Friska ben och sjuka ben

Besten röntgades förra veckan. Jag ogillar att sedera och söva mina hundar, det känns alltid lika olustigt, men det finns ju inget att välja mellan. Ja för röntga benen skulle Best så klart göra.

Ohalt har han ju varit men jag har ju haft mina funderingar på höger bak eftersom han varit ojämtmusklad. Kollad hos kiropraktor med ok i rumpan är han pga det men lite nervöst är det ju alltid. Det visade sig dock att Besten hade de bästa bokstäverna i sammanhanget och resultatet blev A höfter och UA på armbågarna. Jätteskönt så klart och det som finns kvar i ojämnheten mellan höger och vänster får vi alltså anta beror på en muskelskada för några månader sedan så det ska vi nog få ordning på 🙂

Extra roligt med bra resultat på lederna är det så klart eftersom Kilo är pappa och jag är minst lika ansvarig för den här kullen som uppfödare Cissi är. Än så länge har Kilo strålande resultat på sina avkommors leder med en ynka enkelsidig C höft och resten fritt. Håller tummarna för att resten får ha lika friska ben de med så klart!

Hunden med inte lika friska ben, dvs Odd, går det lite upp och ner med. Senskadan tror jag att vi äntligen fått bukt med men jag tycker mig se att artrosen nu slutligen har börjat ge sig till känna 😦 Pigg och glad är Odden som alltid och ute rör han sig helt okej. Inne kan jag dock se lite stelhet efter att han legat och att han avlastar höger fram en del. Det är ju ingen nyhet att det förr eller senare skulle bli så här så någon överraskning är det ju inte men inte blir det roligare för det. Så länge Odden fortsätter att visa att han vill vara med så får han det, make till hund med pannben har jag aldrig tidigare stött på! Men förr eller senare kommer så klart benen ta ut sin rätt och den dagen vill jag helst inte alls tänka på…. För tillfället går han mellan 6-8 km om dagen, fördelat på 3-4 rundor, och upp mot 5 km som längst i ett sträck. Jag påminner mig om att det ju faktiskt inte är alla friska hundar som får så mycket motion så det är egentligen inte någon katastrof att Odden inte är med på allt som de tre med friska ben får göra. Men visst är det jobbigt att inte ”få” ta med honom på längre turer när jag ju vet att han älskar att utforska nya stigar han också. Efter operationerna när Odden fick börja röra lite mer på sig åkte ju Odden, Kilo och jag runt till lite kortare leder och utforskade dessa, funderar på om jag kanske skulle ta och göra det igen? Det finns ju faktiskt många vackra leder som inte är mer än 3-5 km och att byta miljö att gå i är alltid skoj 🙂

Vi har haft lite blandade resultat på våra hundars röntgen.
Olle hade A höfter med en sketen 1:a fram, det var tack och lov inget som någonsin bekymrade honom eller visade sig.
Maxen hade B höfter och UA fram
Uno var ju en större katastrof än till och med Odd med sina D höfter och vad som skulle ha blivit 3 or fram. Någon officiell röntgen finns ju inte på honom men han hade behövt operera minst en armbåge och höfterna läste SKK av till D på båda sidorna.
Emil hade A höfter och UA fram.
Kilo har A höfter och UA fram. Hade jag obegränsat med pengar hade det varit lite intressant att röntga om honom för att se hur det ser ut nu när han är 8 år?
Odden har ju B/C på höfterna och 3:or fram eftersom han är opererad. Det hade varit intressant att veta vad avläsarna hade satt för siffra om de inte fått med att han var opererad?
Frisken var ju med sitt namn bara tvungen att ha A höfter och UA fram 😉
Ja och Best såg ju också han till att skaffa sig bästa resultatet.

Det kommer tillbaka

Jajemen suget efter att träna hundarna har plötsligt slagit till ordentligt igen. Det är ju 5½ år sedan nu sedan det var så där vansinnigt skoj att träna med hundarna, helst hela dagarna liksom 😉 Visst har vi tränat efter att Memilutten försvann men samma sak har det inte inte varit och den där glädjen och pirret över att få träna tillsammans med hundarna har varit nertryckt i skoskaften.

Men så i höstas så började det lite kittla och jag anmälde Besten till kurs och hamnade i samma grupp som jag ju var i i så många år, skoj så klart även om det är en del nya personer och i stort sätt bara nya hundar, det känns ändå väldigt hemma.

Vi hann med två tillfällen innan det var uppehåll i december och Best förvånade mig med att vara riktigt duktig! Ja alltså han kan ju inget men han är ju ett fullständigt matskadat monster så han väljer, än så länge, bort andra hundar och störningar för att vara med matte och hennes godisficka 😛

Vi påbörjade lite små saker som sitt fint för kommande uppsitt, läggande som ju också utgår från sitt fint och så klart lite början till det som någon gång ska bli fritt följ. Vi testade även lite låga hopp och några inkallningar.

Jag hade tänkt att vi skulle träna en del under julledigheten men tråkigt väder och dåligt med inspiration gjorde att det enda vi tränade på var egentligen sitt fint. Ja och så att sitta fot innan man får ta sin mat.

I söndags hade vi kurs igen och då inne i LarsA hallen. Fin hall och så klart oerhört spännande för ett litet monster att få snoka runt i. Mattan luktade tydligen jättespännande och hade Besten fått bestämma hade han nog helst fått gå och snusa av hela mattan i stället för något annat. Nu är ju det något jag inte alls gillar så det blev i stort sätt inget nosande alls för den lilla herren utan han fick ha näsan i vanlig höjd och jobba tillsammans med mig 😉

Och återigen imponerade han på mig genom att faktiskt genomföra en fin träning. Han blir förvisso snabbt trött men det är helt förståeligt, Besten har knappast behövt koncentrera sig mer än två sekunder i taget tidigare. Nu gjorde vi i alla fall sitt fint som faktiskt fungerar mer eller mindre 100% med bara muntligt kommando nu! Lägganden som börjar ta form. Det är svårt att bara kasta sig i backen tycker Besten men han är på god väg och för riktigt gott godis gör han verkligen så gott han kan. Sen började vi också lite mer ordentligt att titta på ingångar. När jag visar med handen har Besten ändå lite koll på sin bakdel och kan svänga in snyggt men någon vidare förståelse för det hela har han inte. Så därför pratade vi om att börja använda pall på honom så det har vi nu några kvällar testat.

Första kvällen handlade bara om att få honom att förstå det lönar sig att gå upp på pallen med frambenen, mycket konstigt tyckte Besten. Dessutom stod ju de andra tre och gjorde sitt bästa för att försöka sno uppmärksamheten från honom. En bisats i det hela är att Odden är en skojig hund. Han fick ju träna på pallen för ett gäng år sedan och har han väl lärt sig en sak så sitter det verkligen benhårt? Trots att pallen inte varit framme på säkert närmare två år så placerade han sig raskt där så fort han fick chansen och kunde sedan enkelt visa de andra hur man flyttar sig både i höger och vänster varv. Mattes hund ❤ Det är likadant med slalom mellan mina ben som han lärde sig som valp, det sitter fortfarande. Det är för jäkla synd att han aldrig fick en chans att bli min träningskompis…

Nåja tillbaka till Best. Andra dagen fick vi så klart repetera det där med att faktiskt gå upp med frambenen på pallen men det snappade han ändå fort. Men så skulle vi ju då försöka röra på bakdelen och nu var det tvärstopp. Herregud så vi höll på i några minuter han och jag där i köket. Med lite mer handgriplig hjälp från mig så kunde jag till slut i alla fall belöna några små förflyttningar med bakbenen och då avslutade vi där när Best kunde få mycket beröm.

Tredje dagen och nu visste Best vad pallen stod där för, den skulle man kliva upp på! Ja om han fick en chans, för nu trängdes både Odd och Frisk där också.. Nåja när storebrorsorna var placerade i annat rum så klev Best med bestämda steg upp på pallen och sedan skulle vi ju då också försöka flytta bakbenen runt igen. Ja det behövdes fortfarande hjälp från mig så klart men den här gången så började Besten förstå att det var något med att han rör sig som gör att matte jublar och det ramlar in godisbitar i munnen 😉  Dessvärre är ju Bestens svar på det mesta att veva med frambenen så när han blir lite frustrerad över att inte förstå vad jag vill så far det ut ett framben på direkten. Nåja det beteendet släcker vi nog ut när han aldrig får någon belöning för det så det löser sig nog. Denna gång gick även läggandet mycket bättre, det börjar plötsligt likna den typen av liggande som jag vill ha. Hur vi ska få bort handhjälp och annat tar vi senare 😛

Ja men det roliga är ju att jag nu verkligen är sugen på att träna hund igen! Det är till och med så att jag kan sitta på jobbet och fundera på hur vi ska komma vidare i pallträningen eller vad vi ska lägga till för nytt 🙂 Ja och hundarna är verkligen med på noterna. Alla fyra trängs och vill vara den som får träna och alla fyra får så klart träna något litet så att alla blir nöjda även om fokus ligger på Besten. Den enda nackdelen jag kan se är väl att godiskontot för hundarna plötsligt kommer sticka i höjden igen för bortsett från Odd så är ju de övriga tre riktiga godismonster och tar helst godis som belöning. Ja och även Odd vill ju ha vissa typer av godisar, torkad lunga är just nu favoriten för alla fyra så matte har naturligtvis beställt hem två kilon av denna vara som jag hoppas kommer i nästa vecka.


Besten på sin födelsedag i december.

Blandade uppdateringar

Men det är väl märkligt att det ska vara så svårt att få till några inlägg här när jag ju faktiskt främst skriver för att själv kunna gå tillbaka och se vad vi har styrt med? Nåja lite är bättre än inget så….

Vi hade en härlig semester och det var väl där någonstans som bloggandet försvann ut i kylan igen. Lofoten och norra Norge är både Henrik och jag överens om att vi vill besöka fler gånger, men det får väl gå något år eller så innan nästa besök. Vi avslutade ju semestern med en vecka på Böda, alltid lika skönt och avkopplande. Långa promenader, möjlighet till vattentraskande och oftast bra väder. Det är det där med när hundutställningen ska vara som vädret fullständigt tjurar i hop sig på Böda?

Odden drog ju under semestern ”upp” sin senskada igen och även om det så klart är jobbigt så vet jag ju nu på ett annat sätt hur vi ska hantera det så vi jobbar oss sakta, sakta tillbaka igen. Det är koppelpromenader, gärna på hårt underlag, kombinerat med ultraljud och laserbehandlingar som gäller för hans del för tillfället. Ca 5-6 km om dagen får han i motionsväg och även om jag tycker att det är lite så vet jag ju att det finns friska hundar som får mindre så speciellt synd om honom är det väl inte direkt. Det tråkiga är ju att det blir mycket promenader på samma ställen helt tiden så jag försöker att då och då åka i väg och gå på andra ställen. Vi kombinerar promenader ute med tid på löpbandet, jättetråkig motionsform enligt mig men hundarna gillar det. Ja eller Odden tycker att det är okej, övriga tre älskar löpbandet?

Helt obegripligt vad som kan vara så skoj med att gå på det där bandet men Kilo går hela sin tid med en viftande svans och om inte Frisken får gå först så försöker han att tränga sig upp på bandet medan de andra går… Ja nytta av det där bandet jag åkte och köpte i Norge för några år sedan har vi i alla fall haft!

Odden fyllde ju 5 år i september och det var väl långt i från alla (inklusive mig själv) som satsade pengar på att han skulle bli så gammal. Det känns väl tveksamt om han kommer kunna hänga med på flera mil vandring igen men så länge han är pigg och levnadsglad och kan komma tillbaka till att hänga med på våra vardagsrundor så känns det okej. Det tråkiga med senskador är ju att de tar sådan tid att läka och eftersom vi nu har gått på ett rejält bakslag så försöker jag verkligen att ta det långsamt med honom, men det är jäkligt svårt när han själv är så pigg som han är. Det är mycket kampande med kopplet i försök att få i gång matte och det är mycket ”men för fan Odden ta det lugnt” från mitt håll 😉 Nåja, man kan ju inte klaga när hunden bara är jäkligt glad även om det så klart är jobbigt att behöva begränsa honom.

Kilo har ju fått några flera barn under hösten. Fyra fanns i magen men tyvärr bara två överlevande. Fast med tanke på att Kilo blir 8 nu till årsskiftet så är det ju ändå bra att han har sprutt på simmarna 🙂 En hane och en tik blev det i alla fall och eftersom de växte upp utanför Norrköping så hann jag ju åka och kika på dem flera gånger. Valpmys tackar man ju sällan nej till. På bild fastande de också eftersom AnnCatrin och jag även i år sålt en väggalmanacka och vi hade lite funderingar på olika typer av bilder. Lillgrabben fick porträttera december och stå ut med att pälsfarmor satte upp julbelysning hade med sig tomteluvor. Nu hoppas vi att båda valparna får långa och friska liv tillsammans med sina ägare!


Grönbergas F-kull, 7 veckor unga

Frisken är som han heter, tack för det. Enkel och lättsam som alltid och sällan till något besvär eller till och med att man nästan glömmer honom mellan varven för att han inte gör något väsen av sig. Mer och mer lik Maxen i sättet blir han och vid flera tillfällen i höst har jag sagt just Max om honom. Nu är det ju bara en stor komplimang att man liknar Maxen så Frisken misstycker nog inte. Frisken har dock haft ett synnerligen oproduktivt år, men på Böda i september så dammade jag faktiskt av honom och han belönades med ett r-cert, inte så illa va?! Nåja han får stå på tillväxt ett tag till, som vanligt är mina grabbar lite sena i starten 😛

Det lilla monstret Best har precis fått börja på lydnadskurs! Plötsligt har suget efter lydnadsträning infunnit sig igen efter flera år och då gäller det att hugga direkt. Raskt anmälde vi oss på kurs och i onsdags var första tillfället. Besten imponerade stort på matte genom att vara uppmärksam och lyhörd trots att det var första gången. Lite synd att kalla det för lydnad kanske men följa godis ska ju bli fritt följ när vi är klara, uppsitt ska kombineras med snabba lägganden och springa efter godisar ska bli tempo, tempo. Och kors i taket så har vi faktiskt tränat en liten stund nästan varje dag sedan dess 🙂 Besten är på, han är ju den mest matskadade hund vi haft så när matte grabbar en näve godis och ber honom följa med är han så klart med på noterna. Kul som tusan är det i alla fall och jag hoppas att den känslan hänger i!

Annars närmar sig ju röntgen… Matten har lite ångest då hon tycker att höger bak är lite knasigt i bland. Ingen hälta men något som stör har det varit. Så Besten fick hänga med upp till kiropraktor Eva för en koll när ändå Odden skulle dit. Ja när jag ändå åkte fick även Kilo en genomgång faktiskt, lika bra om man nu ändå ska dra i väg upp till Stockholm. Kilo var glädjande nog fri från låsningar och fick mest laserbehandling i uppmjukande syfte, skönt eftersom han ju haft en skada som vi bråkat lite med tidigare men som alltså nu äntligen verkar vara under kontroll 🙂 Odden var som väntat påverkad på sin höger sida. Inga jättelåsningar dock men skönt att få honom genomgången och lossad på så att han inte går och snedbelastar, det finns ju liksom gott om andra saker som han har bekymmer med så några låsningar behöver vi inte dras med i onödan!

Besten sedan som jag tycker har varit underställd och kort i steget bak, främst höger, fick visa upp sig hos Eva. Hon såg så klart samma som mig, jag börjar faktiskt bli rätt bra på att diagnostisera mina egna hundar numera 😉 Någon jättelåsning fanns inte och det är ju både bra och dåligt. Det är ju klart att jag inte vill att min hund ska ha låsningar och gå och ha ont, samtidigt undrar jag ju då hur den där höften på insidan ser ut? Eva lasrade i alla fall områdena runt höft, höftböjare osv och lossade sedan på det lilla som fanns. Jag tycker att jag ser en skillnad på Besten efter det, han tar ut steget bättre och är inte längre underställd på samma sätt. Men helt nöjd är jag inte så det ska bli skönt att stöka undan röntgen så att jag får svar på hur det ser ut? Förhoppningsvis är det ”bara” en mjukdelsskada som bråkar med oss, eller så har han kanske någon anmärkning på höften? Så länge han inte har ont eller mår dåligt spelar inte det så stor roll om jag ska vara ärlig. Är det något som jag lärt mig genom Odden så är det att röntgenplåtar inte nödvändigtvis har något att göra med hur hunden mår och i min värld är det viktigast att Besten får må bra om det sedan står någon bokstav på ett papper som är mindre rolig så är inte det hela världen. Jag vet ju dessutom att Besten har gjort några vurpor så jag skulle egentligen inte vara förvånad om det är en mjukdelsskada som är problemet och självklart hoppas jag ju att han ska vara fri vid röntgen, det blir ju så mycket enklare då.

Ja vi fyller dagarna i alla fall med motion, lite träning och rehab, som vanligt alltså. Själv går jag och är sur över att det är konstant mörkt nu. Älskar hösten men hatar mörkret! Tjatet om att det snart vänder är ju direkt felaktig, någon märkbar skillnad är det långt kvar till så bespara mig det dravlet tack 😉 För att pigga upp mig har vi tagit möjligheten att hyra en stuga på Böda några dagar över nyår, det är verkligen något att se fram emot 🙂 Överhuvudtaget ser jag fram emot helgerna eftersom jag tänker vara långledig över jul och nyår, 17 dagar ledigt har jag verkligen inget emot!

En gång i månaden var det ja…

Ja så har det gått typ en månad igen och plötsligt är vi inne i sommarmånaderna? Det går för jäkla fort mellan varven. Jag är inte riktigt med i tanken ännu på att det är sommar men det är väl å andra sidan som vanligt.

Vardagar och helger rullar på, det är fullt upp som vanligt. Vi spårtränar och det är verkligen jätteskoj. Liten Best har förstått det här med att spåra och är riktigt duktig. Han är ju för ung för att gå något prov än så länge men fortsätter han i den här takten så bör ett anlag inte vara något som helst problem när han väl passerar nio månaders dagen. Frisken har också varit duktig och jobbar på bra. Sist var det ett rejält krävande spår där jag bland annat var tvungen att klättra så brant uppför att jag fick använda både händer och fötter för att kunna hänga med, torrt var det också, och långt, och spåret hade legat i nästan 24 timmar, men jodå Frisken tog sig runt 🙂 Vi får se om vi kan få till något litet prov för Friskens del kanske.

En tur till Hässleholm och Ängelholm blev det ju för ett tag sedan. Liten Best fick åka i väg på eget äventyr och lämna brorsorna hemma. Själv var han ju dock inte utan hade med sig både Zlatan och Zamantha som stöd i livet 😉 Nu verkar Besten ta det mesta som hans matte utsätter honom för med en klackspark och han plirar nyfiket omkring sig med en vaggande svans, skönt. Resultatmässigt blev han BIR-baby men det var ju inte så svårt då han var ensam babyvalp igen, vilket så klart är lite tråkigt. Matten fick i alla fall lite fnatt när hon kom hem från Skåne och anmälde raskt till Leksand dessutom, vet inte riktigt hur jag tänkte där? Långt som tusan att åka ju… Jaja det löser sig.

Best
Litet monster i Ängelholm.

Vi har ju haft sennenträff här hemma också, en långpromenad. Nästan 20 personer fick jag med mig ut i skogen, så skoj att så många ville hänga med! Lite väl varmt kanske om men ska klaga men det ska man väl inte 😉 Typ 15 härliga km fick vi ihop och en lång lunchrast vid Lillskiren blev det där Henrik och jag ”snodde ihop” lite viltskavsgryta och ris till alla.

I helgen som var blev det husvagnspremiär för året och premiär för Besten dessutom att leva husvagns liv. Även detta tyckte litet monster var helt okej och gillade både att det fanns mycket att titta på, många som ville prata med honom och dessutom fick han ju en ny bästis i form av leonbergervalpen Disa som är ca 2 månader yngre än Besten. Disa och Best tuggade friskt på varandra varje vaken stund men var duktiga valpar som inte for runt utan de lekte ganska lugnt och städat och fick därför hålla på. Vilda valplekar unviker vi helst med tanke på risken för skador.

Best och disa
Best och Disa tuggar lite på varandra.

Just nu är det annars full fart på jobbet, skolavslutningen närmar sig ju med stormsteg och då får jag massor att göra. Betyg ska fixas och grejas med och så ska alla förutsättningar för nästa års schema komma på plats. Jag jobbar hela sommaren som vanligt förutom att vi ju drar till Böda till midsommar och stannar där ett tag efteråt också. Sen ska jag faktiskt för första gången ha 4,5 veckor sammanhängande semester, det ska ju bli löjligt skönt. Jag tycker att vi ska spontan köpa en husbil och dra upp till nordnorge på semestern, Henrik är som vanligt lite mer svårövertalad… Nåja lite Norrland och Norge ska det nog bli på ett eller annat sätt, jag behöver fjälluft!

Kanske undrar någon över hur det går med Odden? Ja den hunden kastar ju sin matte mellan hopp och förtvivlan. Överlag ser det dock helt okej ut och han är med på i stort sätt alla promenader som Kilo och Frisken får och det är så klart helt underbart. Lite smågrejer gör att jag mellan varven får lite lätt ångest, som när han för en dryg vecka sedan plötsligt markerade rejält på vänster fram i stället för höger som ju är där senproblemet varit. Min egna diagnos är en lättare muskelbristning i halsmuskeln som fäster i bogen som ju Odden hade lite bekymmer med för några år sedan. Lite vila, lite laser, lite novafon och vi är nu tillbaka på banan igen. Målbilden är fortfarande att kunna ha en lös Odd på stranden på Böda!

Jag har dessutom fått tag i en elterapimaskin som jag i nästa vecka ska få hjälp med. Förhoppningen är att kunna använda den på främst Odden så klart men även på de andra hundarna. Kilo är ju ändå snart 7,5 år och har ju haft några muskelskador i sitt annars helt friska liv, och skulle absolut må bra av att få elbehandling med jämna mellanrum. Jag skojar om att jag nu har ett helt rehab här hemma så nu ska jag bara anställa Marie också så har jag allt jag behöver 😉

Något annat jättespännande som jag ska göra är att jag på lördag ska på en sagofotograferings workshop! Ja för ska man nu lära sig mer så får man ju ge sig ut och försöka få hjälp. Läskigt att som fullständig amatör åka i väg på något sådant här men förhoppningsvis lär jag mig massor och det här är min ”kompensation” till mig själv för att jag inte kom i väg till Lofoten i våras.

Med tanke på att vi som sagt ska dra till Böda så räknar jag faktiskt med att nästa blogginlägg kommer innan en hel månad till har gått 😉

Dagarna som går, det är livet va?

En blogg i månaden kanske man kan plita ner i alla fall. Grämer mig lite att jag inte får tummen ur oftare, jag gillar att kunna gå tillbaka och se vad vi har gjort men det blir ju lite svårt om jag inte skriver något 😉 Det händer ju saker i alla fall även om jag inte skriver och en del saker kan man ju passa på att få på pränt när man nu är i gång.

Odden hade en rejält bakslag för ungefär en månad sedan. För första gången på länge skulle Henrik åka hem på lunchen till hundarna. Allt hade varit som vanlig när jag var ute med dem på morgonen och mina svärföräldrar hade inte sett något konstigt när de var ute med hundarna på förmiddagen. Hundarna satt sedan i hundgården tills Henrik då kom hem och där har något hänt? Odden var i alla fall trebent när Henrik kom hem och han ringde så klart till mig som fick åka hem. När jag kom hem var Odden dock inte alls trebent men halt var han, han stödde dock på benet. Jag hittade inget speciellt på honom så efter att han fått kissa av sig så fick hundarna gå in och så åkte vi och fortsatte jobba. När jag kom hem på eftermiddagen hoppades jag mötas av bara en lite stel Odd men nä, nu var han verkligen trebent?

Med mycket möda fick jag ner honom för trappen och ut på tomten för att se om han liksom kom i gång om han fick röra lite på sig men nä, höger fram ville han helst inte stödja på alls. Han kissade i alla fall och sedan fick jag med stor möda upp honom för trappen och in i huset igen där jag stängde in honom i vardagsrummet. 1000 tankar hinner ju fladdra genom skallen så klart men jag bestämde mig för att försöka vara lite lugn för en gång skull och avvakta till dagen efter. Odden visade att han hade riktigt ont då han till och med pep till vid två tillfällen och han är normalt inte en hund som säger något. Kvällen gick, Odden låg mest där på vardagsrumsgolvet och jag tog in även Kilo dit eftersom Odden är lugnare när han får vara en del av flocken och inte vara utestängd. Vid halv tio på kvällen sa jag åt Henrik att vi måste försöka få ut Odden och kissa igen, vi får hjälpas åt att få ner honom för trappen. Döm av min förvåning när Odden då reser på sig och helt plötsligt använder benet? Utan några bekymmer går han fram till dörren, tar sig ner för trappen och tycker att ett litet rejs på gräsmattan skulle vara trevlig??

Ja nu fick han ju bara kissa och bajsa och sedan gick vi in. Morgonen efter syntes lite stelhet men ingen direkt hälta fanns kvar och sedan har han sakta återgått till att vara som vanligt igen? Vad det var vet i tusan? Helgen efter såg vi alla fall till att snygga till och göra i ordning hundgården ordentligt. Jag städade ur den, vi la dit störres stenar där hundarna grävt hål och fyllde igen och fixade till så att de inte gick att gräva under trappen länge.


Mattes olycksfågel Odd

Hur konstigt det än låter så har Odden alltså efter det här blivit bättre och bättre och vi har till och med börjat ha honom lös igen på promenaderna. Inte alla promenader och inte helt tiden men efter att ha varit kopplad sedan i oktober är det så klart oerhört skönt för både Odden och oss att vi nu kommit så långt i rehaben att vi kan ge honom lite frihet igen ❤ I går gick vi 5 km runt sjön här hemma vilket är en ganska kuperad runda och Odden var lös tillsammans med de andra. Det funkade fint och det är så skönt att vi är på väg mot ett normalt liv igen.

Helt bra kommer han ju aldrig att bli Odden, men han ska så klart få vara hund och få vara med som alla andra, annars är det ju inte mycket till liv. Nu ska vi fortsätta att bygga lite muskler, stärka senan och bygga upp kondition igen så kanske målbilden av en lösspringande Odd på stranden i Böda till midsommar faktiskt kommer att bli sann!

En sväng till Sundsvall/Ljusdal blev det över påsk. Svenskvinnarutställning på långfredagen där Kilo blev avtackad som 5:e bästa hane. Slappt på lördagen i Ljusdal med strålande sol och sommarvärme. Lite opraktiskt att vi denna helg hade 6 hanar och 2 tikar, som båda löpte… Jaja det gick det med. På söndagen var det special utanför Timrå och den var verkligen inte välbesökt? Litet monster gjorde debut och var sorgligt nog ensam bernervalp. Han skötte sig dock med den äran och gjorde allt matte bad honom om. Pappa Kilo blev 3:e bästa hane så han skötte sig även han.


Best på sin debut. Älskar hans svansföring!
Foto AnnCatrin Uppfeldt

Tisdagen efter påsk tog jag en semesterdag och åkte upp till Stockholm och kiropraktor Eva. Alla tre stora grabbar var inbokade på varsin behandling, lika bra när man nu ändå åker liksom. Kilo var först ut och han var ju hos Eva precis innan jul senast. Efter en parning i februari såg jag tecken på att allt inte var helt rätt hos Kilo, han har tex inte så gärna velat hoppa in i bilen själv utan velat ha hjälp. Lite låsningar i höften på båda sidor fanns men främst en ordentlig låsning i övergången bäcken-svans. Eva lossade på det och så här två veckor senare hoppar Kilo enkelt in i bilen igen.

Odden var nästa hund ut och hans kropp är ju som den är. Dock har den efter bakslaget och 10 timmars hältan som jag nyss skrev om tagit några ordentliga steg framåt igen. Odden visade sig ha en ordentlig låsning i höger bäcken? Det har inte jag märkt något av men Odden skrek faktiskt till och med till när Eva var där och kände första gången så nog var han påverkad där alltid.

Frisken var sist ut och han hade jag bokat åt eftersom han för någon månad eller två sedan började passgå en massa. Det brukar han inte göra på det sättet och även om det efter några veckor försvann så tyckte jag att en kolla kunde vara på sin plats. Men Frisken är vad han heter, frisk så han fick bara lite laserbehandling i förebyggande syfte.

Frisken får laserbehandling på ryggen i förebyggande syfte av Eva.

Under sista veckan i april ägnade jag kvällarna åt att fotografera hundar vid ett magnoliaträd i Finspångs slottspark. Alltså det är ju så vackert! Nu fick jag även möjlighet att öva lite på andra hundar än mina egna vilket är skoj.

Besten med de vackra magnoliorna, så fina!


Frisks mamma Emmy förevigades en av kvällarna, söt som en liten pralin

En söndag tog jag ledigt från både hem och hundar och åkte till Bronäs utanför Katrineholm och ägnade dagen åt att fota lure coursing. Det är faktiskt skojigt men jäkla svårt. En del bra och en del betydligt mindre bra foton blev det 😛 Den här är jag dock riktigt nöjd med, tyckte att den blev riktigt häftig!


Två afghaner har precis startat sitt första lopp. Jag är verkligen inte någon vinthundsmänniska men afghanerna är oerhört fräsiga att fota när de springer, bara en massa päls som kommer fladdrande över gärderna.

Vi spårar lite också. Frisken och Best går på årets spårkurs och Frisken visar varje gång att han minsann kan det här med att spåra. I går hade vi med oss spårledare Sören på Friskens spår och han konstaterade att Friskens spårning mycket väl håller för ett första pris i öppenklassen. Vi kanske ska försöka oss på ett sådant då? Vi får se om domaren har några tider?

Besten fattade ju nada första gången vi var och spårade, det var bara konstigt och äckligt alltihopa. Klöven däremot blev han ju oerhört förtjust i och högg direkt 😉 Andra gången fick han synretning och då trillade poletten ner och sedan testade vi samma sak två gånger hemma med lika lyckat resultat. I går var det tredje tillfället på kursen och Besten fick synretning även denna gång men fick nu vänta innan han fick gå på spåret, skittråkigt sa han och visade tydligt att han ville gå efter och hämta klöven som de slarviga människorna hela tiden tappar bort 😉 Efter en stund fick han ju då gå spåret och jodå, det ska nog bli spårhund av honom också för han fixade både att spåra och ta en vinkel nu 🙂

1:a maj var vi på en liten inoff i Motala Besten och jag. Där fick vi träffa syskonen Bingo och Bonnie också 🙂 Alla tre småttingar skötte sig med den äran och lät sig villigt kollas igenom av domaren och sprang fint i ringen 🙂 Den här pälsfarmorn är mycket stolt!


Best, Bonnie och Bingo 🙂

I dag har vi något så ovanligt som en helt oplanerad dag?! Lite häng i skogen och lite pyssel här hemma får det väl bli, dags att sätta fart nu alltså 😉


Fyrklövern där de trivs bäst, i skogen 🙂

Besten

Ja nu har ju Besten bott lika länge hos oss som hos uppfödaren så nu kan man väl börja säga att vi känner varandra.

Första bilderna jag fick se av valparna fick jag en känsla direkt om och det blev ju slutligen den valpen som följde med oss hem. I bland undrar ju folk hur man väljer valp och varför man väljer just den individen man gör. Naturligtvis tittar jag på hur hunden är byggd och ser ut exteriört men till största del så är det ju ändå en känsla man följer, en känsla av att just den individen skulle passa tillsammans med mig. Jo vi är ju fler i familjen men även om husse så klart är viktig så är det ju jag som har det stora hundintresset och gör mest tillsammans med hundarna, det är alltså jag som väljer 😉


Liten sötnos ca 9 veckor

Besten är en glad lite skit, ett litet sött monster som jag säger. Pigg och framåt och än så länge ganska enkel att ha med att göra. Lite hyss har han redan hittat på, han är ganska påhittig när det är något han vill. En tub svart skokräm snaskade han tex i sig för några veckor sedan och härom dagen exploderade tydligen ett bregottpaket fullständigt utan att Besten har en aning om hur det gick till… 😉 Klättra är också en talang han tydligen besitter så just nu håller vi på att stävja så att han inte lyckas med sina klättringsförsök och framför allt att det inte ger utdelning i form av ätbara saker.


På tur i skogen och bland har matten tur och han är stilla en sekund eller två.

Det enda vi annars egentligen verkligen tränar på är inkallningar, att han ska komma när jag ropar. Oftast fixar han det jättefint och kommer i full fart när han hör sitt namn, men i bland är ju störningarna lite väl svåra och man får påminna honom. Lite ögonkontakt har vi tränat och det snappade han fort, helt enkelt för att han är så matglad. Han slår gärna knut på sig för att få en godbit hur liten den är må vara 😉 Matglada hundar är ju lätta att träna så det gör då verkligen inget. Nu ska vi dock lägga lite krut på att få honom att förstå stanna kommandot. Helt enkelt för att det är ett oerhört praktiskt kommando att hunden kan. Små korta stunder kan han så klart redan nu sitta och stå stilla men han har ingen förståelse för kommandot stanna så det har jag tänkt att han ska lära sig nu. Om inte annat är det ju oerhört praktiskt att kunna just stanna när jag ska fota 😉


Ligga still? Tja då får man lägga honom på ett bord eller likande så att han inte kan ta sig någonstans 😉

I lördags var Best på sitt första kurstillfälle, viltspårkursen. Det gick inte alls, det var ju faktiskt jätteläbbigt med en massa blod där i skogen 😉 Han vädrade så fint och visade att han visste åt vilket håll spåret gick man att följa det, nä tack sa Besten, det kunde ju vara något monster som skulle anfalla honom där bakom busken. Nåja vi lockade med honom fram till klöven och den var ju mer än trevlig däremot. Klöven bar det lilla monstret glatt tillbaka till grillplatsen med en stolt min och ville väldigt ogärna släppa den. I går testade vi att göra en synretning för Besten med klöven för att se om han kopplade ihop den trevliga klöven med det läbbiga blodet. Det verkade han faktiskt göra för han följde bitvis spåret ganska noggrant. Bitvis var det fortfarande lite läskigt men det var precis lika häftigt att hitta klöven igen.

Debut i utställningsringen ska Besten så klart också få göra. Rasspecialen i Sundvall passade bra i tid så dit är han anmäld och det blir debut, vi får väl se vad han säger om det. Vi har övat lite tandvisning här hemma och Besten är precis som pappa Kilo och gillar inte alls att någon tar om nosen på honom, men med lite mutor börjar han nu förstå vad det är jag vill att han ska acceptera och göra så snart kan vi låta andra börja göra samma sak med honom. Tänderna har förövrigt börjat sitta löst nu och en tand har ramlat ut redan. Jag sticker inte under stol med att det är skönt när de där sylvassa gaddarna bytts ut mot lite mer snälla permanenta tänder!


10 veckor


16 veckor, det går ruskigt fort!

Det vi annars behöver ta tag lite i är ensamhetsträningen. Att vara ensam tillsammans med de andra eller bara någon av de andra hundarna är nemas problemas, inte heller att vara ensam med någon av oss tvåbenta utan sina brorsor är något problem men att vara helt ensam tycker Besten är ganska onödigt. Så det tränar vi lite nu och då, korta stunder för att han ska lära sig att det inte är farligt eller jobbigt. Faktiskt är han den enda hunden vi hittills haft som gör någon sak av det, men då får vi helt enkelt bara träna honom lite mer och göra honom trygg i det.


Stor pojke nu 😉

Ja det ska bli skoj att se hur Besten utvecklar sig vidare och hur han kommer bli som vuxen grabb.


Går sina egna vägar

Den lilla Besten är här

Ja nu har en liten Best flyttat in här hemma med buller och bång.

Det är alltid svårt att komma ihåg hur det är att ha valp även om Best nu alltså är vår 8:e valp. Brukar de vara så här pipiga? Brukar de kissa så här ofta/sällan? Äter de alltid så här bra/dåligt? Sover de alltid så här mycket/lite? osv i all oändlighet 😉

När på året man får hem valpen påverkar så klart ganska mycket. Det ÄR lättare att få hem en valp på sen vår eller sommaren än nu mitt i vintern. Frisken minns jag som extremt enkel, Besten är på inget sätt svår, men nog har han en liten räv bakom örat alltid. Hittills känns han oerhört framåt och kaxig. Det är så klart inget negativt, bara lite mer att styra upp och få ordning på så att han blir en sådan där följsam trevlig hund som vi alla vill ha.

De äldre hundarna är inte överdrivet imponerade av den här lilla luddbollen. Frisken är den som tar värsta smällen och blir ganska rejält terroriserad vid det här laget av Best. Han hugger friskt vart än han kommer åt på Frisken och Frisken är en mjäkig hane som bara lite ledsamt tittar på oss tvåbenta och undrar om det verkligen ska få gå till så här? Nåja förr eller senare brukar den lilla gå för långt och till och med Frisken fräser ifrån och säger åt honom att skärpa till sig 😉

Pappa Kilo håller sonen lite kortare. Eller egentligen lotsas han mest som att Best faktiskt inte finns. Så länge Best är snäll och beskedlig får han ligga nära Kilo men när han försöker bitas och busas gör Kilo processen kort och fräser till för att sedan gå och lämnar en snopen Best kvar. Det är verkligen intressant att se hur hundar interagerar med varandra!

Odden är klart skeptiskt till det här onödiga skräpet som matte släpat hem 😉 Första dygnet hemma för Besten tog Odd sin tillflykt till soffan, för där fick han ju vara i fred. Sakta men säkert började han sedan mjukna och faktiskt var han den som först erbjöd lite lek med Besten? Den såg jag faktiskt inte komma 😉
Annars är det tur att vi har Odden som faktiskt uppfostrar på ett mycket bra sätt. Han säger i från när Besten går för långt och då säger han i från så att Besten förstår och han är dessutom konsekvent.

Åttonde valpen så så där väldigt hysteriska kan man väl inte längre anklaga oss för att vara ändå 😉 Det blir lite kiss inne och det är bara att torka upp, rumsren blir han sedan förr eller senare ändå. Jag försöker att ta ut Best själv så mycket som jag hinner och kan för jag ser att han gärna vill hänga på de stora i första hand i stället för att välja mig och det är ju nu i början som det är lite extra viktigt att hjälpa honom välja rätt, det får man ju igen tusenfallt senare.

Lite ”inkallningsträning” blir det så klart varje dag, både när vi är inne och ute och det börjar kanske bli dags att lära honom sitt namn också, än så länge kallas han mest för liten eller bebisen när jag ropar. Lite följa godis och lite stanna träning har vi också börjat med. Annars är det ju mest rutinsaker som han ska lära sig nu, som att man inte äter vare sig i de vuxnas skålar eller i kattskålen, jättesvårt tycker Besten framförallt om kattmaten… Man får inte bita i vare sig mattor, soffan eller någon pläd och inte heller i mattes foppatofflor. Än så länge är han ju så liten att det inte gör någon skada när han gnager på saker men så är det ju inte för alltid. Respekt för kompostgaller ”tränar” vi också på, för det vill jag att mina hundar ska ha, man får helt enkelt inte vara en bulldozer som plöjer ner sådana.

Än så länge är det ju ”små barn, små bekymmer” som gäller så livet går sin gilla gång och vi kan njuta av vår löjligt docksöta valp ❤

 

En ny bästis

Ja i dag är det lördag och dags att åka och hälsa på Kilo bebisarna ❤

Alltså planen från början var inte att ta hem någon valp. Tre hundar här hemma är vad jag önskar mig och tycker är perfekt. Men med tanke på Oddens ben och Kilo som ju faktiskt fyllde 7 år vid nyår samt att jag väldigt mycket gillar den här kombinationen så blev det plötsligt rent idiotiskt att inte ta hem en liten pöjk. Ja så i dag skulle det alltså avgöras vilken av pojkarna som ska hamnar här i Ramstorp.

En favorit har jag så klart haft sedan de första bilderna jag fick se. När jag såg dem första gången kände jag mig lite tveksam men när jag såg dem för en vecka sedan kändes det ganska självklart och nu i dag så bestod känslan. Vit hane, som haft arbetsnamnet Bingo kommer att flytta hem till pappa Kilo och oss andra.

Här hemma kommer han att heta Best och det är också vad han kommer heta i stamtavlan. Jag gillar att ha det enkelt och har gärna stamtavlenamnet som det faktiska namnet också. Jag har visserligen sagt att alla mina hundar hädanefter ska heta Frisk men jag hittade helt enkelt ingen bra synonym till Frisk på B så då fick det bli plan b och en Best. Om han tänker leva upp till den svenska eller engelska betydelsen av namnet återstår att se 😛


Liten Best, snart 7 veckor.


Det var något med den här uppsynen redan från början.


Dags att köpa på sig ett gäng leggings nu när sylvassa valptänder kommer in i huset igen. Best till höger.


Löjligt söt så klart som alla bernervalpar i den här åldern