Det saknas en…

Vi försöker hitta någon slags vardag igen, inte helt lätt. Det är för det första en hund för lite i flocken vilket inte bara gör gräsligt ont i hjärtat av saknad utan även medför en del mer praktiska problem. Dessutom är vi ju tillbaka på om inte ruta ett så i alla fall ruta två med Odden och det kräver en del pyssel.

Den som kommer i kläm är tyvärr Kilogrammet och även om jag till viss del kompenserar honom med trevliga dagsvandringar på helgen så ska ju även vardagen fungera. Odden har ju varit med Henrik på jobbet sedan operationen eftersom vi inte vill lämna honom utan uppsikt, dels för att han kan skada sig själv genom att fara runt men även för att han i frustration tenderar att strimla sönder saker och vi har ingen lust att få huset demolerat av liten galen Odd. Många filtar/täcken/plädar har det gått åt senaste veckorna men nu sedan vi fick utöka motionen till 35 minuter om dagen har det i alla fall lugnat ner sig lite. Men problemet med att Odden åker med Henrik till jobbet har ju inneburit att Kilo blir själv hemma. Det klarar han fint men skoj tycker ju vare sig han eller jag att det är 😦

I dag testade vi i alla fall att återigen lämna Odden hemma. Jag spärrade av delar av huset och trapporna, plockade undan sådant som kunde tänkas vara intressant att strimla och hoppades på det bästa. Som lite aktivering så lämnade jag även den lilla lila snurran framme med mjukost i. Svärfar fick förhållningsorder om hur länge Odden fick röra på sig på lunchen och om att han så klart måste vara kopplad. Det var med viss bävan jag öppnade dörren i eftermiddag när jag kom hem och undrade vad jag skulle mötas av?

Men Odden har skött sig fint under dagen. En strumpa hade han lyckats hitta någonstans och den har han väl lekt med för den låg i hallen, men annars var allt som när jag lämnade huset på morgonen 🙂 Vi skulle så klart ut och rasta när jag kom hem och det var väl lite mindre trevligt… Odden uppförde sig ungefär som en känguru som går på extacy eller något liknande, suck. Till slut blev jag riktigt arg och rädd för att han skulle göra sig illa så då blev det den barska stämman från matte och tvång att Odden skulle gå bakom mig. Det var ju inte det minsta roligt tyckte Odden men han blev rätt spak och lite jobbigt att koncentrera sig på att hålla sig bakom var det nog för när vi kom tillbaka till tomten efter vår lilla runda i skogen så fanns inga tendenser till extacykänguru kvar 😉

På kvällen åkte Kilo och jag till simmet. Henrik och Odden fick stanna hemma. Det är visserligen nyttigt och lite, lite uttröttande för Odden att vara med på simmet även om han inte själv får simma men i dag fick han alltså vara hemma. Kilo fick simma 15+10 minuter med ganska mycket streamer på eftersom han gärna fuskar med bakbenen. Vi avslutade sedan med en schamponering eftersom Kilo fäller något gräsligt just nu och jag gärna vill hjälpa honom att släppa pälsen så fort som möjligt.

Även om Kilo nog på ett sätt tycker att det är lite skoj att få göra saker själv med sin matte eller husse så märks det nu på honom att han tycker att det börjar bli lite ”ensamt”. Promenaderna är han ju själv på eftersom Odden inte får gå så långt, simmet blir han själv på eftersom Odden inte får simma, hemma har han varit själv för att Odden inte får vara själv hemma osv.

Nu hoppas jag att vi inom några veckor kan börja gå lite längre rundor med Odden så att Kilo mellan varven kan få lite sällskap, att han får börja simma osv men det är ändå helt klart så att vår flock inte är komplett med ”bara” två hundar. Jag vet inte heller om jag riktigt vågar tro på att det kommer gå hela vägen med Odd, även om jag så klart önskar det av hela mitt hjärta. Men med andra ord är det helt klart så att jag behöver börja leta efter valp igen. Men vart tusan ska jag börja leta?

kompisar
B
ästisar som nog väldigt gärna skulle vilja få springa i kapp och busa tillsammans. 

Östgötaleden, Regna Kyrka-Älgsjön

I dag var det dax att snöra på sig vandringskängorna igen. Eller det gör jag ju varje dag men i dag fick det bli en lite längre tur igen. Vädret lovade väl ingen sol direkt men skitsak samma, att vara ute är skönt oavsett, bara man har rätt kläder på sig.

Östgötalden fick stå för dagens tur igen. Här i vår hemkommun Finspång finns det fyra etapper som hänger ihop och jag tänkte gå den kortaste av dem i dag. Leden går från Regna kyrka till Älgsjön. Eftersom jag skulle gå själv så fick Henrik hänga med och skjutsa mig så att jag fick en bil vid slutdestinationen, Älgsjön.

östgötaleden

Älgsjön är en fin badsjö i vår kommun, en av många ska man väl kanske säga eftersom vi har 368 sjöar i kommunen 😉 Men Älgsjön är som sagt en populär och fin badsjö när det är sässong för det. Det beror troligen på att det är sandbotten och långgrunt. Jag var mycket vid denna sjö när jag var liten trots att det är nästan 25 minuters resa från Finspång. Men jag kunde konstatera att det var måååånga år sedan jag senast var där, för jag kom knappt ihåg vägen när vi nu åkte? Nåja fram kom vi och jag lämnade polon på parkeringen, hoppade in i bussen och så fick Henrik skjutsa bort Kilo och mig till Regna.

DSC_6159_01
Henrik fick ta en bild på oss vid starten. Vi ska gå åt vänster i bild, mot Älgsjön. Följer man leden åt andra hållet kommer man till Rejmyre. Den leden tar vi en annan gång 🙂

Odden som satt bak i bussen var inte nöjd över att matte och storebror hoppad ur och ylade missnöjt i högan sky. Men han fick hänga med Henrik på smågrusvägar hem vare sig han ville eller inte. Om några månader hoppas jag att han också kan hänga med på dagsvandringar!

Kilo och jag knallade i alla fall i väg. Första 5 km ungefär gick på grusväg. Blött och skitigt men lättgånget! Vi passerade flera söta sommarhus och ett gäng med åretruntboende och gårdar.

ledmarkering
Bara att ge sig i väg och följa ledmarkeringarna 😉 Inte alltid helt lätt har jag ju fått erfara men just den här leden var inga konstigheter att hitta!

vandra 1
F
örsta kilometerna gick som sagt på grusväg modell större. Inte jätteskojigt men lättgånget.

på åker
Grått och trist i dag men lite vandring livar upp. Ja och ut ska man ju ändå när man har hund så då kan man lika gärna passa på att gör något skoj av det och nya stigar/vägar/leder är helt klart något som jag anser är skoj.

DSC_6176_01
Mer grusväg. Både Kilo och jag blev rejält skitiga men en tur genom skogen lite senare redde ut det 😉

Efter 5 km lämnade leden den större grusvägen och vi gav oss in på lite mindre grusvägar, ni vet sådana med en grässträng i mitten, mycket trevligare att gå på om ni frågar mig.

DSC_6173_01
Kilo passar på att posera lite.

DSC_6178_01
Mysigare med grusväg med grässträng i mitten.

DSC_6180_01
Fika är så klart viktigt, Kilo kollar noga vad jag har med mig för godsaker 😉

Så skulle vi till slut in i skogen och jag kan ju bara konstatera att det var tur att inte hela leden var som skogsbiten…. Det märktes att leden var relativt ny för någon jättetydlig stig att gå på fanns inte. Markeringarna var dock tydliga så någon risk att gå fel trots brist på stig fanns inte. Däremot står det i ledbeskrivningen att det går utmärkt att cykla den här leden, det kan jag inte riktigt hålla med om. Grusvägarna går så klart jättebra att cykla på men den km som går i skogen hade då inte jag velat släpa någon cykel på!

När vi gick i skogen hörde jag på avstånd att någon skördare eller liknande var någonstans i skogen och körde. Det visade sig att skördaren stod precis där jag och Kilo kom ut ur skogen och minen som han hade när han fick syn på oss var klart underhållande 😉

Vi hade sedan ytterligare kanske 2 km på grusväg att gå och så sista biten till Älgsjön som vi fick gå på asfaltsväg, fast det var väl bara ca 6-700 meter eller så.

framme
Framme 🙂

skylt
1
1 km avverkade på 3 timmar, inklusive fotostopp och fikarast också så klart.

Sista biten regnade det och när vi kom fram till bilen började det att verkligen ösa ner. Men då var vi ju som sagt framme så det var bara att hoppa in i bilen och börja rulla hemåt.

Röntgenresultat

Följetongen Odden fortsätter.

Kanske är det dax att jag erkänner för Lisa att det inte var ett helt smart drag att döpa honom till Odd i alla fall? För annorlunda, det är han då verkligen! Missförstå mig rätt, jag vill inte byta ut den här galenpannan för alla pengar i världen hur trasig han nu än må vara, han passar nämligen mig som förare perfekt. Men trasig är han och annorlunda är han också 😉 Det är väl bara det där annorlunda i form av trasig som jag skulle vilja ändra på så äh, namnvalet var nog rätt i alla fall 😛

Odden är nu röntgad och avläst också. Att det är resultat i form av en 3:a fram är ju självklart. Det är nämligen så att så fort man varit inne i en armbågsled och gjort något så ska det graderas som en 3:a, vare sig det är det resultatet som faktiskt syns på plåten eller inte. Veterinär ska skicka in uppgifter om att leden varit utsatt för ingrepp tillsammans med röntgenplåten och den ska alltså avläsas med en 3:a. Helt rätt enligt mig, för även om hunden när man tar plåten kanske inte längre har problem så är ju avläsningen till för avelsarbetet och du ska inte kunna operera dig till fria hundar! Lite hemskt är det dock att jag på avelsdata/hunddata ser flera hundar som får lägre gradering, trots att jag VET (nä inte via rykten utan verkligen vet!) att hunden har gjort ingrepp, det gynnar verkligen inte avelsarbetet!

Så till höfterna. Odden visade sig vara annorlunda här med 😉 Det var väldigt svårt att få honom att ligga rakt och röntgenbilderna visade en konstig utväxt på sista ländkotan, naturligtvis liksom, jag blir inte ens förvånad längre. Vad det är? vad det kommer ifrån? ingen aning. Men den fanns där. Faktum med att vi tog en plåt på ryggen från sidan för att se så att det inte var någon form av spondylos men mellanrummet mellan diskarna ser fint ut, det finns inga bryggor mellan kotorna eller så som indikerar att något skulle vara galet eller kunna göra ont på honom. Så ja, det får vara där och så hoppas jag att det inte är något som kommer ställa till problem för honom.

Men att få Odden att ligga rakt var som sagt inte lätt. Den åttonde (?) bilden skickades i alla fall in till SKK och jag var egentligen rätt säker på att de inte skulle läsa den utan att vi skulle få tillbaka den med uppmaning om att hunden inte ligger rätt. Så blev det inte (?) utan plåten är nu avläst med C. Det var skillnad på sidorna, den vänstra var fin och såg ut som den skulle och utan att ha fått pappret ännu så vågar jag mig på att gissa att den är en A höft, fast vad vet jag, det blir spännande att se när pappret dimper ner i lådan i alla fall. Men den högra såg lite annorlunda ut, a bit odd… 😉 Det är inga stora grejer, den är lite grundare helt enkelt och jag är inte säker på om det är hela sanningen eller om det faktiskt beror på att han ligger snett, för ja vi var tvungna att lägga honom snett för att få honom rak. Låter så klart konstigt men den som är nyfiken får väl fråga mig så ska jag försöka visa, för jag kan inte förklara det med ord så att det blir begripligt. Hur som helst spelar det ingen som helst roll. Det var inga konstigheter med höften mer än då möjligen en lite grund skål och det kommer Odden inte ha några bekymmer av och det är allt jag bryr mig om!!

Jag valde ju att röntga honom här på hemmaplan i stället för som jag gjort med Emil och Kilo åka till Maths Lindberg i Göteborg. Jag kan ju bara konstatera att det kanske hade varit bättre att åka de där milen men skit sak samma, nu är det röntgat och jag vet hur det ser ut där bak och det var ju själva vitsen med det hela. Om jag har vägarna förbi Göteborg om 6-12 månader är det möjligt att jag testar att röntga om höfterna, inte för att det spelar någon roll utan för att jag är nyfiken på vad resultatet skulle bli om någon riktigt, riktigt duktig la upp honom på bordet och om det går att få honom att ligga rakt utan trix och fix?

Ja resultatet C-3 är väl inte direkt något man drömmer om när man köper valpen men jag har ju haft god tid på mig att förbereda mig för att röntgenresultatet inte skulle vara något roligt besked så jag är inte så brydd. Viktigast är att Odden får vara pigg, glad och smärtfri, vi är inte där ännu men vi jobbar på det. Eller tja, frågar ni Odden så hävdar han bestämt att han är både pigg, glad och smärtfri redan nu och att matte och husse är ena jäkla surputtar som inte låter honom härja loss som han önskar 😉 Men hans surputtar till matte/husse hade väl liksom tänkt att han skulle vara smärtfri mer än några minuter så han får vackert vänta på att härja loss ett tag till.

I torsdags var vi så hos Marie igen. Det klämdes och kändes, vi pratade om röntgen, Marie tittade på Odden i rörelse och sedan tog vi beslut på att han kunde få vattentraska en liten stund. Innan bogen var vi ju uppe på 20 minuter traskande men nu får vi så klart backa rejält! I dag blev det 5 minuter i trasken och det såg bra ut tyckte Marie som är nöjd med hur Odden rör sig med tanke på vart vi är efter alla saker han råkar ut för. Odden däremot betedde sig som om han aldrig varit i trasken tidigare… Han är som sagt lite speciell och han har ju redan tidigare kommit på att han kan stå på kanten som går runt bandet och där med ”slippa undan”. Den här gången upptäckte han även att det finns ett rör som går längst fram på trasken och klättrade raskt upp med frambenen på detta, suck. Vi har haft sidorör och en boll i när han traskat tidigare men nu fick vi även stoppa i en platta på ena sidan då Odden upptäckt att han kan trycka sig fram vid sidan av bollen, men alltså giv mig styrka!

Man skulle så klart kunna ställa sig frågan om det är så att Odden på något sätt tycker att traskandet är obehagligt eller gör ont och att det är därför han försöker med en massa hyss men vare sig Marie eller jag tror det, så klart annars hade vi ju inte fortsatt! Odden älskar att gå in i trasken och förra veckan när han inte fick göra det utan det var Kilo som traskade var han inte alls nöjd. Jag tror faktiskt bara att det har blivit en rolig lek för honom, att testa nya varianter och utmana oss i att hitta lösningar. Så här såg det i alla fall ut, hundskrället syns knappt bakom alla prylar 😉

trasken 1
Ehh, finns det någon liten hund där bland alla prylar?

trasken 2
Jo men titta där är det ju en söt och ”oskyldig” liten bernerpojke 😉

trasken 3
M
arie frågade om jag var stolt över min stolliga hund när hon stoppat i alla saker och tja vad ska man säga? Lite stolt är jag ändå för att han är så påhittig, tänk om vi kunde få använda den påhittigheten till något skojigt i stället, vad bra det skulle bli då!

Marie knäppte kort och hävdade att det kunde vara skoj att ha till någon föreläsning och jag svarade att jag nog ville erbjuda lite fina bilder också i så fall 😉 Jag har så klart inga bekymmer med att Marie använder bilder på mina grabbar till sina föreläsningar runt om i landet, det är ju faktiskt mest skoj att det är bilder på andra hundar än brukshundar 😉 Dessutom vet jag att hon redan har använt några av mina bilder och har så klart gett henne tillåtelse att göra så, som sagt jag tycker mest att det är skoj att någon vill prata rehab/friskvård/fysträning och visa upp en berner 🙂

Ja normal är kanske inte det ordet som först dyker upp när jag ska beskriva Odd… Förra veckan när Kilo för första gången någonsin traskade gjorde han det som ett litet tänt ljus utan bekymmer. Inga rör, ingen sele, ingen boll och absolut ingen extra dyna, utan bara en hund som lös gick på ett band i vatten. Odden som har traskat någonstans mellan 15-20 gånger vid det här laget hittar nya sätt att utmana oss på varje gång?

Utöver traskandet så har vi nu fått tillåtelse att öka på motionen en aning. Ca 35 minuter om dagen är nu tillåtet och det delas upp på en ”lång” på 15 minuter och övrigt på fyra korta a 5 minuter. Vi har sträck och böjövningar som ska göras och även lite massage/novafon som ska köras så att vi håller området på både höger och vänster sida mjukt. Tyvärr får vi fortfarande inte spåra och det lär ta några veckor till innan vi får börja med den aktiviteten igen 😦 Nåja nått att se fram emot när den tiden kommer. Sim är inte heller något som vi får ägna oss åt för tillfället, det är det dock bara matte som tycker är synd, Odden är mycket nöjd över Maries ordination i det fallet 😉

Östgötaleden, Torrö

Jag har utan tvekan drabbats av vandringsmani 😉 Halva min vakna tid går åt till att fundera på rutter att testa eller hur jag ska få tid till att vandra. Den här helgen hade jag i måndags funderingar på att gå Östgötaleden här hemikring, nämligen mellan Regna och Älgsjön. Så i torsdags tänkte jag att jag kolla med mina hundvänner om det är någon som vill hänga med. Jag vet ju att de gärna är ute och går med sina hundar men kanske inte riktigt de sträckorna som jag gillar just nu. Eva och Marie konstaterade ganska direkt att de ville med ut och jag kollade då om det kanske fanns någon annanstanns än trakten kring Finspång som kunde vara skojig att testa. Av en slump hittade jag en slinga på Östgötaleden som faktiskt gick runt och inte bara från punkt a till b, dessutom var den ute i skärgården!

Skärgården gillar jag och ju mer jag spanade på sträckan på Lantmäteriets kartor på nätet desto mer övertygad blev jag att jag ville testa denna sträcka. Att det var en bit att åka stoppade som vanligt inte mina planer 😉 Eva och Marie hade inga invändningar så jag fortsatte att studera kartor och i dag bar det då av!

Jag plockade upp Eva, Elton och Belle i Mogata och så mötte vi upp Marie och Unix i Ringarum och fortsatte ner mot Åsvikelandet. Jag var inte helt säker på hur vi skulle åka men jodå vi kom rätt på första försöket 🙂 Nästa sak var ju att hitta utgångspunkten för vår vandring. Det gick inte riktigt lika bra. Hitta ett ställe att parkera på gjorde vi men vi åkte inte riktigt så långt fram som jag hade planerat utifrån kartan. Nåja vi släppte ut hundarna och började vandra. Kilo viste ju vad som var på gång och skrek som vanligt ut sin glädje. Vi gick någon km och kom sedan fram till platsen som jag hade tänkt att vi skulle parkera på.. Nåja vi svängde in i skogen eftersom det är trevligare att vandra där än på grusväg.

1 torrö
Här har vi gett oss av in i skogen och följer de oranga markeringarna.

2 torrö
Kuperat mellan varven på den här leden och mycket berghällar, me like!

 3 torrö
Vi fick även gå genom en kohage, som tack och lov var tom! Hundarna nöjda med att få sträcka ut och vi tvåbeningar nöjt av att få se vatten, för det är ju så vackert i skärgården!

4 torrö
S
trax innan hagen var slut passade vi på att ta en första fikapaus.Nere vid vattnet smaskade vi i oss mackor och hundarna fick snask att tugga på av Eva. Härligt och soligt!!

5 torrö
Efter kohagen gick leden långa sträckor i närheten av vattnet, så jäkla härligt.

6 torrö
Ja och så hade vi ju tur med vädret idag! Solen strålade och rimfrosten gnistrade, ahhh, det är sådant här som gör att man laddar batterierna i mörka dystra november 🙂
 7 torrö
H
undarna tyckte att det  var trevligt badväder,  minus 3 grader i luften…

8 torrö
Mattes bästa turkompis, alltid lika taggad och ivrig på att få hänga med ❤

9 torrö
Stigen gick omväxlande på berg och hällar och i bland på härliga mjuka skogsstigar.

Torrö 17
Elton alias Naken Janne i dag, men söt trots lite dåligt med päls

10 torrö
H
är har vi kommit ut på Torrö, fantastiskt vackert! Eva står och spanar på horisonten och kringliggande öar.

Torrö 16
Unix ute på Torrö

11 torrö
Hur underbart att kunna gå på skärgårdshällar och spana ut över Östersjön? Visst var det lite halt på sina ställen med tanke på minusgraderna men några stora bekymmer kan man inte påstå att det var.

12 torrö
Ute på Torrö var det dax för fikapaus nummer två! Det är viktigt med fika 😉
Eva fortsatte smaska på mackor medan Marie och jag stekte korv. Jag kan dock konstatera att den typen av gas som jag hade inte var tillräcklig när det är så här kallt ute då det blev lite dålig fart på värmen, men korv fick i oss 😉

13 torrö
E
lton och Belle sitter gärna nära matte Eva när hon fikar 😉

14 torrö
Vackra, underbara östgöta skärgård!

15 torrö
H
är är vi på väg att lämna Torrö. Vägen tillbaka till bilen gick på den här grusvägen hela biten och var väl inte det roligaste. Men med trevligt sällskap så fungerar även det.

Ca 15km vandring blev det i dag 🙂 Nöjda hundar hoppade sedan in i bilen och la sig trötta tillrätta. Mattarna var ganska trötta de med och vi var ju faktiskt ute och insöp den friska luften i 5½ timme.

Torrö kan jag absolut tänka mig att återvända till. Att kunna kombinera skärgården med vandring var väldigt trevligt så det kan mycket väl bli  en tur dit igen någon gång i vår 🙂

Torrö 18
Vi började vid Hökdalen (uppe i vänstra hörnet) och gick skogsstigen över Ollondalen (?) och ut till Torrö där vi tog turen över Ålgårdsuddeninnan vi vände tillbaka och då tog grusvägen. Nästa gång ska jag ta vägen över Mackens udde för att slippa lite grusväg tror jag bestämt.

 

Frustrerande

Det är galet frustrerande att ha en hund som enligt honom själv mår prima, toppen, fantastiskt och alla andra superlativ som man kan komma på, när verkligheten faktiskt är en annan!

Det är naturligtvis jättebra att Odden mår bra och klart och tydligt inte alls har ont längre! Men det är jättedåligt att han inte har någon som helst självinsikt och inser att hopp upp och ner från möbler, altanen, stenar, stubbar osv inte är lämpligt. Inte heller att ta satts och springa rakt in i Kilo, matte, husse eller annat som kan vara i vägen är en lämplig aktivitet, vare sig nu eller senare om jag får säga min mening… Faktiskt är det inte heller lämpligt att galoppera runt inomhus och göra slides när man kommer till en vägg och åka på alla fyra tassar i förhoppning om att han hinner stanna innan sagda vägg!

Det är så sjukt frustrerande att se Odden ha så mycket energi som fullkomligt pyser ur öronen på honom och tvingas säga ”Nej”. Jag skulle så väldigt mycket hellre vilja ta med honom ut på en runda i skogen, låta honom springa av sig eller för den delen bara få gå runt och nosa tills han blev trött.

Vi är nu inne på lite mer än 2 veckor av stillhet och jag har full förståelse för Oddens uppdämda energiförråd. Första veckan var han visserligen halt så då var det lättare, då valde han ju faktiskt själv en i alla fall något mer dämpad framtoning. Sedan dagen efter operationen finns inga sådan hämningar kvar. Faktum med att Odden försökte kampa med kopplet redan samma dag som han var opererad vilket så klart är lika med direkt olämpligt, men hur förklarar man det för honom?

Odden får inte vara själv för tillfället, helt enkelt för att han högst troligt skulle både förstöra sig själv och vårt hem då. Han är i stället med Henrik på jobbet vilket han visserligen tycker är gräsligt tråkigt men han finner sig ändå i det. Ett och annat täcke, fäll, filt får visserligen stryka på foten men det överlever vi. Hemma försöker vi att aktivera honom med något i alla fall. Dessvärre slutar ju Odden även att äta när vi inte låter honom få utlopp för sin energi så förutom att det är frustrerande att ha en hund som man måste begränsa så är det gräsligt frustrerande att ha en hund som inte äter. Matvägrare har vi visserligen en gedigen erfarenhet av men eftersom jag vet att Odden äter bra när han är nöjd så blir det frustrerande att se honom bara vända bort näsan när maten ställs fram.

Äta bör man även om han så klart inte behöver få i sig lika mycket nu när han ska vara stilla som när vi faktiskt motionerade två timmar om dagen. Märkligt, det är bara lite drygt två veckor sedan vi fick vara ute i skogen och att han åt med god aptit, det känns som flera år sedan.  Det trista med att han inte äter är ju att mat annars är en utmärkt aktivering i form av att ge den under berikning. Men om hunden inte äter alls så fungerar ju inte det, suck.

Något som däremot faktiskt fungerar är godissök så det har vi kört några gånger om dagen. Odden är ju en hejare på att använda näsan och att använda näsan gör honom i alla fall en aning trött. Korvsök i vardagsrummet är Oddens favorit just nu. Då lyser ögonen upp och hela hunden står och darrar av förväntning tills matte säger det magiska ordet som gör att han får börja leta.

Jag försökte också att aktivera honom med den lilla lila snurran som jag kletar mjukost i. Den fungerar en liten stund men så där jäkla skojig tycker Odden inte att den är, eller så är det mjukost som inte är tillräckligt gott. Om Kilo visar intresse för den är den dock lite mer viktiga att slicka ur så konkurrens fungerar till viss del för att trigga Odden. Självklart får även Kilo leta korv eller slicka ur den lila snurran, han får ju liksom sin del av sleven när Odden ändå gör något.

I dag åkte vi återigen till Norsholm. Någon rehab för Oddens del var det ju inte dax för men jag hade ju bokat om tiden till Kilo och en fyskoll av honom i stället. Eftersom vi alltså ändå skulle dit så fick så klart Odden hänga med. Marie klämde och kände lite på Odden och jag bad en stilla bön om att vi skulle få klartecken för att åtminstonde få börja gå några10 minuters promeander om dagen. Marie tyckte att det såg bra ut och konstaterade precis som jag att seromet har gått ner rätt rejält sedan sist för två veckor sedan. Frågan är alltså om den här bogen har varit ett bekymmer ett tag utan att vi har kunnat se det? Det skulle enligt Marie kunna vara så att Odden kompenserat för bogen med armbågen och att det varit därför inte seromet har gått ner så mycket tidigare. Helt klart en tänkbar orsak, men säkert lär vi aldrig få veta.

Marie gav ialla fall klartecken för att Odden nu sakta ska få börja röra på sig igen. Hon håller med mig om att det finns en ganska stor risk för att han annars kommer att skada sig, igen, när energin bara exploderar. Så nu börjar vi om igen då. En eller två 10 minuters promenader om dagen tills vi varit hos Krister och tagit bort agrafferna och så sakta öka på, Bin there, done that….

Vi gjorde slag i saken direkt när vi kom hem. Snabbt ombyte till regnkläder och sedan ut i skogen. Odden var lugnt sagt eld och lågor. Ordet lagom finns inte i hans ordbok, på gott och ont… Nöjd fick han nu ta vår lilla runda och även om han inte på något sätt egentligen var nöjd med det lilla så var det så klart 100 gånger bättre än att bara få gå på gräsmattan hemma och nosa lite.

Ja och om det är en tillfällighet eller inte, men jag märker direkt en skillnad på Odden när han få vara med och får någon form av motion. I kväll åt han, inte i någon jättefart och inte allt men ändå betydligt mer än han ätit de senaste veckorna. Han ligger dessutom just nu helt avslappnad och sover, far inte upp så fort jag rör mig eller tittar åt hans håll. En nöjd Odden ger en nöjd matte!!!

vila
Det här är vad jag vill se, en nöjd och trött Odd! Ja inte för att jag vill att han ska vara trött hela tiden, men att han kan koppla av och känna sig nöjd efter en dag, det vill jag!

Kilo fick för övrigt en genomgång av Marie i dag då. Musklad och trevlig pöjk var omdömmet. Det enda som Marie hittade var lite spända muskler kring höftböjaren så där ska vi köra lite med novafonen samt vara lite bättre på att stretcha efter längre pass. Kilo var inte nöjd när Marie skulle stretcha honom och tjurade ihop på sitt eget vis. Då blir han stel och stum som en ekstock och går knappt att lyfta ett ben på. Precis så gör han när jag ska sätta på reflexvästen, jag får mer eller mindre ta i med bägge armarna för att kunna lyfta ett av hans ben då… Men Marie har varit med förr och bad mig visa hur jag stretchar honom i vanliga fall och då tyckte Kilo att det var okej, bråka med matte gör han faktiskt högst ogärna 😉 När jag visat båda sidorna stod jag kvar och så tog Marie över och Kilo som då inte riktigt hängde med på att vi bytte var medgörlig även för Marie efter det 😉 Eftersom allt kändes okej i kroppen på Kilo så fick han testa på att gå i vattentrasken så att Marie, och jag så klart, kunde se hur han verkligen rör sig. Kilo har aldrig varit i trasken tidigare och med tanke på hur vi måste trixa och greja med Odden så var det ju spännande att se Kilos variant. Kilo som inte gillar när något rör vid hans tassar eller ben gick väl utanför bandet två gångar, bägge gångerna höll han på att dö av förskräckelse över att det både lät och kändes konstigt och sedan gick han mycket koncentrerat och duktigt mitt på bandet utan att ta ett felsteg. De må vara släkt Kilo och Odden men så många likheter har de då inte 😉

Nåja nu är Kilo kollad och eftersom vi inte hittade något alarmerande eller konstigt så fortsätter vi precis som vanligt 🙂

Skönnarboleden

Det finns helt ärligt inte så mycket just nu som känns helt bra men en av de få sakerna som gör det är att få ge sig ut i skogen med ryggsäcken packad med fika och att bara gå! Gå, gå, gå och gå lite till, hinna andas, få bearbeta, få sakna, få minnas och få nytt hopp om att det kanske ändå kan ordna sig…

Vi har fin natur och bra stigar och vägar runt oss men skogarna häromkring är ju till stor del utforskade och klara så därför surfade jag runt lite i veckan och letade efter något lämpligt ställe att vandra på till denna helg. Markerade leder är så klart att föredra då det blir enklare och lättare att planera. Surfandet gav resultat i form av Skönnarboleden som ligger precis utanför kommungränsen. Ca 11 km lång och i trevlig skogsmiljö samt med vad det verkade, några trevliga rastplatser runt leden, den fick det bli!

Så i morse efter en liten sovmorgon gick jag upp och gjorde i ordning ryggsäcken. Smörgås, varm choklad, korv och så fick Henrik fixa till lite tändved eftersom jag är rent farlig när jag hanterar en yxa… Kilo var på tårna och förstod att något trevligt var på gång, dessvärre insåg även Odden att något var på gång och återigen fick jag göra honom besviken och lämna honom hemma, det skär i hjärtat.

Vid tio var Kilo och jag på plats vid ledens början. Lätt att hitta dit då det till och med fanns vägskyltar som visade vägen 🙂 Annars är det i bland det svåraste, att hitta starten på leden?

skönnarbo16_redigerad-1
Väl utmärkt och det syntes klart och tydligt att vi kommit rätt!

När vi kom fram insåg jag att jag glömmt kameran hemma, dumt. Nåja mobilen fick duga den här gången, bättre än inget. Vi gav oss av utmed den markerade leden och nästan direkt blev jag förtjust över hur trevlig leden var! Vi gick nära vatten på små stigar, lättgånget med tydliga blå prickar att följa, en utmärkt led! Eftersom jag inte ätit frukost så blev det ganska snabbt paus med intag av smörgås och varm choklad. Det var nog bara en knapp km efter att vi startat som vi hittade en jättefin rastplats ute på en udde som fick tjänstgöra som frukostplats.

Skönnarbo15
Frukost, äggsmörgås med varm choklad ute i naturen, mums!

Därefter fortsatte vi leden fram. Eftersom vi hade Stefan hemma på fika i går så visste jag att det skulle finnas många cachar i den här trakten och på leden. Det var ju helt rätt och jag tog även några under dagen. Men ärligt, när jag är ute och vandrar vill jag ha lite rytm och flyt i vandringen, när man ska stanna och leta cache var 200:drade meter så blir det inte något vidare flyt. Jag övergav därför den aktivitetet ganska snabbt och valde att i stället titta på omgivningen och njuta.

Skönnarbo13
Så här gick leden. Någon karta behövdes inte då det som sagt var välmarkerad led.

Skönnarbo14_redigerad-1
Vi mötte plötsligt får (?). Tur att Kilo inte är särskillt tokigt i att jaga och framför allt att han lyssnar när jag säger nej. Nyfiken på dem blev han men stannade snällt och tittade bara när jag sa att han inte fick gå fram. Vart fåren kom i från fattade jag inte och vi såg inga fler än dessa två?

Skönnarbo12_redigerad-1
Fint att gå mycket utmed vatten.

Överlag är jag riktigt glad över mitt val av led, den var verkligen jättetrevlig att gå! Passade dessutom perfekt en halvdålig höstdag då det var så varierad terräng. Ömsom vid vatten, ömsom skog och ömsom grusväg. Visst var det lite blött och lerigt på vissa ställen men absolut inga problem att ta sig över eller förbi. Vi passerade en återuppbyggd kolkoja och där visste jag att det skulle finnas en cache så den letade jag upp. När jag då fick upp ångan igen så då tog vi ett gäng cachar igen. Totalt blev det 9 stycken men hade jag vetlat hade jag säkert kunnat ta 50 stycken (?!).Nåja, jag tycker ju att cachandet är roligt men inte hur mycket som helst.

Skönnarbo10
Som sagt, blandad terräng att vandra i, här en mysig liten grusväg.

Skönnarbo11
K
ilo har kollat runt i kolarkojan 😉

När vi kom till en rastplats utmed Skönnarbosjön passade vi på att ta en rast igen. Pinnarna som Henrik huggit åt oss togs fram och så tände jag en brasa. Det fanns både ved och yxa att använda vid vindskyddet men som sagt mina yxkonster lämnar en del i övrigt att önska. Några vedklampar tog jag dock så att brasan blev lite större när den väl fick fart. Kilo fick ett litet ben att knapra i sig och jag satt och njöt av att titta in i en brasa, få saker är så rogivande!

Skönnarbo4_redigerad-1
En liten ”kompis” vid vindskyddet 😉

Skönnarbo5_redigerad-1
Korv blev det så klart och Kilo fick smaka, väntar här otåligt på sitt ”varsågod” 😉

Skönnarbo6_redigerad-1
F
in rastplats med vindskydd.

Efter vår ganska långa paus var det dax att knalla på lite igen. Ganska snart var vi nästan tillbaka vid parkeringen men det  var ju faktiskt ytterligare en bit kvar att vandra om man ville gå hela leden, och det ville ju vi. Det här var annars en smart led på så sätt att man kunde ”vända tillbaka” mot parkeringen på flera ställen och gå kortare bit och ändå inte behöva gå samma väg tillbaka! Men som sagt vi fortsatte. Sista rundan skulle gå upp på ett utsiktsberg vid namn Tyleklint och enligt skylten skulle det vara tuff stigning. Nja säger jag 😉 Visst gick det uppför men särskillt jobbigt var det inte och så jäkla högt skulle man ju inte heller. Utsikten där uppe var dock fin men framför allt var sista biten vandring mysig så det var absolut värt att gå även den sista biten av leden, även om jag märkte att det kanske inte var lika vanligt att gå just den slingan då det inte var riktigt lika upptrampat.

Skönnarbo 1
Uppe vid Tyleklint, fint som sagt och även lite blå himmel fick vi njuta av 🙂

Skönnarbo2
F
lera bord att fika vid fanns där uppe, ja eller att stå på om man heter Kilo då… 😉

Totalt var vi ute i strax över 4 timmar. Ingen vidare marschhastighet med andra ord men det tar tid att cacha och att fika 😉 Jag är som sagt mycket nöjd över leden och bestämde mig tidigt för att jag skulle återvända hit fler gånger. Det går säkert att få till ytterligare slingor och jag skulle absolut kunna tänka mig att övernatta i vindskyddet!

Tyvärr finns det inte så många leder i den här längden i närheten, de flesta är bara ca 3 km och det är ju en trevlig liten kvällsrunda men någon vandring kan man kanske inte kalla det.. Min tanke är att testa en hel del av dessa korta rundor under vintern men jag vill ju även ut och ägna vissa dagar åt lite mer heldags vandringar. Problemet så här års är ju att man bara kan vandra på helgerna, för att ge sig ut på nya ställen i kolmörkret känns inte som en riktigt bra ide 😉 Ja, ja jag får väl drömma mig bort till våren och sommarens vandringar.

 

Upplandsleden 31:1 Skokloster

Även när livet är skit måste man försöka hitta på saker som livar upp. Personligen tillhör jag inte den skaran som gillar att prata ut och älta saker även om jag har ett gäng vänner som jag vet skulle ställa upp och lyssna. Men var och en gör det som anses bäst för en själv och i mitt fall trivs jag oftast bäst med att få vara i fred när något tråkigt händer.

Men man måste som sagt försöka att leva vidare även om en bästa vän lämnat en eller en annan bästis är halt. Tack och lov är Kilo en friskus i alla ordets bemärkelser. Alltid redo att hänga med matte med en viftande svans i försök att  liva upp mig ❤

Redan innan allt skit hände hade Hanna och jag planerat in en dagsvandring igen, våran vandring på Sörmlandsleden gav mersmak och vi hade tittat ut en slinga på Upplandsleden att vandra denna gång. Hanna undrade någon dag innan om jag verkligen ville gå med tanke på allt som hänt och jag kände bara att ja, jag behöver göra något annat!  Så i lördags packades ryggsäcken återigen med trangiaköket och en gryta som jag gjort stod i kylen för att tas med. Det visade sig dock att Henrik ätit upp grytan (?!), tydligen var en dubbelportion inte för mycket till matlåda i hans värld… Nåja jag hade en gulaschsoppa i frysen så den fick jag rota fram i stället och så gav sig Kilo och jag i väg. Får väl anses en aning korkat att åka 25 mil enkel resa för att vandra ca 14 km, men det var nog precis vad jag behövde där och då. Hanna hämtade vi upp hemma hos henne och sedan åkte vi vidare mot Skokloster. Ingen av oss hade kollat kartan så mycket men det visade sig ju vara skyltat så det gick fint att hitta fram.

uppland 4
Kilo väntar på att Hanna ska komma ut från porten så att vi kan ge oss i väg.

Det var värre med vädret. Regnet strilade ner så det var bara att dra på sig regnkläderna direkt och hoppas att kängorna skulle hålla fötterna torra under dagen. Leden började och slutade vid Skokloster slott så vi behövde ju bara en bil den här gången, praktiskt. Efter att ha kikat lite på slottet, som tyvärr höll på att renovera fasaden så så där överdrivet snyggt var det ju inte med byggställningar runt, letade vi rätt på starten av leden och gav oss av. Första delen av leden gick utmed Mälaren på mestadels skogsstigar. Kilo var alldeles galen och både pep och skrek ut sin lycka när han förstod att det var långvandring på gång. När matte hänger på sig en ryggsäck vet han att det vankas många timmar med frisk luft 🙂

Utmed vattnet såg vi tydliga spår av att bäver härjade och vi såg även bäverboet, någon bäver såg vi däremot inte, man ska visst vara ganska tyst för att lyckas med det och det var vi väl kanske inte…

uppland3
Work in progress 😉

uppland 2
Kilo tyckte att det var lämpligt väder för ett dopp i Mälaren och kunde inte förstå att inte matte och Hanna hängde på, det var ju jätteskönt i vattnet….

När vi gått en knapp timme tyckte vi att det var dax för frukost, ja eller Hanna hade varit duktig och ätit frukost hemma, jag hade det inte. Regnet strilade fortfarande ner men vad tusan, mackor och varm choklad smakar lika gott ute oavsett väder. Vi satte oss därför på våra sittunderlag under ett träd och plockade fram. Chokladen blev visserligen lite utspädd i regnet men det funkade. Plötsligt dyker det upp en hund en bit ifrån oss på ett krön och strax efter även en husse med ytterligare en hund. Förvånat konstaterade han att inte direkt hade förväntat sig att möta några andra i det här skitvädret och framför allt inte galningar som satt och fikade. Men han tyckte att det var härligt att se att vädret inte stoppade oss 😉 När han passerat tog det bara några minuter så dök det upp ytterligare en hund med matte och husse i släptåg. Även dessa såg milt sagt förvånade ut över att se oss och vad vi gjorde men uttryckte också sin förtjusning över att vi trotsade vädrets makter 😉

fika i regn
Inga sura miner hos Hanna trots ösregn, men det är klart, varm choklad gör vem som helst glad 🙂

uppland 1
Japp, Upplandsleden var det vi vandrade på.

vid vatten
Vi passerade flera ställen som skulle varit trevliga rastplatser om det inte var för regnet då…

uppland 5
Leden var ganska välmarkerad, det var i alla fall inga större bekymmer ens för oss ofokuserade vandrare att hitta rätt.

Leden fortsatte att gå utmed eller i närheten av vattnet tills vi kom till en badplats, därifrån gick leden på cykelväg en bit och sedan både i skogen och på lite grusvägar. Vi konstaterade att det var jakt i skogen då det stod bilar både här och där och dessutom en hel del människor på pass. Det kanske inte var helt uppskattat att vi klampade runt men om man jagar utmed en vandringsled antar jag att man är införstådd med att det kan dyka upp vandrare. När vi gått halvvägs tänkte vi att det kanske började bli dax att hitta något lämpligt ställe att inta lunchen på. Dock hamnade vi på en grusväg som inte gick genom någon vidare trevlig skog så vi fortsatte att knalla på. Efter att vi passerat en stuga gjorde vi dock halt och gick bort till en lite låg kulle inne i skogen där vi rotade fram kök och soppa. Nu hade regnet slutat sedan en stund tillbaka och faktiskt så kom en liten strimma sol fram. Den försvann snabbt dessvärre…

lunch på g
Lunch på gång. Soppan var ju fortfarande frusen så det blev lite micklande med att få ner den i kastrullen 😉

lunch
Hanna som vanligt med en vacker ätmin 😉

kilo lunch
K
ilo fick så klart resterna.

Efter lunchpausen fortsatte vi den sista biten tillbaka till slottet och bilen. Vi passade på att fota lite runt slottet och sedan kunde vi nöjda och blöta lasta in ryggsäckarna i bilen. Innan vi vände åter gjorde vi dock även ett snabbt stopp vid Flasta Kyrkoruin för lite kulturpoäng. Ruinen var dock lite väl fin och tillrättalagd? Svårt att se att den skulle vara så gammal faktiskt.

skokloster
Kilo med Skoklosterslott i bakgrunden. Den här sidan mot sjön var färdig renoverad och ser ju lite trevligare ut.

kyrkoruin
K
ilo vid Flasta Kyrkoruin.

Nu var klockan 16 och mörkret sänkte sig snabbt över oss där i bilen. Vi lämnade av Hanna hemma hos sig och fortsatte sedan hemåt. Det blev en hel dag med tanke på resan och det var rätt skönt att tänka på lite annat än sorg och oro…

Bakslag

När det går dåligt, då går det dåligt på riktigt!

Odden har haft en relativt bra rehab sedan operationerna av armbågen. Något litet bakslag, som infektionen han fick i operationssåret och det efterföljande seromet men i övrigt har det mesta gått ungefär så som man hade kunnat hoppas. Faktum med att vi kom så långt som att mer eller mindre låta honom vara som vilken av våra hundar som helst. Lös på promenader (inte alla och inte hela men ändå, inte ständigt koppel i alla fall), lös på kvällskissen på tomten, lite längre promenader och överlag inte lika mycket fix och trix kring honom. Sakta började jag drömma om att faktiskt inom en överskådlig framtid kunna låta honom ligga ute lös, gå i väg utan att ha honom kopplad osv.

Men så en morgon ändrades det raskt… Odden var kopplad och vi gick en annan morgonpromenad än vi brukar, genom en av hästhagarna. Under en passage var det rejält ojämt med hål i den stelnade leran efter hästhovarna. Jag såg i ögonvrån att Odden rörde sig lite knepigt och när vi kom ut på ett jämnare underlag satte han sig helt sonika ner och höll upp höger framben i luften, mitt hjärta stannade för en sekund.

Naturligtvis kände och klämde jag omedelbart igenom benet och hittade ett gäng med de små gröna kardborreliknande sakerna i pälsen mellan frambenen och i armhålan på honom. Jag fick bort dem och Odden travade på som vanligt, puh! Sista biten hem tyckte jag dock att han kändes lite ojämn i traven men väl hemma så hittade jag några glömda gröna saker i pälsen och tänkte att det säkert bara var obehag efter dessa som gjorde att Odden betedde sig lite konstigt. För att vara helt säker tog jag i alla fall och kylde bägge armbågarna, bara för att liksom. Under tiden jag kylde den högra armbågen kände jag att handloven på höger framben var varm vilket verkade konstigt men när jag bytte och kylde vänster armbåge och sedan kände på handloven igen så var värmen så obetydligt att jag inte la någon vikt vid det. Jag lämnade hundarna för att åka till jobbet som vanligt.

Vid lunch ringde svärfar och redan innan jag svarat förstod jag att det var om Odden. Mycket riktigt, Odden var halt sa svärfar och jag kastade mig in i bilen för att åka hem.

Ja nog var Odden halt alltid. Nu pratar vi rejäl hälta, typ blockhalt. Jag klämde och kände men kunde inte känna någon värme och inte heller någon svullnad? Armbågarna var så klart det jag klämde och kände mest på men nä, det kändes som de brukade? Runt sporren på höger fram däremot fick jag en lättare reaktion, kunde det vara något i mellanhanden i alla fall? Rörelsemässigt kändes det dock som att det satt högre upp men jag kunde inte få fram någon reaktion. Odden visade ingen direkt ledsamhet så han fick kissa av sig på tomten linkandes fram, svärfar skickades hem i oförättat ärende, Odden fick komma in och jag gav honom smärtstillande och hoppades att han med det och lite vila i några timmar innan jag kom hem från jobbet igen skulle visa sig fräschare då.

Jag fick inte mycket gjort den eftermiddagen på jobbet kan jag ju erkänna… Hemma igen var det med viss bävan jag öppnade dörren och där möttes av en glad Odden som stod på tre ben, FAN rent ut sagt! Jag tog ut honom själv på tomten för att se hur illa det var och det var illa. Han linkade fram och var inte speciellt intresserad av att stödja på höger framben överhuvudtaget. Jag bröt mer eller mindre ihop där på gräsmattan, började störtböla och svor så att tungan borde ha blivit svart. Skakig fick jag in Odden igen och började funder på hur jag skulle göra. Jag visste ju inte ens vart han hade ont mer än att det var höger fram, men var det armbågen, mellanhanden, tassen eller kanske bogen? Till slut skickade jag ett sms till Krister (veterinären som opererade Oddens armbåge) och förklarade läget. Ganska direkt fick jag svar att vi skulle avvakta över natt men om det såg likadant ut morgonen efter skulle jag höra av mig igen och då fick vi komma in akut.

Det blev en låååång eftermiddag och kväll och Odden blev inte ett dugg bättre, snarare sämre om det nu var möjligt. Efter en orolig natt vaknade jag och hörde att hundarna var vakna. När de märker att jag är vaken så börjar de sin vana trogna att röra sig och hur jag än lyssnade i mörkret så lät det inte alls som att Odden haltade på samma sätt nu? En stund senare när vi var ute kunde jag konstatera att Odden var betydligt bättre? Halt var han absolut fortfarande men nu stödde han i alla fall på benet. Ju mer han rörde sig destom mindre blev dessutom hältan. Jag smsade Krister igen och förklarade hur det såg ut just nu och han tyckte vi skulle fortsätta att avvakta, troligen var det en muskelskada eftersom han så tydligt nu ”värmde ur”.

Under dagen blev Odden dock inte bättre. Eller jo varje gång jag tog ut honom och han fick röra lite på sig blev han bättre men inne var han fortfarande lika halt. Efter en massa googlande såg jag att smärtstillande vid en sträckning eller ev ligamentskada inte var att föredra så Odden fick ingen mer smärtstillande under dagen. Han blev dock på kvällen sämre igen så till slut stoppade jag ändå i honom en tablett och sedan gick vi och försökte sova.

Morgonen efter var det stor skillnad. Odden stödde betydligt mer på benet och ute var han nästan ren i skritten. På eftermiddagen hade vi en inbokad rehabtid och jag kände mig nöjd över att Marie skulle hjälpa oss, förhoppningsvis kunde hon hitta mer exakt vart det var Odden hade ont även om jag nu kände mig ganska säker på att det var i trakten av mellanhanden.

Hos Marie förklarade jag hela historien och hon fick börja med att titta på Odden i rörelse i gången och sedan klämma och känna igenom höger fram. Odden höll god min och visade sig vara betydligt tåligare än vad jag kanske hade räknat med. Efter ganska mycket provocerande kunde vi dock konstatera att det med största sannorlikhet var yttertån och upp mot mellanhanden som var boven i dramat, det var nämligen enda stället där vi fick någon form av reaktion från Odden, lite slickande runt munnen. Området behandlades med laser och sedan skulle vi ut och röra oss igen, Odden var inte bättre, snarare lite sämre? För att utesluta att det inte var armbågen som ändå spökade gjorde vi böjprov på armbågen men Odden visade ingen försämring vilket så klart kändes skönt.

Marie och jag la upp en plan att följa de närmsta dagarna. Utan förbättring var planen så klart att kontakta Krister och be honom titta igenom Odden, men förhoppningen var så klart att laserbehandlingen i kombination med vila skulle ge resultat. Under kvällen var Odden vare sig bättre eller sämre.

Morgen därpå däremot vaknade jag upp till en Odd som var betydligt bättre. Visst fanns det en viss markering kvar men inte alls den där tydliga hältan längre. Odden fortsatte att vara riktigt bra under dagen men på eftermiddagen när jag tog ut honom på en av de korta rundorna vi nu skulle hålla oss till ser jag hur han liksom snubblar till och efter det blir han så klart återigen halt. Han linkar rejält några steg för att sedan steg för steg bli bättre. Efter detta är han dock mer påverkad igen även om det fortfarande är bättre än det var dagen innan. Så här håller det på i några dagar. Odden ser bättre ut, gör något och blir halt igen. Till slut filmade jag honom och skickade filmen till Krister med en fråga om han ville att jag skulle fortsätta avvakta eller om jag skulle komma in med honom. Krister svarade att han ville titta på honom.

Så vi åkte till Krister för en koll. Ont i magen hade jag och jag var mer nervös denna gång än den gången jag åkte in med min haltande valp 7 månader tidigare. Odden röntgades och första bilden nere vid tassen såg bra ut. Armbågen visade en liten början till artros, inte bra! Bogen visade en skada, ridå ner.

Vad fan rent ut sagt gör man i en sådan situation? Jag hade två alternativ, 1. Operera 2. Ta bort Odden. Vad är rätt, vad är fel?

Jag är inte en person som tycker att man till varje pris ska lappa och laga sin hund, det är inte alltid det bästa för hunden att försöka rädda den och det är inte elakt eller okänsligt att låta hunden få somna in enligt min mening. Här stod jag nu med en hund som varit opererad tre gånger under senaste halvåret i armbågen och som hade varit begränsad i sitt dagliga liv i lika lång tid, dvs halva hans liv och nu var jag antingen tvungen att låta honom genomgå ytterligare en operation med ännu längre rehabtid som en given följd eller helt enkelt säga tack och hej älskade hund, men nu får du slippa.

I ett normalläge hade jag nog valt det andra alternativet men jag har inte ett normalläge just nu. Jag saknar och sörjer Maxen så att det gör fysiskt ont och tanken på att förlora även Odden blev ohanterbar. Så det blev en operation på stående fot. Om jag gjorde rätt? Nä jag är inte så säker på det men nu är det gjort och jag får leva med konsekvenserna av mitt beslut och göra det bästa av det.

Odden rullades alltså omgående in på operation och jag fick ta Kilo med mig på en promenad i väntan på att det skulle bli klart. En dryg timme senare mötte Odden mig i dörren till kliniken och berättade att han ville hem! Operationen som sådan hade gått bra, det är troligen en gammal skada som Odden haft på bogen men eftersom och tack vare att han haft en lugn (?) rehabperiod så hade skadan mer eller mindre läkt ut av sig själv. Sedan har något inträffat, troligen ett yttre trauma i form av att han sprungit in i eller ihop med något, som gjort att skadan gått upp igen och nu ställde till problem. Dessutom upptäckte Krister när han tog ett ledvätskeprov från armbågen att den var inflammerad (skjut mig nu någon, snälla!) så den spolades ren och injicerades med ett antiinflammationshämande medel. Alltså leden är inte öppnad igen utan detta är gjort med kanyl.

Jag kan konstatera att 1. Odden har ett riktigt kasst skelett! 2. Odden är extremt smärttålig. Han har inte visat något som skulle kunna göra gällande att han haft en skada i bogen innan hältan och trots att vi provocerat honom så har han inte med en min visat något. Då kan jag ju även meddela att är det något jag gjort de senaste månaderna så är det att titta på min hund i rörelse! Skithund rent ut sagt som inte säger till i lite bättre tid så att jag får en chans att göra något vettigt av eventuella skador. Som det är nu så går han ju och döljer skadorna för mig och jag kan ju inte röntga hunden en gång i veckan för att upptäcka eventuella förändringar, även om det egentligen nog hade blivit billigare…

Ja så nu är vi mer eller mindre tillbaka på ruta ett, så jäkla deprimerande så att jag bara vill lägga mig ner och dö faktiskt. Att jag återigen ska behöva tvinga Odden att vara lugn och inte få röra sig ordentligt är så klart skitjobbigt men det är ju ingenting mot hur jobbigt det blir för Odden. Han är inte en lugn hund, han mår inte bra av att hållas i stillhet och inte få röra på sig han blir faktiskt så deprimerad att han slutar äta. Ja så det är kanske inte helt konstigt att jag ifrågasätter mitt eget beslut, var det här verkligen för min hunds bästa? Eller var det bara för min skull…

Bara någon dag efter operationen och Odden mår rent fysiskt redan bättre och framför allt så är hältan mer eller mindre borta borta. Pigg är han dessutom om gör i vanlig ordning sitt bästa för att driva mig till frustrationens rand  genom diverse infall som inte är lämpliga för honom för tillfället. Jag lyckades få tag i Marie redan samma dag som Odden opererades för att höra hur illa det här egentligen är och fördelen med en bogskada är ju att den är relativt tacksam att rehabilitera, men naturligtvis måste vi backa flera steg i vår träning. Just nu är det vila i två veckor tills vi tagit bort agrafferna sedan åker vi och hälsar på Marie för att lägga upp nya och reviderade planer. Ja eller vi kommer åka till Marie om en vecka faktiskt då jag låter Kilo få en fyskoll som egentligen var inplanerad till December. Nu flyttar vi fram den tiden en månad och så kan ju Marie passa på att kika på Odden lite tidigare.

Ett redigt måndagsexemplar konstaterar både Lisa och jag att Odden blev. Men det spelar ju egentligen inte någon roll, jag skulle inte byta ut Odden mot någon av de andra valparna i kullen eller för den delen någon annan hund alls. Han passar mig som handen i handsken på alla sätt utom hans kassa skelett som ju dessvärre sätter stopp för allt roligt vi skulle kunna ägna oss åt. Jag har egentligen inga förhoppningar längre om att Odden ska få tillfällen att göra allt han borde få, jag hoppas nu bara att han kan få bli så frisk och skadefri så att han kan få leva ett normalt hundliv. Få vara lös, få springa i skogen och få vara med vår flock på vad vi nu än hittar på. Risken att vi kommer behöva ta avsked från varandra tidigare än vad som kan anses okej är överhängande, men jag får väl passa på att njuta extra mycket de dagarna som jag då faktiskt får.

Livet är tugnt just nu och jag kan bara konstatera att 2015 blev ett riktigt jäkla skitår. Efter regn kommer solsken… Jo det stämmer ju faktiskt, det är bara så svårt att se solen när molnen verkar staplas på hög både på bredden och höjden framför ens ögon.

Odden nyopererad med tröja
Odden med en snygg (?) avdankad t-shirt från husse. Det var inte hål i den innan vi satte på den på Odden… 

vill leka
Det är det här som gör mig både tveksam och fundersam på om jag tagit rätt beslut. Odden, dagen efter operationen, vill som vanligt leka och har lika mycket bus och sattyg i ögonen som vanligt. Att tvinga den här typen av hund till stillhet är inte okej… Och ändå, jag vill inte vara utan den här galenpannan…