Blandade uppdateringar

Men det är väl märkligt att det ska vara så svårt att få till några inlägg här när jag ju faktiskt främst skriver för att själv kunna gå tillbaka och se vad vi har styrt med? Nåja lite är bättre än inget så….

Vi hade en härlig semester och det var väl där någonstans som bloggandet försvann ut i kylan igen. Lofoten och norra Norge är både Henrik och jag överens om att vi vill besöka fler gånger, men det får väl gå något år eller så innan nästa besök. Vi avslutade ju semestern med en vecka på Böda, alltid lika skönt och avkopplande. Långa promenader, möjlighet till vattentraskande och oftast bra väder. Det är det där med när hundutställningen ska vara som vädret fullständigt tjurar i hop sig på Böda?

Odden drog ju under semestern ”upp” sin senskada igen och även om det så klart är jobbigt så vet jag ju nu på ett annat sätt hur vi ska hantera det så vi jobbar oss sakta, sakta tillbaka igen. Det är koppelpromenader, gärna på hårt underlag, kombinerat med ultraljud och laserbehandlingar som gäller för hans del för tillfället. Ca 5-6 km om dagen får han i motionsväg och även om jag tycker att det är lite så vet jag ju att det finns friska hundar som får mindre så speciellt synd om honom är det väl inte direkt. Det tråkiga är ju att det blir mycket promenader på samma ställen helt tiden så jag försöker att då och då åka i väg och gå på andra ställen. Vi kombinerar promenader ute med tid på löpbandet, jättetråkig motionsform enligt mig men hundarna gillar det. Ja eller Odden tycker att det är okej, övriga tre älskar löpbandet?

Helt obegripligt vad som kan vara så skoj med att gå på det där bandet men Kilo går hela sin tid med en viftande svans och om inte Frisken får gå först så försöker han att tränga sig upp på bandet medan de andra går… Ja nytta av det där bandet jag åkte och köpte i Norge för några år sedan har vi i alla fall haft!

Odden fyllde ju 5 år i september och det var väl långt i från alla (inklusive mig själv) som satsade pengar på att han skulle bli så gammal. Det känns väl tveksamt om han kommer kunna hänga med på flera mil vandring igen men så länge han är pigg och levnadsglad och kan komma tillbaka till att hänga med på våra vardagsrundor så känns det okej. Det tråkiga med senskador är ju att de tar sådan tid att läka och eftersom vi nu har gått på ett rejält bakslag så försöker jag verkligen att ta det långsamt med honom, men det är jäkligt svårt när han själv är så pigg som han är. Det är mycket kampande med kopplet i försök att få i gång matte och det är mycket ”men för fan Odden ta det lugnt” från mitt håll 😉 Nåja, man kan ju inte klaga när hunden bara är jäkligt glad även om det så klart är jobbigt att behöva begränsa honom.

Kilo har ju fått några flera barn under hösten. Fyra fanns i magen men tyvärr bara två överlevande. Fast med tanke på att Kilo blir 8 nu till årsskiftet så är det ju ändå bra att han har sprutt på simmarna 🙂 En hane och en tik blev det i alla fall och eftersom de växte upp utanför Norrköping så hann jag ju åka och kika på dem flera gånger. Valpmys tackar man ju sällan nej till. På bild fastande de också eftersom AnnCatrin och jag även i år sålt en väggalmanacka och vi hade lite funderingar på olika typer av bilder. Lillgrabben fick porträttera december och stå ut med att pälsfarmor satte upp julbelysning hade med sig tomteluvor. Nu hoppas vi att båda valparna får långa och friska liv tillsammans med sina ägare!


Grönbergas F-kull, 7 veckor unga

Frisken är som han heter, tack för det. Enkel och lättsam som alltid och sällan till något besvär eller till och med att man nästan glömmer honom mellan varven för att han inte gör något väsen av sig. Mer och mer lik Maxen i sättet blir han och vid flera tillfällen i höst har jag sagt just Max om honom. Nu är det ju bara en stor komplimang att man liknar Maxen så Frisken misstycker nog inte. Frisken har dock haft ett synnerligen oproduktivt år, men på Böda i september så dammade jag faktiskt av honom och han belönades med ett r-cert, inte så illa va?! Nåja han får stå på tillväxt ett tag till, som vanligt är mina grabbar lite sena i starten 😛

Det lilla monstret Best har precis fått börja på lydnadskurs! Plötsligt har suget efter lydnadsträning infunnit sig igen efter flera år och då gäller det att hugga direkt. Raskt anmälde vi oss på kurs och i onsdags var första tillfället. Besten imponerade stort på matte genom att vara uppmärksam och lyhörd trots att det var första gången. Lite synd att kalla det för lydnad kanske men följa godis ska ju bli fritt följ när vi är klara, uppsitt ska kombineras med snabba lägganden och springa efter godisar ska bli tempo, tempo. Och kors i taket så har vi faktiskt tränat en liten stund nästan varje dag sedan dess 🙂 Besten är på, han är ju den mest matskadade hund vi haft så när matte grabbar en näve godis och ber honom följa med är han så klart med på noterna. Kul som tusan är det i alla fall och jag hoppas att den känslan hänger i!

Annars närmar sig ju röntgen… Matten har lite ångest då hon tycker att höger bak är lite knasigt i bland. Ingen hälta men något som stör har det varit. Så Besten fick hänga med upp till kiropraktor Eva för en koll när ändå Odden skulle dit. Ja när jag ändå åkte fick även Kilo en genomgång faktiskt, lika bra om man nu ändå ska dra i väg upp till Stockholm. Kilo var glädjande nog fri från låsningar och fick mest laserbehandling i uppmjukande syfte, skönt eftersom han ju haft en skada som vi bråkat lite med tidigare men som alltså nu äntligen verkar vara under kontroll 🙂 Odden var som väntat påverkad på sin höger sida. Inga jättelåsningar dock men skönt att få honom genomgången och lossad på så att han inte går och snedbelastar, det finns ju liksom gott om andra saker som han har bekymmer med så några låsningar behöver vi inte dras med i onödan!

Besten sedan som jag tycker har varit underställd och kort i steget bak, främst höger, fick visa upp sig hos Eva. Hon såg så klart samma som mig, jag börjar faktiskt bli rätt bra på att diagnostisera mina egna hundar numera 😉 Någon jättelåsning fanns inte och det är ju både bra och dåligt. Det är ju klart att jag inte vill att min hund ska ha låsningar och gå och ha ont, samtidigt undrar jag ju då hur den där höften på insidan ser ut? Eva lasrade i alla fall områdena runt höft, höftböjare osv och lossade sedan på det lilla som fanns. Jag tycker att jag ser en skillnad på Besten efter det, han tar ut steget bättre och är inte längre underställd på samma sätt. Men helt nöjd är jag inte så det ska bli skönt att stöka undan röntgen så att jag får svar på hur det ser ut? Förhoppningsvis är det ”bara” en mjukdelsskada som bråkar med oss, eller så har han kanske någon anmärkning på höften? Så länge han inte har ont eller mår dåligt spelar inte det så stor roll om jag ska vara ärlig. Är det något som jag lärt mig genom Odden så är det att röntgenplåtar inte nödvändigtvis har något att göra med hur hunden mår och i min värld är det viktigast att Besten får må bra om det sedan står någon bokstav på ett papper som är mindre rolig så är inte det hela världen. Jag vet ju dessutom att Besten har gjort några vurpor så jag skulle egentligen inte vara förvånad om det är en mjukdelsskada som är problemet och självklart hoppas jag ju att han ska vara fri vid röntgen, det blir ju så mycket enklare då.

Ja vi fyller dagarna i alla fall med motion, lite träning och rehab, som vanligt alltså. Själv går jag och är sur över att det är konstant mörkt nu. Älskar hösten men hatar mörkret! Tjatet om att det snart vänder är ju direkt felaktig, någon märkbar skillnad är det långt kvar till så bespara mig det dravlet tack 😉 För att pigga upp mig har vi tagit möjligheten att hyra en stuga på Böda några dagar över nyår, det är verkligen något att se fram emot 🙂 Överhuvudtaget ser jag fram emot helgerna eftersom jag tänker vara långledig över jul och nyår, 17 dagar ledigt har jag verkligen inget emot!

Dagarna som går, det är livet va?

En blogg i månaden kanske man kan plita ner i alla fall. Grämer mig lite att jag inte får tummen ur oftare, jag gillar att kunna gå tillbaka och se vad vi har gjort men det blir ju lite svårt om jag inte skriver något 😉 Det händer ju saker i alla fall även om jag inte skriver och en del saker kan man ju passa på att få på pränt när man nu är i gång.

Odden hade en rejält bakslag för ungefär en månad sedan. För första gången på länge skulle Henrik åka hem på lunchen till hundarna. Allt hade varit som vanlig när jag var ute med dem på morgonen och mina svärföräldrar hade inte sett något konstigt när de var ute med hundarna på förmiddagen. Hundarna satt sedan i hundgården tills Henrik då kom hem och där har något hänt? Odden var i alla fall trebent när Henrik kom hem och han ringde så klart till mig som fick åka hem. När jag kom hem var Odden dock inte alls trebent men halt var han, han stödde dock på benet. Jag hittade inget speciellt på honom så efter att han fått kissa av sig så fick hundarna gå in och så åkte vi och fortsatte jobba. När jag kom hem på eftermiddagen hoppades jag mötas av bara en lite stel Odd men nä, nu var han verkligen trebent?

Med mycket möda fick jag ner honom för trappen och ut på tomten för att se om han liksom kom i gång om han fick röra lite på sig men nä, höger fram ville han helst inte stödja på alls. Han kissade i alla fall och sedan fick jag med stor möda upp honom för trappen och in i huset igen där jag stängde in honom i vardagsrummet. 1000 tankar hinner ju fladdra genom skallen så klart men jag bestämde mig för att försöka vara lite lugn för en gång skull och avvakta till dagen efter. Odden visade att han hade riktigt ont då han till och med pep till vid två tillfällen och han är normalt inte en hund som säger något. Kvällen gick, Odden låg mest där på vardagsrumsgolvet och jag tog in även Kilo dit eftersom Odden är lugnare när han får vara en del av flocken och inte vara utestängd. Vid halv tio på kvällen sa jag åt Henrik att vi måste försöka få ut Odden och kissa igen, vi får hjälpas åt att få ner honom för trappen. Döm av min förvåning när Odden då reser på sig och helt plötsligt använder benet? Utan några bekymmer går han fram till dörren, tar sig ner för trappen och tycker att ett litet rejs på gräsmattan skulle vara trevlig??

Ja nu fick han ju bara kissa och bajsa och sedan gick vi in. Morgonen efter syntes lite stelhet men ingen direkt hälta fanns kvar och sedan har han sakta återgått till att vara som vanligt igen? Vad det var vet i tusan? Helgen efter såg vi alla fall till att snygga till och göra i ordning hundgården ordentligt. Jag städade ur den, vi la dit störres stenar där hundarna grävt hål och fyllde igen och fixade till så att de inte gick att gräva under trappen länge.


Mattes olycksfågel Odd

Hur konstigt det än låter så har Odden alltså efter det här blivit bättre och bättre och vi har till och med börjat ha honom lös igen på promenaderna. Inte alla promenader och inte helt tiden men efter att ha varit kopplad sedan i oktober är det så klart oerhört skönt för både Odden och oss att vi nu kommit så långt i rehaben att vi kan ge honom lite frihet igen ❤ I går gick vi 5 km runt sjön här hemma vilket är en ganska kuperad runda och Odden var lös tillsammans med de andra. Det funkade fint och det är så skönt att vi är på väg mot ett normalt liv igen.

Helt bra kommer han ju aldrig att bli Odden, men han ska så klart få vara hund och få vara med som alla andra, annars är det ju inte mycket till liv. Nu ska vi fortsätta att bygga lite muskler, stärka senan och bygga upp kondition igen så kanske målbilden av en lösspringande Odd på stranden i Böda till midsommar faktiskt kommer att bli sann!

En sväng till Sundsvall/Ljusdal blev det över påsk. Svenskvinnarutställning på långfredagen där Kilo blev avtackad som 5:e bästa hane. Slappt på lördagen i Ljusdal med strålande sol och sommarvärme. Lite opraktiskt att vi denna helg hade 6 hanar och 2 tikar, som båda löpte… Jaja det gick det med. På söndagen var det special utanför Timrå och den var verkligen inte välbesökt? Litet monster gjorde debut och var sorgligt nog ensam bernervalp. Han skötte sig dock med den äran och gjorde allt matte bad honom om. Pappa Kilo blev 3:e bästa hane så han skötte sig även han.


Best på sin debut. Älskar hans svansföring!
Foto AnnCatrin Uppfeldt

Tisdagen efter påsk tog jag en semesterdag och åkte upp till Stockholm och kiropraktor Eva. Alla tre stora grabbar var inbokade på varsin behandling, lika bra när man nu ändå åker liksom. Kilo var först ut och han var ju hos Eva precis innan jul senast. Efter en parning i februari såg jag tecken på att allt inte var helt rätt hos Kilo, han har tex inte så gärna velat hoppa in i bilen själv utan velat ha hjälp. Lite låsningar i höften på båda sidor fanns men främst en ordentlig låsning i övergången bäcken-svans. Eva lossade på det och så här två veckor senare hoppar Kilo enkelt in i bilen igen.

Odden var nästa hund ut och hans kropp är ju som den är. Dock har den efter bakslaget och 10 timmars hältan som jag nyss skrev om tagit några ordentliga steg framåt igen. Odden visade sig ha en ordentlig låsning i höger bäcken? Det har inte jag märkt något av men Odden skrek faktiskt till och med till när Eva var där och kände första gången så nog var han påverkad där alltid.

Frisken var sist ut och han hade jag bokat åt eftersom han för någon månad eller två sedan började passgå en massa. Det brukar han inte göra på det sättet och även om det efter några veckor försvann så tyckte jag att en kolla kunde vara på sin plats. Men Frisken är vad han heter, frisk så han fick bara lite laserbehandling i förebyggande syfte.

Frisken får laserbehandling på ryggen i förebyggande syfte av Eva.

Under sista veckan i april ägnade jag kvällarna åt att fotografera hundar vid ett magnoliaträd i Finspångs slottspark. Alltså det är ju så vackert! Nu fick jag även möjlighet att öva lite på andra hundar än mina egna vilket är skoj.

Besten med de vackra magnoliorna, så fina!


Frisks mamma Emmy förevigades en av kvällarna, söt som en liten pralin

En söndag tog jag ledigt från både hem och hundar och åkte till Bronäs utanför Katrineholm och ägnade dagen åt att fota lure coursing. Det är faktiskt skojigt men jäkla svårt. En del bra och en del betydligt mindre bra foton blev det 😛 Den här är jag dock riktigt nöjd med, tyckte att den blev riktigt häftig!


Två afghaner har precis startat sitt första lopp. Jag är verkligen inte någon vinthundsmänniska men afghanerna är oerhört fräsiga att fota när de springer, bara en massa päls som kommer fladdrande över gärderna.

Vi spårar lite också. Frisken och Best går på årets spårkurs och Frisken visar varje gång att han minsann kan det här med att spåra. I går hade vi med oss spårledare Sören på Friskens spår och han konstaterade att Friskens spårning mycket väl håller för ett första pris i öppenklassen. Vi kanske ska försöka oss på ett sådant då? Vi får se om domaren har några tider?

Besten fattade ju nada första gången vi var och spårade, det var bara konstigt och äckligt alltihopa. Klöven däremot blev han ju oerhört förtjust i och högg direkt 😉 Andra gången fick han synretning och då trillade poletten ner och sedan testade vi samma sak två gånger hemma med lika lyckat resultat. I går var det tredje tillfället på kursen och Besten fick synretning även denna gång men fick nu vänta innan han fick gå på spåret, skittråkigt sa han och visade tydligt att han ville gå efter och hämta klöven som de slarviga människorna hela tiden tappar bort 😉 Efter en stund fick han ju då gå spåret och jodå, det ska nog bli spårhund av honom också för han fixade både att spåra och ta en vinkel nu 🙂

1:a maj var vi på en liten inoff i Motala Besten och jag. Där fick vi träffa syskonen Bingo och Bonnie också 🙂 Alla tre småttingar skötte sig med den äran och lät sig villigt kollas igenom av domaren och sprang fint i ringen 🙂 Den här pälsfarmorn är mycket stolt!


Best, Bonnie och Bingo 🙂

I dag har vi något så ovanligt som en helt oplanerad dag?! Lite häng i skogen och lite pyssel här hemma får det väl bli, dags att sätta fart nu alltså 😉


Fyrklövern där de trivs bäst, i skogen 🙂

Varmt, varmare, olidligt och en skada på det….

Ja jag vet att det är sommar och att det på sommaren förväntas vara varmt och soligt. Men helt ärligt är jag nog ingen riktigt sommarmänniska om det ska vara så som det är nu. Över  30 grader i skuggan hur många dagar som helst i sträck. Knappt att det går ner på natten till drägliga temperaturer.

Att motionera hundarna är ett helsike i denna värme. Det är simningen som är den främsta motionsformen men efter så här många varma dagar i sträck är det ju liksom ganska varmt i vattnet också, så någon direkt svalka erbjuds inte. Men visst det går ju att röra på sig i vattnet så som motionsform funkar det ju ändå. Annars är det att gå upp aptidigt för att kunna ta vanliga promenader. Tidiga mornar är inte min grej, jag har aldrig varit en morgonmänniska! Men det är bara att ställa klockan och ta sig upp, vad gör man inte för hundarna liksom. Inte för att det blir några långa promenader då heller, även om temperaturen är lite lägre vid fem på morgonen så är luftfuktigheten hög och svettig och flåsig blir man.

Fast även om jag tycker att det är aptråkigt att inte kunna vara ute i skogen på promenader som vanligt i den här värmen så är det inte det värsta. Det värsta är att jag blir så gräsligt rastlös! Det går ju inte att göra nått i värmen och att bara sitt och glo är inte min uppfattning av skön dag. Det är liksom olidligt att göra något överhuvudtaget och det kryper i kroppen på mig av rastlöshet. Inte ser det ut som om den här värmeböljan kommer att ge sig snart heller, nä väderprognosen visar fortsatta höga temperaturer.

Fast att jag är rastlös är så klart inget mot alla stackare som nu får gå från hem och hus pga alla bränder runt om i landet. Hemskt är bara förnamnet 😦 Nä nu hoppas jag verkligen att vädret slår om och att vi kan få hela nätter med härligt regn, för det behövs på alla håll och kanter!!


Många bad har det blivit den här sommaren! Snart har vi väl alla simhud mellan tårna.

Ja och som grädde på moset i den här hettan så har Kilo lyckats skada sig. Hunden som aldrig varit sjuk lyckades nu med en ordentlig skada i stället 😦 En ordentlig muskelbristning i bogen fick han förra onsdagen och han var trebent både onsdagen och torsdagen. Naturligtvis fick vi ta oss i väg till veterinären för att göra en koll och jag erkänner utan omsvep att veterinärens diagnos med ”bara” en muskelbristning inte kändes helt trovärdig, Kilo kraken kunde ju för tusan knappt stödja på benet. Men Kilo visade tydligt på böjprov att det var bogen som var utsatt och veterinären tyckte att med min historia om hur det gått till kändes som en muskelbristning och inte någon ledband, sen eller ledskada. Absolut vila blev rådet och med det fick vi åka hem.

Strikt vila har vi hållit och under fredagen och lördagen såg det inget vidare ut, Kilo började visserligen att stödja lite på benet men han var rejält halt. Så på söndagen var det lite som att vända på en hand, nästan timme för timme så försvann hältan mer och mer. I dag, en vecka efter att Kilo skadade sig så syns inte längre någon hälta. Muskelbristningar tar dock tid på sig att läka. 6-8 veckor ska man räkna med och det alltså även om hunden inte ser ut att ha några symtom kvar som i Kilos fall. Peppar, peppar har vi ju klarat oss i från liknande skador tidigare och det känns egentligen ganska konstigt med tanke på hur mycket hundarna är ute och hur mycket de far runt. Men utan erfarenhet så kände jag att jag behövde bolla idéer med någon som kan det här med hur man tar hand om muskelbristningar så jag har i dag haft kontakt med rehab. Marie har nämligen semester, annars hade jag nog terroriserat henne med tusen frågor, nu fick det i stället bli Matilda som fick svara på mina frågor. Vi har nu lagt upp en plan för Kilo för kommande veckor och från och med i dag så har Kilo fått klartecken att börja röra lite på sig. Inte mer än 10 minuters promenader men jämfört med att bara kissa på tomten så är det så klart rena himmelriket.

Jag tänker se till att ta det lugnt och vara mycket försiktig för den här muskelskadan ska läka ut ordentligt för vi vill inte ha några upprepningar av den här skadan! Har vi tur så är Kilo lagom läkt och klar för att kunna hänga med ut och vandra på min sista semestervecka. Skulle han inte vara det så får han så klart stanna hemma, viktigast är ju att han blir helt bra.

Det här var inte vad jag hade planerat för den här sommaren, vare sig med värmen eller med Kilos skada. Men planer är det ju bara att ändra på.

Så nu önskar vi oss alla regn och svalare väder några dagar, det behöver vår natur!

Gott och blandat över påsken

I fredags tog vi en tur söderut och hamnade i Kristdala hos Niina och Tobbe. Här fick vi mysa med Kilos lilla prinsessa i några timmar och även med hennes kompisar i en annan kull så klart.

”Lilla” sessan visade sig vare en rejälbit och såg mer eller mindre leveransklar ut trots att hon bara var dryga 6 veckor. Söt som socker så klart och tämligen lik pappa Kilo ❤

Ett litet hjärtegryn

Det är skoj att få följa ”barnbarnen” så klart och det ser väl ut som att lilla sessan, som ska heta Freja i någon form av stavning, kommer stanna hos mamma Winnie och uppfödaren. Det vore så klart extra skoj eftersom jag då får möjlighet att träffa henne.


Tillsammans med mamma Winnie.

Resten av påsken var ganska lugn. En del plock här hemma, en massa tvätt, bortplockande av det som tinar fram nu när snön försvinner, sköna skogspromenader och så lite gott käk på kvällarna tillsammans med svärföräldrar och Henriks syskon med tillhörande familj.

På måndagen var det dock dags att ställa klockan då det stod spår på agendan. Kilo så klart oerhört besviken på att inte få hänga med och Odden och Frisken var taggade. Det var första gången som Frisken skulle testa ett dygnspår och han fick gå ut direkt när vi hade haft samling. Vickan hängde med bakom och Frisken visade att han var sugen på att spåra när vi knallade i väg bort till spårstarten. Jag trodde att han skulle tycka att det kanske var lite svårt när spåren nu legat betydligt längre tid än han varit van vid men nä, Frisken tuffade på i ett högre tempo än vanligt? Ja det är ju också en variant så klart… En förvånad matte såg honom lösa allt som kom i hans väg på ett bra sätt och konstaterade efteråt att det kanske är dags att jag börjar lita på Frisken som spårhund!

Hundarna fick sedan en liten rastning, Odden var mer än lovligt taggad eftersom han fått se lillebror komma tillbaka med klöv 😉 Grabbarna fick sedan vila i bilen medan jag hängde på bakom ett annat ekipage innan det sedan efter en kort fika var dags att åka bort till Oddens spår. Frisken protesterade högljutt när i gav oss av och fortsatte under hela tiden vi var borta?!

Odden skiter dock i att lillebror sitter och skäller, han tuffar på i spåret precis som vanligt. Denna gång hade vi med oss en kille som var på spårcirkeln för första gången och jag försökte visa lite angående snislar och liknande under tiden. Odden hade spår 15 denna dag och den går över riktig sumpmark på ett ställe. Nu var det ju fruset så vi kunde ta oss över ganska torrskodda, men fokus blev att hålla kolla på vart man satte fötterna i stället för vad Odden gjorde… När jag tittade upp så ser jag att det sitter snitsel som markerar en vinkel och är helt säker på att spåret ska gå åt höger. Odden däremot har tagit av vänster och jag ser att han markerar ett hyfsat färskt spår av något hjortdjur. Jag tror med andra ord att han är fel ute och säger åt honom att sluta kolla på det störande spåret och i stället följa det som vi ju är där för. Odden blänger lite på mig men kommer snällt tillbaka mot mig och med en blick över axeln på mig så går han återigen åt vänster?? Ja så tittar jag upp lite och inser att jo, spåret går ju faktiskt där där Odden går, dahh liksom. Jag vet verkligen inte varför jag inte litade på Odden, han går ju typ aldrig fel?!? Korkad matte!

Efter Oddens spår fick jag hänga med bakom ytterligare en hund innan spårdagen var slut. Jag pratade lite med Evelin om att jag gärna vill testa lite skott i spåret inför kommande prov både för Oddens och Friskens del. Ingen av dem brukar visa något vid skott men Odden tenderar att tjura i hop lite på skytten då han tycker att det är ett jäkla sätt att stå där och försöka skrämmas med höga ljud. Ja han heter som sagt Odd… Frisken har vad jag kan komma på aldrig hört skott på så nära håll så han behöver vi ju vänja in så att han inte lägger sig till med några rädslor.

På vägen hem från spårträffen så konstaterade jag som vanligt att det är oerhört välorganiserat eftersom klockan inte alls var mycket och jag redan var på väg hem. När jag skulle åka ut på E22:an grusades dock mina planer på en lugn eftermiddag hemma då bussen skar ihop och inte längre ville köra mig. Klart obra att stå med nosen på bussen halvvägs ut på e22:a i påsktrafiken men jag lyckades i alla fall rulla den bakåt så att vi stod precis vid stopplinjen och därmed utom direkt risk för att bli påkörda. Jag ringde så klart Henrik som fick släppa det han hade för händerna och åka mot Fängebo för att hämta upp mig och grabbarna.

Usch vad tråkigt det är med bilar som inte går som de ska. Henrik och jag puttade bort bussen till i en närliggande grusplan och lämnade den där, den är för stor att ta på bilkärran och att bogsera den i 7 mil i påsktrafiken är ju inte heller något att föredra… Ja så hem kom vi ju om än ganska mycket senare än jag trott. Henrik fick sedan låna en lastbil senare på dagen och åka tillbaka och hämta hem bussen. Tursamt nog har det visat sig vara en ganska billig sak att åtgärda så kommer bara delarna hem som de ska så är nog bussen snart på rull igen 🙂

Behandling

I dag var det dags för vår nya champion att få lite extra särbehandling 😉

För ungefär en månad sedan fick ju Kilo behandling av både kiropraktor och av Marie på samma dag eftersom han haft bekymmer med höftböjarna. Efter det har Kilo inte längre visat något besvär men för en dryg vecka sedan hörde jag återigen ett pip när han vände sig snävt och förstod så klart att problemet hade kommit tillbaka, eller snarare inte hade läkt ut ännu.

Så Kilo fick en tid hos Marie för att sätta el. Elen har ju haft gott resultat på honom och är djupgående. Snällaste Marie fixade dessutom en tid som egentligen inte fanns åt Kilo eftersom vi inte ville vänta för länge med att sätta in behandlingen, det är service det!

Kilo var en aning speedad inne på rehab och snokade igenom mattor och golv som en liten gris… Att ligga still och njuta av behandlingen var inte riktigt det som stod på hans agenda kan man väl säga. Nu fick han ju finna sig i det oavsett vad han själv nu hade för planer och förhoppningsvis så har han nu fått en ny skjuts mot mjuka och trevliga muskler. Matte har fått order om att stretcha ut musklerna kring höftböjarna och så klart fortsätta att behandla med novafonen hemma.

En sur Kilo fick sedan finna sig i att stanna hemma på kvällspromenaden eftersom han ska ta det lite lugnt några dagar igen. Odden och Frisken skuttade däremot glatt ut efter att ha varit i hundgården den tiden som Kilo och jag var i väg. Vi hann ta en runda innan det blev helt kolsvart ute men det var på håret. I helgen ändrar vi ju till sommartid och även om jag tycker att det är ett jäkla skräp att flytta klockan fram och tillbaka i tid och otid så är jag glad över att det på söndag kommer att vara ljust ute enda till halv åtta 🙂


Nu är det bara 10 dagar kvar tills vi ska hälsa på den här lilla sessan. Tror bestämt att hon är rätt lik pappa KG. Foto: Niina Nordlund

 

SE UCH :)

Ja men det blev ju en alldeles lysande dag i går, både resultat och vädermässigt 🙂

Pigg var jag inte när det var dags att gå upp men upp kom jag och hundarna fick vara ute medan jag fixade till deras frukost och tog en dusch. Alla hundarna åt utan att bråka, ja alltså med det menar jag att även Odden åt 😉 Hundarna fick vara ute en stund till efter frukosten medan jag packade det sista och sedan prick 5:45 enligt plan rullade vi i väg Kilo, Odden och jag. Frisken var så klart inte alls nöjd med att bli lämnad men fick ju en heldag själv med hussen så det gick ingen nöd på honom.

Vi hämtade upp Anne och Mini i Finspång och sedan Lisbeth innan i Norrköping och kunde sedan köra mot Sala i lugn och ro. Det var faktiskt rätt halt på en del ställen men vi hade som sagt gott om tid så vi var framme redan vid halv nio, dvs en timme innan det skulle börja.

Som vanligt trevligt att träffa härliga sennenmänniskor och vackra hundar och så blev klockan dags att börja. Mini var ju först ut och hon skötte sig ju med den äran, blev bästa baby tik, sedan BIR baby och slutade till slut som andra bästa Berner valp 🙂 Vilken debut!


Tjofselinas UK Julie, aka Mini, på dagen fyra månader och gjorde en fin, fin debut i vänstervarandets konst 🙂

Själv undrade jag lite varför i hela friden jag hade anmält två hundar för? Nu skötte sig väl både Kilo och Odden helt okej men det blir ju lite trixigare med fler hundar så klart. Kilo var ju alla fall utleasad till Lisa och efter ett tag var det ju då dags för grabbana att gå innanför ringbanden och ställa upp i öppenklassen. Kilo skötte sig fint med Lisa och fick excellent och sedan var det dags för Odden. Odden gillar inte att man plockar med benen, han blir liksom som en ostbåge hela han och ser dessutom till att genast flytta tillbaka benet jag precis flyttat eller flytta ett annat ben… Vi har faktiskt tränat det här senaste tiden men att säga att vi gjort framsteg vore att ta i 😉 Så döm av min förvåning när han utan att konstra låter mig göra typ vad jag vill med hans ben när vi är i ringen?! Alltså den där hunden är precis vad han heter, annorlunda! Pigg som tusan var han också och ville gärna galoppera fram.. Nåja hur som helst så fick även Odden excellent 🙂

Till konkurrensen visade det sig att det bara var tre av nio som fått excellent och då var två av dessa mina 🙂 Det blev en del springande men till slut blev det Kilo som vann och Odden som god tvåa. Haha det hade jag verkligen inte räknat med men det var ju jäkligt skoj så klart. Kilo fick även ck men fru domare tyckte att Odden behövde bli stabilare fram och lät honom vara utan ck. Tja de har hon ju helt rätt i så jag kan inte säga något om det 😉

Det blev sedan snabba bud, lämna över Kilo och Odden till snälla vänner utanför ringen och så in med Jackpot och Yamas i championklassen. Yamasen lät hälsa att mina halvtorkade leverpastejbitar var smaskens och sprang på fint. Så fint att han placerade sig som två bakom pappa Jackpot. Ja och båda grabbarna fick ck så klart så då var det ju tre grabbar med ck på två handler, det går inte. Tursamt då att Emma var med denna dag och faktiskt fick jobba lite med sin grabb Yamas 😉 Själv tog jag Jackpot och Lisa fick fortsätta med Kilogrammet.

Till bästa hane, och bästa tik som gick innan, hade man gjort ringen dubbelt så stor. Jag gillar det men att springa i ridhuset är rätt tungt och det blev mycket springande, flås, flås 😉 Dessutom är ju Potten av det välgående slaget så det gäller liksom att hänga med. Ganska snabbt tackade domaren av hundar så att bara de fyra som skulle placera sig var kvar. Trevligt att alla tre pojkarna som vi har i ”familjen” var kvar.  Så sprang vi vidare och Yamasen blev nr 4 och ett varv senare så pekade domaren in juniorhanen på tredjeplats och då var det ju klart, ja att Kilo fick cert alltså 🙂 Att Jackpot vann var knappast förvånande för någon, men jag var så klart betydligt gladare över att Kilo nu stod som tvåa och med det tog certet och därmed fixade sitt championat! 😀


Han ser ju faktiskt lite mallig ut här KG 😉 Foto AnnCatrin Uppfeldt

Och det bästa med det är inte att Kilo nu är champion utan att han genom sin championattitel nu ska gå i en annan klass 😉 Jag har ju liksom tänkt att anmäla alla tre grabbar till Degerfors och det är ju klart besvärligt med tre hundar i samma klass, nu löste det sig fint genom att det bara blir två 🙂

Något annat skojigt är att jag i flera år sagt att Kilo kommer följa i sin farbror Max fotspår. De är lite sena grabbar som blommar sent. Det skojiga i kråksången är att Maxen tog sitt championat på en special, precis som nu Kilo, och det för samma domare som nu Kilo tog sitt championat för. Ja Yvonne Brink får helt klart tummen upp för att hon gillar mina grabbar 😉

Resultaten i Sala blev så här:

Bästa hanklassen:

  1. Benerdalens Jackpot
  2. Bernerdalens Kilo, cert och championat
  3. Maroussia Welcome To The Jungle, r-cert
  4. Kronblommas Yamas


Jackepotten ❤ Fast att han inte är min hund på pappret så vill jag nog påstå att han är lite min hund ändå, Potten älskar sin Lina och om inte annat så älskar han grisöronen som jag levererar 😉 Den här gången slutade han som BIS-1, igen.


LP I, LP II, SE UCH Bernerdalens Kilo, flott värre 🙂 Fast till vardags är han ju KG, samma kvittrande knasboll som alltid 😉

Bästa tikklassen:

  1. Kronblommas Rosalinda
  2. Kronblommas Yrsa, cert
  3. Doremis Yoshi Quott
  4. Michikos Emiko

Kronblommas Rosalinda, hon och Potten har ju stått BIR och BIM rätt många gånger nu!


Yrsapyrsa 🙂 Nu är det bara ett cert kvar så kan även hon kvittera ut sitt championat och så har hon ju ett vilande cert från Danmark också!

Ja det här var ju faktiskt sista gången som klubben arrangerade utställning i Sala och detta  ridhus. En epok går i graven liksom. Men det ska faktiskt bli väldigt skönt att slippa vara i det skitiga ridhuset.

När utställningen var över så fotade jag lite och sedan var klockan plötsligt massor. Egentligen skulle vi vara med på årsmötet men med valp i bilen så gjorde vi ett lappkast och bestämde oss för att åka hemåt istället. Vi tackade helt enkelt Sala för alla år vi varit där och rullade i väg, med de bästa hundarna i världen bak i bilen så klart 🙂

Glädje
Och som vanligt, delad glädje är dubbel glädje 🙂 Här var det två glada hundar också så det blir fyrdubbelglädje det! Foto AnnCatrin Uppfeldt

Som ny igen

I dag har Kilo fått sig en ordentlig genomgång hos både kiropraktor och hos fysioterapeut. Kilo har ett tag nu haft lite bekymmer kring höftböjaren, inget jätteallvarligt, han har varit med på promenader och även utställning utan bekymmer men jag har sett att han varit lite kort i steget bak och dessutom inte velat svänga lika snävt åt vänster som åt höger och valt att kolla upp det.

I oktober vet jag att Kilo gjorde en rejäl vurpa då han halkade på såpahalt längre gräs och snurrade runt ett par varv innan han fick stopp på sig själv. Efter det var han lite öm i några dagar men sedan syntes inget. Runt jul upptäckte jag som sagt att han var kortare i steget och Kilo fick efter My Dog hänga med till Marie där vi satte el på honom vilket gjorde en ganska stor skillnad. Helt bra blev han dock inte så i dag hade jag bokat stora artilleriet  med både kiropraktor och Marie alltså.

Eva började som vanligt med att titta på Kilo i rörelse ute, både på rakt spår och på böjt spår. Sen gick vi in och Kilo blev genomgången från nos till svans. Inget stort hittades men små låsningar vid bäcken och övergången bäcken/svans behandlades, dessutom tyckte Eva att Kilo var lite stum i höger triceps samt att han reagerade lite på vänster handled så där behandlade hon också med laser samt genom att skaka och böja handleden.

Därefter gick vi in till Marie. Marie fick veta vad Eva hade hittat och behandlat och sedan blötte vi ner Kilo för att kunna sätta el. Vid det här laget tyckte Kilo att det kunde vara nog med att ligga still och sköta sig och var som en mask att hantera… Nåja han vet att när matte använder ett visst tonläge är det bäst att skärpa sig men kvittra och pipa kan man alltid göra även när man ligger still…


Normalt brukar hundarna ligga och sova medan elen verkar men i dag var det tydligen inte aktuellt enligt Kilo.

Nu hoppas jag att dessa behandlingar plus att det nu blir några efterföljande lugna dagar för Kilos del gör att vi får ordning på detta och att han nu är som ny igen 🙂

Annars är väl dagens glädjeämne att Kilo i dag blev pappa igen. En tjej låg inne i mamma Winnies mage och gömde sig och i dag kom hon alltså ut. Jag är glad att det blev en tik åt Niina men det är ju synd att det bara var en valp där i magen även om vi ju misstänkt att det skulle vara så. Jag hoppas att vi få se prinsessan om ett gäng veckor 🙂

Under kvällen har jag sedan varit på avelsregionsmöte. Tyvärr dålig uppslutning och det är ju trist men vi som var där pratade ju på ändå.

Återbesök

I dag var det dags att besöka kiropraktorn Eva igen. Eftersom jag tagit hela förmiddagen ledigt så började vi med en längre runda i skogen, visserligen kolsvart ute men ändå skönt. På Norsholm sedan började jag med att vara med på Stinas återbesök, intressant att se vad som hänt sedan sist och hur Eva hittade sådant som fanns kvar. Det var kanske inte helt praktiskt att Stina var där först dock eftersom hon löper, mina grabbar som skulle in efteråt tyckte att dammsugning av golvet var betydligt mer intressant än att fokusera på vad vi faktiskt höll på med 😉

I dag hade jag två tider bokade, en åt Frisk och en åt Kilo. Frisken fick börja och på honom var det bara så att jag tyckte det kunde vara bra att ha en genomgång för att se om det finns något som vi behöver jobba med? Lite stämma i bäcken med andra ord. Frisken hade förvisso inte tid att ta någon större notis om Eva, det luktade ju så fruktansvärt gott på golvet… Men han var tämligen samarbetsvillig i alla fall.

Som vanligt började Eva med att titta på rörelser, fram och tillbaka samt på böjt spår. Hon såg inga konstigheter och domarens kommentar i lördags om att Frisken vrider ut tassarna bak fnös hon bara åt 😉 Sen gick vi in för att klämma och känna. Hela Frisken gicks igenom men allt kändes bra. Mjuk och spänstig, inga knäppningar eller andra konstigheter i lederna. Frisken fick testa att stå på en stor peanutball vilket var lite läbbigt men något han snabbt vande sig vid. Eva tyckte att han hade bra stabilitet och att han belastade alla fyra benen lika mycket.  Sedan fick han stå på matta och bli genomgången där också med samma resultat. Skönt så klart och jag hade väl inte förväntat mig något annat. Det enda som Eva kunde hitta var att triceps muskeln på vänster sidan var en aning mer spänd så den behandlade vi med laser eftersom det var gott om tid kvar. Vi fortsätter i övrigt som vi har gjort och försöker att bygga lite mer muskler inför kommande röntgen helt enkelt.

Sen var det dags för Kilo och om Frisken tyckte att det var spännande med ett golv som luktade löptik så var Kilo sju resor värre… Nåja för Kilos del var det ju ett återbesök. För tremånader sedan behandlade ju Eva honom med ledmobilisering i höger bäckenled, höger höftböjare och mellan 3-4 ländkotan. I dag höll hon med mig om att Kilo rör sig med betydligt bättre påskjut än sist och att han är mer liksidig 🙂 Men hon höll även med mig om att han borde kunna ta ut steget ännu bättre bak, det verkar som om jag faktiskt börjar lära mig lite jag med om rörelser, jag tycker annars att det är svårt. Vi fortsatte, efter att ha tittat på rörelserna, inne där även Kilo fick testa att stå på peanutballen men helt ärligt så var den lite för liten för honom 😉 Han höll liksom på att glida av så vi fick fortsätta på mattan i stället. Inga konstigheter med hur Kilo belastar benen i stående och han har en skapligt bra stabilitet också. Pendelrörelsen som vi testade var dock lite lite spänd så den ska vi jobba vidare med. Sen gick Eva igenom Kilo och även om hon inte hittade några direkta låsningar så valde hon ändå att behandla höger bäcken igen (efter att ha mjukat upp musklerna med laser) för att se till att det inte kommer tillbaka där igen. Även ländryggen behandlades i förebyggande. Kilo var dock helt oberörd av ledmobiliseringen vilket han inte var sist så det visar ju att han inte har några stora bekymmer kvar, skönt!

Sist gick vi igenom lite övningar som vi kan pyssla med hemma för att fortsätta att hålla hundarna i bra form 🙂 Sen bar det av hemåt för att lämna hundarna och kasta i mig lite lunch innan det var dags för en halv dag med jobb.

Efter jobbet tog jag med mig alla hundarna på en runda i skitvädret. Blåst och snö som var som vassa pilar, hu. Eftersom Kilo ju var behandlad så fick en kortare 3 km runda räcka denna kväll. För de andra två var det ju dock inte riktigt nog men i dag hade jag planerat in löpbandsträning vilket ju passade fint i ruskvädret 🙂

Odden fick börja och i dag testade vi att höja bandet i framkant så att det blev lite uppförslut för första gången. Odden fick sedan skritta på 7+7 minuter och han rör sig fint 🙂 Frisken ville gärna vara med redan när Odden körde eftersom han är så godisfixerad så när det sedan var hans tur så skuttade han glatt upp på bandet och väntade på godisregnet. Han fick också gå i uppförslut i dag och 7+5 minuter för hans del.

15977454_10206415542306454_2030639520928310431_n
Taskig mobilbild på Odden på löpbandet.
Observera att han sätter i högerframben helt rakt i skritten 🙂 Detta jäkla högra fram som vi gjort på mycket med, så skönt att se det användas korrekt. I trav fladdrar det rätt bra i Oddens front 😉 och det kommer vi nog inte kunna jobba bort helt, men vi kan förhoppningsvis stärka upp honom och göra det bättre.

 

30:e december

Näst sista dagen för året och man skulle kunna tro att vi är i mars i stället för i december? 9 grader varmt och blåsigt, tvi vale. Men dagen före nyår är ju en speciell dag, det är nämligen Kilos födelsedag. Kilo vår jättebaby, lillpojken som inte kan förstå att han faktiskt är äldst i vår lilla hundflock numera.

Och fyller man år ska det så klart förevigas. Vädret var dock allt annat än hjälpsamt. Grått, grått, grått och inget ljus att glädjas över. Nåja är man envis så är man. Jag släpade ut stativ och fjärrutlösare på en äng och tänkte att jag nog borde kunna fota Kilo själv. Men som vanligt så förvånar KG sin matte. Inte behövde jag stativ och fjärrutlösare. Jag ställde helt enkelt bara upp Kilo där jag ville ha honom, bad honom stå stilla och fattade kameran. En stillsam fråga ”ser du vem som kommer?” och Kilo sträckte snällt på sig. Och så här blev resultatet.

kilo
Kilo, 5 år ung. I bland är det verkligen inte svårt att fota uppställda hundar 😉

kilo-huvud
Ja och som vanligt kan jag inte låta bli att fota Kilos huvud. Det blir liksom inte vackrare än så här om ni frågar mig

Vi har väl haft en rätt slapp dag annars. Två rejäla promenader har vi visserligen varit ute på och jag har varit i väg och handlat en sväng till i morgon men annars har vi mest myst. Det blev grisöron till alla tre efter kvällsmaten och Kilo har fått träna lite små saker eftersom han tycker att det är skoj och gillar köttbullar 😉

Jag ser fram emot många fler år tillsammans med KG som är en skojighund att leva tillsammans med!

Kiropraktor igen

I dag var det dags att hälsa på kiropraktorn igen, denna gång med Odden. Odden kollades ju i somras av Eva men eftersom han senaste månaden har haft lite spänningar i ländryggen och jag vet att han och Frisk har slagit ihop ett antal gånger så valde jag alltså att kolla upp honom igen. Förebyggande friskvård är och kommer vara A och O för Odden resten av hans liv!

Eva frågade först lite om Oddens historia och jag uppdaterade vad vi sysslat med sedan sist och fräschade upp hennes minne om Odden. Sedan gick vi ut och visade upp rörelser, först fram och tillbaka i långsamt tempo och sedan fram och tillbaka i travtempo. Därefter skritt i cirkelform åt båda hållen. Efter den okulära kollen tyckte Eva att det möjligen såg ut att finnas något på höger bak eftersom Odden där var en aning kortare i steget.

Vi gick då in och började med att kontrollera Oddens stabilitet. Här var Eva nöjd med Odden och menar att han har skapligt bra coremuskler som hjälper honom att vara stabil i kroppen. Odden lägger inte över någon vikt eller avlastar något ben synbart mer än något annat men en liten, liten, liten skillnad fanns att se på höger fram vilket ju inte är så konstigt då det ju är Oddens svagaste sida och ben.

Därefter gick Eva igenom hela Oddens kropp och kände efter om det fanns något ställe som vi skulle behandla genom ledmobilisering. Några stora saker hittade hon inte men lite spänningar i höftböjaren på höger sida samt bakre kotorna av ländryggen tyckte hon att vi skulle behandla. Men innan själva ledmobiliseringen sker så mjukar Eva upp muskulaturen runt området som ska behandlas med laser. Odden njöt av både klämmandet och av laserbehandlingen och stod/satt helt avslappnat.

När det sedan var dags att faktiskt behandla honom så fick jag hålla i vid halsen i fall att Odden skulle tycka att det gjorde ont men Odden var verkligen helt avslappnad och såg mest ut att njuta av att Eva behandlade honom. Det var som sagt inga stora låsningar som skulle lossas men det är ändå skönt att se att hunden är bekväm med behandlingen.

När behandlingen var klar fick Odden gå ut till bilen och vila medan jag hängde med även på nästa hund som skulle behandlas av Eva eftersom det var Ann-Sofies Stina. Jag tycker ju att det är så rackarns intressant och när de nu ändå låg efter varandra i tid så passade jag på att lära mig ännu mer 🙂

Det blir en helt annan sak när man bara kan lyssna och lära sig och inte är där med sin egna hund som man ju då måste hålla lite ordning på och stötta. Nu kunde jag i stället titta på Stinas rörelser tillsammans med Eva och hon förklarade vad hon såg och lika så under behandlingen så är det lättare att förstå och se saker utan egen hund att ta hand om. Med andra ord hade jag en mycket lärorik tid och redan i morgon ska jag tillbaka och diskutera dagens ”fynd” på Odden med Marie eftersom Odden har sin vanliga rehabtid då. Jag hade egentligen tänkt att byta hund på den tiden men Eva tyckte att det var en bra ide att redan dagen efter en sådan här genomgång gå på med laser igen så då gör vi väl det helt enkelt 🙂

Eftersom Odden varit på behandling fick han avstå kvällens lydnadskurs och i stället tog jag med mig Kilo. Kilo var taggad till tusen och jag måste ju erkänna att det var förbaskat skoj att träna lite med en hund som kan en massa redan 🙂 Jag är verkligen inte en hundförare som gillar just inlärning av de stora grunderna, jag gillar när man har kommit en bit på vägen och har hittat den där kommunikationen med hunden! Kilo som inte fått vara på kurs på många månader och som får ganska lite träning på hemmaplan också kom i håg en hel massa och var riktigt på tårna. Han är ju uppflyttad till klass 3, eller snarare det som efter årsskiftet kommer vara klass 2 när de nya reglerna träder i kraft. Jag har verkligen noll koll på de nya reglerna eftersom det fram tills för någon vecka sedan inte har funnits några spikade regler att tillgå från SBK. Nu finns de dock och jag måste nog ta och läsa på lite så jag vet vad det faktiskt är vi ska träna på?

Under dagens kurs tränade vi alla fall en hel del backa i fria följet eftersom det är en ny del. Det visade sig Kilo vara en fena på och jag kunde först inte alls förstå hur tusan han lärt sig det? Men så insåg jag att det nog hänger ihop med alla vänstersvängar med steg bakåt som vi kört då Kilo gärna tränger i just den övningen. Nåja den delen känns med andra ord som att han redan kan.

Sen ska det tydligen vara en L formation med skiften i som kommer i den nya klassen. Stå och ligg kan ju Kilo men sättande har vi inte tränat medvetet eftersom Kilo på tävling haft svårt för just ligg och jag inte velat blanda ihop det. Nu är det dock dags att börja med det och efter några försök så tror jag inte att det ska vara något jättesvårt att lära Kilo.

Inkallning med ställande har vi ju kört ett tag i liten skala där vi ju tränat hopp/stå. Det nya med den nya regelrevideringen är att hunden ska utgå från liggande ställning så vi körde lite inkallningar från ligg, inga problem, och så körde vi våra hopp/stå övningar vid sidan av det. Kilo börjar faktiskt få kläm på det och han börjar även kunna utföra det korrekt på lite längre avstånd. Nu medan jag skriver inser jag att han behöver få börja träna på inkallningsdelen efter ställandet också 😉

Vi avslutade med lite apportövningar eftersom det är Kilos stora stötesten 😉 Hopp/apport med träapport fixade han helt okej (?), en rak apportering med träapport gick också fint och avslutningsvis körde vi en rak apportering med metallapport där Kilo visserligen tittade på mig vid upptaget och undrade om jag verkligen var säker på att han skulle stoppa den där äckliga saken i munnen, men sedan faktiskt gjorde det han skulle. Efter den avslutningen blev det ett helt grisöra i belöning 😉

fritt följ
Kanske är det lite mer ”avancerad” träning med Kilo som jag behöver för att hitta motivationen att köra på lite mer med Odden och Frisken?

Kiropraktor

För min egen skull ska jag ta och skriva några rader om Kilos historia i höst. Alltid bra att kunna gå tillbaka och läsa för minnet är inte alltid de bästa…

I slutet av sommaren reagerade jag på att Kilo blev kort i steget bak. Kilo är ju rak i knät men trots den exteriöra begränsningen har han ett helt okej steg bak. Nu blev steget dock kortare och kortare och efter ytterligare någon vecka började han passgå en del vilket inte alls är normalt för honom. Jag funderade på om jag inte skulle ta och boka en veterinärtid till honom men kände att det inte var riktigt rätt väg att gå i just det här fallet. Med risk för att vara lite fördomsfull så gissar jag nämligen att jag hade fått ordinationen vila och 10 dagar smärtlindrande från veterinären och jag kände att felet inte var en överansträngning eller lättare skada.

Av en slump hittade jag samma dag som jag satt och funderade på hur jag skulle göra en annons om att kiropraktorn Eva, som ju tittade på Odden i somras, skulle komma till Norsholm igen. Det tyckt jag lät som en mycket bättre ide än ett veterinärbesök i just de här läget så jag bokade en tid. Dessvärre så var dagen då Eva skulle komma en dag då jag inte kunde ta ledigt från jobbet och åka med Kilo så det fick helt enkelt bli Henrik som åkte.

Kilo hade fått börja med att visa rörelser, först fram och tillbaka och sedan på böjt spår. Just det här med böjt spår är intressant tycker jag. Inom hästvärlden så tittar man alltid på hästen både på rakt och böjt spår vid en hältutredning men jag har aldrig varit med om en veterinär som tittat på böjt spår när det kommer till en hund? Det finns det säkert veterinärer som gör men jag har som sagt själv aldrig varit med om det så det kan knappast vara något vedertaget. Faktum med att jag pratade med Marie om det och hon har gjort samma reflektion som jag om just det och tycker att det är lite konstigt.

Hur som så hade Eva sett att båda bakbenen hade kort steg men framför allt högerbak på Kilo var extra kort i påskjutsrörelsen och de hade gått in för att behandla honom. Kilo hade en ledlåsning i höger bäckenled, höger höftled samt i mellersta ländryggen vilka alla behandlades med kiropraktisk ledmobilisering. Därefter behandlades han även med laser på dessa områden för att mjuka upp omkringliggande muskler. Vi fick vidare order om att massera just dessa ställen lite intensivt under kommande dagar för att hjälpa musklerna att mjukas upp.

Eva trodde inte att Kilo hade gått länge med dessa låsningar och det stämde ju bra med min upplevelse av när problemet började. Vad som gjort att det blivit så här är så klart svårt att svara på men troligen så har Kilo fått sig en smäll när hundarna lekt och det har tagit lite illa. Låsningen i ländryggen trodde Eva var en kompensations låsning och att det egentliga och ursprungliga bekymret hade varit just höger bäcken och höft.

Skillnaden på Kilo var i alla fall på ett sätt omedelbar. Han blev betydligt piggare och gladare och även sitt vanliga matglada jag. Under slutet av sommaren/början av hösten hade han ju nämligen börjat äta sämre även om han alltid åt. Men det är skillnad på att äta och att ÄTA 😉

Rörelsemässigt däremot tog det lite längre tid att se förbättringen. Eva sa att vi inte kunde börja se någon skillnad fören efter 4-5 dagar. Efter dessa dagar såg jag visserligen en förbättring men inte fullt ut till hans normala rörelsemönster. Av den orsaken behandlade vi Kilo även med en kur smärtstillande i några dagar och efter det tycker jag att Kilo varit sig själv igen 🙂

Min magkänsla var med andra ord rätt, vi hade kunnat behandla honom med vila och smärtstillande från början och vi hade säkert sätt en liten förbättring men vi hade bara behandlat symtomen då, inte orsaken. Nu hoppas jag att Kilo får fortsätta att må bra igen och så tänker jag att vi i vår ska besöka Eva igen och se så att det inte har uppstått samma eller andra låsningar igen.

I dag, ett antal veckor senare, upplever jag inte längre att Kilo är kort i steget bak, han passgår inte heller och överlag ser han pigg och glad ut, som det ska vara med andra ord.

Däremot ska vi om någon vecka träffa Eva igen, men denna gång är det Odden som ska få träffa henne igen. Både Marie och jag upplever att han är spänd över ryggen och även i bogarna och det kan så klart bero på flera saker men för att utesluta att han fått låsningar så blir det ett besök hos Eva för hans del också. Jag ser besök hos kiropraktor som ett led i Oddens fortsatta friskvård och som något vi nog kommer att fortsätta att göra återkommande i den mån det behövs.

I dag var Odden hos Marie igen och redan för två veckor sedan valde vi ju att köra elterapi i stället för vattentrasken just för att ryggen kändes spänd. Odden visar fortsatt lättare obehag när Marie klämmer honom vid ländryggen och bakåt så i dag blev de laserbehandling av ryggen så får vi se om det hjälper honom att bli kvitt stelheten? Alltså obehaget han visar är att han sätter sig ner när Marie börjar klämma så det är inte så att Odden går och har rejält ont, men med hundar som Odden som gärna döljer sin smärta får man vara uppmärksam på det lilla. Det blir som sagt bra med ett besök hos Eva också för att se så att det inte är någon låsning som gör att det är spänt. För är det en låsning spelar det ju inte så stor roll hur mycket vi än behandlar, helt bra kommer vi ju inte att få det eftersom vi inte åtgärdar det underliggande bekymret.

Jag vill ju också att vi ska kunna få Odden att bygga mer muskler för att avlasta. Nu har han ju äntligen börjat lägga på sig så passa mycket igen så att det finns något att börja bygga muskler av (låg i dag på 49½ kg vilket visserligen gärna får öka med något kilo till men ändå är betydligt bättre än de ynka 44 kg som han vägde i slutet av augusti!) Men för att kunna bygga rätt muskler måste han ju också kunna röra sig utan inskränkningar annars kommer han ju inte att bygga muskler på de stället som han avlastar.

Ja det är mycket att tänka på och ta hänsyn till men jag när ändå ett gott hopp om att vi ska få behålla en pigg och glad Odden ett gäng år till. För pigg och glad är han och den allra goaste lilla Oddisen man kan tänka sig!

Om någon är nyfiken på vem Eva är så finns det här en länk till hennes hemsida, där man kan läsa mer om kiropraktik på hund men även på häst och människa.

Stendörren

Varje dag jag får vakna utan att den där jäkla klockan ringer är bra dagar!! Att jag sedan vaknar typ samma tid ändå spelar ingen roll, det är just att slippa höra det där ilskna ringandet som är underbart.

I dag hade jag planer tillsammans med vänner och hade bestämt att jag bara skulle ta med mig Kilo på det. Odden är ju mattes lilla frimärke och är nästan alltid med men han får ju sin egentid varje onsdag när vi är på kurs. Frisken får ju en hel del egentid eftersom han är valp och behöver komma ut på egna saker på ett helt annat sätt än de vuxna hundarna. Men Kilogrammet får oftast nöja sig med att vara med tillsammans med andra och i dag tyckte jag att han minsann kunde få lite egentid han också.

Men eftersom Henrik var krasslig så tog jag med mig alla tre grabbar på en rejäl morgonrunda. Härligt krispig luft och pigga, nöjda hundar. Tillbaka hemma käkade jag frukost och sedan gjorde jag i ordning lite matsäck och packade ryggsäcken. Nu började både Kilo och Odden att stampa runt här hemma och göra små förväntansfulla ljud, matsäck och ryggsäck brukar betyda trevligheter, det vet de. Odden var inte det minsta road av att få vara kvar inne och Kilo tjöt i högan sky när han fick klartecken att hänga med ut genom dörren och det gick fort, fort att hoppa in i bilen när luckan väl öppnades.

Så åkte vi i väg. Dagen mål var Stendörrens naturreservat utanför Nyköping. Dit har jag tänkt ta mig länge men av olika anledningar har det inte blivit så, men i dag var det alltså dags 🙂

Vid parkeringen mötte vi upp vårt sällskap för dagen, Marie och Unix, Angelica, Moa och Drutten, Pia och Yrsa, Ann-Sofie, Kricka, Stina och Tito 🙂 När alla var samlade gav vi oss i väg och för den som inte vet så är Stendörren ett naturreservat ute i skärgården. Här finns stigar som tar en ut på uddar, stigar som går över hängbroar ut på öar och stigar som följer vattnet och går inne i skogen. Det är ju ändå något speciellt med att få vandra vid vatten och i dag hade vi en jäkla tur med vädret. Inte så varmt i luften men strålande sol så nog blev vi lite svettiga om ryggen när vi vandrade i solen och bitvis fick gå i kuperad terräng.

Nu får bilder från dagen berätta resten.

1
På väg ut till den första udden.

2
Där tog vi genast en gruppbild på dagens medverkande vovvar. Från vänster Yrsa, Moa, Drutten, Stina, Tito, Unix och Kilo

5
Och här är hela mitt vandringssällskap på samma bild 🙂

3
Via hängbroar tar man sig ut på öar och kommer längre ut i skärgården 🙂 Perfekt för oss som inte har tillgång till båt.

4
Fint väder hade vi ju. Inte klokt att de kan vara så varmt och vackert väder i oktober?! Hundarna blaskade gärna för att svalka sig och så klart för att släcka törsten.

8
Med undantag för vackra vyer så är fika det absolut viktigaste med att vandra! 😉 Trots värmen så stod det korvgrillning på agendan, för annars blir Marie sur 😉

fika
M
ed en kaffe i handen verkar de nöjda.

6
Angelica och Moa myser medan de väntar på att glöden ska bli klar. Moa fredar sin rumpa också, hon var utan tvivel grabbarnas favorit denna dag.

7
Yrsa spanar och vilar lite på samma gång.

9
Drutten passar på att vila lite under fikapausen.

yrsa-vantar-pa-korv
Y
rsa har tröttnat på att behöva vänta, ska korven aldrig bli klar?!?

10
På väg ut på Stora Krokholmen.

12
I
nte bara hängbroar utan lite andra varianter också.

18Unixen i ljungen.

yrsa
Yrsa poserar.

marie-och-unix
Marie och Unix i solen.

19
Stina och Tito är sambosar.

11
K
ilo med en segelbåt i bakgrunden. Det såg väldigt trevligt ut att segla så här i oktober.

13
Fikapaus nummer två tog vi ute vid Naturum. Kilo passar på att ta sig en rullning.

14
F
ika ska det va!! 🙂

15
Min bästa turkompis som även är väldigt lätt att fota, KG ❤

stendorren
En gruppbild till.

16
N
är vi varit ute vid den så kallade Stendörren så fortsatte vi genom skogen. Härliga skogstigar med en hel massa skyltar om ditt och datt samt ett gäng med stora modeller, kalvar, enorma ekoxar och….

17
… jätte svampar. De här kantarellerna är typ vad vi fick i höst, för nackdelen med att vi haft fint väder hela sommaren och hösten är att det är gräsligt torrt ute och svamparna lyser med sin frånvaro. Kilo undrar vad tusan det är för några konstiga saker som står mitt i skogen 😉

Det blev som sagt en väldigt härlig tur och Stendörren kommer jag absolut att återkomma till. Inte utan att jag blev lite nyfiken på hur skärgården där ute skulle se ut i vinterskrud?

Trask och sim

I dag var det dags för ett besök i Norsholm igen. Marie har ju haft semester så vi har inte varit där på några veckor. Under dessa veckor har Odden haft fri lek och belastats rejält! Han har varit på Böda och tagit ut sig både i vattnet och på stranden där han grävt. Han har fått många och långa rundor hemma i vår egen skog och han har debuterat på fjället. Men han har ju också fått bogen kollad av Krister med friskrivning.

Marie var nöjd med hur Odden kändes och efter lite kläm och känn så var det dags att traska in i buren för Odden. Första stunden grejade han och styrde i vanlig ordning, stod på kanten med ena bakbenet och fjantade sig men sedan skärpte han till sig och skötte sig fint. Vid något tillfälle utbrast Marie spontant ”men oj så fint han kliver på nu!” vilket så klart gör mig lite extra glad! På slutet var Odden lite trött och då ser vi att han kortar ner steget med vänster fram och jag undrar om det inte fortfarande är den där halsmuskeln som gör sig påmind? Den är visserligen skapligt mjuk och fin nu men det är det enda jag kan komma på som skulle kunna orsaka att vänster inte flexar lika bra.

Efteråt kylde vi vänster armbåge under tiden som jag spolade av och torkade Odden. Vi avslutade med att boka ytterligare några tider så att vi har. Lite semestrar för både min och Maries del gör att det blir var tredje vecka ett tag i stället för varannan men det går ju att komplettera med traskande i sjön här hemma så det gör inte så mycket.

På vägen hem stannade jag och handlade lite snabbt men sedan styrde vi kosan mot Gullbergsängen. Jag pysslade lite hemma innan jag tog med mig en liten halvlitershink ut och kombinerade hundpromenad med blåbärsplockande. Ett bra sätt att få hundarna att träna lågintensivt då det blir en hel del klivande i riset. Själv blev jag biten av en pissmyra på ena tån och svor långa ramsor, hatar pissmyror!

Efteråt var det svettigt och klibbigt. Odden hade fått motion så det räckte för dagen, Frisken också men Kilo var i behov av mer så jag packade ner bikini och flytväst och så åkte jag bort till sjön med Kilo. Först fick Kilo finna sig i att bli schamponerad. Han har ju fällt ur så dant som vanligt så här års men nu verkar fällningen vara över och jag hoppas att han vänder lite snabbt i päls nu! Lite renar päls får förhoppningsvis en positiv effekt om inte annat så luktar han fräschare nu.

Sen simmade vi. Faktiskt första ordentliga simträningen för den här sommaren? Vi har ju mest traskat eftersom det är bättre träning för Odden men nu fick det bli sim. Kilo var på, han simmar alltid 100 gånger bättre i sjön mot i bassäng. Ca 20 minuter låg jag i och blaskade medan Kilo simmade fram och tillbaka till mig med pipisen som jag kastade ut åt honom. Jätte skönt med ett dopp när det är så kvavt som det varit i dag.

 

5:e gången

Haha det är ju nästan löjligt, i dag var det femte gången som Frisken var med till rehabanläggningen i Norsholm. Då är det i morgon 3 veckor sedan han flyttade till oss… Som sagt vi hänger där mycket.

I dag var det dock en annorlunda gång, i dag var det nämligen Kilo som fick sig en genomgång. Han blev ju kollad av Marie i november senast och vi hittade lite små saker på honom då men inget av någon större natur, utan små saker som jag skulle tänka på. Det har vi också gjort men den senaste månaden har jag tyckt att Kilo varit lite stum i muskulaturen bak och valde därför att boka en tid åt honom för att ge honom en rejäl genomgång.

Odden och Frisken var ju med och Frisken verkar tycka att det är det naturligaste i världen att spatsera in på rehab 😉 Odden tyckte att det var jättemärkligt i dag att inte han fick någon uppmärksamhet? Att jag tog med honom berodde på att han i går var stel och när vi nu ändå skulle till Marie fick han helt enkelt hänga på.

Men som sagt vi la krutet på Kilo som först blev klämd på och stretchad. Fram är Kilo välmusklad, bak är han också välmusklad men inte i samma grad som fram. Han avlastar förmodligen en del vilket är naturligt för en hund som han, som har en rak knävinkel. Höger sida var mer stum i muskulaturen än vänster även om det i dagsläget inte är någon fara. Men jag ser ju vinning i att ta tag i sådana här ”problem” direkt innan det blir riktiga problem. Kilo fick därför elbehandling idag, första gången för honom! Lite konstigt tyckte han allt att det var men när han väl hade lagt sig på sidan och kände att det var skönt låg han nog mest och njöt. Under tiden masserade Marie baksida lår och hasen för hand.

13232966_10204852681035899_1261421332147393068_n
Avslappnad Kilo under elbehandlingen. Lika avslappnad som Olle och Maxen varit var han inte då han inte låg och blundade men att det var skönt visade han tydligt.

När Kilo var klar och jag fått diverse stretchövningar samt order om att vi i sommar ska vattentraska samt att vi ska dra i gång med cyklingen igen så fick Marie klämma och känna lite på Odden också. Vänster hals är bättre även om det finns lite spänning kvar och det jag kände i går när Odden var stel och jag körde med novafonen på honom visade sig vara tricepmuskeln som var spänd. Själv kan jag ju inte vad alla muskelgrupper på hundarna heter men jag börjar lära mig. Triceps och hamstring vet jag numera vart de sitter och att halsmuskeln fäster nere i bogen har jag ju också fått lära mig 😉 Vi tog ut hundarna efter att Marie klämt på Odden då hon ville se honom i rörelse. Kilo och Frisken fick sitta i bilen medan Odden fick röra sig på asfalten ute på parkeringen. Marie var väl inte helt nöjd med det hon såg och jag kan hålla med, Odden har rört sig bättre. Men någon större fara på taket är det inte utan vi kör på som vi har gjort den senaste tiden och så träffas vi ju nästa vecka då det är Oddens tur att ha rehabtiden som vanligt 😉 Fram tills dess kommer jag vara noga med att massera igenom Odden varje kväll och även köra med novafonen.

Att Odden får stumma muskler nu är inget konstigt. Dels får han göra mer och mer och kan därför lätt sträcka sig osv. Dels har han ju nu börjat muskla på sig och det betyder att det finns fler och fler muskler att skada 😉 Sen busar ju Odden gärna och när han sätter fart runt tomten är det så att jag sätter andan i halsen varje gång, han ligger ner i kurvorna… Naturligtvis försöker jag få honom att inte göra sådan tjuvrusningar men det är inte alltid jag lyckas. Men med tanke på att Odden faktiskt var med och gick i helgen som var så tyckte Marie inte att hans lilla stelhet var något att bekymra sig så mycket över.

Nu i kväll har jag i alla fall masserat igenom Odden ordentligt och märkte då att bicepsen på vänstersidan var rejält hård så den fick sig lite extra ompyssling. Odden tycker verkligen att det är skönt att få massagen och/eller novafonbehandling. Han ligger och sover mer eller mindre oavsett om jag puttar runt honom, lyfter på benen för att komma åt muskler på insidan eller helt enkelt rullar runt honom för att komma åt andra sidan.

Kilotid

I dag var det dags att ge Kilo lite egen tid. Det är inte utan att jag lite grann har dåligt samvete för att han fått stå tillbaka rätt mycket under det senaste året. Det mesta av vår tid har lagts på Oddens rehabilitering och Kilo har mest fått hänga med som den stora snälla björn han är ❤ Visst han har fått egna promenader i hög grad när Odden inte fick gå alls och en del kortare och längre vandringar har han fått under året men som sagt det mesta av vårt fokus har legat på Odden. Nu har Kilokraken dessutom fått en lillebror till att dela uppmärksamheten med och tillråda på allt är han ju äldst nu och försöker hitta sin position som flockens överhuvud, inte lätt när han fortfarande tror att han är lillpojken.

Men i dag var det alltså hans dag! Onsdag betyder i mångt och mycket lydnadsträning även om vi missat ganska många tillfällen i vår. Det var nog tre-fyra veckor sedan vi var i väg sist men i dag var det dags 🙂 Kilo såg lite smånöjd ut över att få gå ut själv genom dörren och lämna småglinen hemma och hoppade glatt in i bilen. Framme i Fyllingarum kände han så klart igen sig och visste vad som var på gång.

Dagens träning gick ut på att stärka Kilos självförtroende. Vi gick igenom samtliga klass 2 moment med fokus på fria följet och fjärren. Vi började dock med gruppmomenten. Sitt i grupp la han sig på en gång men i övrigt så är det ganska lugnt. Kilo valde att rulla sig (?) efter ca 4 minuter på platsen så jag fick gå tillbaka och fråga vad han höll på med? Inte det bästa gruppmomenten vi gjort med andra ord 😉

I övrigt skötte han sig fint på träningen. Bra attityd och han verkligen försökte hela tiden. Att vi inte kört på länge märktes främst på att han inte riktigt orkar köra så länge som vanligt. Han blir trött i huvudet och behöver pauser för att få andas ut och tänka på annat. Det fick han också och han skötte sig som sagt bra under hela passet. När jag kom hem anmälde jag honom till en klass två tävling. Han har ju bara ett första pris kvar till LP så vi testar väl och ser om vi kan få till det då 😉

kilo i vindskyddet
Goa Kilobjörnen

Justering av position

Uj uj vad dagarna går fort och rusar förbi? I tisdags vid lunch åkte jag i väg med jobbet till Sandvik utanför Rejmyre där vi jobbade med rutinplan och sedan ägnade kvällen åt bubbelpoolen och middag. Till förrätt fick vi en alldeles fantastisk persiljerotssoppa med halstrad pilgrimsmussla, mums. Varmrätt och efterrätt var helt okej de med men förrätten blev verkligen min favorit! I går var vi tillbaka på jobbet efter lunch, jobbade färdigt och sedan åkte jag och hämtade ut min nya fleecejacka eftersom jag ju eldade upp min förra…

Hemma möttes jag att två strålande glada hundar i hundgården 🙂 Vi tog en liten kort runda i skogen och sedan fick de lite revben av hjort att gnaga på som jag hittade i frysen. Tidigare kunde jag ju inte ge dessa mjukare ben till hundarna eftersom Maxen inte kunde hantera det. Men både Kilo och Odden gnager och tuggar ordentligt på dem  och flisar sönder benen innan de sväljer och då är ju faktiskt de mjukare benen att föredra. Märgben kan ju som vi tyvärr fick uppleva ha sönder tänder och det är ju inte så skoj. Nu får hundarna märgben också då och då men jag tycker som sagt att det är praktiskt att kunna ge revben, bogblad, nackar och liknande också. Dessutom känns det bättre att ge vilt än nöt… Jag hoppas att jag kan få tag i en hjort eller två till hösten att slänga i frysen, både till oss tvåbenta och till fyrbeningarna 😉

Sedan bar det av till Söderköping med Kilo medan Odden fick stanna hemma, vilket han så klart inte var det minsta nöjd över. Men Henrik mötte vi på vägen när vi åkte så Odden var inte själv många minuter. Oddens leder känns förövrigt torrare nu igen efter helgen så det känns väldigt skönt! Henrik fick ändå order om att kyla bägge armbågarna efter att de varit ute och i morgon ska vi till Marie igen vilket känns skönt.

Kilo och jag tränade i hop med vårt vanliga gäng. I Kilos värld löper typ alla tikar och han är mellan varven gräsligt ofokuserad och tråkig att träna med. Men mellan varven så glimrar han till och jobbar fint. Vi började med gruppmomenten och de gör Kilo faktiskt riktigt bra, jag undrar fortfarande vem som lärt min hund sitt i grupp? Sedan la vi nästan hela träningen på fritt följ. Vi har ett problem med att Kilo hamnar för långt fram i svängar och halter till höger/vänster och grunden till det är så klart att han tycker att det är positionen för långt fram som är rätt position. Nu har vi börjat rodda och försöker fixa till det här men Kilo tycker att det är svårt och blir lite frågande till varför han inte längre ska vara på samma ställe som han brukar vara? Mellan varven får han dock till det och då blir det så klart jubel och massor med klappar och godbitar. Vi avslutade med att köra några raka inkallningar, några skick till rutan (där Kilo har bra tempo ut och hittar rutan fint men däremot har vi under vinteruppehållet tappat vart i rutan som han ska stanna) och så lite bus och fjant för att avsluta ett, för Kilo, mentalt jobbigt pass med rätt känsla.

Vi pratade lite om tävlingar och jag skulle gärna köra en klass två eller fler för att ta det där sista första priset i klassen för LP. Men jag har ju ingen tid över för det?! Nåja någon gång under året ska vi väl få till det hoppas jag. Sedan blir det ju nya regler i lydnaden nästa år och jag får erkänna att jag inte satt mig in så mycket i hur de är utformade. Att det blir ganska stora skillnader i class tre (det som i dag är elitklassen) har jag förstått men i det andra tre klasserna är jag dåligt uppdaterad. Min fundering är om jag ska se till att fixa Kilos LP i tvåan och han sedan får lämna över just lydnadsträningsplatsen åt Odden i stället? Inte så att Kilo inte ska få träna men att jag kanske ska ägna just kurstiden åt Odden i första hand och att Kilo mer får jobba på när vi är själva.  Ja vi får väl se, jag planerar och tänker ofta att jag ska göra på ett sätt och sedan så slutar det ändå på ett helt annat sätt så den som lever får se.

Efter träningen passade jag på att stanna till hos Angelica och ta en snabbkik på Emmys valpar 🙂 Småttingar som tultar runt på golvet och som nu börjar utforska världen, underbart! På lördag stannar jag till igen eftersom jag ändå passerar när vi ska hem från spårträningen och då ska vi ta veckobilder.

Ja vem vet kanske är det en liten grabb i det gänget som har en adresslapp som det står Ramstorp på? Hoppas kan man i alla fall alltid!

fritt följFritt följ, knepigt men roligt att träna.

Glädjetårar i Sala

I fredags gav vi oss av mot årets första sennenspecial 🙂

Vi blev i år inte lika många som vi brukar men ett litet naggande gott gäng var vi i alla fall som bokat hotell i Västerås och tänkte umgås kvällen lång. Kilo var inte alls nöjd med matte när hon bara tog med sig Odden ut till bilen och jag får väl erkänna att jag gärna hade ställt Kilo också eftersom han, med hans mått mätt, har päls för en gång skull. Men eftersom jag bestämt att Odden behövde komma ut och socialiseras lite igen och att det inte skulle gynna vare sig Odden eller Kilo att matte stressade på utställningen med båda så fick Kilo bli hemma, till hans förtret alltså.

Odden däremot fick raskt sällskap i bilen. Diva hoppade in där bak hos honom medan Flisan fick åka i mittdelen av bilen, hon löper nämligen och Odden ska då inte göra några valpar! 😉 I Norrköping mötte vi upp Lisbeth och Örjan, Ann-Sofie, Marie, Stina och Unix och åkte raskt vidare till Västerås. Där checkade vi in och Anne hade plötsligt fallit bort från bokningen men Pias bokning som jag bokat av var fortfarande aktiv? Nåja Anne fick raskt byta namn och så bokade vi bord på restaurangen också för det var visst nästan fullt fick vi höra? Vi har bott på det här hotellet förr och då har vi varit nästan ensamma i restaurangen så vi var lite förbryllade över detta?

Nåja hundarna rastades och sedan samlades vi i mitt och Lisbeths rum för lite snax och bubblor. Vid sju begav vi oss ner till restaurangen och fick beställa mat och dryck. Drycken kom snabbt men sedan blev det stopp… Det tog en timme att få maten vilket även om det var relativt fullt ändå inte kan anses normal. Men åtminstone min mat, laxplanka, var god. Medan vi satt och väntade på maten så fick jag meddelande om att Annica som har Oddens brorsa Olof nu var på plats tillsammans med sin kompis Cissi och en halvsyster till Odden så när vi lite raskt hade rastat hundarna efter middagen så blev vi två till i vårt lilla gäng som kunde skåla in de resultat som vi önskade oss 😉

I lördags kunde vi ta det ganska lugnt. Lisbeth och jag tog en 40 minuters morgonrunda med Örjan och Odden innan det var dags att inta frukost och sedan packa ihop. Sen bar det av till Sala och åtminstone jag var mycket nöjd över att det var någon grad kallt vilket betyder att det är betydligt lättare att hålla hundarna rena!

Odden har inte varit på någon större utställning sedan förra året i Sala och då var han ju valp så det var faktiskt debut för honom i officiella sammanhang! Med allt vi gått igenom så var jag ju egentligen nöjd med att vi överhuvudtaget kan tänka oss att delta på en utställning. Odden var hur som helst på tårna och jodå han behöver verkligen komma ut och socialisera sig. Efter ungefär två timmar började han lugna ner sig så pass att jag kände att jag kunde sluta att vara 110% fokuserad på honom och i stället även kunna kika lite på allt runt omkring 😉

När jag anmälde tänkte jag att jag skulle välja unghundsklassen även om Odden faktiskt fortfarande kunde gå i juniorklassen. Men jag ville ge honom lite tid att få lugna ner sig och dessutom brukar det ju i unghundsklassen vara lite färre anmälda och jag tänkte att det kunde vara bra om det inte var så trångt för Oddens skull. Nu visade det sig att valparna och korthåren flyttades till hanhundsringen så det blev betydligt mer tid att lugna ner sig än jag trott, men det var ju bara positivt. När det kom till min tanke om färre i unghundsklassen visade sig den vara helt fel! 8 juniorer kom till start, 14 unghundar 😉

Nåja det spelar ju faktiskt ingen roll, mitt mål med dagen var att Odden skulle sköta sig i ringen och då framför allt springa fint, stå stilla vet jag att han kan. Det var ju inte utan fjärilar i magen som vi klev in i ringen, vad domaren skulle tycka om min hund i stort spelade inte så stor roll, men vad skulle hon säga om rörelserna? Odden skötte sig i alla fall första varvet som vi sprang tillsammans med andra hundar och då hade vi hundar både framför och bakom oss så det var ju skönt. Sedan skötte han sig faktiskt riktigt bra även när vi väntade på vår tur och stod snällt när domaren klämde igenom honom, även tandvisningen som vi ju nästan aldrig tränat på fick Odden betyg väl godkänt i av matten 😉

Jag hörde inte ett ord av vad domaren sa i kritiken men jag fick en känsla av att hon gillade Oddens uppsyn. Glädjen över att Odden faktiskt belönades med ett excellent var ändå total! Tjoho vad skoj! Efter lite mer väntan var det dags för konkurrens och av 14 hade 7 fått excellent. Domaren tackade ganska snabbt av de tre hon inte tänkte placera och Odden fick vara kvar konstaterade jag faktiskt en aning förvånad. Odden slutade på en andra plats vilket jag är mycket, mycket mer än nöjd över och som grädde på moset fick han även ck 🙂 Kritiken blev så här: ”Utmärkt storlek, maskulint präglad kraftfull skalle, bra bett. Kunde ha en aning mer stop. Tillräckligt vinklad fram, bra bak. Bra djup i sin bröstkorg men behöver breddas. Rör sig bra från sidan men behöver bli stabilare fram. Föredömligt presenterad, visas i tipp topp kondition.”

I den muntliga kritiken tyckte domaren att både vinnaren och Odd rörde sig fantastiskt trevligt och det var ju inte utan att det kom en liten tår av glädje hos matten då.

Så mycket tid och ork vi lagt ner på Odden för att han faktiskt ska kunna röra sig fritt och så som en frisk hund ska göra, det här blev i alla fall ett litet bevis på att vi är på väg åt rätt håll. För när folk inte kan se att Odden är opererad, jag då anser jag att vi verkar jobba på rätt sätt. Vi är inte klara och även om domaren tyckte att Odden visades i tipp topp kondition så är det inget jag håller med om. Han ska förhoppningsvis bli både mer musklad och i bättre päls med tiden men nog var det här en liten seger allt 😀

Odden trav
Odden i ringen i fin trav 😀 Foto AnnCatrin Uppfeldt

Odd
Officiell debut med excellent, 2 ck, matte är mer än nöjd över det resultatet!!

I bästa hanklassen var det som väntat bara in och ut, men ändå, vi fick vara med och springa lite till 🙂

Jag tror att jag flög runt på små rosa och puffiga moln resten av dagen, men alltså det var så jäkla skoj att få visa min lilla trasiga hund och att det fick gå bra. Jag skojade om att vi nu är färdiga med den här karriären, man ska sluta när man är på topp 😉 Nä då, om Odden fortsätter att röra sig bra så ska han nog få vänstervarva fler gånger, han har ju liksom en biten matte.

Något annat skoj var att vi fick träffa två kullsyskon, både Olof och Molly (Oh My God). Lika glada och buffliga som Odden och med samma busiga blick ❤

O barn
Från vänster, Olof, Molly och Odden.
Olof ex 4 i unghundsklassen, Molly ex, ck opl i juniorklassen 🙂

Det blev en väldigt trevlig dag och resultaten i övrigt blev så här:

Bästa hanklassen

  1. Bernerdalens Jackpot, BIR, BIS
  2. Berntiers On Demand
  3. Kronblommas Yamas, cert
  4. Bauernhofs Örjan av Hålagård

Bästa tikklassen

  1. Kronblommas Rosalinda, BIM
  2. Bernerdalens Bouquet, BIR veteran, BIS veteran
  3. Doremis Dubble-Nougat
  4. Tjofselinas Bianca, cert

Kvällen i går blev lugn, jag var jättetrött men i vanlig ordning kommer jag inte i säng och när klockan passerat halv tio så piggnar jag ju märkligt nog till och har jättesvårt för att komma i säng? Dumt för i dag ringde klockan tidigt igen. Men när det är skojiga saker som står för dörren är det ju enklare att ta sig upp.

I dag var det dags för årspremiär med viltspårandet 🙂 Ingen av hundarna har spåret sedan i början av oktober då vi ju äntligen hade fått börja igen efter Oddens operationer. Men så kom bogskadan och då blev det ju spårförbud igen… Nu är inte Marie överdrivet nöjd med att jag låter Odden börja spåra igen men ett spår i veckan tycker jag ändå att vi ska kunna fixa. Det är ändå lite mer än 5 månader sedan den operationen så nu börjar vi lite försiktigt.

Jag var faktiskt på plats redan vid kvart i åtta i morse och efter en snabb genomgång så fick jag i uppgift att gå ut spår 55 som ligger allra längst bort. Ja det är bil som gäller dit så jag tuffade iväg och hundarna pep förväntansfullt bak i bilen 😉 Nu fick ju de sitta kvar medan jag gick ut spåret och det var klart besvikna miner när matte bara öppnade luckan men inte grindarna.

Tillbaka vid grillplatsen igen så rastade jag hundarna en och en eftersom de bara hade kissat på morgonen där hemma. Sedan intog jag frukost och pratade lite med några av de andra på kursen innan jag hängde på en springer spaniel på dennes spår. En jätteduktig liten hund som spårade så fint och metodiskt.

Ingen rast och ingen ro sedan, tillbaka vid grillplatsen för att lämna in klöven kom det fram en herre och sa att han skulle hänga på mig i spår 15 så det var bara att ta bilen bort till det spåret. Det var tursamt nog Oddens spår, tror att han hade ylat i högan sky om han inte fått börja av mina grabbar 😉

Odden slog på näsan direkt innan jag fått på honom selen men när han väl fick klartecken att starta var han lite tveksam? Det var rejält risigt i spåret och han får ju normalt inte gå och hoppa över en massa sådant så han blev lite frågande och tveksam över om han verkligen fick? När han till slut förstod att det var okej snirklade vi oss i väg. Odden är så rolig, han spårar så extremt noggrant! Går han av spåret så vänder han sedan nogsamt tillbaka och ser till att inte missa minsta lilla meter. Fort går det inte men eftersom han är så noggrann så går han ju nästan aldrig fel och därför tar det inte för lång tid ändå. Spåret var ganska långt och gick genom flera blötmarker och en hel del ris men Odden löste det hela på ett snyggt sätt och han ringar så jäkla fint i vinklarna att jag blir nästan tårögd 😉 Klöven hittade han så klart och var så nöjd med sig själv där han fick gå och bära den tillbaka till bilen.

Så tillbaka till grillplatsen för att lämna av vår följeslagare och klöven och då skulle jag genast i väg till nästa spår med Kilo. Vi fick med oss springel spanielns matte den här gången och det var bra för det är verkligen något som är konstigt med Kilo när vi kommer till det här stället?

Redan förra året så betedde sig ju Kilo konstigt blad karlarna som hade jaktkläder på sig? Ville inte gå fram och hälsa och kunde ju verkligen inte spåra om någon sådan karl var med bakom i spåret? I dag såg jag samma tendenser när han som var med på Oddens spår tittade in bak i bilen. Kilo såg förskräckt på honom och satte sig längst bort i buren? Det är verkligen inte ett normalt beteende för honom och jag kan inte begripa vad som hänt? Det enda jag kan komma på är att det skulle vara lukten i kläderna på de som har jaktkläder för han har inget bekymmer med karlar i allmänhet utan bara just här och med de som har jaktkläder på sig?

Nåja det var ju bra att det blev en tjej som hängde med på hans spår. Vi måste så klart jobba på att han ska sluta vara rädd för vad det nu är han är rädd för men i själva spåret vill jag ju att han ska ha en positiv känsla så därför var det bra att han inte behövde bekymra sig över vem som var med i skogen.

Kilo är ju betydligt svårare att läsa i spåret men i dag jobbade han ändå väldigt fint. Han är ju mycket yvigare i sitt spårande och håller sig inte alls i kärnan på samma sätt som Odden men han tar sig fram och han jobbar på. Spåret var väldigt uppbökat av gris på sina ställen och vid ett tillfälle så blev Kilo väldigt låg och smygande. Ställde sig och spanade och fnös sedan, troligen hade det gått en gris förbi för inte allt för länge sedan där. Men han tog sig igenom det också och hittade fram till klöven utan några större bekymmer. Vid återgången fick han ringa och leta lite men han löste det bra.

Tillbaka vid grillplatsen igen var det bara arrangörerna kvar så vi pratade bara lite snabb och sedan var det bara att åka hemåt igen med två trötta och nöjda grabbar bak i bilen. Jag stannade och handlade lite på vägen hem och sedan fick grabbarna ligga ute en sväng med varsitt stort ben innan vi på eftermiddagen tog en vända i skogen. Odden verkar inte ha några sviter kvar efter de stumma halsmusklerna för nu är han smidig och mjuk igen 🙂

I kväll blir det inte mycket till aktivitet gissar jag, känner mig nämligen rätt trött och sliten och skulle gärna haft en ledig dag till. Men veckan som kommer är ju bara 4 dagars så jag ska nog överleva den kommande veckan också 🙂

Dags att dra i gång träningen!

I tisdags när jag kom hem så hittade jag en Kilo som hoppade på tre ben i hundgården? Han var ohalt när jag gick med dem på morgonen och svärfar hade inte hört av sig under dagen och sagt att något var galet med Kilo så jag blev lite misstänksam över om hundarna busat lite väl hårt tillsammans? Jag kollade så klart igenom Kilo och hittade inga sår, ingen värme och ingen svullnad någonstans men däremot reagerade han han rejält när jag undersökte tassen.

Faktum med att det räckte med att jag tittade på tassen för att Kilo skulle börja gnälla lite ynkligt och att han tyckte synd om sig själv var det ingen tvekan om! Jag blir lite full i skratt över att han är en sådan dramaqueen när det kommer till saker som gör ont, en kardborre på fel ställe kan få Kilo att låta som någon som torteras, lite lätt överdrivet så där 😉

Vid närmare undersökning av tassen hittades ett pyttelitet sår som jag tvättade rent och fönade torrt runt. Såret i sig själv verkade svida så det var nog det som gjorde Kilo ynklig och inte att det skulle göra så förbaskat ont. Hur som, ut och gå skulle han ju inte så han fick stanna inne och så tog jag med mig Odden ut. När det nu var som det var så bestämde jag mig för att Odden och jag skulle ta en ”stadspromenad” nere i Finspång. Sagt och gjort, vi gav oss av och tog sedan en runda där Odden skötte sig fint. Mycket spännande att lukta på, en del märkliga människor att titta på och så lite hundar att hålla koll på. Gladast blev jag när vi mötte en liten boston terrier. Odden som blivit påflugen några gånger av småhundar är en aning reserverad och misstänksam mot dessa men den här verkade han enbart nyfiken på, viftade glatt på svansen och hade gärna gått fram och hälsat (vilket han inte fick, men det var ju ändå bra att han ville). Bostonterriern var också trevlig och svarade med samma signaler så det blev ett bra möte 🙂

I dag var det dags att dra i gång lite lydnadsträning igen! Det var visst väldigt länge sedan vi tränade sist… Nåja vi möttes upp ett gäng på bruksan i Söderköping för gemensam träning och kommendering. Kilo fick vara med eftersom hältan nu var borta och det lilla såret såg fint ut. Han fick dock ha en ballongsko på sig, något han inte uppskattade 😉 Sin vana trogen så är Kilo ”obrukbar” första träningspasset efter en lite längre vila? Han går helt upp i lukter och annat och är mellan varven inte riktigt kontaktbar. Vid det här laget har jag ju börjat lära mig det här och tar ganska lätt på det, jag vet ju att han nästa gång vi tränar tillsammans med andra så har nyhetens behag lagt sig och Kilo är som vanligt igen.

Med andra ord blev det inte mycket vettigt gjort förutom en sak. Vi började med gemensamma gruppmoment, först sitt i grupp och sedan platsliggning. Kilo fixade det jättefint?! Platsen kan jag väl förstå, det är både mer befäst och mer tränat men sitt i grupp har han ju aldrig riktigt förstått men det här gången satt han utan tendens till att lägga sig? Ja det var ju jättebra och Kilo fick så klart beröm i massor. Vi körde lite fritt följ samt lite fjärr och Kilo bestämde sig för att han i dag inte kunde lägga sig?! När han väl begrep att lägga sig var han tvungen att göra så började han vrida på sig och la sig åt vänster i stället för det mer normala rakt fram. Alltså den hunden om jag kunde få läsa hans tankar 😉

Vi blev sedan lite kommenderade och Kilo var helt borta. Kunde vare sig sitta eller lägga sig på kommando plötsligt och till slut tröttnade jag och band upp honom vid sidan om och så fick han helt enkelt ta en paus, samarbeta med mig hade han ju uppenbarligen ändå inte tänkt göra. Efter en stund gjorde vi ett nytt försök och då gick det i alla fall lite bättre. Vi avslutade med att bli kommenderade igenom ett fritt följ av Lotta och då var Kilo plötsligt med på noterna igen och gick riktigt fint. Nåja nu har vi stökat igenom den här första träningen så härifrån kan det bara bli bättre!

Tanken är att försöka ta ett sista första pris i klass två för Kilos del under våren/sommaren, det är bara så svårt att hitta någon helg som vi kan ge oss ut och tävla på?

Odden var med i bilen så när jag tyckte att Kilo var klar fick liten komma ut en sväng och vara med han också. Hej och hå, där vilar inga ledsamheter utan allt är väldigt spännande hela tiden. Någon direkt träning för Oddens del handlade det inte om utan han fick vara med ute på plan en stund, kika och titta på de andra hundar men även kampa lite med kopplet vilket han mer än gärna gör 😉 Det är skoj att ha en hund som jag kan belöna med kamp igen! Några gånger ”snodde” jag kopplet för Odden och så fick han komma in i en flygande start på ett fritt följ, när han gått några steg med fin kontakt så fick han kampa igen. Tror att det kan vara ett bra sätt att få fram både intensitet och koncentration från Oddens sida. Odden fick även genomföra en tandvisning eftersom vi ju faktiskt snart ska på utställning och tandvisning är något vi tränat sorgligt lite på. Cari ställde i alla fall upp och gjorde en koll på tänderna och pillade runt med honom och det var ju perfekt eftersom Odden inte känner henne.

Ja nu har vi sparkat igång en ny träningsperiod och det ska bli skoj att jobba lite med grabbarna igen!

I skogen ska man vá!

Äntligen dax för lite ordentlig skogsvandring igen. I skogen är vi ju varje dag och vi har en fantastisk hemmaskog med många stigar att välja på, men det är ju ändå så att man vänjer sig och ”tröttnar” lite på det man har som vardag. Därför är det ju så skoj att åka iväg och testa nya skogar.

Men vi började dagen med vår egen hemmaskog. 40 minuter i snöfall blev det och Odden var mycket nöjd över att få springa lite lös igen. Han sköter sig faktiskt bättre och bättre när han är lös, det märks att det inte är riktigt lika nytt och fantastiskt att få röra sig fritt nu som de första gångerna han fick vara lös och det är ju precis så som det ska vara.

Efter frukosten började jag plocka fram lite fika till dagens utflykt och Kilo som inte fick följa med förra helgen när träningsväskan packades ägnade hela tiden som jag plockade i saker och bytte om åt att pipa och gnälla…. Lätt övertaggad kan man väl kalla honom. Desto mer nöjd blev han när han faktiskt fick höra det i hans värld magiska orden ”ska du följa?” och kunde kasta sig ut ur dörren…

Dagens utflykt var förlagd till Getåravinen och lite extra km i skogen runtomkring. Sällskap hade vi också och det gjorde ju utflykten ännu trevligare! Vid parkeringen vid fd Getå hotell samlandes jag och Kilo, Ann-Sofie med Stina, Xinger och Tito, Marie med Unix och Eva med Belle och Elton 🙂

Vi gav oss raskt i väg med ryggsäckarna käckt på ryggarna och glada i hågen. Hemma hade det som sagt fallit ett stillsamt snöfall men i Getå sken solen och vädret var verkligen perfekt för några timmar ute. När vi gått en bit insåg vi att vi inte gått in i ravinen som det var tänkt. Ingen fara på taket det var ju bara att gå ner till ravinen då… Det visade sig vara brant, vilket vi ju borde ha kunde räkna ut med tanke på att det heter ravin… Men efter kanande på både hälar och rumpor så var vi alla nere i ravinens botten och kunde förundras över att det var som att komma ner till en ny värld?

trädkramare
Trädkramare?
Nä det var bara pur lycka över att det fanns något att hålla fast vid i den branta lutningen, som dessvärre inte framgår av bilden.

ravinen
Getåravinen, en fantastisk plats. Den ligger bara en liten bit från E4:an norr om Norrköping men när man är där kan man inte begripa att bilar ens existerar, det är mer som att förflyttas tillbaka 200 år i tiden.

Till slut kom vi ju även upp från ravinen och fortsatte då under E4:an och vidare på Östgötaleden som har en slinga som heter just Ravinrundan. Nu gick vi inte hela den rundan då mina vänner vid förfrågan ansåg sig vara både halta och lytta och inte trodde sig klara av 17 km som den rundan är. Så jag studerade kartor och kortade av rundan så den blev ca 8½ km i stället vilket passade sällskapet bättre. Det kluriga med att gå utanför led är ju att man måste hitta… Det gick ganska bra men vi gick lite fel två gånger vilket gjorde att vi gick någon km extra. Dessutom ville vi uppleva ravinen även på vägen hem så det blev lite extra meter där med så totalt gjorde vi nog 1 mil idag ändå 🙂

i skogen
B
reda fina stigar att vandra på, perfekt när man är några stycken! Att det skulle vara så hade jag ingen aning om när jag tittade ut rundan så det vara bara ren tur 😉

gusväg
Lite grusväg gick vi också på. Hundarna njöt av att få strosa och hoppa runt.

hundarna
Alla dagens deltagande hundar, från vänster: Xinger, Tito, Stina, Unix, Kilo, Belle och Elton 🙂

Det blev så klart fika efter ungefär halva rundan, gött och vi fick sitta i solen dessutom 🙂 Att vandra när man har trevligt sällskap är verkligen inte det minsta ansträngande utan bara härligt. Vi hade ju dessutom inte setts på ett tag så det fanns massor att prata om, fast det brukar gå bra att prata även om det var nyligen vi sågs också så klart…

stig
Ute på tur,  då går det inte att vara sur 😉

Vi fick som sagt genom ravinen även på vägen hem, man ska passa på att njuta när man kan liksom! Och det går liksom inte att nog betona, ravinen kändes nästan magisk.

unix
Unix i ravinen.

Ja hit kommer jag och de andra absolut att återvända, vi kunde ju liksom bara tänka oss hur fantastiskt det ska vara där när grönskan frodas!

Fyra timmar ungefär vara vi ute och jag hade lätt kunnat vara ute lika länge till!. Hundarna var i alla fall klart nöjda med sin dag och skuttade raskt in i sina bilar. Ja eller Belle skuttade först in till Kilo, han är lite av en idol för henne och Kilo kan verkligen inte begripa varför 😉

bilen
Bilen är alltid bra att ha. Kilo nöjd över att fått vara ute i flera timmar 🙂

Hemma möttes vi så klart av en överlycklig Oddis. Han var klart fundersam över varför Kilo luktade av andra hundar och gick noggrant igenom honom från nos till svans. Odden hade annars fått vara med hussen i skogen och ”märka” träd och naturligtvis även fått promenad.

Här hemma har vi sedan mest slappat resten av dagen. Odden och Kilo har fått göra lite balansövningar på plattan och halvbollarna och så har jag nog tänkt att Odden ska få en omgång med novafonen innan det blir läggdags.

trollskt till bloggen
Så härligt i skogen i dag att jag tror att Kilo och jag tar oss en ny tur i morgon faktiskt!

 

Nyborg med baciller

Så har vi varit en sväng till grannlandet Danmark igen. Svärfar var snäll och skjutsade in mig och grabbarna till Norrköping vid lunch i fredags och tog sedan med sig Lisas buss och Odden hem igen. Resan ner till Nyborg flöt smärtfritt, skönt att åka större delen av färden i dagsljus. På plats på hotell Villa Gulle, där vi bott tidigare, visade det sig att vi fick ett extra rum utan kostnad så Emma fick en egen liten kupé medan jag och Lisa delade rum med hundarna. Hundarna ja, tre grabbar, funkar fint tillsammans. Jodå det gruffas och muttras lite när de precis träffas men sedan bildar de raskt en ny flock tillsammans och har full koll på vart kompisarna är om de får gå på lite olika ställen när vi rastar eller är på utställningen.

Framme i Nyborg checkade vi som sagt in och sedan rastade vi hundarna. Det blåste isvindar och var allt annat än skönt ute men grabbarna var glada över att få sträcka lite på sig. Sedan mötte vi upp våra danska vänner Christina och Fie och intog som sig bör bubblor 🙂

Under kvällen började jag känna av en allt mer irriterande rethosta som blev värre när vi skulle gå och lägga oss. Jag sov ganska dåligt men hur det nu än är så blir det ju förr eller senare morgon och dax att gå upp. Förvånade inser vi att det snöat under natten och det ganska rejält. Flera cm snö låg det på backen men tack och lov hade vinden mojnat. När hundarna var rastade fixade vi till oss och gick för att käka frukost och sedan bar det av bort till hallen som ligger bara någon km från hotellet.

Det blev en lång dag i hallen då det var många anmälda och domaren tog god tid på sig med varje hund. Yamas var först ut av våra och gjorde ju officiell debut med den äran, excellent vilket han var ensam om i klassen att få vilket alltså resulterade i klassvinst och även ck och därmed juniorklubcert som de har på sina specialer i Danmark 🙂 Till Kilo hade jag raggat handler i form av Fie och jag som tyckte att Kilo hade vänt i pälsen och inte såg helt naken ut när jag åkte hemifrån fick raskt revidera den åsikten… Det är väl då tusan att han aldrig ska ha någon päls det lilla Kilogrammet?! Nåja vi lever på hoppet att han är som Maxen som inte fick päls fören han var 5½ år så vi får väl kanske vänta 1½ år till då 😉

Domaren hade varit givmild med de blå och gula banden i junior och unghundsklassen men Fie och Kilo var ju hur snygga som helst tillsammans så de belönades med excellent 🙂 I konkurrensen blev de dessvärre oplacerade men jag är ärligt nöjd ändå, det är faktiskt en jäkla skillnad på en berner med och utan päls så att fixa excellent även utan päls är bra!

fie och kilo
Så snygga tillsammans 🙂

publik
J
ag vet inte, vare sig utställarna eller hundarna i vårt läger ser så där väldigt alerta ut men men… 😉

Sen var det Jackpots tur och han fixade vinst i championklassen och därmed även klubcert och sedan blev han även bästa hane och slutade som dagens BIM, heja heja Potten! Vi passade på att fota hundarna när juniortikarna började och jag fotade även den för dagen nya championhanen, Hansennens Monet 🙂 Sen blev det en ganska lång väntan på att tikarna skulle bli färdiga. Det är jättebra att domarna är noggranna och tar lite extra tid på sig när det är special men samtidigt blir det lite segt när det är så många hundar. När dagen var över hade danskarna sin utdelning av vinnarlistorna för 2015 och vi passade på att smita iväg tillbaka till hotellet och ge oss ut för att rasta hundarna. Nöjda hundar fick springa lite lösa runt Nyborgs slott och kunde sedan gå och lägga sig när vi kom in igen, en hel dag på utställning är jobbigt även om de inte rör sig så mycket.

jack
Potten, nybliven 5 åring.

kg
KG, nybliven 4 åring.

yamasen
Yamasen, nyss fyllda 9 månader.

Vi fick i oss lite bubblor och sedan gick vi ut för att käka. Förra årets upplevelse gjorde att vi letade upp en ny restaurang men den visade sig vara full och till slut hamnade vi likt förbannat på samma restaurang igen. Den här gången flöt dock allt på som man kan förvänta sig. Maten var god, kom ut i tid och var inte bränd 😉 Gräsligt trötta tog vi oss sedan till hotellet igen, rastade hundarna och gick sedan för att skåla på rummet igen. Vid det här laget började min hals krångla ännu mer och jag kände mig ganska matt i kroppen. Men skålat blev det och trevligt hade vi det även denna kväll!

Natten borde ju blivit toppen med en massa sömn eftersom vi alla var så trötta men nä. Först vaknade jag och frös så att jag skakade. Jag var alldeles för trött för att orka gå upp och hämta en filt men lyckades till slut somna om ändå. Vaknade vid fyra och gick på toa och kastade i mig en ipren eftersom jag misstänkte feber. Sen somnade jag igen men vaknade efter en stund och var sjöblöt. Det fullkomligt rann om mig så nog hade jag feber alltid. Jag somnade dock igen och fick ytterligare lite sömn vilket var välbehövligt.

Söndagen fick med andra ord börja med en dusch efter nattens febertopp och efter det kände jag mig lite mer med på banan igen. Hundarna rastades och förvånade såg vi nu att knappt en flinga snö längre syntes till? Vi fick i oss frukost och passade sedan på att tanka bilen innan vi tog oss till hallen igen, diesel är billigt i Danmark just nu!

Andra dagen på utställning och det kändes lite avslaget? Eller så var det bara jag, för jag var verkligen inte i någon vidare form. Vartefter dagen gick blev det värre och värre, från att bara hosta lite till att nu vara täppt i näsan och få huvudvärk och dessutom en feber som kom och gick, värdelöst. Denna dag hade jag inte kunnat springa med Kilo så det var ju en jäkla tur att jag hade Fie! Yamas gjorde om bedriften från dagen innan och var ensam om att få excellent i klassen, även i unghundsklassen var det bara några få som fick excellent så jag hade egentligen inga höga förhoppningar om att domaren skulle belöna Kilo med någon annat än VG. Men mina förväntningar kom på skam och Fie och Kilo fixade ett nytt excellent och det var det bara tre av fjorton som gjorde i klassen. Placeringen blev sedan en andra plats 🙂

Kilo i ringen
Snyggingar!! ❤

Jackpot gjorde samma lika som dagen innan och blev bästa hane igen så det blev återigen en ganska lång väntan på BIR och BIM bedömningen. Men det var det värt eftersom han blev BIR 🙂

ibi
Helgens trevligaste möte! Den här solstrålen är Ibi, dvs Odds kullsyster Bernerdalens Oh Land. Så lik sin bror i sätt och temperament och lika lycklig som honom med. Varje dag är den bästa dagen i deras liv, vilken fantastisk inställning ❤ Dessutom visade de sig ha samma långa tunga som inte riktigt får plats i munnen 😉

Sedan var det bara resan hem kvar. Ingen big deal i vanliga fall skulle jag säga men alltså jag var inte fräsch överhuvudtaget vid det här laget. Lisa körde första biten från Danmark men när vi stannade i skåne för att rasta och ge hundarna mat så bytte vi. Jag är ju lite lätt envis så jag kan mycket väl skjuta undan både huvudvärk och allmänt dåligt mående om jag måste så det gjorde jag nu men när vi stannade utanför Jönköping och Lisa beordrade byte så kände jag att det inte ens var läge att protestera. Lite jobbigt eftersom jag ju snart skulle vara hemma och kunna sova i min egen säng medan Lisa och Emma hade 50 mil kvar att åka men det var inte mycket att göra. En väldigt glad Odd mötte oss tillsammans med Henrik i Norrköping och vi lastade raskt om i bilarna och åkte sedan hemåt. Själv däckade jag i sängen och där blev jag kvar till halv nio. Då var hundarna rätt rastlösa och Kilo var nödig så jag fick på mig kläder och tog ut dem. En 10 minuters runda tog nu det dubbla och jag kände det ungefär som att jag skulle dö under tiden. Resten av dagen har jag legat i soffan och tyckt synd om mig själv. Hundarna fick komma ut en sväng på lunchen med svärfar som vanligt och har väl klarat sig även om de nog tycker att det är lite tråkigt. Det ser dessvärre ut som att jag blir liggande här i soffan även i morgon eftersom jag gissar att ingen på jobbet vill bli smittad…

Men även om sjukdom drar ner en del av upplevelsen så ger jag ändå Danmarkstrippen högt betyg. Det är alltid lika trevligt att ta sig över sundet och mötas av alla trevliga danska vänner, jag hoppas att vi snart åker dit igen!

30:e december och födelsedag igen :)

I dag firar vi födelsedag igen 🙂 Kilo fyller årets näst sista dag år och den här gången fyra år, dax att bli vuxen nu KG 😉 Dagen till ära skulle han så klart traditionsenligt förevigas med en ståbild. Det är ju ganska svårt när man är själv men jag tänkte att med fjärrutlösaren och stativ borde jag kunna få till det, Kilo är ju relativt lättställd. Nu visade sig den gode KG vara ännu mer lättställd än jag tänkt mig för när jag placerat mig där jag trodde mig vilja ha honom och gick tillbaka till kameran för att ställa in fokus och så ställde han upp sig själv och det var bara att ge ett ”Kommer det någon” kommando för att få honom att sträcka på sig och så knäppa av, smidigt värre faktiskt 🙂

DSC_6878_01
Kilo, fyra år och självställande 😉

DSC_6890_01
Det vackraste och snällaste uttrycken en hund kan ha tror jag bestämt ❤ Inte konstigt att jag aldrig såg åt de andra valparna i kullen trots att jag egentligen hade siktat in mig på en annan hane i kullen, men vem kan motstå den här chokladblicken?!

Dagen bjöd på vackert väder och vi tog oss en tur över ängarna på förmiddagen innan det var dax att åka i väg till rehab igen. Det är ju faktiskt 16 dagar sedan vi träffade Marie senast så det var väl på tiden. Odden fick mer eller mindre godkänt. Det finns en liten, liten galla på vänster armbåge som jag och Marie väldigt gärna skulle vilja få bort men det känns tveksamt om vi någonsin kommer lyckas med det? Hur som så fick Odden så klart traska och han fick både ökat tempo och lägre med vatten i och gick ändå så bra som vi kan önska, det känns så klart bra. Vi får fortsätta ta ett litet steg i taget och hoppas att vi om några månader kan släppa honom lös igen.

Kilo har ju haft något som i mänskligform skulle betraktas som nackspärr den senaste tiden. Marie fick därför klämma igenom honom men hittade inget speciellt. Troligen är det en av de stora nackmusklerna som fått sig en smäll och som orsakat lite smärta vilket gjort att hela skulderpartiet på Kilo nu är stumt. Vi ska jobba på med novafonen här hemma och så bokade vi en tid om 14 dagar till Kilo. Om han inte känns bättre tills dess så kör vi en omgång el då, känns det däremot okej så avbokar jag så klart tiden i stället.

Kvällen ägnades sedan åt att fixa morgondagens efterrätt som blir en Key Lime paj och så lite annat som också behövdes fixas. Kilo fick sig en tur i skogen på kvällen också i mörkret och som avslutning på sin födelsedag så blev det ett grisöra 🙂

Frustrerande

Det är galet frustrerande att ha en hund som enligt honom själv mår prima, toppen, fantastiskt och alla andra superlativ som man kan komma på, när verkligheten faktiskt är en annan!

Det är naturligtvis jättebra att Odden mår bra och klart och tydligt inte alls har ont längre! Men det är jättedåligt att han inte har någon som helst självinsikt och inser att hopp upp och ner från möbler, altanen, stenar, stubbar osv inte är lämpligt. Inte heller att ta satts och springa rakt in i Kilo, matte, husse eller annat som kan vara i vägen är en lämplig aktivitet, vare sig nu eller senare om jag får säga min mening… Faktiskt är det inte heller lämpligt att galoppera runt inomhus och göra slides när man kommer till en vägg och åka på alla fyra tassar i förhoppning om att han hinner stanna innan sagda vägg!

Det är så sjukt frustrerande att se Odden ha så mycket energi som fullkomligt pyser ur öronen på honom och tvingas säga ”Nej”. Jag skulle så väldigt mycket hellre vilja ta med honom ut på en runda i skogen, låta honom springa av sig eller för den delen bara få gå runt och nosa tills han blev trött.

Vi är nu inne på lite mer än 2 veckor av stillhet och jag har full förståelse för Oddens uppdämda energiförråd. Första veckan var han visserligen halt så då var det lättare, då valde han ju faktiskt själv en i alla fall något mer dämpad framtoning. Sedan dagen efter operationen finns inga sådan hämningar kvar. Faktum med att Odden försökte kampa med kopplet redan samma dag som han var opererad vilket så klart är lika med direkt olämpligt, men hur förklarar man det för honom?

Odden får inte vara själv för tillfället, helt enkelt för att han högst troligt skulle både förstöra sig själv och vårt hem då. Han är i stället med Henrik på jobbet vilket han visserligen tycker är gräsligt tråkigt men han finner sig ändå i det. Ett och annat täcke, fäll, filt får visserligen stryka på foten men det överlever vi. Hemma försöker vi att aktivera honom med något i alla fall. Dessvärre slutar ju Odden även att äta när vi inte låter honom få utlopp för sin energi så förutom att det är frustrerande att ha en hund som man måste begränsa så är det gräsligt frustrerande att ha en hund som inte äter. Matvägrare har vi visserligen en gedigen erfarenhet av men eftersom jag vet att Odden äter bra när han är nöjd så blir det frustrerande att se honom bara vända bort näsan när maten ställs fram.

Äta bör man även om han så klart inte behöver få i sig lika mycket nu när han ska vara stilla som när vi faktiskt motionerade två timmar om dagen. Märkligt, det är bara lite drygt två veckor sedan vi fick vara ute i skogen och att han åt med god aptit, det känns som flera år sedan.  Det trista med att han inte äter är ju att mat annars är en utmärkt aktivering i form av att ge den under berikning. Men om hunden inte äter alls så fungerar ju inte det, suck.

Något som däremot faktiskt fungerar är godissök så det har vi kört några gånger om dagen. Odden är ju en hejare på att använda näsan och att använda näsan gör honom i alla fall en aning trött. Korvsök i vardagsrummet är Oddens favorit just nu. Då lyser ögonen upp och hela hunden står och darrar av förväntning tills matte säger det magiska ordet som gör att han får börja leta.

Jag försökte också att aktivera honom med den lilla lila snurran som jag kletar mjukost i. Den fungerar en liten stund men så där jäkla skojig tycker Odden inte att den är, eller så är det mjukost som inte är tillräckligt gott. Om Kilo visar intresse för den är den dock lite mer viktiga att slicka ur så konkurrens fungerar till viss del för att trigga Odden. Självklart får även Kilo leta korv eller slicka ur den lila snurran, han får ju liksom sin del av sleven när Odden ändå gör något.

I dag åkte vi återigen till Norsholm. Någon rehab för Oddens del var det ju inte dax för men jag hade ju bokat om tiden till Kilo och en fyskoll av honom i stället. Eftersom vi alltså ändå skulle dit så fick så klart Odden hänga med. Marie klämde och kände lite på Odden och jag bad en stilla bön om att vi skulle få klartecken för att åtminstonde få börja gå några10 minuters promeander om dagen. Marie tyckte att det såg bra ut och konstaterade precis som jag att seromet har gått ner rätt rejält sedan sist för två veckor sedan. Frågan är alltså om den här bogen har varit ett bekymmer ett tag utan att vi har kunnat se det? Det skulle enligt Marie kunna vara så att Odden kompenserat för bogen med armbågen och att det varit därför inte seromet har gått ner så mycket tidigare. Helt klart en tänkbar orsak, men säkert lär vi aldrig få veta.

Marie gav ialla fall klartecken för att Odden nu sakta ska få börja röra på sig igen. Hon håller med mig om att det finns en ganska stor risk för att han annars kommer att skada sig, igen, när energin bara exploderar. Så nu börjar vi om igen då. En eller två 10 minuters promenader om dagen tills vi varit hos Krister och tagit bort agrafferna och så sakta öka på, Bin there, done that….

Vi gjorde slag i saken direkt när vi kom hem. Snabbt ombyte till regnkläder och sedan ut i skogen. Odden var lugnt sagt eld och lågor. Ordet lagom finns inte i hans ordbok, på gott och ont… Nöjd fick han nu ta vår lilla runda och även om han inte på något sätt egentligen var nöjd med det lilla så var det så klart 100 gånger bättre än att bara få gå på gräsmattan hemma och nosa lite.

Ja och om det är en tillfällighet eller inte, men jag märker direkt en skillnad på Odden när han få vara med och får någon form av motion. I kväll åt han, inte i någon jättefart och inte allt men ändå betydligt mer än han ätit de senaste veckorna. Han ligger dessutom just nu helt avslappnad och sover, far inte upp så fort jag rör mig eller tittar åt hans håll. En nöjd Odden ger en nöjd matte!!!

vila
Det här är vad jag vill se, en nöjd och trött Odd! Ja inte för att jag vill att han ska vara trött hela tiden, men att han kan koppla av och känna sig nöjd efter en dag, det vill jag!

Kilo fick för övrigt en genomgång av Marie i dag då. Musklad och trevlig pöjk var omdömmet. Det enda som Marie hittade var lite spända muskler kring höftböjaren så där ska vi köra lite med novafonen samt vara lite bättre på att stretcha efter längre pass. Kilo var inte nöjd när Marie skulle stretcha honom och tjurade ihop på sitt eget vis. Då blir han stel och stum som en ekstock och går knappt att lyfta ett ben på. Precis så gör han när jag ska sätta på reflexvästen, jag får mer eller mindre ta i med bägge armarna för att kunna lyfta ett av hans ben då… Men Marie har varit med förr och bad mig visa hur jag stretchar honom i vanliga fall och då tyckte Kilo att det var okej, bråka med matte gör han faktiskt högst ogärna 😉 När jag visat båda sidorna stod jag kvar och så tog Marie över och Kilo som då inte riktigt hängde med på att vi bytte var medgörlig även för Marie efter det 😉 Eftersom allt kändes okej i kroppen på Kilo så fick han testa på att gå i vattentrasken så att Marie, och jag så klart, kunde se hur han verkligen rör sig. Kilo har aldrig varit i trasken tidigare och med tanke på hur vi måste trixa och greja med Odden så var det ju spännande att se Kilos variant. Kilo som inte gillar när något rör vid hans tassar eller ben gick väl utanför bandet två gångar, bägge gångerna höll han på att dö av förskräckelse över att det både lät och kändes konstigt och sedan gick han mycket koncentrerat och duktigt mitt på bandet utan att ta ett felsteg. De må vara släkt Kilo och Odden men så många likheter har de då inte 😉

Nåja nu är Kilo kollad och eftersom vi inte hittade något alarmerande eller konstigt så fortsätter vi precis som vanligt 🙂

Upplandsleden 31:1 Skokloster

Även när livet är skit måste man försöka hitta på saker som livar upp. Personligen tillhör jag inte den skaran som gillar att prata ut och älta saker även om jag har ett gäng vänner som jag vet skulle ställa upp och lyssna. Men var och en gör det som anses bäst för en själv och i mitt fall trivs jag oftast bäst med att få vara i fred när något tråkigt händer.

Men man måste som sagt försöka att leva vidare även om en bästa vän lämnat en eller en annan bästis är halt. Tack och lov är Kilo en friskus i alla ordets bemärkelser. Alltid redo att hänga med matte med en viftande svans i försök att  liva upp mig ❤

Redan innan allt skit hände hade Hanna och jag planerat in en dagsvandring igen, våran vandring på Sörmlandsleden gav mersmak och vi hade tittat ut en slinga på Upplandsleden att vandra denna gång. Hanna undrade någon dag innan om jag verkligen ville gå med tanke på allt som hänt och jag kände bara att ja, jag behöver göra något annat!  Så i lördags packades ryggsäcken återigen med trangiaköket och en gryta som jag gjort stod i kylen för att tas med. Det visade sig dock att Henrik ätit upp grytan (?!), tydligen var en dubbelportion inte för mycket till matlåda i hans värld… Nåja jag hade en gulaschsoppa i frysen så den fick jag rota fram i stället och så gav sig Kilo och jag i väg. Får väl anses en aning korkat att åka 25 mil enkel resa för att vandra ca 14 km, men det var nog precis vad jag behövde där och då. Hanna hämtade vi upp hemma hos henne och sedan åkte vi vidare mot Skokloster. Ingen av oss hade kollat kartan så mycket men det visade sig ju vara skyltat så det gick fint att hitta fram.

uppland 4
Kilo väntar på att Hanna ska komma ut från porten så att vi kan ge oss i väg.

Det var värre med vädret. Regnet strilade ner så det var bara att dra på sig regnkläderna direkt och hoppas att kängorna skulle hålla fötterna torra under dagen. Leden började och slutade vid Skokloster slott så vi behövde ju bara en bil den här gången, praktiskt. Efter att ha kikat lite på slottet, som tyvärr höll på att renovera fasaden så så där överdrivet snyggt var det ju inte med byggställningar runt, letade vi rätt på starten av leden och gav oss av. Första delen av leden gick utmed Mälaren på mestadels skogsstigar. Kilo var alldeles galen och både pep och skrek ut sin lycka när han förstod att det var långvandring på gång. När matte hänger på sig en ryggsäck vet han att det vankas många timmar med frisk luft 🙂

Utmed vattnet såg vi tydliga spår av att bäver härjade och vi såg även bäverboet, någon bäver såg vi däremot inte, man ska visst vara ganska tyst för att lyckas med det och det var vi väl kanske inte…

uppland3
Work in progress 😉

uppland 2
Kilo tyckte att det var lämpligt väder för ett dopp i Mälaren och kunde inte förstå att inte matte och Hanna hängde på, det var ju jätteskönt i vattnet….

När vi gått en knapp timme tyckte vi att det var dax för frukost, ja eller Hanna hade varit duktig och ätit frukost hemma, jag hade det inte. Regnet strilade fortfarande ner men vad tusan, mackor och varm choklad smakar lika gott ute oavsett väder. Vi satte oss därför på våra sittunderlag under ett träd och plockade fram. Chokladen blev visserligen lite utspädd i regnet men det funkade. Plötsligt dyker det upp en hund en bit ifrån oss på ett krön och strax efter även en husse med ytterligare en hund. Förvånat konstaterade han att inte direkt hade förväntat sig att möta några andra i det här skitvädret och framför allt inte galningar som satt och fikade. Men han tyckte att det var härligt att se att vädret inte stoppade oss 😉 När han passerat tog det bara några minuter så dök det upp ytterligare en hund med matte och husse i släptåg. Även dessa såg milt sagt förvånade ut över att se oss och vad vi gjorde men uttryckte också sin förtjusning över att vi trotsade vädrets makter 😉

fika i regn
Inga sura miner hos Hanna trots ösregn, men det är klart, varm choklad gör vem som helst glad 🙂

uppland 1
Japp, Upplandsleden var det vi vandrade på.

vid vatten
Vi passerade flera ställen som skulle varit trevliga rastplatser om det inte var för regnet då…

uppland 5
Leden var ganska välmarkerad, det var i alla fall inga större bekymmer ens för oss ofokuserade vandrare att hitta rätt.

Leden fortsatte att gå utmed eller i närheten av vattnet tills vi kom till en badplats, därifrån gick leden på cykelväg en bit och sedan både i skogen och på lite grusvägar. Vi konstaterade att det var jakt i skogen då det stod bilar både här och där och dessutom en hel del människor på pass. Det kanske inte var helt uppskattat att vi klampade runt men om man jagar utmed en vandringsled antar jag att man är införstådd med att det kan dyka upp vandrare. När vi gått halvvägs tänkte vi att det kanske började bli dax att hitta något lämpligt ställe att inta lunchen på. Dock hamnade vi på en grusväg som inte gick genom någon vidare trevlig skog så vi fortsatte att knalla på. Efter att vi passerat en stuga gjorde vi dock halt och gick bort till en lite låg kulle inne i skogen där vi rotade fram kök och soppa. Nu hade regnet slutat sedan en stund tillbaka och faktiskt så kom en liten strimma sol fram. Den försvann snabbt dessvärre…

lunch på g
Lunch på gång. Soppan var ju fortfarande frusen så det blev lite micklande med att få ner den i kastrullen 😉

lunch
Hanna som vanligt med en vacker ätmin 😉

kilo lunch
K
ilo fick så klart resterna.

Efter lunchpausen fortsatte vi den sista biten tillbaka till slottet och bilen. Vi passade på att fota lite runt slottet och sedan kunde vi nöjda och blöta lasta in ryggsäckarna i bilen. Innan vi vände åter gjorde vi dock även ett snabbt stopp vid Flasta Kyrkoruin för lite kulturpoäng. Ruinen var dock lite väl fin och tillrättalagd? Svårt att se att den skulle vara så gammal faktiskt.

skokloster
Kilo med Skoklosterslott i bakgrunden. Den här sidan mot sjön var färdig renoverad och ser ju lite trevligare ut.

kyrkoruin
K
ilo vid Flasta Kyrkoruin.

Nu var klockan 16 och mörkret sänkte sig snabbt över oss där i bilen. Vi lämnade av Hanna hemma hos sig och fortsatte sedan hemåt. Det blev en hel dag med tanke på resan och det var rätt skönt att tänka på lite annat än sorg och oro…

Lydnad, viltspår och blommor :)

I dag bar det av på tävling, det var ett bra tag sedan sist! I april tävlade jag och Kilo tydligen sist och sedan dess har vi vare sig tränat flitigt eller duktigt… Men vi har ju dragit i gång lydnadskursen igen efter sommaruppehållet så lite träning har vi fått till och rent kasst så kan Kilo klass två momenten riktigt bra så när jag fick frågan om vi skulle efteranmäla oss till Söderköping för två veckor sedan så slog vi till, det skulle ju bli ett bra träningstillfälle tänkte jag.

Tursamt nog hade vi inte samling för ens vid tio i dag så vi behövde inte stressa på morgonen utan kunde ta en morgonpromenad i lugn och ro. Väl på plats i Söderköping kunde vi konstatera att det var ganska få startande och att det nog skulle gå skapligt fort, skönt 🙂 Vi var fem i klassen och jag som gillar att starta tidigt drog startnummer 5… Nåja det spelar ju mindre roll egentligen och fördelen var ju att vi fick lägga platsen på en kant.

När det var dax för platsen kände jag mig knappast lugn, det gör jag aldrig med Kilo efter allt strul vi hade med just platsen i början av vår gemensamma karriär, men särskilt nervös är jag inte heller, det var ju faktiskt länge sedan han gick upp. När vi vände upp efter att ha lämnat hundarna ser jag först att Kilo ligger och nosar rejält, hans plats råkade nämligen sammanfalla med där tidigare klassen hade utfört sin fjärr så det luktade säkert spännande. Nästa sak jag såg var att hunden i mitten var uppe och gick omkring, tyvärr gick hunden även fram till hunden som låg närmast Kilo och då bröt domaren mycket riktigt. För vår del föll ju det ut bra eftersom jag kunde gå tillbaka och muttra lite på Kilo för att han nosade och när vi sedan la om så hamnade vi inte på samma plats och då var det heller inte lika intressant att nosa. Efter att vi ”löst upp” hundarna från platsen fick vi gå av plan och belöna om vi ville sa domaren men jag valde att i stället vara kvar på plan men busa lite med Kilo för att försöka visa att det var ju inne på plan som vi hade roligt. Vid omläggningen sedan låg Kilo inte speciellt tryggt eller bra, vickade på rumpan och nosade lite snabbt några gånger, dessutom fick han syn på Ing-Marie och Chili som skulle köra sitt klass 1 program och fick en väldig svanhals ett tag. Men låg gjorde han ju och för  mig är det fortfarande det viktigaste med tanke på problemen som vi tidigare haft. På vägen ut passade jag på att på nära håll passera rutan och förklara för Kilo att det var där den var 😉

Sen blev det ju lite väntan även om klass 2 programmet går ganska fort. Till slut var det i alla fall vår tur och Kilo som brukar ha lite dåliga ingångar på plan höll kontakten fint 🙂 Fria följet däremot kändes inte alls bra. Segt och dålig fokus, jag vet att det ser skapligt ut ändå och att Kilo har skaplig position även om jag tycker att han släpar, jag saknar helt enkelt den härliga attityden som Kilo visar upp på träning men som vi har tappat på tävling. Betyget blev i alla fall en åtta så det ser väl som sagt helt okej ut ändå. Men bättre kan vi 😉

Läggandet strulade ju som tusan i våras. Sedan dess har vi knappt tränat det men när vi nu dammade av momentet den här veckan så har Kilo gjort det fint. Men nu på tävlingen så sa han att han inte förstod i vanlig ordning? Jag vände mig därför om efter något steg när jag kände att han inte utförde momentet och fick honom att lägga sig. Nolla i betyg så klart men kanske att Kilo lärde sig att ligg betyder ligg även när det är tävling?

Inkallningen var som vanligt fin och med hans speciella avslut där han liksom backar in sista meterna. Betyg 10. Rutan kunde vi gå rakt emot ganska många meter innan startpunkten så vi fick till en riktigt bra förberedelse där jag verkligen såg på Kilo att han visste var rutan var någonstans. Skicket var därför inget problem utan han galopperade raskt ut och stannade skapligt på mitt stanna kommando, betyg 10.

Apporten sedan. Kilo var lite ofokuserad eftersom man vände upp mot publiken så när jag hade kastat kände jag att han inte var med så jag påkallade uppmärksamhet innan jag kommenderade. Kilo gick faktiskt ut i full galopp, fick till ett skapligt gripande men efter några meter på väg in så ”tappade” han apporten, kom snabbt på att det inte var rätt och tog upp den och kom tillbaka i galopp. Betyg 6,5 men jag är mycket nöjd med momentet eftersom han dels galopperade och dels själv insåg att apporten skulle med in.

kilo metall
Inte en bild från tävlingen men en bild på en apporterande Kilo i alla fall.

Så var det dax för hoppet och vi hade inte fått till ett enda bra uthopp på hela veckan?! På kursen i onsdags ville Kilo inte hoppa ut (vilket normalt är hans styrka?) och i går när vi körde hoppet hemma totalvägrade han att hoppa ut om han inte fick en puff av mig i nacken. Av den anledningen tog jag en köttbulle innan vi åkte hemifrån och samtidigt som jag sa hopp kastade jag köttbullen så att Kilo hoppade. Jag hade ändå inte några större förhoppningar om att Kilo verkligen skulle hoppa ut så en aning förvånad såg jag Kilo göra ett skitsnyggt uthopp och fortsätta några meter innan han vände upp, precis så som det ska vara. Satte sig gjorde han också (vilket ju ett tag var ett stort bekymmer) och återhoppet var inga problem, betyg 10 och helt klart dagens överraskning 🙂

Så återstod bara fjärren som ju Kilo kan göra helt fantastiskt bra, eller helt låsa sig och inte göra ett skit… Nedläggandet var fint men när jag gav första sitt kommandot så låg Kilo i sin egna lilla värld. Ett lite skarpare sitt ”väckte” honom dock och han satte sig fint upp, även om han kan lite bättre egentligen. Resten av skiftena var fina och jag var nöjd över att han höll ihop ett helt program med tanke på hur lite vi tränat. Betyg 9. På helheten fick vi också betyg 9.

I vanlig ordning ser jag inte ett endaste betyg under själva tävlingen och den här gången spelade det ju verkligen ingen roll, vi skulle ju bara träna! När vi gick av planen så kände jag mig nöjd och glad och det var ju målet med dagen, att känslan skulle vara bra och att det skulle bli en positiv upplevelse att lägga i minnesbanken för Kilo. Kilo fick sitt grisöra som belöning och sedan gick vi bort och väntade på prisutdelningen eftersom vi faktiskt var sista ekipaget ut för dagen. Domaren passerade oss när Kilo låg och tuggade grisörat och berömde honom för att han såg så trevlig ut på plan, sådant känns alltid härligt att höra! 🙂

Vi fick ryktesvägen höra att vi klarade förstapris redan innan prisutdelningen men jag såg aldrig listan själv så jag var inte alls beredd på att vi skulle ha fått ihop hela 174 poäng, det med ett nollat moment! Tvåa i klassen blev vi också slagna med bara några ynka poäng, inte illa pinkat av två som bara skulle träna och skaffa sig rutin!

Pallen
Pallplats 🙂 Foto: Ingela Karlsson

Nöjda kunde vi lämna bruksan. Dock åkte vi åt fel håll först då jag i flera veckor sett en jättefin blommande äng precis söder om Söderköping. Jag har aldrig haft tid eller för den delen kameran med mig när jag passerat men i dag hade jag alltså planerat in ett litet fotobesök 😉

blommor
3:e oktober, eller 3:e augusti?

blommor gula
Ser ju mer ut som en sensommarkväll på blomsterängen än en höstdag, men härligt var det att se alla blommorna 🙂

Hemma igen fick Henrik åka i väg och lägga ett spår till Odden och när han var klar med det tog jag med mig Maxen, Kilo och svampkorgen och gav mig ut i skogen. Det fina vädret gör att trattisarna har lite svårt att komma i gång men en halv korg fick vi med oss hem så i morgon har jag nog tänkt mig att fixa till en soppa 🙂

Sen åkte vi bort med Odden för att han skulle få gå sitt spår. Alltså han är så jäkla duktig! Det är en fröjd att spåra med honom och jag går bara med ett stort leende på läpparna där bakom 🙂 Inga bekymmer med tätningar, underlagsbyte eller vinklar. Nästa gång ska vi nog testa att lägga spåret dagen innan så att vi börjar nosa på öppenklasspåren i stället, spännande att se vad Odden säger om det?

DSC_5459_01
Det hann ju bli lite dunkelt ute i storskogen där vi bitvis var men några bilder lyckades Henrik ändå ta.

Odden spår
Nöjd Oddie efter upphittad klöv 🙂 Han är dock inte jätteförtjust i älgklöven, verkar gilla hjort/rådjur bättre så jag ska kanske försöka få tag i några sådana nu när det ändå är säsong.

Hundarna kändes ganska nöjda sedan och har legat och sovit större delen av kvällen. Det är väl Odden som mellan varven försöker dra igång brorsorna men nu när klockan är över elva så ligger även han och sover.

Ja och så tjatar vi som avslutning om fototävlingen, snälla gå in och rösta på vår bild, bilden hittar du här 🙂

Nu ska vi tydligen i gång!

I går var det lydnadskurs för Kilo och mig. Vi behöver som jag skrivit tidigare en spark i baken för att komma i gång igen efter vintervilan som i år varit ovanligt lång för min del. Jag tror visserligen inte att det varit dåligt med ett längre uppehåll för Kilos del, snarare kan det ha varit tvärtom, men nu börjar äntligen motivationen till lydnadsträningen komma tillbaka igen 🙂

På kursen i går fick Kilo och jag i uppgift att köra programträning, för att checka av vart vi står. Även Cari och Sipa hade samma uppgift så vi började med att ställa i ordning en plan och sedan kommenderade jag igenom dem i klass tre. Sen var det då Kilos tur och han var ju på tårna kan man ju lugnt säga. När vi var på kursen för två veckor sedan var det ju flera av tikarna som luktade löp och sedan dess har han ju även parat, gissa vad han var inställd på…. suck. Pip, pip, kvitter, kvitter lät det om Kilo hela tiden och huvudet gick som en propeller.

Men jag värmde upp i någon minut och sedan kommenderade Cari oss igenom klass två. Kilo förvånade mig faktiskt. Fria följet var visserligen inget vidare då han var ofokuserad och pipig. Han håller visserligen positionen helt okej men jag känner att han inte är med mig. Läggandet var snabbt och inkallningen likaså. Vid rutan låg Indra lite till höger strax före rutan. Indra var väl mer eller mindre i höglöp för två veckor och det kom minsann Kilo ihåg. När jag frågade vart rutan var som ju är vår förberedelse så tittade Kilo till på rutan men sedan låste han på Indra. Jag sa då nej och frågade igen vart rutan var, en snabb titta på rutan och så glodde han vidare på Indra, suck. Jag testade ändå att skicka honom och han drog i väg, var på väg mot Indra men så kom han tydligen på vad det verkligen var vi höll på med och tog sig faktiskt till rutan i stället! Stoppet var obefintligt men det gick att dirigera in honom igen?! 🙂 Är faktiskt imponerad över att han fixade det med så mycket störning!

Sen apportering som Kilo numera utför, bara det är ju ett stort steg framåt, men visst finns det kvar att slipa på. Hoppet hade vi inte tillgång till så det kunde vi inte köra men fjärren sedan var faktiskt riktigt bra med tanke på störningen. Vi avslutade sedan med en plats där Kilo låg riktigt dåligt. Huvudet for upp och ner, fram och tillbaka och han låg väldigt lätt. Jag var tillbaka och sa åt honom och så skärpte han sig i några sekunder men sedan bara var han tvungen att börja spana på Indra och Nice igen. Till slut reste han sig faktiskt (?) det har inte hänt på över ett år nu…. Kilo såg faktiskt rätt förvånad ut själv över att han plötsligt stod upp. Jag gick så klart tillbaka och muttrade på honom, fick honom att lägga sig igen och sedan låg han ytterligare en stund innan vi avslutade.

Jag tror verkligen inte att Kilo kommer börja strula med platsen igen utan jag tror bara att det blev för mycket i går med en hormonstinn Kilo som bara hade löptik i skallen. För att ha sådan förväntan på löptik är jag ändå väldigt nöjd med honom. Han utförde ju faktiskt alla moment och hade fått poäng på allt utom platsen, det var faktiskt mer än vad jag hade räknat med.

Vi körde sedan lite själva med blandat resultat. När Kilo är på det här humöret kvittrar han mer eller mindre hela tiden vilket gör mig tokig! Vi jobbade därför en del med det och det blev i alla fall bättre. Vissa saker gjorde han sedan bra andra riktigt dåligt! Som när han i stället för att gå ut till rutan ställde sig och började lukta på en fläck på backen. Då blev det en time out för Kilos del och han fick hoppa in i bilen och ligga och ha tråkigt, japp så går det när man struntar i att samarbeta. När han sedan fick komma ut igen så var han betydligt mer sugen på att träna igen 😉 Vi körde bara lite kort och sedan avslutade vi med gemensamma grupp moment. Kilo låg inte bra på platsen men han låg 😉

I dag har jag faktiskt anmält till tävling och dessutom tittat på några fler tävlingar som vi kanske kan klämma in i vårt något överfulla helgschema. Vi har nämligen fått tiderna för spårkursen nu, sedan är det MH, utställning och så ska man försöka få till lite vandring och så också, puh.

I kväll har vi därför tränat lite på det momentet som vi har svårast för i klass två, hoppet. Kilo hoppar ut jättefint men sedan är det av någon orsak jättesvårt att sätta sig ner? Återhoppet brukar också fungera fint men som sagt vi behöver träna mer på att sitta 😉
Nåja, tre veckor kvar till tävling ungefär, bara att köra så det ryker nu när vi fått en spark där bak 🙂

fritt följ
Senaste tävlingen var i höstas i Sommenbygden och debut i klass två, nu ska vi ut på banan igen 🙂

Vi hoppas på valpar

Helgen och veckan börjar gå mot sitt slut, en vecka som har varit full av roliga saker! Något mindre roligt är att i dag har vintern kommit tillbaka. Eller egentligen så var det i går som snön kom men då var det ändå behagligt väder ute, i dag däremot har det varit kallt, rått och blåst snålt, blä. Känns som om vi plötsligt förflyttats till december igen, grr.

Nåja vinterns återkomst kan jag ju inte gör något åt så det är ingen ide att lägga någon energi på det. Idag var det däremot sennenträff, det är ju inte alltid jag lyckas komma iväg på det numera då jag ofta har helgerna fullbokade och jag trodde jag skulle missa den även i dag. Men hastigt och lustigt kom jag ändå i väg och med mig fick Maxen och Odden hänga. Kilo blev kvar hemma med hussen som åkt på en manlig förkylning och är mer eller mindre döende… 😉

Orsaken till att Kilo blev hemma är att han har haft en tik från Danmark här i några dagar för parning och det blev bland annat en parning i dag på morgonen, med andra ord kunde han gott vara hemma och vila lite. Eftersom det luktar löptik på tomten är Maxen extremt på tårna och under sennenträffen hade jag en plan när jag åkte att Maxen kunde vara lös och att liten skulle vara kopplad. Det fick dock snabbt revideras eftersom Maxen blev totalt fixerad på en tik och inte lyssnade för fem öre på mig, suck. Gubbsjuka Maxenpaxen kan konsten att driva matte till vansinne! Odden däremot skötte sig som en liten ängel, hölls sig mestadels kring mig, busade lite med valparna i hans egen ålder, kollade lite på det äldre men var mest intresserad av mattes godisficka 😉

10403549_10202676801720276_5559374441971242877_n
Odden träffade Humlan och tyckte hon var väldigt spännande, en så liten typ, vad kan det vara för något? 😉

11084283_10202676802760302_5144074270357017907_n
M
arie står alltid högt i kurs hos mina hundar eftersom hon alltid har snask i fickorna och goda smörgåsar vid fikat, bjuder gör hon också! Odden tigger tillsammans med Unix…

Sen hem och vila lite. På eftermiddagen kom tiken tillbaka och det blev en parning till även om ingen av dem var så där jätte, jätte intresserade. Jag gissar på att vi träffade rätt med parningen i morse så nu är det bara att hoppas att det bär frukt och att det i så fall går bra hela vägen så att jag får ta en tur ner till Danmark om en si så där 15 veckor.

DSC_0889_01
Kilo och Dagmar, eller Pa-Di Sinclaris Mercedes som hon heter i stamtavlan. En jättefin tik som jag gillar och har sett flera gånger så jag hoppas att deras möten resulterar i en lagom stor kull.

Jag tog sedan med mig Kilo och Maxen ut i skogen en sväng. Maxen har därmed fått vara ute i 4 timmar i dag, med andra ord en nöjd gamling skulle man kunna tro. Men nä, det luktar ju löptik överallt så Maxen är på tårna och skulle gärna gå en mil eller så till…

Jag satt sedan och planerade lite framför datorn när jag plötsligt insåg att jag skulle vara i Ringarum på upptakten till årets spårcirkel om 45 minuter, det tar betydligt mer än 45 minuter att åka till Ringarum så det blev till att sätta en jäkla fart! Nåja dit kom jag ju och jösses så många vi är i år! Men nu har vi lämnat in en lapp om vilka datum vi kan så får vi se sedan vilka exakta datum det blir. I år blir det dock med både Kilo och Odd som jag kommer köra, skoj! Kanske skulle låta Kilo spåra någon gång här hemma innan för att friska upp minnet lite. Sen ska det bli jättespännande att testa med Odd. Jag ser att han markerar en hel del viltspår när vi är ute i skogen så intresset finns där, nu ska vi bara förvalta det på rätt sätt.

Ja nu är det väl nästan bara sovandet kvar, ja och så ska jag väl kontrollera att Henrik fortfarande lever eller om den manliga förkylningen kanske har slagit ut honom helt 😉

Kurser och förstoppning

Oj oj vad dagarna går och inte ett inlägg får jag till. Det beror inte det minsta på att det inte finns något att berätta för den här veckan har verkligen varit full av aktiviteter och händelser!

I måndags simmade vi så klart. Både Maxen och Kilo fick jobba på, Kilo utan flytväst en stund även denna gång för att han skulle sluta fuska med bakbenen.

I tisdags gjorde vi något riktigt skoj Odden och jag 🙂 Vi började vår första kurs tillsammans och då slog vi på stort och började på en freestyle kurs! Jag gillar freestyle och har alltid varit nyfiken på det men inte riktigt orkat läsa in mig på regler och på hur man ska tänka för att bygga ett program. När jag nu hittade en kurs som går varannan vecka så anmälde jag mig raskt och bestämde mig för att det fick bli Odden som ska försöka dansa med mig. Kursledaren är någon jag känner till sedan tidigare och det här verkar bli jättebra. Vi pratade en del om freestyle och HTM (heelwork to music) och fick sedan börja med några olika övningar.

Den första övningen var klossträning, något som många kör även i lydnadssvängen. Själv har jag dock aldrig testat det på mina hundar så det var nytt även om jag så klart förstod vad det går ut på. För Odden och min del så gick övningen ut på att först få honom att ens notera ”klossen” det var inga större bekymmer och efter några gånger så gick han frivilligt upp på klossen även om han inte riktigt förstod att den faktiskt hade något med belöningen att göra. Vi körde bara några repetitioner och lät sedan de andra två på kursen (lyxigt värre med bara tre deltagare!) visa sina färdigheter. Nu är de andra två hundarna betydligt äldre och mer erfarna än Odden men det spelar ju mindre roll, vi lär oss ju genom att studera dem också 🙂 Klossträningen har vi så klart fortsatt med här hemma eftersom vi har den i läxa till nästa gång. Nu så här tre dagar senare har Odden förstått att den upp och ner vända vattenskålen som vi använder som kloss faktiskt har en mening och att det är att sätta upp båda framtassarna som är den magiska nyckeln till godisbiten 😉

10953384_10202654420840768_8935225594034376064_n
Odden ser på och lär sig när de andra övar med klossen.

Andra övningen är att ha hunden frontat rakt framför sig, nos mot näsa. Hunden ska sedan följa med i den positionen när föraren backar, först rakt så klart men sedan även genom svängar. Det här övningen snappade Odden fort och när vi nu fortsatt med den här hemma så har jag redan kunnat ta bort handtecknet och han följer fokuserat med och håller positionen riktigt fint 🙂

Tredje övningen var snurrar åt båda hållen. Odden visade sig ha betydligt lättare att utföra detta åt vänster. Snurra tight och snabbt sliter dock en hel del på benen så dessa övningar tar vi det ganska lugnt med med tanke på åldern.

Odden skötte sig riktigt bra på hela kursen och det ska bli riktigt skoj att fortsätta träna tillsammans med honom.

På onsdagen sedan drog nästa kurs i gång, Kilos och min lydnadskurs. Det var en väldigt glad KG som fick träna lite ordentligt för första gången på väldigt länge. Träningen blev lite svårare då Segra precis börjat löpa, Indra närmade sig höglöp och Nice precis hade löpt över, för att krydda det hela lite extra så hade Cari dessutom en löptik där hemma så både Becky och Sipa luktade nog rätt gott de med 😉 Kilo jobbade dock på riktigt bra ändå även om han fort blev trött.

Vi körde ganska fritt denna gång då det flesta av oss haft vintervila. För Kilos del blev det lite fritt följ, inkallningar, apportering, rutan och fjärr. Trots massiv störning fixade han det mesta riktigt okej. Vi avslutade med sitt i grupp samt platsliggning. Även det gick bra även om Kilo låg och fladdrade med huvudet på platsen så då gick jag tillbaka och sa till honom att fokusera och efter det låg han riktigt fint.

Onsdagen var dock inte bara skoj. Maxen har någon gång under måndagen eller tisdagen fyndat ute i skogen igen och redan på morgonen såg jag att han var förstoppad. Det är ju inte första gången det händer så eftersom inte morgonrpromenaden gjorde någon effekt så fick det bli ett lavemang, mysigt så där på morgonkvisten… 😛 Nåja med det fick Maxen ur sig en rejäl klump och jag hoppades att det skulle vara allt. Så var det dock inte så när jag kom hem efter kursen så fick jag börja jobba med Maxens mage igen. Henrik hade köpt hem mer lavemang och dessutom varit ute på en rejäl promenad med honom under tiden som jag var på kurs med Kilo men Maxen var fortfarande förstoppad.

Under kvällen och natten blev det många promenader, vid halv två tog vi oss en joggingtur i förhoppning att det skulle få i gång magen och dessutom en del lavemang i rumpan. Usch och fy sa Maxen och jag önskar bara att han kunde koppla att äta ben och snusk i skogen är = ont i rumpan… Vid femtiden på morgonen lossnade äntligen lite mer än bara småbitar och vi kunde sova två timmar. Att jobba var inte till att tänka på av fler anledningar så jag blev hemma på torsdagen. Under dagen blev Maxen sakta bättre, började dricka själv och kunde tänka sig att knapra i sig några kulor och en hel del med mjukmat som jag köpte åt honom. Med det blåste jag faran över för den här gången och hoppas att han inte fyndar något mer snusk framöver. Vi skulle ju egentligen varit i väg på vattentraskande på torsdagseftermiddagen men det fick jag avboka eftersom Maxen inte riktigt var i form för att gå ett träningspass. Marie ringde dock upp så att vi kunde prata lite och boka några nya tider.

Ja och som om det inte räckte med att det varit full fart på hundaktiviteterna så har det även varit full fart på jobbet. Tisdag och onsdag hade jag heldagars utbildningar och i dag fredag har vi haft intervjuer hela dagen, pust. Lite helg på det här känns välbehövligt!

Fler röntgenresultat

I måndags simmade vi så klart igen. Odd som ju verkligen inte gillar det slapp faktiskt helt och blev nog en aning förvånad över det 😉 Första 10 minuterna satt han mest på avspolningsbänken och gjorde sig liten men när han upptäckte att vare sig matte eller hussen ”bråkade” med honom blev han betydligt kaxigare och sprang runt och terroriserade Max och Kilo.

Maxen fick simma strax över 10 minuter den här gången och Kilo fick köra ett rejält pass. 3*10 minuter, pust sa han. Han fuskade en del med bakbenen mellan varven så det gäller verkligen att se upp och ligga på honom så att det blir träning av det hela och inte bara lite plask och lek 😉

På tisdagen började vi ett nytt liv för hundarna, eller rättare sagt vi återgick till gamla vanor. Under tiden som Odden varit liten så har ju svärfar Tommy gått upp på förmiddagen och rastat hundarna och sedan har jag eller Henrik åkt hem på lunchen och rastat igen. Nu tar vi dock bort förmiddags rastningen och låter Tommy köra lunchrastning så att jag och Henrik slipper åka hem mitt på dagen. Det kommer nog inte vara några bekymmer förutom att liten kanske hittar på lite mer hustomtesyslor 😉 Först dagen gick i alla fall fint. Att ha någon som kommer till hundarna på lunchen är så klart bra av flera anledningar så vi är glad att vi kan utnyttja svärfars pensionering på det här sättet! Snart är ju dessutom vädret förhoppningsvis så bra så att hundarna kan börja vara ute åtminstone halvdagar. För Kilo och Oddens del skulle det så klart gå bra redan nu men Maxen vill jag inte ska ligga ute i hundgården innan det blir lite varmare. Maxen själv är inte nöjd med att inte få vara i hundgården och blänger tydligen surt på Tommy varje gång han lämnar in dem i huset efter promenaden i stället för i hundgården 😉

10959420_10202538587265001_8055339262473390996_n
Odden som blev fem månader i måndags.

Nu börjar det återigen ramla in lite röntgenresultat på Kilobarnen. Så här långt är 6 av 8 röntgade, 4 med HD A, 1 med HD B och 1 med HD C, på armbågarna är alla UA 🙂 En fin statistik tycker pälsfarmor och är nöjd 😉 Två kvar att röntga, jag hoppas att de snart kommer till skott de med. Snart är det dax för Mh för de små liven, det ska bli så spännande att se hur den här kombinationen slog ut och framför allt att få träffa alla igen. Alla valpköparna verkar nöjda med sina valpar och det är så klart det viktigaste!

Ensam

Puh i dag har jag gått och gått och gått och till slut gått lite till. Att ha tre hundar och bestämma sig för att alla ska få egen tid tillsammans med matten i dag är orsaken till det.

Vi började dagen med att ta en gemensam morgonrunda dock. Pigga glada hundar som ville busa tillsammans. Maxen kunde till och med nedlåta sig till att busa en del med Odden! Det var dock inte helt bra då han nog överansträngde ryggen lite för sista biten hem såg jag tecken på att det blivit lite för mycket.

Nåja vi gick hem och hundarna fick vila lite medan jag och Henrik käkade frukost. När Henrik åkte ner till maskinhallen lastade jag in en något förvånad Odd i bussen och åkte ner till Finspång. Vi har som sagt varit alldeles för dåliga på att ensamträna Odden och han förlitar sig ganska mycket på sina storebröder när något inträffar eller om han ser något som han tycker är konstigt. Det är så klart bra att han tar stöd och lär sig av storebröderna men han måste så klart lära sig att vara ensam och klara sig själv också!

Första delen blev ju att åka själv i bussen. Det har han väl gjort några gånger tidigare men det är faktiskt en ganska viktig del för mig som ju ofta är ute och far, hundarna behöver vara bekväma med att vara i bilen. När jag öppnade luckan och Odden kikade ut såg han storögt på mig och undrade vad tusan detta var för något? Vi började vår lilla ”stads”vandring med att gå på en lite lugnare gata första biten för att Odden skulle få känna av läget lite, en del pip och en hel del kikande upp på mig för att få stöd blev det men när jag såg att han började slappna av lite så gick vi ner till centrum. Odden tyckte att skyltfönsterna var lite konstiga eftersom han såg sig själv skymta förbi där 😉 Annars var han mest bekymrad över att folk inte verkade bry sig om honom utan bara gick förbi?!

17
Inne i centrum i dag hade hela andgänget också bestämt sig för ett besök? Mycket spännande tyckte Odden och glodde storögt på den stora skaran änder.

18
Tror nog att Odden gärna hade hälsat lite närmre på pippifåglarna 😉

16
Det här är Finspångs nya Bibliotek och gymnasieskola, med andra ord en byggnad som jag då och då arbetar i, Odden var inte överdrivet imponerad av nybygget 😉

19
Gallertrappa hann vi också med att pröva, lite läskigt först men sedan gick det bra.

15
Ett besök i djuraffären blev det också så klart och Odden fick välja lördagssnask eftersom han varit duktig 😉 

14
En vomburgare blev det och en vomsticka som han fick när vi kom hem.

Eftersom jag hade några små saker som jag behövde handla hem hann vi träna på ytterligare en sak i dag, att vara helt själv i bilen en liten stund. Det fixade Odden fint vilket jag inte var helt säker på att han skulle göra. När han är själv ute kan han nämligen börja gapa och hoppa på dörren när han inte längre vill vara själv men i bilen hade han tagit det helt lugnt, duktig kille!

När vi kom hem bytte jag egentligen bara hund. Nu fick Maxen komma ut och han och jag gick bort till maskinhallen för att säga åt hussen och Stefan att det skulle bli fika en timme senare. Så hemma var det bara att sätta i gång och baka. I dag testade vi en semmelkladdkaka, riktigt gott. Jag hann med att fixa lite disk och annat här hemma också innan fikagästerna kom. Även Henriks föräldrar samt Emma och Ante kom förbi.

Efter fikat var det äntligen dax för Kilo. En sprudlande KG sprang i cirklar runt mig första biten 😉 Det blev en tur runt Yttersjön vilket betyder att vi fick pulsa i djup snö i lite mer än 2 km. Höga knälyft som väl kan godtas som kompensation för kladdkakan 😉

13_redigerad-1
Kilo tar en paus medans jag pustar en liten stund i den tunga snön.

1½ timme var vi ute KG och jag och det var riktigt skönt trots det mulna vädret och det konstanta snöandet. Hemma passade jag på att fylla på fågelmaten innan Maxen fick en liten tur igen. De är lite vanskligt med halkan vi har nu men jag får planera lite vart vi går och försöka ha kontroll på Maxen, vilket i bland är lättare sagt än gjort…

11_redigerad-1
Få saker gör mig så glad för tillfället som att få se den här svansen rakt upp i vädret 🙂

12
J
a och Maxen är som sagt pigg, jag får vara glad att han överhuvudtaget väntar in mig då och då. Vår utmaning är så klart att skynda långsamt när det gäller att utöka belastningen på hans kropp. Det är svårt tycker jag när han är så pigg och så gärna vill vara med på längre turer, det gäller verkligen att jag håller mig till den planen som jag nu har i huvudet.

Ja och när Maxen hade fått sin lilla tur så tog jag återigen ut Odden och så fick det bli en liten skogspromenad på egen hand för hans del också. Vid det här laget började det kännas i lårmusklerna kan jag meddela så sista biten när vi pulsade fram var jag rejält stum i benen. Odden däremot var pigg och sprang glatt i förväg.

10_redigerad-1
Urdåliga bilder i dag, men mobilbilder är bättre än inga bilder i alla fall… Odden i snön ute i skogen, söta långben.

Nu har jag nog inte tänkt göra så mycket mer i dag. Maxen ska få jobba lite för sin kvällsmat eftersom han behöver bli lite trött i hvuudet, så något måste jag väl hitta på men annars har jag nog tänkt krypa upp i soffan med en filt och bara slappa resten av kvällen 🙂

2014, året som gick.

Så var även 2014 slut.

2013 var ett jobbigt år där det pendlade mellan euforisk glädje till förlamande sorg. Inför 2014 önskade jag mig därför ett lite mer jämt år, det var nog ungefär det jag fick.

2014 kommer inte gå till världshistorien som året vi minns mest men överlag har det varit ett bra år. Viktigast av allt är så klart att vi inte har behövt ta farväl till någon i familjen detta år så sett ur den synvinkeln har det väl snarast varit ett helt fantastiskt år!

Resultatmässigt kan vi knappast klaga detta år heller. Maxen har sprungit vänstervarv och gjort det med den äran! Klassvinst på Cruft, klassvinst och europaveteranvinnare även detta år på Europautställningen, BIS veteran på rasspecialen i Byske, Östgötamästare veteran och dessutom ett danskt championat, det är inte illa pinkat av farbrorn som fyllde 9 under året.

1743572_519825234795225_1339896342_n
Crufts 2014, Maxen och Lisa fixade till en klassvinst!!

östgötamästare
Genrepet inför Crufts var Östgötamästaren och där slog Maxen till och vann veterantiteln minsann!

max dansk champion
I juni åkte Anne, jag och våra hundar till danmark och där fixade Maxen ett championat och tog dessutom två klubbveterancert.

Max brno
E
uropautställning i Brno, Tjeckien, och Maxen blev för andra året i rad europaveteranvinnare, med en ny titel och ny kvalificering till Crufts 🙂

Kilo har fixat LP I, debuterat i klass två med ett godkänt andra pris, fixat godkänt anlagsprov i viltspår och dessutom vänstervarvat sig till några r-cert. Skojigast resultatmässigt är nog annars att halva kullen efter Kilo nu är röntgade och alla är fria både fram och bak. Vi hoppas att den andra halvan av kullen också röntgar snart och att de får lika fina resultat så klart!

fritt följ
När väl polletten om vad platsliggningen gick ut på hade ramlat ner så gick det ganska enkelt att fixa till ett LP i klass 1. Debut i klass 2 hann vi också med och det var en klart godkänd debut som gav mersmak. 

10299089_10201009735564664_8978188614289443532_n
Viltspår var något nytt för Kilo i år och det var skojigt som bara den att köra tyckte vi båda. Ett godkänt anlagsprov fick vi till innan spårcirkeln tog slut men vi räknar med att fortsätta i vår igen. Här är Kilo tillsammans med en grävling efter sitt godkända anlagsprov.

DSC_0764_006
Jo lite vänstervarvande har vi hunnit med under året trots att Kilo har envisats med att vara tunnklädd större delen av året… Här i Österbybruk i maj, tämligen avklädd då med...

Många trevliga resor har jag fått vara med om under året. Som vanligt började vi året med en tur till Göteborg. Detta år går till historien som året när det var mer eller mindre omöjligt att få tag i mat och vi fick reda på att tomater och andra grönsaker inte levereras till Göteborg över helgerna 😛 Anne och jag rivstartade även året med en tur ner till Danmark, skitväder hela resan men skoj hade vi! Crufts i mars var verkligen något utöver det vanliga, vilken jäkla mässa alltså?! Annes och min tripp till Danmark i juni var en riktig höjdare då vi både fick njuta av trevliga resultat men framför allt härligt sällskap och fantastiskt väder. I augusti var det körigt då det först bar av till WDS i Finland. Att få se Amigo bli BIR är definitivt en av årets höjdpunkter, uj så tårarna rann av glädje. Knappt hann vi hem från Finland innan det var dax att packa om och ge sig av mot Byske i stället. En lite annorlunda resa detta år då Henrik och Jörgen fick stanna kvar i Ljusdal och vara valpvakter medan Lisa och jag pysslade med utställning. Fredagsmiddagen i Byske detta år klassas som en av årets godaste middagar med oxfilé, råstektpotatis och både peppar och trumpetsvamsås! I oktober bar det av mot Tjeckien och Brno, 160 mil enkel resa på bara två personer, jodå det gick det med. Farligt farligt konstaterade jag eftersom det här öppnade upp för helt nya möjligheter inför framtiden 😉 Ja att det sedan blev två nya europavinnare med hem efter den resan gör ju inte att suget efter att åka på nya äventyr minskar direkt… En tur till Norge hann jag visst med också då i November, härligt att träffa norska vänner, speciellt Emils uppfödare Nina så klart. En tår av saknade trillade när jag fick mysa en stund med syster Zavannah men mest var det glädje.

spring i parken
På upptäcktsfärd i England med två glada hundar som sträcker ut.

10474731_10201231718114089_6051152221841850670_n
Middag på Danska Fyn, jo Anne och jag vet hur man ska njuta av livet! 😉

10577186_10201528089083178_6246297793974432253_n
V
ana finlandsresenärer vid det här laget och att åka mitt i sommaren gjorde det ju extra trevligt att hänga lite uppe på däck.

10628209_10201914667787404_5136328746727197727_n
Jodå, även i Tjeckien kan man ha det utmärkt trevligt!

Fast det är ju inte bara hundresor man gör, tro det eller ej.. 😉 Gladast är jag över att jag lyckades både fjällvandra två gånger under året och åka till Öland två gånger detta år, eller vänta nu, vi är ju på Öland i skrivande stund också så tre turer hit blev det visst! Vandringen tillsammans med Hanna, Maxen och Kilo vid Jämtlandstriangeln veckan efter midsommar bjöd ju både på fint väder, regn och snö… Första gången vi tältade och trots snö och stormbyar så gick det ju fint. Maten på Blåhammarens fjällstation gick inte av för hackor men ärligt talat var nog möjligheten till en dusch ändå snäppet bättre. Kilos och min vandring på Kungsleden sedan i slutet av augusti var både helt fantastisk och skitjobbig på samma gång. Värmebölja och vandring var ingen höjdare, släng dessutom in lite migrän och starten på vår vandring var långt i från bra. Men sedan blev det bara bättre och bättre och tja jag sitter här med ett konstant abstinens efter fjällvärlden så avskräckt blev jag då rakt inte!

närmar oss sylarna
På väg mot Sylarna, första dagen av vår Jämtlandstriangelvandring.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Rast vila är viktigt och skönt på fjället 🙂

spana
Det finns mycket vackert att spana på i fjällen 🙂

10352280_10201304807141269_2917774618614330682_n
Tälta i fjällen, en härlig upplevelse 🙂

5 vi gjorde det!
S
tolta och nöjda efter 11 mils vandring, framme i Nikkaluokta.

Öland är ju mitt andra paradis. I år testade vi att fira midsommar på Böda, inget att klaga på där inte. Ja om man inte ska klaga på vädret för det var lite i kyligaste laget ett tag. Sommarsemestern senare var lika utmärkt som alltid och vi upptäckte nya smultronställen på norra Öland 🙂

kors kilo Stenkorset, ett vackert ställe och imponerande kors!

DSC_1848
Trollskogen fick sig ett besök igen och då är fotografering vid vraket obligatoriskt!

6
Den älskade stranden ❤max semester Slappa dagar i vagnen, precis så som sommaren ska vara.

Maxen
Härliga norra Öland, här är Maxen vid Fagerrör.

Annars är väl höjdpunkten för året att familjen utökades till tre hundar igen. Äntligen blev flocken komplett! Efterlängtad var han lilla Odden och än så länge så lever han upp till allt matte önskat sig 🙂

10712576_10202046005830773_511749210224782896_o
Jodå, när han sover är han snäll och beskedlig 😉

Odd 10veckor
S
tå fint på bordet är något han kan, ingen fattar dock vem som lärde honom det?! Att stå still och fint nere på backen däremot, nä det har har inte tid med… 😛

DSC_9071_01
Pigg och busig, precis så som valpar ska vara ❤ Tanken är att han ska bli mattes nya träningskompis, vi får väl se inom vad dock?

 Allt har så klart inte varit bra under året. Jobbigast i år var utan tvekan Maxens skada under sommaren. Det tog lång tid för mig och vår veterinär Therese att hitta vad som var galet och när jag åkte till veterinären i slutet av augusti var jag faktiskt inte alls säker på att jag skulle få åka hem med någon hund i andra änden av kopplet. Men när vi hittade vad som var fel (diskbråck) så gick det mer eller mindre spikrakt åt ett håll och tack och lov åt rätt håll!! I dag är Maxen pigg och rask igen och jag hoppas att han får vara det långt tid framåt! Kilo åkte för första gången i sitt liv även han ut för något i somras. Han kändes lite seg och hängig och inte alls lik sig själv och ett prov visade att han haft en ”släng” borrelia. Det försvann dock utan medicinering och det tackar vi för.

Andra jobbiga saker är så klart att inte alla våra vänner haft samma glädje som oss och fått behålla alla sina vänner detta år. Vi minns och känner med er ❤

Vi avslutar ju detta år med att återigen vara på Öland. Trevligt sällskap har vi också 🙂 Årets sista dag har bjudit på en fantastisk morgonvy över stranden och vi tog även med oss grannarna och drog till Trollskogen med fem vuxna berner och tre bernervalpar 🙂

Får jag önska mig något till nästa år så är det så klart att vi får behålla alla våra nära och kära hos oss även hela nästa år, jag kan faktiskt tänka mig en repris på 2014 i det fallet 🙂

Gott nytt år
Dagsfärsk bild från Trollskogen på norra Öland i dag. 
Gott nytt år på er alla läsare, vi ses nästa år! 🙂

Älskade Böda

Måste säga att jag sov riktigt bra i sängen i den här stugan! Lite varm hade vi det dock så vi måste dra ner värmen i stugan ännu mer till i natt! Odden väckte mig vid sju snåret så då gick jag upp och släppte ut honom. Men vi gick faktiskt och la oss igen och slappade tills klockan var åtta då jag gick upp och snörde på mig kängorna och tog en vända med hundarna. Det blev en tur ner till stranden och sedan upp i tallskogen på vägen tillbaka till stugan. Liten Odd tyckte dock att det var alldeles tomt i magen och kräktes precis innan vi gick in, bara galla, så han var tom i magen. Nåja lite frukost ändrade ju på det 😉

Efter att Henrik och jag också fått i oss frukost så slappade vi en stund innan jag vid kvart i tio gav mig av på en promenad med Maxen och Kilo. Vi valde att följa våra älskade vita prickar norr ut igen och gick ungefär 11km innan Henrik och Odd fick komma och hämta oss.

10885414_10202237835666399_1166996456094083268_n
Grabbarna vid Fagerrör, märkligt med snö.

10898113_10202237833906355_5947767674119260119_n
T
allskogen som vi mer än gärna strövar runt i. Hade jag orkat hade jag släpat med mig kameran men nu fick det räcka med mobilen….

När vi blivit upplockade av hussen så åkte vi bort till Neptuni åkrar. Kilo fyller ju faktiskt 3 år i dag så det var liksom läge att fotografera lite 😉

DSC_8876_01
KG, Kilo, Kilogrammet, Papphammar, mattes lillpojke, nu tre år gammal, hipp hurra!

DSC_8927_01
Maxen vid Neptuni åkrar, det är en sanslöst vackert ställe!

DSC_8947_01
Full fart som vanligt på KG 🙂

DSC_9047_01
Vi tar en på födelsedagsbarnet framifrån också.

DSC_9071_01
J
o då, liten var också med och sprang på Neptuni åkrar.

Tillbaka vid stugan hann jag med en snabb dusch innan vi gick bort till Eva och Conny och blev bjudna på lunch, lyxigt! Eva och jag tog sedan med oss alla hundarna och gick en sväng på campingen och var tillbaka lagom tills det blev mörkt. Jag satt sedan och laddade över lite bilder från kameran och surfade lite innan det var dax att styra upp middagen.

Det blev ytterligare en trevlig kväll här i vår stuga tillsammans med våra grannar och den avslutades med en lite kort promenad för att kvällskissa hundarna. I morgon ska vi ta en sväng i Trollskogen eftersom Eva och Conny aldrig varit där. Senaste väderprognosen säger att vi ska ha sol på förmiddagen så jag hoppas att vi får det!

10882091_10202237829866254_9066487004846403713_n
Födelsedagsbarnet fick avsluta kvällen med våra rester, ryggbiff, rotfrukter och glöggsås, det slank ner utan bekymmer kan jag lova 😉