Tungt och ångest med en liten gnutta hopp.

Ja här har det varit sorgligt tyst och det finns det så klart orsak till. Att orka gå igenom alla månader sedan mitten av oktober finns ingen lust till men vi ska väl kanske kunna göra några försök till bloggande igen. En eller två små människor där ute i cyberrymden vet jag ju har saknat oss så någon gör vi förhoppningsvis glad med det här inlägget.

Orsaken till att det varit tyst är min älskade olyckfågel Odd. I en längre tid nu har han inte varit bra i sitt högra framben och vi har gjort både det ena och andra för att försöka hjälpa honom, utan någon större framgång. Om vi kommer lyckas är fortfarande högst osäkert och humöret på den här matten är med andra ord allt annat än stabilt och på topp. Den långa julledigheten på 17 dagar ägnades åt att böla för allt och inget och ångesten har ett stabilt tag kring hjärtat så fort jag tänker på Odden, och det gör jag ju typ alla vakna timmar på dygnet… Som sagt på topp är jag verkligen inte.

Diagnosen har varit artros som nu skulle ha utvecklats så mycket att den inte längre går att hålla i schack men jag har hela tiden känt att det inte är, i alla fall, hela sanningen. Nog vet jag hur fula hans armbågar är och att han så klart har artros som påverkar, men jag har som sagt hela tiden hävdat att det är något annat eller mer som är orsaken till Oddens hälta. Efter nyår fick jag medhåll av Marie som tog emot en störtbölande Martinsson och en hund som när vi kollade rörelser ute just då inte visade någon hälta… Ja för så är det alltså, Odden är halt för att sedan inte vara det och jag har inte kunnat hitta några mönster för vad som är den utlösande faktorn. Marie höll nu med mig om att det inte kunde vara enbart artros som var problemet. Odden saknar nämligen dessutom flera klassiska artrossymptom. Nu har vi varit hos två veterinärer och i dag slutligen hos en ortopedspecialist och en trolig diagnos är en skadad sena.

Senskadan hänger så klart ihop med Oddens kassa armbågar och om det går att får ordning på det här vet vi inte, rent kasst vet vi ju inte ens med 100% säkerhet om vi ställt rätt diagnos heller. Men magkänslan hos mig säger att vi har hittat rätt. Enligt ortopeden är det här vanligt hos eddrabbade hundar i 3-5 års åldern. Hundar med edproblematik överbelastar senor som till slut i sig blir ett problem.

Ja och senskador har vi tack och lov inte någon erfarenhet av så nu är matten ute och famlar på okänt vatten. Jaja det är ju bara att börja läsa på och ta hjälp från expertisen. Tack gode gud för att jag har bästa Marie till hjälp! Ovärderlig med all sin erfarenhet och kunskap! Redan i morgon har vi en tid hos henne och jag kan få häva ur mig alla mina funderingar och ställa alla miljoner frågor, vad skulle Odden och jag göra utan henne???

Ångesten har fortsatt ett hårt grepp om hjärtat men jag har ändå ett litet hopp om att vi ska kunna få tillbaka Odden i en normalt bruksskick. Man kan så klart ha åsikter om hur mycket man ska låta en hund genomlida och tro mig den tanken snurrar i mitt huvud också. Odden är dock oerhört tydlig med vad han tycker, han har inga planer på att vilja lägga nosen i vädret! Skulle du som läser ha en annan åsikt så är det helt okej men inget jag kommer att bry mig om, jag är trygg i vetskapen om att jag gör det som är bäst för min hund oavsett vad andra har för åsikter.

Mina tre musketörer i mellandagarna. Vädret reflekterade mattens mående hela julledighetet mer eller mindre…

I övrigt då. Tja Kilo var inte helt okej i sitt röreslemönster innan jul han heller så man kan väl säga att jag var nära att kasta in handduken där ett tag. Jag var dock ganska säker på att Kilos lite korta rörelser hade med den gamla skadan att göra så första julledigadagen åkte vi upp till Stockholm till kiropraktor Eva. Helt ny verksamhet och nya lokaler har hon skaffat sig och fått med sig Marie ditt upp två dagar i veckan (okej jag gläds för Marie och Evas skull men för min egen del är det ju helt värdelöst med verksamhet i Stockholm i stället för Östergötland). Kilo fick en ordentlig genomgång och hade som jag misstänkte låsning både i vänster bog (skadan sedan i somras) samt höger höft/bäcken (skadan sedan hösten 2017). Så här en dryg månad efter behandlingen är Kilo tipp topp igen så resan till Stockholm gav utdelning och var helt rätt 🙂 Som grädde på moset så behandlade Eva även mig som i mitten på december fick något skit i höger skuldra och upp på högra sidan av nacken. Jag hade några dagar innan varit hos naprapaten här i Finspång och fått bort det värsta men när Eva hörde det så ville hon ändå kolla av min nacke. Knak och brak sa det både i nacke, skuldror och rygg och efter det så är även jag ”tipp, topp” 😛

Frisken rör sig tack och lov utan bekymmer, jag hade nog fått läggas in på psyk annars…

I helgen som var blev det ett besök i Nyborg, som vanligt får man väl säga efter att ha varit där i 6 år eller vad det nu kan vara. Vi gillar Nyborg som ofta bjuder oss på härliga resultat 🙂 Denna gång inget undantag. I bilen hade vi med oss Kilo, Zamantha och Zlatan. Att säga att Kilo och Zlatan blev bästisar är väl att ta i men de fick lära sig att acceptera den andres existens 😉 Lite muttrande där bak i bilen men det gick ändå bra.

Uppfödaren som anmält våra hundar har själv haft en tuff vinter med förlusten av Jackpot, ja det har ju inte fått mig heller att böla mindre under julledigheten direkt, och vi skyller på tillfällig förvirring då hon anmälde Kilo i öppenklassen i stället för championklassen. (Å andra sidan har hon anmält honom som schnauzer vid tidigare tillfälle så det här var ändå helt okej 😉 ) Fast med facit på hand så blev det alldeles lysande för Kilo slog till med klassvinst båda dagarna och var båda dagarna placerad som tredje bästa hane med r-cert. Vi hade naturligtvis gärna tagit ett vanligt cert och kvitterat ut en championat men certen la Zlatan beslag på och jag tycker att det är helt rätt, han är verkligen fantastiskt fin! Zamantha, som när som helst kommer odla ut en snopp och flytta hem till mig 😉 slog till med cert på lördagen. Angelica och Lisbeth som också var med men hade egen bil fick med sig två placeringar på Moa i en enorm öppenklass tikar båda dagarna. Ja svårt att klaga på den här Nyborgstrippen alltså 🙂


Kilo i ringen i Nyborg. Foto Caroline Lundmark

Ja och det bästa spar man ju till sist va?
Strax innan Polen trippen hade ju Kilo besök av Wilda och ljuv musik (läs hysteriskt kvittrande) uppstod. Resultatet blev 6 grabbar och 2 (3) tjejer hemma i Wildas valplåda. På självaste nobeldagen föddes de i ett raskt tempo av en mycket duktig mamma Wilda ❤

Vid två tillfällen har jag fått vara nere och hälsa på småttingarna och på lördag bär det av dit igen. Ja och en av de små pojkarna har fått en adresslapp i rumpan som det står Ramstorp på så om någon vecka blir det tre musketörerna här hemma fyra, vilket de ju egentligen i sagan också var 😉

Kiropraktor

För min egen skull ska jag ta och skriva några rader om Kilos historia i höst. Alltid bra att kunna gå tillbaka och läsa för minnet är inte alltid de bästa…

I slutet av sommaren reagerade jag på att Kilo blev kort i steget bak. Kilo är ju rak i knät men trots den exteriöra begränsningen har han ett helt okej steg bak. Nu blev steget dock kortare och kortare och efter ytterligare någon vecka började han passgå en del vilket inte alls är normalt för honom. Jag funderade på om jag inte skulle ta och boka en veterinärtid till honom men kände att det inte var riktigt rätt väg att gå i just det här fallet. Med risk för att vara lite fördomsfull så gissar jag nämligen att jag hade fått ordinationen vila och 10 dagar smärtlindrande från veterinären och jag kände att felet inte var en överansträngning eller lättare skada.

Av en slump hittade jag samma dag som jag satt och funderade på hur jag skulle göra en annons om att kiropraktorn Eva, som ju tittade på Odden i somras, skulle komma till Norsholm igen. Det tyckt jag lät som en mycket bättre ide än ett veterinärbesök i just de här läget så jag bokade en tid. Dessvärre så var dagen då Eva skulle komma en dag då jag inte kunde ta ledigt från jobbet och åka med Kilo så det fick helt enkelt bli Henrik som åkte.

Kilo hade fått börja med att visa rörelser, först fram och tillbaka och sedan på böjt spår. Just det här med böjt spår är intressant tycker jag. Inom hästvärlden så tittar man alltid på hästen både på rakt och böjt spår vid en hältutredning men jag har aldrig varit med om en veterinär som tittat på böjt spår när det kommer till en hund? Det finns det säkert veterinärer som gör men jag har som sagt själv aldrig varit med om det så det kan knappast vara något vedertaget. Faktum med att jag pratade med Marie om det och hon har gjort samma reflektion som jag om just det och tycker att det är lite konstigt.

Hur som så hade Eva sett att båda bakbenen hade kort steg men framför allt högerbak på Kilo var extra kort i påskjutsrörelsen och de hade gått in för att behandla honom. Kilo hade en ledlåsning i höger bäckenled, höger höftled samt i mellersta ländryggen vilka alla behandlades med kiropraktisk ledmobilisering. Därefter behandlades han även med laser på dessa områden för att mjuka upp omkringliggande muskler. Vi fick vidare order om att massera just dessa ställen lite intensivt under kommande dagar för att hjälpa musklerna att mjukas upp.

Eva trodde inte att Kilo hade gått länge med dessa låsningar och det stämde ju bra med min upplevelse av när problemet började. Vad som gjort att det blivit så här är så klart svårt att svara på men troligen så har Kilo fått sig en smäll när hundarna lekt och det har tagit lite illa. Låsningen i ländryggen trodde Eva var en kompensations låsning och att det egentliga och ursprungliga bekymret hade varit just höger bäcken och höft.

Skillnaden på Kilo var i alla fall på ett sätt omedelbar. Han blev betydligt piggare och gladare och även sitt vanliga matglada jag. Under slutet av sommaren/början av hösten hade han ju nämligen börjat äta sämre även om han alltid åt. Men det är skillnad på att äta och att ÄTA 😉

Rörelsemässigt däremot tog det lite längre tid att se förbättringen. Eva sa att vi inte kunde börja se någon skillnad fören efter 4-5 dagar. Efter dessa dagar såg jag visserligen en förbättring men inte fullt ut till hans normala rörelsemönster. Av den orsaken behandlade vi Kilo även med en kur smärtstillande i några dagar och efter det tycker jag att Kilo varit sig själv igen 🙂

Min magkänsla var med andra ord rätt, vi hade kunnat behandla honom med vila och smärtstillande från början och vi hade säkert sätt en liten förbättring men vi hade bara behandlat symtomen då, inte orsaken. Nu hoppas jag att Kilo får fortsätta att må bra igen och så tänker jag att vi i vår ska besöka Eva igen och se så att det inte har uppstått samma eller andra låsningar igen.

I dag, ett antal veckor senare, upplever jag inte längre att Kilo är kort i steget bak, han passgår inte heller och överlag ser han pigg och glad ut, som det ska vara med andra ord.

Däremot ska vi om någon vecka träffa Eva igen, men denna gång är det Odden som ska få träffa henne igen. Både Marie och jag upplever att han är spänd över ryggen och även i bogarna och det kan så klart bero på flera saker men för att utesluta att han fått låsningar så blir det ett besök hos Eva för hans del också. Jag ser besök hos kiropraktor som ett led i Oddens fortsatta friskvård och som något vi nog kommer att fortsätta att göra återkommande i den mån det behövs.

I dag var Odden hos Marie igen och redan för två veckor sedan valde vi ju att köra elterapi i stället för vattentrasken just för att ryggen kändes spänd. Odden visar fortsatt lättare obehag när Marie klämmer honom vid ländryggen och bakåt så i dag blev de laserbehandling av ryggen så får vi se om det hjälper honom att bli kvitt stelheten? Alltså obehaget han visar är att han sätter sig ner när Marie börjar klämma så det är inte så att Odden går och har rejält ont, men med hundar som Odden som gärna döljer sin smärta får man vara uppmärksam på det lilla. Det blir som sagt bra med ett besök hos Eva också för att se så att det inte är någon låsning som gör att det är spänt. För är det en låsning spelar det ju inte så stor roll hur mycket vi än behandlar, helt bra kommer vi ju inte att få det eftersom vi inte åtgärdar det underliggande bekymret.

Jag vill ju också att vi ska kunna få Odden att bygga mer muskler för att avlasta. Nu har han ju äntligen börjat lägga på sig så passa mycket igen så att det finns något att börja bygga muskler av (låg i dag på 49½ kg vilket visserligen gärna får öka med något kilo till men ändå är betydligt bättre än de ynka 44 kg som han vägde i slutet av augusti!) Men för att kunna bygga rätt muskler måste han ju också kunna röra sig utan inskränkningar annars kommer han ju inte att bygga muskler på de stället som han avlastar.

Ja det är mycket att tänka på och ta hänsyn till men jag när ändå ett gott hopp om att vi ska få behålla en pigg och glad Odden ett gäng år till. För pigg och glad är han och den allra goaste lilla Oddisen man kan tänka sig!

Om någon är nyfiken på vem Eva är så finns det här en länk till hennes hemsida, där man kan läsa mer om kiropraktik på hund men även på häst och människa.

Att tänka nytt

Det har gått några månader sedan jag ”friskförklarade” Odden. Frisk i ordets rätta bemärkelse kommer han ju aldrig att bli men han är så frisk som han kan bli med sina förutsättningar. Sedan jag friskförklarade honom, med god hjälp av veterinär och fysioterapeut så klart, så har Odden fått leva ett mer eller mindre normalt hundliv hemma hos oss. Han är med på promenader, han är med på utflykter, han är med på vandringar och han är med på äventyr.  Det har varit vandring till Trolltunga, fjällvandring, lång resa till Belgien osv och allt har fungerat fint 🙂

Trots att det funkar fint så finns ju alltid en tanke om att förebygga på Odden och under början av sommaren kändes det som att Odden hade börjat muskla på sig lite till min stora glädje. Det är ju via muskler som avlastar lederna som vi ska klara oss igenom livet liksom. Men så i somras fick Odden en rejäl magsjuka, av vad vet jag inte. En vecka av diarré och en hund som åt typ inget och musklerna rasade av honom raskt. När han bara en månad senare återigen fick något tjall med magen så blev han rent anskrämligt mager 😦

Samma dag som vi åkte till Belgien vägde jag honom och han vägde ynka 44 kg, det är väldigt lite för en hane i hans storlek. Att få en hund att gå upp i vikt kan vara minst lika jobbigt som att få en att gå ner i vikt och i båda fallen behöver man skynda långsamt och ha tålamod för bästa resultat, inte min starkaste sida… Till Belgienresan fick Odden ett svindyrt magfoder, dels för att jag ogärna hade en hund som var dålig i magen under en resa men även för att jag ville få i honom nått överhuvudtaget! Odden har trilskat med maten sedan första operationen gjordes och matvägrande hundar kan verkligen få mig att börja tappa förståndet helt. Sedan Belgien har Odden dock ätit ganska bra. Det mesta av hans matranson hamnar faktiskt  i magen där den ska vara.

Som komplement  har jag börjat ge honom lite lunch. Av en slump fick jag tag i små lunchpatéer till ett väldigt bra pris och han har nu fått det i några veckor. Dessutom har jag testat att ge honom rent kycklingfett för att försöka att öka vikten ytterligare. Bara några matskedar så klart men en liten boost för att hjälpa honom att komma upp i vikt (tänk om matte hade haft samma delikata problem!! 😉 ) När vi var hos Marie senast, hade Odden tack och lov börjat gå upp i vikt och var uppe på dryga 46 kg och nu när det gått ytterligare nästan 1½ vecka så har han förhoppningsvis närmat sig 48 kg.

lunch
Paté till lunch, den slinker ner rackarns fort i alla fall 🙂

Odden ska så klart aldrig bli det minsta lilla gram överviktig men för att kunna bygga muskler måste det ju finnas något att bygga av och det gör det inte för tillfället. Musklerna ska byggas med promenader i rätt terräng och lite vattenträning så klart.

Nått jag också märkt nu när Odden får röra sig fritt och har tappat de få musklerna han haft är att han är snubblig igen. Han lyfter liksom inte riktigt på tassarna utan drar dem lite i rötter och annat när vi är ute. Det hänger alla gånger ihop med hans problem i lederna. Dels kan det vara så att lite nervtrådar har blivit skadade under operationerna, dels lär nervtrådarna ha blivit ”avtrubbade” under tiden som Odden inte fick göra något. Dessutom så är det ju så att Odden har lärt sig att kompensera för saker som gjort ont och därigenom skapat dåliga vanor i avlastningens tecken. Jag har funderat lite på hur vi skulle börja göra Odden lite mer uppmärksam på att han faktiskt har tassar där längst ner på benen 😉 och insett att lite hederlig cavalettiträning skulle vara bra för honom. I dag tog jag därför fram en lång stege, höjde upp den ca 15 cm och försökte få Odden att traska igenom den.

Först ville Odden gå på pinnarna, vi har ju tränat en del på pall och balans liksom. Men snart förstod han att han skulle gå i hålen mellan pinnarna. Vi gick fram och tillbaka och sedan nöjde vi oss. Jag tror att det är ganska jobbig träning så vi ska köra korta, korta pass men lite oftare i stället. Avstånden är inte optimalt för Odden men vi kör så här ett tag för att just få honom att bara lyfta på benen koordinerat.

stege
En köttbulle framför näsan och sedan försöker vi att ta oss fram över stegens pinnar. Det var svårt tyckte Odden men han är då inte främmande för att testa nya saker när jag vill det.

Det kommer vara en livslång resa att hålla Odden i sådant skick så att han kan fortsätta att leva utan symtom och fördelen med det jobbet vi lägger ner är så klart att vi får behålla vår lilla hustomte. Dessutom lär jag mig en jäkla massa på vägen och är tvingad att tänka nytt och annorlunda i bland, det är verkligen inte någon spikrak väg vi vandrar på men framåt kommer vi 🙂

1 år….

I dag är det 1 år sedan jag åkte in med Odden till veterinären och fick se de där gräsliga röntgenbilderna på hur hans armbåge såg ut. 1 år där vi kastats mellan hopp och förtvivlan. 1 år där vi lagt ner tid, ork och en jäkla massa pengar. 1 år där ångesten nästan dagligen varit närvarande på ett eller annat sätt. 1 år som vi nu kan lägga bakom oss!

op 1_redigerad-1
I dag för ett år sedan…
Jag tycker verkligen att den här röntgenbilden ser hemsk ut. Skruven ser groteskt stor ut och jag blir tjutfärdig bara av att tänka på den där dagen.

Jag vet inte hur många gånger jag under detta år fått frågan ”Har det varit värt det?!, många gånger är det i alla fall. Jag kan fortfarande inte svara på den frågan, för jag vet inte om det har varit värt det och kommer inte veta det fören den dagen Odden faktiskt inte längre finns. Först då kan vi, precis om man bara kan med en valpkull, svara på om det blev bra eller dåligt, när vi har hela facit i hand.

op 3
Några dagar efter operation nummer 1.

Jag får även i bland frågan om det är något jag skulle göra om? Även den frågan är för mig omöjlig att svara på. Det här har inte varit något roligt år, inget jag vill göra om, inget jag önskar någon annan att få uppleva, men om jag nu gud förbjude står där med en ny valp någon gång i framtiden med en liknande diagnos så vet jag faktiskt inte vad jag skulle göra? Det är lika svårt att svara på som om jag skulle rekommendera någon annan att göra det vi gjort? Inget fall är ju det andra likt så att komma med ett svar som är svart eller vitt är inte möjligt, det beror på är mitt ständiga svar.

Det tar kraft, tid och en ansenlig summa pengar så mycket kan jag i alla fall säga. Vi har ju ändå haft någon form av tur i oturen. Vi bor relativt nära både veterinär och fysioterapeut som vi har kunnat få hjälp av. Hade vi haft mer än 10 mil enkel resa till en rehabanläggning hade det ju inte gått rent praktiskt. Vi har haft tillgång till en av landets bästa fysioterapeuter som dessutom redan sedan tidigare har hjälp oss med andra hundar och vet hur hon ska lägga upp och förklara för mig för att vi ska kunna jobba även på hemmaplan. Hon har dessutom förstått svårigheten med att hålla Odden lugn och tillsammans med mig fört resonemang om skadan/nyttan med att hålla nere motionen och hjälpt till att försöka hitta den gyllene medelvägen. Jag har ett jobb som är ganska flexibelt vilket gjort att jag har kunnat flexa ut och åka till veterinär och rehab även under arbetstid i bland. Henrik har ett jobb där han faktiskt har kunnat ha med Odden under de veckor då han inte fick röra sig alls i princip. Vi har min svärfar som hundrastare på dagarna som förstått allvaret i det hela och lyssnat på samt följt de instruktioner han fått. Vi har haft en försäkring som utan att protestera eller ifrågasätta har hostat upp varje krona som vi har haft rätt till. Vi har haft pengar som vi kunnat använda när försäkringspengarna var slut utan att behöva göra avkall på vårt vardagliga liv, men det hade så klart varit roligare att lägga dessa pengar på en resa än veterinärräkningar…

Men främst är det ju också så att jag har ett intresse av rehab och friskvårdsträning. Det har definitivt varit en förutsättning för att det här året skulle gå ihop. Det är svårt att vattentraska i oktober i kallare och kallare vatten om man inte tror på att det ska hjälpa och är nyfiken på hur leden ska kännas när man går upp igen samtidigt som ens egna ben blir mer och mer blåfrusna… Det är svårt att motivera sig till att åka 7 mil tor  två gånger varje vecka i flera månader för att låta hunden få rehab i några få minuter om du inte har ett intresse för rehab. Det är svårt att motivera sig till att göra diverse övningar, stretcha, massera, använda novafon osv på hemmaplan om du inte tycker att det är ganska skoj och intressant att se vad som händer med hundens kropp och rörelseförmåga efter varje pass/övning. Visst kan även någon som inte gillar eller är intresserad av rehab/friskvård rehabilitera sin hund, men jag har faktiskt svårt att se att någon utan intresse skulle orka med det vi gjort i ett års tid utan att till slut tröttna eller helt enkelt ge upp.

lyfta
Balansövningar

12141581_10203885937667919_363479509888763927_n
Vibbplatta

behandling
Novafon

traskenVattentrask

sim
Sim

En annan fråga jag under året fått är ”Är han bra nu?”. Nä det är han inte, det kommer han nämligen aldrig att bli…. Odden kommer aldrig bli en frisk hund, inte på det sättet. Men han har börjat att bli en ganska så vanlig hund nu, en hund som får vara med på mer och mer saker för att förhoppningsvis inom det här året faktiskt få vara med på allt som vi hittar på. En hund som kan vara lös på promenader och som får hänga med på normala promenader, inte bara 10 minuters. En hund som kan få umgås med andra hundar i stället för att få sitta bredvid och bara titta på. En hund som, till hans och min stora lycka, har fått börja spåra igen. En hund som kan få börja träna lite saker. En hund som helt enkelt faktiskt får vara just hund!

Jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att vi om många år får svara JA på frågan om det var värt det. Att vi med pengar och nedlagd tid har köpt oss många år tillsammans med den här galenpannan som vi kallar Odd ❤

Ett litet bakslag igen…

Jag har ju gett mig tusan på att jag ska dokumentera allt som händer i Oddens resa så nu är det dax igen för ett sådant inlägg. Största orsaken till att jag vill dokumentera det här är för min egen skull, för att jag ska komma ihåg alla turer, för det börjar bli mycket som hänt nu liksom 😉 Sen ser jag en fördel med att dela med mig eftersom vi vare sig är de första eller sista som har en hund som drabbas av taskiga leder och jag vet ju så väl hur mycket jag själv letat efter information och försökt få ta del av andras erfarenheter.

Sista och det minsta skälet egentligen men ändå lite viktigt är att försöka skildra att det här med leder är viktigt att fortsätta fokusera på i avelsarbetet! Just nu är det ett jättefokus på cancer i min ras och det är så klart jättebra, cancer är ett stort problem i rasen och behöver absolut bekämpas på alla sätt som står tillbuds. MEN! I den debatten dyker det ofta upp att uppfödare är oansvariga/mindre seriösa för att de lägger mer vikt vid HD/ED index än det nyligen tillkomna SH-pretestet. För mig är det lite obegripligt att man försöker att säga att ledstatusen inte är lika viktig som att bekämpa cancer? Uppfödarna har kämpat för att få bättre ledstatus på våra hundar i flera decennier (och har lyckats riktigt bra) men nu ska plötsligt det jobbet nonchaleras och allt fokus ska ligga på cancer? Så enkelt är inte avel, vi måste tänka på flera faktorer samtidigt om vi ska nå målet att få en friskare och mer långlivad ras! Ja det är ett helvete att förlora sin hund i cancer, men låt mig berätta att det inte är någon dans på rosor att ha en hund som är drabbad av dålig ledstatus heller!

Att förlora hunden i cancer är hemsk och vidrigt på alla sätt, för i de flesta fallen av cancer så är ju utgången tyvärr att hunden behöver få somna in och att åka hem med ett tomt koppel, oavsett om hunden var 2 eller 10 år när den drabbades, är alltid lika vidrigt för oss som är kvar. Jag vet, jag har varit där, jag har drabbats själv.

Att ha en hund med dålig ledstatus (nu pratar jag inte om de som inte har något men av sina dåliga leder, för det finns naturligtvis de som har tex E höfter men som aldrig visar några bekymmer av det) är ett annat sätt att ha det hemskt och vidrigt på. I bland blir utgången den samma som för hunden med cancer, den får somna in. Men i bland testar vi att göra något åt det, för att försöka få behålla hunden och ge den ett smärtfritt och riktigt liv. Där befinner jag mig nu, Odden lever, han är här och nu bredvid mig och jag kan sträcka ut handen och röra honom, men det betyder inte på långa vägar att det här är lätt att ta sig igenom. Jag lever varje dag med vetskapen om att det här när som helst kan gå åt helvete, att all tid vi lagt ner på att få honom frisk har varit förgäves. Jag lever varje dag med våndan av om jag verkligen gör rätt som utsätter honom för de begränsningar som jag satt upp i hans liv?

Med det sagt, ja vi ska bekämpa cancer, men inte på bekostnad av att hundarna får sämre ledstatus igen, inte om jag får bestämma! 😉

Men tillbaka till Odden. I torsdags var vi hos Marie igen. Två veckor sedan senast och på dessa två veckor så har vi utökat den fria tiden för Odden, dvs den tiden har får vara lös och vi har helt slutat med antiinflammatoriskt. Jag har tyckt att Odden känts lite mer gallig i armbågarna igen, absolut inte mycket men det har ändå känts lite annorlunda. Jag är rätt dålig på att känna sådant här egentligen, har svårt att känna exakt vart gallan är och så men jag har en känsla för vad som är normalt och inte normalt och nu har jag känt att det varit lite annorlunda. Marie bekräftade det, Odden hade lite mer galla i både höger och vänster armbåge 😦 Marie tycker inte att det är någon större fara men jag tycker att det är jättejobbigt. Jag vet att vi kommer få bakslag i vår uppbyggnad och träning men jag vill egentligen inte acceptera det.. Men nu är vi här igen, bakslag. Odden fick i alla fall traska i torsdags och efter trasken så hade gallan minskat ordentligt på höger, inte riktigt lika mycket på vänster men den hade minskat även där. Odden svarar med andra ord bra på den typen av träning och det är ju positivt.

Marie menar på att det här var lite väntat, vi har ”provocerat” Odden nu sista tiden och det är inte konstigt att hans kropp reagerar. Ökad belastning samtidigt som vi tar bort det antiinflammatoriska, nä det är kanske inte så konstigt att vi får ett bakslag, men jag gillar det inte! Planen för de kommande två veckorna är därför så här. Odden får fortfarande röra ganska rejält på sig, upp mot 80 minuter om dagen. Han ska dock hållas mer kopplad igen, vi minskar alltså ner på tiden han får vara lös. Vi ska börja kyla armbågarna igen efter motion för att hjälpa till att hålla ner gallan, Odden svarar nämligen väldigt bra på kylbehandlingen. Han ska fortsätta simma. Vi ska utveckla balansträningen mer eftersom balansträningen går att jämställa med styrkeövningar. Mer styrka avlastar lederna och gör honom stabilare vilket minskar risken att han ska göra sig illa när han hoppar runt. Vi fortsätter att vara utan antiinflammatoriskt för målet är ju så klart att han ska vara utan det.

Ja bara att kavla upp ärmarna och fortsätta jobba, vi har ju inte mycket annat att välja på!

kyla armbågar
Bra att vi har lite snö nu igen! Ett enkelt sätt att kyla armbågarna på efter promenad. Lägg ner hunden, packa snö runt armbågarna, låt hunden ligga så under så lång tid som den ska kylas. Smidigt för mig som matte i stället för att hålla på med kylpåsen och dessutom tidsbesparande eftersom båda armbågarna kyls samtidigt 😉

I går konstaterade jag att Odden egentligen sköter sig ganska bra även lös, om inte Kilo är med! När Kilo är med så rör sig Odden mer, är längre i från mig, hoppar och retas med Kilo osv. När han är själv och lös så är han betydligt mer kontrollerad, håller koll på mig, hoppar inte runt lika mycket och sköter sig faktiskt så som jag vill med tanke på hans ben. Så det verkar som att matte kommer få mycket motion närmsta veckorna, för det får nog bli enskilda promenader för grabbarna så att Odden kan få fortsätta att vara lite mer lös.

odden på kulle
Odden, värd alla ansträngningar så klart men någon dans på rosor är det inte! 

Röntgenresultat

Följetongen Odden fortsätter.

Kanske är det dax att jag erkänner för Lisa att det inte var ett helt smart drag att döpa honom till Odd i alla fall? För annorlunda, det är han då verkligen! Missförstå mig rätt, jag vill inte byta ut den här galenpannan för alla pengar i världen hur trasig han nu än må vara, han passar nämligen mig som förare perfekt. Men trasig är han och annorlunda är han också 😉 Det är väl bara det där annorlunda i form av trasig som jag skulle vilja ändra på så äh, namnvalet var nog rätt i alla fall 😛

Odden är nu röntgad och avläst också. Att det är resultat i form av en 3:a fram är ju självklart. Det är nämligen så att så fort man varit inne i en armbågsled och gjort något så ska det graderas som en 3:a, vare sig det är det resultatet som faktiskt syns på plåten eller inte. Veterinär ska skicka in uppgifter om att leden varit utsatt för ingrepp tillsammans med röntgenplåten och den ska alltså avläsas med en 3:a. Helt rätt enligt mig, för även om hunden när man tar plåten kanske inte längre har problem så är ju avläsningen till för avelsarbetet och du ska inte kunna operera dig till fria hundar! Lite hemskt är det dock att jag på avelsdata/hunddata ser flera hundar som får lägre gradering, trots att jag VET (nä inte via rykten utan verkligen vet!) att hunden har gjort ingrepp, det gynnar verkligen inte avelsarbetet!

Så till höfterna. Odden visade sig vara annorlunda här med 😉 Det var väldigt svårt att få honom att ligga rakt och röntgenbilderna visade en konstig utväxt på sista ländkotan, naturligtvis liksom, jag blir inte ens förvånad längre. Vad det är? vad det kommer ifrån? ingen aning. Men den fanns där. Faktum med att vi tog en plåt på ryggen från sidan för att se så att det inte var någon form av spondylos men mellanrummet mellan diskarna ser fint ut, det finns inga bryggor mellan kotorna eller så som indikerar att något skulle vara galet eller kunna göra ont på honom. Så ja, det får vara där och så hoppas jag att det inte är något som kommer ställa till problem för honom.

Men att få Odden att ligga rakt var som sagt inte lätt. Den åttonde (?) bilden skickades i alla fall in till SKK och jag var egentligen rätt säker på att de inte skulle läsa den utan att vi skulle få tillbaka den med uppmaning om att hunden inte ligger rätt. Så blev det inte (?) utan plåten är nu avläst med C. Det var skillnad på sidorna, den vänstra var fin och såg ut som den skulle och utan att ha fått pappret ännu så vågar jag mig på att gissa att den är en A höft, fast vad vet jag, det blir spännande att se när pappret dimper ner i lådan i alla fall. Men den högra såg lite annorlunda ut, a bit odd… 😉 Det är inga stora grejer, den är lite grundare helt enkelt och jag är inte säker på om det är hela sanningen eller om det faktiskt beror på att han ligger snett, för ja vi var tvungna att lägga honom snett för att få honom rak. Låter så klart konstigt men den som är nyfiken får väl fråga mig så ska jag försöka visa, för jag kan inte förklara det med ord så att det blir begripligt. Hur som helst spelar det ingen som helst roll. Det var inga konstigheter med höften mer än då möjligen en lite grund skål och det kommer Odden inte ha några bekymmer av och det är allt jag bryr mig om!!

Jag valde ju att röntga honom här på hemmaplan i stället för som jag gjort med Emil och Kilo åka till Maths Lindberg i Göteborg. Jag kan ju bara konstatera att det kanske hade varit bättre att åka de där milen men skit sak samma, nu är det röntgat och jag vet hur det ser ut där bak och det var ju själva vitsen med det hela. Om jag har vägarna förbi Göteborg om 6-12 månader är det möjligt att jag testar att röntga om höfterna, inte för att det spelar någon roll utan för att jag är nyfiken på vad resultatet skulle bli om någon riktigt, riktigt duktig la upp honom på bordet och om det går att få honom att ligga rakt utan trix och fix?

Ja resultatet C-3 är väl inte direkt något man drömmer om när man köper valpen men jag har ju haft god tid på mig att förbereda mig för att röntgenresultatet inte skulle vara något roligt besked så jag är inte så brydd. Viktigast är att Odden får vara pigg, glad och smärtfri, vi är inte där ännu men vi jobbar på det. Eller tja, frågar ni Odden så hävdar han bestämt att han är både pigg, glad och smärtfri redan nu och att matte och husse är ena jäkla surputtar som inte låter honom härja loss som han önskar 😉 Men hans surputtar till matte/husse hade väl liksom tänkt att han skulle vara smärtfri mer än några minuter så han får vackert vänta på att härja loss ett tag till.

I torsdags var vi så hos Marie igen. Det klämdes och kändes, vi pratade om röntgen, Marie tittade på Odden i rörelse och sedan tog vi beslut på att han kunde få vattentraska en liten stund. Innan bogen var vi ju uppe på 20 minuter traskande men nu får vi så klart backa rejält! I dag blev det 5 minuter i trasken och det såg bra ut tyckte Marie som är nöjd med hur Odden rör sig med tanke på vart vi är efter alla saker han råkar ut för. Odden däremot betedde sig som om han aldrig varit i trasken tidigare… Han är som sagt lite speciell och han har ju redan tidigare kommit på att han kan stå på kanten som går runt bandet och där med ”slippa undan”. Den här gången upptäckte han även att det finns ett rör som går längst fram på trasken och klättrade raskt upp med frambenen på detta, suck. Vi har haft sidorör och en boll i när han traskat tidigare men nu fick vi även stoppa i en platta på ena sidan då Odden upptäckt att han kan trycka sig fram vid sidan av bollen, men alltså giv mig styrka!

Man skulle så klart kunna ställa sig frågan om det är så att Odden på något sätt tycker att traskandet är obehagligt eller gör ont och att det är därför han försöker med en massa hyss men vare sig Marie eller jag tror det, så klart annars hade vi ju inte fortsatt! Odden älskar att gå in i trasken och förra veckan när han inte fick göra det utan det var Kilo som traskade var han inte alls nöjd. Jag tror faktiskt bara att det har blivit en rolig lek för honom, att testa nya varianter och utmana oss i att hitta lösningar. Så här såg det i alla fall ut, hundskrället syns knappt bakom alla prylar 😉

trasken 1
Ehh, finns det någon liten hund där bland alla prylar?

trasken 2
Jo men titta där är det ju en söt och ”oskyldig” liten bernerpojke 😉

trasken 3
M
arie frågade om jag var stolt över min stolliga hund när hon stoppat i alla saker och tja vad ska man säga? Lite stolt är jag ändå för att han är så påhittig, tänk om vi kunde få använda den påhittigheten till något skojigt i stället, vad bra det skulle bli då!

Marie knäppte kort och hävdade att det kunde vara skoj att ha till någon föreläsning och jag svarade att jag nog ville erbjuda lite fina bilder också i så fall 😉 Jag har så klart inga bekymmer med att Marie använder bilder på mina grabbar till sina föreläsningar runt om i landet, det är ju faktiskt mest skoj att det är bilder på andra hundar än brukshundar 😉 Dessutom vet jag att hon redan har använt några av mina bilder och har så klart gett henne tillåtelse att göra så, som sagt jag tycker mest att det är skoj att någon vill prata rehab/friskvård/fysträning och visa upp en berner 🙂

Ja normal är kanske inte det ordet som först dyker upp när jag ska beskriva Odd… Förra veckan när Kilo för första gången någonsin traskade gjorde han det som ett litet tänt ljus utan bekymmer. Inga rör, ingen sele, ingen boll och absolut ingen extra dyna, utan bara en hund som lös gick på ett band i vatten. Odden som har traskat någonstans mellan 15-20 gånger vid det här laget hittar nya sätt att utmana oss på varje gång?

Utöver traskandet så har vi nu fått tillåtelse att öka på motionen en aning. Ca 35 minuter om dagen är nu tillåtet och det delas upp på en ”lång” på 15 minuter och övrigt på fyra korta a 5 minuter. Vi har sträck och böjövningar som ska göras och även lite massage/novafon som ska köras så att vi håller området på både höger och vänster sida mjukt. Tyvärr får vi fortfarande inte spåra och det lär ta några veckor till innan vi får börja med den aktiviteten igen 😦 Nåja nått att se fram emot när den tiden kommer. Sim är inte heller något som vi får ägna oss åt för tillfället, det är det dock bara matte som tycker är synd, Odden är mycket nöjd över Maries ordination i det fallet 😉

Bakslag

När det går dåligt, då går det dåligt på riktigt!

Odden har haft en relativt bra rehab sedan operationerna av armbågen. Något litet bakslag, som infektionen han fick i operationssåret och det efterföljande seromet men i övrigt har det mesta gått ungefär så som man hade kunnat hoppas. Faktum med att vi kom så långt som att mer eller mindre låta honom vara som vilken av våra hundar som helst. Lös på promenader (inte alla och inte hela men ändå, inte ständigt koppel i alla fall), lös på kvällskissen på tomten, lite längre promenader och överlag inte lika mycket fix och trix kring honom. Sakta började jag drömma om att faktiskt inom en överskådlig framtid kunna låta honom ligga ute lös, gå i väg utan att ha honom kopplad osv.

Men så en morgon ändrades det raskt… Odden var kopplad och vi gick en annan morgonpromenad än vi brukar, genom en av hästhagarna. Under en passage var det rejält ojämt med hål i den stelnade leran efter hästhovarna. Jag såg i ögonvrån att Odden rörde sig lite knepigt och när vi kom ut på ett jämnare underlag satte han sig helt sonika ner och höll upp höger framben i luften, mitt hjärta stannade för en sekund.

Naturligtvis kände och klämde jag omedelbart igenom benet och hittade ett gäng med de små gröna kardborreliknande sakerna i pälsen mellan frambenen och i armhålan på honom. Jag fick bort dem och Odden travade på som vanligt, puh! Sista biten hem tyckte jag dock att han kändes lite ojämn i traven men väl hemma så hittade jag några glömda gröna saker i pälsen och tänkte att det säkert bara var obehag efter dessa som gjorde att Odden betedde sig lite konstigt. För att vara helt säker tog jag i alla fall och kylde bägge armbågarna, bara för att liksom. Under tiden jag kylde den högra armbågen kände jag att handloven på höger framben var varm vilket verkade konstigt men när jag bytte och kylde vänster armbåge och sedan kände på handloven igen så var värmen så obetydligt att jag inte la någon vikt vid det. Jag lämnade hundarna för att åka till jobbet som vanligt.

Vid lunch ringde svärfar och redan innan jag svarat förstod jag att det var om Odden. Mycket riktigt, Odden var halt sa svärfar och jag kastade mig in i bilen för att åka hem.

Ja nog var Odden halt alltid. Nu pratar vi rejäl hälta, typ blockhalt. Jag klämde och kände men kunde inte känna någon värme och inte heller någon svullnad? Armbågarna var så klart det jag klämde och kände mest på men nä, det kändes som de brukade? Runt sporren på höger fram däremot fick jag en lättare reaktion, kunde det vara något i mellanhanden i alla fall? Rörelsemässigt kändes det dock som att det satt högre upp men jag kunde inte få fram någon reaktion. Odden visade ingen direkt ledsamhet så han fick kissa av sig på tomten linkandes fram, svärfar skickades hem i oförättat ärende, Odden fick komma in och jag gav honom smärtstillande och hoppades att han med det och lite vila i några timmar innan jag kom hem från jobbet igen skulle visa sig fräschare då.

Jag fick inte mycket gjort den eftermiddagen på jobbet kan jag ju erkänna… Hemma igen var det med viss bävan jag öppnade dörren och där möttes av en glad Odden som stod på tre ben, FAN rent ut sagt! Jag tog ut honom själv på tomten för att se hur illa det var och det var illa. Han linkade fram och var inte speciellt intresserad av att stödja på höger framben överhuvudtaget. Jag bröt mer eller mindre ihop där på gräsmattan, började störtböla och svor så att tungan borde ha blivit svart. Skakig fick jag in Odden igen och började funder på hur jag skulle göra. Jag visste ju inte ens vart han hade ont mer än att det var höger fram, men var det armbågen, mellanhanden, tassen eller kanske bogen? Till slut skickade jag ett sms till Krister (veterinären som opererade Oddens armbåge) och förklarade läget. Ganska direkt fick jag svar att vi skulle avvakta över natt men om det såg likadant ut morgonen efter skulle jag höra av mig igen och då fick vi komma in akut.

Det blev en låååång eftermiddag och kväll och Odden blev inte ett dugg bättre, snarare sämre om det nu var möjligt. Efter en orolig natt vaknade jag och hörde att hundarna var vakna. När de märker att jag är vaken så börjar de sin vana trogna att röra sig och hur jag än lyssnade i mörkret så lät det inte alls som att Odden haltade på samma sätt nu? En stund senare när vi var ute kunde jag konstatera att Odden var betydligt bättre? Halt var han absolut fortfarande men nu stödde han i alla fall på benet. Ju mer han rörde sig destom mindre blev dessutom hältan. Jag smsade Krister igen och förklarade hur det såg ut just nu och han tyckte vi skulle fortsätta att avvakta, troligen var det en muskelskada eftersom han så tydligt nu ”värmde ur”.

Under dagen blev Odden dock inte bättre. Eller jo varje gång jag tog ut honom och han fick röra lite på sig blev han bättre men inne var han fortfarande lika halt. Efter en massa googlande såg jag att smärtstillande vid en sträckning eller ev ligamentskada inte var att föredra så Odden fick ingen mer smärtstillande under dagen. Han blev dock på kvällen sämre igen så till slut stoppade jag ändå i honom en tablett och sedan gick vi och försökte sova.

Morgonen efter var det stor skillnad. Odden stödde betydligt mer på benet och ute var han nästan ren i skritten. På eftermiddagen hade vi en inbokad rehabtid och jag kände mig nöjd över att Marie skulle hjälpa oss, förhoppningsvis kunde hon hitta mer exakt vart det var Odden hade ont även om jag nu kände mig ganska säker på att det var i trakten av mellanhanden.

Hos Marie förklarade jag hela historien och hon fick börja med att titta på Odden i rörelse i gången och sedan klämma och känna igenom höger fram. Odden höll god min och visade sig vara betydligt tåligare än vad jag kanske hade räknat med. Efter ganska mycket provocerande kunde vi dock konstatera att det med största sannorlikhet var yttertån och upp mot mellanhanden som var boven i dramat, det var nämligen enda stället där vi fick någon form av reaktion från Odden, lite slickande runt munnen. Området behandlades med laser och sedan skulle vi ut och röra oss igen, Odden var inte bättre, snarare lite sämre? För att utesluta att det inte var armbågen som ändå spökade gjorde vi böjprov på armbågen men Odden visade ingen försämring vilket så klart kändes skönt.

Marie och jag la upp en plan att följa de närmsta dagarna. Utan förbättring var planen så klart att kontakta Krister och be honom titta igenom Odden, men förhoppningen var så klart att laserbehandlingen i kombination med vila skulle ge resultat. Under kvällen var Odden vare sig bättre eller sämre.

Morgen därpå däremot vaknade jag upp till en Odd som var betydligt bättre. Visst fanns det en viss markering kvar men inte alls den där tydliga hältan längre. Odden fortsatte att vara riktigt bra under dagen men på eftermiddagen när jag tog ut honom på en av de korta rundorna vi nu skulle hålla oss till ser jag hur han liksom snubblar till och efter det blir han så klart återigen halt. Han linkar rejält några steg för att sedan steg för steg bli bättre. Efter detta är han dock mer påverkad igen även om det fortfarande är bättre än det var dagen innan. Så här håller det på i några dagar. Odden ser bättre ut, gör något och blir halt igen. Till slut filmade jag honom och skickade filmen till Krister med en fråga om han ville att jag skulle fortsätta avvakta eller om jag skulle komma in med honom. Krister svarade att han ville titta på honom.

Så vi åkte till Krister för en koll. Ont i magen hade jag och jag var mer nervös denna gång än den gången jag åkte in med min haltande valp 7 månader tidigare. Odden röntgades och första bilden nere vid tassen såg bra ut. Armbågen visade en liten början till artros, inte bra! Bogen visade en skada, ridå ner.

Vad fan rent ut sagt gör man i en sådan situation? Jag hade två alternativ, 1. Operera 2. Ta bort Odden. Vad är rätt, vad är fel?

Jag är inte en person som tycker att man till varje pris ska lappa och laga sin hund, det är inte alltid det bästa för hunden att försöka rädda den och det är inte elakt eller okänsligt att låta hunden få somna in enligt min mening. Här stod jag nu med en hund som varit opererad tre gånger under senaste halvåret i armbågen och som hade varit begränsad i sitt dagliga liv i lika lång tid, dvs halva hans liv och nu var jag antingen tvungen att låta honom genomgå ytterligare en operation med ännu längre rehabtid som en given följd eller helt enkelt säga tack och hej älskade hund, men nu får du slippa.

I ett normalläge hade jag nog valt det andra alternativet men jag har inte ett normalläge just nu. Jag saknar och sörjer Maxen så att det gör fysiskt ont och tanken på att förlora även Odden blev ohanterbar. Så det blev en operation på stående fot. Om jag gjorde rätt? Nä jag är inte så säker på det men nu är det gjort och jag får leva med konsekvenserna av mitt beslut och göra det bästa av det.

Odden rullades alltså omgående in på operation och jag fick ta Kilo med mig på en promenad i väntan på att det skulle bli klart. En dryg timme senare mötte Odden mig i dörren till kliniken och berättade att han ville hem! Operationen som sådan hade gått bra, det är troligen en gammal skada som Odden haft på bogen men eftersom och tack vare att han haft en lugn (?) rehabperiod så hade skadan mer eller mindre läkt ut av sig själv. Sedan har något inträffat, troligen ett yttre trauma i form av att han sprungit in i eller ihop med något, som gjort att skadan gått upp igen och nu ställde till problem. Dessutom upptäckte Krister när han tog ett ledvätskeprov från armbågen att den var inflammerad (skjut mig nu någon, snälla!) så den spolades ren och injicerades med ett antiinflammationshämande medel. Alltså leden är inte öppnad igen utan detta är gjort med kanyl.

Jag kan konstatera att 1. Odden har ett riktigt kasst skelett! 2. Odden är extremt smärttålig. Han har inte visat något som skulle kunna göra gällande att han haft en skada i bogen innan hältan och trots att vi provocerat honom så har han inte med en min visat något. Då kan jag ju även meddela att är det något jag gjort de senaste månaderna så är det att titta på min hund i rörelse! Skithund rent ut sagt som inte säger till i lite bättre tid så att jag får en chans att göra något vettigt av eventuella skador. Som det är nu så går han ju och döljer skadorna för mig och jag kan ju inte röntga hunden en gång i veckan för att upptäcka eventuella förändringar, även om det egentligen nog hade blivit billigare…

Ja så nu är vi mer eller mindre tillbaka på ruta ett, så jäkla deprimerande så att jag bara vill lägga mig ner och dö faktiskt. Att jag återigen ska behöva tvinga Odden att vara lugn och inte få röra sig ordentligt är så klart skitjobbigt men det är ju ingenting mot hur jobbigt det blir för Odden. Han är inte en lugn hund, han mår inte bra av att hållas i stillhet och inte få röra på sig han blir faktiskt så deprimerad att han slutar äta. Ja så det är kanske inte helt konstigt att jag ifrågasätter mitt eget beslut, var det här verkligen för min hunds bästa? Eller var det bara för min skull…

Bara någon dag efter operationen och Odden mår rent fysiskt redan bättre och framför allt så är hältan mer eller mindre borta borta. Pigg är han dessutom om gör i vanlig ordning sitt bästa för att driva mig till frustrationens rand  genom diverse infall som inte är lämpliga för honom för tillfället. Jag lyckades få tag i Marie redan samma dag som Odden opererades för att höra hur illa det här egentligen är och fördelen med en bogskada är ju att den är relativt tacksam att rehabilitera, men naturligtvis måste vi backa flera steg i vår träning. Just nu är det vila i två veckor tills vi tagit bort agrafferna sedan åker vi och hälsar på Marie för att lägga upp nya och reviderade planer. Ja eller vi kommer åka till Marie om en vecka faktiskt då jag låter Kilo få en fyskoll som egentligen var inplanerad till December. Nu flyttar vi fram den tiden en månad och så kan ju Marie passa på att kika på Odden lite tidigare.

Ett redigt måndagsexemplar konstaterar både Lisa och jag att Odden blev. Men det spelar ju egentligen inte någon roll, jag skulle inte byta ut Odden mot någon av de andra valparna i kullen eller för den delen någon annan hund alls. Han passar mig som handen i handsken på alla sätt utom hans kassa skelett som ju dessvärre sätter stopp för allt roligt vi skulle kunna ägna oss åt. Jag har egentligen inga förhoppningar längre om att Odden ska få tillfällen att göra allt han borde få, jag hoppas nu bara att han kan få bli så frisk och skadefri så att han kan få leva ett normalt hundliv. Få vara lös, få springa i skogen och få vara med vår flock på vad vi nu än hittar på. Risken att vi kommer behöva ta avsked från varandra tidigare än vad som kan anses okej är överhängande, men jag får väl passa på att njuta extra mycket de dagarna som jag då faktiskt får.

Livet är tugnt just nu och jag kan bara konstatera att 2015 blev ett riktigt jäkla skitår. Efter regn kommer solsken… Jo det stämmer ju faktiskt, det är bara så svårt att se solen när molnen verkar staplas på hög både på bredden och höjden framför ens ögon.

Odden nyopererad med tröja
Odden med en snygg (?) avdankad t-shirt från husse. Det var inte hål i den innan vi satte på den på Odden… 

vill leka
Det är det här som gör mig både tveksam och fundersam på om jag tagit rätt beslut. Odden, dagen efter operationen, vill som vanligt leka och har lika mycket bus och sattyg i ögonen som vanligt. Att tvinga den här typen av hund till stillhet är inte okej… Och ändå, jag vill inte vara utan den här galenpannan…

6 månader senare…

I dag är det 6 månader sedan Odden opererades för UPA (ununited processus anconeus). Det känns som en hel evighet sedan. Jag kommer inte längre ihåg hur det är att inte behöva ha grind ut till tomten så att hundarna inte smiter ut, vi som alltid tidigare har kunnat ha öppet och hundarna har fått välja själva vart de vill ligga och slappa. Jag har svårt att komma ihåg hur det är att inte behöva ha koppel på en av hundarna jämt och ständigt. Visst går jag promenader där Odden inte får hänga med och då är ju jag utan koppel för Maxen och Kilo går ju lösa men hur tusan kändes det att gå en hel promenad med Odden lös? Ja och hur känns det att inte hela tiden behöva säga ”Lugn!!!” 😉

Jag har flera gånger under resans väg fått frågan, eller ställt den till mig själv, om det var/är värt det? Jag svarar varje gång att det vet jag inte ännu och det är fortfarande det svaret som vi får ge, för vi vet ju inte ännu om det här kommer att fungera? Jodå det ser väldigt lovande ut så vi hoppas att det går bra och i så fall så blir ju svaret så klart ja, ja det var värt det att gå igenom och utsätta Odden för det här. Men lika gärna så skulle det ju kunna vara så att vi om några månader står där med en halt hund igen (peppar, peppar ta i trä, spott och fräs över axeln, kryssa fingrarna och allt annat som kan tänkas hjälpa för att det INTE ska bli så!) och då kan jag väl krasst säga att nej, nej det var inte värt att utsätta Odden för det här!

Varje fall är så klart unikt och varje hundägare måste ta sina egna beslut om vad de vill göra och utsätta sin hund för när man får ett sådant besked som vi fick om Odden. Det som skulle ha hjälpt mig är så klart om man hade kunnat hitta information någonstans! Men det finns förvånansvärt lite om armbågsoperationer ute på nätet att hitta, jag kan faktiskt inte riktigt begripa varför? Vi är ju långt ifrån den första hundägaren som får ett tråkigt besked om en ung hund med hälta, att få höra att det faktiskt behövs en operation för att ge hunden en möjlighet att få leva ett smärtfritt liv. Självklart finns det många som får ett tråkigt besked om att hunden inte är fri fram men där hunden inte behöver opereras, information om hur man stärker och hjälper sådana hundar finns det spaltmeter att läsa om i faktablad, veterinärsidor, bloggar, hundforum osv, men information om vad man har att vänta sig med en opererad hund är inte alls lika riklig? Kanske beror det bara på att varje fall är unikt, att det inte går att säga att alla med armbågsfel xxx ska opereras och sedan följa mallen y för rehab efteråt? Men lika fullt finns det ju gemensamma nämnare  och saker man kan lära sig utifrån andras erfarenheter så lite konstigt att det inte finns mer information att hitta på det stora nätet med hjälp av Google är det enligt mig.

Nåja man lär sig ju på vägen och jag tänkte sammanställa det jag lärt mig på vår väg efter operationen här. Det är inte på något sätt något facit, det finns säkert saker jag missat, glömt eller inte tänker på att ta med, men kanske kan det hjälpa någon enstaka människa som precis som jag gjorde för 6 månader sedan nu sitter och letar information om vad man kan vänta sig och vad man kan försöka tänka på.

Vårt första problem efter opererad hund var hur tusan vi skulle få bandaget att sitta som det borde utan att stasa benet eller inskränka rörelsen? En omöjlig kombination visade det sig… Satt bandaget för löst kunde Odden röra sig okej men bandaget ramlade relativt omgående ner till tassen på honom. Satte vi det hårdare blev hela benet liksom stelopererat och dessutom så stasade det sig lätt. Vi bytte bandage i tid och otid under några dagar och jag köpte allehanda olika varianter för att hitta det som fungerade bäst. Som tips för den som vill köpa vet-flex självhäftande bandage, åk till Biltema!! Ungefär en tredjedel av priset mot om man köper på apotek, veterinärer eller zooaffär. Efter några dagar slutade vi med bandage, såg till att hålla det rent och att inget smuts kom in men annars fick det vara och det fungerade fint. Däremot köpte jag ett skydd från Back-on-track som Odden fick ha över leden när han skulle ut och kissa eller om han fick vara med och ligga där det inte var helt rent. Skyddet hjälpte även till att stabilisera leden under de korta stunder som han fick gå ut för att göra i från sig. Jag lånade även efter operationen på den andra armbågen ett skydd från ReDog, det hjälpte till att stabilisera bägge sidornas leder men blev ganska snart lite för mycket av det goda då lederna gärna svullnade upp en aning och blev varma efter att han använt dem.

armbågsskydd redog
Armbågsskydden från ReDog.

Nästa sak att börja noja sig över var ju hur länge som det var normalt att fortsätta halta efter operationen? De få erfarenheterna jag hittade från andra som opererat armbågar på sina hundar varierade, allt från att hunden varit haltfri direkt efteråt till att den haltat i några veckor. Tålamod är inte min starka sida och jag stirrade på hur Odden rörde sig dygnet runt kändes det som. Halt var han i början, ganska tydligt och då och då rätt rejält. Han var också halt ganska länge upplevde jag det som, närmare 2-3 veckor efteråt syntes det fortfarande en lätt hälta. Däremot kan jag inte komma ihåg exakt när han helt slutade halta, det bara var borta en dag och jag var troligen så nöjd över det att jag helt glömde bort att fundera över hur lång tid som det verkligen hade gått?! Odden lyckades ju hoppa över en komposthage jag gjort åt honom när det gått några veckor, det var så klart inte det minsta lyckat och han blev också halt efter det (men lika glad för det var han…) den hältan satt dock bara i i något dygn. Ett dygn var visserligen tillräckligt jobbigt för en nervklen matte i det läget och jag hann måla fan på väggen många gånger under det dygnet!

Något som jag själv funderade på när Odden låg på operationsbordet var hur vi skulle kunna ha honom hemma och se till att han inte rörde sig för mycket? Det visade sig dock inte vara något jättestort problem. Inne har Odden hela tiden fått vara lös och fått röra sig på ett våningsplan. Han har alltså aldrig legat i bur eller varit speciellt begränsad hemma. Första tiden efter operationen vågade vi dock inte ha honom hemma ensam så då var han med Henrik på jobbet och låg en del i bilen. Bussen är ju stor när det bara är en 7 månaders valp i och dessutom fick han en möjlighet att ligga och titta på folk som gick förbi, vilket ju ändå var någon form av stimulans för en pigg valp. Första tiden när han fick vara hemma med de andra hundarna spärrade jag av inne i huset så att hundarna bara hade ett rum samt hallen att röra sig i, det fungerade bra och Odden har ju aldrig haft restriktionen att han inte får röra sig alls utan bara att han ska ta det lugnt. Synd bara att Odden aldrig verkar ha lyssnat på vare sig Kristers eller Maries förmaningar om just det där med att ta det lugnt…

Så kom vi in i nästa fas, fasen när Odden inte längre tyckte att han var sjuk. Den fasen befinner vi ju oss fortfarande i 😉 Det är så klart jättebra att hunden mår bra och är smärtfri, men det är också klart obra att hunden mår bra och är smärtfri när den ska ta det lugnt! Det här är en lång fas och en jobbig fas. Att hela tiden behöva sätta tråkiga gränser och be hunden att ligga, sitta, vara still är skitjobbigt och astråkigt för både hund och människa 😦 I början spårade vi ganska mycket med Odden, för det gör han lugnt och försiktigt och dessutom blev han trött av det. Men när jag berättade det för Marie på rehab fick jag bannor, armbågsopererade hundar ska gå med näsan högt! I spårarbetet lägger ju hunden hög belastning fram vilket inte alls är lämpligt efter en operation i leden. Det borde jag ju kunnat räkna ut själv men jag var bara glad och nöjd över att kunna erbjuda min valp att få bli lite glad och trött. Spår gick alltså bort efter det, tills för helt nyligen då vi återupptagit spårarbetet efter godkännande från Marie 😉

Samtidigt som Odden började vara haltfri var det ju dax för operation nummer två. En betydligt mindre operation som nästan inte syntes att den var gjord. Odden som hade börjat ladda upp sedan den första operationen trodde jag nu skulle hålla sig lite lugnt på eget bevåg ett tag, tji fick jag!

op 6
Löjligt litet sår efter andra operationen och Odden var helt opåverkad efter denna, i mattes huvud, pärs.

Så började det mödosamma arbetet att rehabilitera Odden några veckor efter andra operationen. Precis innan den andra operationen kommer jag ihåg att jag tog ut Odden bakom vår ladugård i skogen och gick typ 200 meter. Det var ren och skär lycka! Efter andra operationen var vi ju tillbaka på ”bara ut och kissa” vändorna igen men som sagt några veckor senare påbörjade vi rehab.

Rehab i vårt fall har varit vattentraskande i kombination med kyla och sakta utökande av promenaderna. Marie förklarade tidigt för mig att den här extrema stillheten inte är något man ska vara kvar i för länge. En unghund behöver röra på sig för att hålla ihop och skaffa sig muskler, men det gäller så klart att skynda långsamt. Som sagt mitt tålamod är inte det bästa och jag höll på att bli galen av att bara kunna gå 5 minuters promenader eller för den delen 10 minuters promenader med Odden. Hur långt kommer man på 10 minuter liksom, det blir ju bara att man går på samma ställen hela tiden. Visst försökte jag åka i väg med honom, åka ner till Finspång eller åka till en annan skog då och då, men det är ju lite bökigt att åka bil i 15 minuter, ta ut hunden i 10 och sedan bilen tillbaka i 15 minuter till, 30 minuters bilåkning för 10 minuters promenad är liksom inte direkt tidseffektivt och är det något jag är och behöver vara så är det just tidseffektiv!

Men så började det alltså. först 5 minuters ”promenader” på plant underlag 5 gånger om dagen, sedan utöka till 10 minuters promenader 4 gånger om dagen. Här någonstans började vi alltså även vattentraska. Ja för vattnetraskande var det bästa för Odden med tanke på den operationen som han genomgått samt hur det hade sett ut i hans led. Jag fick det förklarat för mig att man inte vill att leden går ut i ytterlägena i början av rehaben och att simning därför inte var att rekommendera för Odden, men att vi senare om det såg bra ut kunde se fram emot simning i vår fortsatta uppbyggnad. Nu var väl Odden inte den bästa vattentraskpatienten som funnits direkt, vattenhatare som han varit och en aning stökig och bökig i själva trasken då han försöker att komma undan träningen genom att ställa sig på kanterna. Men den värsta vattenfobin har vi lyckats bli av med och numera går Odden mer än villigt in i trasken 🙂 Tramsandet har också blivit bättre även om vi fick backa tillbaka till rör och boll förra veckan och denna vecka fick använda ett rör då Odden promt skulle gå på högra kanten?

trasken
Så här såg det ut förra veckan, och flera gånger innan det 😉 Rör på sidorna och boll framför för att Odden ska hålla sig på bandet och inte försöka ställa sig på kanten. I går använde vi i stället en sele som gjorde att han inte kunde komma fram för långt men rör på ena sidan var vi ändå tvungna att ha eftersom han ställer sig med ena sidans ben på kanten och bara går med de två benen på andra sidan annars?! Knasiga lilla hund.

När vi efter ca 3 månader fick göra ett nytt ingrepp, nu för att ta bort skruven som vi satt dit vid första operationen fick vi backa i träningen igen, naturligt så klart men även väldigt frustrerande. I samband med den operationen fick ju Odden även en infektion i såret vilket ju var ett rejält bakslag. Lagom till Byske svullnade leden upp och blev skållhet, fort gick det också. Han var normal när vi började resan upp mot Ljusdal och när vi kom fram 5 timmar senare så hade han som en stor boll runt armbågen 😦 Men en kur antibiotika redde ut det även om det tog ganska lång tid och sedan resulterade i ett serom som ju ännu finns kvar, om än i lite mindre skala än tidigare. Seromet höll i flera veckor på att göra mig galen av oro och frustration, Odden däremot har aldrig brytt sig om det eller visat något obehag av det. Vad jag förstått är det däremot ganska ovanligt att man plockar bort skruven så tidigt som vi gjorde, det normala är att den sitter kvar i runt 6 månader och i vissa fall låter man den helt enkelt vara kvar för alltid om jag förstått det rätt. Odden kom dock in i en växtfas som inte var av denna värld när han var ca 9 månader så skruven gjorde mer skada än nytta till slut och därför valde Krister att plocka ut den i förväg. Lite skönt på sitt sätt eftersom vi nu, förhoppningsvis, är färdiga med att vara inne i leden och greja runt. Alla ingrepp i en led är så klart något man helst vill undvika om det går!

Ja och så har vi då sakta utökat. En av promenaderna om dagen utökades till 15 minuter och  sedan 20 minuter, då fick vi lite bakslag och fick återgå till 15 minuter igen för att sedan vända uppåt. Övriga promenader var under denna tid fortfarande runt 10 minuter var. Så småningom har även de andra promenaderna utökats i tid tills vi nu är där vi är i dag.

I dagsläget, dvs 6 månader efter första operationen så får Odden ungefär den här motionen. Morgonpromenad på mellan 15-25 minuter. Lunchpromenad på mellan 10-30 minuter (svärfar bestämmer själv utifrån vad han har tid med 😉 ) Eftermiddagspromenad på ca 45 minuter och sedan en kvällspromenad på ca 15 minuter. Det vill säga att i bland får han upp mot två timmar med promenader men andra dagar blir det bara runt en och en halv timme. Det blir ju dessutom ett pass i trasken i veckan än så länge även om vi har pratat om att dra ner det till en gång varannan vecka nu när vi börjar att simma, men vi får se hur det utvecklar sig. De dagar som Odden traskat får han inte göra mer än att rasta sig på tomten på kvällen men han är ganska nöjd ändå just dessa kvällar. Någon dag i veckan försöker vi ta det lite extra lugnt och en sådan dag får Odden kanske bara runt 50 minuter promenad på hela dagen, dessa kvällar är han dock inte alls lika trevlig att ha omkring sig… Men vila är nödvändigt för uppbyggnad så vare sig han vill eller inte så behöver han någon gång då och då ta det lite extra lugnt även om det tär på både honom och oss andra i familjen 😉

Traskandet började först i väldigt liten skala, några få minuter varje gång och med vila mellan passen, kanske totalt 5 minuter första gångerna och alltså en gång i veckan. Sedan har det sakta utökats och i dag, eller rättare sagt i går eftersom det var då vi traskade senast, körde vi 18 minuter totalt med någon minuts vila efter de 10 första minuterna. Eftersom vi haft lite tur med att rehabperioden legat under sommaren har vi ju även traskat på egen hand, dvs utan band i en bur med vatten. Ungefär en gång i veckan har jag alltså traskat fram och tillbaka i en sjö med Odden. Det ger inte riktigt samma effekt men är ändå bättre träning än ren skogspromenad. Nu anser jag det dock för kallt för traskande i sjö så nu håller vi oss till en gång i veckan inomhus 😉

Odden går fortfarande kopplad men lite försiktigt har jag nu börjat ha honom lös kortare stunder och under kontrollerade former, ja eller så kontrollerade former som det nu går med Odden… 😉 Han får än så länge aldrig vara lös tillsammans med en lös Kilo men när vi är ensamma i skogen eller på tomten har jag lite försiktigt släppt honom och det har peppar, peppar gått bra. Härom dagen släppte jag honom på eftermiddagspromenaden för första gången men då kopplade jag i stället upp Kilo. Ett kortare rejs tog han visserligen men ganska snart nöjt han mest av att kunna röra sig lite vidare och höll sig riktigt lugn 🙂 Försiktigt, försiktigt kommer vi nu bygga på det här, utöka promenaderna ytterligare, utöka med mer frihet det vill säga att han får vara lös och även snart börja simma. Allt detta för att bygga upp Oddens muskler för att hjälpa till att avlasta leden och ge Odden förutsättningar för att få fortsätta att vara smärtfri, för det är ju trots allt det absolut viktigaste!

6 månader har alltså gått sedan första operationen, ungefär så lång rehabtid som man i luddiga termer pratar om efter en liknande operation. Odden är dock inte färdig rehabiliterad ännu. Vi har precis tagit bort allt antiinflammatoriskt och smärtstillande och vi behöver bygga mer muskler på honom innan jag vågar släppa honom helt fri så någon månad eller två till behövs innan jag vågar släppa lite på våra livlinor. Sedan är det ju så att även om vi någon gång kommer kunna kalla oss för färdigrehabliterade så har vi ändå ett livslångt friskvårdande att jobba vidare mot. Vi är i alla fall på väg åt rätt håll och det känns så klart extremt skönt. I går hade Odden gått upp i vikt, ca 800 g på 5 dagar. Mer mat har han inte fått så det borde vara muskelmassan som sakta men säkert ökar nu, jag håller tummarna för det! (Eller så var han bara bajsnödig 😉 )

Om två veckor ska vi tillbaka till Krister för en, förhoppningsvis, sista koll. Ser allt bra ut då så antar jag att vi inte kommer behöva Kristers tjänster mer efter det utan vi kommer jobba vidare med Marie och rehab/friskvård. Jag är oerhört tacksam över att vi har tillgång till Marie med all sin kunskap och erfarenhet och framför allt för att hon alltid är ärlig och säger om något ser mindre bra ut, falska förhoppningar är nämligen inget som jag vill ha när det handlar om min hunds chanser att bli återställd. Vi har som sagt haft bakslag även om de varit få och relativt små men vid sådana tillfällen vill jag ha raka svar på vad som bör göras och vad som eventuellt har blivit fel, det vet jag att jag får från Marie!

Odden kommer aldrig att bli en helt frisk hund, men han ska förhoppningsvis vara en smärtfri och fullt fungerande hund inom en inte allt för lång framtid! 🙂 Ja och eftersom vi fått dispens för att få tävla så ser jag fram emot att få träna och tävla med Odden inom en hyfsat snar framtid. Kanske en debut lagom till nästa sommar i lydnad? Viltspår hoppas vi kunna köra i vår och kanske att jag släpper ut honom på någon utställning redan i vinter? Oavsett vilket så är jag glad över att det verkar som att vårt slit och arbete ger utdelning och att Odden är en del av vår familj. Jag hoppas verkligen att han kommer vara det i många, många år till!

op 1_redigerad-1
Så här såg det ut för 6 månader sedan. Skruven ser helt groteskt stor ut och jag begriper inte ens hur tusan det gick att få dit den? Men dit kom den, den gjorde sitt jobb och höll ihop och fick armbågsspetsen att ta ihop och nu är den alltså borta igen och ingen är gladare än jag och Odd för det!

Som avslutning, ni kommer väl i håg att gå in och rösta? Klicka här och rösta på vår bild 🙂

Jäkla hund till att skrämmas!

Varje eventuellt grått hårstrå jag har på min kropp skyller jag på Maxen för!

I natt vaknade jag av att Maxen gick ner på undervåningen, det gör han verkligen aldrig så jag blev lite fundersam? Jag hörde dock att han la sig och var lugn så jag somnade om och tänkte att han kommer väl upp igen om han känner för det. Vid halv sex hörde jag att han vankade runt lite och flåsade men han la sig sedan igen så jag låg kvar i sängen en stund till innan det var dax att gå upp.

I vanlig ordning är det lätt kaos på morgonen och kaos i vår familj stavas Odd…. Lugn och fin är inget han någonsin hört talas om! När jag kom ner på undervåningen så låg Maxen i hallen och kom inte upp och hälsade? Tittade upp gjorde han men inte mer än så och jag blev så klart lite misstänksam. Bad honom ställa sig och det gjorde han och jag kunde inte se något som skulle vara galet med honom eller känna något galet. Gick och hämtade hundarnas skålar för att ge frukost och Maxen gick och la sig? Det är inte likt honom numera, för några år sedan hade jag inte tyckt att det var det minsta konstigt eftersom det ju tog honom typ 7½ år innan han begrep att mat var nått att ha men sedan dess är Maxen rejält matglad så nu kändes det inte alls bra. Han kom när jag ropade på honom men tittade bara på skålen utan att ta någon tugga? Magen drog ihop sig på mig och tankarna började snurra. Grävde fram en termometer men kunde raskt konstatera att någon feber hade han inte! Efter lite övertalning åt han faktiskt upp, om än väldigt långsamt och tveksamt. Tog då ut honom själv för att se hur han rörde sig och han gick en omväg för att slippa hoppa upp för en liten kant vi har och ställde sig genast att kissa, som en tik? Nä det är inte heller normalt och han såg liksom allmänt risig ut. Gick sedan bort för att bajsa mitt på tomten, det gör han heller aldrig normalt sett, och det såg helt okej ut. Jag fick lite känslan av att det var magen som spökade på honom och hade förväntat mig att han skulle vara förstoppad eller möjligen vara lös i magen men nä, allt såg normalt ut av det som kom ut? Försökte sedan få honom med mig ut i skogen för att han skulle röra sig men nä sa Maxen, det ville han inte. Gick då runt lite på tomten men Maxen stod bara still och tittade på mig utan att göra någon ansatts till att röra sig. Försökte med en frolic framför näsan få honom att trava men det var helt lönlöst.

Nu kände jag mig ännu mer orolig och fundersam så vi gick in. Henrik fick raskt gå upp och ta ut Kilo och Odden på en liten runda så att även de fick rasta sig medan jag klämde och kände igenom Maxen igen och sedan när han gick och la sig övervakade varje andetag. Jag hittade inget att ta på mer än min magkänsla sa att det var något med Maxens mage. Jag var hemma en stund till och övervägde först att ta med Maxen till jobbet för att kunna övervaka honom. Men eftersom han låg helt lugnt, inget flåsande eller stressigt beteende så bestämde jag mig för att i stället låta honom ta det lugnt hemma och sedan åka och titta till honom på förmiddagsfika rasten.

Så fick det bli och en aning nervös öppnade jag dörren när jag kom hem igen. Maxen låg kvar på samma ställe som jag lämnat honom och tittade yrvaket upp på mig när jag kom in. Nu var han dock mer med i blicken och hängde med ut utan att jag behövde säga åt honom. Tog ut bara honom först och han gick genast i väg och bajsade igen, och det som kom ut såg fortfarande helt normalt ut. Efter det så rörde han faktiskt lite frivilligt på sig om än inte som han brukar. Tog ut de andra två och lät dem rasta av sig innan vi gick in och jag erbjöd Maxen frolic, nu tog han den och han gick även och drack vilket han inte gjort på morgonen utan då hade jag sprutat honom med vatten för att vara säker på att han fick i sig vätska. Tog ut en bit kött som jag hade tänkt ge hundarna till kvällsmaten och skar upp småbitar och då var Maxen betydligt mer intresserad och stod och tiggde. Med det kände jag mig skapligt lugn och eftersom Tommy skulle upp några timmar senare för att lunchrasta hundarna så skrev jag ett brev om att Maxen varit hängig och om han verkade det igen så fick han ringa mig så att jag kunde åka hem.

Men ingen svärfar ringde under dagen och när jag slutat jobba och kom hem var Maxen i stort sätt som vanligt. Vi gjorde som vanligt och tog oss en promenad ut i skogen och Maxen var visserligen lite segare än vanligt men inte mycket. Under kvällen har han betett sig som vanligt och även ätit lika glupskt som han brukar när det serverades kvällsmat.

Det är ju inte utan att jag funderar på vad tusan som hände i natt och i morse? I går kväll vid sista kissrundan var han jättepigg, både galopperade och rullade sig samt skällde lite uppfordrande och sedan helt utslagen några timmar senare? Att han är gammal och man vet att typ varje dag är övertid gör ju att minsta lilla sak börjar snurra i skallen på mig och jag börjar tänka i termer av ”är det slut nu?”

Men det var tydligen och tacksamt nog falskt alarm, Maxen har under kvällen som sagt varit som vanligt igen. Det hoppas jag att han får fortsätta vara länge, länge än!

DSC_5240_02
Jäkla skrälle till hund att skrämmas!

Dispens

Handen på hjärtat hur många av er där ute vet eller bryr er om att opererade hundar behöver söka dispens för att få tävla?

Är din hund opererad för ocd i tex bogen, har fixat ett korsband eller kanske som vår lilla Odden opererat en armbåge, ja då måste du faktiskt få en dispens från Skk för att få tävla. Jag hade visserligen lite koll på detta redan innan Odden drabbades men när det nu blev som det blev fick jag ju vackert läsa på lite bättre. Trots att jag läste både en och två gånger så tycker jag att det står lite luddigt i det Nationella dopingreglementet så till slut skickade jag en fråga till SKK och fick snabbt till svar att jo jag var tvungen att söka dispens för Odden om vi ville kunna tävla.

Då skulle man ju kunna tro att en sådan blankett finns att ladda ner på SKKs hemsida för att fylla i och kunna skicka in, men nä, det gör det inte. Blanketten får man om man kontaktar SKK och den kommer sedan hemskickad med posten. En del fyller ägaren i, nästa del ska veterinären fylla i och sedan ska då blanketten tillbaka till SKK för att beviljas eller avslås. Det går i alla fall att ansöka om flera typer av prov på samma blankett, så lite smidigt är det ju 😉

För Oddens del, som ju var ung när det här hände, visste jag ju faktiskt inte vad vi skulle söka dispens för riktigt, vem kan liksom svara på vad man vill tävla i med sin hund när den är 6 månader? Så för att inte missa något så sökte jag för en hel massa olika typer av prov. Det tog lite tid att få till den här dispensansökan, jag skulle ju lämna in den till Krister och så skulle jag ju få svar från SKK. Jag läste en hel massa under tiden om olika personers upplevelser av samma saker och kan verkligen inte helt begripa vad det är som gör att vissa får dispens men andra inte? Det var alltså inte så att jag på något sätt kände mig säker på att vår ansökan skulle gå igenom, men jag kunde inte begripa varför den egentligen inte skulle göra det?

Efter lite om och men kan jag i alla fall konstatera att vi ju faktiskt fick ja på allt jag sökte för 🙂 Lydnad, bruksprov, viltspår, freestyle/HTM, MH och utställning, allt får Odden tävla/beskrivas i 🙂

dispens🙂

Just nu kan ju Odden inte tävla oavsett eftersom han fortfarande går på en dos med antiinflammatoriskt och det ju är karens på det preparatet, men när han nu någon gång förhoppningsvis blir friskförklarad då kan vi faktiskt ta upp planerna från där vi lämnade dem när han fick sin diagnos 🙂

Ville jag verkligen veta?….

I dag tänkte jag försöka sammanfatta lite. Jag är visserligen inte helt säker på att jag vill veta men vad tusan så här är det ju oavsett om jag summerar eller inte så det är väl bara att köra på…

En av orsakerna till att jag varit väldigt öppen med Oddens armbågsproblem är att jag när det drabbade oss blev irriterad över hur lite det fanns att läsa om liknande saker? Kanske kan jag med hjälp av bloggen hjälpa någon annan som hamnar i en liknande situation i framtiden? Eller så är det bara nyttig läsning för alla som inte drabbas, för att alla ska förstå hur viktigt det är att vi fortsätter jobba mot ED och HD problem i vår ras, även om vi redan har kommit en lång väg. De mesta och det största angående Oddens resa har jag faktiskt delat med mig av här på bloggen, inte varje millimeter med framsteg, bakslag, oro, glädje och ifrågasättande om vi gör rätt, men inte långt i från. Ja och även om det klart viktigaste är vad det går att göra för åtgärder, om de finns en god prognos och om det är rimligt att utsätta hunden för diverse ingrepp så går det inte att sticka under stol med att även ekonomin kan spela en stor roll. Ja för att operera sin hund är inte billigt. Ja så här kommer en sammanställning av vad vi lagt ut så här långt… Läs och gråt med mig 😉

Operationer 68 200 kr
Kontroller 2420 kr
Mediciner ca 2600 kr
Sjukvårdsprylar för hemmavård ca 1000 kr
Rehabbehandlingar 4500 kr
Totalt: 82 140 kr

Alltså det är ju inte så att man hoppar runt av glädje när man summerar på det här sättet… Jodå vi har försäkring på Odden och den är det uttaget varje kr från, totalt har vi fått ersättning med det vi har som maxbelopp, dvs 50 000 kr. Med andra ord har vi lagt ut 32 140 kr ur egen ficka. Det är ingen överdrift att säga att hundarna är dyra i drift 😉 Ja och det här är ju bara räknat på rena kostnader, skulle man vara petig skulle man ju ta med resor och förlorad arbetsinkomst när jag varit tvungen att ta ledig för att åka i väg med Odden också och dessutom vet vi ju att kostnaderna inte kommer stanna här. Vi ska fortsätta med rehabträning och minst ett kort till a 4500 kr kommer det bli tex.

Har det varit värt det då? Ja det är ju fortfarande helt omöjligt att svara på. Om det går vägen och Odden får ett antal år som frisk och pigg hund, ja då har det varit värt det. Men om han när vi börjar belasta mer får nya bekymmer, nä då har inte det här varit värt det, vare sig för Odden eller för oss….

Just nu verkar vi i alla fall ha fått ordning på infektionen i operationssåret. Det är ju egentligen det första stora bakslaget vi haft så vi ska väl kanske vara glada att inget värre hänt? Det är fortfarande en liten svullnad kvar men värmen är nästan helt borta och Odden kommer ju äta antibiotika några dagar till så jag hyser gott hopp om att infektionen snart är ett minne blott! I morgon ska vi tillbaka till Krister för att visa upp såret med det som är kvar av infektionen samt ta bort agrafferna (om de nu inte skulle behövas ett tag till men det tror jag inte). Några dagar till med lugn och försiktig motion väntar men sedan hoppas jag att vi vecka för vecka ska kunna öka på belastningen och mängden motion. Odden är alldeles gräsligt trött på att ta det lugnt och gör sitt bästa för att driva mig till vansinnets rand på våra små korta rundor genom att mer utföra jämfota hopp än försiktig skritt eller för den delen hoppa runt på bakbenen…

odden koppel
Gå fint i koppel, nä det är inte Oddens melodi, han är mer för att kampa med kopplet… Jo jag är glad att han vill och kan röra på sig men en aning enerverande är det ju att hela tiden behöva säga ”Nej”.

Det positiva just nu är att Odden inte verkar ha det minsta ont, vilket så klart är det absolut viktigaste!! Han rör sig faktiskt ganska bra och de få travsteg som jag låter honom ta är med schwung i 🙂 Jag ser som sagt fram emot att få börja öka på belastningen och att få börja gå längre rundor med honom, både för hans och vår skull 😉 Livet kommer bli mycket mer behagligt när Odden får göra sig av med sin energi!

Pengar är ju faktiskt bara en världslig sak och det kommer in nya varje månad. Men får jag välja lägger jag hellre kommande pengar på träningsläger, kurser och utställningar än på operationer! Men för den som funderar på om de verkligen har råd att lägga 15 000 kr på en valp så kan jag meddela att går du i de tankarna så avvakta med ditt hundköp tills du har en rejäl buffert att ta av, för även med försäkring så kan ditt hundägande bli en dyr historia.

Sista (?) operationen.

Då var, förhoppningsvis, sista operationen för Oddens del gjord.

Det är inte någon vidare känsla att lämna av sin bebis hos en veterinär för sövning och även om det oftast går bra så finns det ju alltid en risk med narkos och operationer. Men även denna gång gick det bra, tack och lov!

Skruven är nu utplockad och Krister var nöjd med hur armbågsspetsen växt ihop samt att allt i leden nu växer som det ska tillsammans,skönt! Det fanns dock lite mer vätska i leden än vad som är önskvärt och som jag misstänkt även några små inflammationsområden. Krister tyckte inte att det var något konstigt eller anmärkningsvärt men matten känner sig orolig och lite nojigt, jag vill inte ha några ”konstiga” saker i leden, det ska vara rent och klart och inget annat!

Ja nu väntar två veckor där vi ska få det nya operationssåret att läka ihop innan agrafferna ska tas och helst ska Odden ta det lite lugnt tills dess…. Ja men lycka till med det… Odden är redan några timmar efter operationen för pigg för sitt eget bästa, det är så klart jättebra att han är pigg och vill röra sig/använda leden men någon dag av frivilligt lugn hade jag ju inte tackat nej till 😉 I samråd med Krister kommer vi även att ha Odden stående på lite antiinflammatoriskt ett tag nu och så hoppas vi att den ökade vätskan samt inflammationerna försvinner för att aldrig mer komma tillbaka!

Jag vet fortfarande inte vad utgången av det här kommer bli? Den värsta delen har vi nu passerat, nu är leden ”hel” igen och nu är det upp till oss att förvalta den på bästa sätt genom först rehab och senare friskvård. Det är så klart omöjligt att gissa på vad den här behandlingen kommer ge för effekt, har vi köpt oss ett år, två, tre eller ett helt liv? Jag hoppas så klart på det sista men även om det inte skulle vara så så hoppas jag att vi åtminstone köpt oss så mycket tid att det har varit värt den här jobbiga och begränsande tiden för Odden! Att vi har gett honom livskvalitet och att han kommer få vara en smärtfri och fri liten hund så länge som det bara är möjligt!

Under tiden som Odden låg på operation så åkte jag med Maxen till Rehab i Norsholm, är det inte det ena så är det det andra liksom 😉 Nädå det var faktiskt en inplanerad tid för Odden men eftersom han knappast kan vara på två ställen samtidigt så fick Maxen ta hans tid, det passade bra eftersom det var ett tag sedan han var hos Marie. Ja för säga vad man vill, det är dyrt att gå på rehab med två hundar så man får liksom prioritera lite i perioder för att få det att gå ihop!

Marie fick klämma och dra lite och konstaterade att det kändes rätt bra så vi bestämde oss för att det var traskande som fick bli behandlingen i dag, inte elbehandling. Maxen traskade på fint som vanligt och det är allt lite skillnad på att traska honom mot Odden som ju gärna hittar på sätt för att komma undan träningen 😉 Maxen gör det han ska och det jag ber honom om, även om han tycker att det är lite jobbigt. Efteråt fick Maxen en okejstämpel i rumpan av Marie som tyckte att han kändes fin och framför allt så såg vi inget av stelheten i högerbogen som vi gjorde vid förra besöket, tjoho vad skönt! Och inte illa av en 10 åring att fortfarande få okej efter en fysträning ❤

Marie och jag pratade så klart om Odden också och hur vi kan tänkas lägga upp kommande tid. Lite försiktigt påtalade Marie att vi hade en lång rehabresa framför oss nu. Jag tittade bara lite konstigt på henne vid dessa ord och konstaterade att jag faktiskt räknar med att rehaba/friskvårda Odden under resten av hans liv! Det låter säkert drastiskt i mångas öron men är inte så jäkla konstigt egentligen. Vi kommer så klart köra extra intensivt nu närmsta månaderna för att bygga upp och stärka Odden, sedan handlar det ju mest om att göra det jag gör med alla mina hundar, att friskvårda. Genom motion i skogen på varierat underlag, genom simning (jo Odden ska få börja simma snart och jag gissar att han inte kommer vara nöjd med vare sig sin matte eller Marie de första gångerna 😉 ) genom träning av olika slag med tillhörande uppvärmningar och nedtrappningar och genom massage/el/novafon/laser behandlingar beroende på vad som passar bäst för tillfället. Jag gillar ju friskvård eftersom man får se resultat ganska snabbt och vet att den tid man lägger ner gör skillnad, med andra ord ser jag inte rehab och friskvård som något jobbigt eller negativt.

DSC_1103_01
Friskvård, att motionera på olika underlag.

spång

testar rampen
Friskvård, att simma. (men alltså hur jäkla söt var inte liten Oddepodde som valp!!)

odden traskar_redigerad-1Friskvård, att vattentraska.

Jag tänker att jag ska skriva ett eget inlägg om de faktiska kostnaderna som detta har inneburit, om jag vågar räkna ihop det vill säga… 😉

Ett stort steg framåt :)

Det var inte utan att jag mådde lite halvkymigt i morse när jag skulle gå upp. Dagen borde inte innebära några otäckheter men vem vågar lita på det?

I dag var det alltså dax att åka tillbaka till veterinären med Odden och kolla statusen på armbågen. Det har ju sett helt okej ut sedan sist men det har ju även funnits en lite svullnad/galla så helt lugn kunde jag verkligen inte känna mig.

Men det var ju bara att ta tjuren vid hornen och ge sig av och knalla in till Krister. Vi visade upp lite trav och sedan blev det röntgen. Tack och lov ser allt bra ut!!!! Det är ju nästan så att man blir religiös och börjar tro men alltså satan så jäkla förbaskat skönt det är! Tillväxtzonen har vuxit ihop som den ska (helst av sig själv som i en normal led men vi är glada över att den nu gjort de med lite hjälp…) och leden såg helt okej ut.

Jodå jag är fullt medveten om att vi inte kan ropa hej riktigt ännu, frågan är väl om jag någonsin kommer göra det? Jag kommer ju garanterat att gå och stirra på det där jäkla högra benet hela Oddens liv, men i alla fall. Det finns fortfarande saker som kan gå fel och jag är dessutom fullt medveten om att det är en hög risk för att Odden utvecklar artros i leden med tiden. Men den dagen den sorgen liksom. Nu gläds vi åt det här framsteget 🙂

Om dryga två veckor ska vi ta bort skruven från leden. Det har varit planerat hela tiden även om det inte varit planerat att göra det så här snart. Men Odden växer något gräsligt och det är tydligen en större risk att skruven nu gör mer skada än nytta om vi inte plockar ut den så då gör vi så klart det. När skruven är borta och det läkt är tanken att fortsätta med rehab i flera månader till för att kanske om några månader faktiskt få låta Odden vara lös igen. Som jag längtar och jag är helt säker på att Odden längtar ännu mer!!

Jag erkänner att jag flera gånger sedan vi opererade Odden har funderat på om jag tog rätt beslut? Odden har inte mått bra alla dagar av att vara så här begränsad och jag vill ju att han ska må bra, det är ju själva tanken med att vi provade det här! Fast vi hade ju egentligen inget val, vi var bara tvungna att prova att få honom bra, om det inte hade lyckats så hade det varit förjävligt och hemskt på alla sätt men då hade vi i alla fall försökt. Vi fick oddsen 50/50 och det bara SKA gå hela vägen!!

odd❤ ❤ ❤

 

Gammal eller sjuk, hur avgör man det?

I dag åkte alltså Maxen och jag till veterinären efter att alla vovvarna ätit och rastat sig. Jag åker ju normalt till Norsholm men efter att de för två månader sedan ville ha betalt för en poliklinikavgift för att skicka ett urinprov på en hund som de har ungefär tre mil journal på så tröttnade jag och har faktiskt ingen lust att bidra med mer pengar till dem. I stället testade jag då att åka till en klinik som två veterinärer öppnat utan riskkapitalbolag bakom sig vid årsskiftet. Det visade sig vara ett lyckokast då jag fick stort förtroende för Susanne som en av veterinärerna heter. Hon känns rejäl och bra och framför allt, hon känns genuint intresserad av djur inte bara att operera eller liknande. Så även i dag hade jag bokat tid hos Susanne.

Jag hade tre saker jag ville ha kollat under vår bokade tid, öronen, ett blodprov samt att jag ville att Susanne skulle lyssna på hjärta och lungor.

Öronen ville jag alltså ha kollade då Maxen inte hör längre, eller han hör lite om det är ett väldigt högt ljud, typ om Kilo eller Odd skäller, men annars lever han numera i sin egen lilla bubbla 😉 Sist det hände hade han ju en rejäl öroninflammation, den här gången har det inte känts som om det skulle vara så men jag ville ändå kolla upp det så att han inte går och drar på någon skit i onödan. Öronen fick godkänt 😉 Trumhinnorna var hela, ingen direkt rodnad och inte så mycket smuts/vax heller. Lite gegga fanns dock men efter ett utstryk kunde vi konstatera att det inte var några bakterier i det. Med andra ord lär vi få leva med att Maxen är döv numera, inte jätteskoj så klart men inte hela världen heller.

Sen skulle vi ju ta ett blodprov och skicka till Frankrike och Antagene för att se vad Maxen ligger i för riskgrupp när det gäller Histiocytär sarkom? Nemas problemas, det är ju inte första gången Maxen blir stucken och han är som vanligt snäll som en ängel att hantera oavsett vad som ska göras eller vem som gör det mot honom ❤ Papper fylldes i och en kontroll av hans chip så klart för att säkerställa att det är rätt hund vi skickar ner blod ifrån 😉

Till sist ville jag ha en check på hjärta och lunga då jag upplever Maxen som lite flåsigare och lite mer tungandad än vad jag är van vid. För någon dag sedan hade han dessutom lite hosta och det fick hundhypokondriska Martinsson att bli lite nojig… Tung andning och eventuell hosta har vi ju dessutom dåliga erfarenheter av sedan Emil så när jag nu ändå var hos veterinären så var det ju lika bra att ta en check. Susanne lyssnade länge och väl på Maxen, så länge att jag var helt säker på att hon hade hittat något som inte var bra när hon till slut sa att det lät ju utmärkt?!

Det är svårt det här med äldre hundar tycker jag. Det är ju egentligen självklart att Maxen inte ska skutta runt och ha samma kondition och ork som tex Kilo. Men vad är egentligen symtom på ålder och vad kan vara symtom på en eventuell sjukdom? Jag vill så klart att Maxen ska leva i hur många år som helst till, men jag vill inte att han ska behöva lida och gå med något skit i kroppen som jag missar för att jag tror att det beror på ålder. Vad är ”okej” för en gammal hund att ändra i sitt beteende utan att man ska behöva misstänka sjukdom liksom?

Maxen är ju fortfarande med på lika mycket promenader som alltid, minst två timmar motion om dagen får han och Kilo. Oftare och oftare så lunkar han på bakom mig i stället för de vanliga 10 meterna framför, men det är ju aldrig så att han går hela promenaderna där bakom, mellan varven travar han förbi och framför allt på vägen hem så brukar de korta tjocka benen trumma på lite fortare. Olle hade ju samma fenomen man var mycket mer tydlig med att det berodde på att han tyckte att det var tråkigt att gå samma gamla rundor här hemma. Han segade och drog tassarna efter sig tills vi kommer halvvägs, sedan var han plötsligt längst fram 😉 Maxen har inte varit lika tydlig på samma sätt och jag har därför funderat på om han har ont någonstans eller om hjärta/lungor inte riktigt orkar med att syresätta eftersom han som sagt varit lite mer flåsig. Men jag hittar inget fel i hur han rör sig och han ömmar inte när jag klämmer/stretchar och nu med hjälp av stetoskop verkar även hjärta/lungor vara okej så jag får nog bara inse att det är ålder som gör honom lite mer lufsig än vad jag är van vid.

På lunchen i dag gick jag en lite längre runda med Maxen och Kilo. Maxen verkade vilja bevisa för sin nojiga matte att det minsann inte är något större fel på honom bara för att han är lite till åren kommen. Visst gick han lite bakom vissa stunder men han traskade på rätt bra framför också mellan varven ❤

Ja så nu lägger jag undan oron för Maxen, ett tag i alla fall och passar på att njuta lite extra mycket av honom!

böda
Gammal och pigg, det är väl det ultimata? Låt det få vara så länge än!

SH pre test för Maxens del också.

I dag har jag fått riktigt mycket gjort förutom att jag då också jobbat. Vädret har ju varit ruggigt och lite höstlikt med ca 13 grader så det passade bra att få lite gjort på eftermiddagen.

Det blev lite bakat här hemma. Blåbärsmuffins och så testade jag en ny småkaka, havrekaka med vitchoklad i, blev riktigt gott 🙂 Jag har även hunnit städa lite, tvätta lite och så klart tagit hand om hundarna. Odden har fått sina små promenader och jag tycker ju att han rör sig bättre och bättre, oftast i alla fall. För så blir jag pessimistisk och tycker plötsligt att han inte alls rör sig bra. Jag vet att det högst troligt är min hjärna som spelar mig spratt men den där gnagande oron finns ju där hela tiden.

Kilo och Maxen fick ingen promenad på lunchen, det fullkomligt började ösa ner när jag kom tillbaka med Odden så de fick nöja sig med att rasta på tomten och sedan gå in och lägga sig igen. På kvällen tog vi stället en lite längre runda för att kompensera. Det regnade visserligen då med bitvis men inte så farligt. Maxen tyckte inte att han luktade riktigt rätt och hittade rävskit att rulla sig i, grrr. Och som om inte den otrevliga lukten var nog så visade det sig att han även hade rullat sig över snigelslem. För den som inte vet det är snigelslem mer eller mindre omöjligt att få bort från pälsen. Det sitter som lim i pälsen samtidigt som det är slemigt och äckligt, urk. Det blev alltså både dusch och kamning av Maxen för att få bort det äckliga som han hade prytt sig med….

Ja för i morgon ska han dessutom till veterinären så det vore ju rätt otrevligt att lukta rävskit då. Vi ska kolla upp Maxens öron eftersom han inte hör. Det kan ju vara så att det är åldern som gör att han numera bara hör väldigt höga ljud, men med tanke på förra vårens plötsliga dövhet som berodde på en rejäl öroninflammation så åker vi nu in och kollar i alla fall. Öronen ser rena ut och luktar inte men tar jag en topps och petar lite längre in så får jag alltid ut gegga så det kan mycket väl vara så att öronen ”satt igen sig” igen. Jag har naturligtvis försökt att använda öronrens för att få ordning på det men har alltså inte lyckats.

Dessutom fick jag i dag klart att jag kan skicka in ett test på Maxen till Antagene angående Histiocytär sarkom gratis 🙂 Den franska bernerklubben vill nämligen ha in prover på gamla hundar och bjuder på själva analyskostnaden så jag erbjöd mig att skicka in på Maxen om de ville och i dag fick jag klart att det ville de. Helt gratis blir det visserligen inte eftersom jag får stå för kostnaden för provtagningen själv men det tycker jag känns helt okej, det blir ju bara ca 1/3 del som jag behöver stå för då. Det passar ju dessutom utmärkt eftersom vi som sagt ändå ska till veterinären i morgon. Det är ju lite spännande att se vad för resultat han kommer ut med? Han borde ju ha ett A kan man ju tycka men det vore ju mer intressant om han hade ett C när han nu ändå har blivit så gammal. Som sagt spännande att se resultatet när det kommer om några veckor.

Siri_20150514_009
Maxen skiter fullständigt i något testresultat men matte tycker att det är lite spännande och dessutom känns det bra att bidra till fortsatt forskning 🙂

För övrigt anmälde jag båda nakenfisarna här hemma till Byske i dag. Ingen av dem kommer hinna klä på sig på en månad men skit samma! Kilo har ju aldrig varit i päls när det gäller just Byske och Maxen ska väl avsluta sin karriär där har jag liksom tänkt. Jag skulle ju gärna ställa Odden också men vet inte om det är rimligt att tro att vi ska kunna fixa det? Dessvärre går anmälan ut dagen innan vi ska till Krister så jag kanske chansar och anmäler honom, det är ju inte värre än att jag skänkt klubben 220 kr i värsta fall 😉

Svettigt och en liten uppdatering om statusen på Odd

Ja så kom sommaren och det med besked, jösses vad varmt det är! I morse blev det till att ställa klockan tidigt och ge sig ut med Maxen och Kilo så att de skulle få lite motion. Ganska skönt ute strax efter sex men när vi kom hem igen så var temperaturen redan lite för varm för hundarnas smak.

Pga värmen kan Odden inte längre vara med Henrik på jobbet så i dag var första dagen sedan operationen då vi lämnade alla tre hundarna hemma tillsammans. Värmen gör dem ju dock ganska slöa så jag var inte särskilt orolig för att de skulle busa runt inne. För att vara på den säkra sidan stängde jag dock av så att hundarna bara hade hallen och ett rum till att vara i. Sedan lämnade jag faktiskt grinden ner till källaren uppe så att de kunde välja att gå ner och lägga sig i svalkan där om de önskade, Kilo brukar nämligen väja det.

När jag kom hem vid lunch möttes jag av Kilo och Odd som var pigga men spåren av att de helt nyligen legat och sovit var tydliga 😉 Maxen som fortfarande som en stock när jag klev genom dörren. Han hör ju inte som han ska och reagerar därför inte alltid när man kommer hem längre, lite jobbigt men jag har vant mig skapligt. I början fick jag hjärtstopp varje gång jag kom hem och han inte mötte mig i dörren, förväntade mig att han skulle ligga skadad eller till och med död någonstans… Men som sagt han ligger och sover som en gris och ser lite skamsen ut när man kommer på honom, älskade gamling ❤

Hundarna fick bara komma ut på tomten och rasta av sig, det var på tok för varmt ute för att de ska få rör någon längre stund på sig. Odden fick sedan hänga med mig till Norsholm där jag lyckats få en tid trots att Marie var överbokad. Det tackar vi så klart för eftersom Marie nu går på semester och vi får klara oss själva i fyra veckor 😦

Jag har varit lite nojig några dagar över Oddens ben då jag tycker att det finns en galla runt framför allt höger armbåge, alltså mer än det varit för någon vecka sedan. Samtidigt så upplever jag att Odden rör sig bättre och bättre och är mindre och mindre stel så jag får inte riktigt i hop det i min skalle?

Marie höll med om att han var mer gallig än sist när vi var där. Hon mätte därför värmen på leden och tittade sedan på honom i rörelse utomhus. Därefter var det dax att vattentraska. Odden gillar verkligen inte Norsholm 😉 På vägen från bilen och in pipper han lite uppgivet och i väntrummet är han extremt klängig och mammig och tittar med avsky på poolen 😉 Marie gillar han dock och vattentrasken verkar han ha accepterat. I dag stoppade vi i både de blå rören samt en pilatesboll direkt och då blev det skillnad! Inget tramsande och försök att fuska från Oddens sida utan han traskade på riktigt bra 🙂

odden traskar_redigerad-1
Samma lika som för två veckor sedan 😉

Efter traskandet kunde vi konstatera att gallan gått ner ganska ordentligt (?!) och efter att vi även kylt samt spolat av benet så var den nästan helt borta! Rörelse i kombination med kyla trodde Marie alltså bara var bra för Odden just nu, även om vi så klart inte ska ut och skena i skogen ännu. Vi diskuterade lite angående längd på våra små rundor, typen av underlag och så vidare och kom fram till ett upplägg för kommande veckor. Om 1½ vecka ska vi ju tillbaka på återbesök hos Krister så får vi se vad han säger också?

Oddens upplägg nu är att han får gå 10+10+15+15 varje dag och att vi försöker att kyla honom 2-3 gånger per dag. På rundorna är han naturligtvis kopplad och vi försöker att hålla honom i skritt. Eftersom han svarar så bra på vattentraskande så ska jag försöka lägga in det två gånger i veckan i någon lämplig sjö (önskar att jag hade tillgång till Bödas strand här på hemmaplan också!), då utgår så klart minst ett pass med promenad dessa dagar i stället. Får nog åka och reka lite i sjöarna runt omkring oss om vilken sjö som är bäst lämpad för ändamålet. Brist på sjöar har vi nämligen inte här där vi bor, i kommunen finns det över 360 sjöar så vi skulle faktiskt kunna testa en ny sjö varje dag i ett helt år om vi önskade.

Något annat som kändes bra i dag hos Marie var att Odden inte visade någon smärta när hon böjde och sträckte, det gjorde han faktiskt till viss grad sist. Det är helt enkelt bara att hoppas att gallan kommer att försvinna och att vi med försiktig rehab om några månader har en frisk grabb här hemma som kan få springa lös igen.

Tillbaka hemma fick Maxen och Kilo komma ut och rasta av sig på tomten igen men sedan fick de vackert hålla sig inomhus igen. Själv åkte jag efter ytterligare lite jobb och handlade inför helgens fest som vi traditionsenligt ska ha här hemma. Naturligtvis hade jag ingen lista med mig och naturligtvis glömde jag flera saker, suck. Nåja jag får väl handla lite i morgon också då…

Sen gjorde vi inte mycket mer under kvällen. Hundarna var rätt rastlösa och vandrade runt inne och tittade frågande på mig men vid nio var temperaturen fortfarande 28 grader så de fick vackert vänta en stund till. Vid halv elva kom Henrik hem efter att ha lagat bussen som läckt servoolja sedan Öland och då åkte vi ner till sjön. Där blev det sim för Maxen, Kilo och mig, hur skönt som helst! Det var inte ens kallt i vattnet utan jag låg i och simmade i flera minuter med hundarna. Odden lurade vi i vattnet under vissa protester från hans sida. När han förstod att han inte skulle behöva släppa bottenkänningen med tassarna vart han dock lugn och gick faktiskt i med tassarna självmant lite senare!

Vi käkade en väldigt sen middag på bryggan i form av en sallad och sedan fick Odden åka med Henrik i bussen hem medan jag, Maxen och Kilo tog oss en promenad. Det hann faktiskt bli rätt mörkt innan vi var hemma igen vid halv tolv. Nu är det bara sängen kvar, jag har öppnat upp korsdrag på övervåningen för att vädra ur tills vi ska sova och hoppas att jag får några timmar med sömn innan klockan ringer vid halv sex igen för att jag ska hinna ta en ny promenad med grabbarna innan värmen slår till igen.

Uppdatering Odden

Så var vi tillbaka i verkligheten igen, märkligt att lediga dagar alltid går så fort?

Dagens stora händelse var återbesöket med Odden. Något jag inte pratat om här på bloggen är att Odden förra veckan hade en dag då han haltade. Panik så klart och jag såg det värsta framför mig. Krister tyckte vi skulle avvakta över helgen och jag kan lugnt meddela att jag inte alls tyckte att det kändes det minsta bra där och då. Dagen efter var hältan dock i stort sätt helt borta och med det var jag i alla fall lite lugnare.

Under helgen har Odden varit precis som innan hältan så jag gissar på att något av alla hans kast i kopplet gjorde honom öm ett tag. Vi har försökt att hålla honom lugn under helgen men det har varit lättare sagt än gjort. Den lilla komposthagen tyckte Odden räckte fint till att försöka springa lopp i, suck.

Dagens återbesök skulle egentligen bara vara att ta agrafferna på vänster armbåge, men med tanke på hältan förra veckan så beslöt vi oss för att ta en plåt på höger armbåge och kontrollera att inget hänt med skruven eller leden i övrigt. En hemsk väntan på någon minut innan bilden kom upp på skärmen och vi kunde konstatera att det inte hade hänt något som inte skulle ha hänt, puh! Skruven sitter fortfarande där den ska och vi kunde även se att biten nu har antydning till att börja växa fast, precis som vi hoppats på 🙂

Alltså det finns fortfarande massor som kan gå snett och åt helvete men jag är så tacksam för vare steg vi tar i rätt riktning så ni kan inte ana.

Under kvällen har Odden varit mer än lovligt jobbig. Jag har så klart lärt mig att läsa honom rätt bra vid det här laget och när jag tar ut honom för att rasta så kan jag numera ser när han ska explodera. Han stoppar nämligen ner näsan i gräset ungefär som att han har hittat en riktigt spännande doft, men sedan åker öronen bakåt och därefter tar det bara en microsekund så formligen flyger han framåt. Då gäller det att vara hysteriskt snabb och fånga in honom för att lugna ner, vilket är lättare sagt än gjort så klart.

Man skulle ju kunna tycka att Oddens konvalescent skulle vara ett utmärkt tillfälle att träna lite lugna saker som stadga i sitt och ligg, positionsträning osv. Men all träningslust har helt runnit av mig i och med dessa operationer så det har inte alls blivit mycket tränat. I kväll fanns det dock inget att välja på, Odden var tvungen att bli av med energi så vi tog med oss några köttbullar ut på gräsmattan och körde ett litet pass.

Det blev några få ingångar (vridningen är ju inte så bra för leden) lite positionsträning a´la hjärntvättning med godis framför nosen, lite sitt/stanna kvar och ligg/stanna kvar och så slängde vi in lite freestyle också och körde lite ”front”. Ja och att Odden var med på noterna behöver jag väl knappast nämna… Han blir så lycklig så lycklig över så små saker nuförtiden att det gör ont i mattehjärtat. Det borde inte inte få bli så här! En liten levnadsglad valp borde få ta för sig och upptäcka världen inte konstant få höra ”Nej” 😦 Jag hoppas verkligen att det kommer vara värt det, att Odden får ett långt, friskt och fartfyllt liv när det här är över, för om inte vet jag verkligen inte om jag kan rättfärdiga det vi nu utsätter honom för…

pojkarna
Bästa grabbarna ❤

Operation numer 2

Då var operation 2 gjord, skönt!

Även denna gång var Krister nöjd med resultatet och han är ganska säker på att den här vänstra armbågen inte kommer ställa till några bekymmer i framtiden. Den här gången fick jag se en film av ingreppet som var helt gjort med artroskopi, häftigt och väldigt läskigt. Att se en stor tång gå in och ”röja” runt i leden är läskigt värre, att tången i sig är väldigt liten är inget man kan förstå eftersom allt på filmen var uppförstorat ca 100 gånger. Jag är glad att det här nu är gjort och att vi förhoppningsvis kom in i tid så att det här kan bli bra inför framtiden.

Nu väntar 2 veckor med stillhet, hur nu det ska gå till? Sen hoppas vi att vi får klartecken att påbörja rehab så att vi om några månader kan lägga det här bakom oss.

Jag har fortfarande svårt för att förstå hur illa det här ändå var? Från att ha rört sig med en vid front till att nu vara opererad i bägge armbågarna, det känns helt overkligt. Jag är som sagt glad över att jag denna gång fick hjälp i tid. Med Uno kom jag ju faktiskt in ännu tidigare, men då fick vi ingen hjälp, för ens det var för sent…

op 5
Hemma efter första operationen. Ett rejält bandage som vi bråkade mycket med första veckan. Andra veckan körde vi på ett Back on Track skydd i stället och både vi och Odden var betydligt mer nöjda med den lösningen.

op 3
Ja, så här ser höger armbåge ut efter operation… Tror bilden är tagen två dagar efter själva operationen.

op 2
N
ärbild på operationssåret på höger armbåge.

op 4
Odden på väg till jobbet 😉 Första tiden efter operation fick det bli badring på så att han inte skulle komma åt att slicka eller riva loss bandaget. Något som inte på något sätt hindrade vår pyssliga lilla valp. Badringen lyckades han åla sig ur och bandaget rök all världen väg…

op 6
Operationssåret på vänster armbåge från i dag. Betydligt mindre och på insidan av benet i stället för som på höger sida på utsidan.

armbågsskydd redog
Vi har lånat armbågsskydd, dessa är från Redog och sitter faktiskt helt okej. Det fiffiga med dem är att de fästs ihop över ryggen så att de inte kanar ner! Eftersom bägge armbågarna  nu är opererade så känns det bra att kunna ha på stöttande skydd både när Odden ska ut och rasta och inne där han får röra lite på sig.

Jag lär mig mycket på vägen och jag saknar fortfarande mycket information. Steg för steg tar vi oss igenom detta och jag hoppas verkligen att utgången blir så bra som jag hoppas.

Behöver jag säga att jag är oerhört glad över att vi har så strikta regler för avel på ed i Sverige? Nä tänkte väl det! Oddens föräldrar är båda fria men anlagen finns där, så är det bara. Enligt mig är det att spela rysk roulette med valpköparna när man väljer att använda belastade föräldrar. Det finns en orsak till att vi har färre belastade hundar i Sverige än i våra grannländer, låt oss fortsätta att ha det på det sättet!

För min och Oddens del spelar inte det här någon roll, om han blir frisk så är det enda han behöver avstå ifrån att gå i avel, och eftersom jag inte köpt honom med tanke på avel så är ju inte det något problem. Odden ska förhoppningsvis bli min framtida tävlingshund, lydnad, freestyle, spår kommer om inga komplikationer uppstår att fungera utmärkt och då har både jag och Odden en rolig tid framför oss! Ja för jag köpte honom ju för att få en till bästa kompis och det fixar han fint att vara även med två opererade armbågar ❤

Varför nöja sig med en sjuk hund när man kan ha två?

Jodå, Odden fick hägna med Kilo på lydnadskurs i dag, det gick väl så där kan vi konstatera…

Liten hade faktiskt inga planer på att vare sig ta det lugnt eller att snällt sitta/ligga och titta på medans storebror tränade. En något frustrerad matte fick ha koncentrationen på annan än Kilos träning vilket inte direkt är optimalt. Nåja det lilla som Kilo och jag gjorde under kvällen var faktiskt rätt okej. Fokus i dag låt på apporteringens olika delar och ni som följt oss vet att just apportering inte har varit vårt bästa moment….

Men i kväll skötte sig alltså Kilo riktigt bra, gjorde flera saker som faktiskt indikerar att det här momentet nog kan bli betydligt roligare i framtiden.

Odden då, ja han band jag upp vid kanten av plan och tänkte i mitt stilla sinne att det ju måste vara bättre att vara med och få ligga och spana, Odden höll inte alls med sin matte i den frågan. Han försökte därför friskt att kasta sig i kopplet för att ta sig till matte, studsa upp och ner för att påkalla uppmärksamhet allt ackompanjerat till läckra gläfs och skall, suck. Ja det var inte mycket att välja på, antingen skulle han få ligga i bilen eller så fick han komma ut och ”träna”. Jag valde det sista.

Träna är så klart en sanning med modifikation, men Odden fick köra lite positionsövningar och sedan var vi med och störde Nice och Indra under en sitt i grupp samt platsliggning. Nä Odden kan vare sig kommando sitt, ligg eller stanna kvar men nu fick vi i alla fall börja med stanna övningar. Svårt tycker Odden som har myror i rumpan men på slutet av passet satta han tungt på rumpan när matte drog i kopplet så han förstod ganska snabbt vad övningarna gick ut på 🙂

Vi avslutade med lite fika inne i stugan och Odden fick vara med där också för att förhoppningsvis bli lite mer trött i huvudet. Faktum med att alla min tid som jag inte är på jobbet går ut på att fundera över saker som kan fungera för att få Odden trött… Någon som har lite lugnande att låna ut till en desperat matte? 😉

Ja och som om det inte räckte med Odden så slåss vi även med en kraftig UVI hos Maxen för tillfället. Veterinärbesök förra veckan för att lämna in prov för resistensbestämning. Svar i dag och lika nedslående som förra gången, bakterieuslingen är resistent mot det mesta i antibiotikaväg 😦 Nåja den här veterinären hade några trumf i rockärmen så vi ska testa ett annat antibiotikum som tydligen ska fungera, märkligt att tidigare veterinären aldrig nämnt det? En sten föll från mitt hjärta då tidigare uppgifter har varit att om inte Baytril tar så har vi inget annat att ge. Men som vanligt kan saker inte gå smärtfritt, att få tag i detta nya antibiotikum visade sig vara lättare sagt en gjort, lägg dessutom in en röd dag på fredag och ni kanske kan börja förstå min frustration. Jag hoppas i alla fall att det löser sig till det bästa och att vi nu blir av med den förbannade bakterien, helst för gott så klart!

Proteus_mirabilis_01 (1)
Proteus mirabilis,en gram negativ bakterie som håller på att driva mig till vansinne, nu ska skiten bort!!!!!!  Bild från Wikipedia.

Maxen är dock ganska obrydd över sin UVI, tack och lov, men det är klart att det aldrig kan vara nyttigt att gå med en UVI någon längre stund. Veterinärerna är lika brydda som mig över att han ligger rätt i ph men ändå får skiten i tid och otid? På människor kommer bakterien oftast från att man torkar sig i rumpan åt fel håll. Nu torkar sig ju Maxen inte alls så det kan vi inte skylla på i det här fallet 😉 Den enda vettiga förklaringen till vart bakterien kommer i från är ju att den kryper upp bakvägen genom fisteln. Ni anar inte vad jag önskar att jag inte gått med på den där förbannade operationen! Och mest förbannad är jag över att veterinären struntade i att ta upp den här biverkningen (alltså att bakterier har en förmåga att krypa upp i urinvägen genom fisteln) eftersom jag i efterhand har kunnat konstatera att just denna biverkning är känd. Det är möjligt att jag hade fattat samma beslut även med den informationen men det är urdåligt att inte berätta om biverkningar från ingrepp av veterinären.

Men vi hoppas som sagt att det här löser sig inom kort, bara vi får tag i rätt medicin.

Jobbigt och det lär bara bli värre….

Vår lilla söta goa valp håller på att driva oss till vansinne!

Det är så klart inte Oddens fel att han har energi som man mer eller mindre kan se och ta på när den sprutar ut ur öronen på honom, men det är helt klart påfrestande.

Dels för att jag tycker synd om honom, han vill så mycket och får ingenting…

Dels för att jag är sjukt orolig för att han ska skada sig när han gör vansinnes ryck eller försöker att rivstarta, hoppar jämfota in i bilen innan jag hinner blinka, försöker attackera Kilo osv i alla oändlighet.

Dels för att det är jäkligt jobbigt att hela tiden försöka ligga steget före, planera och fixa så att riskerna ska minska för att han ska göra sig illa. Att dessutom veta att vi snart har en två veckors period framför oss där det återigen är så mycket stillhet som det bara går framför oss gör väl inte att det känns så där väldigt mycket lättare…

Vi har ju dock inget val, det är bara att gilla läget och göra det bästa av det, alternativet är ju att vara utan Odden och det är ju inget alternativ alls! Den här veckan är ju något slags mellanläge, vi skulle kunna börja med lite rehab men samtidigt så har vi en operation nästa vecka som tar oss tillbaka till ruta 1 igen. Den här veckan låter vi dock Odden få lite, lite motion eller vad man nu ska kalla det? 4-5 femminuters ”promenader” får han nu, kopplad naturligtvis och vi försöker hålla oss till skritt, vilket Odden tycker är jäkligt onödigt… Men lite skönt att få komma ut i skogen om än aldrig så lite tycker han i alla fall att det är 🙂

Vårt allra bästa vapen för att lugna ner honom är dock något som faktiskt är skoj för både mig och Odden, spåra! Odden utvecklas något enormt i spåret just nu för varje gång och eftersom han är väldigt spårnoggrann och försiktig i spåret så är det verkligen i skritt som den här aktiviteten sker, perfekt på alla sätt och vis med andra ord!

I kväll fick Henrik återigen gå ut ett spår åt Odden. Ca 175 m med en vinkel blev det. Liggtiden blev bara knappt 2 timmar då kvällen hade runnit i väg innan Henrik kom ut i skogen för att lägga det men uj så Odden spårade! Varje blodstänk undersöks och det ser mer IPO aktigt ut än vanligt spårande 😉 Han håller sig väl i kärnan och det allra roligaste är att man verkligen hör hur han jobbar, han grymtar och sniffar ljudligt och det låter väldigt skoj. Klöven sedan är ju en fest att hitta och stolt som en tupp bär han den tillbaka till bilen där vi byter mot en köttbulle för att jag ska kunna stoppa den i frysen igen. Klöven börjar dock bli lite illa åtgången vid det här laget så snart kan han nog få jackpot belöning och snaska upp den 😉 Efter ett sådan här spår är liten i alla fall nöjd en liten stund i sin lilla skalle och vi får en liten paus från hans galenskaper 😉

klöv
Nöjd Odd efter spår 🙂

Jag önskar att vi kunde spåra flera gånger varje dag och att vi kunde lägga längre spår men eftersom jag även vill att det här ska bli något bra inför framtiden så försöker vi att inte spåra riktigt varje dag (det ska ju vara något lite extra roligt) och längden på spåren måste vi ju hålla nere på grund av att han inte ska belasta. Men vi får helt enkelt nöja oss med detta och vart efter utmana med längre liggtid, annat underlag, mindre blod osv.

I morgon tror jag att Odden ska få hänga med Kilo på lydnadskurs, så får han i alla fall något att ligga och kika på ett tag.

Nu rinner tårarna igen…

… men i dag är det mer glädjetårar.

Dags för röntgen av Odds opererade armbåge i dag och sömnen blev inget vidare i natt och jag var lätt illamående när jag gick in till veterinären. Odden haltar inte längre på höger fram och vad jag själv kan se så ser och känns det bra men några två veckor med fullständig vila har det ju inte blivit. Odden har trots att vi försökt vara försiktiga gjort sina busryck och skutt medan jag har haft andan i halsen och förtvivlat försökt att lugna ner vår lilla galning.

Att skritta lugnt och stilla på tomten eller inomhus har vi valt att säga är okej senaste veckan men Odden tycker ju inte alls att det är så livet ska levas och trots att han är i koppel lyckas han ju studsa runt.

Direkt när vi kom in till Krister så sa han att han såg en enorm skillnad på hur Odden rörde sig och det håller jag ju med om, sist vi var där var ju Odden rejält halt. Utan att ha röntgat tyckte Krister att det såg positivt ut så vi gick in till röntgen för att få en bild av om insidan sa samma sak som utsidan?

Tack och lov så gjorde röntgenbilden oss inte besvikna, utifrån de förutsättningar som fanns så har det här gått så bra som det kunde 🙂 Skruven satt precis som den gjorde direkt efter operationen, inget hade fragmenterats eller splittras och en 3 tons klump föll från mitt hjärta!

Mindre roligt var att det jag själv känt på Oddens vänstra armbåge också visade sig stämma. Odden har väl kompenserat över på vänster och den var nu en aning sämre än den var för två veckor sedan. Operation av den armbågen sker om en vecka, det finns ingen orsak att vänta en minut längre än vi måste!

Faran är inte över, först om tre veckor kommer jag väl förhoppningsvis att kunna andas ut och koncentrera mig fullt ut på att rehaba i stället för att oroa mig. Men nu har vi tagit ytterligare ett kliv mot en frisk Oddepodde och för varje kliv vi tar närmar vi ju oss dagen när vi kan friskförklara honom helt. Mått nu andra operationen gå lika bra och måtte inga komplikationer tillstöta och giv mig styrka att hålla min valp lugn några veckor till!

Nej är tyvärr ordet för dagen och veckan.

Vi försöker hitta någon form av vardag i alla som har hänt, vilket är lättare sagt än gjort.

Odden mår fint om nu någon trodde något annat. Han är visserligen oerhört frustrerad över att inte få göra något av allt skoj som han är van vid men i övrigt är han helt oberörd av att någon varit inne i hans led och styrt runt?

Största bekymret är utan tvekan att behöva tjat ”nej” hela tiden. Nej du får inte gå, nej du får absolut inte springa, nej du får inte hoppa och studsa, nej du får inte gå i trappen, nej du får inte göra sorkhopp på leksakerna osv i all oändlighet känns det som. Det gör ont i hjärtat att behöva begränsa den här livsglada valpen och få oförstående och sårade blickar hela tiden tillbaka. Men det är bara att bita ihop och försöka intala sig att det bara är för en kortare period och att det i slutändan ska vara värt det!

Ett annat bekymmer hänger samman med det första och det är att Odden fullkomligt avgudar Kilo och efter att ha varit borta från Kilo hela dagen vill han helst rusa runt och busa med honom när han kommer hem tillsammans med husse. Det går ju inte alls och vare sig Kilo eller Odden förstår varför och gör sina tappra försök trots mattes sura miner och höjda röst…

Nästa bekymmer är det här jäkla bandaget som ska sitta över leden. Armbågsleden är inte något lätt ställe att sätta bandage på kan jag meddela om någon trodde något annat. Det måste sitta så hårt så att det inte kasar av när hunden rör sig men det får inte sitta så hårt så att det blir blodstopp så klart, en helt jäkla omöjlig ekvation att få ihop, suck. Vi har numera sjukvårdsmaterial både högt och lågt hemma och i bilen och jag skulle förmodligen kunna lägga om bandaget i sömnen vid det här laget. För övrigt måste jag säga att vet-flex (de självhäftande elastiska bandagen) är svindyra! Själva operationssåret ser i alla fall bra ut, men det är ju hur det ser ut invändigt som räknas och om det vet vi inget…

Sist men inte minst är bekymret att försöka hitta på någon form av aktivering till Odden så att han inte fullständigt kryper ur skinnet. Olika former av berikning med maten så klart och en massa tuggben/märgben men det räcker inte långt. Jag har försökt med lite olika stretchövningar men Odden tycker att jag är lite konstig då 😉 Om någon har förslag på ej fysiska men ändå ansträngande (försök att få det att gå ihop) övningar så tar jag tacksamt emot dem! Vi jobbar lite med nosen så klart och det är väl det som fungerar bäst för att få honom åtminstone en gnutta trött och nöjd.

odden leons
I går fick Odden hänga med när vi åkte och handlade innan simmet och när vi intog en snabb middag på Leons gatukök. Ett helt okej ställe tyckte Odden som fick ett gäng köttbullar av personalen 😉 Att vara med och bara sitta still är visserligen svårt och myrorna kryper i brallorna på honom men det gör honom också en gnutta trött.

När avgrunden öppnas framför ens fötter…

.. så står man handfallen och kan inte förstå att det är just oss det drabbar?

Odden är en pigg och livlig valp, minst sagt, och precis så som jag vill ha min berner. Ganska tidigt när vi fick hem honom så reagerade jag på att han rörde sig brett fram, något jag inte sett när han var valp hos uppfödaren. Nåja individer utvecklas olika och en del är helt enkelt vida fram, inget jag brydde mig nämnvärt om.

Vart efter tiden gått har jag sett fler och fler saker som gjort mig lite fundersam, till exempel har Odden varit snubblig i trappor nedför, uppför är aldrig något bekymmer. Han lägger sig lite annorlunda och han är lite fumlig mellan varven. Dessutom har hans rörelse mönster då och då inte varit helt korrekt, men det har inte varit några stora saker. Tre gånger har han haft en lätt hälta på höger fram, alla har gått över snabbt och även om jag nojjar mig så har jag inte varit jätteorolig.

Fredagen den 10:e april såg jag dock på kvällen att han rörde sig konstigt igen, framför allt efter att ha legat ner. Lördagen den 11:e var jag i Ullared och när jag ringde hem frågade jag hur Odden var, han var halt, ganska rejält halt meddelade Henrik. Jag tog beslut att ge honom smärtstillande och antiinflammatoriskt då och hoppas på det bästa. Söndagen den 12 fortsatte Odden att halta, rejält, och medicinen såg inte ut att göra någon som helst verkan. Måndagen den 13:e på morgonen såg lika dan ut så jag bestämde mig för att vi nu behövde kolla upp det hela hos veterinär. Eftersom Therese fortfarande är föräldraledig så visste jag inte riktigt vem jag skulle vända mig till men till slut bestämde jag mig för att kontakta Krister Julinder i Söderköping som är erkänt duktig på just ledskador och det var ju det jag misstänkte att det var.

Jag fick en tid redan dagen efter, det vill säga tisdagen den 14:e och var på plats vid halv tio. Direkt när vi kom in konstaterade Krister att det inte såg bra ut och att det troligen var något med själva armbågsspetsen. Odden sövdes och röntgades sedan och det var tyvärr inte något roligt vi fick se. På bilderna kunde vi tydligt se att det fanns förändringar på höger armbåge, dels FCP men även UPA. Vänster armbåge såg inte helt okej ut den heller men var betydligt bättre än höger. Krister såg rejält bekymrad ut och ville gå in i leden för att titta och försöka åtgärda, vad som skulle kunna göras var svår att bedöma innan han såg skadan ”på plats”. Odden kördes direkt in till operation och jag fick åka i väg för att försöka smälta och förstå vad som just hade hänt.

Att något inte var helt rätt med armbågen förstod jag ju redan innan jag kom till veterinären men att det skulle vara så här illa hade jag inte kunnat drömma om. Bölande åkte jag iväg en liten bit till ett friluftsområde där jag ringde Henrik och berättade vad som just sagts hos veterinären och sedan ringde jag Lisa och bölade lite till. Sen var det bara att vänta på att kliniken skulle ringa. Det tog lite över fyra timmar innan de ringde och jag snabbt kunde åka dit för att få höra hur det gått.

Krister visade på röntgenbilder vad som hade gjorts och hur det såg ut nu. Operationen hade gått bättre än han vågade hoppas på utifrån de första bilderna och han hade lyckas sätta en skruv för att försöka lappa ihop UPAn (om man kan uttrycka det så?). Armbågen hade full rörlighet efter operationen så nu var det bara att vänta och se.

UPA står för Ununited processus anconeus och SKK beskriver den här förändringen så här: En tredje relativt ovanlig tillväxtrubbning har varit känd sedan länge hos bl.a. schäferhundar. Genom en ofullständig förbening av armbågsbenets tillväxtlinje i den övre delen av ledhålan lösgörs en relativt stor bendel som är väl synlig på en röntgenbild av leden.”
Ja men det är väl typiskt att min lilla huggorm ska drabbas av en schäferåkomma?!

FPC står för fragmenterad processus coronoideus och är däremot betydligt mer vanligt även på Berner. Uno hade ju FPC men den upptäcktes alldeles för sent då det är svårt att kunna se på röntgen innan det tyvärr gått för långt. FCP förekommer på armbågsbenets spets, i den nedre, främre delen av ledhålan, alltså motsatt sida mot UPA.

Alla dessa armbågsproblem kan åtgärdas om de hittas i tid. I Oddens fall är det väl gränsfall om vi kom in i tid, men hur ska man kunna åtgärda något som man inte vet om? Hade vi kommit till Krister vid fyra månaders ålder menar han på att han hade kunnat fixa det här lätt och att inga bekymmer skulle behöva tillstöta senare i livet, men vid fyra månaders ålder visade inte Odden något tecken på att leden skulle vara så här skadad, moment 22 med andra ord.

Just nu kan vi bara hoppas att det här går åt rätt håll. Krister var som sagt väldigt nöjd med operationen efteråt och menar att om det håller hela vägen så kommer Odden att bli fullständigt frisk igen. Men det finns så klart en risk för att det går åt andra hållet…. Skruven som nu sitter i Oddens led, är fäst i en pytteliten bit av spetsen av armbågen. Utifrån de första röntgenbilderna trodde inte Krister att det skulle gå och fästa skruven där i. Den borde helt enkelt ha varit för skadad och framför allt borde genomblödningen och frisk vävnad vara för dåligt för att få skruven att ta. Men när han nu kom in i leden så visade det sig att biten var i något bättre skick än vad han trodde utifrån bilderna och därför gjordes ett försök att sätta en skruv, och den fäste turligt nog. Nu är frågan dock om den fäste så bra så att det håller eller om den lilla biten blir fragmenterad…

Att hålla en yster, levnadsglad valp stilla en är rejäl utmaning och i Oddens fall troligen lite mer utmanande än i många andra bernerfall… Han förstår ju verkligen inte varför han nu inte får springa, hoppa, bråka med storebrorsorna och rejsa runt? Han är helt obrydd över att han är opererad och ser själv inga bekymmer med att röra sig. Men att han tar det lugnt är så klart livsviktigt i hans fall, för att inte belasta den redan skadade leden och för att den ska ges en chans att få läka ihop. Vi gör med andra ord så gott vi kan för att hålla honom lugnt och nöjd, men det krävs en del pyssel för att lyckas.

Vårt bästa aktiveringstips nu är att berika vid matintag. Äta i skål existerar inte längre i Oddens fall utan numera intas maten på gräsmattan på morgonen, utsprid över ca två kvadratmeter har han att göra en stund för att få i sig alla kulor. På kvällen kör vi inomhus, då sprids maten ut på fårfällen och/eller i en filt som jag bylsar i hop och så får han snoka runt med nosen för att få fram alla kulor. I stället för att äta på 3 sekunder blankt i en skål tar matintaget nu i stället ca 10 minuter och som bonus blir han ju en gnutta tröttare i huvudet efter att använt näsan.

I övrigt gör han sitt bästa för att försvåra för oss. Han är fenomenal på att få av sig badringen som han har på för att inte komma åt bandaget och när han väl får av sig badringen så strimlar han raskt bandaget till små konfettibitar, så klart liksom. Han bryr sig inte det minsta om såret sedan utan vill bara bli av med bandaget som ju genom att det ska sitta både ganska hårt samt stötta leden gör att han får svårare att röra sig, värdelöst tycker han om det… Operationssåret i sig ser än så länge fint ut och benet är inte svullet men det är ju vårt minsta bekymmer, det är ju hur det ser ut inuti som kommer spela någon roll och det kommer vi inte veta för ens vi röntgar när vi ska ta bort agrafferna. Med andra ord lever vi i total ovisshet och kan bara hoppas på det bästa.

När man ser Oddens plirande ögon är det svårt att föreställa sig att det här ska gå på något annat sätt än bra och tron kan försätta berg heter det ju. Jag försöker tro så hårt det bara är möjligt och sedan tror jag lite till och hoppas att min tro läker ihop min valp!

SH pre-test, så tänker jag.

Ingen i berner Sverige har väl missat att det sedan snart ett år går att låta sin berner ta ett dna test för att se hur hög risken är att just din hund ska drabbas av cancerformen histiocytärt sarkom.

Diskussionerna har gått varma på forum och möten men generellt upplever jag att de flesta är positiva till detta test. Många är däremot osäkra, vet kanske inte vad testet riktigt innebär, vill kanske inte veta resultatet på sin egen hund, eller tycker helt enkelt att det är för dyrt. Jag kan förstå alla dessa invändningar och tycker att var och en ska göra det som känns rätt för sig själv och sin egen hund.

Det finns, enligt mig, en svaghet i testet just för att det ”bara” är ett risktest. Kortfattat kan din hund få resultat A, B eller C. A betyder att din hund har 4 gånger lägre risk att drabbas av Histiocytär sarkom, B att hunden har ett neutralt index och C att hunden har 4 gånger högre risk att drabbas av denna cancerform.
Testet gäller dessutom bara för just Histiocytär sarkom och tyvärr dras vi ju med en hel drös av andra cancerformer i vår ras dessutom… Med andra ord, att din hund får ett A betyder långt i från att den inte kommer dö i cancer och att den får ett C betyder inte med automatik att din hund kommer dö i förtid av cancer, det känns nog för många (ink mig själv) en aning luddigt. Forskarna jobbar naturligtvis vidare och kommer säkert att vidareutveckla testet genom åren men just här och nu så är det det här som vi har att förhålla oss till.

dnaDet finns ganska många dna tester för våra hundar numera.

Det finns så klart svårigheter med allt avelsarbete och att väga in det här testet kommer i början att vara svårt för våra uppfödare och täckhundsägare. Helt enkelt för att det finns så få testade hundar! För vad ska egentligen en uppfödare som testat sin(a) tik och fått ett C göra? Ta tiken ur avel? Nä absolut inte säger jag, att ha en bred avelsbas är oerhört viktigt! Rekommendationen från Antagen (som alltså tagit fram detta test) är att inte para C med C, alla andra kombinationer är okej. Så om du får en tik med C behöver du alltså försöka hitta en hane med A eller B. Fast hur ska det gå till rent praktiskt? Vi har inga register som berättar om en hund är testad eller inte och än så länge är det mig veterligen få hanar testade (fast egentligen kan jag ju inte veta det för jag har ju inte haft kontakt med alla som äger en hane i Sverige!). Kan det vara så att vi i stället för att bara uppmana uppfödare att testa sin tänkta avelsdjur skulle gått upp med uppmaningen om att låta testa så många hanar som möjligt? Tja jag vet inte? En risk jag ser är ju att en hane med A skulle kunna bli överanvänd. Det kan inte upprepas nog många gånger, det är viktigt att använda många individer i avel för att hålla avelsbasen så stor som möjligt,vi får alltså i dags läget inte vara rädda för att använda en hund med testresultat C i avel (förutsatt att alla övriga kriterier är uppfyllda så klart men det gäller ju även hunden med testresultat A 😉 )

Ett annat problem som jag ser det just nu i starten av detta är att några vill att det här ska gå väldigt fort. Alla ska testa sina hundar omedelbums och om man inte gör det så är man oseriös? Visst vore det toppen om alla testade sina hundar nu på stört men är det verkligen så svårt att förstå att en del har skäl till att inte göra detta test nu på direkten? Att skuldbelägga de som inte testar (ännu) tror jag inte alls på, piska funkar oftast sämre än morot 😉 Det finns faktiskt grupper på tex fb där du bara får vara med om du kan uppvisa resultat från att du äger en testad hund? För mig ger det helt fel signaler, varför skapa en grupp och bara kunna påverka redan ”frälsta”, är det inte de som ännu inte bestämt sig och läst in sig på vad det innebär att testa som dessa personer borde försöka påverka genom att dela med sig av sin erfarenhet? Nåja alla gör ju som de själva vill så klart och den som skapar en fbgrupp sätter ju sina egna regler.

Är det då svårt att ta detta test? och vad kostar det egentligen?
Nyfiken som jag är så bestämde jag mig i slutet på förra året för att faktiskt testa en av mina hundar. Jag klickade in på vår klubbs hemsida där det till vänster finns en länk till dokument om hur man går tillväga. Jag läste dessa dokument, skrev ut de papper som ska bifogas med ett test, tog kopia på min hunds stamtavla. Fyllde i ett hälsoformulär på Antagens hemsida som jag sedan kan uppdatera genom min hunds liv så att forskarna kan använda hans test i vidare forskning och sedan skulle då testet betalas. 105 euro som jag betalade i förväg via min internetbank (vilket visserligen är en aning knepigt men inte på något sätt omöjligt), drog ut kvitto på att det var betalt för att kunna bifoga med testet och slutligen ringde jag då en veterinär. När jag ringde frågade jag först om priset och eftersom djursjukvårdaren jag pratade med inte visste vad det var för test jag pratade om så bad jag henne att leta upp informationen på SShKs hemsida, be veterinären att titta igenom denna information och återkomma med vad de ville ha för att ta ett blodprov, fylla i lite uppgifter på papperna som jag skrivit ut samt för att ombesörja att provet skickades. Dagen efter blev jag uppringd och fick en prisuppgift som jag godtog och tid för provtagning bokades.

Total kostnad för mig som enskild hundägare utan någon form av rabatt blev nästan på öret 1500 kr. Billigt? nä. Om det var värt det? jag får väl hoppas det, jag blev i alla fall en erfarenhet rikare och kan nu prata om mina egna erfarenheter i stället för att tro eller gissa.

Provet skickades den 16:e december och den 15:e januari fick jag mitt testcertifikat i brevlådan här hemma, ganska snabbt jobbat tycker jag nog med tanke på att det var en massa helger under denna tid.

Under tiden från det att testet var taget till att jag fick svar for det så klart en massa tankar genom huvudet. Ville jag verkligen veta min hunds resultat? Vad gör jag om det blir ett C? Kommer jag titta annorlunda på min hund när jag fått svaret? Kommer det spela någon roll i vårt vardagliga liv?

Eftersom det faktiskt rent statistiskt är större chans att min hund ska få ett A eller B så bestämde jag mig för att försöka att inte oroa mig, det skulle ju ändå faktiskt inte göra någon skillnad på vad resultatet nu skulle bli. Samma hund har jag ju liksom här hemma oavsett testresultat. Men det var jobbigt att gå och vänta och det var jobbigt att riva upp kuvertet och dra fram testresultatet också, helt enkelt för att jag egentligen inte vill veta. Jag vill inte veta något om mina hundars framtid, jag är nojig så det räcker ändå kan Henrik intyga 😉 Att testet dessutom inte säger något om hundens framtid gör ju det hela ännu mer komplext.

Jag kommer med spänning fortsätta att följa utvecklingen av detta test och våra uppfödares arbete, för nog tror jag att alla vi som älskar berner vill kunna bekämpa och minska cancersjukdomarna hos vår ras! För den som liksom jag är intresserad av avel i stort så rekommenderar jag verkligen att ni ska planera in en tripp till Finland i slutet av augusti! Då är det återigen dax för ett stort internationellt Bernersennen hälsosymposium 🙂 Jag har varit på de senaste två (2011 i England och 2013 i Geneve) och kan verkligen rekommendera detta! Här hittar du anmälningsblankett för symposiet men även till middagar då det i samband med detta symposium hålls utställning och lite annat då Finska Sennenhundklubben firar 50 år jubilieum. Med andra ord, börja planera redan nu! Att ta sig till Finland är ju faktiskt lätt och dessutom relativt billigt, kostnaden för symposiet på 90 euro är också billigare än vad det brukar vara OCH två av forskarna som jobbar med och har tagit fram detta SH pre-test kommer att föreläsa! Så marsch i väg och anmäl dig nu 🙂

Tandfraktur åtgärdad

Ja i dag var det dax att fixa till Maxens tand. Jag fick ta ledigt halva dagen från jobbet och eftersom det var allt annat än bra väglag ute pga snöfall hela dagen så blev det bara en snabbrastning av hundarna på tomten, jag käkade på 1½ minut och Odden fick sin lunch innan Maxen och jag åkte i väg mot tandläkaren.

På plats där fick jag skriva i lite uppgifter om Maxen och sedan togs han in i ett rum för att vägas och sedan fick han en spruta med sedering. Ganska snabbt somnade han och jag som inte brukar vara så nojig över sådant fick en klump i halsen och tyckte att det var ganska jobbigt. När han sov kom veterinärer och sköterskor in och Maxen blev inburen till undersökningsrummet och jag fick gå och sätta mig i en hästbox som var omgjord till caferum. Jag blev tillsagd att om de skulle upptäcka något mer än hörntanden skulle de komma ut och diskutera med mig eftersom Maxen är oförsäkrad. Med andra ord satt jag sedan med hjärtat i halsgropen varje gång jag hörde någon av dem röra sig mot dörren.

Efter ca 25 min kom Torbjörn ut och anade det värsta men i stället fick jag höra att Maxen var på väg att vakna upp och att det hela var över?! Alltså jag hade ingen aning om hur lång tid en rotfyllning på en hund skulle ta men med tanke på hur lång tid det tar att göra de i en människomun så tänkte jag att det skulle ta lite längre tid i en så stor tand som en hörntand är på en berner. Men Torbjörn hade goda nyheter. Med minsta möjliga marginal hade skadan på tanden missat att blottlägga pulpan. Av den anledningen behövde vi inte rotfylla utan i stället har de slipat till de vassa kanterna och sedan har man med laser ”smält” dentinet runt pulpan och modellerat om det så att det nu täcker pulpan bättre. Ovan på det har man lagt på ett lager av någon plast eller vad det nu var som visserligen kommer att nötas bort men då ska tanden ha hunnit reparerat sig tydligen. Ja hur det där går till har jag ingen koll på men jag litar på expertisen och hoppas på det bästa.

Jag gick in till Maxen som fortfarande sov rätt hårt men efter några minuter tittade han yrvaket upp och kunde följa med mig ut till bilen där han fick sitt BoT täcke på sig eftersom de brukar vara lite frusna efter en sedering. Själv gick jag sedan tillbaka in för att göra rätt för mig. 3000 kr gick den här lagningen på och det var ju betydligt billigare än det vi avtalat i telefonen i går så jo jag kände mig mer än nöjd.

Ännu mer nöjd och stolt blev jag över att både Torbjörn och den andra veterinären påpekade att även om Maxens tänder är en aning slitna så är tänderna i utmärkt kondition för hans ålder och munnen såg fin ut 🙂 Det känns så klart sköt för ärligt talat är jag inte världsbäst på att ta hand om vare sig hundarna eller mina egna tänder. Tandborstning av hundarna sker tyvärr inte men ben får de med jämna mellanrum och om jag ser att det bildas tandsten så brukar jag vara där med tandskrapa men mer än så brukar jag inte göra.

lagad tand
Så här ser det ut i Maxens mun i dag efter behandling 🙂 Runt och fint utan vassa kanter, kort är ju tanden men det lär knappast ställa till några bekymmer. Nu hoppas vi att vi är färdiga med den här historien och att vi klarar oss från vidare tandproblem!

Tandfraktur

Så var vi tillbaka i vardagen igen då.

Jag var så trött i går morse när jag skulle till jobbet men det är väl så, det kostar sömn att ligga på topp och göra roliga saker. Arbetsdagen i går blev dock inte heldag då jag hade en veterinärtid till Maxen.

Som hundägare får man vara uppmärksam för är det något våra hundar är duktiga på att dölja så är det när de mår dåligt. Förra söndagen såg jag att något inte var helt som det skulle med Maxen, han hade nämligen inte svansen helt som han brukar. Jag misstänkte så klart att det var något med ryggen igen men kunde inte hitta något? Maxen rörde sig som han skulle och hur jag än klämde och drog så visade han inget obehag? Det fortsatte så här i några dagar men så i onsdagskväll hittade jag plötsligt något som inte såg helt bra ut. Maxen hade slagit av en hörntand 😦

Den tanden har han sedan tidigare haft en skada på sedan nästan ett år tillbaka men nu var tanden mer eller mindre halverad i höjd. Min tanke var genast att han kanske hade tandvärk och att det var därför svansen inte riktigt var som den brukade. Jag ringde veterinär så klart och vi hade alltså en tid i dag.

För att ingen nu ska bli orolig så nej Maxen led inte i helgen när han var med till Danmark och jag hade som sagt haft kontakt med veterinär och diskuterat hur vida vi kunde åka eller inte. Jag är också ganska säker på att alla som såg honom i helgen kan hålla med om att han inte mådde dåligt.

Vår veterinär är ju föräldraledig så vi fick en ny i dag. Han kändes faktiskt helt okej och då är ju jag synnerligen kräsen när det gäller veterinärer 😉 Dessvärre var det inte mycket han kunde göra mer än att konstatera att det var en tandfraktur och att den måste åtgärdas. Två alternativ står till buds, att dra ut tanden eller att laga den. Veterinären ansåg att laga troligen var det bästa för Maxen med tanke på hur stort ett ingrepp skulle bli om vi skulle dra ut den. Men att laga var inget som vi kunde få hjälp med hos Norsholm utan vi blev istället remitterade till Djurtandvårdskliniken och Torbjörn.

Har man häst vet man vem Torbjörn är, han är en av landets bästa hästtandläkare. Men han jobbar även med andra djur som hundar och katter. Dessutom anlitas han av Kolmården så även lejon, delfiner och andra lite mer exotiska djur får vård av honom.

I dag ringde kliniken upp och vi pratade lite om vad som hade hänt, och jag fick veta att dra ut tanden var troligen inget bra förslag och det skulle bara göras om tanden var sprucken ner till roten. Nej det är laga som vi ska försöka göra och det blir väl ingen billig historia för matten… Nåja det är Maxen värd och han ska så klart inte behöva ha tandvärk!

Gott om tider var det inte, det fanns bara en tid denna vecka och det var i morgon,  kunde vi komma loss? Ja det är klart att vi löser det så i morgon ska alltså Maxen till tandläkaren. Mina arbetskamrater skakade lite på huvudet när jag berättade att jag bara ska jobba halvdag i morgon då jag måste åka till tandläkaren…. med hunden 😉

Jag hoppas verkligen att vi kan fixa det här på ett smidigt sätt för Maxen så att han inte behöver gå igenom något stort ingrepp.

tandfraktur
Ingen vidare bra bild men nog ser man att tanden är halv 😦

Vår historia om UVI och TACK!

Men alltså, ibland tappar man lite tron på människor när man hör den ena hemskheten efter den andra på radio och tv:n. Vi människor är verkligen väldigt duktiga på att ställa till jävligheter för både oss själva och för vår omgivning och sällan är vi så uppfinningsrika som när det kommer till att hitta på saker för att djävlas eller tortera andra?

Men i går fick jag väl bevis på att det finns hopp för mänskligheten 😉

Min efterfrågan efter huskurer eller tips för att bli av med och förebygga urinvägsinfektioner fick en enorm respons! Det drällde in kommentarer och meddelanden på facebook, jag fick mejl och även sms med tänkbara kurer. Inte bara från vänner och bekanta utan även från, för mig, mer eller mindre okända människor. Ni gick man ur huse för att hjälpa till och jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på det, stort tack alla!!!

Max historia med uvi:er började för länge sedan. Han har alltid varit dålig på att dricka och redan som ganska ung såg jag att han hade väldigt koncentrerat urin (alltså att det var väldigt gult i färgen). Det var dock inget bekymmer till att börja med, i alla fall inget vi märkte något av. Så kom sommaren 2011 och under semestern så drabbades Maxen av akut urinstopp pga att ett gäng urinstenar hade kilat fast sig i urinröret. Det är tyvärr omöjligt att svara på om det var stenar som gav uvi:er eller om det var uvi:erna som gjorde att han bildade stenar, men troligen det sista. Men som sagt, vad kom först, hönan eller ägget?

Nåja, Maxen opererades och stenarna togs ut och skickades för analys, det visade sig vara struvitstenar. Att själva operationen fick göras om och en massa annat strul är inte intressant i det här sammanhanget men det var en strulig tid. I samband med detta började Maxen äta ett specialfoder som skulle förhindra att det bildades nya urinstenar. Till att börja med fick han Royal Canins Urinary det funkade dock inte alls då det är ett ganska magert foder och Maxen som alltid varit lite i tunnaste laget var helt omöjlig att få upp i hull på detta. Vi bytte till Specifik CCD och det funkade i alla fall bättre. Fodret ska även hjälpa till att hålla phvärdet på urinen på en rätt nivå.

Ett år senare kom problemen tillbaka och det visade sig vara nya stenar som satt sig fast igen 😦 Jag kommer faktiskt inte ihåg om han hade någon uvi under det året mellan urinstenarna men det tror jag inte. Hur som helst blev det ny operation och den här gången gjordes en fistel vilket betyder att Maxen inte längre kissar genom snoppen utan genom ett hål som skapats i bukväggen precis bakom snoppen. Nu började de riktiga problemen 😦

Till att börja med blev det stora komplikationer efter operationen då det inte är helt lätt att operera i dessa regioner. Urin innehåller dessutom ett ämne som gör att blod får svårt att koagulera och det blir med andra ord lätt blödningar i det här området när man är inne och pillar. Så blev det även i Maxens fall och i stället för att blodet gick ut genom fisteln så samlades det i pungen och skapade så klart enorma smärtor. Det var några dagar då jag trodde jag skulle ha ihjäl en veterinär eller två eftersom jag inte fick någon vettig hjälp och Maxen verkligen var riktigt dålig. Till slut fick vi alla fall hjälp, Maxen repade sig och livet kunde gå vidare.

121014maxlila1
I
ngen trevlig bild. Så här såg det ut när Maxen var nyopererad och pungen var extremt uppsvullen. Att han är lila är blåmärken efter operationen och ingen konstigt egentligen men pungen ska definitivt inte ha den här storleken!

Men efter den här sista operationen har uvi:erna duggat tätt 😦 Troligen beror det på två saker. 1 Maxen har nu ett kortare urinrör och med det lättare att få uvi (det är ju en av orsakerna till att tikar får det lättare än hanar). 2 Det är lättare för bakterier att ”krypa upp” genom det här nya hålet/fisteln.

Vi slåss numera mot en bakterie vid namn Proteus Mirabilis som har den otrevliga vanan att lukta jävligt illa. Det är på sätt och vis bra då jag genast upptäcker när det är på gång, det är mindre bra för att det verkligen luktar pyton och när det varit som värst vill man knappt vara i samma rum som Maxen.

För att hålla denna jäkla bakterie i schakt har vi testat en jäkla massa saker. Det vi testat har ju främst varit för att förhindra att det blossar upp till en uvi, när jag har känt att uvi:n redan har fått fäste har vi så klart åkt till veterinären och fått hjälp den vägen.

Tranbär. En klassiker som de flesta vet om eller åtminstone har hört talas om. Vitsen med tranbär är att göra urinen sur vilket gör att bakterierna inte kan fastna i blåsan och ställa till med oreda. Veterinärer rekommenderar ett preparat som heter Crananidin som är speciellt framtaget till hund/katt med tranbär i. Preparatet är säkert jätte bra men alldeles förskräckligt dyrt! För Maxen skulle det kosta ca 800 kr i månaden, i min värld är det inte riktigt rimligt… I stället läste jag in mig på vad detta meddel innehåller och hittade i ett motsvarande för människor som alltså blir betydligt billigare. När jag pratade med veterinärerna om detta så säger de att det säkert kan gå bra men att just Crananidin är det enda preparatet som är testat och framtaget för djur och därför har en vetenskaplig säkerhet i hur det fungerar. Hur som vi har kört med människopreparat med tranbär. Många kör med tranbärsjuice, det funkar säkert toppen men det man ska tänka på är att undvika socker i samband med uvi, välj alltså en osötad juice. På Maxen som är dålig på att dricka och som inte heller äter vad som helst har det varit lättare med kapslar.

C-vitamin. Också en klassiker som har samma funktion som tranbär, att surgöra urinen för att förhindra att bakterier fastnar. Jag har testat men tycker att tranbär har fungerat bättre och därför kört med det i stället. C-vitamin kan man ju dock hitta för överkomliga priser.

A-vitamin. A-vitamin ska hjälpa till att stärka slemhinnorna och på så sätt göra dem motståndskraftiga och göra det svårare för bakterier att få fäste. A-Vitamin kör man i korta kurer. Vi har testat detta, först i höstats och då fungerade det faktiskt ganska bra. Nu kör vi en ny kur och jag hoppas att den har samma effekt!

Kolloidalt Silver. Snacka om ett preparat som är omdiskuterat!! Silver är antibakteriellt det är välkänt och används vid tex sårtvätt på sjukhus. Silvret är då i någon slags joniserad nanopartikelform, alltså inte en bit silver som i ett smycke. Som kosttillskott är det dock förbjudet i Sverige, så i stället säljs det som en vattenreningsprodukt… Kollodialt Silver är alltså vatten med silvernitratjoner (tror jag att det heter) i, ser ut och smakar som vanligt kranvatten. Jag kan inte påstå att jag tror på en massa alternativa behandlingsmetoder, jag gillar vetenskapligt beprövade och styrkta bevis, men bestämde mig ändå för att testa. Det hade tyvärr ingen effekt. Synd för ingen hade varit gladare än jag om det hade haft det.

Hiprex. Ett preparat som ska hjälpa till att surgöra urinen. Framtaget till människor egentligen men vi har använt det till Maxen enligt veterinärens ordination. Receptbelagt men eftersom det är humanmedicin så är det billigt.

Fortiflora. Ett preparat som hjälper mag/tarmbakterierna. Egentligen har detta preparat inget alls med uvi att göra men vi testade ett tag för att se om den riktigt bra tarmflora kunde stärka immunförsvaret så pass att det även hjälpte till med uvi:erna. Svårt att svara på om det funkar, det blev i alla fall inte sämre.

De flesta huskurerna går ut på att göra urinen sur och på så sätt förhindra att bakterierna växer till. Vårt problem är ju att Maxen har surt urin. Det vet jag eftersom jag mellan varven (ett tag faktiskt varje dag) kollar det med lackmuspapper, alltså en liten pappersremsa som visar vätskors ph värde. Nu är väl dessa papper inte hur tillförlitliga som helst men även hos veterinär han vi kunnat konstatera ett antal gånger att Maxens urin är surt, lik förbannat så har han dessa jäkla bakterier 😦

Ja och nu tar alltså inte antibiotikan heller som den ska eftersom dessa jäkla bakterier har utvecklat resistens. Man kan bli knäpp för mindre. Jag fick i alla fall några huskurer till som vi inte testat och som vi nog kommer att pröva, för vad har jag för alternativ? Skiten ska nämligen hålla sig borta, punkt slut! Att det är lite besvärligt och kräver lite arbete från min sida för att hålla skiten borta tar jag så gärna, så länge Maxen får fortsätta att må bra.

Vid det här laget är jag så kisskadad att det räcker med att gå in i ett rum där Maxen är för att jag genast ska veta om det är på gång eller inte. Fast det är inte specifikt för just uvi visserligen, det är likadant med fukteksem eller om grabbarna har förhudskatarr, det känner jag också direkt när jag kliver in genom dörren. Min näsa har tydligen ”förfinats” för att känna igen just dessa lukter direkt och hittills har jag faktiskt aldrig haft fel. En lite skoj historia är när vi ett år åkte ner till Växjö för att gå på utställningen. När jag satte mig ner vid ringen kände jag direkt att någon hund hade förhudskatarr och efter att ha tittat runt lite så hittade jag även den ”skyldiga” och kunde uppmärksamma matten på att det behövde torkas av 😉 Ingen höjdare att ha en bra näsa alla gånger då ingen av dofterna är speciellt angenäma 😛

Återigen, tack, tack och tack en gång till för ert engagemang 🙂

täcke
Kisseriet ska helst bara fungera utan en massa strul.

Urinvägsinfektion

Sedan några år tillbaka slåss vi från och till med urinvägsinfektioner hos Maxen. Det har gjort mig till lite av en kissexpert på hund, föga smickrande titel kanske men det har varit nödvändigt.

Nu har vi tyvärr kommit till det läget att dessa jäkla bakterier som Maxen får i urinen har utvecklat resistens mot de flesta sorters antibiotika 😦 Det är skitjobbigt att veta och det gör mig förtvivlad, för ärligt vad ska vi göra när vi inte längre har antibiotika som hjälp i vår vård. Ja och då tänker jag alltså inte enbart på Maxens situation utan på vård av människor och djur i stort. Resistenta bakterier är verkligen ett jätteproblem och jag har full förståelse för att veterinärer är restriktiva med att skriva ut antibiotika. Samtidigt kan jag bli galen på att när man tagit prover och vet vad det är för bakterier och hur sjukdomsbilden ser ut sedan tidigare att man inte kan få en rejäl kur någon gång. Alltså inte en kur på 7 dagar, när det bara några dagar efter avslutad kur uppstår samma problem som innan och så blir det en kort kur till. För mig så känns det som att det här duttandet med antibiotikan är en av orsakerna till att bakterierna blir resistenta, om jag har rätt i det påståendet har jag inga belägg för, det är bara mitt eget funderande.

Men på grund av att Maxen nu har dessa bakterier av och till önskar jag nu få hjälp av er läsare. Jag är ganska väl bevandrad i alternativa metoder att motverka och häva urinvägsinfektioner men jag vill lära mig mer! Har du någon kur som du upplever funkar på UVI. Något som hjälper till att motverka så att det överhuvudtaget inte blir en UVI eller något som funkar för att få bort en UVI. Skit i om du tror att jag redan vet om ditt tips, skriv det ändå, jag kan ju ha missat något.

Och för att ingen ska bli orolig, nä jag tänker inte laborera med Maxen helt på egen hand, men om det finns något naturligt, någon hemmakur som kan hjälpa till så att han inte åker på den här skiten så vore väl det skitbra. Om/när han får skiten igen går jag så klart till veterinär för att få hjälp. Maxen är alldeles för viktig för mig för att jag skulle strunta i att göra det bästa för honom!

Men som sagt, snälla, snälla, alla tips och råd om hur man gör för att undvika och för att bota urinvägsinfektioner tas tacksamt emot.

Om du inte vill skriva här i bloggen går det bra att mejla på ollebus(at)live.se eller skriva ett meddelande på fb.

DSC_9741_01
Maxen i dag 🙂 Det är så skönt att han är pigg och rörlig, visst har han dagar då det är lite stelt och kroppen inte är lika pigg men det får man ha när man är 9½ år.
Jag vill ju ha min farbror hos mig så länge som jag bara kan så klart och tänker inte låta några jäkla bakterier ta i från oss någon tid!

Full fart

Många är det som lider av stress inför julen, allt som ska göras, fixas och handlas. Den typen av stress lider jag inte det minsta av då jag inte har några krav på julen. Jag vill ha lugn och ro och kunna ta dagen som den kommer över helgerna. Julklappar har jag rationaliserat bort, pyntar gör jag inte mer än adventsstakar och möjligen någon enstaka tomte och julmaten jag gör består kort och gott av julskinka och köttbullar. Vi firar ju jul med Henriks familj på julafton och då bidrar vi visserligen med lite mer mat men vi har det enkla uppdraget att bidra med varmrök lax och med ägghalvor, ingen större prestation med andra ord.

Trots att jag alltså inte har någon julstress så är det ändå fullt upp dagarna i enda?! Jag begriper baske mig inte vart tiden tar vägen? I dag blev det dessutom ett veterinärbesök. Inget allvarligt, Kilo skulle lämna ett prov, så jag hade en tid bokad för det. Under gårdagen insåg jag att Maxen hade uvi igen så jag ringde på morgonen och frågade om det gick bra att lämna in ett urinprov när jag nu ändå skulle dit, det gjorde det. Väl på plats insåg jag också att Odd precis i dag blev 12 veckor så då passade vi på att vaccinera honom också så fick alla tre grabbarna bidra med något till dagens räkning… 😛

Odden skötte sig i alla fall utmärkt inne hos veterinären, stod som en liten klippa när han skulle kollas och lyssnas på, inte ett pip vid sticket och en viftande svans mest hela tiden. Utanför undersökningsrummet däremot höll han full låda och skötte sig väl kanske inte riktigt lika utmärkt…

Om någon dag får vi svar på odlingen från Maxens urinprov, jag hoppas så klart att det inte ska vara de jobbiga bakterierna som han haft tidigare men är tyvärr ganska säker på att det är det. Nåja vi hoppas på ett julmirakel 😉 Maxen verkar ju aldrig må dåligt när han får uvi (?) och jag har ju lärt mig att behandla det själv många gånger. Det är mycket vatten, tranbär, en kur A-vitamin då och då osv för att bli av med skiten. Det märkliga med dessa bakterier är att de frodas trots att Ph:t ligger lågt? Jag kollar ju phvärdet på Maxens kiss med jämna mellanrum för att kunna upptäcka om något är på gång. Men just dessa bakterier dyker upp trots att han ligger mot det sura hållet? Therese och jag diskuterad det förra gången och ingen kan komma med någon bra förklaring till varför det är så verkar det som. Men som sagt, Maxen är pigg och glad och verkar inte lida nämnvärt i alla fall.

Hemma igen tog vi en promenad i mörkret. Pannlampan gör visserligen att jag vågar mig ut i skogen men roligare med mörker blir det ju inte. Nu är vi verkligen inne i den riktigt mörka perioden och eftersom snön lyser med sin frånvaro så är det ju ännu tråkigare 😦 Jo jag vet att det snart vänder men mörkt kommer det ju att vara flera månader till, blä!

Tillbaka hemma och när Henrik kom hem satte jag igång och röjde i köket medan Henrik fick stå för matlagning. Vi fick en Linas matkasse i går så i dag blev det en maträtt därifrån. Det blev karrekotlett med gräddstuvad kålrot/potatis och haricots verts, helt okej även om karrekotletter aldrig har varit min favorit.

10649570_10202165762184607_6961604291718712188_n
Längtar efter sol… Söndagens morgonpromenad var en trevlig upplevelse, nu lever vi i konstant kolmörker igen.

Uppföljning Bravecto

Härom dagen hittade jag en fästing på Kilo. Det fick mig att börja tänka på vår sommar och tidigare sommrar med den ständiga fästingplågan.

Mina hundar fick ju Bravecto denna sommar, ett nytt preparat som åtminstone jag inte visste så mycket om. Men eftersom Maxen hade en bakterieinfektion i huden i slutet av maj så var vårt vanliga fästingmedel, halsbandet scalibor, inte ett alternativ och vi valde då att testa denna tablett. Det visade sig fungera alldeles utmärkt. Knappt några fästingar på Maxen och de få jag hittade var små och döda. Ja så när Kilo fick ett gäng på sig trots halsbandet så valde jag att ge även honom en tablett i stället.

Max fick sin tablett för 19 veckor sedan, Kilo fick sin några veckor senare, jag tror att det är 16 veckor sedan han fick sin. Enligt tillverkaren ska man upprepa behandlingen ungefär var 12 vecka, det har vi alltså inte gjort. Trots det så var fästingen jag hittade på Kilo härom dagen liten och stendöd där den satt, effekten vekar alltså sitta i fortfarande 🙂

Det här fick mig som sagt att börja fundera så i morse ställde jag fråga om hur andra har upplevt preparatet på sina berner på ett bernerforum på fb. Det ramlade faktiskt in ett gäng svar ganska snabbt och av det jag kan se så finns det bara en som fått någon biverkning och då i form av lite lös mage som gick över på någon dag, känns ju som en klart överkomlig biverkning enligt mig!

Alla verkade tycka att preparatet fungerat men hur länge det fungerar delade däremot upplevelserna. Några hade som jag bara gett en tablett och det hade de, vad det verkade, fortfarande effekt av. Några hade gett en ny tablett efter 12 veckor och var nöjda med det och några hade upplevt en försämrad effekt efter 9 veckor och då gett ny tablett.

Själv är jag som sagt positivt överraskad över detta preparat och kommer att ge mina detta även nästa sommar. Någon var fundersam över om det varit så många fästingar denna sommar och undrade om det kunde vara en orsak till att man upplevde att preparatet fungerade så bra? Sunt att vara ifrågasättande och kritisk säger jag men min egen upplevelse är att vi har haft gott om fästingar i år. Jag har hittat många i hundarnas pälsar (framför allt i Kilos?) som jag så klart plockat bort och dödat efter konstens alla regler (nä fästingar ha jag ingen barmhärtighet gentemot) så att vi haft fästingar även denna sommar är jag säker på. Men som sagt jag har inte hittat mer än kanske 5 st per hund som suttit fast och alla dessa har varit pyttesmå och stendöda 🙂

Bravecto

Tvära kast

Gahh det här med gamla hundar kommer helt klart göra mig gråhårig i förtid! I tisdags var Maxen så jäkla pigg och fräsch i kroppen (i förhållande till åldern). Jag kände att det här med diskbråck verkligen hade börjat läka ut ordentligt, han rörde sig lätt och svansen gick som en propeller hela tiden, precis som den ska göra 🙂 Jag andades tillfälligt ut och kände att vi nog skulle få hänga ihop ett tag till, Maxen och vi.

I går morse var Maxen fortfarande lika pigg på vår morgonrunda och även om vädret var allt annat än trevligt så gick jag ändå där med ett leende på läpparna. Under arbetsdagen i går fick jag migrän så jag åkte hem lite tidigare och redan när jag i bilen tittar in i hundgården så ser jag att något inte är som det ska med Maxen. Parkerar bilen och går bort för att hämta ut hundarna. Maxen är lite mer tillbakahållen och jag ser att han har ont någonstanns? Ryggen tänker jag så klart först, att han varit för pigg och dragit upp något igen? Men när jag låter honom röra sig på tomten så bärs svansen högt, han slänger sig ner och rullar och nä, det ser verkligen inte ut att vara ryggen utan är mer ett märkligt rörelsemönster. Klämmer, drar och känner igenom honom men hittar inget speciellt? Inte varm, inte svullen och inte direkt stel? Eftersom huvudet bankar går vi in och jag slänger mig på soffan och Maxen lägger sig nedanför. Efter ca 15 minuter har han dock tröttnat och vill hitta på något, det är ju i alla fall ett gott tecken även om det som sagt inte var samma go i honom som dagen innan eller på morgonen. Efter tre tabletter börjar huvudet sakta bli uthärdligt igen så jag bestämmer mig för att ta ut hundarna på en kort sväng i skogen.

Min filosofi är nämligen oftast att röra på hundarna i stället för att vila för det är då jag ser vad som kan vara galet. Maxen gick på i skogen men rörelsemönstret var knepigt. Ena sekunden såg det ut som om det var något fram, sedan bak och ett tag började jag fundera på om han kunde gjort illa korsbandet? Just korsbandet är lite min stora skräck på just Maxen då han tappat så mycket muskler bak och ändå har varit så pigg. När gammal man gör rivstarter och kastar sig runt efter lillebror sitter mitt hjärata i halsgropen… Men nä det var inga klassista korsbandssymtom han visade.

När vi kom hem gick jag igenom honom igen och när jag återigen tittar igenom tassarna så hittar jag en stor böld på höger bak 😦 Den sitter liksom inne i tassen men så fort jag klämde på den sprack den och blodblandat var välde ut, uäck! Aj, aj så så klart Maxen och ville inte att matte skulle pilla något mer. Men jag försökte så klart att tömma bölden och sedan gick vi ner i duschen för att tvätta rent och slutligen hade vi på lite salva för att skydda. Resten av kvällen fick Maxen ta det lugnt och försöka att inte belasta tassen så mycket. Jag fick tömma bölden ytterligare några gånger men när det var dax att gå och lägga sig så kom det inte längre så mycket jox, skönt.

tråkigt
Skittråkigt att ha ont i tassen och framför allt att inte få hänga med på promenad.

I morse var Maxen fortfarande öm men det såg bättre ut i tassen. Han fick en ballongsko på tassen och så gick vi vår vanliga morgonrunda så att han skulle få rasta sig. Efter morgonrundan gick vi ner i duschen igen och tvättade rent ordentligt och då hade svullnaden dämpats en hel del. Henrik har varit hemma med sin förkylning och hosta i dag så hundarna fick sällskap hela dagen. Perfekt tycker ju jag men mindre trevligt att Henrik är sjuk så klart.

Eftersom tassen såg rätt okej ut i morse så bestämde jag mig för att vi skulle ta oss till rehab som planerat i dag. Det var ett bra beslut för när jag kom hem och hämtade Maxen så såg det ännu bättre ut och han var pigg och glad. Vattentraskandet gick också bra, Maxen är duktig och trampar på bra och är som vanligt koncentrerad på sin uppgift.

vattentraskande
Trampar på bra. I dag ökade Marie på tiden men höjde även vattennivån för att ge Maxen lite mer stöd. Intressant att lära sig mer om denna träningsform!

Efteråt schamponerade jag tassen med k-hex och så avslutade vi det hela med att låta Maxen ligga på vibbplattan i en kvart. Först tycker Maxen att det är lite äckligt att ligga där men sedan blir det skönt och han somnar nästan trots att han skakar 😉

vibben
I
nte helt fel att få ligga på vibben efter att man tränat.

Ja det är som sagt tvära kast när man har en gammal hund! En dagen är allt toppen för att nästa dag bli alldeles stel av skräck över något och så tillbaka till en bra dag igen.

Stackars Kilo då? Jo han får sitt han också. En lunchpromenad med ”farfar” Tommy som vanligt och så tog Henrik en promenad med honom medan Maxen och jag var i Norsholm. Dessutom gjorde vi två apporteringar innan kvällsmaten och båda hade snabbt gripande!!! Jag känner mig väldigt tveksam till att apporteringen kommer funka på tävlingen om 1½ vecka men vi kämpar på.

Kilo med husse
Nä det går ingen större nöd på KG 😉

Ja och så tjatar vi på om röstningen. Vi har ca 90 röster upp till prisplats så snälla hjälp oss att fortsätta klättra 🙂 För att rösta på vår bild klickar du här så kommer du direkt till den.