Sennenträff i skitväder

I natt och på morgonen skulle det kunna komma snö sa prognosen, men att det skulle bli sådant skitväder som det blev hade jag inte riktigt räknat med. Nåja hundarna var nöjda med vädret när vi strax efter åtta stövlade i väg ut i skogen. En timme i snöslask blev det och det var ganska skönt ute om man bortsåg från att det just var blött.

Hundarna fick sedan komma in och torka lite medan jag käkade frukost och sedan var det bara att börja fixa till lite matsäck och förbereda sig för dagens sennenträff. Denna gång testade vi ett nytt ställe, Bergkulla ovanför Svärtinge. Jag har gått där några gånger tidigare men vi har alltså aldrig haft träff där. I det vädret som rådde så tänkte jag att vi nog inte skulle bli speciellt många men se där misstog jag mig. Innan det till slut var dags att knalla i väg hade hela 17 hundar dykt upp med tillhörande mattar och hussar 🙂 Några valpar var med och dessa och någon mer med dem valde att gå 2,5 km slingan medan vi andra knallade runt 5 km slingan. Bortsätt från att det var lika blött och geggigt i den här skogen som den här hemma så var är det en jättetrevlig slinga.


Gruppfoto i skogen innan våra vägar delade sig beroende på hur långt man ville gå för dagen.


Skönt i skogen trots blötan.

Tillbaka vid bilarna igen så valde några att åka vidare direkt och så var vi några som stannade och fikade tillsammans. Det var ju inte läge att sätta sig och fika men en fika på stående fot fungerar det med.


Stående fika funkar det med.

Efter ca två timmar vinkade vi hejdå till varandra och nöjda hundar somnade bak i bilen efter att de nu hade gått ca 1 mil under dagen. Jag åkte och handlade lite eftersom vi inte hade något schampoo hemma överhuvudtaget och sedan slappade vi här hemma en stund. Ruggigt hela dagen som sagt så det fick bli ett varmt bad och en film på eftermiddagen, gött.

Efter det var det dags för hundarna att få lite att göra igen och i dag stod traskande på bandet på schemat. Alla tre fick gå ett pass och undertiden som någon av dem gick fick de andra träna lite kort. Eftersom Kilo är så jäkla gapig när man tar ut honom ur hundgården och han har lärt Frisken att gapa i samma anda som han själv så håller jag nu på att försöka lära dem kommandot ”Tyst”, vi får väl se om jag lyckas.

Nu laddar jag dock för Allt för Sverige men innan dess ska vi köra ett kort pass med nosework, Frisken har ju läxa gudbevars 😉

World Dog Show 2017, den glömmer vi nog aldrig!

Hepp så har vi varit ute på långresa igen. Inte första gången och absolut inte sista men den här resan lär vi knappast glömma i första taget!

Den här gången var det Lisa, AnnCatrin och jag som tog med oss Jackpot och Frisken ner till Leipzig och världsutställningen. Resan började natten till fredag då Henrik skjutsade in mig och Frisken till Norrköping där vi mötte upp de andra vid typ halv ett på natten. Vi packade om bilarna så att allt hamnade i vår buss och sedan tog Henrik med sig Lisas bil hem och vi fortsatte söder ut. Vid femtiden var vi framme i Trelleborg och eftersom det var tidigt så passade vi på att alla sova en dryg timme innan hundarna fick frukost och en liten rastrunda. Sedan åkte vi bort till hamnen och körde på färjan som skulle ta oss till Sassnitz. Fyra timmar att hänga på en färja är ju så där skoj men vi passade på att äta frukost och vila så gott det nu gick. Hundarna var med uppe på färjan och var först nyfikna för att sedan tycka att det var lika långtråkigt som vi tvåbenta tyckte att det var 😉


Långtråkigt på färjan.

Direkt efter att vi åkt av färjan tog vi oss ett litet stopp på bordershopen, så var den delen klar och vi behövde inte fundera mer på det. Hussen fick lön för att han var hemma och skötte ruljansen liksom 😉

Vi rullade sedan mot Leipzig och det som borde varit en ganska kort och snabb resa blev ganska seg och långsam eftersom det var vägbyggen till förbannelse rent ut sagt. Men fram kom vi ju och vi hittade till hotellet utan bekymmer. Vi checkade in och sedan var det dags för hundarna att få sträcka på sig. Det fanns hyfsat med rastningsmöjligheter kring hotellet så det blev bra och hundarna tyckte det var spännande med mycket nytt att nosa på.

Tillbaka på rummet så hade även Helena och Carro lokaliserats och de bodde lämpligt nog bredvid våra rum 🙂 Vid det här laget var vi hungriga så vi gick ner i restaurangen och fick i oss lite mat och en öl till det. Mätta och nöjda gick vi sedan upp på rummet och satt och pratade en stund innan hundarna fick sig en kvällsrastning och vi avslutade dagen.

På lördagen tog vi sovmorgon och gick inte upp fören vid halv åtta. Skönt att sova ut efter vägsurret natten innan. Hundarna fick sig en ordentlig rastning och sedan blev det frukost för vår del. Därefter skulle vi ut på äventyr tänkte vi oss. Första saken att ordna var ett miljömärke som man måste ha på bilen när man åker i Leipzig eftersom de kör med miljözoner. Vi fick en del olika bud om vad som gällde men efter att Lisa till slut stoppat en lastbilschaufför på gatan (?!) så åkte vi bort till en Mercedesåterförsäljare och även om killen i butiken nog undrade hur tusan vi kunde dyka upp där en lördagsförmiddag och störa så fick vi i alla fall till slut vårt märke på bilen och kunde rulla i väg.


Nöden har ingen lag heter det ju, helt normalt att stoppa lastbilschaufförer för att fråga om råd 😉 Foto AnnCatrin Uppfeldt

Första stoppet var vid ett monument som tydligen bör besökas när man befinner sig i Leipzig. Vi var lydiga och åkte alltså dit. Vi stämde även träff där med våra danska vänner och deras två hundar. Alltså själva monumentet var väl inte något man jublade över, stort och väldigt tyskt kändes det som. Men vi knallade i alla fall runt där en stund och hundarna var nöjd över att få komma ut och promenera.


Hundarna framför monumentet som hette Vökerschlachtdenkmal… enkelt att uttala eller hur 😛 Foto AnnCatrin Uppfeldt


Hela gänget samlat på baksidan av monumentet.

Eftersom vi faktiskt inte hade så mycket annat att göra efter det så såg vi ut en park som skulle vara fin och bestämde oss för att åka dit och promenera lite till, efter en hel dag i bilen dagen innan var hundarna värda att få röra ordentligt på sig denna dag tyckte vi. Sagt och gjort med vår buss i täten så försökte vi rulla i väg mot den tänkta parken. Vid ett ställe där vi skulle svänga visade sig dock vägen vara avstängd så fick fick lite hastigt svänga in på en parkering för att vända. Där blev det lite allmän förvirring då Helena och Carros hyrbil hade börjat ryka och lukta brand? Nåja det löste sig och vi kunde åka vidare och hittade till slut både parken och parkering.

Parken vi hittat var fin att ströva runt i men det visade sig ju senare att det inte var parken vi sett ut, nåja det spelade ju mindre roll, huvudsaken var att hundarna fick sträcka ut. Vädret var gråmulet men höstfärgerna var vackra och hundarna fick posera vid några tillfällen, så klart liksom 😉


Jackpot, Frisken och Cheekie på en bro i parken.


Morfar Jackpot och barnbarnet Frisk poserar tillsammans i fina höstfärger.


Härligt med vänner att ströva runt tillsammans med i en annan del av världen 🙂

Efter en ordentlig promenad tyckte vi att det var dags att få något i magen. Carro googlade restaurang och nämnde en som hade fått bra betyg men den tyckte vi var lite väl långt bort, 18 km stod det på Carros skärm. I stället siktade vi in oss på centrum och åkte dit. Vi hittade ett parkeringshus som var lugnt och bra och knallade i väg. Samtidigt så skrev våra engelska vänner att de märkligt nog bara vara två minuter därifrån så vi väntade in även dem och så gick vi i samlade trupp för att leta restaurang. Gissa om vi blev förvånade när den första vi hittade visade sig vara den som Carro googlat upp? Nåja då var det inget att tveka på, vi knallade in och slog oss ner. Härligt ställe med pizza som specialitet och vi lät oss väl smaka, det var bland det bästa vi ätit på länge var vi överens om 🙂

Efter trevlig samvaro med danska och engelska vänner var det dags att rulla tillbaka till hotellet. Det visade sig dock inte alls gå. Parkeringshuset vi åkt in i hade betalsystemet, ta en biljett, betala den biljetten när du ska åka och stoppa in biljetten vid bommen för att släppas ut. Synd då att vår biljett inte var läsbar när vi kom till bommen?!? Att ringa och få hjälp gick inte, det var bara öppet mellan 7-17 på vardagar? Vi försökte då med ett gäng varianter för att ta oss ut men se det gick inte. Till slut hittade vi en nödtelefon där vi fick tag i en människa men de tips som hon hade att ge fungerade inte heller och sedan la hon på och gick inte att få kontakt med?! Ja så vad gör man liksom? Till slut lyckades vi med hjälp av en trevlig tyskkvinna att få växla vår 20 eurosedel till mindre valörer och så fick vi snällt betala 15 euro i straffavgift för att vi ”tappat bort” vår biljett, vilket vi ju då inte hade, och fick då ut en ny biljett och tursamt nog så fick vi till slut åka ut ur parkeringshuset. Det blev en dyr parkering!

Tillbaka vid hotellet gick de andra tre och vilade en stund medan Lisa och jag gav hundarna kvällsmat och rastade dem. Sedan var det bara att stoppa hundarna i badkaret och skölja av dem eftersom de var riktigt skitiga efter vår promenad i parkerna. Egentligen tycker vi väl inte att det är okej att använda hotell för att bada hund men vi hade ju inte mycket att välja på och såg till att städa ordentligt efter oss så klart!

Hundarna var nu tillsnyggade inför morgondagen och våra vänner kom in på vårt rum för att skåla med oss och ha en trevlig kväll.

På söndagen började dagen tidigt, redan vid fem. Hundarna fick frukost och rastades och sedan packade vi ut så mycket som möjligt i bilen också. Sen blev det frukost så fort den öppnade vid sex innan vi skyndsamt åkte mot mässan. Vi hittade dit utan bekymmer och kom även in utan något problem. Hallen vår ring var i var enorm men ringarna var pyttesmå 😦 Nåja våra vänner snodde åt sig ett gäng stolar och vi fick upp en bur på ett okej ställe och sedan fick grabbarna vara med och mingla lite. Frisken var nog gladast när hans uppfödare Angelica kom, äntligen någon som verkligen ville gosa med honom 🙂

Men vid nio drog det ju i gång och Frisken skulle in direkt eftersom vår ring började med unghundshanar. 22 anmälda, jag tror det var typ 16 som kom. Frisken som är en grabb som är tämligen stolt över sin svans, till mattens förtret, skötte sig som vanligt fint och även om svansen var hög så var den ändå lite bättre än vanligt, jag tror jag har kommit på ett litet knep för att få ner den där skorpiontaggen 😉 Excellent blev det men Frisken var inte utplockad till någon placering. Det kan jag inte påstå att jag hade räknat med heller, men helt ärligt tycker jag kanske inte att alla de som domaren plockade ut var speciellt mycket bättre än min hund 😉


Rätt okej svans ändå med tanke på att Frisken i bland leker att han är skorpion 😉

Frisken fick så klart sin belöning för väl utfört arbete och lite att dricka medan vi kollade in Jackpots bedömning. Championhanarna gick nämligen märkligt nog efter unghundarna? Tyskarna är som tyskar är liksom 😉 När Jackpot hade fått sitt excellent fick Frisken komma ut och rasta sig en sväng och sedan gick han självmant in i buren och ville vila så då fick han så klart det och jag kunde bänka mig med svenskgänget vid ringsidan.

Jackpot har ju varit på en del utställningar och även på ett gäng av dessa stora som  Crufts, världs- och europautställningar, visst har det gått bra med bland annat två europavinnar titlar men just världsutställningar har han inte nått ända fram på. I år var Potten dock i fenomenalt slag med bra kondition på både flåset och pälsen. Enligt vår mening var han så klart en solklar vinnare men det är ju som bekant domaren som dömmer. Det blev en gräsligt spännande och rafflande konkurrensbedömning av championhanarna där domaren efter mycket om och men till slut hade kvar sina fyra favoriter som skulle placeras och en av dem var ju då Potten. Det var enormt trångt runt ringen och hysteriskt med folk så vi var glada att vi hade bra platser och fick se allt från första parkett. Lite lätt idiotglada blev vi så klart när det till slut stod klart att Potten faktiskt vann den enorma championklassen (35 anmälda)!


Vackra Jackpot som vinnare av championklassen.

Efter detta var det dags för öppenklassen och det var 49 anmälda så det skulle ta sin lilla tid. Vi passade därför på att rasta våra hundar och om man bara ansträngde sig lite så gick det faktiskt att få ut en 20 minuters runda och hundarna tyckte nog att det var skönt att komma bort från sorlet i hallen och få andas lite frisk luft, luften i hallen var nämligen väldigt torr. Vi tittade så klart på öppenklassen sedan och jag kunde inte se någon konkurrent till Potten blad dem och hade ju inte heller sett det i unghundsklassen, enligt mig var alltså världsvinnartiteln nu i hamn. Vilket tur då att domaren höll med mig och plockade fram Jackpot som CACIB vinnare och med det alltså World Winner-17 😀

Därefter skulle ju även BIR och BIM utses och det är ju lite annorlunda mot vanliga utställningar eftersom man nu tar in alla titelvinnare, det vill säga CACIB vinnarna, junior vinnarna och veteranvinnarna. Jag erkänner att jag gillar veteranhanen men i samma klass som Jackpot var han ju inte. Roligt nog så var tikarnas CACIB vinnare också svensk, Kronblommas Rosalinda! Domarens val föll dock på Potten som blev BIR och Rosalinda blev sedan BIM, ungefär som på vilken svensk utställning som helst de senaste åren 😉

Det är ju inte utan att man bli lite extra stolt när båda vinnarna är från Sverige. I bland tuggas det om att det är så tråkigt att det är samma hundar som alltid vinner, men i min värld är det logiskt. Bra hundar ska plockas fram av domarna och dessa två är utan tvekan bra hundar, med andra ord inte alls konstigt att de ständigt vinner!

Efter jubel och ståhej, där vinnaren Jackpot faktiskt inte brydde sig nämnvärt om något mer än att han fick sitt grisöra 😉 så tyckte vi att hundarna återigen var berättigade till en rastning. Därefter kunde vi sitta ner några minuter och försöka ta in det trevliga, att vi fick åka hem med en världsvinnare bak i bilen. Vi valde sedan att bära ut det mesta till bilen innan vi gick i väg till hall 1 där finalerna skulle vara. Jag överlämnade Frisken till AnnCatrin och gick i väg för att hitta något ben att köpa åt honom eftersom jag tänkte att han kunde få ligga i bilen sedan när det var dags för grupp 2 att tävla. När jag kom tillbaka så hade Lisa och AnnCatrin hittat ett bord och AnnCatrin gick i väg för att hitta lite mat eftersom hon var hungrig. Just då pågick grupp 2 juniorer och jag får på livestreamingen i telefonen lagom till att se Fie och Katie vinna gruppen!! Hur häftigt liksom?!? Vi satt sedan och slappade vid vårt bord i väntan på att Jackpot skulle bort till förhandsgranskningen.


Trött och lite slitna hundar väntar tillsammans med oss.

Till slut var det dags för Lisa och Jackpot att gå till förhandsgranskningen och då gick Frisk och jag tillbaka till bilen. Frisken fick sitt ben som han tog och hoppade in i bilen med, sedan spottade han ut det och la sig för att sova, det var uppenbarligen en trött och nöjd grabb som fick sova i bilen i fred en stund.

Vi andra bänkade oss på läktaren för att titta på finalerna och som vanligt är grupp 2 stor. Dagens gruppdomare höll dock inte alls med oss och Jackpot blev inte utplockad, dåligt jobb av den domaren säger vi 😉 Vi stannade så klart och hejade på Katie och Fie i junior BIS finalen också men tyvärr så blev inte heller de placerade.

Så var det då dags att åka hemåt. Nöjda hundar fick bara snabbt kissa en sväng innan de slog i hop bak i bilen och nöjda sov en bra stund. Vi vinkade hejdå åt Helena och Carro, som inte skulle åka hem fören dagen efter, och åt våra danska vänner och sedan började vi rulla. Regn och kolsvart ute men vad tusan gjorde det efter dagens resultat! Inte ett dugg faktiskt. Resan gick fint även om det var lite tungt i bland men genom att byta chaufför ganska ofta ändå så fungerar det faktiskt förvånansvärt bra. Som vanligt kom vi till färjan i Puttgarden mitt i natten och vi kan konstatera att 2:15 är det dåligt med passagerare på den färjan 😉 Det var faktiskt bara vi som hade personbil och så 10 lastbilar på hela färjan.


Ensam buss i väntan på att få åka ombord.

Även om den färjeturen är kort så är det bra segt där mitt i natten men vid tre tiden rullade vi in på dansk mark och jag försökte att lite snabbt bränna av Danmark medan Lisa och AnnCatrin försökte sova. Väl på svensk mark igen så fick det bli chaufförs byte och jag sov rätt okej i nästan två timmar innan vi vid sju stannade i Lagan för att ge hundarna frukost och rasta dem samt få i oss lite frukost själva. Resten av vägen körde jag hem så att mina vänner som ju har 50 mil kvar att åka när jag kliver av resan fick vila lite i alla fall.

Strax efter elva på måndagen mötte vi upp Tommy som var snäll och körde Lisas bil till Norrköping för att spara dem lite resetid och packade återigen om i bilarna. Så var ännu en långresa över och som jag började med, den här lär vi inte glömma i första taget!

Om några veckor bär det dock av igen, då till Finland, hoppas att den resan blir lika trevligt minnesvärd 😀

WW-17 Bernerdalens Jackpot 😀

Nya stigar att vandra på

Det är ju ingen nyhet att jag gillar att studera kartor och hitta nya leder och stigar att ta mig fram på både på hemmaplan och runt om i landet. Eftersom Ann-Sofie inte hade möjlighet att hänga med förra helgen vid Glotternleden så hade vi bestämt att vi skulle ut även denna helg. Sällskap är ju trevligt när man ska vandra så jag kollade gladeligen upp en ny tur.

Den här gången ville jag ha en rundslinga på runt milen, det är inte helt lätt att hitta faktiskt när det kommer till markerade leder. Men man måste ju faktiskt inte gå markerad led alltid, det går ju bra att hitta egna turer om man studerar kartorna lite. Denna dag skulle vi därför gå något helt eget a la Lina 😉

Vid halv elva skulle vi mötas upp vid avfarten mot Svärtinge och att Marie alltid är tidigt vet jag ju men Ann-Sofie brukar vara mer som mig och kommer i tid men inte för tidigt. Men denna dag överraskade vi allihop och möttes upp hela 10 minuter för tidigt. Vi rullade vidare på mindre vägar mot platsen där jag tänkt att vi skulle försöka hitta någonstans att parkera och hade tur att det fick plats tre bilar precis där jag tänkt att vi skulle stanna 🙂 Ryggsäckarna hängdes på ryggarna, hundarna släpptes ur bilarna med förväntansfulla vrål (de har ju full koll på vad som var dagens aktivitet) och så var det bara att börja traska i väg. Spännande att se om karta och verklighet stämmer överens, så är ju inte alltid fallet, speciellt inte när det kommer till skogsstigar. Direkt från vägen vi parkerat vid skulle det gå en stig in i skogen och det gjorde det också. Nu var det ett område där det varit avverkning och gallring så någon storskog var det inte men en trevlig stig att knalla på hade vi hittat.


Första delen gick genom lite gles skog men på trevlig stig.

Vid något tillfälle fick jag plocka upp min app för att kontrollera att vi var på väg åt rätt håll när stigen delade på sig men det gick ändå smidigt. Efter ett par kilometer kom vi ner på en grusväg som vi fick följa i någon kilometer innan vi återigen kunde ge oss av upp i skogen och nu kunde vi faktiskt följa markerad led en bit för här går Östgötaleden mellan Sörsjön och Falsnäset. Den etappen gick jag ju i våras så jag började nu känna igen mig även om en del skog nu alltså var nedtagen.


Bred och lyxig skogsstig och orangea prickar att följa, underbart.

Vi började prata lite om hur saggiga och äckliga de stora svamparna som olika soppar var nu och även att det fortfarande finns ett oerhört överflöd av trattkantareller och lite gula ännu. Marie hävdade att hon aldrig såg några trattkantareller så vi stannade helt enkelt bara och plockade en bajspåse full åt henne. En liten gul kantarell hittade jag också strax efter som Marie gick och sniffade på. Strax efter var det dags att bege sig uppför då leden går upp på Valborgmässberget. Där uppe finns ju en gästbok så vi skrev in oss där innan vi började nedstigningen på hala berg.


Efter berget var det dags att passera ett kalhygge. Samtidigt som vi går pratar vi så klart en massa och i bland behöver man förtydliga sig genom att faktiskt ha ögonkontakt också.


Vid något tillfälle låg det en massa stora träd över stigen så då fick vi hitta alternativa vägar vilket Marie ser ut att tycka är lika spännande som hundarna gjorde 😉


Dagens gruppbild vid en tidigare boplats som hette Butbro, Unix, Tito, Kilo, Frisk och Odd

Efter ytterligare en bit så kom vi återigen ner på en grusväg som vi nu följde åt ”fel” håll eftersom vi ville ta vår fika vid ett vindskydd som ligger vid Getsjön. Några hundra meter åt fel håll gör inget när man kan se fram emot att få sitta vid en eld, grilla korv och titta ut över sjön.


Tänt var det här! Man kan ju aldrig vara säker på att det ska finnas ved vid vindskydden så jag hade med mig lite i ryggsäcken att tända med. Sen kunde vi dock fylla på med lite ved som faktiskt fanns vid vindskyddet. Tre rätters blev det denna gång, vi började med glögg och pepparkaka och övergick sedan till…


Den grillade korven. En choklad boll blev efterrätt och vi var nöjda och mätta. 

Vi hade lite tur för faktum med att solen kikade fram lite försiktigt medan vi hade paus. När vi sedan började gå igen så började det i stället att dugga, inte alls lika skoj. Men inget ihållande, ganska snart slutade det att skvätta från himmelen. Vi fortsatte nu på grusvägen en bit innan vi återigen skulle in i skogen. Vi hade hittat några få gula kantareller till under tiden vi gick mot vindskyddet men nu hittade vi faktiskt lite mer och Marie fick feeling och blev lite kantarellgalen en stund där.


Skogen döljer sitt guld men Marie har hittat ett gömställe.

Ytterligare en bajspåse med några fler gula men främst trattisar blev det till Marie. Efter en stund när jag tittade på kartan så såg jag att vår stig borde dela på sig, vi såg dock ingen sådan delning? Vi gick tillbaka en bit men nä igen stig fanns att se? Så vi fick fortsätta på den stigen vi var på vilket betydde att den sista biten tillbaka till bilarna skulle bli på grusväg i stället för i skogen. Trist men nu började det faktiskt att skymma så det var inte riktigt läge att leta efter den försvunna stigen.


Solen är på väg ner men vi passar på att njuta av att vara ute så länge som det går 😉


Tillbaka vid bilarna.

Vår alldeles egen lilla runda visade sig bli ca 12 km lång och tog oss nästa 5 timmar att avverka med pauser, fotostopp och svampplockning. Härliga timmar som ger energi inför kommande vecka 🙂


Dagens tur på kartan.

Hundarna har varit nöjda med sin dag och sovit gott under kvällen och till och med Odden åt med god aptit i kväll efter några dagar med mattrilskande igen. Frisk luft gör gott för både själ och mage 🙂

Kors i taket, vi tränar!!

Jamen visst, nu har vi tränat tre dagar i rad, det kanske börjar bli lite ordning på den här matten till slut igen 😉

I måndags var det som sagt kurs för Friskens del. I går passade vi på att köra ett litet kort noseworkpass hemma. Eftersom Frisken inte helt hundra förstod konceptet på kursen så får vi ju lägga lite krut på att lära honom det och vilka signaler jag vill använda nu i veckan till nästa kurstillfälle. Jag tog därför med mig lite plastbyttor, doft och köttbullar upp på övervåningen och la ut en litet behållarsök till Frisken. Vi repeterade allt vi gick igenom på kursen så vi började alltså med bara godis på alla behållare, sedan la jag på bara några stycken och passade på att belöna med både röst och mer godis när han hittade för att till slut då lägga ut en behållare med doft och godis på. Frisken sökte på bra och blev nog lite extra taggad eftersom både Kilo och Odden tydligt visade att de minsann också ville söka 😉

När jag tyckte att Frisken gjort tillräckligt med sök så fick Odden damma av sina kunskaper i ämnet och jag vet att jag brukar skryta om hans nos men alltså han är för jäkla duktig på just nosarbete! Trots att det nog är ett år sedan vi gjorde den här typen av övning senast eller han kände eukalyptusdoften så fanns inga tveksamheter, pang ner med näsan och markerade och markerade om och så om igen för att visa att här är det matte, det doftar här!! ❤ Odden fick kanske tre sök innan jag tyckte att han kunde avsluta.

Kilo fick också göra några få sök. Han har ju inte jobbat med nosework själv mer än några få gånger när jag tränade Odden på hemmaplan. Men han gillar ju godis och söker gärna efter det 😉

Frisken fick sedan avsluta med ytterligare ett sök innan vi avslutade för kvällen.

I dag är det onsdag och då är det lydnadskurs. Motivationen för lydnadsträning har ju under en lång, lång tid varit låg hos mig, av flera orsaker. Den främsta är helt enkelt att jag tappade lusten till lydnadsträning när Emil gick bort. Att vi sedan hållit på med rehab och sbk dessutom ändrat alla regler under den här tiden har inte ökat min motivation utan bara sänkt den ytterligare. Men jag försöker faktiskt att hålla i gång Odden nu i alla fall. Så i kväll åkte vi på kurs igen. Senaste veckorna har vi försökt börja jobba med apporteringen.

Apportering är ett sådant där hatkärleksmoment 😉 Alla mina hundar har haft svårt att lära sig apportering, med undantag från Emil, men alla har faktiskt lärt sig att apportera ganska bra till slut. Så det vore väl tusan om inte även Odden skulle lära sig det?!

Nu har Odden egentligen inget svårt för själva innebörden av apportering, dvs gripa, hålla och bära. Men han kan inte för sitt liv förstå varför han ska göra det när jag säger till och dessutom att han inte får springa i väg med apporten för att sysselsätta sig på egen hand 😉 Med andra ord, hanteringen av apporten tycker Odden inte är konstig eller jobbig, det är grejen med förståelsen för varför han ska göra det som är stötestenen, så klart liksom om man heter Odd 😉

Nåja vi börjar faktiskt sakta men säkert skapa den förståelsen hos Odd och förr eller senare ska vi nog få det att klicka till i hjärnan på honom så att han säger -”Jaha vad det bara det här du ville matte, varför sa du inte det?”

Det blev så klart inte bara träning med apporten utan även lite fritt följ, jättejobbigt när man är på ny plats med snygga brudar runt sig hälsar Odden, platsliggning och sitt i grupp och lite fjärr. Överlag så sköter sig Odden helt okej, det är uthålligheten som det främst brister i, han orkar helt enkelt inte koncentrera sig speciellt långa stunder men det blir hela tiden bättre. Det är också stor skillnad nu mot för ett år sedan när det kommer till att vi är på nya platser och det är nya hundar runt honom. Tidigare fick jag verkligen kriga för att få hans uppmärksamhet, numera behöver jag oftast bara säga hans namn för att han ska inse att det är jag som är viktig att ha koll på, inte omgivningen 😉

Nåja trött av träningen blir han i alla fall den goda Odden och han sov gott på vägen hem sedan . Hemma passade jag på att köra ett litet micropass nosework med Frisken igen, det gäller att hålla lågan brinnande liksom. I dag syntes det stor skillnad på förståelsen hos Frisken så i morgon ska vi nog utöka med lite andra behållare för att göra det lite mer utmanande.