Blanktjärnsrundan

I dag skulle vädret bli bra så att vakna till ett duggregn kände lite konstigt? Men en titt på väderprognosen för Vålådalen visade fortfarande att vädret skulle vara bra så vi packade i hop, käkade frukost, snabbrastade hundarna och lämnade sedan Rist fallet. Husvagnen ställde vi av på en stor parkering utmed E14 och sedan rullade vi in mot Vålådalen.

Vålådalen är ju en av de populära utgångspunkterna för att vandra i Jämtlandsfjällen, eftersom man dels kan parkera bra där och det finns möjligheter att gå just rundturer och alltså komma tillbaka till bilen igen 😉 Själv har jag inte varit där tidigare, jag har ju utgått från Storulvån när jag vandrat från det här hållet. Spännande att se något nytt alltså.

Blanktjärnsrundan är en sådan där runda som alltid rekommenderas på olika forum när folk frågar om tips på dags turer. Ca 12 km lång och ganska snäll och inte uppe på karlfjället. Lite tråkigt tyckte jag att det lät men dels skulle vi ju hålla oss till enkla rundor för att Henrik skulle få se tjusningen med fjällvandring och dels är jag ju av uppfattningen att man ska bilda sig sin egen uppfattning om saker och inte bara lyssna på vad andra säger.

En klar fördel med Vålådalen jämfört med många andra ställen är att det var oerhört tydligt med vart de olika lederna startade, helt klart plus i kanten för det!

Första delen går på väldigt iordning gjord stig, grusad och allt, jättetråkigt 😉 Sen kommer man till en bro, en trevlig träbro och inte en bro med galler, inga problem sa alltså hundarna och knallade glatt i förväg över bron.


Enkel bro att ta sig över.


Direkt efter bron tyckte hundarna att det var läge att blaska lite och släcka törsten och själva kunde vi stå och njuta av den underbara utsikten!


Efter någon km kom vi till ett vindskydd och grillplats en bit ovanför Vålån. Helt fantastiskt utsikt därifrån och hade den inte kommit så snart på starten hade vi absolut tagit en liten paus och fika här!


Leden gick sedan mestadels genom fjällskog. Trevligt och en enkel stig att ta sig fram på utan några höjdskillnader att tala om.


Efter en stund kommer man dock ut på typ en vall. Fortsatt lättgången deluxe med andra ord.


Löjligt klart vatten i fjällen, och gott!!


Det gäller att titta sig över axeln också för det kan finnas vackra vyer bakom en också!


Framme vid Blanktjärn som är känt för sitt turkosa vatten och turkost är det verkligen som synes.


Vid tjärnen tyckte vi att det var läge att ta lunchrast. Det fanns flera iordninggjorda platser för att grilla eller sitta vid.  Mycket fint ordnat måste jag säga.


Dagens lunch, tortellini med lite västerbottensost, tomater och lite ölkorv, smaka smaskens 🙂


Grabbarna vid vattnet.


Här har vi lämnat rastplatsen och tagit oss till änden av Blanktjärn. En sista bild vid det overkligt turkosa vattnet.


När leden vänder tillbaka går det uppför, men stigningen är enkel och inte speciellt jobbig. Leden går nu återigen i fjällskog.


Hundarna är mer rutinerade än hussen och går så klart på spången 😉


På väg ner mot grusvägen som är gemensam första och sista kilometern.


Lättgånget och ganska tråkigt om du frågar mig 😉


Tillbaka vid parkeringen och bilen igen. Till Vålådalen kan jag absolut tänka mig att återvända för att gå andra leder!

Blanktjärnsrundan får absolut högt betyg! Enkel runda som bjuder på trevlig vandring och betydligt mycket mer vackra vyer än vad jag hade räknat med. Trots att man går mycket i skog så öppnar det sig mellan varven upp och utsikten blir riktigt fin. Vi strosade mest kändes det som men ändå tog det inte mer än ca 4,5 timme att gå rundan för oss och då tog vi en ganska rejäl lunchpaus och ett flertal fotostopp på vägen.

Nöjda hundar somnade sedan sött bak i bilen och vi rullade iväg för att hänga på husvagnen igen. Nu var det dags att styra kosan söderut igen men först var vi tvungna att handla lite, framförallt hundmat! I Östersund var det inga bekymmer att ordna det vi behövde.

För någon dag sedan fick vi en inbjudan av Ing-Marie och Otto att komma förbi deras sommarställe. Egentligen hade vi väl inte tid med det men hur ofta befinner vi oss i trakterna där uppe liksom? Det fick bli en tur till Ismundsundet. Hundarna hade nu hunnit sova några timmar och hoppade glatt ut till flickorna. Vi fick en trevlig stund med våra vänner som både visade oss runt och sedan bjöd på våfflor 🙂

Men sedan började vi alltså rulla söder ut på riktigt. Många mil att avverka innan vi är på Öland men vi är ju vana vid att tugga mil. Dessvärre har Odden gått och blivit risig i magen så vi har fått stanna någon gång extra för att rasta honom. Gissar på att jag inte kommer få en ostörd nattsömn i natt…

Turistande i Åre

Vi hade lite sovmorgon i morse, skönt att sova lite extra faktiskt. Vaknade upp till ett dimmigt landskap och det gjorde ju att jag blev nyfiken på hur fallen såg ut i dimman? Det blev alltså en morgonrastning längs samma stig som vi gick i går kväll.


Ja det ser ju rätt trevligt ut även i dimman konstaterade jag.

Efter frukost och lite plock så rullade vi i väg på en liten turistdag i Åretrakten. Första stoppet bestämde vi skulle vara Tännforsen. Båda har varit där förut men vi konstaterade att det nog var runt 20 år sedan sist… Herregud vad åren går!

Framme vid parkeringen fick jag hjälpa en familj som glömd plånboken och inte kunde betala för parkeringen, telefonen och swish hade de däremot så det var ju inga problem att fixa till det. Vi valde sedan att gå mostolsvarv och alltså börja nedströms från fallen. Jag måste säga att det kändes som en bra idé!


När vi stod längst ner så bröt solen igenom och på en klippa en bit upp mot fallen klev det ut en dam och herre. Jag såg att det skulle kunna bli en fin bild så jag skickade dit Henrik med hundarna för att försöka få till det så som jag ville. Det blev ju rätt bra 🙂


Ja fast på den första bilden syns ju faktiskt. inte själva tännfallet så vi gick så klart uppåt och fotade på fler ställen 😉 Klart att hundarna ska förevigas även här som överallt annars där jag är 😉

Vi lyckades fördriva över en timme vid fallen. Jag säger ju att de är fascinerande! Men till slut rullade vi tillbaka mot Åre igen. Vi parkerade nere vid stationen, hundarna fick ligga och sova i bilen en stund och så knallade vi runt ett varv inne i Åre. Gott om affärer är det ju med diverse friluftsklädesmärken men det är ju så jäkla dyrt så det fick räcka med fönstershopping. En lunch kostade vi dock på oss innan vi åkte vidare till Åre Chokladfabrik för att provsmaka lite och shoppa en del också så klart 😉 Därefter var det dags att låta hundarna få lite motion och jag hade hittat en liten led på ca 5 km som inte skulle vara så kuperad utan ganska lättgången. Den utgick från Fröå gruva så då åkte vi dit.

Leden hette Kanalleden och gick första halvan utmed en liten kanal som tydligen ska vara handgrävd en gång i tiden! Jättetrevlig stig att knata runt på och konstant tillgång till vatten att blaska i för hundarna.


Stig utmed kanalen. Enkel att knalla fram på och väldigt trevligt 🙂


Ganska fina vyer fick vi också då och då och grabbarna poserar gärna om matte har frolic i fickorna 😉

Sista delen av leden gick visserligen på en ganska tråkig grusväg men överlag var det en väldigt trevlig och lättsam led att gå om man mest vill ge lite motion och ändå få njuta lite av både historia och fina stigar.

När vi lämnade Fröå skulle vi förbi Såå för där fanns det en djurbutik och det behövde vi besöka eftersom hundarnas foder var så gott som slut. Snopet då att butiken var stängd? Ingen lapp om när den skulle vara öppen under denna vecka så vi fick åka tillbaka mot campingen med ogjort ärende där.

I morgon ska vi ut på fjället igen, ska bli riktigt härligt och vädret ser ut att bli fint dessutom!

Rista fallet

Nä i dag blev det inget rundat, hör och häpna 😉 I stället har vi haft en ganska lugn mellandag. Hundarna fick en ordentlig morgonrunda upp på Lisa och Jörgens berg men efter att Jörgen tryckt i oss frukost så vinkade vi hej då och rullade återigen norrut. Ja lite knasigt så klart att åka kors och tvärs på det här sättet men i bland får man kompromissa med vägvalet när man har olika intressen.

Målet denna dag var att ta oss till trakterna av Åre. Här har vi en liten vandring inplanerad om vädret tillåter, Tännforsen ska besökas och säkert några andra ställen också, Vart vi skulle ställa upp husvagnen var däremot inte klart. Vid Rista fallet vet jag ju att det är en camping men borde det inte vara ett jäkla oljud där med tanke på att campingen ligger precis vid forsen? Nåja vi konstaterade att den campingen låg bäst till för våra planer så det fick helt enkelt bli den, är det för jobbigt får vi väl byta nästa natt helt enkelt.

Hundarna har varit ganska nöjd med att ha en stillsam dag så när vagnen var på plats så slappade vi i solen som sken gött. Vi fixade sedan middag, färillakorv, stekt potatis och stekt ägg till Henriks stora glädje och så lite glass till efterrätt till min stora glädje.

Vid halv åtta tyckte vi ändå att det var dags att faktiskt ta och spana in Rista fallet. Jag har ju varit här tidigare men inte Henrik. Fallet är jättefint, vattenfalls fastast som jag är, och det är verkligen något trollbindande med vattenfall och eld, man kan liksom stå/sitta och titta på det hur länge som helst.

Henrik och grabbarna vid Rista fallet, bara ett knappt stenkast från campingtomterna.


Fallet sett från en bit nedströms.

Från campingen går det en liten stig utmed forsen i dryga kilometern så den knallade vi och lät hundarna rasta sig och jag fick utlopp för både vattenfall och fotograferande 😉 Vi vände sedan och gick samma sträcka tillbaka och fick se forsen från ett nytt håll. Som sagt, det är fascinerande med forsande vatten.


Kilo vid forsen.

Resten av kvällen har vi bara slappat och haft det gött. Det är rätt skönt med en lugn dag mellan varven också 😉

Gröntjärn runt

Hehe jodå jag lyckades runda något i dag med 😉

Vaknade till en fin daga och börjar dagen med en promenad upp på berget tillsammans med Lisa och alla hundarna. Friskt ute och vackert med lite dis och solen som strålade ner här och där i skogen.

Frukost efter det och sedan gav sig Henrik och Jörgen av till den där mässan. Vi damer hade i stället lite lugn tid, hann med att boka färja till Polentrippen som kommer inom några veckor och redde ut lite finanser. Sen packade vi in hundarna i bilarna och drog i väg på en liten tur.

En bit upp i skogen fanns ett trevligt litet ställe där vi kunde ta en promenad med hundarna och hundarna kunde få blaska lite i vattnet, Gröntjärn.


Gröntjärn, en tjärn som reglerar sitt vattenflöde enbart med grundvattnet. Den har alltså inget in- eller utflöde. Trevliga att blaska i var den dock hälsar hundarna.


I ordninggjort runt hela tjärnen med sittplatser och markerad led så att man då kunde gå runt den 😉


Liten Sonja (japp hon är omdöpt) passade på att simma lite, skönt sa hon om det.


Turen runt gick på ena sidan uppe på en ås, jättefin stig att tassa fram på.


Hela gänget samlat för en gruppbild uppe på åsen

Resten av dagen var hundarna rätt nöjda och låg mest och slappade och vi blev bortskämda av värdparet med god middag och när igen efterrätt fanns så snodde Emma raskt i hop en äppelkaka, mums! Ja så gick även denna semesterdag och runt något kom vi som sagt även denna dag.

Fjället runt

Ja varför inte köra fjället runt om man kör allt annat runt för tillfället?

Vaknade till smatter på husvagnstaket, helt enligt prognos. Men en stund senare slutade det så jag gick upp och snabbrastade hundarna medan det var uppehåll. Lite frukost på det och sedan tyckte jag att det var en bra ide att ta en ordentlig morgonpromenad, Henrik var inte lika taggad på det så han stannade kvar i vagnen.

Runt hela Idre fjäll går det en cykelled på 7,6 km och den tyckte jag kunde var trevlig att gå. Vi har gått den vid ett tidigare tillfälle så jag vet att den är ganska lättgången även om den är lite längre än vad vi normalt går på morgonen.


Runt är ordet.

Jag knöt regnjackan runt midjan när vi knallade i väg och det visade sig vara tur för strax efteråt började regnet att droppa och bitvis så regnade det ganska ordentligt. Men med en pod i örat och trevlig omgivning så gör inte regn så mycket faktiskt.


Här passerar vi backen Chocken, som ska ha 70 gradig lutning.

När vi kom tillbaka till vagnen packade vi ihop och städade ur den lite snabbt innan vi började rulla igen.

Henrik hade bestämt att han ville gå på en mässa i Ljusdal så då fick det bli så. Tur för oss då att vi har Lisa och Jörgen där som alltid ställer upp med övernattning, vare sig det är i lilla boden eller som nu med en plats för husvagnen. På vägen mot Ljusdal funderade vi dock på om det kanske fanns något att titta på utmed vägen. Det var väl kanske inte så jätte mycket som föll oss i smaken men Sveriges mittpunkt lät väl ändå som något lite skoj att besöka. Den skulle enligt Svegs kommun ligga utanför Ytterhogdal så vi styrde kosan ditåt. Lite googlade på vägen visade dock att Sverige tydligen inte bara har en mittpunkt, utan fyra?! Mitten är väl mitten kan jag tycka men tydligen inte alltså. Det går uppenbarligen att räkna på minst fyra olika sätt.

Nåja vi åkte i alla fall tlll Ytterhogdal där vi ställde av husvagnen på en parkering och sedan letade oss in i skogen till platsen man skulle utgå i från. En liten stig rakt in i skogen tog oss ca 1 km tills vi kom fram till en öppning i skogen och en plats med ett litet vindskydd och en flaggstång. Där skulle alltså en av Sveriges mittpunkter ligga. Ja vi skrev in oss i blocket som låg där, åt vår medhavda bulle och dricka och knallade efter en stund tillbaka till bilen igen.

Henrik och hundarna vid en av Sveriges mittpunkter 😉


Ja där ligger alltså mittpunkten enligt kartan på min telefon.

Vi rullade sedan vidare mot Ljusdal där vi ställde upp husvagnen utanför grinden och sedan klev in till Jörgen och Emma, ja och hundarna då. Yamas var övertygad om att vi hade en tik med åt honom och blev under kvällen när jag släppte ihop mina hundar med huset hundar klart besviken över att det bara var tre pojkar som kommit på besök 😉

Vi käkade lite thaimat till middag och på kvällskvisten kom ju då även Lisa hem efter jobbet. Då blev det lite bubblor också innan vi tar kväller och laddar för en ny semesterdag.

Nipfjället runt

Ja vi ägnar visst semestern åt att runda saker?! 😉 Siljan runt, fallet runt och i dag var det alltså dags för Nipfjället runt.

Förra året skulle ju Henrik invigas i fjällvandringens underbara värld men det gick ju så där med snöstorm… Så i år gör vi det lite mer light och kör på dagsturer, både kortare och som i dag lite längre. Vi är som sagt på plats i Idre och här har ju jag vandrat förr. Av den orsaken vet jag ju också vilka turer som kan vara lämpliga till någon som inte vandrat typ något innan. Nipfjälllet runt gick Hanna och jag för ganska många år sedan och av det jag mindes så var det en enkel tur som ändå var trevlig, perfekt för dagens aktivitet med andra ord.

Hundarna rastade lite här vid slalombacken på morgonen och vi fick i oss frukost för att sedan vid 10 tiden vara på plats vid Nipsstugan och parkeringen där. Den ligger inte alls långt från campingen så även det är smidigt. Vi valde att utgå härifrån och gå medsols runt fjället vilket jag tycker är trevligast, älskar vyerna som man möts av när man rundar fjället nämligen.

Första delen från Nipstugan mot Slagubäckstugan går genom fjällskog och är visserligen trevlig men är man där för att fjällvandra så är det ju liksom vyerna man vill åt, alltså blir det lite tradigt att trampa på där genom skogen. Men som sagt egentligen är den delen också väldigt trevlig.


Vi trampar i väg genom skogen på trevliga stigar.


Några kortare sträckor går på spång men efter den torra sommaren som varit så fanns det knappt några blöta partier alls denna gång.


Hallå, kommer ni någon gång??
Odden är vår spanare och är gärna först på promenader och vandringar.

Efter ca 4 km kommer man så till slut ut på kalfjället och vyerna visar sig, lika underbart varje gång. Efter ca 6 km är man framme vid stugan men eftersom vädret, hör och häpna, var fint så bestämde vi oss för att strunta i att besöka den stugan och i stället börja vår vandring uppför mellan Slagebäcksstöten och Nipfjället. Eftersom Henrik sa sig vara lite småhungrig vid det här laget så tog vi sikte på en sten en bit upp i backen och slog oss ner där för att inta lunch.


På väg ut ur fjällskogen och vyerna börjar visa upp sig.


Finingar, Frisken och Odden.


På väg uppför mellan fjälltopparna.


Dags för lunch. Soppa och knäcke med mjukost, en klassiker på fjället.


När vi satt där och åt vår lunch så dök den här filuren upp och kollade in oss. Han tog en repa fram och tillbaka, till hundarnas förtjusning, och försvann sedan åt samma håll som han kommit från.


En liten gruppbild innan vi lämnade vårt lunchställe.


Lunchvyn gick inte av för hackor!

Eftersom vi sett ren vid lunchen och den dragit åt samma håll som vi skulle gå så förstod vi ju att vi nog skulle springa på fler renar. Ja och det kan man ju säga att vi gjorde. När vi kom över krönet så låg/stod det två stora hjordar med ren en bit längre fram och hundarna  spetsade öronen, ren det tycker Odden och Frisken är spännande saker det. Kilo är ju van vid ren och bryr sig inte direkt. Odden fick faktiskt gå kopplad förbi renarna, som inte hade något direkt problem med att vi kom närmre och närmre, medan Kilo utan bekymmer kan gå förbi ren utan att bry sig. Frisken fick vara lös han med men jag fick påminna honom ett gäng gånger att man INTE får jaga ren 😉


Renar på fjället, det hör ju så klart till 🙂


Tre som tycker att renar är spännande att spana på 😉


Vandring, som balsam för själen.


Renar överallt till hundarnas förtjusning.

Ja alltså vyerna när man rundat fjället är riktigt fina och jag kan bara konstatera att jag tydligen tyckte att de var så fina att jag inte ens kom mig för att ta upp kameran och fota dem utan jag gick bara där och njöt. Det är väl kanske så det ska vara också, att man lever i nuet.

Nåja till slut kom vi fram till nästa stuga, Ulandstugan, och där tog vi oss en liten fikapaus. Eller Henrik hade fullt upp med att kolla in en skoter som stod där, kolla in stugan, kolla in dasset och kolla in övriga förråd, själv satt jag och njöt av en bulle vid grillplatsen 😉


Till slut satte sig även Henrik och fick i sig lite fika.


Kexchoklad är den här semesterns budbärare 😉

Från stugan går sedan leden uppför en bit, ganska svettigt i värmen som faktiskt var nu men ändå inte någon jättestigning så att man blir så där sopslut. Och väl uppe så får man återigen njuta av härliga vyer och nu av fjället Städjan.


Städjan där på håll medan vi vandrar över trevliga stigar på fjällheden.


Städjan.

Till slut kommer man till topparkeringen som ligger mellan Städjan och Nipfjället och därifrån så är det bara att knalla vägen ner till Nipstugan och parkeringen som vår bil stod vid. Den delen är så klart den absolut tråkigaste delen men eftersom 14 av de 16 km vandring är trevliga så kan man stå ut med det 😉


2 km grusväg är inte roligt men det går det med och hela sträckan går nedför 😉

Tillbaka vid bilen så stretchade jag alla hundarna och mig själv och sedan rullade vi tillbaka till husvagnen och ska nu ha en lugn och skön kväll. Hundarna sover som slagna hjältar, mycket nöjda med sin dag, Henrik har varit och bastat och själv ska jag strax fixa till lite middag och ta ett glas bubblor till.

Nipfjället runt kan verkligen rekommenderas till de flesta, en lättsam vandring med varierade vyer som inte tar allt för lång tid. Vi gick de 16 km på knappt 6 timmar och då hade vi ändå paus i totalt 1,5 timmar av den tiden.

Fallet runt

Ja i morse lämnade vi Leksand efter att vi hade rastat och käkat frukost också så klart. Faktiskt snabbstädade vi vagnen också innan vi rullade i väg. Vädret lovade regn och blåst hela dagen vart vi än funderade på att åka så då bestämde vi oss för att hålla oss till Njupeskärplanen ändå.

Det tar sin tid att rulla fram på vägarna med ett litet hus på släp så klockan var väl runt halv två innan vi var framme vid Fulufjällets nationalpark och kunde ge oss av, Det regnade lite lätt men inte så farligt när vi började gå i väg.

Henrik har ju aldrig varit här medan jag varit här två gånger tidigare. Att bara gå leden fram till Njupeskärsvattenfall tyckte jag kändes trist, jag har ju gått den förr. Däremot har jag aldrig gått leden  Fallet runt så den fick det bli. Ca 5,5 km lång, det kändes lagom för en eftermiddags tur. Leden börjar dock att gå upp mot Rörsjöarna och den har jag gått förr. Det bär av uppför men är ändå väldigt lättgången. Ja vi gick alltså leden medsols, rätt eller fel? Ingen aning men det funkade för oss.

När man kommit upp över trädgränsen började det att ta i ganska rejält och det blev en del kastvindar där uppe. Regnet ökade också och så var det som grädde på moset dimmigt. Alltså det här med fjällen och Henrik är verkligen inte en match made in heaven. Nåja det är alltid skönt att vara på fjället.

När leden så vek av från den jag gått tidigare så visade det sig att vi skulle gå på skrå längs fjället och dessvärre är ju Fulufjällen fulla av blockpartier. Inget jätteproblem egentligen men nu var det blött vilket gör det hela lite halare och dessutom är min vad och knäveck efter gårdags getingstick kraftigt uppsvullet så jag har lite svårt att böja på benet helt enkelt, inte helt optimalt i blockterräng…


På skrå längs med fjället i blockterrängen. Japp dimmigt var det, regnade gjorde det och jodå det blåste ordentligt också… Mysigt? Jo det är det ju trots skitväder.

Det var inte många vi mötte på leden trots att den måste vara ganska populär, enkel och lagom kort som den är. Men visst blockterrängen gör ju att den är besvärlig på sina ställen, framför allt om man har hund med sig. Jag måste ändå säga att våra hundar har skött sig fint och tagit sig fram på stabila tassar, även Odden 🙂


Leden är hyfsat lätt att hitta. Det är orangea märkningar på stenar som man ska följa, någon gång då och då är det inte helt klart vart nästa markering ska dyka upp bland alla stenar överallt men svårt att hitta runt är det inte.


Här har vi kommit fram till Njupeskärsfallet, uppfrån.  Även om stupen så klart är förenat med livsfara så är det inga problem att gå här med säker marginal till stupet.

Att ta sig ner när man passerat bron som tar en över vattnet som övergår i fallet är bitvis lite trixigt, just för att det är så stenigt. Men det var ändå bättre fixat nu än när jag var här senast för 5-6 år sedan. Hundarna hittade ner själva på den för dem bästa vägen och vi kunde koncentrera oss på att sätta våra egna fötter rätt. Att inte kunna böja ordentligt på ena knät när man ska ta sig ner är dock en aning besvärligt och framför allt belastande eftersom jag var tvungen att hela tiden sätta det benet nedåt för att det skulle funka. Jaja ner kom vi och kunde sedan gå sista biten bort till fallet. Väl där var det en hel skolklass där men efter kanske 10 minuter så vände de tillbaka och vi fick en stund där vi var helt själva vid fallet 🙂


Första gången för både Frisken och Henrik vid Njupeskärsfallet. Fallet är känt som Sveriges högsta sett till fria fallmeter.


Grabbarna framför fallet. Blött och dant men pigga och glada hundar 🙂

Till slut vände vi åter mot parkeringen och biten från fallet till parkeringen är lättvandrad på grusstig. Nöjda hundar skuttade in i bilen och Henrik fick den här som uppmuntran 😉


Henrik, fjäll och väder är inte något man ska kombinera tydligen men han tog sig runt 😉

Vi rullade sedan vidare till Idre där vi nu ställt upp husvagnen för två nätter. Lite middag har vi fixat och Henrik var nöjd med att det fanns en bastu här så han har bastat medan jag nu har bloggat. I morgon är tanken att ta en lite mer ordentlig dagstur om vädret nu är med oss 😉

Siljan runt

Nu är vi i väg på semester och i går när vi hade packat klart och städat lite i huset (jag hatar att komma hem till ett rörigt hus, har dock inga problem med att bo i ett rörigt hus 😉 ) så rullade vi i väg norrut. Någon direkt plan för vår semester har vi inte mer än i stora drag men vi började med att åka till Leksand.

Vi gjorde ett stopp på Lundhags i Insjön där Henrik ekiperade sig med både byxor och tröja, själv hittade jag ”bara” en meriont-shirt. Ett stopp på Leksands knäcke blev det med där det också hängde med ett gäng saker ut ur butiken. Sedan skulle vi ju då hitta någonstans att placera husvagnen och det blev en camping strax utanför Leksand, Västanviksbadets camping. Liten och gullig för att inte tala om lugn. Efter ett besök i en affär släppte Henrik av mig och hundarna en bit från campingen och så gick vi till vagnen medan han själv fick börja laga middag.

I dag började jag dagen med att rasta hundarna. Jag hittade en runda på ca 2 km där hundarna kunde skutta i Siljan en sväng och ta ett morgondopp. Lite frukost på det och sedan packade vi in oss i bilen för att spendera dagen runt Siljan.

Vi började med att åka till en led som vi letade upp på nätet i gårkväll. Någon mil från Mora finns ett skogsmuseum precis utmed vägen och där finns även några olika korta leder att gå. Vi valde att gå leden upp på Harkenberget som var 5 km. En jättetrevlig led som var väl markerad och nästan uteslutande gick på skogsstigar 🙂


Som sagt trevliga stigar att knata på.


Frisken poserar lite på en stubbe.


Efter kanske 1,5 km kom vi fram till en liten bäck och hundarna gick ner för att svalka sig och dricka. Men strax efter att den här bilden togs så upptäckte Henrik att han eller någon av hundarna hade retat upp ett gäng getingar och vi fick springa därifrån för att bli av med de otäcka rackarna som inte alls var gästvänliga. Själv blev jag stungen i knävecket, Odden fick ett stick i typ ljumsken, Henrik och Kilo klarade sig helt och så stackars Frisken då som fick flera stick. Till saken hör att Frisken för kanske en månad sedan en kväll klev ner i ett jordgetingbo och blev rejält stungen så han fick naturligtvis lite panik när samma ska nu hände igen 😦


Frisken, stungen och dessutom fick han nog en allergisk reaktion när han kastade sig ner och gnodde med huvudet i mossan och marken och troligen gnodde sig mot något som han inte riktigt tålde 😦

Eftersom Frisken blev lätt stirrig av detta så fortsatte vi att gå så att han skulle få något annat att tänka på. Han fortsatte att vara stressad och kasta sig runt för minsta lilla  och dessutom började det bli ganska varmt så han blev ju ännu flåsigare av den orsaken så klart. Vi fortsatte upp till utsiktsplatsen i alla fall och där uppe tog vi en rejäl paus så att Frisken fick komma till ro igen och fick vila. Hundarna fick vatten och så satt vi bara där på en bänk och tog det lugnt och njöt av utsikten. Efter ett tag lugnade Frisken ner sig, kröp in under bänken och började bete sig lite mer normalt igen. Jag hoppas verkligen att Frisken inte behöver få någon mer närkontakt med några fler getingar på väldigt länge!


Kilo uppe vid utsiktsplatsen 


Vackra vyer och härliga stigar på väg ner igen.

Vi kom sedan till en skojig del av leden som gick på gamla cykelstigar! Ja på 1920 talet byggde man cykelvägar ut till skogen och det är i dag underbart härliga skogsstigar att vandra på 🙂


Skojigt


Mjuka och ganska raka stigar i dag som alltså kostat 25 öre per meter att göra i ordning 😉


Jo jag var ju med jag också i dag 😉

Efter vår tur i skogen tog vi en fika på cafét, till hutlöst dyrt pris, innan vi packade in oss i bussen och åkte vidare. Nästa stopp blev i Mora där vi tog oss en titta på Vasaloppsmålet men stoppet i Mora blev ganska kort. Vi åkte istället vidare till Nusnäs för att kika lite på Dalahäst tillverkningen. Ingen av oss har varit där tidigare så det kunde vara värt ett stopp tyckte vi.

Jag begrep aldrig varför det ligger två ”fabriker” bredvid varandra men vi kollade på tillverkningen, hur de målas och lackas osv och tog även en sväng i butikerna. Jäklar så dyra de små hästarna är!! Ska jag vara ärlig så tycker jag att hästarna innan de är målade är allra vackrast, eller möjligen de enfärgade. Själv köpte jag bara en provhäst eller vad det nu kallades för, en häst som är grovt utsågad ut trät men inte mer än så, den var det i alla fall ett okej pris på 😉


Hästar i långa rader i alla tänkbara färger.


Kilo fick posera lite bredvid den stora hästen!

Från Nusnäs rullade vi vidare mot Rättvik där vi stannade och tog oss en tur ut på långbryggan. Lite mysigt att gå ut där och fint väder hade vi ju också.


Grabbarna på långbryggan i Rättvik.


Längst ut tog vi en lite paus och njöt av sol och vatten. Friske var vid det här laget precis som vanligt igen, skönt!

Efter Rättviksstoppet rullade vi tillbaka till campingen. Satt en stund i solen och hade det gött med en öl medan hundarna sov sött. På kvällen fixade vi middag och tog sedan en liten runda med hundarna så att de var klara för natten.

I morgon lämnar vi Leksand och troligen bär det av mot Njupeskär för där har Henrik aldrig varit. Vädret ska bli sämre i morgon så planerna kan ändra sig på vägen, den som lever får se med andra ord 😉

Byske 2018

Alltså jag ligger uppenbarligen en vecka efter hela tiden?! Men några ord om Byske ska jag väl få ner för minnenas skull.

Henrik började sin semester samma dag som vi började resan mot Byske. Vi tog det ganska lugnt på morgonen och förmiddagen, packade, rastade hundarna ordentligt och kunde sedan vid lunchtid rulla iväg norrut. Ett första stopp redan i Norrköping för att handla lite och sedan ytterligare ett stopp i Uppsala för att lasta in lite rosetter som skulle upp till utställningen. Någon gång runt halv sju var vi framme i Ljusdal och hundarna var helt galna i bilen. Framför allt Odden vilket är lite konstigt för det är inte så att han sedan direkt gillar att vara hos sin uppfödare med en massa andra hundar 😉 Lite trevlig samvaro, lite käk, lite piff av hundar och sedan var det dags att krypa till sängs ute i vår bod.


Söt ny familjemedlem i Ljusdal som var en rackare på att smita ut genom dörren.

Fredagen började ganska tidigt med en ordentlig promenad för Lisa, mig och hundarna. Skönt eftersom hundarna sedan ska sitta i bilen ett bra tag igen.


Morgonpromenad.

Ja efter en dusch och lite frukost var det dags att rulla vidare norrut. Vi gjorde ett stopp utanför Övik för att rasta hundarna och där hittade Soya ett litet fynd… Fribajsare är det som sagt dödstraff på om du frågar mig! Vid det här laget hade tydligen Henrik och Jörgen tröttnat på sina bättre hälfter och kastade helt sonika över mig till Lisas buss så så att de kunde åka tillsammans i stället. Det gjorde att Lisa och jag kunde researcha lite inför Amsterdamsturen men det var ju bara sex och droger som gällde för hela slanten?

Fram på eftermiddagen var vi så framme i Byske och kunde för sista gången checka in i Aspen 3. Stugorna ska nämligen fraktas i väg och nya ska ställas dit. Inte en dag för tidigt för de är gräsligt slitna. Vi fick upp tältet vid ringsidan, packade in i stugan, gick och rastade hundarna och sedan kom det lite regnande? Regn i Byske?? Det har nog aldrig hänt oss på alla år faktiskt. Lite trist för den traditionsenliga grillningen uteblev ju och i stället satt vi i stugan och käkade plockamat, funkade ju det med.  Fast sedan knallade vi över till grannstugan och hängde tillsammans med lite goda vänner på kvällen. Fröken Romanova placerade sig omgående i knät hos mig och Lisa som satt i soffan och var så nöjd så nöjd.

Så blev det lördag och utställningsdags. Själv hade jag ju bara anmält Frisken och han är sorgligt naken så någon direkt tid att fixa till honom tog det ju inte… I år kändes utställningen lite avslagen, kanske för att domaren inte direkt bjöd på någon show… Så tråkigt när de plockar ut ettan i varje klass först, hur svårt kan det vara att göra de till en liten show och plocka ut fyran först liksom? Dagen rullade på och vi kan väl inte klaga på resultaten. Frisken fick faktiskt excellent och med en kritik som sa att han hade en bred skalle! Vet i tusan hur jag fick till den men det var ju bra då 😉 Placerad som trea blev han också och det kan jag inte vara annat än nöjd över.


Är man naken visar man sig bäst framifrån 😉


Jag tyckte att AnnCatrin skulle testa mitt nya objektiv, praktiskt eftersom jag då fick lite bilder på min egen hund 😉

Frisken var dock inte ensam om att vara naken, morfar Jackpot hade också tagit på sig badbyxorna och lika så Yamasen. Nåja med eller utan päls så vann Jackpot som vanligt, är man snygg har kläderna ingen större betydelse 😉 Yamasen masade sig runt med mig och blev fyra i championklassen. Sen var det dags för Zamantha och hon blev tvåa i juniorklassen innan det var dags för Majken att vinna unghundsklassen. I bästa tik slog Majken till med en andra plats och cert, skitskoj rent ut sagt 🙂


Bir Bernerdalens Jackpot, Bim Doremis Yoshi Quott


Cert till Bernerdalens Romanova, grattis AnnCatrin!!


Måste slänga in en bild på Molly också, eller Bernerdalens Oh My God som hon heter i stamtavlan. Oddens syster och mamma till Romanova 🙂

Ja så var utställningen klar och vi kunde packa i hop tält och grejer och sedan sätta sig för att ta den numera nästan obligatoriska snacksstunden med bubblor till. Även om väl en tredje plats inte direkt är något att fira kan man ju alltid fira sina vänners fina placeringar, för det är ju så mycket roligare att fira liksom 😉


Samvaro efter utställningen.

Vi rastade sedan hundarna och sedan var det dags att äta middag också, ett jäkla ätande på oss 😉 Vi avslutade kvällen med en Irish Coffee och sedan var det bara att krypa i säng igen.

Söndagen är ju resedag igen. Rasta hundar, äta frukost, städa ur stugan och sedan börja rulla hemåt. Det kändes både lite segt och gick ändå fort, vet inte hur det är möjligt? Det blev stopp i Övik igen, både för att rasta hundar och för att kika lite på Fjällräven outlet, jodå jag handlade lite. Mat i Sundsvall för oss tvåbenta och sedan stoppa norr om Sala för att ge kvällsmat och rasta hundarna innan vi till slut var hemma igen.

Byskehelgen går som vanligt ruskigt fort så nu är det bara att vänta på nästa tur om ett år igen 🙂

Amsterdam

Gör ett försök att sammanfatta en sabbvisit i Amsterdam.

Fick gå upp okristligt tidigt för att ta mig till Arlanda i tid och det gick ju även om tidiga mornar inte är min grej. Hittade Lisa utanför säkerhetskontrollen och eftersom vi inte hade något att checka in så klev vi genom kontrollen. Undertecknad fick raskt vända när hon gick genom bågen då jag hade mobilen kvar i bh:n… Men sen blev det grönt att kliva in, tack för det. Lisa blev både stoppad och sedan fick hon även väskan genomsökt, det är verkligen inte vår sak det här med säkerhetskontroller!

Nåja lite frukost på det och sedan flyga över till Amsterdam då. Dagen var högst oplanerad, ingen av oss hade varit i Amsterdam tidigare och det enda som kommer upp när man googlar Amsterdam är Red Light District och hasch… Inte riktigt vad vi hade tänkte oss faktiskt 😛 Nåja vi lyckades i alla fall hitta en biljettautomat som sålde tågbiljetter så vi kunde ta oss från flygplatsen till centralstationen i Amsterdam och väl där traskade vi i väg. Lisa hade sett att Madame Tussauds fanns här och ingen av oss har besök det tidigare så med lite koll på kartan på mobilen stövlade vi i väg dit.


Jag väntar fortfarande på att Lisa ska använda den här som profilbild 😉

När vaxdockorna var avklarade, det var förövrigt ett trevligt besök, så stövlade vi vidare för att hitta någon plats att käka lunch på. Fast vi hamnade först i en ostbutik och där fanns det skyltar om ost och vinprovning, klart intressant. Det var dock inte i den butiken så bestämde oss för att inte boka något, än i alla fall. Restaurang hittade vi, bara där ligger ju Amsterdam på klart plus mot Bryssel 😉 öl fick vi in och sedan en god kycklingsallad med god ”gammal ost” i.

Efter lunchen tyckte vi att en stillsam tur på kanalerna kunde var något så vi gick och köpte biljetter till en båttur och fick sedan en guidad tur på ca 1 timme på några av alla kanaler.  Efter det stövlade vi vidare genom Amsterdam, jo det går undan när vi turistar, och fick för oss att det nog ändå skulle vara trevligt med lite ost och vinprovning. Sagt och gjort, ny koll på kartan och så bar det av till fots mot butiken som erbjöd det.


Vi passerade den här champagnebutiken, hade ju varit trevligt om det varit ost och champagneprovning 😉

Gott om träskor i den här staden.


Ost och vinprovning, gött skit! 


Lite ost fick följa med hem sedan också.

När osten och vinet var slut kände vi oss lite småsega så vi satte oss helt enkelt bara på en uteservering med en öl och kikade på folk. Efter det letade vi oss tillbaka till centralstationen, fick tag i biljetter tillbaka till flygplatsen och skulle därifrån ta en shuttelbuss till hotellet. Gick fin, fint, bussen kom ganska snart och vi kunde nöjda kliva in på hotellet…. som visade sig vara fel Best Western hotell… Då får man ta en buss tillbaka till flygplatsen och sedan vänta på rätt buss så att man hamnar på rätt hotell 😉 Ganska trötta och slitna kraschade vi i sängen och sa tack och hej till den här dagen.

Under natten vaknade jag med sådan där hemsk nack och huvudvärk men tursam nog så försvann den till morgonen. Det blev dock huvudvärk igen efter frukosten när vi skulle ta vår beställda taxi till seminariet som ju var själva orsaken till att vi faktiskt var här. Vi hade fått ett pris på 50€, vilket var ganska dyrt, men när taxin nu kom så skulle han ha 80€ (fast först hoppade vi faktiskt in i fel taxi också men det behöver vi ju inte prata högt om 😛 ). Nä några 80€ hade vi ingen lust att betala eftersom vi ju faktiskt fått ett pris redan. Taxichauffören var inne hos hotellpersonalen och pratade och till slut kom de ut och meddelade att de nog hade blivit något missförstånd för det kostade 80€ att åka dit vi skulle. Nu var det ju så att tjejen som beställt taxin hade fått adressen vi skulle till och också hade uppgett det till taxibolaget så hur något kan missuppfattas då är ju märkligt? Nåja taxichauffören prutade och kom ner till 65€ och jag tyckte då att hotellet kunde stå för övriga 15€ eftersom det var de som måste ha gjort fel men se det gick då rakt inte… Vi hade ju inte mycket att välja på för vi var ju tvungna att ta oss till seminariet så 65€ fick det bli, grr.

Nåja väl på plats på nästa hotell i en liten stad som jag omöjligt kan vare sig skriva eller uttala så mötte vi idel bekanta bernermänniskor från flera länder. Vi mötte också Toril som ju var där och representerade SShKs Avelsråd och hittade en plats i salen för att att invänta första föreläsningen.

Toril, redo att snappa upp vad som berättas för att ta med hem till Sverige 🙂

Det är ju några sådan här seminarier som jag/vi varit på nu. 2011, 2013, 2015, 2017 och så nu i år då. Det brukar alltid vara trevligt och alltid lärorikt. I början är man alltid lite fundersam över hur det ska gå att förstå allt eftersom det hålls på engelska men det brukar verkligen aldrig vara några bekymmer överhuvudtaget. Lite tråkigt är det dock att så få väljer att delta? Det är ungefär samma människor år för år som dyker upp och även om det är trevligt så måste väl ändå fler än dessa vara intresserade av att lära sig mer om hälsa på våra hundar? Om inte annat kan jag ju meddela att det är ett utmärkt sätt att knyta intressanta bekantskaper på!

Första föreläsningen i år handlade om levershunt på våra Berner. Toril, Lisa och jag tittade på varandra och förstod inte riktigt varför, är det här ett problem vi har i rasen? Ingen av oss tre har uppfattat det och flera länder med oss ställde sig lika frågande visade det sig sedan när vi pratade med dem på raster och lunchen. Men i Holland har man i alla fall tydligen haft några fall och tagit beslut om att samtliga valpar ska testas för att se hur många som har denna sjukdom och om det är mer än 1% av årskullarna? Vad man ska göra om så är fallet var däremot högst oklart… Som jag förstod det så var det en (1) valp som under första årskullen hade haft det. För mig känns det inte som ett problem i rasen utan kanske mer som att någon har drabbats och sedan slagit på stora trumman och lyckats skapa ett problem som inte riktigt finns där? Jag kanske har fel, men det var i alla fall den slutsatsen som jag själv drog.

Efter det var det en föreläsning som handlade om hur man faktiskt kan använda forskning på hundarssjukdomar för att sedan överföra den forskningen till människor. Intressant men kanske inte så specifikt.

Innan lunch fick vi en kort föreläsning om hur man har börjat ”klassindela” alla hundraser för att se vilka som är mest släkt med varandra sett ur ett genetiskt perspektiv. Det här har visat sig vara intressant eftersom man vet att Berner har problem med SH men att även Flattar i hög grad har problem med samma cancerform. Det har dock visat sig att även om det är samma typ av cancer så är det inte samma gener/ kromosomer/ mutationer som är inblandade. Med andra ord, forskning som görs för Berner nu med SH är inte direkt överförbar för de med flattar att använda sig av. Däremot så är Rottweiler och Berner nära varandra genetiskt och där ser man att det verkar finnas likheter när det kommer till SH. Ja  inte helt lätt att förklara i en kort text så här men det var en riktigt bra och intressant föreläsning och den hade gärna fått vara längre!

Efter lunch var det dags för den tyska herren Dr Bachmann att redovisa lite, igen. Rent kasst kan man väl säga att tyskarna nu själva har insett att deras test för SH kanske inte var så väl utvecklat som man först sagt och det verkade inte vara något man längre satsade på. Däremot pratade man om sitt levnadsålders index och indexet för höfter och armbågar som de använder sig av. Med risk för att låta lite hård så är jag inte jätteimponerad av de tyska testerna eftersom jag hört om dem i flera år men det inte verkar vara direkt pålitliga.

Sen var det dags för Dr André att prata om SH testet från Frankrike och för oss som var med förra året i Frankrike var det inga direkta nyheter som kom fram. Inget konstigt med det, ett år i forskarvärlden är ju en väldigt kort tid. Men man jobbar fortfarande på att försöka ta fram ett sätt att ta prov för att kunna ställa diagnos och i längden hoppas man ju fortfarande på att detta ska leda till att man kan hitta någon form av medicinering för att bromsa eller i bästa fall bota SH. Något roligt som vi ändå fick till oss var att avelsverktyget HSIMS troligen kommer att finnas tillgängligt från och med november i år 🙂 Detta tack vare att flera klubbar och enskilda givare har bidragit med så mycket pengar till detta projekt. Sverige har ju också varit med och bidragit genom Stiftelsen för Friskare hundar 🙂 Faktum med att det kom in så mycket pengar att det blev ett överskott och det överskottet överlämnades nu som en check till Dr André och hennes forskarkollegor som ett bidrag för att de ska fortsätta sin forskning. Om jag uppfattade det rätt så var det dryga 50 000 kr som nu överlämnades till forskarna.

Därefter fick vi en kort summering av vad domarna, som hade sin egen konferens dagen innan, hade pratat om. Man var där överens som att fronterna var Bernerns största problem men även att huvuden fortsatt var ett bekymmer. Man fortsatte även flagga för att overgroomade pälsar inte är önskvärt.

Därefter fick vi en liten föreläsning av just domaren Regula Bürgi om vad som var och inte var en Berner typ. Hon hade med en del bilder att visa upp på hundar med dåliga fronter där hon var bekymrad över långa skuldror men korta överarmar eftersom det ger en felaktig vinkel. Hon var även bekymrad över vinklarna bak och påtalade att våra hundar inte ska se ut som doberman med utdragna bakben och övervinklade bak. Hon pratade även om Schweiz nya regler för utställare som inte medger trimbord på utställning, inga sprayflaskor eller liknande och att det är viktigt att bemöta hundarna med respekt på en hundutställning. Regula var även väldigt tydlig med vad hon tyckte om hundar som var för groomade och klippta! (hon gillade det alltså inte om någon inte förstod det 😉 )

Sista föreläsningen handlade om hundar som av en eller annan orsak inte rör sig bra och vad orsaken till detta kan vara. Som vanligt när man är utomlands får man se, i mina ögon, hemska filmer med hundar som knappt kan ta sig fram och som efter någon form av behandling sedan är marginellt bättre. Jag har väldigt svårt att se dessa filmer och kan väl inte påstå att jag höll med om allt som sades i denna föreläsning men jag har ju skinn nog på näsan att inte ta till mig det jag inte tror på.

Så avslutades seminariet med att påminna om nästa seminarie som blir i England 2021. Vi kommer säkert vara där då med 🙂

Vi hade sedan tur och fick skjuts av den sista föreläsaren tillbaka till flygplatsen och sparade då in en rejäl slant på att slippa ta taxi. Och eftersom flyget var lite försenat så hann vi med god marginal käka lite kvällsmat och kika runt lite innan planet flög oss hem till Sverige igen. En snabb tur till Amsterdam är över och den var både trevlig och lärorik 🙂

Kjeragbolten och Preikestolen

Jamen vi har ju varit en sväng i Norge igen och det ska så klart avhandlas här i bloggen även om det nu är en dryg vecka sedan vi kom hem.

Redan på fredagsmorgonen var bussen packad med en massa saker och Frisken fick hoppa in. Odden och Kilo var inte nöjda med sin matte när de inte fick följa med 😉 I Butbro hämtade vi upp Hanna och hennes packning och sedan styrde vi kosan väster ut. Vi rullade på bra och även om vägarna i Norge lämnar en hel del i övrigt att önska så tog i ju oss framåt. Sista biten mot campingen i Haugen där vi bokat en liten stuga gick dock över fjället och var så smal att det inte gick att mötas utan man fick passa in i mötesfickorna som fanns för att ta sig framåt. Nåja fram kom vi och en stuga fick vi. Jag skulle gå och rasta Frisken och Hanna skulle börja med middagen. Det blev dock svårt då det inte fanns några husgeråd i stugan? Plattor och kyl fanns men inte några kastruller, tallrikar eller bestick?? Hanna lyckades dock få hyra en låda med husgeråd på campingen, udda system kan man tycka.


Frisken och jag på en liten rastrunda i närheten av campingen i Haugen.


Det var ett vackert ställe!


Hanna vid vår lilla stuga.

Ja middag blev det alltså och även lite bubblor efter maten men ganska snart så kröp vi ner i sängarna och laddade för morgondagen. Tyvärr hade vi inte någon vidare tur med lördagens vädret som var dimma och en del regnskurar. Vi bestämde oss ändå för att åka mot dagens planerade mål, Keragbolten, för att se om det skulle funka.

Vägen mot Kjerag och Lysebotn är liten och smal med härliga vyer. Tyvärr försvann vyerna mellan varven i dimman men eftersom vi var tidigt ute så mötte vi få bilar och kunde enkelt ta oss fram till parkeringen där man utgår för vandringen. På parkeringen möttes vi av en gladlynt parkeringsvakt som raskt konstaterade att nä vi skulle inte få någon utsikt i dag men att turen var trevlig så ville vi var det bara att knalla på. Ja så vi parkerade och betalade och började sätta på oss regnkläder och ryggsäckar. När Frisken fick hoppa ur blev parkeringsvakten på ännu gladare humör och ville genast prata mera samt fota lite. Han hade minsann haft en liten bernertik själv. När jag satte Frisken för att ta en första bild vid infotavlan var han genast där och fotade han också.


Dags att påbörja turen, Frisken är redo 🙂

Vandringen till Kerag börjar med en rejäl stigning uppför på ganska blanka klipphällar. Till hjälp har man satt dit kedjor att hålla i. Jobbigt att genast börjar med brant uppför och det blev till att justera klädvalen ganska snart då svetten började göra sig påmind. Frisken fixade klipphällarna fint och hade inga problem med att skutta uppför.


Dimman låg bitvis tät!

Lagom när man tagit sig upp bra många höjdmeter är det dags att göra tvärtom, då ska man ner en massa höjdmeter. Jag är värdelös på att gå brant uppför, flåsar som en jag vet inte vad. Men att gå nerför är om möjligt ännu värre. Inte för att man då flåsar utan för att det verkligen är jobbigt att ha full koll på vart fötterna ska sättas för att inte kana i väg. Nåja vi tog oss både uppför och nerför för att sedan ta oss uppför igen… och så nedför, för att slutligen gå mycket uppför. Ja ni fattar va?


Glada och nöjda på väg uppför.


Någon gång då och då lättade dimman och vi fick njuta av fantastiska vyer och vackra dalgångar, verkligen synd att vädret inte var på vår sida denna dag!

Tyvärr regnade det mellan varven en hel del vilket gjorde att kameran var tvungen att spendera tiden i en påse eller i ryggsäcken och då blir det inte många bilder tagna 😦 Men lite mobilbilder som Hanna och jag knäppte finns ju i alla fall.


Jag sa att det gick uppför va?


Ungefär halvvägs kommer man fram till en nödstuga och bakom den bredde en jättefin dal ut sig, som man så klart ska först ner i för att sedan ta sig upp på andra sidan 😉

Sista biten är däremot ganska flack och det gick ganska snabbt att ta sig framåt där. Så kom då en liten skylt där det stod Kjeragbolten 300 meter och det kändes ju som en pice of cake. Fast de sista 100 meterna går i en slags ravin och var inte alls lätt att ta sig fram genom på de blöta och lite halkiga stenarna. Den biten var också lite knepigare för Frisken att ta sig fram men det gick. Ja och så plötsligt där i dimman så hängde den ju, stenen i mellan klipporna.


Ja där är den 🙂
Inte lika imponerande i dimman som det hade varit om man hade sett lysefjorden där många hundra meter nedanför, men nu har vi ju sett den i alla fall 🙂

Eftersom vädret var som det var så var det väldigt lugnt på platsen. Kanske 20 människor som mest som var där. En hel del går ju ut och ställer sig på stenen och tar bilder och stenen i sig själv är ganska rejäl att stå på. Men för att ta sig ut så går man på en liten avsatts och den lutar lite. I det blöta och lite hala vädret var det verkligen inget som Hanna och jag ens övervägde att göra, lite mer rädda om livet än så är vi allt.


Hanna ser lite cool ut framför stenen 😉

Vi käkade lite matsäck, Frisken fick en paté, och hängde en liten stund där uppe vid platån. Som sagt, gräsligt synd att vi inte fick se utsikten men det var ju inget att göra något åt. Av den orsaken blev vi inte kvar där uppe så jättelänge utan började i stället vandringen tillbaka.

Bitvis hade vi nu ett väder som faktiskt sprack upp och vi kunde se lite vyer igen 🙂 Turen tillbaka kändes faktiskt jobbigare än att ta sig dit. Nerför sliter mer på mig tydligen 😛


Bitvis hade vi nästan fint väder. Dessvärre hade det inte spelat någon roll om vi varit kvar lite längre vid stenen, där verkade det vara dåligt väder hela tiden.


Hanna uppe bland molnen.

Konstigt nog så gick turen faktiskt snabbare än vad jag hade räknat med, vi som annars brukar ta rätt god tid på oss när vi är ute. Sista biten började jag dock känna av spänningar i nacken och huvudet och det är aldrig bra. Tillbaka vid bilen så hängde vi av oss packningen, stretchade och blev glatt hälsade av parkeringsvakten igen. Sedan var det dags att åka mot nästa boende men eftersom jag verkligen inte mådde något vidare vid det här laget så var Hanna den som fick ratta bilen.

Ipren intogs och sedan rullade vi i väg. Det var inte den trevligaste resan jag varit med om men det gick eftersom jag kunde sitta och blunda. Hanna lotsade oss ner mot Lauvik där vi tog färjan över Lysefjorden och sedan kom fram till hotellet jag hade bokat. Vid det här laget började skallen till slut ge med sig och det var redigt skönt att snubbla in på ett hotellrum och kunna ta en dusch!

Vi slappade ett tag  och tog oss sedan ut på byn för att inta en välförtjänt pizza och cola innan vi hängde resten av kvällen på rummet och kände oss nöjda med dagen. Ja Frisken rastades ju så klart också men han var rätt nöjd med dagen och gjorde inte så mycket väsen av sig.

På söndagen gick vi upp tidigt. Packade in i bilen och fick tacksamt nog smita in på frukosten innan de öppnade. Sedan rullade vi i väg den knappa milen vi hade till Preikestolens parkering. Att vi var där tidigt visade sig ju vara tursamt och skönt för vi hade en ganska lugn och trevlig tur upp till själva klippan. Jodå även här går det ju bitvis rejält uppför men stigen är tillrättalagd och det är inte klippor som man ska hasa sig över utan trappsteg byggda av sten.

Bild över hur stigningen upp till Preikestolen ser ut. Jo visst är det lite jobbigt att gå uppför men som sagt det var väldigt väl tillrättalagd stig så det var ändå lättgånget.


I början var det ganska brett och som synes fina stentrappor.


Frisken och jag spanar när vi kommit uppför den första stigningen, utsikten är vacker redan här.

En sträcka går över en myr men det är som synes inga problem att ta sig fram här heller. Observera att vi är helt själva här.


Här har vi kommit ytterligare en bit upp. Hela sträckan är full av pinnar som sticker upp och berättar hur långt det är kvar, respektive hur långt man gått, dessutom finns skyltarna som syns på bilden då och då.


Nu är det inte långt kvar innan vi är framme.


-” Vad säger du Friksen, ska vi gå ut på Preikestolen?” 
Nu är vi framme och ska bara gå ut den sista biten.


Ja men det är klart att vi gick ut 🙂
Absolut inte det minsta otäckt, men oerhört maffigt så klart. 


Vi hade som sagt väldig tur, det var inte alls mycket folk där när vi kom. Här står Frisken och jag i kö för att få gå och ta våra bilder och vi är som synes inte många där ute, än…


Hanna var så klart också ute och fick sina bilder.

Vi stannade uppe på hyllan ett tag, satte oss och fikade och tittade på utsikten och på folk. Den här lunchutsikten går inte av för hackor!!


Frisken och jag spanar ut mot Lysefjorden i all sin prakt. Gudomligt vackert!


604 meter ner till vattnet, då ser även färjor små ut 😉

Frisken verkar inte ha några som helst bekymmer med höjder, han ville gärna enda fram till kanten men det fick han så klart inte, vill inte ens tänka på vad ett felsteg skulle betyda. Under tiden som vi satt där och tog oss en macka och lite att dricka så kom det upp mer och mer folk. Kön för att ta bilder blev längre och längre och vi kände att vi nog hade sett tillräckligt och började vandringen tillbaka mot bilen.

Att det skulle vara mycket folk hade jag ju egentligen räknat med men vi hade ju haft en lugn tur upp och det var inte utan att det var lätt chockartat att möta den nu, i mina ögon, hysteriska ström av människor som ringlade sig upp för berget! Vi måste mött 1000-tals med människor och det var plötsligt trångt på stigen. Sträckan tillbaka till bilen blev rena transportsträckan där vi ”rusade” nerför berget för att stanna var liksom inte något allternativ när det var folk överallt. Nä har du några planer på att gå till Preikestolen så rekommenderar jag verkligen att gå upp tidigt!

Ja så var det här årets Norgeäventyr mer eller mindre över. Vi stretchade och jag bytte delvis om för att sedan rulla i väg hemåt.


Frisken stretchas så klart också efter vandringen.

Resan hemåt gick okej. Det går som sagt långsamt genom Norge eftersom vägarna är små och slingrande. Vi råkade återigen ut för ett stopp pga en olycka men det verkade ha varit en lycklig utgång och stoppet blev inte långvarigt. Vid ett tiden på natten var vi återigen i Ramstorp och kunde efter en välbehövlig dusch krypa ner i sängen och drömma sött om vackra norska vyer.

Nu har vi gjort Trolltunga, Besseggen, Kjeragbolten och Preikestolen, alla fyra ställen platser som verkligen används som Norsk marknadsföring. Vi pratade på vägen hem om det även i framtiden kommer vara platser som vem som helst kan åka till? Vallfärdandet till dessa platser sliter något oerhört på naturen och folk har ju inget vett utan kastar skräp, fimpar, tält (?!), matförpackningar och annat utan att bry sig det minsta om konsekvenserna. Ska man kunna bevara den här unika naturen känns det som att det i framtiden kommer bli begränsningar i hur många som kommer få gå upp om dagen eller att man kanske bara kommer få gå med guide i grupp? Jag är så klart själv en del av förstöringen av naturen eftersom jag nu gått där men jag är oerhört tacksam och ödmjuk över att jag fått sett och uppleva dessa platser på egen hand på det sättet som jag själv tycker är trevligt. Allt vårt skräp har vi självklart tagit med hem, fattas bara annat!

Nästa år blir det säkert ett tur till Norge igen, det finns ju miljoner ställen kvar att upptäcka och uppleva 🙂


Tänk att vi människor som är så små kan påverka naturen så oerhört? Vi är ju bara små fluglortar.