Varför nöja sig med en sjuk hund när man kan ha två?

Jodå, Odden fick hägna med Kilo på lydnadskurs i dag, det gick väl så där kan vi konstatera…

Liten hade faktiskt inga planer på att vare sig ta det lugnt eller att snällt sitta/ligga och titta på medans storebror tränade. En något frustrerad matte fick ha koncentrationen på annan än Kilos träning vilket inte direkt är optimalt. Nåja det lilla som Kilo och jag gjorde under kvällen var faktiskt rätt okej. Fokus i dag låt på apporteringens olika delar och ni som följt oss vet att just apportering inte har varit vårt bästa moment….

Men i kväll skötte sig alltså Kilo riktigt bra, gjorde flera saker som faktiskt indikerar att det här momentet nog kan bli betydligt roligare i framtiden.

Odden då, ja han band jag upp vid kanten av plan och tänkte i mitt stilla sinne att det ju måste vara bättre att vara med och få ligga och spana, Odden höll inte alls med sin matte i den frågan. Han försökte därför friskt att kasta sig i kopplet för att ta sig till matte, studsa upp och ner för att påkalla uppmärksamhet allt ackompanjerat till läckra gläfs och skall, suck. Ja det var inte mycket att välja på, antingen skulle han få ligga i bilen eller så fick han komma ut och ”träna”. Jag valde det sista.

Träna är så klart en sanning med modifikation, men Odden fick köra lite positionsövningar och sedan var vi med och störde Nice och Indra under en sitt i grupp samt platsliggning. Nä Odden kan vare sig kommando sitt, ligg eller stanna kvar men nu fick vi i alla fall börja med stanna övningar. Svårt tycker Odden som har myror i rumpan men på slutet av passet satta han tungt på rumpan när matte drog i kopplet så han förstod ganska snabbt vad övningarna gick ut på 🙂

Vi avslutade med lite fika inne i stugan och Odden fick vara med där också för att förhoppningsvis bli lite mer trött i huvudet. Faktum med att alla min tid som jag inte är på jobbet går ut på att fundera över saker som kan fungera för att få Odden trött… Någon som har lite lugnande att låna ut till en desperat matte? 😉

Ja och som om det inte räckte med Odden så slåss vi även med en kraftig UVI hos Maxen för tillfället. Veterinärbesök förra veckan för att lämna in prov för resistensbestämning. Svar i dag och lika nedslående som förra gången, bakterieuslingen är resistent mot det mesta i antibiotikaväg 😦 Nåja den här veterinären hade några trumf i rockärmen så vi ska testa ett annat antibiotikum som tydligen ska fungera, märkligt att tidigare veterinären aldrig nämnt det? En sten föll från mitt hjärta då tidigare uppgifter har varit att om inte Baytril tar så har vi inget annat att ge. Men som vanligt kan saker inte gå smärtfritt, att få tag i detta nya antibiotikum visade sig vara lättare sagt en gjort, lägg dessutom in en röd dag på fredag och ni kanske kan börja förstå min frustration. Jag hoppas i alla fall att det löser sig till det bästa och att vi nu blir av med den förbannade bakterien, helst för gott så klart!

Proteus_mirabilis_01 (1)
Proteus mirabilis,en gram negativ bakterie som håller på att driva mig till vansinne, nu ska skiten bort!!!!!!  Bild från Wikipedia.

Maxen är dock ganska obrydd över sin UVI, tack och lov, men det är klart att det aldrig kan vara nyttigt att gå med en UVI någon längre stund. Veterinärerna är lika brydda som mig över att han ligger rätt i ph men ändå får skiten i tid och otid? På människor kommer bakterien oftast från att man torkar sig i rumpan åt fel håll. Nu torkar sig ju Maxen inte alls så det kan vi inte skylla på i det här fallet 😉 Den enda vettiga förklaringen till vart bakterien kommer i från är ju att den kryper upp bakvägen genom fisteln. Ni anar inte vad jag önskar att jag inte gått med på den där förbannade operationen! Och mest förbannad är jag över att veterinären struntade i att ta upp den här biverkningen (alltså att bakterier har en förmåga att krypa upp i urinvägen genom fisteln) eftersom jag i efterhand har kunnat konstatera att just denna biverkning är känd. Det är möjligt att jag hade fattat samma beslut även med den informationen men det är urdåligt att inte berätta om biverkningar från ingrepp av veterinären.

Men vi hoppas som sagt att det här löser sig inom kort, bara vi får tag i rätt medicin.

Jobbigt och det lär bara bli värre….

Vår lilla söta goa valp håller på att driva oss till vansinne!

Det är så klart inte Oddens fel att han har energi som man mer eller mindre kan se och ta på när den sprutar ut ur öronen på honom, men det är helt klart påfrestande.

Dels för att jag tycker synd om honom, han vill så mycket och får ingenting…

Dels för att jag är sjukt orolig för att han ska skada sig när han gör vansinnes ryck eller försöker att rivstarta, hoppar jämfota in i bilen innan jag hinner blinka, försöker attackera Kilo osv i alla oändlighet.

Dels för att det är jäkligt jobbigt att hela tiden försöka ligga steget före, planera och fixa så att riskerna ska minska för att han ska göra sig illa. Att dessutom veta att vi snart har en två veckors period framför oss där det återigen är så mycket stillhet som det bara går framför oss gör väl inte att det känns så där väldigt mycket lättare…

Vi har ju dock inget val, det är bara att gilla läget och göra det bästa av det, alternativet är ju att vara utan Odden och det är ju inget alternativ alls! Den här veckan är ju något slags mellanläge, vi skulle kunna börja med lite rehab men samtidigt så har vi en operation nästa vecka som tar oss tillbaka till ruta 1 igen. Den här veckan låter vi dock Odden få lite, lite motion eller vad man nu ska kalla det? 4-5 femminuters ”promenader” får han nu, kopplad naturligtvis och vi försöker hålla oss till skritt, vilket Odden tycker är jäkligt onödigt… Men lite skönt att få komma ut i skogen om än aldrig så lite tycker han i alla fall att det är 🙂

Vårt allra bästa vapen för att lugna ner honom är dock något som faktiskt är skoj för både mig och Odden, spåra! Odden utvecklas något enormt i spåret just nu för varje gång och eftersom han är väldigt spårnoggrann och försiktig i spåret så är det verkligen i skritt som den här aktiviteten sker, perfekt på alla sätt och vis med andra ord!

I kväll fick Henrik återigen gå ut ett spår åt Odden. Ca 175 m med en vinkel blev det. Liggtiden blev bara knappt 2 timmar då kvällen hade runnit i väg innan Henrik kom ut i skogen för att lägga det men uj så Odden spårade! Varje blodstänk undersöks och det ser mer IPO aktigt ut än vanligt spårande 😉 Han håller sig väl i kärnan och det allra roligaste är att man verkligen hör hur han jobbar, han grymtar och sniffar ljudligt och det låter väldigt skoj. Klöven sedan är ju en fest att hitta och stolt som en tupp bär han den tillbaka till bilen där vi byter mot en köttbulle för att jag ska kunna stoppa den i frysen igen. Klöven börjar dock bli lite illa åtgången vid det här laget så snart kan han nog få jackpot belöning och snaska upp den 😉 Efter ett sådan här spår är liten i alla fall nöjd en liten stund i sin lilla skalle och vi får en liten paus från hans galenskaper 😉

klöv
Nöjd Odd efter spår 🙂

Jag önskar att vi kunde spåra flera gånger varje dag och att vi kunde lägga längre spår men eftersom jag även vill att det här ska bli något bra inför framtiden så försöker vi att inte spåra riktigt varje dag (det ska ju vara något lite extra roligt) och längden på spåren måste vi ju hålla nere på grund av att han inte ska belasta. Men vi får helt enkelt nöja oss med detta och vart efter utmana med längre liggtid, annat underlag, mindre blod osv.

I morgon tror jag att Odden ska få hänga med Kilo på lydnadskurs, så får han i alla fall något att ligga och kika på ett tag.

Nu rinner tårarna igen…

… men i dag är det mer glädjetårar.

Dags för röntgen av Odds opererade armbåge i dag och sömnen blev inget vidare i natt och jag var lätt illamående när jag gick in till veterinären. Odden haltar inte längre på höger fram och vad jag själv kan se så ser och känns det bra men några två veckor med fullständig vila har det ju inte blivit. Odden har trots att vi försökt vara försiktiga gjort sina busryck och skutt medan jag har haft andan i halsen och förtvivlat försökt att lugna ner vår lilla galning.

Att skritta lugnt och stilla på tomten eller inomhus har vi valt att säga är okej senaste veckan men Odden tycker ju inte alls att det är så livet ska levas och trots att han är i koppel lyckas han ju studsa runt.

Direkt när vi kom in till Krister så sa han att han såg en enorm skillnad på hur Odden rörde sig och det håller jag ju med om, sist vi var där var ju Odden rejält halt. Utan att ha röntgat tyckte Krister att det såg positivt ut så vi gick in till röntgen för att få en bild av om insidan sa samma sak som utsidan?

Tack och lov så gjorde röntgenbilden oss inte besvikna, utifrån de förutsättningar som fanns så har det här gått så bra som det kunde 🙂 Skruven satt precis som den gjorde direkt efter operationen, inget hade fragmenterats eller splittras och en 3 tons klump föll från mitt hjärta!

Mindre roligt var att det jag själv känt på Oddens vänstra armbåge också visade sig stämma. Odden har väl kompenserat över på vänster och den var nu en aning sämre än den var för två veckor sedan. Operation av den armbågen sker om en vecka, det finns ingen orsak att vänta en minut längre än vi måste!

Faran är inte över, först om tre veckor kommer jag väl förhoppningsvis att kunna andas ut och koncentrera mig fullt ut på att rehaba i stället för att oroa mig. Men nu har vi tagit ytterligare ett kliv mot en frisk Oddepodde och för varje kliv vi tar närmar vi ju oss dagen när vi kan friskförklara honom helt. Mått nu andra operationen gå lika bra och måtte inga komplikationer tillstöta och giv mig styrka att hålla min valp lugn några veckor till!

En bra spårdag för den ena, en betydligt sämre för den andra :P

I dag var det dax för spårkurs igen. Odden fick hänga med, han behöver få aktivering och att sitta och titta på andra hundar och människor kring grillplatsen är perfekt aktivering just nu. Kilo fick så klart hänga med han också.

Jag gick ut ett spår direkt när vi kom fram och sedan fick Odden komma ut en liten sväng och så rastade jag Kilo. Men sedan var det ganska direkt dags för Kilo att gå sitt dygns spår. Andra gången vi testade det och det skulle ju bli spännande att se hur han tog sig an det?

Tog sig an det var väl kanske tveksamt om Kilo gjorde. Han spårade verkligen uruselt i dag, ofokuserat och oengagerat? Bitvis gick han okej men sedan kunde han bara lägga av, börja titta upp i träden eller knalla i väg som om vi var ute på en vanlig promenad? Nä det var definitivt inte Kilos dag i dag! Till klöven tog vi oss i alla fall efter mycket om och men så avslutet blev i alla fall bra. Efteråt pratade jag med Evelin och Sören och vi funderar så klart på om det blev lite för svårt. Nästa gång testar vi därför fortfarande ett dygnsspår (vilket i praktiken innebär att spåret legat ca 20 timmar) men vi ska bloda lite mer i spåret för att göra det lite enklare så får vi se om Kilo är på bättre humör då 😉

Kilo fick vila i bilen och Odd fick vara med mig vid grillplatsen i väntan på att hans spår skulle ligga till sig. Ja för Odden får spåra han också. Han spårar så noggrant och går så långsamt så det är en perfekt aktivering för hans del eftersom han även blir trött av att spåra! När det var hans tur att spåra tog vi så klart bilen bort till spåret och åkte så nära spårbörjan som det bara gick.

Odden var så klart eld och lågor och förstod precis vad vi skulle göra, han gillar verkligen att spåra 🙂 När selen var på och linan lika så gav vi oss i väg. Till skillnad från Kilo som ofta tar en liten bit på sig att fästa i spåret så suger Odden tag i spåret nästan från första steget, häftigt att se 🙂 Dessvärre var spåret inte så bra efter 50 meter med tanke på Oddens ben så jag fick hjälpa till så att han inte skulle riskera att göra sig illa när vi skulle över en bäck. Odden fortsatte sedan att spåra riktigt fint! Lite ringande och tveksamheter i första vinkeln men i övrigt tuffade han på och hade verkligen full koll på vart spåret var. När spåret gick över en stock eller ris så vände han sig  mot mig och när jag visade att han inte fick hoppa över så gick han lugnt runt och tog tag i spåret direkt på andra sidan, jag är djupt imponerad över hur han löste det här! Spåret var lite längre än jag hade räknat med, närmare 400 meter men Odden fick tuffa på och blev som vanligt överlycklig av att hitta klöven.

Ja det blev som sagt lite väl mycket och långt för Oddens del egentligen men det var det värt för resten av dagen har han varit riktigt lugn och behaglig, inte alls lika rastlös som vanligt efter operationen.

Hemma möttes vi av en Max som blängde och undrade vart tusan vi hade varit utan honom? 😉 När matte dessutom slet fram en borste och kam och hade pälsvård med honom ute på gräsmattan tjurade han ihop rejält 😛 Nåja efter en stund kom Lisbeth förbi och det livade ju upp det hela meddelar Maxen. Kilo var övertygad om att Lallan löpte (pucko) och Odden stod på trappen och skällde frustrerat över att inte få komma ut och leka… Kaos är vår familjs mellannamn…

Lisbeth och jag tog en fika och pratade en massa, sedan anmälde vi Örjan till Italien och slutligen tog vi med oss hundarna ut i skogen för en promenad 🙂

På kvällen fick jag även något litet gjort här hemma, jag städade ur båda bilarna. Bussen fick sig en rejält genomgång vilket var mycket välbehövligt! Polon fuskade jag lite med… 😉

Mot nästa klass!

Jag kände mig väldigt splittrad i morse. Jag gillar att tävla med mina hundar men det som hänt med Odd har inte direkt gjort att jag är på topp och att tävla när man har huvudet någon annanstans brukar vara en dålig idé. Dessutom vaknade jag i morse med huvudvärk och kände mig bakfull, vilket var en omöjlighet eftersom jag inte druckit något alkoholhaltigt på flera veckor. Nåja, jag gick upp, rastade Maxen och Kilo en vända i skogen, tog ut Odden så han fick rasta sig på tomten och sedan blev det frukost för hundarna. Jag tog sedan ut Odden en sväng till innan Kilo och jag åkte ner bruksan.

Hade det inte varit på hemmaplan hade jag nog lämnat återbud men tävling 15 minuter hemifrån, det var ju bara att åka. Jag anmälde oss och sedan fick Kilo komma ut och kika lite. Han kvittrade nöjt samtidigt som matten muttrade lite mindre nöjt åt det och jag kunde bokstavligt talat se hur vettet flög i väg från hans huvud. Kilo låste sig helt på andra hundar och goda dofter och verkade inte ens medveten om att jag existerade där i andra änden av kopplet?

Han fick sitta i bilen under lottningen men fick ju komma ut direkt efteråt för att strax köra platsen. Platsen som ju strulat lite sista månaden vilket gjorde mig lite nervös. I onsdags låg han visserligen i 5 minuter tillsammans med en nyligen överlöpt Becky utan bekymmer men har hunden en gång strulat i detta moment så har jag svårt att känna mig helt trygg i den situationen. Kilo kändes inte alls med mig när vi gick ner på plan så jag blev lite irriterad på honom men han la sig snyggt och sedan låg han skapligt hela tiden. Lite nosande en gång och huvudet far ju runt som om han vore en uggla men låg gjorde han alltså 🙂

Vi hade startnummer 2 av fyra i klassen men det var 5 klass 1 ekipage som skulle göra sin lydnad innan vår klass. Kilo fick vara med ute hela tiden. Han kändes visserligen seg och tung men han behövde få titta runt och släppa intresset för alla nya hundar tyckte jag. När första hunden i vår klass hade kört några moment så visade jag Kilo ett grisöra och han taggade till lite. Men när det sedan var vår tur så kändes han tung i kroppen och inte alls som min vanliga spralliga KG…

Fria följet var riktigt dåligt enligt mig. Jag gissar att det inte såg riktigt så illa ut som det kändes men eftersom Kilo brukar ha en bra attityd i det momentet så blir den en väldigt stor skillnad när han säckar ihop som han gjorde i dag. Jag gav mååånga dk för att försöka väcka upp Kilo men jag kan inte påstå att jag lyckades. Betyg 7,5.

Läggandet som fungerade klockrent när vi tävlade ettan har sista veckan strulat rejält, Kilo har tydligen helt glömt bort hur man fäller ihop benen, så också i dag och betyget blev så klart 0, lägga sig fick han dock eftersom jag stannade och såg till att ha la sig, jag vägrar att släppa i genom sånt bara för att det är tävling, momentet var ju redan nollat så då kan jag ju lika gärna ta det som träning.

Inkallningen var inga bekymmer och Kilo sprang på bra med en skaplig ingång, betyg 10. Rutan är märkligt nog Kilos paradnummer (?) vet inte riktigt hur jag har lyckats lära in det så bra? I dag gjorde han det riktigt snyggt med full galopp ut och ett bra stopp (vilket vi ju inte tränat så han lär sig ju aldrig den delen…) betyg 10 på det med och det är jag riktigt stolt över!

Apporteringen då, vår akilleshäl. Kilo satt lite ofokuserad när jag tog emot apporten men jag såg att han såg vart den landade och det brukar vara det viktigaste för hans del. På kommandot stack han ut i galopp (åh vad glad jag blev!) men sedan slarvade han i upptaget, tappade den och tog några steg mot mig utan apport. Kommenderade igen och det brukar ju göra att Kilo låser sig helt men den här gången gick han tillbaka tog upp apporten och galopperade tillbaka till mig och ett snyggt avslut?! Gissa om jag blev nöjd med honom, det börjar lossna mer och mer i det här momentet, äntligen!! Betyg 8.

Hoppet har vi ju faktiskt tränat rätt intensivt på sista veckorna, det där med sitt har varit väldigt svårt för Kilo och även återhoppet har strulat till och från. Att han trots att han satt tungt vid min sida gör det riktigt bra och att han sätter sig på första kommandot kändes riktigt härligt. Betyg 9.

Fjärren till slut och om Kilo kändes tung tidigare så var det inget mot nu. Nedläggandet var fint men sedan blev det många kommandon och sega, sega skiften. Jag vet att Kilo kan utföra detta moment lika bra som vilken border collie som helst, men vi måste få till det även i en kedja och när Kilo börjar bli lite trött. Betyg 5,5. På helheten blev det betyg 8.

Totalt blev det 165,5 poäng och alltså ett första pris. Känslan när jag gick av planen var inte ett första pris men när jag räknade på vad jag skulle fått om jag gett mig själv betyg så blev det 160 prick så okej då, vi är nöjda med vårt första pris 😉

Det känns skönt att ha det där första priset för mentalt har ju jag aldrig lämnat klass tre efter att Emil gick bort. Det har varit orättvist och dumt mot Kilo men hur mycket jag än har försökt att tänka om och tänka rätt så har det inte riktigt gott. Nu är vi i samma klass min hund och jag, det borde ju rimligen vara rätt bra 😉

Vi skulle visserligen behöva tävlingsrutin så vi borde väl köra några fler klass två tävlingar men just nu känns det inte aktuellt. Jag har ingen mer tävling inbokad så vi får väl se hur vi gör. Ett är i alla fall säkert, nu börjar träningen mot trean på riktigt och förr eller senare ska vi väl ut på tävlingsbanorna igen 🙂

apport
Den där jäkla apporten. Nu när vi nästan har lärt oss att hantera träapporten är det dax att börja traggla med metallapporten och vittringen, håhå jaja… 😉

Rehab

Ni som känner mig behöver jag knappast berätta för att jag dagarna i enda numera sitter och googlar information om diverse olika armbågsfall, prognoser, utfall, rehabupplägg och så vidare. Det retar mig att det är ganska knapphändig information som jag kan hitta, några veterinärsidor, några bloggar, lite forumtrådar men annars är det inte jätte mycket vettigt som jag hittar. Däremot dyker det upp enorma mängder information om korsbandsskador, olika behandlingsmetoder och så vidare, men det är ju inte riktigt det jag var ute efter…

Därför kändes det mer än skönt att i dag ha en tid hos Marie på rehab! Inte för att det var Odden som hade någon tid utan det var ju Max men Odden fick hänga med och till största del blev det så klart prat om honom. Maxen avhandlade vi lite snabbt i början och sedan fick han börja traska. Han är jättepigg just nu och gick riktigt bra på bandet så det känns skönt. Lite småsur blev han nog på Marie och mig eftersom han lite fick sköta sig själv medans vi pratade så tungorna glödde. Men som den kung han är så fixade han så klart även det utan bekymmer. 3* 5 minuter blev det traskat i dag och Marie var nöjd med vad hon såg 🙂

Lite ny information fick jag också angående Odden, vi kunde fundera på en eventuell rehabplan för Oddens del om det är så att röntgen visar att operationen gått bra. Det är vattentraskande som gäller för Oddens del, armbågspatienter simmar inte innan de blivit återställda tydligen. Innan vi åkte hem bokade vi ett gäng nya tider och nu hoppas jag verkligen att vi kommer få användning för dem!

Att inte veta är helt klart det jobbigaste i den här situationen och jag försöker att tänka realistiskt men hjärtat ser ingen annan utväg än att det här ska bli bra! Ja och kommer vi bara så långt som till rehab ser jag ingen orsak till att det inte skulle sluta bra, vi har ju hjälp av den bästa, Marie!! 🙂

Nej är tyvärr ordet för dagen och veckan.

Vi försöker hitta någon form av vardag i alla som har hänt, vilket är lättare sagt än gjort.

Odden mår fint om nu någon trodde något annat. Han är visserligen oerhört frustrerad över att inte få göra något av allt skoj som han är van vid men i övrigt är han helt oberörd av att någon varit inne i hans led och styrt runt?

Största bekymret är utan tvekan att behöva tjat ”nej” hela tiden. Nej du får inte gå, nej du får absolut inte springa, nej du får inte hoppa och studsa, nej du får inte gå i trappen, nej du får inte göra sorkhopp på leksakerna osv i all oändlighet känns det som. Det gör ont i hjärtat att behöva begränsa den här livsglada valpen och få oförstående och sårade blickar hela tiden tillbaka. Men det är bara att bita ihop och försöka intala sig att det bara är för en kortare period och att det i slutändan ska vara värt det!

Ett annat bekymmer hänger samman med det första och det är att Odden fullkomligt avgudar Kilo och efter att ha varit borta från Kilo hela dagen vill han helst rusa runt och busa med honom när han kommer hem tillsammans med husse. Det går ju inte alls och vare sig Kilo eller Odden förstår varför och gör sina tappra försök trots mattes sura miner och höjda röst…

Nästa bekymmer är det här jäkla bandaget som ska sitta över leden. Armbågsleden är inte något lätt ställe att sätta bandage på kan jag meddela om någon trodde något annat. Det måste sitta så hårt så att det inte kasar av när hunden rör sig men det får inte sitta så hårt så att det blir blodstopp så klart, en helt jäkla omöjlig ekvation att få ihop, suck. Vi har numera sjukvårdsmaterial både högt och lågt hemma och i bilen och jag skulle förmodligen kunna lägga om bandaget i sömnen vid det här laget. För övrigt måste jag säga att vet-flex (de självhäftande elastiska bandagen) är svindyra! Själva operationssåret ser i alla fall bra ut, men det är ju hur det ser ut invändigt som räknas och om det vet vi inget…

Sist men inte minst är bekymret att försöka hitta på någon form av aktivering till Odden så att han inte fullständigt kryper ur skinnet. Olika former av berikning med maten så klart och en massa tuggben/märgben men det räcker inte långt. Jag har försökt med lite olika stretchövningar men Odden tycker att jag är lite konstig då 😉 Om någon har förslag på ej fysiska men ändå ansträngande (försök att få det att gå ihop) övningar så tar jag tacksamt emot dem! Vi jobbar lite med nosen så klart och det är väl det som fungerar bäst för att få honom åtminstone en gnutta trött och nöjd.

odden leons
I går fick Odden hänga med när vi åkte och handlade innan simmet och när vi intog en snabb middag på Leons gatukök. Ett helt okej ställe tyckte Odden som fick ett gäng köttbullar av personalen 😉 Att vara med och bara sitta still är visserligen svårt och myrorna kryper i brallorna på honom men det gör honom också en gnutta trött.

Försäkringar och självriskerna

Ett alltid lika hett ämne för oss djurägare, försäkringar.

Det startas mellan varven diskussioner om våra hundförsäkringar på sociala medier och det är i grunden jättebra, frågor och förtydliganden om hundförsäkringar upplever jag behövs. Frågorna rör till 99% priset på försäkringen vilket är naturligt, det ju ganska rejäla summor som hundägaren ska punga ut med varje år till de olika bolagen. Lite konstigt tycker jag ändå att det är att man sällan diskuterar vad som ingår i försäkringen, för det skiljer ju faktiskt en del åt mellan de olika bolagen?

Ofta upplever jag det som att man försöker att påverka andra till att inse det förträffliga i den försäkring som man själv har valt, det är klart att man ska rekommendera en produkt eller företag som man är nöjd med precis som jag tycker att man ska varna för företag eller produkter som av någon anledning inte håller måttet. Det svåra med just försäkringar däremot är ju att något som förmånligt och passar en individ utmärkt inte alls är lika förmånligt och passande för en annan.

Priset på en försäkring beror ju på flera saker, vart du bor och hur långt det är till större dygnet runt öppna kliniker till exempel. Men även ålder på hund, ras  och om jag har fler försäkringar i det tänkta bolaget påverkar rejält vad jag får för pris på min försäkring.

Själv har jag IF på mina hundar och har faktiskt alltid haft. Flera gånger har jag kollat runt, jämfört och funderat på att inför nästa hund byta men det har ändå alltid slutat med att jag hamnar hos IF. Varför då då kan man ju undra?

Den helt avvägande faktorn är utan tvekan den fasta självrisken som jag tycker är helt suverän! Oavsett vad jag ska göra hos veterinären så vet jag vad jag som mest kommer att få betala. Själv har jag valt den högre självrisken (4500kr) för att få ner årspremien lite. När jag väl utnyttjar försäkringen så har det varit för stora ingrepp. Maxens urinstensoperationer, Unos komplexa hältor, Olles borreliahistorier och så klart nu Oddens armbågsoperation.

Nu pratar vi inte några småbelopp direkt, utan vi pratar om ingrepp/operationer för mellan 20 – 35 000 kr. Hade jag i dessa lägen haft ett annat bolag hade jag fått betala mellan 1100-5000 kr i självrisk samt 15-25% utöver det, med andra ord hade det kostat mig en bra slant mer än 4500 kr. Men det är ju efter de förutsättningar som jag har haft. För någon annan hade det kanske lönat sig mer att ha en rörlig självrisk. Ren kasst kan man ju säga att om man gör något större ingrepp så är den fasta självrisken hos IF outstanding, men har man däremot mer små saker som behöver åtgärdas ja då borde det ju löna sig att betala med en rörlig självrisk. Problemet är ju att vi aldrig vet vad framtiden bjuder på, vi får därför gissa och väga sannolikheter mot varandra.

De flesta bolagen erbjuder olika former av försäkringar så jag roade mig med att titta på bolagens olika självrisker.

Agria: Fast självrisk 1100-1800-2700-5000 kr. Rörlig självrisk 15 eller 25% Detta är valbart för köparen att modellera utefter vad man själva vill ha. Självriskperioden hos Agria är 125 dagar.

Folksam: Fast självrisk på 1500 eller 3000 kr. Rörlig självrisk 20%. Självriskperioden hos Folksam är 125 dagar.

IF: Fast självrisk 2500 eller 4500 kr. Rörlig självrisk är hos IF valbart, det går att välja till att ha 20% rörlig självrisk och då får du ett lägre pris på premien, men du kan alltså även välja att enbart ha den fasta självrisken. Självriskperioden hos IF är 100 dagar.

Sveland: Fast självrisk 1600 eller 2500 kr. Rörlig självrisk 15 eller 25% Självriskperioden hos Sveland är 125 dagar.

Moderna: Fast självrisk 1900 kr. Rörlig självrisk 25%. Självriskperioden är 365 dagar.

Dina: Fast självrisk 2000 kr. Rörlig självrisk 20%. Självriskperioden 4 månader (vet inte om det är 120 dagar eller om det är faktiskt kalendermånader som gäller).

Det finns som sagt några olika varianter att välja på och det är så klart olika vilka förutsättningar som man har i livet. Det här med vad du faktiskt betalar vid en skada är ju dock bara en del av försäkringen, en annan nästan lika viktig del är ju vad du betalar i årspremie och som jag skrev lite högre upp så varierar ju det på flera faktorer. För någon kan det vara jätteviktigt att det i händelse av sjukdom blir så billigt som möjligt, för någon annan är det viktigast att premien är så billig som det bara går. För min del skulle jag kunna få ner årspremien rejält genom att välja annat bolag och köra med rörliga självrisker, faktiskt skulle jag kunna sänka årspremien med nästan hälften. MEN! då skulle jag å andra sidan få betala väldigt mycket mer i händelse av skada/sjukdom, så mycket mer att jag valt att hellre ha en högre årspremie och kunna vara säker på vad jag senare under året kan få betala som mest.

Dessutom är det ju så att försäkringarna täcker olika saker. I vissa bolag ingår rehab och medicin, i andra bolag är det tillval. Hur mycket veterinärvård som är maxbelopp skiljer sig också åt både inom bolagens olika försäkringar och mellan de olika bolagen så klart. Max ersättning som jag hittat är 100 000 kr per år men det går ju även att teckna en betydligt lägre veterinärvårdsförsäkring, 20 000 tror jag det lägsta som jag hittat är. Även här får man ju bestämma sig för vad som kan vara rimligt och dessutom ha med i beräkningen vad veterinärvården nu för tiden faktiskt kostar! I min värld känns 20 000 som väldigt lågt och jag skulle nog hellre välja att vara utan försäkring i så fall, men det är som sagt utefter de förutsättningarna som jag har. Dessutom har alla bolag en del restriktioner, det kan gälla specifika saker för en viss ras eller max belopp som ersätts vid en viss typ av behandling, eller helt enkelt att visa typer av behandlingar inte ersätts alls.

Ja för vi måste ju inte ha våra hundar försäkrade, har vi sparat kapital kan det gå lika bra att använda det i händelse av olycka/sjukdom. Själv har jag ju länge varit inne på att ha det just så, att vara mitt eget försäkringsbolag liksom. Skrapa ihop till en rejäl summa och sedan varje år betala in försäkrigspremiebeloppet till mig själv i stället för ett bolag. I händelse av olycka/sjukdom så använder jag mina egna pengar med om hundarna är skadefria så ökar saldot på mitt konto och jag kan känna mig nöjd över att pengarna är mina egna. Men det gäller ju att bygga kapital så klart. Mina hundar har veterinärvård för 50 000 kr så något liknande måste jag så klart ha undanstoppat för att det här ska kunna vara rimligt. Men en dag så!

Försäkringar är knepigt och det gäller att vara påläst för vad som gäller för just mig och fundera över hur just min ekonomi ser ut för att kunna hitta den bästa vägen. Något som tar tid och kräver engagemang, inte alltid så intressant men ofta går det att spara pengar genom att läsa på!

När avgrunden öppnas framför ens fötter…

.. så står man handfallen och kan inte förstå att det är just oss det drabbar?

Odden är en pigg och livlig valp, minst sagt, och precis så som jag vill ha min berner. Ganska tidigt när vi fick hem honom så reagerade jag på att han rörde sig brett fram, något jag inte sett när han var valp hos uppfödaren. Nåja individer utvecklas olika och en del är helt enkelt vida fram, inget jag brydde mig nämnvärt om.

Vart efter tiden gått har jag sett fler och fler saker som gjort mig lite fundersam, till exempel har Odden varit snubblig i trappor nedför, uppför är aldrig något bekymmer. Han lägger sig lite annorlunda och han är lite fumlig mellan varven. Dessutom har hans rörelse mönster då och då inte varit helt korrekt, men det har inte varit några stora saker. Tre gånger har han haft en lätt hälta på höger fram, alla har gått över snabbt och även om jag nojjar mig så har jag inte varit jätteorolig.

Fredagen den 10:e april såg jag dock på kvällen att han rörde sig konstigt igen, framför allt efter att ha legat ner. Lördagen den 11:e var jag i Ullared och när jag ringde hem frågade jag hur Odden var, han var halt, ganska rejält halt meddelade Henrik. Jag tog beslut att ge honom smärtstillande och antiinflammatoriskt då och hoppas på det bästa. Söndagen den 12 fortsatte Odden att halta, rejält, och medicinen såg inte ut att göra någon som helst verkan. Måndagen den 13:e på morgonen såg lika dan ut så jag bestämde mig för att vi nu behövde kolla upp det hela hos veterinär. Eftersom Therese fortfarande är föräldraledig så visste jag inte riktigt vem jag skulle vända mig till men till slut bestämde jag mig för att kontakta Krister Julinder i Söderköping som är erkänt duktig på just ledskador och det var ju det jag misstänkte att det var.

Jag fick en tid redan dagen efter, det vill säga tisdagen den 14:e och var på plats vid halv tio. Direkt när vi kom in konstaterade Krister att det inte såg bra ut och att det troligen var något med själva armbågsspetsen. Odden sövdes och röntgades sedan och det var tyvärr inte något roligt vi fick se. På bilderna kunde vi tydligt se att det fanns förändringar på höger armbåge, dels FCP men även UPA. Vänster armbåge såg inte helt okej ut den heller men var betydligt bättre än höger. Krister såg rejält bekymrad ut och ville gå in i leden för att titta och försöka åtgärda, vad som skulle kunna göras var svår att bedöma innan han såg skadan ”på plats”. Odden kördes direkt in till operation och jag fick åka i väg för att försöka smälta och förstå vad som just hade hänt.

Att något inte var helt rätt med armbågen förstod jag ju redan innan jag kom till veterinären men att det skulle vara så här illa hade jag inte kunnat drömma om. Bölande åkte jag iväg en liten bit till ett friluftsområde där jag ringde Henrik och berättade vad som just sagts hos veterinären och sedan ringde jag Lisa och bölade lite till. Sen var det bara att vänta på att kliniken skulle ringa. Det tog lite över fyra timmar innan de ringde och jag snabbt kunde åka dit för att få höra hur det gått.

Krister visade på röntgenbilder vad som hade gjorts och hur det såg ut nu. Operationen hade gått bättre än han vågade hoppas på utifrån de första bilderna och han hade lyckas sätta en skruv för att försöka lappa ihop UPAn (om man kan uttrycka det så?). Armbågen hade full rörlighet efter operationen så nu var det bara att vänta och se.

UPA står för Ununited processus anconeus och SKK beskriver den här förändringen så här: En tredje relativt ovanlig tillväxtrubbning har varit känd sedan länge hos bl.a. schäferhundar. Genom en ofullständig förbening av armbågsbenets tillväxtlinje i den övre delen av ledhålan lösgörs en relativt stor bendel som är väl synlig på en röntgenbild av leden.”
Ja men det är väl typiskt att min lilla huggorm ska drabbas av en schäferåkomma?!

FPC står för fragmenterad processus coronoideus och är däremot betydligt mer vanligt även på Berner. Uno hade ju FPC men den upptäcktes alldeles för sent då det är svårt att kunna se på röntgen innan det tyvärr gått för långt. FCP förekommer på armbågsbenets spets, i den nedre, främre delen av ledhålan, alltså motsatt sida mot UPA.

Alla dessa armbågsproblem kan åtgärdas om de hittas i tid. I Oddens fall är det väl gränsfall om vi kom in i tid, men hur ska man kunna åtgärda något som man inte vet om? Hade vi kommit till Krister vid fyra månaders ålder menar han på att han hade kunnat fixa det här lätt och att inga bekymmer skulle behöva tillstöta senare i livet, men vid fyra månaders ålder visade inte Odden något tecken på att leden skulle vara så här skadad, moment 22 med andra ord.

Just nu kan vi bara hoppas att det här går åt rätt håll. Krister var som sagt väldigt nöjd med operationen efteråt och menar att om det håller hela vägen så kommer Odden att bli fullständigt frisk igen. Men det finns så klart en risk för att det går åt andra hållet…. Skruven som nu sitter i Oddens led, är fäst i en pytteliten bit av spetsen av armbågen. Utifrån de första röntgenbilderna trodde inte Krister att det skulle gå och fästa skruven där i. Den borde helt enkelt ha varit för skadad och framför allt borde genomblödningen och frisk vävnad vara för dåligt för att få skruven att ta. Men när han nu kom in i leden så visade det sig att biten var i något bättre skick än vad han trodde utifrån bilderna och därför gjordes ett försök att sätta en skruv, och den fäste turligt nog. Nu är frågan dock om den fäste så bra så att det håller eller om den lilla biten blir fragmenterad…

Att hålla en yster, levnadsglad valp stilla en är rejäl utmaning och i Oddens fall troligen lite mer utmanande än i många andra bernerfall… Han förstår ju verkligen inte varför han nu inte får springa, hoppa, bråka med storebrorsorna och rejsa runt? Han är helt obrydd över att han är opererad och ser själv inga bekymmer med att röra sig. Men att han tar det lugnt är så klart livsviktigt i hans fall, för att inte belasta den redan skadade leden och för att den ska ges en chans att få läka ihop. Vi gör med andra ord så gott vi kan för att hålla honom lugnt och nöjd, men det krävs en del pyssel för att lyckas.

Vårt bästa aktiveringstips nu är att berika vid matintag. Äta i skål existerar inte längre i Oddens fall utan numera intas maten på gräsmattan på morgonen, utsprid över ca två kvadratmeter har han att göra en stund för att få i sig alla kulor. På kvällen kör vi inomhus, då sprids maten ut på fårfällen och/eller i en filt som jag bylsar i hop och så får han snoka runt med nosen för att få fram alla kulor. I stället för att äta på 3 sekunder blankt i en skål tar matintaget nu i stället ca 10 minuter och som bonus blir han ju en gnutta tröttare i huvudet efter att använt näsan.

I övrigt gör han sitt bästa för att försvåra för oss. Han är fenomenal på att få av sig badringen som han har på för att inte komma åt bandaget och när han väl får av sig badringen så strimlar han raskt bandaget till små konfettibitar, så klart liksom. Han bryr sig inte det minsta om såret sedan utan vill bara bli av med bandaget som ju genom att det ska sitta både ganska hårt samt stötta leden gör att han får svårare att röra sig, värdelöst tycker han om det… Operationssåret i sig ser än så länge fint ut och benet är inte svullet men det är ju vårt minsta bekymmer, det är ju hur det ser ut inuti som kommer spela någon roll och det kommer vi inte veta för ens vi röntgar när vi ska ta bort agrafferna. Med andra ord lever vi i total ovisshet och kan bara hoppas på det bästa.

När man ser Oddens plirande ögon är det svårt att föreställa sig att det här ska gå på något annat sätt än bra och tron kan försätta berg heter det ju. Jag försöker tro så hårt det bara är möjligt och sedan tror jag lite till och hoppas att min tro läker ihop min valp!

Det går framåt trots blåsten

Jösses vad det blåser i dag! Helt hysteriskt mellan varven faktiskt.

I går stod en tripp till Ullared på schemat. Det gick ganska fort och vi var hemma redan innan det blev mörkt, det har nog aldrig hänt tidigare? Dagens höjdare var annars att vi mötte en bäver när vi åkt ca 2 km hemifrån.  Men visst lite grejer fick jag så klart med mig hem sedan från shoppningmeckat. Mest nöjd blev jag över att jag fick tag i en billig lättvikts dun jacka igen eftersom jag tappade min förra i typ Tyskland eller Belgien…

I dag var det dock dags att dra i väg för att viltspåra igen. Det blåste som sagt och det var inte utan att jag funderade på hur det här skulle gå i dag, vind kan ju liksom göra spårandet betydligt svårare. Trött var jag i alla fall när vi var framme strax före åtta i morse men det var bara att ramla ur bilen och dra i väg för att lägga ett spår. När jag sedan var tillbaka så frågade jag vilka spår som mina egna hundarna skulle gå och det var visst tur då det visade sig att det hade missats att gå ut spår till dem. Det berodde på att jag egentligen skulle ha varit och spårat i går också men förra helgen bytte jag den tiden och trots att både Sören och jag kollade så att det såg rätt ut i hans pärm så blev det ändå galet då hundarnas spår var utlagda i går. Nåja det var ingen ko på isen, mina vovvars spår blev raskt utlagda och själv gav jag mig av för att titta på en, för mig, ny hund. Trots vinden så spårade hunden jättebra, det kändes bra 🙂

Jag rastade sedan Kilo och Odden och Odden fick sedan hänga med bort till grillplatsen och kolla på folk och hundar samt tigga lite korv. Jag hängde sedan på Cari och Sipa på deras spår och kunde imponeras av Sipas spårande. Sen var det dax för Kilo.

Kilo skulle egentligen haft ett dygnsspår eftersom det är öppenklassen som gäller för hans del, men eftersom det blev en miss blev det ju bara ett spår som legat lite drygt två timmar. Svårigheten i dag blev i stället längden och naturligtvis vinden då. Vinden var inte något större bekymmer för Kilo heller, hundarnas näsor är verkligen helt fenomenala! Längden på spåret var däremot lite mer utmanande. Eftersom spåret inte legat så länge så doppade inte Kilo näsan så djupt i spåret men han visade tydligt hela tiden att han var på spåret. Ca 100 meter innan slutet kom vi ut mot ett hygge och där tog bensinen lite gran slut på Kilo, fram dit spårade han riktigt fint men nu blev det jobbigt sa han varpå han snurrade lite och blev lite avvaktande. Med lite peppning så kom han i alla fall i gång igen efter att han även tagit ett dopp i ett riktigt surhål… Klöven var också lite klurig att hitta tyckte Kilo men jodå, till slut gjorde han ju det med 🙂 På vägen tillbaka till bilen fick det däremot bli ett dopp i en renare pöl för att få bort den sura leran från surhålet 😉

Direkt efter var det dax för Odden att testa igen. Han var ju så väldigt försiktig förra veckan men gillade ju verkligen klöven. Vi hade med oss Sören i dag och det känns bra att ha lite erfarna viltspårare med när vi nu testar oss fram.

Odden var försiktig i dag också, bitvis ser han ut som en smygande panter 😉 Men han tog för sig mer i dag än sist och var betydligt mer målmedveten. I dag var det även med en vinkel i spåret och den tog han faktiskt fint?! Han visade i dag tydligt att han har koll på spåret och vart det är, han är däremot fortfarande lite osäker på om det verkligen är meningen att han ska följa spåret? När han hittade klöven blev det dock en jäkla intensitet i honom, klövar är toppen, toppen hälsar Odden 🙂

Nästa helg kan vi tyvärr inte spåra något då jag ska vara på MH hela helgen så därför kom Sören och jag överens om att vi ska försöka spåra lite på hemmaplan tills nästa gång. Sagt och gjort i kväll skickade jag ut Henrik med en skank och blodflaska så han har lagt ett spår till Kilo som nu får ligga över natten och så ska jag gå ut ett spår till Odden när jag kommer hem från jobbet har jag tänkt.

På vägen hem stannade jag en snabbsväng på Söderköpings bruksa och lät Kilo köra igenom klass två momenten, fast med belöningar. Vi var visserligen själva men vi körde ändå en plats och sedan resten av momenten. Fria följet kändes ovanligt bra, inkallningen och rutan är stabila och även apporteringen var fin i dag. Läggandet däremot strulade (?) och hoppet kändes lite svajigt, likaså fjärren. Det finns att jobba vidare med alltså 😉 Intressant att han i dag var helt tyst, ett jobbigt spår är tydligen en bra uppladdning inför lydnadsträning…

Hemma igen så var både Kilo och Odden trötta men vi mötte en mycket pigg och glad Max. Själv kände jag mig också trött så vi vilade lite på eftermiddagen innan jag rastade Odden och sedan tog en längre runda med Maxen och Kilo. Kilo fick bära klövjeväskan i dag, det börjar nämligen bli dax att börja träna för vandring igen.

1
Söta huggormen Odd ❤

Ja så var även den här helgen slut, det är väl tusan vad fort de lediga dagarna går hela tiden?

Inte roligt

Onsdag och normalt betyder det lydnadskurs för mig och Kilo, den här veckan var de dock påskov så någon kurs blev det inte. Vi som går kursen bestämde dock att vi skulle ses ändå och köra en liten träning och det passade mig och Kilo bra, vi behöver komma ut på andra platser och träna.

Kilo var taggad när vi var framme i Söderköping och började genast kvittra när han fick se Sipa och Nice genom fönstret, suck. Vi gick ner, ställde i ordning planen och bestämde sedan att vi skulle köra gruppmomenten och försöka att få det lite tävlings likt, precis vad Kilo och jag behöver.

Vi började med sitt i grupp och det tycker Kilo är lite svårt. Precis som att det var svårt att få honom att förstå vad platsen gick ut på så har han svårt att förstå varför han ska sitta där och glo för? Han vill gärna lägga sig men det blir bättre och bättre och i dag hade han bara en antydan till att just lägga sig. Däremot går ju huvudet som en jäkla propeller på honom och fokuserad kan man inte anklaga honom för att vara…

Sen platsen och Kilo låg men även här väldigt ofokuserat, lite nos och med ett huvud som tittar på allt på en gång. Platsen var 5 minuter och det som kändes bra var att Kilo låg utan antydan till att resa sig hela tiden, men som sagt, vart är fokusen på uppgiften?

plats
Platsliggning, just här ligger Kilo fint och utan propeller i skallen 😉

Jag körde sedan lite själv och gick igenom de flesta momenten i klass två. Lite ljud under fria följet och när jag säger åt honom att vara tyst och koncentrera sig så blir Kilo lite tveksam vilket visar sig i att positionen blir lite sämre och att ”trycket” i honom försvinner. När han går bra i fria följet går han riktigt bra, men vi behöver betydligt mycket mer rutin i momentet och jag måste komma ihåg att variera belöningen mycket mer än jag gör i dag!

Läggandet fungerar oftast bra men det där lilla hoppet åt vänster som han alltid gör skulle jag vilja slipa bort. Inkallningen hade Kilo bra fart på men första gången gjorde han ingen ingång utan ställde sig och titta på mig framför? Jag kommenderade bara in honom fotposition och sedan gjorde vi om och då var det bra, vet inte riktigt hur han tänkte där?

Rutan är konstigt nog ett moment som trots att vi tränar det dåligt och trots att det är ett ganska svårt moment nästan alltid fungerar ändå? En ny rutan, ”nytt” ställe och jag utmanade och körde på ca 20 meters håll, men det fixade Kilo utan bekymmer. Vi behöver fortfarande slipa på stoppen men det är inte Kilos fel att inte de fungerar utan mitt fel som aldrig tränar stoppen. Apporteringen så och jag lånade en apport för att vi inte skulle ha våran egna, viktigt på Kilo som gärna vill att det alltid ska vara likadant 😉

Senaste veckan har apporteringen funkat bra hemma, galopp ut, skapliga gripanden och galopp in. I dag var vi tillbaka på ruta ett igen. I bland gick han inte ut alls, andra gånger gick han ut men stannade en bit från apporten? Jag fick honom att ta apporten alla gånger så visst har vi ändå ramlat lite framåt men grr vad bakslag är jobbiga. Fjärren var det lika dant med. Helt plötsligt låste sig Kilo vilket han ju inte gjort på länge och fjärr är ju typ det enda som vi faktiskt tränat under vintern då och då så inte ens det kan vi skylla på…

Kilo fick sedan vila lite när jag var med som grupp till Cari och Sipa som körde framåtsändande. Därefter skulle Cari kommendera Kilo och mig i våra svåra moment, apporten, hoppet och fjärren. Det gick riktigt, riktigt dåligt!

Apporten ville Kilo inte gå ut till, han fokuserade på andra hundar i stället och var inte alls med mig. Hoppet var tveksamt och fjärren var verkligen bedrövlig. Inte ens från en meters håll kunde han sätta sig upp? Alltså när Kilo blir så här ofokuserad och tycker att andra hundar är viktigare än det vi håller på med, då är det inte roligt att träna! Helst skulle jag ju ta apporten och kasta den i huvudet på honom så att han vaknar upp ur det transliknande tillståndet som han går in i men det gör jag ju så klart inte. I stället får man försöka andas och hitta lösningar. Det är inte alltid lätt men jag gav mig tusan på att vi skulle få till de fina skiftena i fjärren som jag vet att Kilo kan och efter en del trixande så var vi på samma våglängd igen och fick till det.

Jag vet att Kilo är lite väck i skallen just nu efter parning och efter att kurskompisarna har luktat löp, men det känns som att han får vakna till nu och inse att inte alla hundar löper! Hemma går han som en klocka och fördelen med det är ju att vi kan finslipa saker där och peta i detaljer, men ute på ”nya” platser och med andra hundar tappar Kilo för tillfället huvudet helt och då blir träningen vare sig skojig eller effektiv. Med andra ord får vi se till att närmsta veckorna ta oss iväg till lite andra ställen än hemma för att träna, hur smidigt det nu än är att just träna hemma.

Jag vet egentligen precis hur träningen kommer att vara från början eftersom Kilo när han är så här väck i skallen inte tar något godis… Japp ni läser rätt, Kilo tackar nej till snask. Det handlar om att han inte tycker sig ha tid att äta utan att han måste ha koll på de andra hundarna. Jag är mest i vägen enligt honom som döljer sikten 😉 Ja när han tackar nej till snask så vet jag att vi kommer ha en tuff träning framför oss, men vi måste ju samtidigt ta oss förbi den tröskeln så det är bara att jobba på.

Vi avslutade i alla fall träningen med ytterligare en platsliggning som började med att Kilo låg och nosade när jag vände mig om (?) men efter tillsägning så slutade han och resten av tiden låg han skapligt. Han låg mellan Sipa och Nice vilka ju är lite av hans favoriter, märkligt nog så är de helt ointressanta när det kommer till platsen? Däremot låg han och spanade på Agnes och Wiktor som helt plötsligt blev väldigt intressanta?

Nåja nu ska vi vara duktiga och åka i väg några gånger innan det är dax för tävling så får vi se om hjärnan kopplar upp på Kilo och om vi får någon form av kontakt med varandra 😉

Köktest, vandring, lydnad och sim, allt i en salig röra.

I går hade jag min enda lediga dag på påsken. Någon sovmorgon blev det inte för det men att slippa vakna till väckarklockans ilskna ljud var hur skönt som helst trots att jag vaknade tidigt.

Vi tog en längre morgonpromenad hundarna och jag och gick sedan hem för att käka frukost. Sen tog vi det ganska lugnt ett bra tag men vid halv elva började det klia i benen som ville ut och röra på sig. Jag bestämde mig raskt för att ta en riktig långpromenad och att låta alla hundarna hänga med. För att vi skulle göra det hela lite lugnare så packade jag ner mitt nya gaskök och en påse frystorkat i ryggsäcken för att kunna laga lite lunch. Oddens lunch åkte också ner i en påse och stoppades ner och så gav vi oss av. Det är skoj att se att Maxen och Kilo direkt förstod att det var långpromenad på gång när ryggsäcken åkte fram. Odden däremot förstod nada men lika glad för det var han. När vi sedan gav oss av så förstod han dock inte alls varför Kilo och Maxen sprang i väg så fort och var så ivriga. En aning konfunderat travade han på och tittade växlande på storebrorsorna som var långt framför och att titta på mig med en frågande min för att kanske kunna få ett svar. Första biten vandrade vi ju utmed en sträcka som vi går nästan dagligen så att Odden inte begrep vad vi sysslade med var inte så konstigt.

När vi sedan svängde av på, för honom, nya vägar så blev han lika ivrig som de andra och skuttade glatt runt och nosade på allt nytt och spännande. Vi gick varvet runt Bredsjön och Hagsjön och den är ca 12 km. I längsta laget för Odden så klart men vi gick långsamt och tog flera pauser. Första 5-6 km knallade vi dock på tills vi kom fram till rastplatsen vid Bredsjön. Där plockade jag fram köket och testade hur det fungerade och jag kan meddela att det fungerade utmärkt! Odden fick sin lunch utkastad på backen och hade att göra ett tag, Kilo och Maxen gosade ner sig i gräset vid sjökanten och jag satte mig med näsan i solen under tiden som vattnet till lunchen kokade upp. Vi blev sedan kvar där en liten stund och bara njöt av vädret och att få vara ute. Sedan plockade jag ihop och så började vi knalla igen. Vid Hagsjön tog vi sedan en liten rast igen och så ytterligare en när vi kommit runt på andra sidan sjön. Nog var Odden trött när vi kom hem men inte så farligt ändå.

DSC_1022_01
Odden ute på långpromenad.

DSC_1035_01
Kilo är en van vandrare och dessutom van vid att posera när matte ber om det 😉

DSC_1063_01
Nya köket 🙂

DSC_1100_01
Vandring längs grusvägar….DSC_1103_01
.
. och vandring längs mjuka skogsstigar, härligt med variation.

Resten av kvällen tog vi det dock rätt lugnt även om jag körde ett kort pass med Kilo ute på gräsmattan. Han känns riktigt fin och arbetsvillig så nu är han anmäld till tävling så får vi se hur det går?

I dag blev det ingen sovmorgon. Jag hade nämligen lovat att ställa upp som tävlingsledare i Söderköping på deras lydnadstävling. Det kändes som ett riktigt dåligt beslut när jag skulle upp på morgonen men jag vet ju att det är några andra som måste göra samma sak för att jag ska kunna tävla så det är väl bara att gilla läget.

Adelia hade varit snäll och planerat planen åt mig tidigare under helgen så det var bara att ta med sig alla prylar bort och spraya dit några ringar runt koner samt ställa ut alla koner. Strax före åtta var jag klar och då var det dax för samling. 11 elitekipage skulle jag guida runt och det tar tid! Trött på att höra sin egen röst hela tiden bli man också men det gick ändå hyfsat bra. När elitklassen äntligen var klar trodde jag att jag skulle köra klass 1 också men så var det visst inte utan det var klass 2 som jag skulle ägna mig åt. Bara att snabbt ställa om, läsa in sig på avstånden och så köra på. Det blev en lång dag men vi hade fint väder och jag fick se några riktigt fina rundor så det var helt okej.

När jag kom hem så fick jag ganska direkt ett meddelande om att vi kunde åka direkt till simmet om vi ville. Det var lika bra att fixa det på en gång, skönt att ha hela kvällen ledig dessutom så vi packade ihop och åkte i väg. Bussen står i maskinhallen för byte av grenrör så vi fick låna Tommys Opel för att få med oss alla hundarna.

Det var verkligen bara vi som var på simmet i dag, våra vänner som brukar simma hoppade båda av i dag och inga andra än vårt gäng hade tillgång denna dag. Vi hade med andra ord gott om tid 😉 Maxen fick börja och han simmade riktigt fint och bra. Han fick därför lite utökad tid och simmade 9½+5½ minut. Tjurig som en röd gris när han ska i första varvet, andra gången går han i utan bekymmer?

Odden fick finna sig i att knalla ut på rampen i dag, med flytväst på. Vi kan efter dagen konstatera det jag ett tag har misstänkt, rädd för vatten och att bli blöt är han inte det minsta däremot vill han ha kontakt med mark under tassarna 😉 Nåja det där löser vi när matte kan bada med honom i sommar 😉

Kilo simmade sist och fick simma 12+13 minuter och hade på sig en flytväst som var för 15-40kg. Med den simmar han jättefint och har bra påskjut med bakbenen, bra!

simma
Maxen simmar, Odden över på att gå ut på rampen och Kilo är otålig och trampar fram och tillbaka i väntan på sin tur 😉

Hemma igen blev jag träningssugen och det blev hundarna med 😉 Kilo fick köra lite korta övningar och Odden lika så. Maxen surade och ville vara med han också så jag tog in de andra två i huset och så fick Maxen lite egen tid ute på tomten med lite träning. Svansen viftar glatt när det kommenderas fot och uj så glad han var. Jag bestämde mig för att låta honom köra igenom ett helt klass två program och Henrik fick filma. Det är härligt att se hur jättelycklig Maxen är över att få jobba lite.

Sedan skulle vi ju laga middag men jag ville hinna med en kort skogspromenad innan det blev mörkt så Henrik fick fixa det sista själv och så gav jag mig ut med hundarna. Skönt väder och härligt att få sträcka ut lite innan vi däckade i soffan. Nu är snart påsken slut och vi kommer inte lyfta vare sig en hand eller en tass för att få något mer gjort 😉

 

Spring i ring och ut i skogen.

Påsken är i full gång och några extra dagar ledigt tackar jag inte nej till!

Någon ledighet är det dock inte tal om, det är full fart som gäller! I går var det dax för utställning. Jag ifrågasatte mig själv på torsdagskvällen och undrade varför i hela friden jag hade anmält Maxen för? Han är inte i päls och även om han gillar att springa i ringen så kändes det lite onödigt att ha anmält honom. Men det var bara att sucka och kasta benen över sängkanten i går morse.

Maxen och jag hade sällskap av Anne, Flisan, Diva, Marie och Unix på vägen upp och redan flöt på utan bekymmer och vi var framme i god tid. Det var bra för det var rörigt att komma in på mässan och väl inne så var det trångt, riktigt trångt. Bara tre sidor på ringen dessutom vilket ju inte gjorde det mindre trångt. Nåja man kan ju ha roligt ändå och det hade vi. Maxen var inte lika galen som i Sala på tikar men nog var han på alltid…. Det visade sig att vi var ensamma i veternaklassen vilket så klart är lite tråkigt, jag ser ju gärna att det är många veteraner på plats 🙂 Men nu fick vi springa själva och Maxen belönades med excellent och ck 🙂 Domaren tyckte att det syntes att han var gammal och hade fallit ur muskulärt och jag kan inte annat än hålla med om att musklerna är betydligt färre nu än för bara 7-8 månader sedan men pigg och glad är han ju fortfarande. Trots bristen på muskler blev Maxen sedan placerad som fyra i bästa hanklassen, bästa farbrorn som lever på sina rörelser, för springa det kan han!

Eftersom han fick excellent och vann veteranklassen blev han ju även svenskveteranvinnare-15 🙂 Efter bedömningen fick Maxen beröm av en annan domare med orden ”jag blir nästan gråtfärdig när jag ser honom röra sig, det ser fantastiskt ut och han är nästan 10 år!”, det gör inte ont att höra 😉

Maxen var sedan med i uppfödargruppen som fick hp och vann, fast det var ju bara en grupp 😉 Till slut blev han BIM veteran, slagen av en tik som dagen innan blev veteran, det kändes helt okej.

SE VV-15
BIR veteran Bernarossa Dimari och så Maxen som BIM veteran 🙂 Domare Kurt Nilsson. Faktiskt var det första gången han dömde Maxen, jag var helt säker på att han dömt honom tidigare men nä så var det visst inte. Foto Madeleine Lundh

Efter utställningen åkte vi hemåt och fastnade i köer i Södertälje, jag H A T A R bilköer! Nåja hem kom vi och jag kastade bara av mig klänningen och drog på mig byxor för att raskt ge mig ut i skogen. Ahh sa både jag och Maxen. Det blev en tur på lite över en timme och när vi kom hem var alla tre hundarna skitiga som jag vet inte vad! Bara att ta ner dem till duschen och spola av dem. När det var gjort kastade jag på mig klänningen igen och så bar det av till Emma och Ante som bjöd på middag.

ny juniorhandler
Henry övar inför kommande juniorhandler karriär 😉 Odden ställer upp på borstning.

skitig tass
T
ror att Emma och Ante är nöjda över att jag spolade av hundarna innan vi dök upp hemma hos dem 😉 Det här är Maxens tass några timmar efter utställningen, nöjd hund 😉

I morse ringde klockan tidigt, igen… Den här gången fick Maxen stanna hemma och de andra två huliganerna hoppa in i bussen. Det stod spårning på schemat i dag och det såg jag verkligen fram emot, även om jag kanske inte kände mig helt nöjd just när klockan ringde…

Vi kom i alla fall fram i god tid och jag gick ganska direkt ut ett spår tillsammans med Evelin. Sedan blev det väntan på att spåren skulle ligga till sig. Odden skulle få ett kort spår och Kilo visade sig få ett ganska långt spår. Trots att han nu ska börja träna på öppenklassen och dygnsspår så började vi denna gång med ett spår som hade ca 2½ timmes liggtid, det var ju faktiskt väldigt länge sedan Kilo spårade så det kändes helt rätt att låta honom få ett lite enklare spår så här första gången för säsongen.

Under tiden som spåren låg till sig så fick Odden vara med ute vid grillen. Där kunde man tigga till sig snask upptäckte han och tog fram de bedjande ögonen 😉

odd på spårdag
Odden har upptäckt att Evelin har en leverpastejsmörgås och stirrar stint i förhoppning om en smakbit (och det fick han).

Men vi hängde inte bara vid grillen utan vi gick så klart och rastade också. Kilo som redan när vi svängde in på grusvägen kände igen sig och förstod vad som väntade hade kvittrat förtjust hela förmiddagen och var en aning övertaggad när jag tog ut honom…

Till slut var det så dax att spåra och Odden var först ut. Första gången han hade sele på sig i dag och det var lite märkligt tyckte han. När vi kom fram till spårbörjan och jag visade ner på backen nosade han mycket noggrant runt vid blodet och var både intresserad och tyckte att det var lite äckligt. Lite försiktigt tog han några steg i spårets riktning och jag berömde honom så klart. Spåret var ca 50-60 m och det gick mycket långsamt framåt, Odden tyckte nämligen att det var lite läbbigt och visste inte riktigt vad som förväntades av honom. Jag fick stötta ganska mycket med röst och genom att ”mana” fram honom men det gick som sagt framåt. Ganska tidigt tror vi att han fick vittring på klöven och att det gjorde honom lite konfunderad. När vi väl kom fram till klöven sedan var de dock rena julafton, klövar gillar ju Odden. Han bar den stolt tillbaka till grillplatsen och nu är jag jättespänd på att se om han till nästa gång vi testar har kopplat i hop blodet med klöven och kanske vågar ta för sig lite mer? Det känns i alla fall som att det här kommer att bli bra med Odden, han gillar att använda näsan så jag tror nog att vi ska kunna få en spårare till i familjen 🙂

Sen var det då Kilos tur. Han hade nu laddat i bilen ett tag och var lite väl på tårna…. När vi gick bort till spår starten så var han mer vild än tam och hade bara näsa för tikdofterna utmed vägen, suck. Yr som jag vet inte vad när jag skulle ta på selen men sedan gav vi oss av. Första 30 meterna var han helt snurrig. Tog först spåret fint men blev sedan ofokuserad, gick tillbaka och tog om och snurrade lite. Till slut sa jag åt honom att han skulle spåra och då hoppade sakerna på rätt plats i skallen på honom och han drog i väg. Faktiskt spårade han riktigt bra i dag. En stor del av spåret gick på stenhällar med vitmossa och eftersom det hade börjat bli varmare så hade nog mycket av doften ”torkat upp” men Kilo jobbade på. Han var ganska yvig i spårkärnan men hade full koll på spåret och tog sig framåt utan bekymmer. Det var många vinklar i spåret vilket är bra, det behöver vi träna mer på. Kilo har lättare för högervinklar av någon orsak, i vänster vinklar ringar han betydligt mer men han löste även dem bra. Återgången spårade han riktigt fint i men sedan kom ett parti med vitmossa igen och då var Kilo riktigt trött. Tursamt nog fanns det en pöl med vatten i en klippskreva så där fick han gå i och dricka och sedan bar det av igen. Totalt var spåret ca 800 meter och jag är jättenöjd med hur Kilo löste spåret den här gången. Klöven är inte Kilo så där jätteintresserad av, han blir jätteglad av att hitta den men har ingen större lust att bära den efteråt.

Två mycket nöjda och trötta hundar sov sedan som stockar bak i bilen på vägen hem. Jag stannade och handlade lite på vägen också och när vi kom hem så fick hundarna gnaga lite på ben innan vi gav oss ut i skogen. Hemma igen så var Odden riktigt trött, det är jobbigt att vara i gång hela dagen. Jag började att plocka i ordning här hemma men jag hade bara precis börjat när Hanna, Emma, Ante och Henry dök upp. Svärmor Anette ligger däckad i influensa så vi ”barn” får ju lösa påskfirandet på egen hand 😉 I dag blev det därför middag hos oss, potatisgratäng, ryggbiff och sallad och så avslutade vi med hemmagjord vaniljglass (har ni inte gjort det så testa, det är makalöst gott!!) med bär och en klick citronfromage.

I morgon är jag helt ledig och ska ha sovmorgon har jag tänkt mig.

 

 

Nu ska vi tydligen i gång!

I går var det lydnadskurs för Kilo och mig. Vi behöver som jag skrivit tidigare en spark i baken för att komma i gång igen efter vintervilan som i år varit ovanligt lång för min del. Jag tror visserligen inte att det varit dåligt med ett längre uppehåll för Kilos del, snarare kan det ha varit tvärtom, men nu börjar äntligen motivationen till lydnadsträningen komma tillbaka igen 🙂

På kursen i går fick Kilo och jag i uppgift att köra programträning, för att checka av vart vi står. Även Cari och Sipa hade samma uppgift så vi började med att ställa i ordning en plan och sedan kommenderade jag igenom dem i klass tre. Sen var det då Kilos tur och han var ju på tårna kan man ju lugnt säga. När vi var på kursen för två veckor sedan var det ju flera av tikarna som luktade löp och sedan dess har han ju även parat, gissa vad han var inställd på…. suck. Pip, pip, kvitter, kvitter lät det om Kilo hela tiden och huvudet gick som en propeller.

Men jag värmde upp i någon minut och sedan kommenderade Cari oss igenom klass två. Kilo förvånade mig faktiskt. Fria följet var visserligen inget vidare då han var ofokuserad och pipig. Han håller visserligen positionen helt okej men jag känner att han inte är med mig. Läggandet var snabbt och inkallningen likaså. Vid rutan låg Indra lite till höger strax före rutan. Indra var väl mer eller mindre i höglöp för två veckor och det kom minsann Kilo ihåg. När jag frågade vart rutan var som ju är vår förberedelse så tittade Kilo till på rutan men sedan låste han på Indra. Jag sa då nej och frågade igen vart rutan var, en snabb titta på rutan och så glodde han vidare på Indra, suck. Jag testade ändå att skicka honom och han drog i väg, var på väg mot Indra men så kom han tydligen på vad det verkligen var vi höll på med och tog sig faktiskt till rutan i stället! Stoppet var obefintligt men det gick att dirigera in honom igen?! 🙂 Är faktiskt imponerad över att han fixade det med så mycket störning!

Sen apportering som Kilo numera utför, bara det är ju ett stort steg framåt, men visst finns det kvar att slipa på. Hoppet hade vi inte tillgång till så det kunde vi inte köra men fjärren sedan var faktiskt riktigt bra med tanke på störningen. Vi avslutade sedan med en plats där Kilo låg riktigt dåligt. Huvudet for upp och ner, fram och tillbaka och han låg väldigt lätt. Jag var tillbaka och sa åt honom och så skärpte han sig i några sekunder men sedan bara var han tvungen att börja spana på Indra och Nice igen. Till slut reste han sig faktiskt (?) det har inte hänt på över ett år nu…. Kilo såg faktiskt rätt förvånad ut själv över att han plötsligt stod upp. Jag gick så klart tillbaka och muttrade på honom, fick honom att lägga sig igen och sedan låg han ytterligare en stund innan vi avslutade.

Jag tror verkligen inte att Kilo kommer börja strula med platsen igen utan jag tror bara att det blev för mycket i går med en hormonstinn Kilo som bara hade löptik i skallen. För att ha sådan förväntan på löptik är jag ändå väldigt nöjd med honom. Han utförde ju faktiskt alla moment och hade fått poäng på allt utom platsen, det var faktiskt mer än vad jag hade räknat med.

Vi körde sedan lite själva med blandat resultat. När Kilo är på det här humöret kvittrar han mer eller mindre hela tiden vilket gör mig tokig! Vi jobbade därför en del med det och det blev i alla fall bättre. Vissa saker gjorde han sedan bra andra riktigt dåligt! Som när han i stället för att gå ut till rutan ställde sig och började lukta på en fläck på backen. Då blev det en time out för Kilos del och han fick hoppa in i bilen och ligga och ha tråkigt, japp så går det när man struntar i att samarbeta. När han sedan fick komma ut igen så var han betydligt mer sugen på att träna igen 😉 Vi körde bara lite kort och sedan avslutade vi med gemensamma grupp moment. Kilo låg inte bra på platsen men han låg 😉

I dag har jag faktiskt anmält till tävling och dessutom tittat på några fler tävlingar som vi kanske kan klämma in i vårt något överfulla helgschema. Vi har nämligen fått tiderna för spårkursen nu, sedan är det MH, utställning och så ska man försöka få till lite vandring och så också, puh.

I kväll har vi därför tränat lite på det momentet som vi har svårast för i klass två, hoppet. Kilo hoppar ut jättefint men sedan är det av någon orsak jättesvårt att sätta sig ner? Återhoppet brukar också fungera fint men som sagt vi behöver träna mer på att sitta 😉
Nåja, tre veckor kvar till tävling ungefär, bara att köra så det ryker nu när vi fått en spark där bak 🙂

fritt följ
Senaste tävlingen var i höstas i Sommenbygden och debut i klass två, nu ska vi ut på banan igen 🙂

Jämför du priser hos olika veterinärer?

Ja det vore väldigt intressant om några kunde tänka sig vara snälla och svara på frågan om ni brukar jämföra priser hos olika veterinärer?

Det är ju ingen hemlighet att veterinärvårdspriserna ökar och ökar rejält. Det beror så klart på flera saker och det finns säkert en hel del man kan tycka om det. Själv känner jag mig lite uppgiven, det är svårt att som ensam djurägare påverka särskilt mycket men jag gör i alla fall så gott jag kan.

För rutinsaker, vaccinationer och avmaskning inför resa t.ex, ringer jag numera runt och kollar pris helt enkelt, det kan verkligen skilja helt vansinnigt mycket beroende på vart men vänder sig. Ja och det är ju långt i från samma ställe som alltid är billigast, för då hade man ju lätt vänt sig dit direkt, nä det den ena veterinären är jättebillig på är den andra svindyr på och så tvärt om när man kommer till något annat. Det är klart att jag som djurägare vill komma undan som billigt som möjligt men sedan kommer man ju till nästa faktor, jag vill så klart ha bra och kvalificerad hjälp dessutom.

Jag vill kort och gott ha ”min” veterinär som jag har ett fungerade samarbete med. Problemet kan ju dock vara att ”min” veterinär inte alls jobbar på det stället där det är billigast priser och hur ska jag då kunna påverka? För akuta eller långvariga saker väljer jag att vända mig till den veterinären som jag känner mig trygg med även om jag kanske får betala en slant mer för det. Men för mera rutinsaker brukar jag alltså ringa runt och kolla priser.

Ja och det skiljer som sagt. Härom sist skulle jag kolla vad en eventuell speciell vaccinering inför en utlandsresa skulle kosta. Vaccinet skulle ges tre gånger inom några veckor och är ju en väldigt enkel sak för djursjukhusen att få in pengar på. Skillnaden på den här vaccinationen var rejäl, dyraste stället skulle ha 2340 kr och billigaste ville ha 1650 kr, en skillnad på 690 kr, för exakt samma sak?

Att avmaska inför utlandsresa är också en sak som kan skilja enormt på. Jag vet en vän som fick betala över 400 kr för att få stämpeln i passet på sin hund (?!!), själv brukar jag få betala 190 kr hos den lokala veterinären här i Finspång, fortfarande dyrt kan jag tycka men ändå halva priset mot vad min vän fick betala för samma sak?

När Olle för flera år sedan drabbades av borrelia gång på gång ville jag bara ta prover och skicka på analys, inga undersökningar eller något annat utan bara ett blodprov. Att det inte går på försäkringen när man gör så fick jag raskt veta av varje klinik jag ringde till, men alltså det är väl ändå mitt val om jag vill betala för ett prov själv eller inte? Att de ska upplysa om att jag inte kan få ut något på försäkringen må väl ändå vara en sak och förmodligen helt rätt (även om det blev rätt tjatigt) men på något ställe vägrade de att uppge pris för provtagning, jag var inte välkommen om de inte fick göra en undersökning av hunden också? Redan då, för säkert 7-8 år sedan skilde sig priserna för detta ganska mycket. Jag har för mig att det var runt 500 kr skillnad på att ta detta blodprov mellan dyraste och billigaste kliniken? Sen kan man ju verkligen ifrågasätta varför ett enkelt blodprov inte ska ersättas av försäkringen om det är så att provet visar på det ägaren misstänkt? Om det inte gör det är det väl helt rätt att inte ersätta men om ägaren har ställt rätt diagnos har ju ägaren faktiskt genom att vara lite om sig och kring sig sparat en slant åt försäkringsbolaget och genom det även åt alla försäkringstagare, det borde väl uppmuntras?….

Något annat som jag brukar vara petig med är det här med jouravgifter. För ett tag sedan när Maxen hade en UVI igen och jag kände att jag inte fick någon ordning på den så ringde jag för att få en tid. Jag fick en tid samma dag då sköterskan i telefonen tyckte det lät brådskande. Visst ville jag ha hjälp så fort som möjligt men så bråttom så att jag är villig att betala den högre avgiften bara för att jag får komma samma dag ansåg inte jag att det var. Eftersom djursjukhuset uppenbarligen hade ganska lugnt den aktuella dagen så erbjöd jag mig att komma samma dag, men betala extra tänkte jag inte göra, det gick de med på utan att protestera, det blev ju en vinst för dem med mot att stå utan patient.

Generellt känns det som att vi djurägare är lite för flata, vi ifrågasätter inte veterinärerna och vi bråkar aldrig om priserna. Eller är det bara jag som har fått en felaktig uppfattning om att vi djurägare är flata? Hur brukar du göra med andra ord?

988909_10202722879832200_7293658132819625086_n
Åker vi till veterinären med det käraste vi har så vill vi så klart ha bra vård, men betala för det är inte lika skoj… 😉