer till Böda och vet hur man ska spara energi i skuggan för att sedan kunna busa i skogen eller på stranden. Han badar som en galning när han får och jagar sin pipis med stort engagemang 😛

Springa i vattnet är livet

Frisken är som vanligt vår mest sansade grabb. Han hänger med på allt men gör inget större väsen av sig. Det där med vatten är inte hans favorit, simmar gör han men bara för att jag säger till honom. Han föredrar att springa i skogen och sniffa runt på stigarna.

Allas våran spanare Frisk ligger och just spanar i en sanddyna.

Jag hade tänkt att jag skulle vara lite aktiv med kameran nu när vi var på Böda men häromdagen drabbades jag av en redig jäkla skitförkylning. Så onödigt när man är här liksom. Det har varit några dagar med mycket pust och stön när halsen gjort ont och näsan ömsom rinner och ömsom är tvärtäppt. Nu tror jag i alla fall att det börjar vända, jag hoppas det!

Men en liten kort fotosession med Beccie och Alva hade vi i alla fall innan Anders och Annette åkte hemåt.

Beccie i solens sista strålar där bakom tallskogen.

Ja livet går sin gilla gång här på Böda med andra ord. Efter den här semestern blir det jobb i några veckor innan vi faktiskt ska ha en riktigt lång semester. Då är tanken att dra norrut, mycket längre norrut 🙂

En gång i månaden var det ja…

Ja så har det gått typ en månad igen och plötsligt är vi inne i sommarmånaderna? Det går för jäkla fort mellan varven. Jag är inte riktigt med i tanken ännu på att det är sommar men det är väl å andra sidan som vanligt.

Vardagar och helger rullar på, det är fullt upp som vanligt. Vi spårtränar och det är verkligen jätteskoj. Liten Best har förstått det här med att spåra och är riktigt duktig. Han är ju för ung för att gå något prov än så länge men fortsätter han i den här takten så bör ett anlag inte vara något som helst problem när han väl passerar nio månaders dagen. Frisken har också varit duktig och jobbar på bra. Sist var det ett rejält krävande spår där jag bland annat var tvungen att klättra så brant uppför att jag fick använda både händer och fötter för att kunna hänga med, torrt var det också, och långt, och spåret hade legat i nästan 24 timmar, men jodå Frisken tog sig runt 🙂 Vi får se om vi kan få till något litet prov för Friskens del kanske.

En tur till Hässleholm och Ängelholm blev det ju för ett tag sedan. Liten Best fick åka i väg på eget äventyr och lämna brorsorna hemma. Själv var han ju dock inte utan hade med sig både Zlatan och Zamantha som stöd i livet 😉 Nu verkar Besten ta det mesta som hans matte utsätter honom för med en klackspark och han plirar nyfiket omkring sig med en vaggande svans, skönt. Resultatmässigt blev han BIR-baby men det var ju inte så svårt då han var ensam babyvalp igen, vilket så klart är lite tråkigt. Matten fick i alla fall lite fnatt när hon kom hem från Skåne och anmälde raskt till Leksand dessutom, vet inte riktigt hur jag tänkte där? Långt som tusan att åka ju… Jaja det löser sig.

Litet monster i Ängelholm.

Vi har ju haft sennenträff här hemma också, en långpromenad. Nästan 20 personer fick jag med mig ut i skogen, så skoj att så många ville hänga med! Lite väl varmt kanske om men ska klaga men det ska man väl inte 😉 Typ 15 härliga km fick vi ihop och en lång lunchrast vid Lillskiren blev det där Henrik och jag ”snodde ihop” lite viltskavsgryta och ris till alla.

I helgen som var blev det husvagnspremiär för året och premiär för Besten dessutom att leva husvagns liv. Även detta tyckte litet monster var helt okej och gillade både att det fanns mycket att titta på, många som ville prata med honom och dessutom fick han ju en ny bästis i form av leonbergervalpen Disa som är ca 2 månader yngre än Besten. Disa och Best tuggade friskt på varandra varje vaken stund men var duktiga valpar som inte for runt utan de lekte ganska lugnt och städat och fick därför hålla på. Vilda valplekar unviker vi helst med tanke på risken för skador.

Best och Disa tuggar lite på varandra.

Just nu är det annars full fart på jobbet, skolavslutningen närmar sig ju med stormsteg och då får jag massor att göra. Betyg ska fixas och grejas med och så ska alla förutsättningar för nästa års schema komma på plats. Jag jobbar hela sommaren som vanligt förutom att vi ju drar till Böda till midsommar och stannar där ett tag efteråt också. Sen ska jag faktiskt för första gången ha 4,5 veckor sammanhängande semester, det ska ju bli löjligt skönt. Jag tycker att vi ska spontan köpa en husbil och dra upp till nordnorge på semestern, Henrik är som vanligt lite mer svårövertalad… Nåja lite Norrland och Norge ska det nog bli på ett eller annat sätt, jag behöver fjälluft!

Kanske undrar någon över hur det går med Odden? Ja den hunden kastar ju sin matte mellan hopp och förtvivlan. Överlag ser det dock helt okej ut och han är med på i stort sätt alla promenader som Kilo och Frisken får och det är så klart helt underbart. Lite smågrejer gör att jag mellan varven får lite lätt ångest, som när han för en dryg vecka sedan plötsligt markerade rejält på vänster fram i stället för höger som ju är där senproblemet varit. Min egna diagnos är en lättare muskelbristning i halsmuskeln som fäster i bogen som ju Odden hade lite bekymmer med för några år sedan. Lite vila, lite laser, lite novafon och vi är nu tillbaka på banan igen. Målbilden är fortfarande att kunna ha en lös Odd på stranden på Böda!

Jag har dessutom fått tag i en elterapimaskin som jag i nästa vecka ska få hjälp med. Förhoppningen är att kunna använda den på främst Odden så klart men även på de andra hundarna. Kilo är ju ändå snart 7,5 år och har ju haft några muskelskador i sitt annars helt friska liv, och skulle absolut må bra av att få elbehandling med jämna mellanrum. Jag skojar om att jag nu har ett helt rehab här hemma så nu ska jag bara anställa Marie också så har jag allt jag behöver 😉

Något annat jättespännande som jag ska göra är att jag på lördag ska på en sagofotograferings workshop! Ja för ska man nu lära sig mer så får man ju ge sig ut och försöka få hjälp. Läskigt att som fullständig amatör åka i väg på något sådant här men förhoppningsvis lär jag mig massor och det här är min ”kompensation” till mig själv för att jag inte kom i väg till Lofoten i våras.

Med tanke på att vi som sagt ska dra till Böda så räknar jag faktiskt med att nästa blogginlägg kommer innan en hel månad till har gått 😉

Dagarna som går, det är livet va?

En blogg i månaden kanske man kan plita ner i alla fall. Grämer mig lite att jag inte får tummen ur oftare, jag gillar att kunna gå tillbaka och se vad vi har gjort men det blir ju lite svårt om jag inte skriver något 😉 Det händer ju saker i alla fall även om jag inte skriver och en del saker kan man ju passa på att få på pränt när man nu är i gång.

Odden hade en rejält bakslag för ungefär en månad sedan. För första gången på länge skulle Henrik åka hem på lunchen till hundarna. Allt hade varit som vanlig när jag var ute med dem på morgonen och mina svärföräldrar hade inte sett något konstigt när de var ute med hundarna på förmiddagen. Hundarna satt sedan i hundgården tills Henrik då kom hem och där har något hänt? Odden var i alla fall trebent när Henrik kom hem och han ringde så klart till mig som fick åka hem. När jag kom hem var Odden dock inte alls trebent men halt var han, han stödde dock på benet. Jag hittade inget speciellt på honom så efter att han fått kissa av sig så fick hundarna gå in och så åkte vi och fortsatte jobba. När jag kom hem på eftermiddagen hoppades jag mötas av bara en lite stel Odd men nä, nu var han verkligen trebent?

Med mycket möda fick jag ner honom för trappen och ut på tomten för att se om han liksom kom i gång om han fick röra lite på sig men nä, höger fram ville han helst inte stödja på alls. Han kissade i alla fall och sedan fick jag med stor möda upp honom för trappen och in i huset igen där jag stängde in honom i vardagsrummet. 1000 tankar hinner ju fladdra genom skallen så klart men jag bestämde mig för att försöka vara lite lugn för en gång skull och avvakta till dagen efter. Odden visade att han hade riktigt ont då han till och med pep till vid två tillfällen och han är normalt inte en hund som säger något. Kvällen gick, Odden låg mest där på vardagsrumsgolvet och jag tog in även Kilo dit eftersom Odden är lugnare när han får vara en del av flocken och inte vara utestängd. Vid halv tio på kvällen sa jag åt Henrik att vi måste försöka få ut Odden och kissa igen, vi får hjälpas åt att få ner honom för trappen. Döm av min förvåning när Odden då reser på sig och helt plötsligt använder benet? Utan några bekymmer går han fram till dörren, tar sig ner för trappen och tycker att ett litet rejs på gräsmattan skulle vara trevlig??

Ja nu fick han ju bara kissa och bajsa och sedan gick vi in. Morgonen efter syntes lite stelhet men ingen direkt hälta fanns kvar och sedan har han sakta återgått till att vara som vanligt igen? Vad det var vet i tusan? Helgen efter såg vi alla fall till att snygga till och göra i ordning hundgården ordentligt. Jag städade ur den, vi la dit störres stenar där hundarna grävt hål och fyllde igen och fixade till så att de inte gick att gräva under trappen länge.

Mattes olycksfågel Odd ❤

Hur konstigt det än låter så har Odden alltså efter det här blivit bättre och bättre och vi har till och med börjat ha honom lös igen på promenaderna. Inte alla promenader och inte helt tiden men efter att ha varit kopplad sedan i oktober är det så klart oerhört skönt för både Odden och oss att vi nu kommit så långt i rehaben att vi kan ge honom lite frihet igen ❤ I går gick vi 5 km runt sjön här hemma vilket är en ganska kuperad runda och Odden var lös tillsammans med de andra. Det funkade fint och det är så skönt att vi är på väg mot ett normalt liv igen.

Helt bra kommer han ju aldrig att bli Odden, men han ska så klart få vara hund och få vara med som alla andra, annars är det ju inte mycket till liv. Nu ska vi fortsätta att bygga lite muskler, stärka senan och bygga upp kondition igen så kanske målbilden av en lösspringande Odd på stranden i Böda till midsommar faktiskt kommer att bli sann!

En sväng till Sundsvall/Ljusdal blev det över påsk. Svenskvinnarutställning på långfredagen där Kilo blev avtackad som 5:e bästa hane. Slappt på lördagen i Ljusdal med strålande sol och sommarvärme. Lite opraktiskt att vi denna helg hade 6 hanar och 2 tikar, som båda löpte… Jaja det gick det med. På söndagen var det special utanför Timrå och den var verkligen inte välbesökt? Litet monster gjorde debut och var sorgligt nog ensam bernervalp. Han skötte sig dock med den äran och gjorde allt matte bad honom om. Pappa Kilo blev 3:e bästa hane så han skötte sig även han.

Best på sin debut. Älskar hans svansföring!
Foto AnnCatrin Uppfeldt

Tisdagen efter påsk tog jag en semesterdag och åkte upp till Stockholm och kiropraktor Eva. Alla tre stora grabbar var inbokade på varsin behandling, lika bra när man nu ändå åker liksom. Kilo var först ut och han var ju hos Eva precis innan jul senast. Efter en parning i februari såg jag tecken på att allt inte var helt rätt hos Kilo, han har tex inte så gärna velat hoppa in i bilen själv utan velat ha hjälp. Lite låsningar i höften på båda sidor fanns men främst en ordentlig låsning i övergången bäcken-svans. Eva lossade på det och så här två veckor senare hoppar Kilo enkelt in i bilen igen.

Odden var nästa hund ut och hans kropp är ju som den är. Dock har den efter bakslaget och 10 timmars hältan som jag nyss skrev om tagit några ordentliga steg framåt igen. Odden visade sig ha en ordentlig låsning i höger bäcken? Det har inte jag märkt något av men Odden skrek faktiskt till och med till när Eva var där och kände första gången så nog var han påverkad där alltid.

Frisken var sist ut och han hade jag bokat åt eftersom han för någon månad eller två sedan började passgå en massa. Det brukar han inte göra på det sättet och även om det efter några veckor försvann så tyckte jag att en kolla kunde vara på sin plats. Men Frisken är vad han heter, frisk så han fick bara lite laserbehandling i förebyggande syfte.

Frisken får laserbehandling på ryggen i förebyggande syfte av Eva.

Under sista veckan i april ägnade jag kvällarna åt att fotografera hundar vid ett magnoliaträd i Finspångs slottspark. Alltså det är ju så vackert! Nu fick jag även möjlighet att öva lite på andra hundar än mina egna vilket är skoj.

Besten med de vackra magnoliorna, så fina!

Frisks mamma Emmy förevigades en av kvällarna, söt som en liten pralin ❤

En söndag tog jag ledigt från både hem och hundar och åkte till Bronäs utanför Katrineholm och ägnade dagen åt att fota lure coursing. Det är faktiskt skojigt men jäkla svårt. En del bra och en del betydligt mindre bra foton blev det 😛 Den här är jag dock riktigt nöjd med, tyckte att den blev riktigt häftig!

Två afghaner har precis startat sitt första lopp. Jag är verkligen inte någon vinthundsmänniska men afghanerna är oerhört fräsiga att fota när de springer, bara en massa päls som kommer fladdrande över gärderna.

Vi spårar lite också. Frisken och Best går på årets spårkurs och Frisken visar varje gång att han minsann kan det här med att spåra. I går hade vi med oss spårledare Sören på Friskens spår och han konstaterade att Friskens spårning mycket väl håller för ett första pris i öppenklassen. Vi kanske ska försöka oss på ett sådant då? Vi får se om domaren har några tider?

Besten fattade ju nada första gången vi var och spårade, det var bara konstigt och äckligt alltihopa. Klöven däremot blev han ju oerhört förtjust i och högg direkt 😉 Andra gången fick han synretning och då trillade poletten ner och sedan testade vi samma sak två gånger hemma med lika lyckat resultat. I går var det tredje tillfället på kursen och Besten fick synretning även denna gång men fick nu vänta innan han fick gå på spåret, skittråkigt sa han och visade tydligt att han ville gå efter och hämta klöven som de slarviga människorna hela tiden tappar bort 😉 Efter en stund fick han ju då gå spåret och jodå, det ska nog bli spårhund av honom också för han fixade både att spåra och ta en vinkel nu 🙂

1:a maj var vi på en liten inoff i Motala Besten och jag. Där fick vi träffa syskonen Bingo och Bonnie också 🙂 Alla tre småttingar skötte sig med den äran och lät sig villigt kollas igenom av domaren och sprang fint i ringen 🙂 Den här pälsfarmorn är mycket stolt!

Best, Bonnie och Bingo 🙂

I dag har vi något så ovanligt som en helt oplanerad dag?! Lite häng i skogen och lite pyssel här hemma får det väl bli, dags att sätta fart nu alltså 😉

Fyrklövern där de trivs bäst, i skogen 🙂

Besten

Ja nu har ju Besten bott lika länge hos oss som hos uppfödaren så nu kan man väl börja säga att vi känner varandra.

Första bilderna jag fick se av valparna fick jag en känsla direkt om och det blev ju slutligen den valpen som följde med oss hem. I bland undrar ju folk hur man väljer valp och varför man väljer just den individen man gör. Naturligtvis tittar jag på hur hunden är byggd och ser ut exteriört men till största del så är det ju ändå en känsla man följer, en känsla av att just den individen skulle passa tillsammans med mig. Jo vi är ju fler i familjen men även om husse så klart är viktig så är det ju jag som har det stora hundintresset och gör mest tillsammans med hundarna, det är alltså jag som väljer 😉

Liten sötnos ca 9 veckor

Besten är en glad lite skit, ett litet sött monster som jag säger. Pigg och framåt och än så länge ganska enkel att ha med att göra. Lite hyss har han redan hittat på, han är ganska påhittig när det är något han vill. En tub svart skokräm snaskade han tex i sig för några veckor sedan och härom dagen exploderade tydligen ett bregottpaket fullständigt utan att Besten har en aning om hur det gick till… 😉 Klättra är också en talang han tydligen besitter så just nu håller vi på att stävja så att han inte lyckas med sina klättringsförsök och framför allt att det inte ger utdelning i form av ätbara saker.

På tur i skogen och bland har matten tur och han är stilla en sekund eller två.

Det enda vi annars egentligen verkligen tränar på är inkallningar, att han ska komma när jag ropar. Oftast fixar han det jättefint och kommer i full fart när han hör sitt namn, men i bland är ju störningarna lite väl svåra och man får påminna honom. Lite ögonkontakt har vi tränat och det snappade han fort, helt enkelt för att han är så matglad. Han slår gärna knut på sig för att få en godbit hur liten den är må vara 😉 Matglada hundar är ju lätta att träna så det gör då verkligen inget. Nu ska vi dock lägga lite krut på att få honom att förstå stanna kommandot. Helt enkelt för att det är ett oerhört praktiskt kommando att hunden kan. Små korta stunder kan han så klart redan nu sitta och stå stilla men han har ingen förståelse för kommandot stanna så det har jag tänkt att han ska lära sig nu. Om inte annat är det ju oerhört praktiskt att kunna just stanna när jag ska fota 😉

Ligga still? Tja då får man lägga honom på ett bord eller likande så att han inte kan ta sig någonstans 😉

I lördags var Best på sitt första kurstillfälle, viltspårkursen. Det gick inte alls, det var ju faktiskt jätteläbbigt med en massa blod där i skogen 😉 Han vädrade så fint och visade att han visste åt vilket håll spåret gick man att följa det, nä tack sa Besten, det kunde ju vara något monster som skulle anfalla honom där bakom busken. Nåja vi lockade med honom fram till klöven och den var ju mer än trevlig däremot. Klöven bar det lilla monstret glatt tillbaka till grillplatsen med en stolt min och ville väldigt ogärna släppa den. I går testade vi att göra en synretning för Besten med klöven för att se om han kopplade ihop den trevliga klöven med det läbbiga blodet. Det verkade han faktiskt göra för han följde bitvis spåret ganska noggrant. Bitvis var det fortfarande lite läskigt men det var precis lika häftigt att hitta klöven igen.

Debut i utställningsringen ska Besten så klart också få göra. Rasspecialen i Sundvall passade bra i tid så dit är han anmäld och det blir debut, vi får väl se vad han säger om det. Vi har övat lite tandvisning här hemma och Besten är precis som pappa Kilo och gillar inte alls att någon tar om nosen på honom, men med lite mutor börjar han nu förstå vad det är jag vill att han ska acceptera och göra så snart kan vi låta andra börja göra samma sak med honom. Tänderna har förövrigt börjat sitta löst nu och en tand har ramlat ut redan. Jag sticker inte under stol med att det är skönt när de där sylvassa gaddarna bytts ut mot lite mer snälla permanenta tänder!

10 veckor

16 veckor, det går ruskigt fort!

Det vi annars behöver ta tag lite i är ensamhetsträningen. Att vara ensam tillsammans med de andra eller bara någon av de andra hundarna är nemas problemas, inte heller att vara ensam med någon av oss tvåbenta utan sina brorsor är något problem men att vara helt ensam tycker Besten är ganska onödigt. Så det tränar vi lite nu och då, korta stunder för att han ska lära sig att det inte är farligt eller jobbigt. Faktiskt är han den enda hunden vi hittills haft som gör någon sak av det, men då får vi helt enkelt bara träna honom lite mer och göra honom trygg i det.

Stor pojke nu 😉

Ja det ska bli skoj att se hur Besten utvecklar sig vidare och hur han kommer bli som vuxen grabb.

Går sina egna vägar

När hoppet återvänder

Odden, min Odden.

Följetongen med Odden fortsätter och från att runt nyår känna mig full av ångest och inte se någon utväg till hur vi skulle kunna få tillbaka Odden i normalt bruksskick till att i dag 2½ månad senare åter ha fyllts med hopp om att vi faktiskt ska få ordning på honom, det är verkligen en berg och dalbana.

I januari fick vi ju den troliga diagnosen senskada på en sena som fäster i armbågen och mellanhanden typ. Så från att ha gått korta promenader på mjuka underlag övergick vi till att gå fortsatt korta promenader men på hårt och plant underlag. Snö och is hade vi i januari men tacksamt nog försvann båda sakerna i början på februari vilket har gjort att motionen av Odden har fungerat betydligt bättre. Viktigast under den här tiden har varit att Odden inte får halka eftersom det riskerar att ”slå upp” skadan igen. Jag har nog aldrig tidigare varit så glad över att vi haft en ganska snöfri vinter. Vidare har det alltså varit viktigt att gå på hårt och stabilt underlag. Mjuka skogsstigar, bye bye liksom… Att traska på asfalt är ju verkligen inte något skoj men om det är vad som krävs för att få ordning på hunden så gör man ju så klart det.

Ja och tro det eller ej men det har fungerat! Runt nyår var ju Odden verkligen rejält halt från och till och även när han inte var ordentligt halt så kunde man ändå se tydliga avlastningsmönster i rörelse. Sedan v 7 har Odden varit helt ohalt och vi har sakta men säkert ökat på motionen från ca 30-40 minuter om dagen till i dag mellan 60-90 minuter. Det känns helt ärligt mer eller mindre som ett mirakel och nu lever faktiskt hoppet om att Odden ska kunna gå normala promenader om några månader igen och ingen är gladare över det än jag så klart!

Jag har nu sakta under två veckors tid låtit Odden få hänga med på en normal promenad vissa dagar. Visserligen den kortaste varianten jag har som tar ca 40 minuter men ändå. Odden är så klart oerhört nöjd om än helt oförstående till varför han måste vara i koppel? Kilo och Frisken är också nöjda, de har utan tvekan saknat och tyckt att det är konstigt att Odden lämnas hemma när vi ska gå någon längre promenad. Ja och jag är så klart mer än nöjd över att vi kan börja återgå till mer normala rutiner och att det funkar utan att Odden mår dåligt av det. I går fick Odden för första gången sedan oktober gå en 5 km runda här hemma och peppar, peppar så funkade det fint. Pigg och glad Odden under promenaden och ingen stelhet eller andra symtom så här dagen efter, underbart!!

Senskador är långdragna och jag har verkligen försökt att läsa på men det finns inte jättemycket att hitta. Senskador på häst finns det gott om att läsa om men på hund är det i stort sätt bara böjsenor på tår som man kan hitta information om. Jag har med andra ord läst på om häst och även om människa och försöker så gott det går att översätta det till min hund. Något måste jag ju ändå ha uppfattat rätt eftersom det går åt rätt håll 😉

Men eftersom det är långdraget så förstår jag ju att det är lätt att släppa ner garden för tidigt och drabbas av bakslag. Jag tycker ju att de är redigt tråkigt att gå med kopplad hund hela tiden men har ställt in mig på att Odden ska gå kopplad i alla fall april ut som kortast. Odden är nämligen som en liten tickande bomb och skulle jag släppa honom skulle han utan tvivel springa som en idiot men stor risk att dra upp skadan. Men eftersom jag för så sent som två månader sedan inte ens vågade hoppas på att jag skulle kunna ha honom kvar så känns ”uppoffringen” att ha honom i koppel lätt som en plätt!

Naturligtvis har jag kontakt med rehab och veterinär. Inte heller de är vana vid den här typen av skada och får testa sig fram lite för att hitta rätt väg att gå. Odden fick under februari laser med ganska tät intervall och även om det är svårt att med säkerhet mäta om det gett resultat så skedde ju en ganska drastisk förbättring efter dessa behandlingar, så någon typ av slutsats kan man väl kanske ändå dra. Den rejäla svullnaden som funnits och som behandlades med kortison finns kvar men är betydlig mindre och nu stabil. Svullnaden blir alltså vare sig bättre eller sämre av motion i form av promenader. Ortopeden vi var hos i januari ville ju inte att Odden skulle simma. För mig känns det lite märkligt med tanke på att Odden svarade väldigt bra på simträningen. Framför allt svullnaden svarade positivt varje gång vi simmade. Marie och jag har därför diskuterat fortsatt träning för Odden. Det är ju liksom så att senan visserligen är jätteviktig att få ordning på men övriga kroppen måste ju också hållas i trim och med tanke på Oddens historik med sina leder så måste vi ju ha koll på att leder och muskler inte blir för hårt belastade nu. Att gå på asfalt är jättebra för senor, att gå på asfalt är inte alls bra för artrosleder, inte helt lätt med andra ord. Marie kan inte heller se orsaken till att simmet inte skulle vara bra för Odden så det lutar nog åt att vi kommer att smyga i gång med lite simträning igen. Hemma går vi på löpbandet, det funkar ju bra eftersom det är plant och stabilt och tämligen stumt. På rehab kör vi en mix av vattentrask och elbehandling. Jag är lite inne på att skaffa mig en hemmalaser. En sådan är ju inte alls lika effektiv som den som finns på rehab men är ju så klart bättre än inget. Novafonen kör vi så klart som vanligt för att hjälpa musklerna att hålla sig mjuka.

Målbilden nu är att Odden till midsommar när vi åker till Böda kommer att kunna få bada och röja runt på stranden som vanligt och faktiskt så känns inte den målbilden längre helt orealistisk ❤

 

Östgötaleden, Tjällmoskogarna runt

Ja men nu är det ju verkligen på tiden att blogga igen och verkligen, verkligen på tiden att jag fick komma ut på en dagsvandring! Dags att idka friluftsliv!!

Sen Odden blev dålig i oktober har jag inte haft någon större lust att ge mig ut på några långa turer och njuta. Det har mest handlat om att ge hundarna den motionen som de behöver och inget annat. Men nu var det i alla fall äntligen dags igen, för i takt med att Odden blir bättre vaknar även lusten till att vara mer ute i naturen till liv igen.

I dag fick jag med mig Hanna på en dagstur när hon ändå var hemma i Ramstorp på besök 🙂 Jag började dagen med att fixa en soppa  och tog sedan en rast runda med alla hundarna innan Kilo och Frisken fick hoppa in i bussen så att vi kunde åka och hämta upp Hanna vid nio. Vi rullade sedan i väg till Kristinefors och starten för Skönnarboleden där vi lämnade bussen och traskade i väg.

Den här biten av Östgötaleden är helt nyanlagd och vi fick börja med att traska ca 2 km på bilväg. Det är ju aldrig roligt så därför valde vi att börja just här och stöka över det redan från början. Hundarna var lite fundersamma över att vi skulle ut och vandra och de fick ha koppel på sig, mycket märkligt enligt dem 😉

Till slut så vek då leden av in i skogen och vi fick följa en grusväg en bit innan leden gick vidare in i skogen. Nu märktes det att leden var nyanlagd så stigen var svagt upptrampad. Men strålande sol och trevligt sällskap betyder att man inte bryr sig mycket om hur stigen är.

Här har vi kommit en bit på leden och får gå på fin spång över ett blött parti.

Inte så mycket till stig alla gånger men fram kom vi ju och märkt var leden. Visserligen lite långt mellan vissa markeringar i bland och med solen i ögonen fick vi leta lite i bland men det gick ändå fint.

Efter ett tag kom vi dock ut till riktigt trevliga stigar och vi kunde konstatera att det nog var något form av motionsspår som man lagt leden utmed. Det spelar ju verkligen ingen roll utan det var bara trevligt att gå på härliga skogsstigar.

När vi närmade oss ledens södra spets så gjorde vi 90 grader höger in i skogen. Där hittade vi några stenar i solen och slog oss ner för att inta lunchen. Som synes njuter Frisken också genom att vända upp magen i solen 😉

Inte långt från vårt lunchställe så kom vi ner till lite hus och vad jag tror var parkeringen för motionsspåren.

Svårt för att inte säga jättesvårt att klaga på dagens väder! Leden följde nu motionsspåret vidare, en bit gick vi till och med på elljusspår. Men sedan svängde leden av mot motsatt håll mot elljusspåret och följde vad jag tror är det milspår som vi redan gått en del på. Leden gick här lite mer kuperat, annars var det här en väldigt lättvandrad led som inte var speciellt kuperad.

Efter att vi även passerat ett ganska nytt karlhygge kom vi så ut på grusväg igen.

Grusvägen övergick i sin tur i asfaltsväg och det gillar vi ju inte. En kortare bit gick vi på en lite större väg men sedan blev det i alla fall en liten väg som vi fick följa i kanske någon km. Här vid skylten Jättegryta fick vi alla fall till slut lämna asfalten bakom oss.

En bit in på vägen så kom vi ju då fram till denna jättegryta som ju alltså är en urholkning i berget gjort av vatten och stenar som virvlat runt där i lång tid någon gång på istiden typ. Hanna var klart besviken när vi kom fram eftersom man faktiskt inte ser speciellt mycket, jättegrytan är ju liksom vattenfylld. Men en av Sveriges största jättegrytor ska det här alltså vara.

Efter jättegrytan så gick leden en bit i skogen igen för att sedan ta oss ut på grusvägar blandat med korta bitar i skogen. Efter ca 5,5 timmar var vi åter vid bilen och min app i telefonen tyckte att vi hade gått 20 km? Leden ska enligt uppgift vara 16,4 km. Nåja med tanke på tiden så känns faktiskt 20 km mer korrekt men hur som så är den i alla fall någonstans mellan 16,4-20 km lång.

Det tråkiga med leden var så klart bitarna med asfaltsväg men trots det så var leden trevlig och jag skulle absolut kunna tänka mig att gå den igen. Härligt med en dag ute i naturen och Kilo och Frisken har varit mycket nöjda med dagens aktivitet. Vi rullade sedan hemåt igen och blev hemma bortskämda av svärmor Anette som bjöd på söndagsmiddag. Köttfärslimpa, sås och potatis satt som en sportmössa efter flera timmar ute och noll inspiration till att laga middag själv.

Odden och Besten har haft en heldag med hussen i stället och Odden är visserligen inte nöjd när han inte får vara med matte men lite nöjd med sin dag är han nog ändå. Nu ligger i alla fall alla fyra och sover sött och jag kan fundera på vart vi ska ta oss ut på tur nästa gång 🙂

Den lilla Besten är här

Ja nu har en liten Best flyttat in här hemma med buller och bång.

Det är alltid svårt att komma ihåg hur det är att ha valp även om Best nu alltså är vår 8:e valp. Brukar de vara så här pipiga? Brukar de kissa så här ofta/sällan? Äter de alltid så här bra/dåligt? Sover de alltid så här mycket/lite? osv i all oändlighet 😉

När på året man får hem valpen påverkar så klart ganska mycket. Det ÄR lättare att få hem en valp på sen vår eller sommaren än nu mitt i vintern. Frisken minns jag som extremt enkel, Besten är på inget sätt svår, men nog har han en liten räv bakom örat alltid. Hittills känns han oerhört framåt och kaxig. Det är så klart inget negativt, bara lite mer att styra upp och få ordning på så att han blir en sådan där följsam trevlig hund som vi alla vill ha.

De äldre hundarna är inte överdrivet imponerade av den här lilla luddbollen. Frisken är den som tar värsta smällen och blir ganska rejält terroriserad vid det här laget av Best. Han hugger friskt vart än han kommer åt på Frisken och Frisken är en mjäkig hane som bara lite ledsamt tittar på oss tvåbenta och undrar om det verkligen ska få gå till så här? Nåja förr eller senare brukar den lilla gå för långt och till och med Frisken fräser ifrån och säger åt honom att skärpa till sig 😉

Pappa Kilo håller sonen lite kortare. Eller egentligen lotsas han mest som att Best faktiskt inte finns. Så länge Best är snäll och beskedlig får han ligga nära Kilo men när han försöker bitas och busas gör Kilo processen kort och fräser till för att sedan gå och lämnar en snopen Best kvar. Det är verkligen intressant att se hur hundar interagerar med varandra!

Odden är klart skeptiskt till det här onödiga skräpet som matte släpat hem 😉 Första dygnet hemma för Besten tog Odd sin tillflykt till soffan, för där fick han ju vara i fred. Sakta men säkert började han sedan mjukna och faktiskt var han den som först erbjöd lite lek med Besten? Den såg jag faktiskt inte komma 😉
Annars är det tur att vi har Odden som faktiskt uppfostrar på ett mycket bra sätt. Han säger i från när Besten går för långt och då säger han i från så att Besten förstår och han är dessutom konsekvent.

Åttonde valpen så så där väldigt hysteriska kan man väl inte längre anklaga oss för att vara ändå 😉 Det blir lite kiss inne och det är bara att torka upp, rumsren blir han sedan förr eller senare ändå. Jag försöker att ta ut Best själv så mycket som jag hinner och kan för jag ser att han gärna vill hänga på de stora i första hand i stället för att välja mig och det är ju nu i början som det är lite extra viktigt att hjälpa honom välja rätt, det får man ju igen tusenfallt senare.

Lite ”inkallningsträning” blir det så klart varje dag, både när vi är inne och ute och det börjar kanske bli dags att lära honom sitt namn också, än så länge kallas han mest för liten eller bebisen när jag ropar. Lite följa godis och lite stanna träning har vi också börjat med. Annars är det ju mest rutinsaker som han ska lära sig nu, som att man inte äter vare sig i de vuxnas skålar eller i kattskålen, jättesvårt tycker Besten framförallt om kattmaten… Man får inte bita i vare sig mattor, soffan eller någon pläd och inte heller i mattes foppatofflor. Än så länge är han ju så liten att det inte gör någon skada när han gnager på saker men så är det ju inte för alltid. Respekt för kompostgaller ”tränar” vi också på, för det vill jag att mina hundar ska ha, man får helt enkelt inte vara en bulldozer som plöjer ner sådana.

Än så länge är det ju ”små barn, små bekymmer” som gäller så livet går sin gilla gång och vi kan njuta av vår löjligt docksöta valp ❤

 

Jag längtar ut

Hela den här vintern har handlat om att motionera hundarna på ett lämpligt sätt. Odden behöver en viss typ av motion medan Kilo och Frisk behöver en annan typ och framför allt mycket mer motion. Ja eller Odden behöver ju egentligen också mer motion men det kan han ju inte få just nu 😦

Det är ett evigt planerande för att få till det på bästa sätt och jodå det går och det är värt det, vi har ju fortfarande tre glada grabbar här hemma hos oss.

Men nu har min abstinens för uteliv börjat ge sig till känna ordentligt. Jag vill ut och gå, ut och njuta av naturen. Sitta på en stubbe och dricka choklad, tända trangiaköket och värma soppa. Att det för tillfället yr snö utanför fönstret och blåser rejält gör ingen skillnad, jag längtar lik förbannat ut, nu!!!

Jag frossar i diverse naturserier för tillfället. Inte för att det på något sätt stillar abstinensen, snarare blir den ju bara värre… men vad tusan ska man göra liksom?!

Ge mig vår, ge mig pigga hundar, ge mig ledigt, please.

En ny bästis

Ja i dag är det lördag och dags att åka och hälsa på Kilo bebisarna ❤

Alltså planen från början var inte att ta hem någon valp. Tre hundar här hemma är vad jag önskar mig och tycker är perfekt. Men med tanke på Oddens ben och Kilo som ju faktiskt fyllde 7 år vid nyår samt att jag väldigt mycket gillar den här kombinationen så blev det plötsligt rent idiotiskt att inte ta hem en liten pöjk. Ja så i dag skulle det alltså avgöras vilken av pojkarna som ska hamnar här i Ramstorp.

En favorit har jag så klart haft sedan de första bilderna jag fick se. När jag såg dem första gången kände jag mig lite tveksam men när jag såg dem för en vecka sedan kändes det ganska självklart och nu i dag så bestod känslan. Vit hane, som haft arbetsnamnet Bingo kommer att flytta hem till pappa Kilo och oss andra.

Här hemma kommer han att heta Best och det är också vad han kommer heta i stamtavlan. Jag gillar att ha det enkelt och har gärna stamtavlenamnet som det faktiska namnet också. Jag har visserligen sagt att alla mina hundar hädanefter ska heta Frisk men jag hittade helt enkelt ingen bra synonym till Frisk på B så då fick det bli plan b och en Best. Om han tänker leva upp till den svenska eller engelska betydelsen av namnet återstår att se 😛

Liten Best, snart 7 veckor.

Det var något med den här uppsynen redan från början.

Dags att köpa på sig ett gäng leggings nu när sylvassa valptänder kommer in i huset igen. Best till höger.

Löjligt söt så klart som alla bernervalpar i den här åldern ❤

Tungt och ångest med en liten gnutta hopp.

Ja här har det varit sorgligt tyst och det finns det så klart orsak till. Att orka gå igenom alla månader sedan mitten av oktober finns ingen lust till men vi ska väl kanske kunna göra några försök till bloggande igen. En eller två små människor där ute i cyberrymden vet jag ju har saknat oss så någon gör vi förhoppningsvis glad med det här inlägget.

Orsaken till att det varit tyst är min älskade olyckfågel Odd. I en längre tid nu har han inte varit bra i sitt högra framben och vi har gjort både det ena och andra för att försöka hjälpa honom, utan någon större framgång. Om vi kommer lyckas är fortfarande högst osäkert och humöret på den här matten är med andra ord allt annat än stabilt och på topp. Den långa julledigheten på 17 dagar ägnades åt att böla för allt och inget och ångesten har ett stabilt tag kring hjärtat så fort jag tänker på Odden, och det gör jag ju typ alla vakna timmar på dygnet… Som sagt på topp är jag verkligen inte.

Diagnosen har varit artros som nu skulle ha utvecklats så mycket att den inte längre går att hålla i schack men jag har hela tiden känt att det inte är, i alla fall, hela sanningen. Nog vet jag hur fula hans armbågar är och att han så klart har artros som påverkar, men jag har som sagt hela tiden hävdat att det är något annat eller mer som är orsaken till Oddens hälta. Efter nyår fick jag medhåll av Marie som tog emot en störtbölande Martinsson och en hund som när vi kollade rörelser ute just då inte visade någon hälta… Ja för så är det alltså, Odden är halt för att sedan inte vara det och jag har inte kunnat hitta några mönster för vad som är den utlösande faktorn. Marie höll nu med mig om att det inte kunde vara enbart artros som var problemet. Odden saknar nämligen dessutom flera klassiska artrossymptom. Nu har vi varit hos två veterinärer och i dag slutligen hos en ortopedspecialist och en trolig diagnos är en skadad sena.

Senskadan hänger så klart ihop med Oddens kassa armbågar och om det går att får ordning på det här vet vi inte, rent kasst vet vi ju inte ens med 100% säkerhet om vi ställt rätt diagnos heller. Men magkänslan hos mig säger att vi har hittat rätt. Enligt ortopeden är det här vanligt hos eddrabbade hundar i 3-5 års åldern. Hundar med edproblematik överbelastar senor som till slut i sig blir ett problem.

Ja och senskador har vi tack och lov inte någon erfarenhet av så nu är matten ute och famlar på okänt vatten. Jaja det är ju bara att börja läsa på och ta hjälp från expertisen. Tack gode gud för att jag har bästa Marie till hjälp! Ovärderlig med all sin erfarenhet och kunskap! Redan i morgon har vi en tid hos henne och jag kan få häva ur mig alla mina funderingar och ställa alla miljoner frågor, vad skulle Odden och jag göra utan henne???

Ångesten har fortsatt ett hårt grepp om hjärtat men jag har ändå ett litet hopp om att vi ska kunna få tillbaka Odden i en normalt bruksskick. Man kan så klart ha åsikter om hur mycket man ska låta en hund genomlida och tro mig den tanken snurrar i mitt huvud också. Odden är dock oerhört tydlig med vad han tycker, han har inga planer på att vilja lägga nosen i vädret! Skulle du som läser ha en annan åsikt så är det helt okej men inget jag kommer att bry mig om, jag är trygg i vetskapen om att jag gör det som är bäst för min hund oavsett vad andra har för åsikter.

Mina tre musketörer i mellandagarna. Vädret reflekterade mattens mående hela julledighetet mer eller mindre…

I övrigt då. Tja Kilo var inte helt okej i sitt röreslemönster innan jul han heller så man kan väl säga att jag var nära att kasta in handduken där ett tag. Jag var dock ganska säker på att Kilos lite korta rörelser hade med den gamla skadan att göra så första julledigadagen åkte vi upp till Stockholm till kiropraktor Eva. Helt ny verksamhet och nya lokaler har hon skaffat sig och fått med sig Marie ditt upp två dagar i veckan (okej jag gläds för Marie och Evas skull men för min egen del är det ju helt värdelöst med verksamhet i Stockholm i stället för Östergötland). Kilo fick en ordentlig genomgång och hade som jag misstänkte låsning både i vänster bog (skadan sedan i somras) samt höger höft/bäcken (skadan sedan hösten 2017). Så här en dryg månad efter behandlingen är Kilo tipp topp igen så resan till Stockholm gav utdelning och var helt rätt 🙂 Som grädde på moset så behandlade Eva även mig som i mitten på december fick något skit i höger skuldra och upp på högra sidan av nacken. Jag hade några dagar innan varit hos naprapaten här i Finspång och fått bort det värsta men när Eva hörde det så ville hon ändå kolla av min nacke. Knak och brak sa det både i nacke, skuldror och rygg och efter det så är även jag ”tipp, topp” 😛

Frisken rör sig tack och lov utan bekymmer, jag hade nog fått läggas in på psyk annars…

I helgen som var blev det ett besök i Nyborg, som vanligt får man väl säga efter att ha varit där i 6 år eller vad det nu kan vara. Vi gillar Nyborg som ofta bjuder oss på härliga resultat 🙂 Denna gång inget undantag. I bilen hade vi med oss Kilo, Zamantha och Zlatan. Att säga att Kilo och Zlatan blev bästisar är väl att ta i men de fick lära sig att acceptera den andres existens 😉 Lite muttrande där bak i bilen men det gick ändå bra.

Uppfödaren som anmält våra hundar har själv haft en tuff vinter med förlusten av Jackpot, ja det har ju inte fått mig heller att böla mindre under julledigheten direkt, och vi skyller på tillfällig förvirring då hon anmälde Kilo i öppenklassen i stället för championklassen. (Å andra sidan har hon anmält honom som schnauzer vid tidigare tillfälle så det här var ändå helt okej 😉 ) Fast med facit på hand så blev det alldeles lysande för Kilo slog till med klassvinst båda dagarna och var båda dagarna placerad som tredje bästa hane med r-cert. Vi hade naturligtvis gärna tagit ett vanligt cert och kvitterat ut en championat men certen la Zlatan beslag på och jag tycker att det är helt rätt, han är verkligen fantastiskt fin! Zamantha, som när som helst kommer odla ut en snopp och flytta hem till mig 😉 slog till med cert på lördagen. Angelica och Lisbeth som också var med men hade egen bil fick med sig två placeringar på Moa i en enorm öppenklass tikar båda dagarna. Ja svårt att klaga på den här Nyborgstrippen alltså 🙂

Kilo i ringen i Nyborg. Foto Caroline Lundmark

Ja och det bästa spar man ju till sist va?
Strax innan Polen trippen hade ju Kilo besök av Wilda och ljuv musik (läs hysteriskt kvittrande) uppstod. Resultatet blev 6 grabbar och 2 (3) tjejer hemma i Wildas valplåda. På självaste nobeldagen föddes de i ett raskt tempo av en mycket duktig mamma Wilda ❤

Vid två tillfällen har jag fått vara nere och hälsa på småttingarna och på lördag bär det av dit igen. Ja och en av de små pojkarna har fått en adresslapp i rumpan som det står Ramstorp på så om någon vecka blir det tre musketörerna här hemma fyra, vilket de ju egentligen i sagan också var 😉

EDS 2018, Warszawa

Ja men då har vi ju varit ute och gjort vägarna osäkra i några dagar nu igen.

Torsdagsnatt klockan 01:00 mötte jag upp Lisa, AnnCatrin, Ulrika, Jackpot, Zamantha, Majken och Åskar inne i Norrköping och vinkade hejdå åt Henrik som varit snäll och skjutsat mig. Jag satte mig bakom ratten och rullade i väg söderut i några timmar. Med först ett avsnitt Historiepodden och sedan lite David Batra pod så var det inga bekymmer att vara vaken. Snarare väckte jag väl mina medpassagerare när jag satt och försökte hålla inne några asgarv 😉 Någon timme före Trelleborg lämnade jag över ratten till Lisa och sov i några minuter.

I Trelleborg fick hundarna frukost och blev rastade och tja även vi tvåbenta mådde nog bra av lite frisk luft så att skallarna vaknade till. Sen åkte vi på färjan och hängde där i de dryga fyra timmarna som överfarten till Sassnitz tar. Sedan började en lite seg och oinspirerande tur mot Warszawa. Jag säger som vanligt, Tyskland är både för stort och i vägen när jag ska genom Europa 😉 Nåja väl i Polen så blev vi glatt överraskade av vägstandarden. Nya fina vägar och hög hastighet får man hålla också!

Någon gång efter tio på kvällen hade vi hittat fram till hotellet och checkade in och fick en välbehövlig natts sömn.

Fredagen började med rastning av hundar så klart. Vi insåg att det faktiskt var ett rätt bra hotell vi hamnat på med bra rastnings möjligheter. Sen blev det frukost innan vi hoppade in i bilen igen… Vi började med att åka och reka vart mässområdet var, det har vi lärt oss är en bra grej då det ofta händer att adresser inte stämmer eller annat knas. Därefter styrde vi kosan mot centrala Warszawa och ett område med flera parker som vi sett ut, för att ge hundarna en ordentlig promenad. Ja det är inte helt lätt att hitta rätt alla gånger men vi hittade en parkering och gav oss i väg in i närmsta park.

På väg ut i parkerna.

Efter en stund så nådde vi en ny park som vi knallade in i. Jättefin, med härlig natur och små paviljonger, bänkar och annat. Gott om ekorrar var det också. Men se här fick man inte vara med hund fick vi erfara för rätt vad det var efter ett litet fotostopp dök det upp en vakt på en segway och motade ut oss. Ja och inte nöjde han sig med att säga att vi inte fick vara där, han åkte verkligen bakom oss tills vi var utanför grindarna 😛

Vi hann ta en bild inne i parken där vi inte fick vara i alla fall 😉

Gott om ekorrar var det i parken och rädda var de inte. Jag gissar att folk brukar mata dem.

Nåja, vi fortsatte till en ny park, tog en liten paus, fotade lite och till slut vände vi åter mot bilen, då hade vi nog varit ute i nästan två timmar och hundarna var nöjda och lite trötta för det var ganska varmt dessutom.

Gänget 🙂
Jackpot ser visserligen ut som om han sålt smöret och tappat pengarna men annars så 😉

Efter vårt parkpromenerande kändes det som att lite mat i magen skulle sitta fint och så skulle vi ju se gamla stan så klart. Ja och det var ju inget dåligt val. Vilken trevlig stad Warszawa visade sig vara! Rent och fint och att vädret visade sig från sin bästa sida fast det är oktober gjorde ju inte att intrycket blev sämre direkt 🙂 Hundarna hängde så klart med oss och vi spatserade i väg. En trevlig uteservering hittade vi där vi kunde slå oss ner och beställa in en tidig middag. Det blev traditionell soppa till förrätt, serverat i ett bröd. Alltså den såg ju inget vidare aptitlig ut, grå som den var med simmande kött, korv och kokt ägg i? Men smaken var helt okej så den får tummen upp. Till varmrätt blev det en öring för min del, riktigt gott!

Soppa i ett bröd. Inte så aptitlig look men god och det är väl vad som faktiskt räknas.

Att staden var full med hundfolk gick inte att missa då det gick förbi diverse olika raser  hela tiden och dessutom visade ju Jackpot vilken kändis han är då en tjej kom fram och frågade ”Jackpot?”. Ja om man som hund blir igenkänd på en stickgata i Warszawa, då får man nog säga att man räknas till kändis va?

Efter maten gick vi i riktning mot Royal castle och på torget där var det minsann uppsatt en stor scen och någon polsk kändis som tog i enda från tårna när han sjön. Ja vi gick ner på en gräsmatta nedanför slottet i stället så att hundarna kunde kissa. Sen gick vi in på borggården på slottet, fast det visade sig ju att där fick man inte heller vara med hund, så även där blev vi ivägkörda 😛

Jodå vi hann med en bild på borggården också innan vi blev bortkörda 😉

Därefter hittade vi Wishing bell. Ja det visste vi ju inte så vi fick googla lite. Det visade sig att man skulle runda denna klocka samtidigt som man önskade sig 1-3 saker. Ja det är klart att vi gjorde det liksom. Vad vi önskade oss? Det är hemligt 😉

Önskning pågår. 

Ja sen tyckte vi att det var läge för efterrätt faktiskt så efter lite velande hit och dit så slog vi oss ner på en uteservering på ett stort torg. Själv beställde jag in glass med frukt och blev väl lite förvånad när det kom in en pannkaka med frukt? Kyparen ursäktade sig och sa att kocken gjort fel, kunde det gå bra ändå? Ja det fick det ju göra då. Som plåster på såret fick jag i stället en rejäl snapps? Lite märkligt då jag var den enda i sällskapet som hade beställt in vatten när de andra tog en drink… Nåja AnnCatrin som var rejält kraxig i halsen fick häva i sig den, här låter vi inget gå till spillo 😉

Nåja efter detta var klockan runt sex på kvällen och det kändes som att det var dags att åka tillbaka till hotellet och förbereda sig inför morgondagen. Hundarna var rätt nöjda med att få sova en stund, de hade ju varit med hela dagen och vi var nöjd med att få dricka lite champagne 😀 Vi skålade som sig bör och sedan blev det en ganska tidigt uppbrott då AC som sagt var rätt hängig. Lisa och jag drack upp resten av flaskan och rastade hundarna och sedan blev det en tidig kväll för att vi skulle orka upp morgonen efter.

Lördag och dags för Eurodogshow! Förväntningarna var höga, själv har jag faktiskt inte varit på någon EDS utan att vi kommit hem med en titel eller två så jag förväntade mig så klart lysande resultat 😉 Men faktum med att Maxen tog veterantiteln 2013, Jackpot och Maxen tog varsin titel 2014, Jackpot fixade titel 2016 så varför skulle 2018 inte leverera liksom?

Maxen i Genevé 2013

Jackpot och Maxen i Brno 2014

Jackpot i Bryssel 2016

Ja vi var uppe ganska tidigt, fixade hundar (okej det var Lisas jobb, inte mitt) rastade, packade och käkade frukost och styrde sedan kosan mot mässhallen. Lite konstigt att inte ha någon egen hund med sig men också lite skönt eftersom jag kunde fokusera på att titta, fota och filma lite då.

Tyvärr gick Åskar i en helt annan hall så hans framfart fick vi ju inte se, men resultatet blev Europajunior vinnare, se där, då hade vi ju en titel detta år också 😀

I berner ringarna var flickorna först ut eftersom de båda gick i juniorklassen. En stor klass, nästan 30 tikar tror jag och både Majken och Z skötte sig fint och fick excellent. Medan domaren tackade av tik efter tik så stod båda våra kvar och slutligen blev Majken avtackad som nr 5 och Z blev trea i klassen. Verkligen inte illa pinkat av brudarna!!

Majken och matte AC i ringen.

Sen var det då strax dags för Jackpot och jag måste väl säga att jag inte direkt hade varit imponerad av domarens bedömning i övriga klasser så det var med viss bävan man undrade vad som skulle hända i championklassen? Men det gick ju bra även om domaren gjorde en liten luring och placerade bak Jackpot till andra platsen inför sista varvet, för att sedan ändå peka fram honom som vinnare 🙂 Ja han är ju bara otrolig den där hunden, finns inte mycket annat att säga. Ja och för att vara lite dryg så såg jag inte vare sig ugghundshanen eller öppenklasshanen som någon direkt konkurrent till Potten och mycket riktigt knep även Jackpot cacibet och därmed titeln 🙂 Även BIR blev det till slut och ja, han är fantastisk!!

Ja då var den tredje europavinnar titeln i hamn!

Bedömningen hade gått fort så nu hade vi lite tid att slå ihjäl innan det var dags att bege sig mot finalhallen. Vi fotade hundarna lite, jag fotade lite andras hundar också, jag hann se Fie och pyrren Katie fixa en titel de med och bli BIM!! och så fick vi faktiskt något i magen också.

Nöjd AC som hittat både något att äta och en öl! Inte någon självklarhet har vi lärt oss 😛

Z väntar på att hon också ska få något gott.

Till slut tog vi vårt pick och pack och gick till finalhallen. Åskar och Ulrika var redan inne på förhandsgranskning för juniorfinalen då och Lisa behövde ganska snart gå dit hon också. Majken och Z satte vi i varsin bur vid en lugn vägg vid sidan av finalringen, på så sätt kunde vi se dem samtidigt som ringen. Och det kanske var tur för plötsligt dök det upp en karl som vi tyckte betedde sig ganska skumt. Vi höll så klart koll på honom och till slut gick  AC bort till hundarna för att markera att vi hade sett honom. I slutändan tror jag faktiskt inte att han var ute efter att göra något dumt men better safe than sorry liksom.

Tyvärr var det bara in och ut för både Åskar och Jackpot i finalringen och vi fick avsluta dagen på mässan med att fota dem lite på ett vinnarpodie.

Ja här har vi den, titelbild nr 4 på europautställningar 🙂

Tillbaka på hotellet så tog vi lite bubblor för att fira och sedan skulle vi käka middag på hotellet tänkte vi. Hundarna var nöjda med att få sova efter en heldag på mässan. Men att ha med sig AC när det kommer till mat utomlands är någon sorts förbannelse 😉 Restaurangen på hotellet var just denna kväll fullbokad och stängd för alla utom det bokade sällskapet. Nåja vi knallade helt enkelt över till grannhotellet 50 meter bort och hade sådan tur att vi faktiskt fick bord där, trots att det var massor med folk där. Det visade sig dessutom vara ett lyckokast tror jag för vi fick in en god pasta och sedan en mycket god glass. Efter det kunde vi nöjda med dagen ta ytterligare lite bubblor och sedan snabb rasta hundarna och slutligen slänga oss i sängen.

Söndag och dags att checka ut från hotellet för att sedan åka tillbaka till mässan för ytterligare en utställning. Väldigt lite hundar anmälda och typ ingen polsk? Det var förmodligen inte det minsta konstigt med tanke på den überotrevliga domaren för dagen. Att domare inte dömmer som jag ”vill” är inget jag bråkar om men när domaren är otrevlig, dryg, oförskämd, står och himlar med ögonen och bara är ett redigt rövhål, nä då blir jag faktiskt sur.

När domaren placerade Jackpot sist i championklassen började faktiskt alla runt ringen att asgarva, vad ska man göra liksom? Men det är ju inte utan att man funderar på vad fru domare själv tänkte när hon fick den reaktionen på sin bedömning… Brudarna sedan föll inte heller de direkt domaren i smaken och ganska snart var det tämligen sorgliga bedömningen över. Juniorhanen som till slut blev BIR var i alla fall helt okej så då får man glädja sig åt det. Jag kan dock inte rekommendera någon att slösa bort sina pengar på denna domare, ja såvida ni inte vill bli dåligt bemötta så klart…

Söndagens BIR, Goldbears Frank Zappa, som här även blir BIS junior samma dag 🙂

Även om Berner snart var klart så hade vi en hel del tid att göra annat på eftersom Åskar skulle in sent i sin ring. Vi hann bland annat gå ut och packa om i bilen så att det var klart tills vi skulle åka hemåt och AC hann även gå och shoppa lite. Ja och så hann vi se pryrrarna igen och där blev Katie BIR denna dag 🙂

Domaren i Åskars ring hade inte det minsta bråttom, faktum med att han fortfarande höll på med sina raser när finalerna drog i gång… Nåja Åskar han vinna juniorklassen och springa bort till finalringen precis i tid för att hinna vara med. Tyvärr igen placering men jag fick ju då se bernern bli BIS junior i stället.

Vi avslutade vår vistelse i Warszawa med lunch, där vi faktiskt testade lite golonka, innan vi tog plats i bilen och började färden hemåt. Resan gick bra även om man får träsmak i rumpan av att sitta så länge. Jag tog passet efter färjan i Rödby vid halv två på natten och klarade av att köra ganska länge utan att bli trött. Över på svenska sidan lyckades jag dock köra på en älg, det är ju inte helt lyckat. Nu var det en redan död älg som någon annan krockat med och jag körde bara över typ klövarna på den där den låg mitt på min vägbana. Mina sovande vänner vaknade lite yrt så där när bilen skuttade till men fattade nog inte riktigt vad som hände. Vid Brahehus stannade vi för att rasta hundar, ge dem frukost och även få i oss själva lite frukost innan jag körde den sista biten till Norrköping där svärfar Tommy var snäll och kom med Ulrikas bil så att vi kunde byta.

Med det var denna resa över för min del och även om det är skoj att vara på äventyr så är det så klart skönt att komma hem till sina egna hundar och sin egen säng. Nu är det bara att sätta i gång och börja planera för nästa tripp 😉

Oddens dag

I dag är och har varit en bra dag 🙂

I dag blir Odden 4 år och det är med glädje jag kan säga det eftersom det inte alls har varit självklart att han skulle bli så ”gammal”. Det har varit en krokig väg och vi jobbar dagligen på att vi ska kunna fortsätta framåt och peppar, peppar, än så länge ser det ju ändå både lovande och helt okej ut 🙂

Odden är nog nöjd med sin dag i dag gissar jag. Vi började med frukost och just nu är vi inne i en bra period där Odden faktiskt äter så frukosten slank ner utan något tjafs. Strax efter halv nio knallade vi i väg hemifrån för att ta en långtur. Min tanke var att gå vår långgrunda här hemma som är 12 km ungefär och passerar Skärsjön, Bredsjön och Hagsjön. Till hundarnas stora lycka så fick de redan efter två km syn på en ekorre, deras stora favoritobjekt. Ja för de är ju spännande de där små snabba rackarna med sin buskiga svans.

Ekorre upptäckt och Odden skulle väldigt gärna lära sig konsten att klättra i träd!

Han gör sitt bästa för att komma så högt upp på stammen som han kan i alla fall 😉

När vi kom ut på grusvägen som tar oss till Bredsjön visade sid dock båda sidorna av vägen samt grässträngen i mitten vara fulla av kardborrebuskar och hur hundarna än gick så skulle de få kardborrar i pälsen. Ja det var bara att gå och hoppas på det bästa. Kilo och Odden lyckades ta sig igenom med bara några få kardborrar i pälsen men Frisken var fullständigt full av dem. Tog mig nästan 20 minuter att rensa honom ren…

Men när hundarna var utan kardborrar i pälsen igen fortsatte vi. Fast så fick jag en ide om att testa en stig som vi bara gått in några meter på tidigare. I dag fortsatte vi in och inte bara visade det sig vara en oerhört trevlig stig, den var full av kantareller också! Ja och svampkorgen var med så det var bara att börja plocka. Inte för att jag behöver så mycket som en endaste kantarell till i frysen, den är nämligen överfull redan, men låta dem stå kvar går bara inte!

Tyvärr tog stigen efter ett tag slut men när jag kollade på terrängkartan i mobilen så såg jag att det inte var så långt kvar till en stickväg som jag känner till så vi fortsatte på små rådjursstigar och i bland utan stigar alls och efter en stund var vi ute på stickvägen. Hundarna älskar ju det här, att få utforska nya vägar/stigar är absolut en av deras favoritsysselsättningar. Som grädde på måste så hittade vi även en hel del svarta trumpetsvampar.

Från stickvägen gick vi sedan på kända stigar igen och förstå hundarnas lycka när ekorre nr 2 för dagen uppenbarade sig 😉 Men efter det var det visst ganska svettigt så det blev stopp vid badstället vid Hagsjön så att hundarna kunde blaska och dricka.

Strax efter badpausen blev det en liten fotosession också.

Sista biten från vändplan vid Hagsjön över till vår skog är risig och dan sedan de fällde en massa sly tvärs över stigen, grr. Så när jag gått där och tjurat lite över allt ris och kom fram till ett ställe där vi normalt går genom höga ormbunkar bestämde jag mig för att ta av från stigen och i stället gå vid sidan om. Det visade sig vara ett lyckokast för nu sprang vi på ett helt fält med svart trumpetsvamp och korgen var nu full. Tanken i dag var visserligen att plocka trattisar men så blev det nu inte utan korgen fylldes av trumpetsvamp och gula kantareller i stället.

Jodå vi hittade trattisar också men de fick stå kvar i skogen.

Efter nästan fyra timmar ute i skogen var vi så hemma igen. Ingen vidare marsch fart men med flera fotostopp, karborrerensning, svampplockning och bad så blir det inte mer än ca 3 km i timmen.

Hundarna la sig nöjda tillrätta och tog en välförtjänt tupplur och jag försökte rensa svampen. Men så kom det en störtskur och jag satt ute så jag fick raskt springa in en stund och låta regnet dra förbi. Sen kom Tommy upp och hjälpte Henrik med lite röj i vår skog, det blåste ju i kull rätt mycket i fredags när någon tromb eller vad det nu var drog förbi. Anette var också med upp så hon räddade mig och tog lite gula kantareller så jag slapp rensa dem 😉

När hundarna piggat på sig lite fick de varsitt grisöra, för det ska man så klart få när man fyller år! Sen tog jag tog i städning av bussen, det var välbehövligt kan jag lova och skönt när det nu är gjort. Efter det bänkade jag mig vid tvn eftersom det var hoppning. Hundarna har varit lugna och nöjda hela dagen faktiskt, det tar på krafterna att vara ute i skogen och upptäcka nya stigar 😉

En lugn kväll har vi haft och nu laddar vi om för en ny vecka som består av bara fyra arbetsdagar, sen drar vi till Öland och skördefesten är tanken 🙂

Bästa Odden, fyra år ung, spanar efter ekorre nr 2 i dag ❤

Böda

Ja så var vi tillbaka på Böda, vårt andra hem. Resan söderut från Åre fick bli en sväng hem då Odden visade sig vara riktigt dåliga i magen och redigt hängig. Vi stannade i Borlänge för att köpa lite goda bakterier åt honom men när vi sedan stannade igen utanför Fornåsa var han verkligen både dålig i magen och hängig så då bestämde vi oss för att en natt hemma skulle göra honom gott. Fast någonstans mellan Fornåsa och hemma så kickade det goda bakterierna in och Odden skuttade ur bilen hemma och var pigg och glad igen. Jaja nu blev det lite snabb urplockning av det som inte behövde hänga med till Öland, vi hann köra någon maskin tvätt och så kunde jag ge mot ut i skogen och plocka lite svamp också 😉

På torsdagen rullade vi i alla fall i väg söderut och den vägen kan vi ju vid det här laget… Segt ner men väl framme så är det alltid lika skönt. Ja med undantag för att vi ju då inte får stå där på campingen som vi vill… Nåja vi rullade i på plats 5214 och på bara några minuter så var lägret på plats igen. Vi rullade även ut markisen som är ny för oss, en längre variant än den vi haft tidigare. Vädret var varmt och sommaren var tillbaka 🙂 Det blev en promenad med hundarna på stranden och i tallskogen så klart och sedan satt vi ute resten av kvällen och njöt av att ha semester. Själv satt jag faktiskt ute till halv tolv utan att frysa det minsta, härligt! Och lite skillnad mot för bara någon dag sedan då vi hade 8-9 grader på kvällarna 😉

Fredagen vaknade vi dock till ösregn. Jag har nog aldrig varit med om så hårt regn på Öland tidigare? Det var så jag trodde att det skulle bli hål i taket på husvagnen när dropparna kastade sig ner. Ja hundarna måste ju rastas så det var bara att dra på sig regnjacka och ge sig ut. Kan väl inte direkt påstå att vare sig jag eller hundarna var riktigt lika nöjda över att vara på Öland just nu 😉

Regnet fortsatte till och från hela dagen och det blev inte mycket gjort, vi satt mest och slappade. Någon gång vid ett kom Nina och lilla Freija förbi och snackade lite i väntan på att hundduschen skulle bli ledig. Mysigt att få hänga lite med pälsbarnbarnet. Själv åkte jag i väg och handlade lite efter det och undertiden jag var borta rullade Lisbeth in. När jag kom tillbaka var regnet äntligen borta och då passade jag på att ta en runda med hundarna och Lisbeth hängde på. Det fick bli tallskogen och stranden även denna dag 😉 Efter det blev det bad och föning av Frisken och Kilo som ju faktiskt skulle ställas dagen efter. Inte optimalt att bada dem så nära utställningen men det var liksom inte så mycket att välja på.

Under kvällen hängde vi med Ann-Sofie och Eva och deras hundar vid vår vagn, käkade lite och hann avhandla en massa ämnen, bland annat döden, döden, döden….

Lördag och dags för utställning. Faktiskt den första SKK utställningen för min del den här sommaren? Ja för jag har faktiskt inte ställt på någon SKK under hela sommaren utan bara på specialer. Utställningen är förlagd till kvarter 2 och med andra ord långt att gå till. Så lite fult tog jag bilen bort. Åkte in med koden till stugorna och kunde parkera 50 meter från ringen. Frisken fick hoppa ut och vara med ute för att landa lite bland alla hundar i förhoppning om att den där svansen skulle lägga ner sig 😉

Freija gjorde debut denna dag, skoj att få vara med då. Hon skötte sig fint och blev placerad som trea med hp. Sen var det bara en junior och en unghund innan Frisken skulle in. Frisken är som vanligt enkel att ha att göra med och skötte sig fint. Eftersom det var domarelev med så fick vi inte veta vad domaren gav oss för kvalitetsbedömning utan vi gick direkt bort till domareleven och fick visa upp oss igen och få ytterligare en kritik skriven. Här skulle sedan ringsekreteraren kommit bort till mig för att berätta vad vi fått men det glömde hon tydligen bort.. Så när det ropades in till konkurrens så var jag fräck nog att ta föregivet att Frisken fått excellent och det hade han ju 🙂 Efter något varv placerade domaren om oss och Frisken blev tvåa i öppenklassen med ck, skoj 🙂

Sen var det Kilos tur, taggad till tänderna som vanligt… Han sköter sig visserligen i ringen men han blir som en ihopspänd fjäder som när som helst kan skjuta iväg. Själv tyckte jag att han rörde sig kort och trippigt, domen tyckte däremot att han rörde sig fint… Även Kilo slutade som tvåa i klassen med ck så då fick Ann-Sofie ta över honom och så gick vi in i bästahanklassen. Frisken blev där trea med r-cert och Kilo fyra, inte illa pinkat 🙂

Det har ju varit lite diskussion på fb om det här med cert och r-cert och att en del inte tycker att man ska få ta fler än två cert innan man är två år. Det är tydligen surt att få en massa r-cert? Själv anser jag ju att den hund som domaren anser är bäst för dagen och inte fullcertad ska ha certet, oavsett om hunden har 10 sedan innan. Jag är i alla fall jättenöjd med Friskens r-cert, det visar ju att domaren tyckte att han var näst bäst av ej fullcertade hanar i dag, det är väl jättebra!! 🙂

Självklart tittade jag på tikarna efter det och Henrik tog hand om hundarna och åkte tillbaka till vagnen med dem. När tikarna var klara knallade jag tillbaka till vagnen jag med och käkade frukost, för det hade jag inte fått i mig tidigare. Jag hann sedan ta en ordentlig promenad med grabbarna på stranden innan jag återvände till utställningsområdet och kikade på finalerna 🙂

Kvällen tillbringades återigen utanför vagnen tillsammans med Ann-Sofie och Eva och denna kväll goda hamburgare och så klart en massa snack igen. Henrik hann med att gå bort till bastun och hänga lite med Niina och Tobbe dessutom.

Söndag och Böda visade sig från sin bästa sida. Jag tog en ordentlig promenad med grabbarna innan frukost och sedan satt vi och njöt av vädret ett tag. Jag knallade ner på stranden tillsammans med Eva och Ann-Sofie och fotade deras hundar lite innan Henrik och jag tog bilen bort till vårt kvarter 1 och tog en promenad med hundarna. När vi kom ner på stranden visade det sig krylla av nakenfisar… Jag som hade kameran med mig och skulle fota lite, men vem vill fota med nakenfisar som dyker upp i bakgrunden liksom…

Sen var det dags att plocka ihop lägret och börja rulla hemåt. För Henriks del är semestern nu slut medan jag har en vecka kvar att njuta av.

Frisken i vassen.

Belle i tallskogen.

R-cert tilll Frisken på lördagen, inget vi är missnöjda med.

Nöjd Odd på stranden

Belle, Elsa och Tito är också nöjda över att få springa på stranden.

Vår fina treklöver ❤

Kilo, den ständiga strandraggaren 😉

Förhoppningsvis dröjer det inte jättelänge innan vi är tillbaka på Öland och Böda igen 😉

Blanktjärnsrundan

I dag skulle vädret bli bra så att vakna till ett duggregn kände lite konstigt? Men en titt på väderprognosen för Vålådalen visade fortfarande att vädret skulle vara bra så vi packade i hop, käkade frukost, snabbrastade hundarna och lämnade sedan Rist fallet. Husvagnen ställde vi av på en stor parkering utmed E14 och sedan rullade vi in mot Vålådalen.

Vålådalen är ju en av de populära utgångspunkterna för att vandra i Jämtlandsfjällen, eftersom man dels kan parkera bra där och det finns möjligheter att gå just rundturer och alltså komma tillbaka till bilen igen 😉 Själv har jag inte varit där tidigare, jag har ju utgått från Storulvån när jag vandrat från det här hållet. Spännande att se något nytt alltså.

Blanktjärnsrundan är en sådan där runda som alltid rekommenderas på olika forum när folk frågar om tips på dags turer. Ca 12 km lång och ganska snäll och inte uppe på karlfjället. Lite tråkigt tyckte jag att det lät men dels skulle vi ju hålla oss till enkla rundor för att Henrik skulle få se tjusningen med fjällvandring och dels är jag ju av uppfattningen att man ska bilda sig sin egen uppfattning om saker och inte bara lyssna på vad andra säger.

En klar fördel med Vålådalen jämfört med många andra ställen är att det var oerhört tydligt med vart de olika lederna startade, helt klart plus i kanten för det!

Första delen går på väldigt iordning gjord stig, grusad och allt, jättetråkigt 😉 Sen kommer man till en bro, en trevlig träbro och inte en bro med galler, inga problem sa alltså hundarna och knallade glatt i förväg över bron.

Enkel bro att ta sig över.

Direkt efter bron tyckte hundarna att det var läge att blaska lite och släcka törsten och själva kunde vi stå och njuta av den underbara utsikten!

Efter någon km kom vi till ett vindskydd och grillplats en bit ovanför Vålån. Helt fantastiskt utsikt därifrån och hade den inte kommit så snart på starten hade vi absolut tagit en liten paus och fika här!

Leden gick sedan mestadels genom fjällskog. Trevligt och en enkel stig att ta sig fram på utan några höjdskillnader att tala om.

Efter en stund kommer man dock ut på typ en vall. Fortsatt lättgången deluxe med andra ord.

Löjligt klart vatten i fjällen, och gott!!

Det gäller att titta sig över axeln också för det kan finnas vackra vyer bakom en också!

Framme vid Blanktjärn som är känt för sitt turkosa vatten och turkost är det verkligen som synes.

Vid tjärnen tyckte vi att det var läge att ta lunchrast. Det fanns flera iordninggjorda platser för att grilla eller sitta vid.  Mycket fint ordnat måste jag säga.

Dagens lunch, tortellini med lite västerbottensost, tomater och lite ölkorv, smaka smaskens 🙂

Grabbarna vid vattnet.

Här har vi lämnat rastplatsen och tagit oss till änden av Blanktjärn. En sista bild vid det overkligt turkosa vattnet.

När leden vänder tillbaka går det uppför, men stigningen är enkel och inte speciellt jobbig. Leden går nu återigen i fjällskog.

Hundarna är mer rutinerade än hussen och går så klart på spången 😉

På väg ner mot grusvägen som är gemensam första och sista kilometern.

Lättgånget och ganska tråkigt om du frågar mig 😉

Tillbaka vid parkeringen och bilen igen. Till Vålådalen kan jag absolut tänka mig att återvända för att gå andra leder!

Blanktjärnsrundan får absolut högt betyg! Enkel runda som bjuder på trevlig vandring och betydligt mycket mer vackra vyer än vad jag hade räknat med. Trots att man går mycket i skog så öppnar det sig mellan varven upp och utsikten blir riktigt fin. Vi strosade mest kändes det som men ändå tog det inte mer än ca 4,5 timme att gå rundan för oss och då tog vi en ganska rejäl lunchpaus och ett flertal fotostopp på vägen.

Nöjda hundar somnade sedan sött bak i bilen och vi rullade iväg för att hänga på husvagnen igen. Nu var det dags att styra kosan söderut igen men först var vi tvungna att handla lite, framförallt hundmat! I Östersund var det inga bekymmer att ordna det vi behövde.

För någon dag sedan fick vi en inbjudan av Ing-Marie och Otto att komma förbi deras sommarställe. Egentligen hade vi väl inte tid med det men hur ofta befinner vi oss i trakterna där uppe liksom? Det fick bli en tur till Ismundsundet. Hundarna hade nu hunnit sova några timmar och hoppade glatt ut till flickorna. Vi fick en trevlig stund med våra vänner som både visade oss runt och sedan bjöd på våfflor 🙂

Men sedan började vi alltså rulla söder ut på riktigt. Många mil att avverka innan vi är på Öland men vi är ju vana vid att tugga mil. Dessvärre har Odden gått och blivit risig i magen så vi har fått stanna någon gång extra för att rasta honom. Gissar på att jag inte kommer få en ostörd nattsömn i natt…