Mörker i antågande

Jag kan bara konstatera igen att jag är väldigt ljusberoende! Nu har vi fått njuta av fint väder några dagar, ja eller nästan några veckor, och då mår jag extremt mycket bättre! Energin sprutar ur öronen mellan varven och jag får massor gjort, underbart! På kvällarna däremot börjar det ju bli mörkare och mörkare och jag har nu lagt min superduper pannlampa på laddning, suck liksom. Snart är vi inne i den värsta perioden på hela året, när det är mörkt när man åker till jobbet och lika jäkla mörkt när man kommer hem.

Allt blir jobbigare i mörkret. Att gå ut med hundarna är inte i närheten av lika trevligt i mörker som i ljus, att träna hund är inte heller lika roligt och dessutom svårare för hundarna som knappt ser rutan 25 meter bort när man inte har strålkastare på tomten 😦 Jag blir irriterad och om någon dristar sig till att ringa mig efter nio på kvällen idiotförklarar jag den lätt, ringa mitt i natten?!? Att jag är kvällsmänniska och sällan går och lägger mig före elva hör inte hit 😉

Det är en ständig längtan efter helg, de enda dagarna då man får se dagsljus! Fota är bara att glömma under de mörka månaderna då mina objektiv och kunskaper inte räcker till för det eviga kolmörkret…

Med andra ord försöker jag att njuta så mycket det bara går och är möjligt under de här sista veckorna när det fortfarande går att njuta av en promenad i dagsljus efter jobbet.

odd
Underbara ljus och underbara sol! Och mest av allt, underbara Oddie ❤

Under senaste dagarna tycker jag att Odden har gjort framsteg i sin rehabilitering igen 🙂 Vi har ökat på belastningen lite ytterligare och jag tycker att han svarar bra på det. Jag är lite ambivalent till att känna på hans armbåge, jag både vill vara där hela tiden och känna om något förändrar sig för att i nästa sekund tänka att jag vill inte känna alls, för jag vill inte veta… Men den ökade belastningen tycker jag inte har resulterat i någon ökad galla, värme eller liknande och då ska ni veta att Odden inte är den lugna typen, överhuvudtaget liksom! Mellan varven känns det mer som att jag är ute och rastar en känguru än en hund och jo då, det går fint att rejsa runt även i koppel kan jag meddela… I går på vår lite längre eftermiddagspromenad stannade vi till vid sjön. Odden gick lugnt och fint runt och ställde sig i sjön en stund. Eftersom jag inte hade lust att bli blöt själv så la jag repkopplet på hans rygg och lät honom stå lös. Lugnt och stilla gick han sedan upp för att en sekund senare fullständigt explodera och galoppera ett varv i sann Emilstil?! Han är duktig och kommer när jag ropar, men han kommer i 110 knyck och det fanns ingen chans att han skulle kunna stanna väl framme hos mig så han fick vackert fortsätta rakt ut i sjön. Hans min var obetalbar och tillräckligt ”straff” för att han drog i väg 😉

Över året är han ju nu och egentligen skulle ju den nervösa röntgenångesten nu ha infunnit sig. Fast den här gången gör det ju inte det. Vi vet ju att armbågarna är belastade så det spelar liksom ingen roll. Röntgas ska ju Odden så klart göras ändå, dels för att jag vill veta hur höfterna ser ut men även för att hans sämre resultat på armbågarna är viktigt nu när vi använder oss av index. Vi hoppas i alla fall att höfterna ser fina ut, det finns inget som har påvisat något annat hittills i alla fall. Vi kommer dock att vänta lite, lite med röntgen. Dels äter Odden fortfarande en gnutta antiinflammatoriskt så det ska han så klart sluta med först. Sedan har vi ett återbesök hos Krister i slutet på oktober och först därefter har jag tänkt att vi ska röntga. Odden är ju dessutom rejält omusklad efter flera månader av stillhet och korta koppelrundor så lite mer muskler skulle ju inte skada innan vi röntgar honom.  Några av syskonen har i alla fall börjat röntga och första resultatet är redan inne, A och UA på brorsan Olof 🙂 Härligt! Jag hoppas så klart att hela kullen kommer vara fri med undantag då för Oddens armbågar som vi ju redan vet om.

Som vanligt avslutar vi med att tigga röster till vår bild i Royal Canins fototävling! Det kommer en del nya bilder bakifrån som försöker ta sig in topp 10 och vi vill ju ogärna ramla ner från den 8:e plats vi har fått tack vare alls snälla som hjälpt till att rösta hittills så kom igen, rösta på!! 🙂
För att rösta klickar du på länken och sedan på rösta. Du kan rösta en gång var 24:e timme från varje IPadress du har tillgång till, med andra ord går det bra att rösta från både dator, padda och mobiler varje dygn 🙂 Tack på förhand!!

Smått och gott

måne 2
Nattens måne förevigad, både superstor och blodröd vilket inte kan ha undgått någon 😉
Inte lätt att fota i kolmörker trots att jag ansträngde mig och plockade fram det sällan använda stativet och testade en massa olika slutartider. Nåja övning ger färdighet heter det ju, en vacker dag ska jag säkert lära mig hur en kamera fungerar på riktigt!

Oj, jag har visst inte riktigt hunnit med att blogga senaste dagarna? Det beror i alla fall till viss del på att vi passar på att njuta av den extremt vackra hösten vi har i år, sol och blå himmel, då vill man helst vara ute 🙂

Faktum med att jag i lördags var och vattentraskade Maxen och Odden i sjön, fast det nästan är oktober, och det utan att frysa speciellt mycket, underbart! Vi har även hunnit med att träna lite lydnad, både Kilo och Maxen. Maxen gillar fortfarande att träna och tjuvar friskt när han får chansen 😉

lycka
Jodå fritt följ har alltid varit Maxens paradgren och han kan fortfarande glimra till trots att vi inte tränar speciellt ofta.

I går la Henrik ett viltspår till Odden men av olika anledningar så var jag tvungen att göra en annan sak så Henrik fick spåra med Odden själv. Odden skötte sig utmärkt i vanlig ordning och spårade fin, fint. Åh vad jag längtar till vårens spårcirkel!

I går åkte jag runt och letade fina fält att fota på, vädret var som sagt underbart. Det kan driva mig till vansinne att jag ska vara så trög på att få till rätt inställningar i bland men någon tanke på att använda autofunktionen existerar inte 😉 Envis som en röd gris 😛

DSC_5232
Mina bästisar i ett underbart höstväder!

DSC_5238
Odden börjar verkligen bli stor? Jag som skulle ha en liten kille, vad hände liksom?

halmbal
Försökte hitta en bra åker med fina halmbalar på men det var inte lätt, solen ska vara i rätt läge osv men någon liten bild fick vi till slut till.

Nu hoppas jag att vi får fortsätta att njuta av fint höstväder ett tag till. Mörkret lurar ju runt hörnet så det känns som att man behöver ladda med lite ljus och positiv energi innan vi plötsligt står där mitt i november och det är kolsvart all ledig tid på vardagarna…

Ja och ni har väl inte glömt bort att rösta på vår bild i fototävlingen?! 😉

Hipp hurra för liten i dag <3

I dag är en speciell dag, i dag är det Oddens 1 års dag 🙂

Vilket omtumlande år det varit! Från glädjen när jag fick meddelande om att valpningen var på gång, att valparna var ute och att det fanns lite hanar. Till lyckan av att få åka och titta på kullen, få välja vår nya familjemedlem och sedan lyckan av att få hämta hem honom! Det spännande med att ha valp och lära känna en ny individ, inse att han var precis vad jag önskat mig och kanske lite mer ändå och känslan av att veta att han verkligen var min valp. Till oron över att något kändes lite galet, inte helt rätt, skulle jag åka in, skulle jag avvakta? Till skräcken när diagnosen ställdes, maktlösheten av att lägga över hans liv i någon annans händer och bara få sitta och vänta på det telefonsamtalet. Till det försiktigt spirande hoppet, kunde det gå vägen, finns det en framtid? Till frustration över att behöva begränsa en livlig och tokig valp, att alltid behöva vara den som säger nej, lugn, sluta… Till oro över att det går lite för bra, vad kommer att hända när det kommer ett bakslag? Till gränslös glädje och lycka över att ha den här fantastiska hunden vid min sida ❤

Nä det har inte varit ett lätt år men det har ändå varit ett fantastiskt år och trots oron, ångesten och alla pengar som det här året har tagit från oss så skulle jag inte vilja ha Odden ogjord! I dag njuter vi i stället av att ha den här lilla glädjespridaren som förgyller varje dag med nya hyss och upptåg. Har vi tur får vi behålla honom många år till och då har vi många extremt roliga år framför oss. Han är speciell, lite annorlunda, a bit odd 😉 och bjuder på minst ett skratt varje dag, hur skulle man kunna låta bli att älska honom?!!!

ettåringen
H
ipp hurra Odden! Under ditt andra år hoppas vi att du blir friskförklarad så att vi kan börja göra riktigt roliga saker tillsammans ❤

Märgben

I dag var det dax för rehab med Odden igen. I bland känns det som om vi inte gör annat än åker till Norsholm 😉 Nåja det är det ju värt bara han får bli frisk och stark i sina ben igen!

Det blev klämt och känt som vanligt sedan blev det trasken. Odden visade att han blivit en stor pojke och att han minsann kan traska utan både sidorör och boll i numera! Vet inte vem som blev mest förvånad över det, jag, Marie eller Odden själv? 😉 Förlängd tid samt lite lägre vatten blev det också och på slutet var Odden riktigt trött. Totalt blev det 18 minuter i dag med två korta pauser. Marie var nöjd med honom och då ska väl jag så klart vara detsamma.

Vi pratade lite om ditt och datt i vanlig ordning Marie och jag, vi hinner ju avverka en del ämnen när vi ses en gång i veckan liksom 😉 I dag berättade hon att hon hade varit i väg på lunchen och köpt märgben på Britta och Lennarts (en köttbutik och restaurang som ligger precis vid djursjukhuset) och det till ett väldigt bra pris. Så när Odden var klart åkte jag bort för att se om vi kunde få tag i några fina märgben vi med? Det kunde vi även om det just i dag bara fanns 4 stycken i den storleken som jag ville ha, men det räckte ju åt oss 🙂

Hemma igen, jag har faktiskt tagit ledigt hela eftermiddagen i dag eftersom vi hade en lunchtid på rehab i dag, så fick Odden ett märgben, Maxen fick ett grisöra och Kilo fick lite annat snask som han gillar.

Jag ger mina hundar märgben ganska ofta, två tre gånger i veckan i bland. Odden får märgben oftare än de andra två för att hålla honom lite sysselsatt. När han var nyopererad fick han faktiskt ett litet märgben varje dag. Tacksamt nog så älskar han märgben och verkar inte tröttna i första taget. Kilo är ingen fantast till ben överhuvudtaget, vare sig märgben eller tuggben, han gnager bort det goda slamsorna och lite märg men sedan tröttnar han, lite märkligt eftersom han är rätt matfixerad annars? Maxen älskar märgben men med tanke på att han bitit av en tand är jag lite försiktig med att ge honom just märgben.

Märgbenen är ju rörben och den starkaste typen av ben i en kropp, inte konstigt att en frenetiskt tuggande hund kan bita sönder tänderna då… Trots det ger jag alltså även Maxen märgben mellan varven, det är alldeles för nyttig mungymnastik för att jag ska ta bort det helt. Bortsett från den avbitna tanden fick ju Maxen faktiskt beröm för att han hade fina tänder för sin ålder när vi var och lagade tanden så nog håller bentuggande tänderna fräscha alltid. Men som sagt man får avväga mot risken att de förstör tänderna då…

märgben
Märgben är smaskens om ni frågar Odden 🙂 Det är fascinerande att se hundarna gå in i ett nästan transliknande tillstånd när de börjar tugga.

märgben
Färska, fräscha märgben till morgondagens födelsekalas 😉

grisöra
Grisöron är också väldigt gott hälsar Maxen som fick avnjuta ett sådant i stället för märgben i dag. I morgon ska dock han får knapra på märgben han med 🙂

Ger ni märgben till era hundar? Om inte varför då? och om ni gör, hur ofta?

Förövrigt behöver vi fortsatt hjälp med fototävlingen. Jag påminner också om att vi som sagt tänker skänka bort värdet av halva vinsten, om vi skulle ha turen att vinna, till något ställe som hjälper hundar så om inte annat kan ni ju göra en liten god gärning genom att rösta på vår bild 🙂

 

Underbara september

Vilken härlig helg det blev!

I går var vi hemma hela dagen, jag fick lite gjort och hann slappa en massa också. Hundarna fick motion och Odden fick ett spår för första gången på flera månader. Han spårade lika säkert och noggrant som alltid, underbara hund!

Maxen
Jag, Maxen och Kilo tog oss en svamprunda under eftermiddagen, prefekt typ av promenad för Maxens del. Inget traskande på stigar utan ut i riset och lyfta på tassarna. Och när matten hittar svamp kan man lägga sig ner och vila lite ❤

svamp
Älskar september och alla härliga färger som skogen fylls med!

ut i skogen
Ja kameran fick alltså hänga med ut i skogen i dag, det var inte i går precis 😉 
Här poserar grabbarna uppe på vitmossan.

Kvällen avslutades med middag tillsammans med Tommy och Anette, och det var faktiskt vi som bjöd denna gång 😉

I dag blev det en lugn morgon och sedan gick jag ut med hundarna på en morgonrunda. Maxen fick ha sina viktmanschetter på sig! Fast när vi gått i väg kom jag på att jag ju tänkt att åka på sennenträff i dag så vi fick skynda oss lite på. Odden fick ju dessvärre stanna hemma, han får inte gå riktigt så länge ännu 😦 Han som absolut skulle behöva hänga med en massa andra hundar, både för att lära sig hur man gör och för att bli lite trött. Nåja han hinner får vi ju hoppas!

Maxen och Kilo fick i alla fall raskt hoppa in i bussen, jag sprang in i huset och snodde i hop en snabb matsäck och sedan drog vi. I dag var träffen i Linköping vid Valla friluftsområde. Ganska många hade samlats för att promenera i det fina vädret, härligt!

Anette mfl
Fika time 🙂

max och christin
Maxen gör den klassiska puffen med nosen under armen på någon precis när denne någon har något i koppen, denna gång är det Christin som är någon 😉

promenad 1
P
romenad i fina Valla skogen.

Efter promenaden var vi några som slog oss ner i skuggan och pratade bort lite tid tillsammans, så skönt och skoj att hinna prata lite mer.

angelica och drutten
Angelica och Drutten slappar i skuggan.

Sedan bar det av mot Norrköping där jag sprang in påCityGross och handlade märgben och lite annat. Hemma fick hundarna varsitt ben och när de hade tuggat klart åkte Henrik, jag och Odden till skogen där Henrik två timmar tidigare hade lagt ett spår igen. Den här gången hade vi inget blod hemma så Henrik gick ut ett utan, första gången för Odden. Men han är verkligen en liten spårstjärna, han tuffade på utan bekymmer och naturligtvis hittade han klöven ❤

spår_redigerad-1 Taskig mobilbild men han är ju så duktig vår lilla superspårare!

odden hittar klöv
”T
itta vad jag hittade matte”

En liten runda i skogen har vi hunnit med också och nu är väl tyvärr helgen så gott som slut. Fler sådana här dagar önskas!

Ja och som vanligt så hoppas vi att ni går in och lägger er röst på vår bild i fototävlingen, vi behöver all hjälp vi kan få för att hålla oss kvar topp 10.

Lugn helg?

Fredag och det känns ju alltid trevligt. Det här är första gången sedan någon gång i våras som jag inte har något inbokat på helgen, lite konstigt, lite skönt och lite tråkigt på en gång 😉 Nåja vi får passa på att mysa och njuta av att inte ha någon tid att passa eller liknande.

I dag har hundarna fått ta det ganska lugnt. Maxen fick som planerat ha viktmanschetterna på sig på morgonrundan, ja eller rättar sagt del av rundan, för vi går ju längre tid än 10 minuter. Tommy tar ju sedan ut hundarna på lunchen och när jag sedan kom hem så gick vi en Odden runda allihopa. Efteråt tog jag ut Maxen lite själv på gräsmattan eftersom jag ville se han rörde sig och kändes, hade med mig några köttbullar så Maxen hävdade att han mådde prima och travade för glatta livet, köttbullar är gott 😉 Eftersom han var pigg så fick han träna lite, lite också. Några meter fritt följ, lite fjärr och så fick han ta upp vittringsapporten, alltså bara plock övning. Vad han tyckte om det  kan ni se här 😉

pinne
”Ska det verkligen vara nödvändigt att ha den här saken i munnen för att få en bit köttbulle?!”

Kilo fick komma ut sedan då jag fick lite träningslust 🙂 Vi körde först en vittring på fullt avstånd med många pinnar och Kilo fixade det jättefint!?! Sen en metall, bra tempo ut, lite tvekan vid upptag men sedan faktiskt bra fart in också. Körde sedan lite fritt följ där jag belönade upp varje sättande då de tenderar att bli lite sega och sedan avslutade vi med fjärren som i början var alldeles lysande men som sedan Kilos vana trogen inte vill sig riktigt när man upprepar ett moment direkt efter att man gjort det?  Första upp sittet var i alla fall gräsligt bra så det belönade jag så klart och även första nedläggandet var skitsnyggt och resulterade i belöning 🙂

Odden fick inte träna något även om han så klart ville, i stället fick han mumsa på en stor älgknuta medan de andra två avundsjukt tittade på 😉 Faktiskt så har vi inte gjort mycket mer i dag. För Oddens del kändes det lagom med en lättare och lugnare dag i dag, Kilo är troligen inte alls nöjd men finner sig ju så klart i en dag med mindre aktivering och för Maxens del så är det nog okej med en lite lugnare dag även om jag gärna vill att han ska röra ungefär lika mycket på sig varje dag, jag tror nämligen att det gynnar honom bäst.

Vi avslutar med att påminna om fototävlingen och tackar ödmjukast alla som sliter för vår skull!

För få timmar på ett dygn!

Puh, man vet att man lever när man är på jobbet. Jösses så mycket det är att göra just nu. I dag skulle jag ta mig an fakturahögen. När jag började hade jag 105 fakturor att kontera, konterade som tusan ett tag och gick sedan ut för att fika. När jag kom tillbaka hade jag 113 fakturor kvar att kontera, suck liksom, det bara fylls på.

Men efter jobbet var det dax att sticka till Norsholm och rehab med Odden. Jag tog med mig Maxen också eftersom jag ville ha en liten snabbkoll på honom för att kunna lägga upp en plan.

Det är inte helt lätt det här med en gammal hund som naturligtvis behöver lite anpassad träning och typ av motion, en rehab hund som har vissa förutsättningar och måsten och så en hund som liksom ska vara i full aktivitet, 24 timmar på dygnet känns inte alltid helt tillräckligt! Men vi pusslar och trixar och får ihop det skapligt. Det som är bra med att Odden nu inte längre bara går 5-10 minuter längre är ju att hans och Maxens motion i mångt och mycket kan samköras. För Maxens del är det nämligen bara positivt med fler motionsrundor på en dag men lite kortare stunder.

Nåja i dag var det Odden som skulle traska. Jag har ju dragit ner på det antiinflammatoriska han får nu sedan i söndags och kan inte säga att jag ser någon försämring, tack och lov! Däremot kände jag i går kväll lite, lite svullnad vid leden. Det kan bero på minskad medicin eller på det faktumet att vi var på kurs i går kväll och Odden fick kanske gör lite mer än han borde? Marie klämde och sträckte, tittade på honom när han rörde sig ute och konstaterade att det finns en liten galla på utsidan. Inte mycket och inget som oroar henne (fast mig oroar det så klart lite ändå…) men den finns där. Odden fick ändå traska och han fick utökad tid i trasken den här veckan också, 15 minuter totalt. Jag fick sedan order om att Odden ska vila resten av dagen och att vi ska försöka lägga in en dag då och då med lite mer vila än de andra dagarna, vilket ju inte låter fel men tråkigt 😉

Medan Odden traskade första vändan fick Marie klämma lite på Maxen. Jag oroar mig för hans muskler och bakdel, den börjar bli lite svajig någon gång i bland även om han än så länge inte har några bekymmer med att resa sig, tack och lov!!! Marie tyckte i alla fall att de muskler som finns är bra, inget sladdrigt utan friska välmående muskler för att sitta på en  så gammal hund. Däremot är ju hon precis som jag inne på att diskbråcket förra året skadade vissa nerver och de gör att nervsignalerna ner till tassar och bakben inte funkar lika bra som de borde och har gjort tidigare. Min fråga var så klart då vad vi kan göra för att sakta ner förloppet, för det är ju så klart normalt att äldre får sämre nervimpulser och mindre muskler, så det är en naturlig process som vi inte kan stoppa men kanske alltså sakta ner.

Vi pratade om att fortsätta att se till att cirkulationen är så god som det går, mer regelbunden genomgång med novafon/massage. Vi har slarvat med elbehandlingarna under sommaren, den ska vi nu ta upp igen bestämde jag! Rörelse är jätteviktigt för Maxen, eller alla gamla hundar så klart! Gärna i lite kuperad terräng med typ blåbärs eller lingonris som gör att han måste lyfta på främst bakbenen mer än normalt för att hålla i gång och i liv de nerver som finns kvar. I samband med det började vi även prata om viktmanschetter och Marie frågade om jag ville prova och det ville vi så klart 😉 Storlek XL fanns hemma och passade fint så ett par sådana fick hänga med hem. Dessa ska vi nu använda 1-2 gånger om dagen i ca 10 minuter per gång när vi går på typ grus eller asfaltsväg. När vi går i skogen får han ju den typen av träning ändå. Till att börja med startar vi utan vikter, de kommer helt enkelt bara att sitta på för att ”störa” hans rörelsemönster så att han lyfter lite bättre på benen och på så sätt får lite mer träning. Efter lite klurande på när det kan passa att använda dessa så kom jag på att morgonpromenaden nog kommer bli bäst. Visserligen går vi helst i skogen även på morgonen men nu börjar det snart bli mörkt ute och dessutom så har det de sista dagarna varit blött så vi har valt att gå utmed vägen på morgonen och då passar ju den här typen av träning utmärkt 🙂

viktmanschetter
Så här ser de ut, viktmanschetterna, när de sitter på Maxens bakben.

Vi avslutade med att boka nya tider så att vi har några veckor framåt. Både Odden och Maxen ska få behandlingar, vad det blir bestämmer vi som vanligt när vi är där beroende på dagsformen.

Hemma fick Odden vila medan jag tog med Kilo och Maxen på en lite längre runda. Jag hade tänkt gå en annan runda men alltså det börjar ju redan att bli mörkt tidigt på kvällarna, suck. Dax att sätta pannlampan på laddning 😦 Ja och med mörkret i antågande så blir det ännu färre timmar per dygn enligt mitt sätt att se det…

Vi avslutar med att påminna om att gå in och rösta på vår bild i Royal Canins tävling 🙂 Länken tar er direkt till bilden och det enda du behöver göra för att hjälpa oss är att sedan klicka på ”rösta”, tack på förhand 🙂

I bland ska man ha tur :)

När jag kom hem i lördagskväll satte jag nästan genast i gång att få in bilderna från kameran till datorn 😉 Lite skadad så där.  När jag sedan under kvällen satt och plockade ut bilder så hade jag så klart fb på i bakgrunden och när jag tittade till på den sidan så ser jag att Norsholm har lagt upp en tävling för bara några minuter sedan. Tävlingen gick ut på att man skulle gissa rasen på fem valpar och den som gissade rätt först vann en gratis vaccination. Eftersom ingen annan hade svarat så klickade jag snabbt runt och skrev ner de raserna som jag trodde att det var. Rätt hade jag och vann gjorde vi 🙂

Lite tur ska man som sagt ha i bland och den här gången passade ju en gratis vaccination toppen eftersom Odden fyller ett år om några dagar och alltså ska just vaccineras 🙂 Med tanke på vad han kostat de senaste månaderna kan ju dessutom några gratissaker vara på sin plats 😉

I somras var jag faktiskt med i en instagramtävling med en bild på Kilo och lyckades bli en av de som vann en säck foder, tursamt nog just det fodret som vi faktiskt använder också! Visserligen har jag inte ännu sett till vinsten… men den kommer väl hoppas jag, det stod att det kunde ta lite tid.

Nu gör vi dock ett försök att vinna ännu mer 😉 Royal har sin årliga tävling just nu så jag slängde in en bild dit. För att vinna måste man vara topp 10 men då vinner man en årsförbrukning av foder vilket ju inte är kattpiss direkt! Bilden vi tävlar med är den här:

emil hoppar
En bild på vår saknade Memilutt från vårt eget smultronställe, Skärsjön.

Om du vill hjälpa oss att vinna så klicka på den här länken: http://hundensdag.royalcanin.se/fototavling/?pid=14336
så kommer du direkt till vårt bidrag. Man kan rösta en gång från varje enhet med unik ipadress (datorn hemma, datorn på jobbet, mobilen osv) en gång om dagen. Lite tjatigt alltså att behöva rösta varje dag men jag har väl ganska uthålliga vänner hoppas jag 😉

För att göra det hela lite mer intressant så lovar jag att om vi vinner en årsförbrukning av foder från Royal så ska jag skänka pengar för halva det värdet till någon organisation som hjälper utsatta hundar runt om i världen!

Dag 5 Fältjägarstugan-Finspång

Vilken konstig natt det blev? Först somnade jag sent, runt halv elva skulle jag tro. Låter ju inte så sent kanske och jag är ju dessutom mer nattuggla än morgonpigg men efter heldagar ute så kan jag lova att man ganska enkelt böjar klippa med ögonen vid nio tiden 😉 Nåja somnade gjorde jag ju till slut men då vaknade jag i stället vid halv två och var jättepigg? Varmt var det också så både strumporna och tröjan åkte av och dessutom fick jag öppna upp sovsäcken nere vid fötterna. Det var klippt omöjligt att somna om så jag låg och lekte lite med telefonen i någon timme innan jag slutligen började känna mig lite sömnig igen.

Vid halv sju vaknade jag sedan igen och hörde att det lite stillsamt droppade på tältduken. Lite konstigt kändes det efter att ha mötts av strålande sol varje morgon annars. Vi tog oss ut, Kilo fick frukost och sedan började jag att packa ihop inne i tältet. Redan strax efter sju var lägret hopplockat och vi började gå tillbaka mot bilen i diset.

11999057_10203580984924291_5971982475353417716_n
Inte mycket till utsikt i dag tyvärr, men vackert på sitt sätt ändå. Eftersom det småduggade mellan varven fick kameran ligga nedpackad i ryggsäcken denna dag så det får duga med mobilbilder.

Det kändes lite konstigt att vandringen var på väg att ta slut. Skönt på ett sätt eftersom vi haft lite tuffa dagar och därför mellan varven önskat oss hem. Samtidigt är det en härlig känsla att vara så fri som man är på fjället. Inga direkta tider att passa mer än när solen går ner, inga måsten, ingen att ta hänsyn till (ja förutom Kilo då men han är verkligen anpassningsbar). Det är ett skönt och enkelt liv ute på vandring helt enkelt.

Eftersom vädret alltså var klart annorlunda denna dag mot tidigare så fick regnbyxorna åka på över långkalsongerna men regnjackan skippade jag så länge eftersom det mest yrde runt lite väta. Kilo var ivrig att gå i dag, dels eftersom han föredrar den lite lägre temperaturen men även för att jag när vi skulle lämna lägerplatsen frågade om vi skulle gå hem till husse nu varpå Kilo trodde att hussen skulle dyka upp bakom varje krön, bråttom, bråttom alltså att springa dit och kika 😉

Vandringen var relativt enkel tillbaka till bilen. Mesta dels nedför och på väg trampade stigar. Eftersom vi gått på sådan skitleder var det väldigt skönt att få går på normala leder igen. Relativt fort kom vi fram till Svaaletjahke raststuga och då var det ju inte lång bit kvar till bilen sedan. Konstigt nog så kändes det helt annorlunda att gå det här hållet än det gjorde åt andra hållet? Normalt gillar jag inte alls att gå samma sträcka fram och tillbaka men jag måste säga att i fjällen upptäcker man bara nya saker när man går samma sträcka fler gånger så det är inte alls lika tråkigt som det är här hemma.

11226178_10203580984564282_322987637792911554_n
Inte helt lätt att se, men raststugan är där i dimman.

11039000_10203580984324276_4876078806028921326_n
6 km kvar till Klinken och då är det bara ytterligaren 1 km kvar till parkeringen med bilen.

Sista kilometerna gick fort att gå och bortsett från att det var ganska brant nerför sista biten ner för fjället, och då går det långsamt för mig som både får ont i benen av att gå brant nerför samt för att jag tycker det är obehagligt att gå nerför med packning på ryggen. Sista km till bilen mötte jag mer människor än jag gjort på hela övriga vandringssträckan?

Kan man bli eremit på 3 dagar? I så fall blev jag nog det 😉 Skitjobbigt med en massa folk överallt ju! Det roliga var att ungefär 50% av de som vi mötte talade om för mig att det minsann var en Berner sennen jag hade med mig, ehh dahh jag vet! Om de hade frågat om det var en berner hade jag möjligen tyckt att det var lite tjatigt men samtliga sa ”Det där är en Berner sennen!”, alltså på ett sätt som antydde att de tyckte att jag behövde upplysas om det? Men den sista farbrorn tog ändå priset när han tvärsäkert påstod att jag hade en burmesisk ras? Han orkade jag inte ens stanna och vara trevlig mot, jag bara gick 😉

Ja sedan var vi tillbaka vid bilen, Kilo fick ett grisöra att knapra på som tack för väl utfört arbete, världens bästa turkompis!! Jag packade in väskorna i bilen och sedan började vi resan hemåt. Jag var mycket nöjd över att jag lagt in en påse med dumlekolor i bilen så att det fanns choklad att tillgå på vägen hem 😉

Resan hem gick bra, det tuffade på hela vägen. Jag vägrade att kliva ur bilen för att köpa lunch då jag satt i långkalsonger och inte hade borstat håret på 5 dagar, McDrive fick det bli med andra ord. Men ut och rasta Kilo var jag ju tvungen att göra, men det gjorde vi i skogen där ingen såg mig 😉 Både Kilo och jag var rätt stela när vi gick ur bilen för att rasta, träningsvärken kommer nog att sitta i några dagar.

Hemma blev vi glatt mottagna. Det är skoj att åka bort, men skönt att komma hem. Jag hade beställt tacos till middag och den avnjöt vi med en flaska cava 😉 Skål för väl genomförd vandring!

10987361_10203580985284300_8164628204786233376_n

Dag 4 Västra sidan Sylsjön-Fältjägarstugan. En liten vandring till kanske det ändå blir.

Efter en natt där jag sov som en klubbad säl, vore väl tusan efter den dagen vi fått utstå, så vaknade vi till ytterligare en strålande dag. Tveksamt öppnade jag upp tältet, skulle vi bli anfallna av myggor eller inte? Några små otäcka saker fanns kvar men det var fullt drägligt.

Jag insåg att vi nog hade en ganska jobbig förmiddag framför oss så ganska snabbt packade jag ihop lägret. Någon frukost orkade jag inte göra. Jag stoppade på mig en bar, lite jordnötssmör och nötter i fickorna och började knalla och tänkte att äta kan jag göra lite senare. Kilo däremot fick så klart frukost och han vet vikten av att äta ordentligt när man är ute.

mer sumpmark
Det här var vad som väntade oss, mer sumpmark…

Vi tog oss med viss förskräckelse an dagens vandring och efter bara några hundra meter kom vi fram till nya sumpmarker, se bilden ovan. Inte så illa som i går men blött var det. I går var det enda bra med att klafsa runt i dyn att det svalkade. I dag var vattnet/dyn iskallt efter nattens kyla och inte det minsta trevligt att gå i. Vi försökte så gott det gick att skutta fram mellan tuvorna och möjliga stenar men nog var vi tvungna att stoppa ner fötter/tassar i det kalla alltid. Men plötsligt insåg jag att vi nog hade passerat den värsta biten? Visst kom det fler blöta partier men då var de kanske på 10-20 meter inte flera hundra meter.

Sakta men säkert återkom känslan av glädje igen, det gick att höja huvudet och se på utsikten i stället för att bara stirra ner i backen och försöka komma på bästa vägen över dyn.

pinnar
Man kan ju hoppas att den som ska sätta dit dessa markeringar väljer bättre väg än tvärs över sumpmarken!

skor
F
ler än jag som gett upp och valt att traska i annat än traditionella vandringsskor.

Ju längre vi gick desto mindre sumpmark och desto mer fast mark kunde vi gå på och när vi kom fram till en bit där leden gick precis bredvid sjön och det fanns en liten strand stannade vi för att ta en välbehövlig paus samt för att skölja av det sista sumplukten. Som grädde på moset kom dessutom en lätt bris och svepte bort alla myggas och plötsligt blev dagen riktigt trevlig!

strand
Sylsjön, jag känner en viss hatkärlek till denna sjö måste jag säga. Vackert men uj vad det har kostat mig svett och tårar att ta mig förbi den.

Efter en stund försvann all sumpmark och i stället fick vi vandra i låg björkskog. Lite förvånande men ganska trevligt måste jag säga, jag gillar fjällbjörkar 🙂 Stigen var inte alltid helt välmarkerad, de små orangea prickarna försvann liksom i riset precis som stigen i sig själv, men framåt kom vi, sakta men säkert. För att muntra upp mig ytterligare gick jag med ljudbok på, även om det tog en hel del batteri och jag har ju inte hur mycket som helst att ladda på med, men det fick det vara värt.

björk
Första björken vi stötte på och ja, jag gillar fjällbjörkar så den fick komma med på bild.

bäck
E
n av alla små jokkar med mumsigt vatten.

Jag visste ju att dagen skulle kunna bli ganska jobbig och att det skulle bli många km, jag såg ändå till att vi tog några rejäla raster, trots allt så är det rasterna som gör vandringen om jag får säga min mening!

under träd
Kilo passade på att vila varje gång jag tog av honom klövjeväskorna. Jag måste ju återigen säga att jag är så nöjd med att jag snabbt kan knäppa loss bara väskorna och inte behöver ta av hela selen varje gång, det sparar mycket tid och gör det hela väldigt smidigt 🙂

Sakta men säkert avverkade vi km efter km i den strålande solen. Visst är det tungt och jobbigt mellan varven men den där känslan av att ”aldrig mer vandring” var puts väck borta, i stället kunde vi njuta av vandringen igen. Vi träffade ju inte en människa på den här sträckan, vilket jag inte heller hade räknat med, kanske är det något som jag nästa gång ska fundera över. Jag gillar att vandra med bara min hund men när saker går dåligt inser jag dels hur jobbigt det är att inte ha någon att diskutera fram vettiga beslut med och dels hur jobbigt det är att ingen annan än jag själv kan peppa mig. Där i den strålande solen tog jag ett beslut på att inte vandra ensam nästa år, även om jag vet att jag i vår kommer börja skissa på en möjlig vandring. Men jag ska verkligen försöka att i stället försöka hitta något alternativ. Hanna, nästa år får du hänga med på dagsvandringar igen!! 😉

Min önskeplan för dagen när jag låg i tältet kvällen innan var att vi skulle ta oss till fältjägarstugan, det kändes dock inte helt säkert att vi skulle lyckas med det men efter studerande av kartan och det faktum att det kändes som att det gick skapligt fort framåt när vi nu slapp klafsa runt i dy gjorde att jag nu fick nytt hopp om detta mål. Men första målet var ju att komma till andra änden av Sylsjön och få se slutet av den. Sen hade vi ytterligare 5 km till korset som vi passerat två dagar tidigare och skulle vi bara komma dit skulle jag vara nöjd med dagen kände jag. När vi sedan på håll såg slutet av Sylsjön kände jag mig rätt stolt över både mig själv och Kilo, vi fixar ju faktiskt sådana här strapatser på egen hand även om självförtroendet sviktar mellan varven när det går tungt. I samma veva hörde vi något lite märkligt ljud, det visade sig vara en same på en båt som var på väg till en renvaktarstuga en bit bort på andra sidan stranden och han skrålade för full hals där i båten. Vad han sjön gick inte att höra men det var rätt skönt bara att höra en annan människas röst 😉

När vi lämnade Sylsjön bakom oss fick vi äntligen lite täckning på mobilen igen så då ringde jag Henrik. Jag fick beklaga mig lite över gårdagen och fick även rapport om Oddens rehabtid dagen innan, som för övrigt hade gått fint 🙂 Envist traskade vi sedan vidare i solen men nu med lite mer blåst vilket hjälpte till att hålla svetten under kontroll 😉 Vid halv tre såg vi till slut äntligen korset som vi passerat ungefär två dygn tidigare. Sedan dess hade vi avverkat 48 km, japp jag var stolt över oss när vi väl stod vid de där skyltarna igen!

solen
Gassande sol och klättring upp och ner, det känns i kroppen men man mår verkligen bra av att röra på sig på det här lågintensiva sättet 🙂

korset
Framme vid korset med skyltarna som visar olika längd till Helags igen, stolt över mig och Kilo!

predikstolen
Predikstolen i Helagsmassivet. Häftig formation på den toppen eller framför allt biten som sticker ut som vi nu sett från alla vinklar förutom uppifrån då 😉 Fast ur den här vinkeln  ser berget mest ut som en sköldpadda enligt mig 😉

Framme vid korset hade vi ju faktiskt gått runt hela Helagsmassivet på två dygn, inte illa pinkat av oss två glada amatörer på vandring 🙂 Strax efteråt när vi svängt in på leden mot Fältjägarstugan stannade vi för en lång rast, det var vi förtjänta av! Kilo sov i skuggan och jag satt och tittade på Helagsmassivet med en nöjd känsla i bröstet, jo vi ska vandra fler gånger! Ett par passerade oss efter en stund och konstaterad att det såg skönt ut och jag höll med om att det inte bara ser utan är skönt med raster. När vi sedan började gå igen så passerade vi dem efter ca 40 minuter, då var det deras tur att ha rast och sitta och ha det skönt.

Ganska raskt kom vi sedan fram till Fältjägarstugan. Sista biten dit funderade jag på om vi inte skulle lyxa till det med en natt i stugan i stället för tältet? Väl framme kom Gunnar ut och hälsade glatt igen och när jag berättade vilken väg vi gått tittade han lite på mig som om vi inte hade varit riktigt kloka? 😉 Han frågade om vi inte ville ha ett glas saft och det tackade jag ja till och satt kvar utanför på en bänk och njöt av att se på omgivningen. Tre personer var redan incheckade i den ganska lilla stugan och de två som jag nyligen passerat var jag ganska säker på också skulle sova i stugan, jag sa därför till Gunnar att jag avvaktar en stund med att ta beslut på om vi skulle sova där eller fortsätta en liten bit till. Klockan var nu sex på kvällen och det kom ut en tjej ur stugan som jag pratade lite med när jag satt där och njöt med mitt glas saft, Kilo fick för övrigt ett grisöra att tugga på samtidigt. När vi satt där och tittade i riktning mot Ramundberget så ser jag plötsligt fler som är på väg, lite senare dyker det upp ännu fler borta vid horisonten. Innan jag gav mig av så hade det checkat in 22 personer i den lilla stugan. Jag meddelade Gunnar att jag inte behövde någon del i hundrummet utan att jag skulle gå vidare någon km till, han tipsade om lämplig lägerplats bakom en kulle en bit bort men vi konstaterade att det nog blåste från fel håll för att den skulle vara lämplig.

Kilo såg lite förvånad ut när vi traskade i väg igen, han hade nog gärna stannat i stugan 😉 Men vi gick bara en dryg km innan vi hittade en lägerplats som jag tyckte fungerade, skapligt med lä och vatten i närheten. Upp med tältet och vi fick sedan njuta av en skön kväll utan mygg eller andra odjur. Nu när välbefinnandet av att vandra var åter var även hungern det så jag lagade raskt middag och under tiden som den stod och svällde gick jag ner till bäcken och tvättade mig, framför allt fötterna som efter många mil i foppisar nu var mer än lovligt skitiga.

läger
Sista lägerplatsen för den här gången, helt okej ställe 😉
Kilo är väldigt lägerkär, lämnar ogärna tältets närmsta omgivning om han inte måste när det väl är uppe. Det är lika dant om vi tar av oss ryggsäck och klövja men går en bit därifrån för att hämta vatten eller så under raster, han vill inte gärna lämna våra saker oövervakade och när vi går tillbaka så rusar han dit för att kolla att allt är som det ska 😉

middag
M
iddag, faktiskt en helt okej variant som jag glupskt slukade. 

Nöjda med vår dag och prestation kröp vi efter maten in i tältet och myste. Eller Kilo snarkade och jag lyssnade vidare på min bok 😉 I morgon har vi bara ca 13 km kvar till bilen så vi borde vara där vid lunchtid om allt fortsätter att gå bra.

Dag 3 Helagsfjällstation-Sylsjöns västrasida. Jag ska ALDRIG mer vandra!!!!

Vi hade visst sovmorgon i dag, skönt efter en lång dag i går. Vi var helt klart först uppe av alla tältare som vi såg på avstånd så särskilt sena var vi ju ändå inte. Vi tog det lugnt på morgonen, jag testade en gröt till frukost, risgrynsgröt med jordgubb. Det gör jag inte om! Fy fabian vad det smakade illa, inte ens Kilo ville lukta på den 😉 Det är väl märkligt att det ska vara så svårt att hitta någon bra frukostrutin ute på fjället?

glaciär
Kilo på morgonen med Helagsglaciären bakom sig.

Nåja till slut var lägret ihop packat igen och jag gick ner till fjällstationen för att se om det fanns någon möjlighet att få kasta en liten påse med skräp? Det fanns det och efter att det var fixat så trampade vi på. I går i tältet kollade jag kartan lite och bestämde mig för att vi skulle gå mot Sylarna, ta av mot Ekorrpasset och sedan gå bort mot Sylsjön. Visserligen visste jag att en del av leden upp mot Ekorrpasset bara var vinterledad men det var bara 5 km så det skulle vi nog klara tänkte jag. Inte visste jag då att den här dagen bara skulle bli sämre…

Leden från Helags mot Sylarna är inte så jätteinspirerande, lättgånget, absolut men som sagt inte så spännande. Klockan var nästan kvart i nio innan vi gav oss av i dag och eftersom det var klarblå himmel så blev det snabbt ganska olidligt varmt… Tur att det är gott om jokkar med iskallt gott vatten! Vi gick på ganska bra i ca 1½ timme innan vi tog en lite längre rast i skuggan. Skönt att vila och skönt att komma undan solen lite. Vi fortsatte sedan mot Miesehketjahke raststuga. Det kändes långt dit och det beror på att jag trodde att det skulle vara 6 km dit men det visade sig vara 11 km…  Strax innan stugan träffade vi på dagens första vandrare. Två damer som blev väldigt exalterade över Kilo och som snabbt konstaterade att han var från deras hemland, det var alltså två schweiziska damer som var i Sverige och vandrade.

jämtland
Vi passerade gränsen mellan Härjedalen och Jämtland på vår vandring mellan Helags och Sylarna.

underlag
Inget vidare spännande underlag men lättvandrat är det ju. 

vy
V
ackra vyer har vi dock fått ta del av och eftersom det inte fanns en antydan till vind speglade sig fjälltopparna i varje vattendrag som vi passerade. Här syns förövrigt Ekorrpasset, passet längst till vänster på bilden är där vi ska upp och igenom.

kilo med ren
Kilo står och kikar på två renar. Det är alltid diskussioner om lösa hundar med ren och om jag misstänkte att det fanns minsta chans att Kilo skulle dra på ren så skulle han få vara kopplad. Men han bryr sig som sagt inte mer än att han i bland tittar lite på dem så därför får han vara lös, största delen av tiden går han nämligen precis framför eller precis i mina knäväck 😉 Jag bedömer chansen att han som lös skulle störa ren mindre än att en jakthund i lina skulle störa dem faktiskt.

Vid stugan rastade vi en längre stund i skuggan och laddade inför att gå så gott som oledat upp mot Ekorrpasset. Själva vägen dit var jag egentligen inte så orolig för men solen verkligen gassade och så här vid lunchtid stod den ju som högst på himlen och det var ont om skugga. Till slut gav vi oss i alla fall i väg och tja det blev 5 väldigt jobbiga km. Att ta sig fram gick som sagt bra men det var rent olidligt varmt och jag led med både mig själv och Kilo där vi sakta men säkert traskade fram och tog oss över och förbi kulle efter kulle. Det blev 20 minuter långsam vandring och 10 minuters paus, mer än så kunde jag inte pressa oss. Som grädde på moset upptäckte jag vid raststugan att min vattenflaska hade ramlat ur någonstans på vägen så vi var utan vatten, klart obra en stekhet dag. Nu var det väl inget jätteproblem eftersom vi kunde släcka törsten i alla jokkar som vi gick förbi eller över och jag hade ju kåsan att dricka ur, men det är alltid en säkerhet att ha lite vatten ”på sig” när man vandrar och den säkerheten var nu alltså borta.

Värmen plågade oss verkligen och man förstår att det är på tok för varmt när man hellre står kvar i den iskalla jokken med fötterna än går därifrån så fort som möjligt när man vadar! Men lite svalare fötter/tassar livade upp och ganska raskt så hände två saker som gjorde att det gick lättare igen. Först hittade vi en bra stig! Här hade absolut fler gått så nu kunde vi följa stigen i stället för att försöka hitta bästa vägen själva. Kort därefter fick jag se något i ögonvrån som rusade förbi. Vid närmare titt så visade det sig vara en liten hermelin och den var jättenyfiken på oss. Kameran hade jag vid det här laget hängt på ryggsäcken så mobilen fick räcka för att föreviga den lilla sötnosen.

hermelin
Kass mobilbild men visst är den söt den lilla hermelinen 🙂

jokk foppisar
J
ag ogillar verkligen vad, det är kallt, det är halt och det finns alltid en risk att man gör sig illa. Men på vägen upp mot Ekorrpasset var det bara skönt de få gånger som vi behövde vada, för trots att vattnet var rejält kallt så var det bara skönt i hettan.

Ska väl förklara att de vad som vi gjort verkligen inte är några djupare, som mest kanske upp mot 30 cm djupt vatten, men strömmande vatten gör det ändå klurigt i bland och kan jag undvika vad så gör jag det alltså gärna.

Till slut såg vi raststugan Ekorrdörren och kunde häva oss upp sista biten. Jag var så övertygad om att vi skulle vara ensamna där att jag höll på att skrika rätt ut när det bakom knuten tittade fram ett huvud. Det var en kille som var ute och ensamvandrade han också och han stod och klädde av sig för att ta sig an stigningen upp mot Sylarna. Vi pratade en liten stund för han hade precis som jag knappt sett någon annan människa sedan han startade på morgonen. När han hade knallat i väg så satt jag i skuggan och slappade en bra stund och Kilo sov som en gris vid mina fötter. 5 km hade tagit oss nästan 2½ timme, då förstår ni hur jobbigt det var. Men efter en liten stund tog jag en macka till sen lunch och Kilo fick lite paté eftersom stugan faktiskt hade ett soprum så att jag kunde bli av med förpackningen. Då dök det plötsligt upp två vandrare till, rena rusningen 😉 Ett lite äldre par som var ute och vandrade och som verkade ha varit ute många år och bland annat besök Sarek. Det konstaterade jag snabbt att jag troligen aldrig kommer göra eftersom det är hundförbud i Sarek och vandra utan hund känns på något sätt helt meningslöst för min del. Vi fick i alla fall en trevlig pratstund, det är oftast skoj att prata med andra vandrare och om inte annat så är de flesta väldigt nyfikna på Kilo och framför allt på att han bär sina saker i klövjan.

ekorrdörren stugan
Framme vid raststugan i Ekorrpasset!! 

vila ekorrpasset
V
älförtjänt vila utanför stugan i skuggan. Kilo kämpade verkligen på fantastiskt i värmen och var väl värd sin paté!

ren på snöfält
De små prickarna  på snöfältet är alltså renar som försöker att komma undan otäcka insekter.

Till slut vandrade vi i alla fall i väg och jag var nöjd över att vi nu skulle kunna följa sommarleder resten av vår vandring… Till att börja med var det enkel vandring genom passet, vackert och lättvandrat med renar högt upp på snöfälten. Sen skulle vi svänga av söderut mot Sylsjön och det skulle vara välmarkerat, det var det också så vi svängde av men fick lite bekymmer eftersom vi nu fick solen rakt i ögonen och då är det inte lätt att se små orangea fläckar lite sporadiskt målade på låga stenar. Det blev till att börja koncentrera sig i den gassande solen och dessutom började vi att närma oss vatten så plötsligt började det dyka upp mygg, jag HATAR mygg, myggor däremot ÄLSKAR mig, grr. Inte minsta antydan till bris som kunde skingra myggsvärmarna heller. Plötsligt var det inte bara lite blött utan stigen försvann och det enda vi kunde se var några stolpar mitt ute i sumpmarken som visade vart vi skulle ta vägen? Ingen spång och definitivt inga stenar/tuvor som vi kunde hoppa mellan? Fältet med sumpmark var enormt så att gå runt var ingen möjlighet utan det var bara att bita ihop och försöka klafsa igenom.

Redan i början funderade jag på vad tusan jag höll på med? Det här var faktiskt inte roligt, inte trevligt och ingen utsikt i världen var värd att gå ner sig i sumpmark för! Knappt hann jag tänka att det skulle bara fattas att foppatoflorna sögs fast så hände just det. Min ena fot sjönk ca 30 cm i dyn och när jag försökte dra upp foten så blev foppisen kvar. Raskt vände jag mig om för att försöka få tag i den för av erfarenhet vet jag att det är mer eller mindre omöjligt att hitta skon om man inte får tag i den direkt. Men att vända sig om snabbt med ca 15 kg ryggsäck på ryggen är inte någon bra ide när man försöker balansera på ett ben och man dessutom har en kamera i ena handen… För att göra en lång och tråkig historia kort så fick jag upp tofflan, tog mig svärande vidare bara för att fasta ytterligare tre-fyra gånger och till slut tappa fotfästet helt och därmed även tappa kameran i dyn. Visserligen fick jag upp den fort men dybad tror jag aldrig att Nikon brukar rekommendera till sina produkter… Efter mycket om och men var vi över sumpmarken, jag täckt av dy upp till knäna samt hela armarna efter att ha grävt fram foppisarna flera gånger, arg var bara förnamnet av vad jag var då. Vi såg ju sjön där framme men än var det nog ca 1 km kvar och när vi gått en kort bit på fast mark så dyker nästa jäkla sumpmark upp? Men alltså det här är för tusan en markerad sommarled, hur kan man markera ut det på kartan när leden går genom rena myrmarken?!? Ja skitig var jag ju redan så det var bara att klafsa ut, kameran hade jag nu hängt på ryggsäcken för att ha bägge händerna fria och det behövdes för att kunna vifta bort alla blodsugande plågoandar. Sa jag att solen stekte från en klarblå himmel utan minsta vindpust också?!

sumpmark
På bild ser det ju inte så farligt ut… En trevlig fjällhed typ. Men det är alltså ren och skär sumpmark som ni ser och vid de svarta sträcken som jag gjort står alltså  pålarna med sommarledsmarkeringarna? Vem tusan tycker att det är en bra idé att dra en sommarled genom sumpmark undrar jag? Ja och som synes är det inte någon kort liten bit utan flera 100 meter som vi var tvungna att ta oss igenom.

Till slut kom vi fram till den korsande leden som skulle gå utmed hela Sylsjön och som vi skulle följa för att gå runt hela Helagsmassivet. Vid det här laget var vi trötta, slitna, skitiga och svettiga så att det stänkte om oss, ja eller mig i alla fall. I närmsta vik kastade jag av mig ryggsäcken och Kilos klövja, slet upp tvål, schampo och handduk samt lite rena kläder och fullkomligt sprang ner till sjön. Myggorna attackerade friskt  och vattnet var fullkomligt iskallt men nu skulle dyn bort!! Kilo som inte gillar att matte är irriterad blev nervös när matte dessutom hoppade i sjön och ville följa med men jag ville ju inte ha en dyngsur hund i tältet sedan så han fick raskt gå upp igen. Aldrig förr har en helkroppstvätt gått så fort, inklusive hårtvätt! Väl vid ryggsäcken igen så tyckte jag inte att platsen var helt hundra för att slå läger på så jag kastade på oss klövja och ryggsäck igen och mer eller mindre rusade i väg för att slippa myggasen. Efter ca 500 m kom vi upp på en liten höjd och då ser jag rena mardrömmen, även den här leden går över sumpmark?! Klockan var närmre halv sju, vi hade vandrat i 10 timmar i 25 gradig värme, utan vattenflaska, med miljoners mygg surrande runt oss och klafsat runt i dy, där och då kände jag mig helt slut och hade god lust att ringa fjällräddningens helikopter så att vi skulle kunna komma därifrån. Men det fanns ingen täckning på telefonen och senast vi hade haft täckning så hade det varit norska nätet eftersom vi bara var ca 2½ km från gränsen.

I stället för att bara ge upp letade vi raskt reda på en tältplats några 100 meter därifrån, fick upp tältet på två sekunder typ, kastade in ryggsäck och klövja samt Kilo och kröp raskt in och drog för myggnätet! Ägnade 3 minuter åt att döda de myggorna som ändå lyckats komma in och låg sedan utslagen på rygg i tältgolvet och kände att aldrig mer! Aldrig mer att jag tänker utsätta mig för något liknande! Det här var sista gången jag vandrade, punkt slut!

Om jag åtminstone hade kunnat ringa hem och tjuta lite hade det säkert känts bättre men nä då, telefonen hade inte en antydan till täckning så den möjligheten existerade inte. I stället låg jag där i tältet och funderade på vad tusan vi skulle göra? Gå tillbaka över sumpmarken var inte ett alternativ! Framåt var det uppenbarligen också sumpmark men hur såg kartan egentligen ut? Jag grävde fram kartan och studerade den lite närmre. Enligt kartan borde de första km vara ganska jobbiga och uppenbarligen blöta men sedan borde det bli bättre. Ja vi hade ju inte mycket att välja på, här kunde vi ju inte stanna i en evighet.

Jag började göra i ordning inne i tältet vilket inte är så lätt när man ska dela utrymmet med en snarkande liten björn. Men till slut hade jag fått fram liggunderlag och sovsäck, rotat fram batteriladdare och lite choklad. Någon lust till att äta hade jag inte, aptiten var helt väck men choklad funkar ju alltid 😉 När klockan var runt åtta var solen på väg ner, kylan kom krypande och med den så försvann merparten av myggasen. Då tog vi oss ut, Kilo fick kvällsmat, jag kunde gå och kissa och så rotade jag fram kameran och tog några få bilder av vårt läger. Egentligen var platsen helt fantastiskt vacker, fjäll bakom oss, en stor sjö framför oss med fler fjälltoppar på andra sidan och så solen på väg ner. Men jag var fortfarande på så fruktansvärt dåligt humör att jag inte kunde njuta av vyerna.

lägerplats
Vår lägerplats, hur vacker som helst egentligen men jag drog bara i väg några bilder för att få med det på bild i alla fall. Tältet står lite snett och vint men min enda tanke var att få upp det överhuvudtaget 😉

När Kilo käkat upp kröp vi in i tältet igen, jag påbörjade en ny bok och sakta kom lugnet i kroppen tillbaka. Morgondagen fick bjuda på sumpmark om den ville, vi skulle nog fixa det med på något sätt.

hjortron
Japp Jim det fanns gott om hjortron men eftersom jag inte är någon fantast av just detta bär och myggorna anföll så fick de utan tvekan stå kvar 😉

Dag 2 Gjertnebåvenstugan-Helagsfjällstation

Första natten i tältet och den är rätt kall. Jag fryser lite och får organisera om lite i tältet för att få till lite värme. Kilo känns rätt kall han med så jag lägger över den lilla fleecefilten jag har med till honom och eftersom han inte protesterar eller kastar av sig den så antar jag att han tycker det är rätt skönt. Tältet fladdrar dessutom en del mellan varven och då prasslar det i tältduken, jobbigt ljud, jag föredrar bäckens porlande i så fall.

Strax före sex vaknar jag igen, ligger kvar en stund men vid tjugo över sex bestämmer jag mig för att gå upp, om inte annat för att jag var kissnödig 😉 Morgonen är jättedimmig och disig så jag ser ärligt talat inte så mycket. Vi rastar oss, jag tar en macka, Kilo får frukost och så kollar vi runt lite i omgivningen innan jag river lägret. Redan 7:40 är vi på språng! Dimman ligger kvar av och till fram till halv tio ungefär. Leden är ganska lättgången men vi tar tid på oss, rastar ofta med små micropauser och efter ca 1½ timme tar vi en längre paus. Jag tycker det känns segt, som om vi inte kommer någonstans? Inte en människa ser vi, bara en massa rena och renar är det gott om!

renar
Mycket ren på fjället, häftigt i dimman att se deras siluetter.

dimmigt på morgonen
Dimmigt och disigt när vi börjar knalla på morgonen.

Kilo bland molnen
Dimman ligger som moln över fjällheden men då och då spricker det upp och visar en fantastiks utsikt. 

dimma över fjällen
Det ser lite skojigt ut, som om molnen lagt sig till vila på den mjuka heden.

Efter vad som känns som väldigt länge ser vi till slut äntligen Fältjägarstugan. Där får vi träffa en människa, stugvärden Gunnar. Han står och målar när vi kommer och vi får oss en liten pratstund. Han ska vara där i 6 veckor, har gjort tre och har tre kvar innan han ska stänga stugan för sommarsäsongen. Gunnar är pratglad och trevlig men efter en stund måste vi ju gå vidare. Vid ett tiden stannar vi för lunch. Jag är faktiskt hungrig så jag rotar fram köket och en pasta carbonara och börjar koka till det. Men den här pastan var verkligen inte god! Jag pillade i mig så mycket jag kunde och sedan tröstade jag mig med lite choklad 😉

foppa
Titta vad vi hittade! Fler än jag som har foppisar med sig på fjället. Men den här stackaren tappade sin bästa vän…

kom då
”Kom nu matte!”
Kilo med Helagsmasivet framför sig.

segt
D
et gick segt att ta sig framåt mellan varven, här har vi tagit oss en bra bit uppåt i alla fall
.

rast vila
Skönt med rast 🙂

När vi sitter där och vilar kommer det plötsligt en annan vandrare, halleluja, jag är inte ensam! Vi hejar bara på varandra och när lunchen är smält knallar Kilo och jag vidare. Innan det sker passerar ytterligare en vandrare men det är visst bara vi som går mot Helags? Vi hade nästan en timmes lunchpaus så vi är rätt pigga efter det och knallar på bra, men aldrig dyker vägskälet som jag väntar på upp? Det är varmt, ca 22 grader och jag börjar bli irriterad över att vi aldrig kommer fram? Inte för att vi har någon speciell rutt att ta oss runt, jag har vid det här laget inte ens bestämt vart vi ska gå i morgon, men det är väl då tusan att det där vägskälet aldrig ska dyka upp? Till slut ser jag ut en punkt där jag bestämmer att vi ska stanna och rasta och när vi väl kommer fram dit ser jag äntligen vägskälet en bit bort 🙂 Kilo är rätt trött i värmen så vi stannar ändå vid min utsedda punkt en stund för att hämta andan, efter vägskälet kommer det nämligen en stigning på ca 180 höjdmeter…

Vi trampar i alla fall glatt ner till korset för att se vad skyltarna säger, det är nämligen alltid lika spännande i fjällen, så också denna gång…

skylt 1
Skylt 1, okej vi har 7 km kvar till Helags, men så….

skylt 2
 tittar vi till på skylten som står ca 75 meter bort och då har vi plötsligt bara 6 km kvar, wow, det gick fort 😉 Skyltar i fjällen är verkligen inte alltid helt tillförlitliga 😉

Vi hinner bara gå en liten bit när det från ingenstans dyker upp ett sällskap på 8 personer som är ute och vandrar tillsammans. Det visar sig att de också är på väg mot Helags och att de dagen efter ska försöka ta sig upp på toppen. Vi går lite växelgång upp för stigningen och hinner prata lite, trevligt! Uppe vid krönet kommer Kilo och jag i fatt alla och knallar i förväg mot fjällstationen. Nu är vandringen ganska lätt och det går fort att ta sig fram jämför med den branta stigningen. Men vi är ganska trötta i ben och fötter/tassar vid det här laget så när det dyker upp en skylt som säger ”Helags 500m” börjar jag titta efter någon bra lägerplats. Det har nu börjat blåsa lite och jag vill hitta lä, dessutom måste det finnas vatten på skapligt nära avstånd. Flera platser är upptagna ser jag på håll så jag går åt andra hållet och hittar ett helt okej ställe. Det är lä och bara ca 50 meter över en kulle bort till en liten sjö. Väskorna åker raskt av, Kilo jublar, och så får jag raskt upp tältet.

När den delen är klar får Kilo äntligen kvällsmat, klockan är ju hela sju, nästan djurplågeri med andra ord 😉 Därefter är det dax för mig att försöka bli lite ren! Det har som sagt varit varmt i dag och jag behöver ”skölja” av mig. Att bada är inte att tänka på men med hjälp av en disktrasa (en disktrasa kan man verkligen ha till många bra saker på fjället!) går det att tvätta rygg, hals, armar och mellan benen. Kallt men skönt att få bort svettkänslan. Sedan blir det språngmarsch tillbaka till tältet för att byta till rena kläder, hur skönt som helst!

läger
Kvällens lägerplats. Bakom kulen ligger Helags fjällstation som var full med folk men vi har det lugnt och skönt för oss själva. 

Jag har lite täckning så jag ringer Henrik och kollar läget där hemma och rapporterar om vår dag. Efter det är det hög tid att laga middag. I dag får det bli gulaschsoppa med tunnbröd och mjukost till.

 middag
Kvällens middag. Faktiskt var soppan riktigt god i smaken, konsistensen på köttbitarna däremot var riktigt otäck, som torkad, pressad sågspån, hu.

grisöra
Totalt blev det ca 28 km i dag, då är Kilo faktiskt värd ett grisöra! Inget dåligt ställe att knapra på grisöra på direkt! Helagstoppen uppe till vänster, jämtlands högsta berg, strax under 1800m.

Efter middagen kröp vi in i tältet. Kilo somnar nästan direkt men jag låg och spelade lite spel på mobilen och lyssande på lite ljudbok. Skönt att sträcka ut och vila benen! När jag efter en stund tittar ut så ser allt lite rosaskimrande ut så jag kravlar mig ur tältet och får se en magiskt fin solnedgång över sylmasivet som vi ser en bit bort.

inne i tältet
Välkommen hem till oss 😉
Så här ser det ut i vårt tält. Min ryggsäck nere vid fotänden, ett varsitt liggunderlag till mig och Kilo och sedan står kövjeväskan, köket och kängorna utanför i absiden.

solnedgång
Ett utmärkt sätt att avsluta en fin vandringsdag 🙂

Dag 1 Finspång-Gjetnebåvnestugan

Resan upp till Ramundberget skulle enligt gpsen ta ca 8 timmar så jag tänkte att jag behövde komma i väg ganska tidigt i dag. Jag tog en morgonrunda med alla hundarna och packade sedan det sista. Jag hade tänkt mig att komma i väg vid nio senast men innan jag fått till allt så var visst klockan halv tio… Det sista som tog tid var att jag inte hittade mina regnbyxor? De var puts väck borta och att åka utan var inte till att tänka på. Efter mycket om och men så låg de plötsligt där jag letade först? Jag begriper verkligen aldrig hur det där går till?

Nåja Maxen och Odden fick skutta in i hundgården och vänta på att Tommy skulle komma och släpa ut dem på lunchen medan Kilo fick skutta in i bilen och så började vi vår resa. Det var segt som tusan att ta sig upp och då är ju jag ändå väldigt van vid långresor. Men en bok i öronen gjorde det hela i alla fall uthärdligt och strax före sex på kvällen var vi uppe. Då hade jag varit tvungen att stanna för att handla lite på XXL sport (spork, strumpor och kompass/termometer) samt på Coop (frukostbröd, salamimjukost och paté till Kilo) och slutligen även tanka.

Jag plockade ihop ryggsäcken efter att jag hade betalat vägavgiften till Klinken vilken man numera kan göra via swish, lysande! När allt var packat och klart hängde jag på Kilo klövjan och mig ryggsäcken och så började vi traska. Jag visste ju att vi inte skulle komma så långt denna dag eftersom klockan var så mycket redan men vägen vi började med hade jag gått tillsammans med Hanna för några år sedan när vi skulle till Tvärån så jag kände igen mig och hoppades att vi skulle lyckas ta oss upp till trädgränsen ungefär innan det blev mörkt.

bro
B
ra med tydliga instruktioner när man ska ut på vandring 😉 Och jodå det här var en skylt som hade helt rätt, det var en bro där 😉

ren
På vägen upp fick jag stanna flera gånger för ren på vägen och när vi nu började vandra så såg vi fler. Jag gillar renar och det är inte alltid vi får se dem när vi vandrar så det kändes som en bra start 🙂 Kilo tittar lite men bryr sig inte mer än så.

läger
Japp vi hann upp med lägret innan mörkret och upp till trädgränsen kom vi med 🙂 Lägerplatsen var underbar precis bredvid en stor jokk. Lite jobbigt med porlandet kanske men det funkar. Dessutom låg lägerplatsen i en sänka så det var skapligt lä.
En bit härifrån ligger en privatstuga som vad jag kunde se var tom, men det kändes på något sätt ändå lite bra att det fanns en stuga i närheten.

väntar på mat
Det börjar mörkna och jag testar AnnCatrins fiffiga pryl som gör att jag kan styra kameran från mobilen medans jag väntar på att middagen ska bli klar. Dessvärre är den inte lika fiffig när man har ett fast objektiv på kameran då räckvidden för wifin inte är riktigt tillräcklig men det gick att få till och med ett objektiv som man kan justera zoomen på så skulle det fungera fantastiskt fint, en sådan här ska jag skaffa mig!

kilo middag
Kilo njuter av sin kvällsmat ute 🙂

Nöjda med att vara ute på fjället kröp vi in i tältet när det mörknade och då även temperaturen sjönk. Nu laddar vi inför några dagar med härlig vandring!

Dispens

Handen på hjärtat hur många av er där ute vet eller bryr er om att opererade hundar behöver söka dispens för att få tävla?

Är din hund opererad för ocd i tex bogen, har fixat ett korsband eller kanske som vår lilla Odden opererat en armbåge, ja då måste du faktiskt få en dispens från Skk för att få tävla. Jag hade visserligen lite koll på detta redan innan Odden drabbades men när det nu blev som det blev fick jag ju vackert läsa på lite bättre. Trots att jag läste både en och två gånger så tycker jag att det står lite luddigt i det Nationella dopingreglementet så till slut skickade jag en fråga till SKK och fick snabbt till svar att jo jag var tvungen att söka dispens för Odden om vi ville kunna tävla.

Då skulle man ju kunna tro att en sådan blankett finns att ladda ner på SKKs hemsida för att fylla i och kunna skicka in, men nä, det gör det inte. Blanketten får man om man kontaktar SKK och den kommer sedan hemskickad med posten. En del fyller ägaren i, nästa del ska veterinären fylla i och sedan ska då blanketten tillbaka till SKK för att beviljas eller avslås. Det går i alla fall att ansöka om flera typer av prov på samma blankett, så lite smidigt är det ju 😉

För Oddens del, som ju var ung när det här hände, visste jag ju faktiskt inte vad vi skulle söka dispens för riktigt, vem kan liksom svara på vad man vill tävla i med sin hund när den är 6 månader? Så för att inte missa något så sökte jag för en hel massa olika typer av prov. Det tog lite tid att få till den här dispensansökan, jag skulle ju lämna in den till Krister och så skulle jag ju få svar från SKK. Jag läste en hel massa under tiden om olika personers upplevelser av samma saker och kan verkligen inte helt begripa vad det är som gör att vissa får dispens men andra inte? Det var alltså inte så att jag på något sätt kände mig säker på att vår ansökan skulle gå igenom, men jag kunde inte begripa varför den egentligen inte skulle göra det?

Efter lite om och men kan jag i alla fall konstatera att vi ju faktiskt fick ja på allt jag sökte för 🙂 Lydnad, bruksprov, viltspår, freestyle/HTM, MH och utställning, allt får Odden tävla/beskrivas i 🙂

dispens🙂

Just nu kan ju Odden inte tävla oavsett eftersom han fortfarande går på en dos med antiinflammatoriskt och det ju är karens på det preparatet, men när han nu någon gång förhoppningsvis blir friskförklarad då kan vi faktiskt ta upp planerna från där vi lämnade dem när han fick sin diagnos 🙂

Västra sidan

Vi började dagen med en liten runda i vanlig ordning. Maxen är inte överdrivet förtjust i att gå på asfalt så jag har hittat en liten runda som går genom tallskog, lite grusväg och så bakom strandstugorna som funkar bra för honom.  Efter rundan blev det frukost, det är Maxen däremot överdrivet förtjust i 😉 , och sedan slappade vi en liten stund. Efter ett tag började det dock klia i kroppen  och vi bestämde oss för att göra en liten utflykt.

Vi valde att åka över till den västra sidan av ön, det har vi visserligen gjort många gånger förut men det är ju så jäkla vackert så det går att göra om och om igen. Det blev några stopp för att fota och när vi nästan var nere vid Skurkvarnana så gjorde vi ett längre stopp och lät hundarna få röra lite på sig också.

max med stenvalv
Vi hittade några fräsiga stenvalv som var byggda utmed kustlinjen. Vilket jäkla tålamod personerna som byggt dessa måste ha haft?! Maxen passar så klart fint bredvid 😉

Odden stenvalv
Oddie. Han är precis som farbror Max, sötare i verkligheten än på bild… Tur att vi har Kilo som alltid mer eller mindre gör sig på bild 😉 Odden har en förmåga att kisa med ögonen när jag ska fota och det ser väl inte alltid helt bra ut 😛 

alla tre
Det är både häftig och väldigt vacker natur utmed kustremsan och vädret var som vanligt fint. Hundarna njöt av att få röra lite på sig och sniffa på lite nya dofter. Att matte ska dem att posera stup i kvarten uppskattas inte riktigt lika mycket 😉

Kilo på toppen
Kilo på toppen 🙂

Maxen
Maxen, bästaste och goaste Maxen ❤

bergsget
Kilo lekar bergsget… Det ser visserligen ganska dramatiskt ut men det är det så klart inte, man kan luras mycket med ett foto 😉

Odden mellan stenar
Odden inklämde mellan stenar 😉 Det fanns liksom som en liten hylla där en berner lite lagom passade in att ligga på.

När vi varit ute en stund så testade vi återigen att släppa Odden lite. Vi måste ju börja våga men det måste ju samtidigt gå bra! Men efter att han varit med en stund lugnar han ner sig betydligt och eftersom det dessutom var rätt varmt så bidrog det så klart till att han höll sig på mattan. Lyckan över att få vara lös och kunna ta ut svängarna lite mer går dock inte att ta miste på! Det är med rejäla kliv som Odden travar på, han vill gärna vara först men håller sig inom ett par meter i från mig så det är helt okej.

först
Först och lös, det är en nöjd Odden det!

När hundarna var färdigrastade så bestämde vi oss för att åka ner till Borgholm för att handla fisk till middagen. Fisk finns visserligen att få tag i på närmre håll men den gräsligt goda kräftröran hittar jag bara hos Nisses fisk och den ville vi gärna ha så det fick bli en extra tur.  Sen tillbaka hem, koka lite potatis och fixa en sallad innan vi fick avnjuta en fantastiskt god lunch!

11988589_10203531877136627_4490908445087191432_n
Bland det godaste jag vet, varmrökt lax, färskpotatis, kräftröra och sallad, att avnjuta den i solen med en kalla öl gör inte det hela mindre gott!

Efter vår sena lunch tog vi ner hundarna till stranden en sväng. Odden kan nu räkna sig som simmare 🙂 Väldigt lite plask med frambenen i dag och betydligt bättre balans i vattnet. Han och Kilo fick simma tillsammans med mig medan Maxen fick springa i strandkanten jagandes pipisar tillsammans med hussen.

Lite senare blev det bad av Maxen. Det känns lite, lite surt att inte vara på plats i Norge och EDS, speciellt som att Maxen då åtminstone hade haft en chans att tävla om en tredje europaveterantitel. Men domaren som var uppsatt på berner hanar vet jag inte gillar Maxen så jag valde att avstå, mindre kul nu när det blev domarbyte… Men det spelar ju egentligen ingen roll, att han lever och mår bra är ju värt mycket mer än alla titlar i världen så vi är glada ändå. Bad blev det dock ändå eftersom Maxen ska ställas här på Öland på söndag i stället. Kan mycket möjligt vara vår sista vända i ringen så jag ska passa på att njuta massor oavsett vad resultatet kommer att bli!

Odden och Maxen fick sedan ta en runda med husse medan Kilo, jag, Lisbeth, Örjan, Carina, Rusa och Ulla gick en längre runda. Körvägarna bort till motionsspåren och sedan hem över campingen. När vi kom tillbaka så hade Karin och Emil dykt upp så då pratade vi lite med dem innan det blev middag tillsammans med Lisbeth, Carina, Anita och Manne. Därefter hamnade vi i förtältet hos Karin och Emil och där blev vi sittande till efter midnatt. Ett varv med hundarna för att rasta dem och nu är det nog hög tid att sova 🙂

Mera strandhäng

Böda fortsätter att visa upp sin fina sida och det tackar vi för 🙂 I dag började vi faktiskt dagen med frukost och tog morgonrundan efteråt. Förmiddagen gick i ganska lugnt tempo. Kilo fick träna lite. Faktum med att vittringen plötsligt har börjat falla på plats i hans skalle? Har ingen aning om hur det gick till men det brukar ju vara lite så med Kilo, man tragglar och tragglar och plötsligt säger han bara att ”Jaha var det det här du ville?!”. Ja och sedan brukar det fungera skapligt bra efter det. Det finns absolut saker att fila på, tempo, gripandet och ingångarna framför allt men så länge han går ut och gör en bra analys så känns det inte som att vi är allt för långt från en start!?!

Vid lunch tog vi ner hundarna en och en till stranden. Maxen fick börja. Han är lite skojig den hunden, på vägen ner till stranden går han bredvid mig och bryr sig inte ett skvatt om pipisen, men så fort vi kommer till stranden hugger han efter den som en kobra! Snacka om att den är kopplad till vattenlek för hans del! Maxen fick dock bara en kort stund nere på stranden han har nämligen varit lite stel i dag vilket troligen är en reaktion på gårdagens ganska många timmar motion. I dag får det därför bli lite vilodag för Maxen, men några fler men kortare rundor för att hålla kroppen i gång.

Maxen
I vattnet finns dock inga tankar på några krämpor, det är fullt ös som gäller ❤

Bästa lilla Maxen jag märker mer och mer att han börjar bli rejält gammal och jag tycker verkligen att det är svårt att veta vad som är bäst för honom? Att dra in på promenader tror jag ju dock inte alls på, den dagen han inte kan/får motion som han ska så kommer kroppen rasa i hop fullständigt och då kommer det gå väldigt fort. Men det gäller ju att hitta ett lagomt och skonsamt sätt att motionera. Det är underbart med gamla hundar, men det är samtidigt väldigt svårt…

Efter Maxen fick Odden komma ner till stranden. Han fick till sin förskräckelse på sig flytväst och träna sim i dag igen. Han gör hela tiden framsteg och det är så klart huvudsaken. Numera hänger han med mig utan att tveka men nog är det jobbigt när han måste släppa markkänningen med baktassarna fortfarande 😉 Då blir det ett jäkla plaskande med frambenen tills han hittar ”balansen”. På vägen in mot land sedan simmar han faktiskt riktigt fint nu, koncentrerat och utan plaskande 🙂 Efter simmandet var han lite trött så då fick han vara lite lös en kort stund. Åh vad både han och jag längtar efter att få låta honom vara en vanlig frisk hund! Han blir så lycklig över lite frihet även om den ju är under kontrollerade former.

odd
Med tanke på hur han tar ut steget fram är de faktiskt lite svårt att förstå att han genomgått en stor operation på det där högra frambenet?!

Odden
F
rihet!!

Lycklig Odd, lycklig matte!

Sist fick Kilo komma ner och röja lite. Han är bortsett från sina kvittrande ljud så kontrollerad? Vet inte riktigt hur vi fått honom så lyhörd? Han är ju bara skojig att leka med i vattnet då det alltid är full rulle och man kan styra honom hur som helst. Ingen risk för att han river eller klättrar på en i vattnet heller vilket gör att man kan busa ganska rejält 🙂

Kilo
Gräsligt söt är han också den gode KG 🙂

Tillbaka uppe vid vagnen fick vi grannar, Lisbeth och Carina rullade in med sina hundar. Spännande med andra hundar tyckte Odden och gapade… Vi käkade lunch och lite senare tog jag ut Maxen på en egen runda. På mjukt underlag och i hans tempo strosade vi runt i en knapp halvtimme. Henrik tog sedan ut Odden på en runda och därefter tog jag med mig Kilo på en sväng tillsammans med Lisbeth och Carina. Vi knallade nästan bort till Homrevet och sedan tog vi stranden tillbaka 🙂

Sedan drack vi en kanna Pimms innan det var dax att fixa till middag och så huxflux är dagen slut? Dagarna går verkligen fort när man är här på Böda, hälften gjort redan?

Nåja jag har ju mer roligheter att se fram emot sedan 🙂 I dag bestämde jag mig för att jag verkligen inte orkar med ett dygns resa på tåg så i stället för Kebne far vi till Jämtland jag och Kilo. Vi kommer troligen att dra upp till Ramundberget och ställa bilen där och sedan ge oss ut i trakterna kring Helags. En ungfärlig rutt har jag färdig i huvudet men det får jag ta upp en annan dag, nu är det sängen som gäler.

Om någon funderar på vad vi gör om dagarna…

I dag vaknade vi sent och vi vaknade upp till strålande sol. Så där ja, nu känner vi igen vårt Böda 🙂 Jag började dagen med en 25 minuters sväng med alla tre grabbarna. Odden är så nöjd när han får vara med sina storebröder men han sköter sig betydligt sämre i kopplet då än när han är ensam…

Sen blev det frukost och därefter hade jag lite pälsvård. Maxen borstades igenom, tassarna ansades och öronen lika så. Sedan påbörjade jag även Odden och jäklar vad han fäller!! Surt luktar han också sedan förra vändan på Böda så innan vi åker här ifrån den här gången blir det en schamponering!! Henrik ville ut och cykla lite så Kilo fick hänga med på en runda och röra lite extra på sig, det kan han behöva.

Vid tolvtiden knallade jag i väg med Maxen och Kilo för en lite längre vända. Eftersom vädret verkligen var strålande så fick det bli en sväng på stranden, närmare bestämt ända bort till Fagerör 🙂 Lite i varmaste laget var det för hundarna men eftersom vi följde strandkanten hela tiden så gick de i och doppade sig så fort det blev för varmt och sedan fortsatte vi. Ca 1½ timme tog det att knalla bort till Fagerör så det blev ganska lagom. Under tiden som vi var ute fick Odden en egen runda med hussen. Det är inte lätt att motionerna hundarna när alla har lite egna förutsättningar och man vill göra det så bra som möjligt för alla tre.

11949361_10203523810374963_4444626392710889039_n
Härliga Böda 🙂 Här är vi närheten av Homrevet.

Henrik och Odd kom och hämtade upp oss och vi tog en tur bort till byxelkrok för att handla lite på ICA innan vi kom tillbaka till vagnen och fixade lite sen lunch. Efter det blev det lite slappande i solen en stund efter att jag fått upp lite filtar för att skapa skugga till hundarna. Vid fyra tyckte jag dock att det var dax att låta Odden få träna lite och när jag tog tag i flytvästen så skuttade även Maxen och Kilo upp så det fick bli hela familjen ner på stranden.

Hundarna är verkligen inte riktigt kloka när de är på stranden, gapar och lever rövare och springer som tokar. Odden fick på sig flytvästen och så fick han vandra ut tills han inte bottnade längre och då helt enkelt börja simma. Han var väl inte överdrivet nöjd med det och en del plaskande med frambenen blev det men inte alls som när vi testat i poolen. Faktum med att han några kortare stunder simmade riktigt fint, det ska nog gå att få honom till simmare till slut 🙂 Hugger som en kobra efter leksaken i vattnet gör han också och det gillar matte också 😉

odden simmar
Odden simmar. Suddig bild eftersom Henrik stod långt upp på stranden men ett litet bildbevis på att fjanten kan och vågar 😉

Maxen som jag är lite nojig över i bland eftersom jag tycker att det märks att han är gammal nu, han beter sig som en total galning på stranden. Jag påminner mig om att han faktiskt rör på sig minst 2 timmar om dagen och det är mer än många betydligt yngre hundar får och klarar av och så är jag lite lugnare igen 😉 Han springer i alla fall efter leksaker tills vi kopplar upp honom för att han inte får fortsätta längre och då tjurar han och blänger upprört på oss 😉 Sen går det över och då ägnar han sig åt en annan favorit sysselsättning, att rulla sig. Just rullningarna är något av det bästa jag vet, eftersom det är ett tydligt friskhetstecken för just Maxen. De dagar som han inte mår helt bra rullar han sig aldrig, men de dagarna när han mår bra rullar han sig både morgon och kväll och ibland lite där emellan också.

maxen rullar
Sanden kliar dödsskönt om ni frågar Maxen.

Kilo är den som jobbar hårdast på stranden. Han är låååångt ut och simmar för att hämta pipisen, eller kolla vad jag och Odden gör, för att sedan skena upp till hussen och se vad han gör uppe på land, jobbigt att vara den som ska ha kolla på allt 😉

bakben
K
G liten, sötaste och goaste vovven och bra balans har han också.

leksak Maxen är inte helt säker på att han verkligen vill lämna tillbaka leksaken till hussen 😉

nöjd_redigerad-1
S
anden som vi både älskar och hatar på en gång, för fy tusan vilken tid det tar att bli av med den!

Efter att hundarna kändes lagom möra så gick vi tillbaka upp till vagnen där vi slappade en liten stund för att sedan sätta fart med middagen. I dag blev det grillat med potatisgratäng, sallad, grillad majskolv och smörstekta kantareller, helt okej 😉 Efter middagen fick det bli en liten runda med hundarna igen eftersom de blir ganska kissnödiga av lite tid på stranden. Campingen är fortfarande ganska öde men i morgon gissar jag att det kommer börja rulla in ganska mycket folk.

Nu ligger nöjda hundar utslagna, ja förutom Odden då. Han ligger ute och spanar på alla jäkla kaniner… Och är det inte kaniner så är det paddor som skuttar förbi och det går lika bra säger Odden, börjar fundera på om han inte har lite wachtel inkorsat i sig… 😉

50 års jubileum och Hälsosymposium

I fredags var det äntligen dax för semester. Efter 3½ intensiva och ganska jobbiga veckor på jobbet kändes det mer än välbehövligt! Klockan 13 lämnade jag nöjd jobbet och halv tre stoppade jag in Kilo i polon och åkte mot Stockholm, någon lugn början på semstern blir det inte. Fredagstrafik i Stockholm, blä för det säger jag!!

på väg
Tur att jag hade bästa sällskapet när jag skulle genom alla köer.

Framme i Värtahamnen fick Kilo gå en liten runda för att rasta sig och sedan blev vi upplockade av vårt resesällskap som denna gång bestod av Lisa, Jackpot, AnnCatrin och Camilla. Resorna med Galaxy börjar vi kunna vid det här laget. Det blev lite middag och sedan tog vi med hundarna upp på däck för att ”rasta” dem. Märkligt nog fick vi se ett norrsken där uppe på däck? Vackert så klart men högst oväntat. Vi avslutade kvällen med lite bubblor i hytten men glömde bort att skåla?! Vi verkar helt ha tappat stinget.

färjan
Uppe på däck.

Lördagmorgon började alldeles för tidigt! Upp och få på sig lite kläder, ta sig av färjan, stanna för att rasta hundarna i en liten park samt ge dem frukost och så raskt vidare till Helsingfors och utställningsplatsen. Finska sennenhundklubben firar i år 50 år och detta var deras jubileums utställning. Vi kom fram ca en halvtimme innan det startade och kunde få upp tält och fixa i ordning i skaplig lugn och ro.

Utställningen var trevligt anordnad och det enda jag kan gnälla lite över var att det var alldeles för få ringsidor för publik vilket gjorde att det blev trångt runt de två sidorna per ring som fanns. Själv såg jag inte allt för mycket eftersom jag mest fokuserade på att Kilo skulle ha det bra. I den ringen vi skulle vara i gick unghundar, öppenklass samt champion hanar. Unghundarna var bara 8 stycken och ganska snart var det alltså Kilos tur att äntra ringen. 35 stycken tror jag var anmälda till öppenklassen så det blev fullt i ringen. Det var dock inte många hundar som föll domaren i smaken och endast 7 eller om det var 8 fick excellent. Kilo fick nöja sig med VG vilket jag kan överleva, däremot höll jag inte med om allt som stod i kritiken men det är domaren som dömer och det är bara att gilla läget. Kilo skötte sig i alla fall fint och matte är nöjd med honom oavsett vad domaren denna gång tyckte 😉

Kilo
Kilo i ringen. Foto Crista Vejalajnen.

Efter Kilo var det dax för Jackpot i championklassen och vi är ju rätt bortskämda med att han presterar när vi är i väg. Han gjorde oss inte besvikna den här gången heller och vann klassen, blev sedan bästa hane, slog till med BIR och slutligen BIS-1 🙂

Jackpot
Jackepoten.

Att vara på utställning är ju dock inte bara resultat, en stor del är att träffa vänner och bekanta och på dessa lite större tillställningar innebär det att träffa folk från hela världen 🙂 Själv tyckte jag att det var skojigast att träffa Oddens bror, Bernerdalens Odin eller, Rölli som han kallas för till vardags.

Rölli 11månader
Rölli, 11 månader gammal, med alldeles underbart vackra mörka ögon 🙂

Hessu
Att få se Odds pappa Hessu (Ridon Henet Newman) var också väldigt trevligt 🙂

Eftersom Jackpot vann så var vi i stort sätt sist att lämna utställningsplatsen efter att vi plockat ihop och burit alla priser till bilen. Tur att hotellet låg nära så att vi raskt kunde checka in och få några minuters avkoppling. Hundarna däckade på golvet som tack och lov inte hade någon heltäckningsmatta och därmed var svalt och skönt. Vi tvåbenta öppnade en flaska bubbel för att fira och en aning slitna och trötta blev det ganska larvigt och fnittrigt 😉 Jag fick den fina iden att vi skulle ta en bild med självutlösaren vilket tog oss typ en halvtimme att få till 😉 😛

skål suddig
Så här såg det ut när vi började…. Inte helt lyckade bilder 😉

skål
B
ättre än så här fick vi inte till det 😉

Plötsligt var det hög tid att ta en dusch och byta om för jubileumsmiddagen. När middagen var färdig tog Lisa och jag med oss hundarna ut på en promenad. Hotellet hade en mängd kontorsbyggnader som närmsta grannar så det var med andra ord helt öde på lördagskvällen. Hundarna kunde alltså vara lite lösa och få röra sig lite mer fritt vilket uppskattades. Tillbaka på hotellet trodde vi att våra reskamrater satt i baren men det visade sig att vi fullständigt hade knäckt dem 😉 så de hade gott och lagt sig i stället. Vi lite mer resvana tog oss dock lite mer bubblor innan det var dax att släcka lampan för dagen.

Söndagmorgonen började med promenad för hundarna och sedan blev det frukost innan det var dax att bänka sig inför en heldag med föreläsningar på B-IWGs häslosymposium, det 10:e ordningen. För egen del är det tredje gången jag är med och det är väl lite tråkigt att kunna konstatera att det är ungefär samma människor som dyker upp år efter år? Synd att inte fler tar tillfället i akt och åker, både för att få höra på föreläsarna men även för att få byta erfarenheter med andra bernerälskare runt om i världen. Jo visst kostar det en slant, både att resa och att anmäla sig, men för den som avstod i år pga pengar kan ju nu börja spara inför nästa gång! Nästa träff kommer att bli under världsutställningen i Amsterdam 2018, med andra ord har du tre år på dig att lägga undan pengar för att kunna delta 🙂

Själva föreläsningarna då? I år var det stort fokus på alla DNAtester som poppar upp som svamparna i skogen. Mer eller mindre alla föreläsningar handlade om ämnet och även om det är bra och behövligt så blev det kanske lite tjatigt… Första föreläsningen handlade dock om hur berner har utvecklats sedan början av 1900-talet och det visades en mängd bilder. Efter det var det en kort genomgång av vad som diskuterades på domarkonferensen som hölls på fredagen. Domarna har enats om att det ska tas krafttag mot vissa saker som de upplever som dåliga i rasen, så som proportionerna där domarna tycker att hundarna blivit för långa samt har för korta ben. Huvudena är också något som kommer sättas under lupp, ögonen är för ljusa och för runda, läpparna är för slappa och skallarna för runda. Fronterna kommer det också fokuseras på men det som kanske var mest överraskande men även glädjande är att övertrimmade och för klippta berner nu ska dömas ”ner”. Det ska tydligt framgå i kritiken ( i de länder som skriver kritik) att det är felaktigt att trimma ner en berner.

symposium coats_redigerad-1
Satu som ju själv är domare redovisade vad som togs upp på domarkonferensen två dagar tidigare.

Nästa föreläsning handlade om det tyska DNAtestet för berner. Det testet tar fram index för levnadsålder, HD, ED, DM samt Histiocytär sarkom. Testet från Tyskland är inte ”godkänt” här i Sverige men inte desto mindre är det så klart intressant. I Danmark är det detta test som klubben rekommenderar och vi pratade med folk från Danmark senare om hur det kom sig. Här i Sverige säger vi ju att det är testet från Frankrike som är validerat men Danskarnas uppfattning är att det är tvärtom (?!). Intressant att vi kan se det så olika? Själv är jag efter att ha lyssnat på föreläsarna från Tyskland två gånger nu och de från Frankrike tre gånger helt bekväm med det beslut som vårt avelsråd har tagit men finner det ändå intressant att vi ser på saker så olika. Tyvärr hölls den första delen av föreläsningen på tyska och då utan översättare vilket gjorde det relativt svårbegripligt för min del i alla fall. Nog för att jag läst tyska men det var visst 20 år sedan… 😉 Andra delen hölls av Professor Ottmar Distl och han är säkert gräsligt duktig på det han forskar om, men att föreläsa och göra det komplicerade han jobbar med begripligt för oss vanligt dödliga är han inte lika bra på… En massa bilder på olika uträkningar och DNA spiraler är tyvärr inte intressant när man inte kan bakgrunden tillräckligt bra och det vågar jag lova att det bara var de andra forskarna i publiken som hade. Eftersom jag lyssnade på honom även för två år sedan uppfattade jag dock att de hade fått fram andra markörer på kromosomerna nu vilket ju för mig känns lite som ett bevis på att detta test inte är lika validerat som det franska, men som sagt jag är lekman och kan ha helt fel.

Nästa föreläsning handlade om Finska klubbens EBV (Estimated breeding values). Finska klubben har samlat in en massa uppgifter från en mängd berner (ca 2500) och deras dödsorsak. Med hjälp av BLUP (samma metod som vi i Sverige använder till HD och ED index) räknar man sedan ut ett index för levnadsålder. Det finns dock svagheter i detta och det skulle vara önskvärt med mycket mer hundar rapporterade till detta arbete för att det ska bli ännu mer tillförlitligt.

Innan lunch fick vi sedan en snabb föreläsning av Brenda N Bonnett som gärna kunde ha fått vara betydligt längre! Breda är en av de som jobbat med Agrias statistik under många år och nu jobbar hon vidare med bla den svenska, finska och engelska kennelklubben för att skapa IPFD (International Partnership for Dogs). Hon pratade mycket om hur vi globalt ska kunna jobba för att hjälpa varandra inom ämnet hälsa för hund. Om att uppfödare, nationella kennelklubbar, rasklubbar, veterinärer och så vidare måste jobba tillsammans, hitta gemensamma riktlinjer och inte var för sig ”uppfinna hjulet” igen och igen. Hon pratade även om faran med dagens sociala medier, hur mycket Facebook, instagram, tv och andra forum påverkar uppfödarna och valpköparna. Om att vi i bland drar på tok för stora växlar på olika tester som kommer ut på marknaden eftersom det går drev i de sociala medierna som egentligen kanske inte alls har någon riktig koppling mot verkligheten.

symposium sociala medier_redigerad-1
Ska verkligen sociala medier få bestämma vilka sjukdomar som är viktigast att försöka få ordning på i en ras?

Lunchen blev en snabb historia eftersom vi var tvungna att rasta hundarna också så klart. Sedan var det bara att bänka sig igen och lyssna vidare. Nu fick vi en lektion i hur den Finska kennelklubben jobbar med hälsa sett till alla raser, intressant på sitt sätt men inte speciellt kopplat till vår ras. Intressant är dock att se hur finnarna jobbar med sitt Koiranet, motsvarande vårt hund/avelsdata. För den som inte varit inne på Korianet kan det varmt rekommenderas då den sidan är typ 100 gånger bättre än vår svenska version… Fick jag önska skulle jag se ett samarbete mellan FKK och SKK i detta så att även vår svenska variant kunde bli lika bra, för ärligt Hund/avelsdata är bedrövligt dåligt rent användarmässigt.

Nästa föreläsare var Benoit Hedan från det franska forskarteamet om Histocytärt sarkom och de som alltså tagit fram det testet som vi i Sverige rekommenderar om man vill testa sin hund. Forskarna har nu validerat testet även för den amerikanska populationen och gjort upprepade valideringar vilket jag antar är bra. Man har även vidareutvecklat testet så att om man har en testad tik och funderar på några olika testade hanar att kombinera henne med så kan man få en analys på troligt utfall från den kombinationen ur ett SH pretest synsätt (ett varningens finger, det är ju absolut inte det enda som får styra vår avel!!!). Den här vidareutvecklingen av testet förmodades gå att beställa om några månader ungefär. Det handlar alltså inte om att ta nya prover på de testade hundar utan bara att labbet gör ytterligare en analys på en eventuellt kombination mellan olika testade hundar. Jag tar dock förgivet att det kostar en slant att göra denna analys 😉 Vi fick även se på lite siffror på hur olika kombinationer har fallit ut hittills. Än så länge är för få hundar testade för att vi ska kunna dra några stora växlar på dessa resultat men visst är det intressant att se att två kombinerade C hundar kan lämna A lika väl som att två A hundar kan lämna många C. Fast egentligen är det väl inte konstigare än att hundar som är friröntgade mellan varven lämnar belastade valpar.  Vi fick även upprepade gånger förklarat för oss att vi INTE får exkludera hundar som testats med C eftersom det är en för stor del av vår population som har just C. Skulle vi ta bort dessa hundar skulle avelsbasen begränsas alldeles för mycket och andra problem och bekymmer skulle dyka upp som ett brev i på posten och det vill vi inte!

symposium c hund
Tyvärr lite suddig mobilbild men inte mindre än två gånger på samma slide skriver Benoit att vi måste använda oss av C hundar!

Sista föreläsningen handlade om mer generella gentester och då specifikt om ett test som finns i Finland som testar din hund mot ca 100 olika mutationer. Enligt föreläsaren så var det jättebra att få reda på om även vår ras har mutationer som i andra raser ger olika sjukdomar, själv kände jag mest att oavsett om vår ras har en form av mutation men inte har några som helst kliniska bekymmer så borde det inte vara något att lägga kraft på? Bekymret vi dessutom skulle få i Sverige om vi gjorde detta test och vår hund visar sig ha en mutation för låt oss säga en ögonsjukdom är att då måste vi ju enligt jordbruksverkets regler hitta en fri hane, vilket känns helt orimligt när vi inte har den tänkta ögonsjukdomen i rasen?! Nä jag ställer mig skeptiskt till att testa en massa som vi inte har någon användning för i dagsläget.

Överlag är jag nöjd med symposiet, det är nyttigt att få höra om dessa saker och även om vissa saker är sådant som tagits upp tidigare så är det ändå nyttigt att få en påminnelse.

När det var färdigt åkte vi raskt till Åbo och färjan där hundarna blev rastade igen. En tråkig dag för dem som mest fått ligga och slappa på hotellrummet men de överlever. Vi käkade så klart middag på båten och jag tog en lammytterfilé som var fullständigt makalös god 🙂 Lite shopping blev det också och så en sväng uppe på däck för att låta hundarna få lite luft, kissa hade ingen av dem några planer på att göra denna kväll.

disco
En tur på discot däremot kunde bägge grabbarna tänka sig 😉

laddat
Bubblor var det här! Nu är vi laddade inför kommande äventyr, var nu det blir 🙂

trötta pojkar
G
rabbarna nöjda med att det var vanlig plastmatta i hytten och sov skönt hela natten 🙂

Kvart i fem på måndagsmorgonen ”skuttade” vi upp för att inta frukost och sedan bära ner packningen till bilen. Strax efter sex rullade vi av färjan och bort till polon för att lasta om, gräsligt tidigt enligt min mening.

Ja så var den här innehållsrika helgen slut. Det har varit både roligt, jobbigt, informationsrikt och härligt på en gång och om tre år är det dax igen 🙂