Lunga

Hundarnas nya favoritgodis är utan tvekan torkad lunga!

I Växjö i november köpte jag torkad nöt- och lammlunga på prov. Det är inte alltid hundarna älskar den typen av produkter men i det här fallet sa alla fyra, även Odden alltså, att det var smaskigt värre.

Själv är jag också nöjd då lungan är praktisk att ha med till träning. Den väger knappast något och nötlungan är lätt att bryta av i småbitar. Lammlunga är visserligen det som Odden gillar bäst men den är lite svårare att dela då de bitarna är lite tjockare. Inte luktar det något heller och torkad som den är så kan man ha det i fickan utan att det blir något kladd, som sagt jag är nöjd!

Hur som så kan Frisk och Best sälja sin själ för en liten bit lunga och de slår verkligen knut på sig själva när vi tränar för att göra rätt och få sin belöning. Nu är ju ingen av dem kräsna men nog gör det skillnad med motivationen med riktigt gott godis.

I Växjö tyckte jag dock att det var ganska dyrt. Tre påsar med 90 g i kostade 100 kr. Så när godiset föll väl ut fick jag ju ge mig ut och leta och jag beställde först från ett ställe där jag fick 1 kg av nöt och 1 kg av lamm för 400 kr, betydligt billigare än i Växjö alltså 😉 När den laddningen nästan var slut nu i början av januari och jag skulle beställa mer var det dock slut även hos återförsäljaren. Trist och även om de lovade att det skulle vara tillbaka veckan efter när jag frågade så är det fortfarande slut i lager. Så jag googlade helt enkelt på stället som gjorde godiset, Smålandsfoder heter det. Och se där fanns det ju en webbutik och där kunde man få nötlunga, 2 kg för 299 kr, man tackar! Det blev omedelbart en beställning därifrån. Tyvärr verkar lammlunga var slut hos dem så Odden får nöja sig med nöt han också för tillfället 😉 Ja han är bortskämd till max den där rackaren ❤

Som grädde på moset så ska just lunga dessutom vara bra om hundarna har lite sura uppstötningar eller lätt för att kräkas galla om de går långt mellan måltiderna. Lunga ska tydligen suga upp ”överflödig” magsaft och därför dämpa sådana symptom. Om det är sant eller inte vet jag inte men faktum med att Odden som ju kan hoppa över mat både nu och då mellan varven inte har haft något sådant sedan de började få äta lite lunga varje kväll 🙂

Torkad nötlunga från Smålandsfoder 🙂

Amsterdam

Gör ett försök att sammanfatta en sabbvisit i Amsterdam.

Fick gå upp okristligt tidigt för att ta mig till Arlanda i tid och det gick ju även om tidiga mornar inte är min grej. Hittade Lisa utanför säkerhetskontrollen och eftersom vi inte hade något att checka in så klev vi genom kontrollen. Undertecknad fick raskt vända när hon gick genom bågen då jag hade mobilen kvar i bh:n… Men sen blev det grönt att kliva in, tack för det. Lisa blev både stoppad och sedan fick hon även väskan genomsökt, det är verkligen inte vår sak det här med säkerhetskontroller!

Nåja lite frukost på det och sedan flyga över till Amsterdam då. Dagen var högst oplanerad, ingen av oss hade varit i Amsterdam tidigare och det enda som kommer upp när man googlar Amsterdam är Red Light District och hasch… Inte riktigt vad vi hade tänkte oss faktiskt 😛 Nåja vi lyckades i alla fall hitta en biljettautomat som sålde tågbiljetter så vi kunde ta oss från flygplatsen till centralstationen i Amsterdam och väl där traskade vi i väg. Lisa hade sett att Madame Tussauds fanns här och ingen av oss har besök det tidigare så med lite koll på kartan på mobilen stövlade vi i väg dit.


Jag väntar fortfarande på att Lisa ska använda den här som profilbild 😉

När vaxdockorna var avklarade, det var förövrigt ett trevligt besök, så stövlade vi vidare för att hitta någon plats att käka lunch på. Fast vi hamnade först i en ostbutik och där fanns det skyltar om ost och vinprovning, klart intressant. Det var dock inte i den butiken så bestämde oss för att inte boka något, än i alla fall. Restaurang hittade vi, bara där ligger ju Amsterdam på klart plus mot Bryssel 😉 öl fick vi in och sedan en god kycklingsallad med god ”gammal ost” i.

Efter lunchen tyckte vi att en stillsam tur på kanalerna kunde var något så vi gick och köpte biljetter till en båttur och fick sedan en guidad tur på ca 1 timme på några av alla kanaler.  Efter det stövlade vi vidare genom Amsterdam, jo det går undan när vi turistar, och fick för oss att det nog ändå skulle vara trevligt med lite ost och vinprovning. Sagt och gjort, ny koll på kartan och så bar det av till fots mot butiken som erbjöd det.


Vi passerade den här champagnebutiken, hade ju varit trevligt om det varit ost och champagneprovning 😉

Gott om träskor i den här staden.


Ost och vinprovning, gött skit! 


Lite ost fick följa med hem sedan också.

När osten och vinet var slut kände vi oss lite småsega så vi satte oss helt enkelt bara på en uteservering med en öl och kikade på folk. Efter det letade vi oss tillbaka till centralstationen, fick tag i biljetter tillbaka till flygplatsen och skulle därifrån ta en shuttelbuss till hotellet. Gick fin, fint, bussen kom ganska snart och vi kunde nöjda kliva in på hotellet…. som visade sig vara fel Best Western hotell… Då får man ta en buss tillbaka till flygplatsen och sedan vänta på rätt buss så att man hamnar på rätt hotell 😉 Ganska trötta och slitna kraschade vi i sängen och sa tack och hej till den här dagen.

Under natten vaknade jag med sådan där hemsk nack och huvudvärk men tursam nog så försvann den till morgonen. Det blev dock huvudvärk igen efter frukosten när vi skulle ta vår beställda taxi till seminariet som ju var själva orsaken till att vi faktiskt var här. Vi hade fått ett pris på 50€, vilket var ganska dyrt, men när taxin nu kom så skulle han ha 80€ (fast först hoppade vi faktiskt in i fel taxi också men det behöver vi ju inte prata högt om 😛 ). Nä några 80€ hade vi ingen lust att betala eftersom vi ju faktiskt fått ett pris redan. Taxichauffören var inne hos hotellpersonalen och pratade och till slut kom de ut och meddelade att de nog hade blivit något missförstånd för det kostade 80€ att åka dit vi skulle. Nu var det ju så att tjejen som beställt taxin hade fått adressen vi skulle till och också hade uppgett det till taxibolaget så hur något kan missuppfattas då är ju märkligt? Nåja taxichauffören prutade och kom ner till 65€ och jag tyckte då att hotellet kunde stå för övriga 15€ eftersom det var de som måste ha gjort fel men se det gick då rakt inte… Vi hade ju inte mycket att välja på för vi var ju tvungna att ta oss till seminariet så 65€ fick det bli, grr.

Nåja väl på plats på nästa hotell i en liten stad som jag omöjligt kan vare sig skriva eller uttala så mötte vi idel bekanta bernermänniskor från flera länder. Vi mötte också Toril som ju var där och representerade SShKs Avelsråd och hittade en plats i salen för att att invänta första föreläsningen.

Toril, redo att snappa upp vad som berättas för att ta med hem till Sverige 🙂

Det är ju några sådan här seminarier som jag/vi varit på nu. 2011, 2013, 2015, 2017 och så nu i år då. Det brukar alltid vara trevligt och alltid lärorikt. I början är man alltid lite fundersam över hur det ska gå att förstå allt eftersom det hålls på engelska men det brukar verkligen aldrig vara några bekymmer överhuvudtaget. Lite tråkigt är det dock att så få väljer att delta? Det är ungefär samma människor år för år som dyker upp och även om det är trevligt så måste väl ändå fler än dessa vara intresserade av att lära sig mer om hälsa på våra hundar? Om inte annat kan jag ju meddela att det är ett utmärkt sätt att knyta intressanta bekantskaper på!

Första föreläsningen i år handlade om levershunt på våra Berner. Toril, Lisa och jag tittade på varandra och förstod inte riktigt varför, är det här ett problem vi har i rasen? Ingen av oss tre har uppfattat det och flera länder med oss ställde sig lika frågande visade det sig sedan när vi pratade med dem på raster och lunchen. Men i Holland har man i alla fall tydligen haft några fall och tagit beslut om att samtliga valpar ska testas för att se hur många som har denna sjukdom och om det är mer än 1% av årskullarna? Vad man ska göra om så är fallet var däremot högst oklart… Som jag förstod det så var det en (1) valp som under första årskullen hade haft det. För mig känns det inte som ett problem i rasen utan kanske mer som att någon har drabbats och sedan slagit på stora trumman och lyckats skapa ett problem som inte riktigt finns där? Jag kanske har fel, men det var i alla fall den slutsatsen som jag själv drog.

Efter det var det en föreläsning som handlade om hur man faktiskt kan använda forskning på hundarssjukdomar för att sedan överföra den forskningen till människor. Intressant men kanske inte så specifikt.

Innan lunch fick vi en kort föreläsning om hur man har börjat ”klassindela” alla hundraser för att se vilka som är mest släkt med varandra sett ur ett genetiskt perspektiv. Det här har visat sig vara intressant eftersom man vet att Berner har problem med SH men att även Flattar i hög grad har problem med samma cancerform. Det har dock visat sig att även om det är samma typ av cancer så är det inte samma gener/ kromosomer/ mutationer som är inblandade. Med andra ord, forskning som görs för Berner nu med SH är inte direkt överförbar för de med flattar att använda sig av. Däremot så är Rottweiler och Berner nära varandra genetiskt och där ser man att det verkar finnas likheter när det kommer till SH. Ja  inte helt lätt att förklara i en kort text så här men det var en riktigt bra och intressant föreläsning och den hade gärna fått vara längre!

Efter lunch var det dags för den tyska herren Dr Bachmann att redovisa lite, igen. Rent kasst kan man väl säga att tyskarna nu själva har insett att deras test för SH kanske inte var så väl utvecklat som man först sagt och det verkade inte vara något man längre satsade på. Däremot pratade man om sitt levnadsålders index och indexet för höfter och armbågar som de använder sig av. Med risk för att låta lite hård så är jag inte jätteimponerad av de tyska testerna eftersom jag hört om dem i flera år men det inte verkar vara direkt pålitliga.

Sen var det dags för Dr André att prata om SH testet från Frankrike och för oss som var med förra året i Frankrike var det inga direkta nyheter som kom fram. Inget konstigt med det, ett år i forskarvärlden är ju en väldigt kort tid. Men man jobbar fortfarande på att försöka ta fram ett sätt att ta prov för att kunna ställa diagnos och i längden hoppas man ju fortfarande på att detta ska leda till att man kan hitta någon form av medicinering för att bromsa eller i bästa fall bota SH. Något roligt som vi ändå fick till oss var att avelsverktyget HSIMS troligen kommer att finnas tillgängligt från och med november i år 🙂 Detta tack vare att flera klubbar och enskilda givare har bidragit med så mycket pengar till detta projekt. Sverige har ju också varit med och bidragit genom Stiftelsen för Friskare hundar 🙂 Faktum med att det kom in så mycket pengar att det blev ett överskott och det överskottet överlämnades nu som en check till Dr André och hennes forskarkollegor som ett bidrag för att de ska fortsätta sin forskning. Om jag uppfattade det rätt så var det dryga 50 000 kr som nu överlämnades till forskarna.

Därefter fick vi en kort summering av vad domarna, som hade sin egen konferens dagen innan, hade pratat om. Man var där överens som att fronterna var Bernerns största problem men även att huvuden fortsatt var ett bekymmer. Man fortsatte även flagga för att overgroomade pälsar inte är önskvärt.

Därefter fick vi en liten föreläsning av just domaren Regula Bürgi om vad som var och inte var en Berner typ. Hon hade med en del bilder att visa upp på hundar med dåliga fronter där hon var bekymrad över långa skuldror men korta överarmar eftersom det ger en felaktig vinkel. Hon var även bekymrad över vinklarna bak och påtalade att våra hundar inte ska se ut som doberman med utdragna bakben och övervinklade bak. Hon pratade även om Schweiz nya regler för utställare som inte medger trimbord på utställning, inga sprayflaskor eller liknande och att det är viktigt att bemöta hundarna med respekt på en hundutställning. Regula var även väldigt tydlig med vad hon tyckte om hundar som var för groomade och klippta! (hon gillade det alltså inte om någon inte förstod det 😉 )

Sista föreläsningen handlade om hundar som av en eller annan orsak inte rör sig bra och vad orsaken till detta kan vara. Som vanligt när man är utomlands får man se, i mina ögon, hemska filmer med hundar som knappt kan ta sig fram och som efter någon form av behandling sedan är marginellt bättre. Jag har väldigt svårt att se dessa filmer och kan väl inte påstå att jag höll med om allt som sades i denna föreläsning men jag har ju skinn nog på näsan att inte ta till mig det jag inte tror på.

Så avslutades seminariet med att påminna om nästa seminarie som blir i England 2021. Vi kommer säkert vara där då med 🙂

Vi hade sedan tur och fick skjuts av den sista föreläsaren tillbaka till flygplatsen och sparade då in en rejäl slant på att slippa ta taxi. Och eftersom flyget var lite försenat så hann vi med god marginal käka lite kvällsmat och kika runt lite innan planet flög oss hem till Sverige igen. En snabb tur till Amsterdam är över och den var både trevlig och lärorik 🙂

Nu är det sommar och då blir det varmt.

Sommaren kom med dunder och brak och värmen hör ju då till. Med värmen har de senaste typ  två åren också diskussionen om man ska raka/klippa ner sin hund också uppkommit? Nu har jag ingen koll på andra raser än berner och kan inte uttala mig om deras päls vara eller inte vara men när det gäller just berner så har jag så klart åsikter och så här tänker jag!

Varför vill vi människor in och peta och styra i saker som liksom redan fungerar? En bernerpäls är ju konstruerad för att den ska fungera i både kyla OCH värme. Inget konstigt alls, det är liksom så isolering fungerar. Ska jag jämföra med något helt annat så kan jag ta våra två husvagnar som exempel. Vår första, en adria, var tämligen oisolerad. Den var varm som satan på sommaren och snorkall på vintern. Vår nuvarande polar är bra isolerad, den är sval på sommaren och varm på vintern 🙂 På samma sätt fungerar en välskött bernerpäls, den ser till att hunden inte blir överhettad på sommaren och den ser till att hunden inte blir nerkyld på vintern, praktiskt eller hur?!

Men är det då så farligt att klippa/raka ner sin berner. Det beror väl på vad man anser är farligt? Själv kan jag inte se några uppenbara fördelar. Om jag tar bort pälsen så riskerar hunden snarare att bli överhettad, eftersom det inte längre finns något som skyddar och isolerar mot värmen och det brukar ju vara den största orsaken till att folk vill klippa/raka ner, att de vill hjälpa hunden från värmen. Utan isolerande päls ökar snarare chansen att hunden bli för varm än minskar. Dessutom så är risken att hunden faktiskt bränner sig i solen större. Ja för hundar har betydligt lättare än människor att just bränna sig då deras hud inte är precis som vår.

En annan nackdel som jag ser det är att hunden utan en funktionell päls dessutom inte heller klarar regn och oväder lika bra. Ja för ska vi vara ärliga så är ju en svensk sommar knappast enbart soliga dagar med 25 grader eller mer varje dag 😉 Åtminstone jag ser till att rasta och promenera hundarna även i skitväder och utan pälsen skulle de bli genomsura och troligen också rätt kalla vilket i sin tur ökar risken för skador. Mina hundar med päls blir absolut blöta de med i ösregn, men stoppar man ner fingrarna i pälsen när man kommer hem så inte tusan är de blöta ända ner till huden 🙂

Argumentet att hunden kan bada utan att få fukteksem eftersom den torkar snabbare brukar också vara populärt bland de som förespråkar att hunden ska snaggas. Det blir jag bara väldigt trött på. Fukteksem har som jag skrivit här på bloggen femtioelva gånger inget med bad att göra, det heter fukteksem för att själva eksemet är blött, inte för att det uppstår på grund av vatten. Eftersom jag själv har hundar som badar året om, höst, vinter och vår i bassäng och sommar i sjöar och hav så vågar jag påstå att jag har en ganska god erfarenhet av just detta. Mina torkas oerhört sällan helt torra oavsett årstid (sommartid får de alltid självtorka till och med) och nä, jag har ytterst sällan några fukteksem. De gånger någon hund haft det så har det inte varit kopplat till något bad utan varit kopplat till ett sår som uppstått i huden som det sedan bildats bakterier i. Det är nämligen så fukteksem uppstår. Hade det med lång och tät päls att göra skulle ju korthåriga hundar inte få fukteksem och det får de ju faktiskt.

Ett annat argument som alltid uppkommer är att hunden blir så pigg och glad när de klippts/rakats ner. Jag har ju förvisso inte testat men eftersom jag upplever att jag alltid har pigga och glad hundar så vet jag inte vad som skulle bli skillnad? Sen tror jag faktiskt att den där piggheten som ägaren säger sig uppleva är en reflektion på hunden. Hundar är ju fantastiska på att svara på sina ägares sinnesstämningar och om matte/husse som klippt ner sin hund känner sig nöjd och glad så gör så klart hunden det också. Lite skämtsamt har jag med några kompisar pratat om detta fenomen när det gäller snö. Vi som gillar snö får hundar som också älskar snö, de av oss som inte gillar snö får hundar som inte heller tycker att snö är något att ha. Märkligt? Nä inte alls faktiskt.

Ett för mig nytt argument är att hunden inte orkar jobba och vara aktiv med sin päls? På det svarar jag bara va? Jag har haft/har sju berner och samtliga har jobbat på ett eller annat sätt (eller okej Frisken har inte jobbat så mycket än men det kommer). Främst då lydnad. Problem att få dem att jobba på grund av värme kan jag inte påstå att jag haft. Visst blir hundarna tröttare i värme än om det det är svalt ute, men det blir ju jag med så det känns ju rätt logiskt. Jag har nog aldrig avstått någon tävling för att det varit för varmt ute utan har kunnat tävla med mina berner i temperaturer upp mot 25 grader, i bland med bra resultat, i bland med dåliga, precis som när det varit kyligt väder 😉 För mig handlar det mer om hur jag motiverar min hund till att jobba för mig oavsett väder än om huruvida den har päls!

Men om man är aktiv då och vill vara ute med sin hund i sommarvärmen? Ja jag vill väl påstå att jag är det och att mina hundar aktiveras och motioneras ungefär lika hela året igenom. Visst anpassar vi oss efter vädret. Dagar då det är upp mot 30 grader (de är ju ärligt talat rätt få i det här landet) går vi tidiga mornar och sena kvällar. Mitt på dagen får hundarna ligga och sova där de finner det lämpligt vilket brukar vara i skuggan eller nere i källaren. Behöver vi motionera mitt på dagen i sådan värme får det bli simning eller möjligen en promenad inne i djupa skogen, där träden skuggar, i sakta mak. Någon enstaka gång har jag fått ställa in en aktivitet på grund av att det varit för varmt och jag inte har velat utsätta hundarna för den påfrestningen. Känns inte som någon större uppoffring, jag vill ju mina hundars bästa och får i bland därför själv stå åt sidan och inte hitta på allt som jag alltid önskar.

Naturligtvis kan det finnas medicinska skäl till att man behöver klippa/raka ner sin hund, om så var fallet för någon av mina skulle jag inte tveka en sekund. Men att göra det för att mina hundar skulle må bättre av det i värmen, nä det tror jag inte ett skit på!


Vandra i gassande sol? Jo det går det med, kräver bara lite fler pauser och att man tänker till.


Opraktiskt med päls när man är på stranden med tanke på att jag får städa sand i flera veckor sedan, men något skäl att ta bort mina hundars päls är det då inte!


Vandra i fjällen på sommaren. Tja det är knappast någon garanti att det är varmt. Det här kortet är taget i mitten av juli förra året och det var ju en av de varmaste och torraste somrarna på länge.


Bada med päls? Absolut, mycket ofta och året runt badar mina.


Jobba i värme? Jaha då funkar fint om man bara motiverar hunden till att jobba 🙂 Här var vi på läger i tre dagar där det var över 25 grader samtliga dagar, hundarna jobbade på som de skulle ändå. Min ork var det möjligen sämre med 😉 Foto Ingela Karlsson

Vad vill jag då visa med dessa bilder? Att jag är mycket bättre än alla som klipper/rakar sina hundar? Att jag vet bäst? Att jag alltid har rätt? Nä, jag vill bara visa att det funkar utmärkt att ha en pälsad berner även på sommaren som kan och får göra allt som vi gör även övrig tid på året och det utan att de på något sätt far det minsta illa eller mår dåligt över att de har rejält med päls. Var och en gör så klart som den själv vill, men trenden med att man ska klippa/raka ner sin hund för att den mår bäst av det är enligt mig väldigt långt i från sanningen!

 

Avelskonferens 2017, mitt perspektiv.

Så var helgen med avelskonferens över och den har levt upp till mina förväntningar 🙂

Det  var visserligen segt att gå upp tidigt trots ledig lördag men för den goda sakens skull så funkade det ju ändå. Henrik skjutsade in mig till Norrköping där jag mötte upp Ing-Marie och Lisbeth för att göra gemensam färd med dem. Vi var framme strax efter halv nio och kunde checka in på hotellet och sedan göra oss redo för föreläsningarna.

Den första höll vårt avelsråd i och handlade om uppdatering angående HD och ED index. En del att fundera över finns det så klart då berner inte alltid visar på liknande resultat som övriga raser som också har index. Föreläsningen efter handlade om vad SKK:s röntgenavläsare faktiskt tittar på. Själv är jag dålig på att läsa röntgenplåtar och tyckte mig få med mig en hel del matnyttigt från denna föreläsning. Föreläsaren Kerstin Hansson var kunnig, saklig och duktig på att förmedla sin kunskap.

Efter denna start var det dags för lunch och den var jättegod, i alla fall om man som jag valde fisk. Efter lunchen var det dags att doktorera i dna och genetik 😉 Redan förra avelskonferensen fick ju stifta bekantskap med Nicolette Salmon-Hillbertz och de gav definitivt mersmak. Det var därför, i alla fall från mig, en ganska hög förväntan på detta pass. Nikki som hon kallar sig gjorde mig inte besviken.

Hur en person kan göra något så komplicerat och faktiskt lite tråkigt till något häftigt och lättbegripligt är inte lätt att förstå men det lyckas i alla fall Nikki med! Hon förklarade en hel del grundkunskap om kromosomer, gener och dna för att sedan gå in lite djupare på DM (degenerativ myelopati) och framför allt SH-pre testet. Vi gick igenom vad hon hade fått reda på om Sh-pre testet genom att läsa på samt genom kontakt med de franska forskarna. Hon kunde dessutom dra en del slutsatser om hur hon tycker vi ska använda testet.

nikki
Engagerad och duktig föreläsare den där Nikki!

Som forskare önskade hon så klart att samtliga hundar testas överallt och alltid, som privatperson inser hon att det inte är speciellt rimligt utan tycker att vi ska sikta in oss på avelsdjuren. Ja det är ju det som vår klubb också rekommenderat och nu gäller det alltså bara att få alla med på banan. Mer om det lite senare.

Något annat som jag tycker att Nikki förmedlade bra är att detta test inte på något sätt är guds frälsning till vår ras. Men, testet kan hjälpa oss att sprida riskerna och ändå behålla så hög genetisk variation som det går, och att behålla en hög genetisk variation är det absolut viktigaste verktyget vi har för att kunna jobba mot en friskare ras. INGEN individ ska gallras bort på grund av att SH-pre testet visar ett C!! Det är inte heller så att en individ med A ska användas i avel om det finns andra allvarliga brister hos denne, men det känns väl självklart hoppas jag?! Egentligen är det så att det enda vi behöver förhålla oss till i avel är att det inte paras C med C! Låter ju rätt enkelt kan man tycka. Det är det så klart inte då det finns en halv miljon andra saker för våra uppfödare att ta hänsyn till men alla måste de göra sina prioriteringar och klubben hoppas att, om inte alla så i alla fall många, vill prioritera detta test högt.

Överlag känns det som att de flesta är positiva till detta test, med några få undantag, och fler och fler testar också sina hundar. Efter Nikkis föreläsning delades vi deltagare in i fyra olika grupper där vi diskuterade vidare om testet. Hur ska vi få fler att testa, vad ska klubben ha för mål att sikta på osv.

I den gruppen jag hamnade i så tycker jag att vi hade bra diskussioner och några vettiga saker tycker jag också att vi kunde lämna som förslag till klubben att ta beslut om 🙂 Efter gruppdiskussionerna samlades alla igen och presenterade lite snabbt vad det pratats om. Samtliga grupper var överens om att det behövde göras en ännu tydligare och enklare beskrivning till hemsidan om hur man faktiskt går till väga för att ta och skicka in detta prov. Det finns förslag om att ta fram ett ”kit” med alla papper utskrivna samt kuvert med rätt adress så att vi under tex rasspecialerna kan lämna ut detta till hundägare som vill men inte riktigt har tagit sig för att faktiskt ta detta test. Det finns även förslag på att man skulle kunna ta provet på specialer, precis som vi erbjöd vid tumörprojektet, för att ytterligare förenkla och dessutom blir det ju en liten subventionering i så fall då djurägaren slipper ett veterinärbesök. Som sagt mycket bra saker kom upp i grupperna 🙂 Som grädde på moset har även Nikki lovat att skriva en artikel om detta till vårt Sennenblad, det ska vi som klubb känna oss hedrade av eftersom hon noga poängterade att det inte är något hon brukar gå med på. Artikeln hoppas vi ska vara klar till nummer 2 i år.

Efter detta kände nog det flesta att vi behövde få både samla och rensa tankarna och få lite luft så vi avslutade dagen strax före halv sex och hade ”fri lek” i en dryg timme. Själv hängde jag med ett gäng på rummet, njöt av att få ta av mig skorna en stund och vädra fötterna 😉 samt avnjuta lite bubblor.

Resten av kvällen tillbringades i restaurangen där det var middag, som väl inte var det mest fantastiska jag ätit direkt… och en massa prat så klart. Det var inte helt lyckat att sitta där kan jag tycka då det gjorde det svårt att mingla och träffa fler än de man satt med. Själv kom jag i säng ganska skapligt, jag vet att några andra höll på att prata vidare långt in på småtimmarna 😉

Söndagens agenda började med en föreläsning om reproduktion. En helt okej föreläsning där mycket grunder gicks igenom, vilket i sig nästan aldrig är fel! Kanske ändå inte den mest inspirerade föreläsningen jag varit på, det blev lite avslaget. Därefter hade vi en genomgång av vårt eget Hälsoregister och som vanligt uppmanas alla uppfödare och hundägare att skicka in uppgifter dit på både stort och smått. Så blev det lunch, det är mycket äta när man är på konferenser! Jag valde fisk i dag igen men den var inte i närheten av lika trevlig som den dagen innan. Macaronen som man fick till kaffet, vilket jag så klart hoppade över, smakade däremot smaskens 🙂

Efter lunch var det dags för en föreläsning om MH/BPH, dvs mentalitet. Det har vi också haft ett gäng genom åren och de har väl inte alltid varit helt lysande föreläsningar så mina förväntningar på denna var relativt låga, och då gillar ju jag ändå mentalbiten och dess beskrivningar. Men jag får erkänna att detta var dagens höjdpunkt! Daniel som höll i föreläsningen hade gjort staplar och diagram på testade hundar i BPH och det var klart intressant! Visste ni till exempel att våra berner har en rejäl rädsla för underlag? Jag hade då inte koll på det men kunde ju ändå ganska fort relatera till att vi inte allt för sällan ser hundar som tycker att underlag på tex mässhallar är otäcka och blir låga. Som sagt helt klart en intressant och tankeväckande föreläsning.

Dagen avslutades med att avelsrådet pratade om RAS dokumenten för våra fyra raser och om hur arbetet med dessa just nu ligger till. Det blev även lite prat om klubbens 50-års jubileum som infaller nästa år, dvs 2018 och man efterlyser folk som är intresserade av att hjälpa till med både det ena och det andra. Jag ska ta mig en funderare över om jag kan ta på mig något så klart.

Så var avelskonferensen över för denna gång och överlag tycker jag att det var en riktigt bra konferens! Bra föreläsare med intressanta ämnen och vinklingar på ämnena. Bra stämning och bra diskussioner lovar gott inför fortsatt avelsarbete 🙂

Nästa år är det dags för den internationella hälsokonferensen igen, denna gången i Amsterdam. Vi lär säkert få höra mer av forskarna som står bakom SH-pre testet där så det är bara att börja spara slantarna och se till att åka dit!

Tolkar du mig rätt?

Det här med skrivna ord är verkligen svårt i bland. Att det är svårare att tolka en text än när någon pratar är kanske inte så svårt att förstå, när man talar kan man lägga in tonfall, kroppsspråk och andra nyanser som gör det lättare för den som ska ta emot meddelandet att tolka vad avsändaren menar. Men jag måste ju säga att jag i bland blir förvånad över hur dålig läsförståelsen är hos många. Nu råkar jag ju jobba på en skola så därför kanske jag ser och hör mer av det här än många andra och det är kanske också orsaken till att jag ofta tänker på det? Men oavsett varför så blir jag ofta väldigt förvånad över hur dålig läsförståelsen är, och då inte bara bland våra ungdomar utan titt som tätt även bland oss vuxna.

Vi fick nyligen i ett veckobrev som går ut till skolor den här texten: ”Själva avkodningen, eller läsförmågan, är inte problemet. Det som brister är läsförståelsen – att kunna tolka och skapa mening i olika texter.”

Facebook är ju helt suveränt om man vill se dåliga exempel 😉 Hur många har inte läst en tråd i någon grupp där samma fråga ställs om och om igen? Beror det på att folk inte förstår att det redan finns ett svar på frågan i tråden eller beror det på att folk är extremt lata och inte ens orkar läsa hela inlägget innan de gör kommentarer undrar jag ofta? Ett extremt vanligt fall är i grupper med frågor om djurhälsa. Hur många inlägg som börjar med ”veterinär är kontaktad” som ändå i kommentarerna får svaret ”Kontakta veterinär!!!” går nog inte ens att räkna längre.

Härom dagen såg jag någon som tipsade om att det fanns billiga saker i en butik som var, enligt mig, tydligt namngiven. Nog tusan var det ett gäng som ändå skrev och frågade vart det gick att köpa? Hur är det ens möjligt?

Det är ju inte konstigt att det blir upprörda känslor i bland när en inte läser hela inläggen och ännu mer förståeligt att det blir galet om folk inte kan tolka det som de faktiskt läser. Missförstånd i text leder till att personer får kalla sig det mest populära ordet vi har i dagens svenska, vi får känna oss kränkta! 😉 Fast innan du som läser detta börjar känna dig kränkt över att jag påstår att du har dålig läsförståelse, ta ett djupt andetag och läs igenom texten en gång till för att vara säker på att du faktiskt tolkat mig rätt.

Det finns dock ett bra sätt att skaffa sig bättre läsförståelse. LÄS, mycket ofta och alltid 🙂

1457681_10200193572641101_930765314_n
Läsa är skoj och så kan man passa på att mysa samtidigt 😉
Maxenpaxen, vad jag saknar den farbrorn

Respektera naturen

Som sagt jag är inne i en ”längta ut” period och har ju upptäckt att NRK är en guldgruva för att se filmer/reportage och serier om frilufsliv. Tror jag får emigrera till Norge, för vi i Sverige har väl typ inget friluftslivsprogram på SVT 😦 NRK har i alla fall en jäkla massa och som en trevlig bieffekt av att jag nu bara tittar på norsktv så lär jag mig ju också lite bättre norska. Eller ja, jag lär mig att förstå norska, prata ordentlig norska lär jag nog aldrig göra.

Jag hittade ett mycket intressant program om Trolltunga nu sist. Inget glamoröst program om hur vackert det är utan ett program om alla räddningsaktioner som Röda Korset i Odda får utföra för att folk inte är påläsa om vad de egentligen ger sig in på.

Är du sugen på att göra turen till Trolltunga? se gärna den här filmen då.

https://tv.nrk.no/serie/brennpunkt/MDDP11001716/23-11-2016

Det är konstigt kan jag tycka att folk inte har mer respekt för naturen? På flera sätt dessutom. Det är fullständigt obegripligt hur folk kan kasta så mycket skräp ute i naturen? Det du tar med dig ut tar du också med dig hem, hur svårt ska det vara liksom? Och puckon som lämnar tält, sovsäckar och liggunderlag dessutom, men alltså snälla människor ni ska inte lämna ert hem om ni inte begriper att det är korkat att lämna kvar sådant och att någon annan faktiskt måste städa bort det åt er.

Sen är det ju spännande att folk ens vill utstätta sig för att vandra till tex Trolltunga i jeans, eller klackskor, eller med en plastpåse i handen?! Även om jag gillar att vara ute i naturen och det då och då krävs både svett, blåsor och rejält ont i kroppen för att få uppleva det så försöker jag ju ändå att göra det så bekvämt för mig som jag kan. Att gå med klackskor upp till Trolltunga måste i min värld räknas som mer eller mindre tortyr.

Enligt filmen ovan så var antalet besök på Trolltunga 2014 ca 40000, 2016 hade det ökat till 90000! Jag gissar att Preikestolen och Kjeragbolten har haft en liknande utveckling och känner mig lite fundersam över hur det ska bli nu i år när jag själv planerar att ta mig till dessa två ställen?

tillsammans framför tungan
Ensam i fjällen? Nja inte om du vill se de ”vanliga” ställena.

Nu kanske någon tror att jag inte rekommenderar andra att gå till Trolltunga. Så är inte alls fallet! Men jag tycker att det är konstigt att folk inte gör någon form av efterforskning mer än tittar på lite vackra bilder när de ska ut på en sådan här tur? Det finns absolut information att hitta både i textformat och videosnuttar på youtube och liknande.

31:e december. Hej då 2016

Årets sista dag och det är ju alltid lite märkligt. För jag blir alltid lite tagen på sängen över att just nyår dyker upp så snart efter jul, borde ju rimligen lära mig…

När jag började försöka minnas något av år 2016 så var det inte mycket som dök upp till att börja med?! Ett riktigt mellan år verkar vi ha haft. Det bästa med året är utan tvekan att Frisken flyttade hit. Liten och efterlängtad och alldeles underbar på de flesta sätt. Att det har gått åt ett gäng skor får vi se som slarv från matten och hussens sida.

Frisk på språng
U
nderbar liten Frisk

I det stora hela har det nog varit ett bra år. Vi har inte förlorat någon riktigt nära och inga djur heller och vi har inte heller behövt operera någon… Däremot har flera av våra vänner förlorat både människor och hundar som de älskat och det är så klart oerhört ledsamt. Men vi har faktiskt kunnat återgå till ett relativt normalt liv utan att hela tiden behöva säga ”nej, stopp och sluta” hela tiden och det är oerhört skönt måste jag säga. Jag tänker så klart på Odden som numera lever och är som en frisk hund, sina trasiga ben till trots. Att han till och med har kunnat följa med på krävande fjällturer under året måste nog ses som ett smärre mirakel och ingen är tacksammare över det miraklet än jag!

I början av året var det ju dock tämligen strikt vila som gällde för Odden och i stället fick min alltid lika ivriga och pålitliga vandringspolare Kilo hänga med på diverse dagsturer. Många korta och några lite längre leder har vi utforskat tillsammans han och jag och många fler ska det förhoppningsvis bli under 2017.

på gång
Ut på tur. Här testade vi Östgötaleden runt Ågelsjön.

stig
I bland har vi haft sällskap, här släpade jag med mig ett gäng runt trakterna av Getåravinen.

puss
Vi har fikat och haft mysigt även om det bara varit Kilo och jag. Bjänleden.

solar
Och under våren började Odden få hänga med på de kortare lederna och då kunde vi verkligen passa på att njuta av att få vara ute i naturen 🙂 Dvardalaleden.

nästan framme
Övernattningstur tillsammans med Lisbeth och Örjan i maj. Första gången som Odden fick sova i tält. Sörmlandsleden vid Svartsjön.

3
Tillsammans med goda vänner vid Stendörrens naturreservat.

4
En härlig hösttur vid Stegeborg.

vid-vattnet
Sörmlandsleden i Oxelösund i höstas tillsammans med Hanna.

Rent tävlingsmässigt har det varit ett väldigt lugnt år. Lydnadstävlingar gjorde vi visst bara en i år och det är ju nästan pinsamt dåligt presterat av mig. Men fokus har legat på annat och den där enda tävlingen gjorde ju i alla fall att Kilo numera även kan titulera sig LPII 🙂 Utställningar har det blivit några fler av även om man inte kan säga att mina hundar varit allt för välrepresenterade på platser runt om i landet i jämförelse med många andra. För Kilos del blev det fyra excellent här hemma i Sverige och så var han med i Danmark i början av året där det också blev excellent.

Odden däremot fick ju glädjande nog göra debut i vänstervardandets konstart och inte mindre än 7 utställningar i Sverige hann han med! Excellent på samtliga, ett gäng med ck och faktiskt två klassvinster, det hade jag verkligen inte trott och jag är mer än glad över det. Dessutom fick han hänga med som en liten maskot till EDS i somras i Bryssel och även där blev de excellent, vilket ju faktiskt inte ens alla championhanar fick så nog är jag stolt över vår trasiga och knasiga Odd alltid.

Odden trav
Debuten i Sala i mars och det kom faktiskt en liten tår av glädje när domaren tyckte att Odden rörde sig fantastiskt. Foto AnnCatrin Uppfeldt.

Belgien3
Odden på vift i Europa tillsammans med Jackpot och Åke. Foto AnnCatrin Uppfeldt.

Ja och så lilla Frisken då. Debut i Byske och det skötte han ju som en liten dröm genom att bli BIR baby 🙂 Lite inoffer har han varit på men några SKK utöver Växjö hann vi inte med, där slutade det dock med BIM i stor konkurrens och det kan man inte vara annat än glad över. Ja och även om han nu var en dag för ung för att få debutera officiellt här hemma i Sverige så lyckades jag ju utan större svårigheter lura med mig lite folk till Finland för några veckor sedan vilket ju resulterade i två excellent och placering båda dagarna 🙂

bir baby
BIR baby på debuten är ju inte fy skam! Dessutom resulterade det i inte mindre än 48 kg foder så han har faktiskt varit ganska billig i drift än så länge den lille Frisken 😉

15400471_10206193537996485_8668149643605331021_n
Frisken ute på pensionärskryssning tillsammans med mormor Flisan och morfar Jackpot och så kompisen Qross 😉

Sommaren var lång och trevlig, sen semester är grejer det om ni frågar mig. Förutom den sammanhängande semestern passade jag på att ha trevliga saker inplanerade även på helgerna och jag måste nog säga att jag faktiskt har hunnit med rätt mycket i år 🙂

Turen till Norge och Trolltunga var tämligen oplanerad egentligen men blev nog en av årets absoluta höjdpunkter, på mer än just bara den faktiska höjden 😉

Lina trolltunga 1
Japp, jag var där och jag klev ut för den obligatoriska bilden 😀

DSC_1018
Och även om själva naturen var oerhört häftig så var nog det häftigast ändå att Odden kunde hänga med och utan att få minsta men av det 🙂 Vandringen var tuff så efter det här känner jag att han faktiskt klarar rätt mycket.

tillsammans
Mitt bästa fjällvandringssällskap. Jag ska bara få Hanna att gilla att sova i tält också så kan vi dra ut på långturer sedan 😉

Vi hann även med en långhelg i Idre tillsammans med familjen Nilsson och då blev det så klart lite mer vandring, om än inte lika krävande som i Norge. Debut för både Henrik och Frisken med fjällvandring och båda två skötte sig fint.

Henrik och Frisk
Husse Henrik med sin kompis Frisk i Idre.

alla
Hela familjen annorlunda.

Vi använde husvagnen en del under året. Började i mitten på april i Kolmården tillsammans med Anders och Annette och avslutade i september i Tranås tillsammans med Emil och Karin. Däremellan hann vi med tre turer till Öland, en till Degerfors  och en tur till västkusen också.

köket
Lilla Frisken, han hann knappt flytta in till oss innan han fick åkta i väg på sin första tur med husvagnen och till Öland.

bernergrabbar
Här var han i alla fall lite äldre och har slagit sig ner i skuggan i Degerfors tillsammans med Kilo, Odden och Musse.

frisken i sängen
Tillbaka på Öland för att fira midsommar och hussens 40 års dag och tydligen fick han vara i sängen dessutom?!

Öland är alltid Öland och där trivs vi alla som fisken i vattnet. Svårt att inte återkomma år efter år och dessutom bjuder Öland nästan alltid på trevligt väder.

i vattnet
Kristi himmelsfärdshelgen bjöd på närmare 30 gradig värme och vi var glada att ha tillgång till stranden och havet då!

13516339_10205071527346920_5532727253150418887_n
S
kön kvällspromenad på en tom strand, svårt att slå det faktiskt.

solnedgång alla tre
Solnedgång vid Neptuniåkrar.

En tur till västkusten blev det ju också ja och där kan man väl inte precis säga att vädret var lika strålande men nog fick vi njuta av lite finväder där med, mellan ösregnen i alla fall 😉

treklöver ute vid udden Marstrand 2016
Marstrand bjöd på väder som inte gick av för hackor i alla fall och vackra vyer fick vi också njuta av.

9
Smögen fick sig också ett besök.

Ja och så vår högst märkliga tur till Belgien där det inte finns någon mat att få tag i och till och med öl kan vara en svårighet i bland?! Värmen var hysterisk med upp till 39 grader, hotellet hade världens konstigaste parkeringsrutin och Belgiska bubblor lovar jag dyrt och heligt att aldrig mer dricka då det var vansinnigt äckligt men vi fick med oss en Europavinnare-16 hem. Tja det var nog en rätt bra tur ändå 😉

14183692_10205475332201789_8813018387436214516_n
Jag har aldrig sett två människor så lyckliga över lite pizza tidigare, men i Belgien var mat hårdvaluta 😉

Ja och så tog jag mig ju faktiskt i väg på en fjällvandring också, även om den blev kortare än planerat. Åska och spöregn är verkligen inget trevligt väder i vanliga fall och i fjällen är det ännu mindre tilltalande. Men trots en lite kortare tur så var det gött att komma ut på fjället och gött att ha både Kilo och Odden med mig. Faktum med att jag undrar hur tusan jag ska göra nästa år när jag ju har tre hundar som kan och vill hänga med ut på fjället? Ett tvåmanna tält är fullt med mig och två bernerhanar i och ett tremanna väger ju mer vilket jag inte är sugen på att släpa runt på. Nåja det löser sig när vi kommer dit.

framfor-taltet
Vårt hem, passande för en plus två men knappast för en sluss tre…

inne-i-taltet
Som sagt det funkar med två grabbar.

mot-helags
Livskvalitet!!!

solnedgang
Magiskt vackert med Ekorrdörren i solnedgång.

Men visst vi har inte bara varit ute på tur, även om det absolut är det vi ägnat oss mest åt under detta år. I början av året var jag på några kurser i Nosework tillsammans med Odden. Ett skoj sätt att aktivera honom som verkligen gillar att använda näsan. Odden var riktigt duktig och visade fallenhet för detta och det är väl bara mitt engagemang som skulle behöva ökas 😉 Men det kändes inte speciellt intressant att betala avgifter för att få godkänt doftprov och köra en del tävlingar som ändå bara var inofficiella. Kanske vi kan testa nästa år då tävlingsformen blir officiell?

fordonsök 3
F
ordonssök under första helgkursen vi gick, noggrann Oddie
🙂

Vi körde också viltspår under våren. Både Kilo och Odden är duktiga men Odden är utan tvekan den som har lättast för sig. Nästa år ska vi väl till slut ta oss för att faktiskt gå ett riktigt öppenklasspår är tanken.

Under hösten har Odden fått gå även på lydnadskursen. Det går framåt även om det går långsamt 😉 Att få Odden att förstå att han ska lyssna på mina kommandon, inte gå på mitt kroppsspråk har varit och är fortfarande en svår nöt att knäcka. Men det kommer väl om matten bara tar sig i kragen och faktiskt tränar honom….

Ja och så har vi ju ägnat oss åt rehab och friskvård. Vi har gjort det själva och vi har gjort det med hjälp av veterinär/fysioterapeut/kiropraktor. Vi har använt vattentrask, bassäng, sjöar, balansbollar, vibbplatta, novafon, elterapi, laser, stegar och löpband. Vi har gjort det på morgonen, på dagen, på kvällen, på vardagar och på helger. Vi har ta mig tusan rehabat och friskvårdat på alla tänkbara sätt och ställen och det har tack och lov gett resultat!

13232966_10204852681035899_1261421332147393068_n
Kilo får elterapi under övervakning av Marie som passar på att massera lite samtidigt.

hålla emot
Balansbollar.

stege
Cavaletti träning med hjälp av stege.

kocentrerad
Frisken har lärt sig att simma.

Ja så här när man sammanfattar det kanske jag inte ska kalla 2016 för ett mellanår, det har ju faktiskt varit ett ganska bra år 🙂

Nu ska vi strax ut på en rejäl runda i skogen med matsäck i ryggan och njuta av årets sista dag, även om den bjuder på blåst och 11 (?!?) grader varmt. Sen tror jag att hundarna kommer sova lugnt och tryggt resten av kvällen och förhoppningsvis är det ingen av dem som bryr sig om fyrverkerierna i år heller! Nu laddar vi om inför 2017 och hoppas att det blir minst lika bra som 2016!

Bekräftelsejunkies!

Men alltså vi människor har visst ett helt sjukligt behov av bekräftelse, hela tiden, för allt?

Jag får dessvärre lite utslag av några vanliga bekräftelsebehovsvarianter.

”Dags att rensa i vänlistan”, vem har inte sett den status raden på facebook? En mer meningslös uppdatering måste ju vara svår att hitta. Om du vill rensa bland dina vänner, gör det bara. För ärligt om man verkligen gör det, och nä alla gör det inte en del skriver det verkligen bara vilket ju bara är ännu mer märkligt?!, så kommer ju de som du rensar ut ändå inte att se din status så den är verkligen på riktigt helt jäkla meningslös!

Jag har faktiskt en vän som så fort hen ser en rensa-i-vänlistan status omedelbart går in på personen och ser efter hur många vänner personen i fråga har. Några dagar senare gör hen samma sak igen och märkligt nog har antalet vänner oftast ökat i stället för att minska? Visst är det helt amazing 😉 😛

Och alla ”kryptiska” inlägg, så att alla vännerna ska fråga ”oj, vad har hänt nu???” och svaret blir, ”tar det via PM”. Men alltså, verkligen? Varför lägga ut ett inlägg om något som man inte vill gå ut med offentligt? Skicka ett PM direkt till de du vill ska veta. För ärligt inte mår du bättre av att en massa folk skriver ”vad har hänt”, eller?

En annan favorit är ”Jag tar paus från socialamedier, vill ni mig något så ring”. I sig är ju inte det något galet, men när personen i fråga är tillbaka efter två dygn undrar man ju lite vad det inlägget skulle vara bra för? Eller min absoluta favorit, personen tar ”paus” men loggar i stället in som sin man/fru/sambo i stället och skriver en massa därifrån i stället. Alltså va?

Så nu har jag fått ösa ur mig lite och det på en offentlig blogg så var nu snälla och bekräfta att jag har rätt och överös mig med gillamarkeringar och andra former av bekräftelse 😉

gilla

Man kanske ska känna sig nöjd med sitt liv när man har tid att reta sig på den här typen av bagateller och inte har något mer allvarligt att fundera över? 🙂

Det här kanske kommer som en överraskning….

…. men vet du vad, vare sig jag eller du är jordens medelpunkt som allt kretsar kring! 😉

I bland känner jag att jag kanske är för naiv men det är nog inte så dumt alla gånger.  Jag hör och läser både nu och då tycker jag att folk lägger ner en jäkla massa energi på att fundera över vad andra tycker, tänker, säger om dem själva eller deras hund. Och alltså jag kanske är naiv som sagt men det är faktiskt oerhört sällan jag tror att folk pratar om vare sig mig eller mina hundar? Vi är inte något speciella så varför skulle folk ägna tid åt att prata om oss liksom?

Jag blir ärligt lika förvånad varje gång som någon kommer fram till mig och faktiskt vet vem jag är trots att vi inte känner varandra. De få gångerna som det hänt känner jag mig snarare smickrad än oroad över att personen i fråga skulle ha tagit reda på vem jag är för att den vill mig illa?

Varför tror vi så mycket alltid handlar om oss själva?
När det gäller tävling så är många så nervösa och till mina träningsvänner brukar jag fråga vad det värsta som kan hända är? Det kan vara allt från att hunden inte ska  göra ditt eller för den delen att den ska göra datt och att det vore pinsamt. Min nästa fråga brukar då vara om det skulle vara pinsamt för att andra ser, på tävling är man ju ändå lite offentlig liksom, och svaret är till 97% ja, ja det är pinsamt att andra ser och att andra kan prata om vad som hände eller inte hände. Då blir genast följd frågan om personen i fråga själv brukar titta på när andra tävlar och tänka hur dåliga det ekipaget är om något går lite galet och dessutom prata vitt och brett om det efteråt? Svaret är nästan uteslutande nej.
-”Nej, det har jag inte tid med, jag har ju fullt upp med mig själv!”
Vet du vad då har nog övriga människor precis samma upplevelse, vi har inte tid att titta och prata om vad andra gör, vi har fullt upp med oss själva!

Även om jag nu själv har den inställningen och uppfattningen så förhindrar det inte mig från att vara nervös inför tävlingar, men jag då aldrig nervös över vad andra ska tycka och tänka om mig och min hund, jag är nämligen helt övertygad om att vi inte är tillräckligt intressanta för att andra ska ha oss i tankarna speciellt länge 😉

oroBild från Herregud & co 

Nu tar vi det igen…

Sommaren här här och som ett givet tecken haglar frågorna om våteksem på diverse sociala forum. Själv får jag snart eksem 😉 av att folk inte kan lära sig att bad och våteksem inte har något med varandra att göra?! Hur svårt ska det vara? Våteksem (fukteksem) heter så för att själva eksemet är vått och fuktar sig. Det heter inte så för att hunden får eksemet av att den varit/är blöt!

Hur man sedan väljer att behandla är väl upp till var och en, det finns säkert flera sätt som fungerar fint och ett antal sätt som fungerar mindre fint… Mitt råd är nog att försöka förebygga och inte låta eksemet rusa i väg. Det är inte svårare än att man är uppmärksam, använder sin näsa, känner igenom sin hund samt ser till att pälsen är genomborstad.

Om hunden kliar/naggar på ett visst ställe på kroppen gå dit och titta/känn, oftast är det ju inget men det är det absolut enklaste sättet att hitta våteksem. Använd näsan, våteksem luktar. Alla kanske inte har en lika konstig näsa som jag som känner alla sådana typer av infektionslukter men när det är ett våteksem känner man det på lukten. Känn igenom hunden varje dag, dra med fingrarna så att du kommer ner till huden och inte klappar på pälsen. Hittar du något område som har en liten sårskorpa eller liknande, ha koll. Borsta hunden! Fram med en kam och borsta igenom hundens päls ordentligt, strå för strå. Du får bort gammal död underull och det kommer ner luft till huden, samtidigt ser du ju om det finns några skador på huden som du behöver ha koll på. Kastratpälsar är väl det som är jobbigast då pälsen är för mjuk och lätt tovar sig, med andra ord behöver den kammas igenom oftare. Jo det är ju lite jobbigt men om man skaffar sig en berner så är man förhoppningsvis medveten om att det i perioder är en del jobb med pälsen!

Våteksem uppkommer av att det finns bakterier i huden som sedan genom ett liten rispa eller sår i huden gör att ett eksem uppstår, är omgivningen runt såret dessutom varmt och fuktigt så får bakterierna extra mycket fart och processen är igång. Men utan bakterier och en skada på huden så kommer inte ett våteksem att uppstå hur mycket hunden än badar och hur länge den än är fuktig efteråt.

i vattnet
Här får hundarna bada mer eller mindre obegränsat när det är för varmt ute för att ta vanliga promenader. Ingen av dem klipps ner och vi har väldigt sällan några våteksem.

Det här med priser hos veterinären?

Det är med veterinärbesök är ju sällan roligt. Dels för att majoriteten av gångerna som man åker till veterinären med hund så är ju hunden på ett eller annat sätt dålig och behöver hjälp, det är aldrig skoj. Men dessutom brukar det ju vara mindre trevligt även för plånboken…

I dagarna är det dags att ge Frisken nästa vaccination och i samband med det så funderade jag på att ta ut ett pass samt ev rabiesvaccinera honom och Odden också. Jag ringde därför runt lite snabbt till några veterinärer och frågade vad det skulle kosta med pass och rabiesvaccination och blir ju en aning förvånad över att det kan skilja så mycket?

Samma pass kostar från 380-580 kr i vårt område hos de som jag kollat hos, det är ingen liten skillnad det! Själva rabies vaccinationen var det däremot inte så stor skillnad på, ca 60 kr mellan billigaste och dyraste.

Ja och tyvärr måste jag ju då konstatera att de stora kedjorna Anicura och Evidensia var de som låg högst i pris på både passet och vaccinationen. Alltså jag förstår att större kliniker/djursjukhus har högre omkostnader och att de kan erbjuda mer/fler behandlingar än de små klinikerna men jag kan inte riktigt se hur det är försvarbart att ta över 50% mer i pris som det ju blir på passet?

Det känns som om vi har hamnat helt snett med prisbilden på veterinärvård numera? Det är klart att ju mer vi kan och vill göra för våra djur desto mer kostar det. Men borde det inte vara så att dessa utökade saker är de som ska kosta extra? Varför försöka ta igen utgifterna på ”fasta” saker som ett pass? Jag kan ju tycka att det borde vara som på försäkringsbolag, kostnaderna ska bära sig själva. Med det menar jag alltså att om jag vill att min hund ska få en special operation så är det den typen av operation som ska kosta mer och dra in pengar till kliniken för ökade omkostnader.

Jag som har IF som försäkringsbolag får då och då höra att det är värdelöst eftersom IF höjer premien om man utnyttjar sin försäkring. Men är inte det mycket mer rättvist? Om jag som ägare får en sjuk hund och väljer att göra ingrepp så måste det ju vara bättre att jag får en aning höjd premie än att alla drabbas? Jag personligen ser i alla fall inte något problem med detta och tycker inte att det är konstigt att tex Odden ska ha en högre premie än en annan bernerhane i samma ålder som inte gjort en massa ingrepp.

Kanske behöver kliniker och försäkringsbolag tänka om? Eller vi kunder ställa andra krav? Vi kunder borde i högre grad få välja om vi vill kunna göra alla typer av ingrepp och behandlingar. För de som vill kunna göra allt som finns att tillgå så får man teckna försäkringar som täcker väldigt mycket och som naturligtvis har högra premier. För de som inte vill göra alla typer av behandlingar/ingrepp får man teckna en försäkring med lägre belopp och lägre premie. Jo jag är medveten om att man på det flesta bolag kan styra en del med detta, men det borde kanske vara ännu mer reglerbart utifrån kundens önskemål? Sen kan man ju fråga sig om det är etiskt försvarbart att göra vad som helst på djuret till vilket pris som helst bara för att vi numera har kunskap och teknik till det, men det är till viss del en annan fråga. Tyvärr hänger dock allt i hop, etik, ny kunskap, bättre utrustning och högre försäkringspremier i ett evigt kretslopp.

Lätt är det inte men jag är ärligt rädd för att försäkringspremierna och veterinärvården är på väg att bli så dyr att det kommer leda till att djur kommer få lida för att deras ägare inte har möjlighet att ta dem till veterinär för vård. Den utvecklingen gynnar väl ändå ingen?

LARGE_635460484173644988@pengar

1 år….

I dag är det 1 år sedan jag åkte in med Odden till veterinären och fick se de där gräsliga röntgenbilderna på hur hans armbåge såg ut. 1 år där vi kastats mellan hopp och förtvivlan. 1 år där vi lagt ner tid, ork och en jäkla massa pengar. 1 år där ångesten nästan dagligen varit närvarande på ett eller annat sätt. 1 år som vi nu kan lägga bakom oss!

op 1_redigerad-1
I dag för ett år sedan…
Jag tycker verkligen att den här röntgenbilden ser hemsk ut. Skruven ser groteskt stor ut och jag blir tjutfärdig bara av att tänka på den där dagen.

Jag vet inte hur många gånger jag under detta år fått frågan ”Har det varit värt det?!, många gånger är det i alla fall. Jag kan fortfarande inte svara på den frågan, för jag vet inte om det har varit värt det och kommer inte veta det fören den dagen Odden faktiskt inte längre finns. Först då kan vi, precis om man bara kan med en valpkull, svara på om det blev bra eller dåligt, när vi har hela facit i hand.

op 3
Några dagar efter operation nummer 1.

Jag får även i bland frågan om det är något jag skulle göra om? Även den frågan är för mig omöjlig att svara på. Det här har inte varit något roligt år, inget jag vill göra om, inget jag önskar någon annan att få uppleva, men om jag nu gud förbjude står där med en ny valp någon gång i framtiden med en liknande diagnos så vet jag faktiskt inte vad jag skulle göra? Det är lika svårt att svara på som om jag skulle rekommendera någon annan att göra det vi gjort? Inget fall är ju det andra likt så att komma med ett svar som är svart eller vitt är inte möjligt, det beror på är mitt ständiga svar.

Det tar kraft, tid och en ansenlig summa pengar så mycket kan jag i alla fall säga. Vi har ju ändå haft någon form av tur i oturen. Vi bor relativt nära både veterinär och fysioterapeut som vi har kunnat få hjälp av. Hade vi haft mer än 10 mil enkel resa till en rehabanläggning hade det ju inte gått rent praktiskt. Vi har haft tillgång till en av landets bästa fysioterapeuter som dessutom redan sedan tidigare har hjälp oss med andra hundar och vet hur hon ska lägga upp och förklara för mig för att vi ska kunna jobba även på hemmaplan. Hon har dessutom förstått svårigheten med att hålla Odden lugn och tillsammans med mig fört resonemang om skadan/nyttan med att hålla nere motionen och hjälpt till att försöka hitta den gyllene medelvägen. Jag har ett jobb som är ganska flexibelt vilket gjort att jag har kunnat flexa ut och åka till veterinär och rehab även under arbetstid i bland. Henrik har ett jobb där han faktiskt har kunnat ha med Odden under de veckor då han inte fick röra sig alls i princip. Vi har min svärfar som hundrastare på dagarna som förstått allvaret i det hela och lyssnat på samt följt de instruktioner han fått. Vi har haft en försäkring som utan att protestera eller ifrågasätta har hostat upp varje krona som vi har haft rätt till. Vi har haft pengar som vi kunnat använda när försäkringspengarna var slut utan att behöva göra avkall på vårt vardagliga liv, men det hade så klart varit roligare att lägga dessa pengar på en resa än veterinärräkningar…

Men främst är det ju också så att jag har ett intresse av rehab och friskvårdsträning. Det har definitivt varit en förutsättning för att det här året skulle gå ihop. Det är svårt att vattentraska i oktober i kallare och kallare vatten om man inte tror på att det ska hjälpa och är nyfiken på hur leden ska kännas när man går upp igen samtidigt som ens egna ben blir mer och mer blåfrusna… Det är svårt att motivera sig till att åka 7 mil tor  två gånger varje vecka i flera månader för att låta hunden få rehab i några få minuter om du inte har ett intresse för rehab. Det är svårt att motivera sig till att göra diverse övningar, stretcha, massera, använda novafon osv på hemmaplan om du inte tycker att det är ganska skoj och intressant att se vad som händer med hundens kropp och rörelseförmåga efter varje pass/övning. Visst kan även någon som inte gillar eller är intresserad av rehab/friskvård rehabilitera sin hund, men jag har faktiskt svårt att se att någon utan intresse skulle orka med det vi gjort i ett års tid utan att till slut tröttna eller helt enkelt ge upp.

lyfta
Balansövningar

12141581_10203885937667919_363479509888763927_n
Vibbplatta

behandling
Novafon

traskenVattentrask

sim
Sim

En annan fråga jag under året fått är ”Är han bra nu?”. Nä det är han inte, det kommer han nämligen aldrig att bli…. Odden kommer aldrig bli en frisk hund, inte på det sättet. Men han har börjat att bli en ganska så vanlig hund nu, en hund som får vara med på mer och mer saker för att förhoppningsvis inom det här året faktiskt få vara med på allt som vi hittar på. En hund som kan vara lös på promenader och som får hänga med på normala promenader, inte bara 10 minuters. En hund som kan få umgås med andra hundar i stället för att få sitta bredvid och bara titta på. En hund som, till hans och min stora lycka, har fått börja spåra igen. En hund som kan få börja träna lite saker. En hund som helt enkelt faktiskt får vara just hund!

Jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att vi om många år får svara JA på frågan om det var värt det. Att vi med pengar och nedlagd tid har köpt oss många år tillsammans med den här galenpannan som vi kallar Odd ❤

Äta bör man..

Kilo är den bästa hunden vi haft! I alla fall när det kommer till att äta. Olle tackade visserligen inte heller nej till mat men han var kastrerad från tre års ålder och innan han kastrerades så var även han lite fjantig med maten i samband med löptikar i grannskapet. Kinkig med maten är i stort sätt aldrig Kilo och jag fullkomligt dyrkar honom av den anledningen! Han brukar visserligen tacka nej till ett eller två mål när det gått några dagar efter en parning, då är han nämligen upprörd över att den söta tiken inte längre kommer 😉 Han har även matvägrat när jag varit bortrest med någon annan hund så att han varit själv hemma men det brukar bara vara ett mål sedan äter han som han ska igen.

I övrigt har vi ju haft våra matvägrare här hemma. Emil var trilskande med maten under större delen av hans allt för korta liv. Med facit i hand kan man så klart misstänka att det hängde i hop med hans sjukdom men oavsett vad så var det alltid jobbigt att se honom vända bort näsan när man ställde ner skålen till honom. Maxen var också en matvägrare i perioder. Då dög inget, vare sig torrt, blött, burk eller människomat till honom, han skulle bara inte äta, suck. Där emellan åt han däremot bra och de sista åren åt han betydligt bättre än i unga år då han alltid var lite för mager. Jag minns så väl lyckan när jag ett år, han kanske var 4 år eller något sådant, hade fått upp honom till 56 kg vilket var en helt okej vikt på honom även om han fortfarande hade kunnat lägga på sig något eller några kilo till då. Vi åkte till Larv på utställning och Max som äntligen var i ett okej hull fick muntlig kritik om att han var för fet?! Än i dag är jag förbannad på den domaren 😉

Nu har vi Odden som visserligen äter men det är då rackarns vad det ska gå segt i bland, suck. Vissa mål duger inte alls och tidigare har det ju varit helt sammankopplat med hur mycket han fått röra på sig. Motion mindre än 60 minuter om dagen och Odden har inte alls velat äta men så fort han får mer motion så har han ätit bra. Nu har dock den unga herrn efter utflykten till Sala fått upp ögonen för tikar som luktar smaskens och det går så långsamt, så långsamt att äta och det är långt i från alla mål som skålen blir tom.

12891655_10204484236345012_3818272118944833990_o
Kilo är som sin matte, mat är gott!

Vi fick en provpåse på tre kilo av ett foder vi inte använder normalt och jag tänkte att det kanske kunde vara bra för Odden, nyheter brukar ju slinka ner av bara farten just för att det är något nytt liksom. Men nä, det var då ingen höjdare tyckte Odden. Som godis ute i skogen äter han det visserligen men i en skål, nej tack 😉 Slasktratten Kilo får rycka in och görs slut på påsen vilket han gör med glädje.

Nu är det väl så att våra hundar sällan svälter sig till döds men det är som sagt gräsligt frustrerande att se hundarna vända bort näsan vid matskålen och se ut som om man lagt i ruttna sopor. När det gäller just Odden så är det ju inget bekymmer att han själv väljer att hålla sig tunn, det är ju ändå något han måste vara för sina leders skull. Men om man ska kunna skaffa sig muskler så behövs det faktiskt även energi och där ligger mitt problem med hans tröga ätande just nu. Jag vill helt enkelt få i honom mer energi för att vi ska kunna börja sätta muskler hos honom. Nåja, jag brukar vara envisare och mer uppfinningsrik än mina trilskande grabbar så Odden ska nog få i sig energi han också 😉

Otacksamt

I bland blir jag lite less. Hur många jobbar ideellt av er? I en klubb/förening eller något annat? Märker ni i så fall precis som jag att otack många gånger är världens lön?

Hundklubbar/föreningar är verkligen en sådan sak som det är gräsligt otacksamt att jobba för i många fall. Man lägger ner en jäkla massa av sin tid för att hjälpa till och se till att saker sköts och helt gratis gör man det också, men nog tusan är det alltid ett gäng som ska klaga och gnälla på att det inte sköts på det sättet som de önskar eller tycker att det borde skötas?! Det kan självklart vara så att det som det klagas på skulle kunna skötas bättre-effektivare och att det är konstruktiv kritik helt enkelt, det är inte det jag vänder mig emot. Men klagandet på att något inte sköts perfekt är långt i från alltid befogat! För det märkliga i kråksången är ju att de som klagar och skriker mest om hur illa klubben/tillställningen osv är skött aldrig har en tanke på att själva ställa upp och jobba ideellt?! Nä det har de inte tid med, möjlighet till eller ork till…

För mig är det inte konstigt om man inte får svar på en fråga från en klubb på 1 timme. Personen som ska svara är väl på sitt jobb eller ute och rastar/tränar sin hund och det måste väl vara helt okej?! Även om jag sköter något i en klubb så är det ju inte så att jag sköter det 24 timmar om dygnet, jag jobbar, sover och har ett eget liv utanför mitt ideella arbete också. Det är inte så att jag älskar att jobba ideellt, även om det så klart finns många roliga saker med det också, utan jag gör det som ett sätt att betala av att andra fixar och styr med saker som inte jag har möjlighet till eller kunskap om. När jag var tävlingssekreterare i bruksan så var det absolut inte för att jag tycker att det var skoj men mitt arbete gjorde så att min klubb kunde erbjuda tävlingar åt andra som i sin tur jobbade i en annan klubb så att jag kunde åka och tävla där. Tjänster och gentjänster!

Om du själv inte jobbar ideellt tycker jag faktiskt inte att du har någon rätt att klaga! Komma med konstruktiv kritik och med förbättringsförslag, ja, men klaga nä det har du inte rätt till om du inte själv bidrar med arbete!

Allt för ofta så hör jag folk som vill ha bort en ideellt arbetade person från dennes post men det är allt de önskar. Det finns ingen plan eller tanke på hur saker ska lösas när denna person är borta? Nä det är upp till styrelsen/valberedningen att lösa?! Men hallå, dessa jobbar också ideellt och du lägger just ännu mer arbetsbörda på det troligen redan ganska fulla kontot.

Vill du förändra, vill du att saker ska se annorlunda ut i den klubben/föreningen som du är med i, ta då ansvar och hjälp till i stället för att gnälla!

1:a mars…

… och då har vissa fått för sig att det är koppeltvång i Sveriges natur. Det är ju som jag nämnt tidigare inte sant. Egentligen gäller ju samma regler året om, din hund får inte jaga, driva eller störa vilt och ska därför hindras från det (bortsett från när det är jakt på lovliga tider naturligtvis) . Så här står det på Naturvårdsverketshemsida:

”Under tiden 1 mars till 20 augusti måste du hålla din hund under extra stor uppsikt när ni är ute i naturen. Detta framgår av paragraf 16 i lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter. Där står att hundar ska hindras från att springa lösa i marker där det finns vilt.

Naturvårdsverkets tolkning av lagen är att om en hund ska hindras från att springa lös måste den i de allra flesta fall hållas i koppel. Det är bara extremt väldresserade hundar som kan få gå lösa under tiden 1 mars till 20 augusti. I praktiken får hunden, om den är lös, vara högst någon meter ifrån dig. Du behöver ha sådan kontroll över din hund att det motsvarar ett osynligt koppel. Ordet ”kopplingstvång” eller ”koppeltvång” finns däremot inte i lagstiftningen, förutom i rennäringslagen som i vissa fall kräver att hundar hålls i band eller instängda.

Lagens syfte är att skydda de vilda djuren, både däggdjur och fåglar, under den mest känsliga tiden när djuren får sina ungar. De marker som lagen syftar på är praktiskt taget all naturmark, även större parker och liknande.”

Ja jag ser ju också att det står att hunden får vara högst någon meter i från dig, men som sagt något jäkla tjatande om koppel vill jag inte höra. Det tråkiga är ju så klart att det är en massa hundägare som inte har kontroll på sina hundar, som har dem lösa fast de vare sig kan kalla in eller stoppa hunden om den kommer i kontakt med vilt, dessa hundägare borde naturligtvis ha sina hundar i koppel. Däremot tycker jag att Naturvårdsverkets tolkning om att hunden ska vara bara någon meter ifrån dig är lite konstig? Du får ha hunden i en lina på många meter och då följer du lagen men om hunden skulle vara lös och 10 meter i från dig så skulle det störa viltet mer? Nja säger jag, om jag har lydnad och en viltren hund så stör den knappast mer lös 10 meter ifrån mig än en viltgalen hund i lina 10 meter i från mig…

Odden är absolut inte viltren, än! Vi jobbar på det och har kommit en bra bit på vägen men som sagt jag kan inte lita på honom helt ännu och därför går han också i koppel eller under ett ”här kommando” när vi passerar platser där jag vet att vilt brukar uppehålla sig.

Vårt problem är dock inte att hundarna förföljer viltet, snarare att viltet förföljer oss 😉 Just nu är det en rådjursflock på tre individer som praktiskt taget bor på vår tomt. Stormen Helga vräkte ju omkull en del träd för oss och Henrik har så klart tagit hand om veden men en massa ris och kvistar ligger ju kvar på marken efter att han tagit bort stammen. Rena smörgåsbordet för rådjuren och hjortarna och framför allt rådjuren har alltså slagit läger hos oss för tillfället. De är dessutom mer eller mindre orädda och flyttar inte i första taget på sig när vi kommer med hundarna.

I dag tog jag en kvällsrunda med Kilo och rådjuren stod och mumsade ca 7-8 meter från vår lilla grusväg upp till huset. Det var knappt att de lyfte på huvudet när vi kom utan de fortsatte nöjt att knapra på kvistarna? Vi stod stilla i säkert 5 minuter och kikade på dem, Kilo och jag, tog upp mobilen och fotade osv utan att de tycktes anse att vi var något att bry sig om? Till slut tröttnade Kilo och jag och gick 😉

12814064_10204342526122345_7694623841999308985_n
Orädda polare? Nam nam med sly och kvistar i alla fall. Den tredje ser man bara en rumpa av på bilen, en vit fläck till höger om det högra rådjuret.

Vår safarirunda var dock inte över med rådjuren. Ute på gärdet höll familjen hjort till men de har i alla fall vett att flytta några meter på sig när vi kommer, och när vi sedan vände hemåt igen så stod en fin räv och spanade på oss. Det var en nyfiken rackare som gjorde både undanmanövrar och några framryckningar medan öronen spelade, söt som sagt. Hemma igen så stod rådjuren så klart kvar och mumsade och hade inga som helst planer på att lämna buffébordet…

Konsekvent

Det är väl märkligt att man i bland ska vara så trögfattad?! 😉

I bland låter jag hundarna göra saker som jag egentligen kanske inte helt uppskattar. Kilo t.ex envisas med att tokskälla varje gång jag kommer hem och ska släppa ut hundarna ur hundgården, gräsligt irriterande men jag har liksom inte orkat ta tag i det.  Odden drar i kopplet, han har ju varit skadad så jag har inte velat bråka med honom utan har i stället anpassat mig efter honom….

Men alltså det är inte skoj att vara ute med en hund i koppel som bara häver sig fram och som tycker att det är normalt att gå med spänd lina och ett konstant flåsande eftersom halsbandet trycker mot luftvägarna. Vi har aldrig tidigare haft någon som dragit i kopplet som Odden gör, Kilo är en sådan hund som man kan gå med koppel i ett lillfinger t.ex. Men Odden drar och det både ser, låter och är otrevligt!

Många gånger har jag suckat och blivit irriterad över att han (?) inte begriper bättre tills jag häromdagen tänkte att nu får det väl ändå vara nog! Hur svårt ska det var att lära hunden att inte dra i kopplet så att vi kan ha en trevlig promenad i stället för ett evigt dragande?! Så jag bara vägrade att gå framåt om Odden sträckte kopplet, punkt slut. Odden är inte på något sätt dum, snarare är han riktigt lättlärd, och efter en 20 minuters promenad där jag faktiskt var konsekvent och inte gick framåt om han sträckte kopplet så blev det mycket, mycket bättre. Det här var i tisdags och i dag är det som att vara ute och gå med en annan hund! Odden kopplade fort att om han drar kommer han inte framåt och alltså är det meningslöst att streta och dra eftersom det bara får motsatt effekt av vad han vill. Han är så klart inte på samma nivå som Kilo, än, men det är milsvid skillnad mot för bara några dagar sedan. Ja så om jag nu bara kan fortsätta att vara konsekvent och inte glömma bort det vilket jag ju har en tendens att göra när jag tycker att saker är okej så blir det nog hund av Odden också!

Visst är det märkligt att det alltid är hos mig som förare som felet ligger?!? 😉 😛

12745836_10204313151147989_208981683372930970_n
I
nget fel på den här hundens inlärningsförmåga, mattens dito däremot kan ifrågasättas…. ;
)

Ett litet bakslag igen…

Jag har ju gett mig tusan på att jag ska dokumentera allt som händer i Oddens resa så nu är det dax igen för ett sådant inlägg. Största orsaken till att jag vill dokumentera det här är för min egen skull, för att jag ska komma ihåg alla turer, för det börjar bli mycket som hänt nu liksom 😉 Sen ser jag en fördel med att dela med mig eftersom vi vare sig är de första eller sista som har en hund som drabbas av taskiga leder och jag vet ju så väl hur mycket jag själv letat efter information och försökt få ta del av andras erfarenheter.

Sista och det minsta skälet egentligen men ändå lite viktigt är att försöka skildra att det här med leder är viktigt att fortsätta fokusera på i avelsarbetet! Just nu är det ett jättefokus på cancer i min ras och det är så klart jättebra, cancer är ett stort problem i rasen och behöver absolut bekämpas på alla sätt som står tillbuds. MEN! I den debatten dyker det ofta upp att uppfödare är oansvariga/mindre seriösa för att de lägger mer vikt vid HD/ED index än det nyligen tillkomna SH-pretestet. För mig är det lite obegripligt att man försöker att säga att ledstatusen inte är lika viktig som att bekämpa cancer? Uppfödarna har kämpat för att få bättre ledstatus på våra hundar i flera decennier (och har lyckats riktigt bra) men nu ska plötsligt det jobbet nonchaleras och allt fokus ska ligga på cancer? Så enkelt är inte avel, vi måste tänka på flera faktorer samtidigt om vi ska nå målet att få en friskare och mer långlivad ras! Ja det är ett helvete att förlora sin hund i cancer, men låt mig berätta att det inte är någon dans på rosor att ha en hund som är drabbad av dålig ledstatus heller!

Att förlora hunden i cancer är hemsk och vidrigt på alla sätt, för i de flesta fallen av cancer så är ju utgången tyvärr att hunden behöver få somna in och att åka hem med ett tomt koppel, oavsett om hunden var 2 eller 10 år när den drabbades, är alltid lika vidrigt för oss som är kvar. Jag vet, jag har varit där, jag har drabbats själv.

Att ha en hund med dålig ledstatus (nu pratar jag inte om de som inte har något men av sina dåliga leder, för det finns naturligtvis de som har tex E höfter men som aldrig visar några bekymmer av det) är ett annat sätt att ha det hemskt och vidrigt på. I bland blir utgången den samma som för hunden med cancer, den får somna in. Men i bland testar vi att göra något åt det, för att försöka få behålla hunden och ge den ett smärtfritt och riktigt liv. Där befinner jag mig nu, Odden lever, han är här och nu bredvid mig och jag kan sträcka ut handen och röra honom, men det betyder inte på långa vägar att det här är lätt att ta sig igenom. Jag lever varje dag med vetskapen om att det här när som helst kan gå åt helvete, att all tid vi lagt ner på att få honom frisk har varit förgäves. Jag lever varje dag med våndan av om jag verkligen gör rätt som utsätter honom för de begränsningar som jag satt upp i hans liv?

Med det sagt, ja vi ska bekämpa cancer, men inte på bekostnad av att hundarna får sämre ledstatus igen, inte om jag får bestämma! 😉

Men tillbaka till Odden. I torsdags var vi hos Marie igen. Två veckor sedan senast och på dessa två veckor så har vi utökat den fria tiden för Odden, dvs den tiden har får vara lös och vi har helt slutat med antiinflammatoriskt. Jag har tyckt att Odden känts lite mer gallig i armbågarna igen, absolut inte mycket men det har ändå känts lite annorlunda. Jag är rätt dålig på att känna sådant här egentligen, har svårt att känna exakt vart gallan är och så men jag har en känsla för vad som är normalt och inte normalt och nu har jag känt att det varit lite annorlunda. Marie bekräftade det, Odden hade lite mer galla i både höger och vänster armbåge 😦 Marie tycker inte att det är någon större fara men jag tycker att det är jättejobbigt. Jag vet att vi kommer få bakslag i vår uppbyggnad och träning men jag vill egentligen inte acceptera det.. Men nu är vi här igen, bakslag. Odden fick i alla fall traska i torsdags och efter trasken så hade gallan minskat ordentligt på höger, inte riktigt lika mycket på vänster men den hade minskat även där. Odden svarar med andra ord bra på den typen av träning och det är ju positivt.

Marie menar på att det här var lite väntat, vi har ”provocerat” Odden nu sista tiden och det är inte konstigt att hans kropp reagerar. Ökad belastning samtidigt som vi tar bort det antiinflammatoriska, nä det är kanske inte så konstigt att vi får ett bakslag, men jag gillar det inte! Planen för de kommande två veckorna är därför så här. Odden får fortfarande röra ganska rejält på sig, upp mot 80 minuter om dagen. Han ska dock hållas mer kopplad igen, vi minskar alltså ner på tiden han får vara lös. Vi ska börja kyla armbågarna igen efter motion för att hjälpa till att hålla ner gallan, Odden svarar nämligen väldigt bra på kylbehandlingen. Han ska fortsätta simma. Vi ska utveckla balansträningen mer eftersom balansträningen går att jämställa med styrkeövningar. Mer styrka avlastar lederna och gör honom stabilare vilket minskar risken att han ska göra sig illa när han hoppar runt. Vi fortsätter att vara utan antiinflammatoriskt för målet är ju så klart att han ska vara utan det.

Ja bara att kavla upp ärmarna och fortsätta jobba, vi har ju inte mycket annat att välja på!

kyla armbågar
Bra att vi har lite snö nu igen! Ett enkelt sätt att kyla armbågarna på efter promenad. Lägg ner hunden, packa snö runt armbågarna, låt hunden ligga så under så lång tid som den ska kylas. Smidigt för mig som matte i stället för att hålla på med kylpåsen och dessutom tidsbesparande eftersom båda armbågarna kyls samtidigt 😉

I går konstaterade jag att Odden egentligen sköter sig ganska bra även lös, om inte Kilo är med! När Kilo är med så rör sig Odden mer, är längre i från mig, hoppar och retas med Kilo osv. När han är själv och lös så är han betydligt mer kontrollerad, håller koll på mig, hoppar inte runt lika mycket och sköter sig faktiskt så som jag vill med tanke på hans ben. Så det verkar som att matte kommer få mycket motion närmsta veckorna, för det får nog bli enskilda promenader för grabbarna så att Odden kan få fortsätta att vara lite mer lös.

odden på kulle
Odden, värd alla ansträngningar så klart men någon dans på rosor är det inte! 

SKK och dispenser

SKK får kanske inte alltid rosor utan när man läser på diverse forum och sociala medier så får de kanske ofta ett fång ris i stället. Men i dag ska jag rosa SKK!

I helgen testade vi ju som sagt Nosework och det gillade verkligen Odden och när hunden gillar något så brukar det smitta av sig på mig, det är ju liksom skoj att göra något tillsammans med en hund som visar att den tycker det är skitskoj. Dessutom var ju Odden riktigt duktig 🙂 I måndags anmälde jag till nästa kurs, steg 2 och instruktören tyckte då att vi skulle anmäla oss även till doftprov för eukalyptus eftersom Odden varit duktig. Men det insåg jag ju att jag inte kunde! Nosework var nämligen inte en av grenarna som jag sökte dispens för och då tyckte jag ju ändå att jag sökte för typ allt?

Men det måste ju gå att gör något åt detta, av mig, gjorda misstag tänkte jag och skickade ett mejl till SKKs dopingkommitté och frågade hur man går tillväga för att utöka en ansökan om dispens? Det tog under 5 minuter att få svar på mejlet och det får man väl kalla för utmärkt service!!

Ja men hur skulle man då göra? Jo jag var tvungen att skicka in originalet av min första ansökan med ett bifogat brev där jag även uppgav vilka ytterligare grenar vi ville få dispens för. Det känns alltid lite läbbigt att skicka original tycker jag och såg så klart till att ta en kopia att ha kvar här hemma i alla fall. Av den anledningen tog det en dag extra för mig att få vi väg den kompletterande ansökan eftersom jag på tisdagen glömde att ta med mig pappret till jobbet för att kunna ta en kopia. Men på onsdag kom jag ihåg det och la det i lådan till SKK.

I dag var pappret tillbaka hos mig igen, snacka om att det måste gått med vändande post! Gräsligt snabb service får man ju ändå lov att säga att det är. Inte blev jag mindre glad när jag öppnade brevet eftersom vi fick vår utökade dispens 😉 😀

Ja så nu har Odden dispens och får tävla, lydnad, bruks, utställning, viltspår, MH, Freestyle, HTM och så de tillagda grenarna Nosework, Rallylydnad och Sennendrag. Vi kommer ju aldrig att tävla i allt det här men nu behöver vi inte fundera på vad vi kan tänkas vilja prova, det är bara att tuta och köra 😀 Det är bara en gren i stort sätt som vi inte sökt dispens för och det är agility. Inte för att vi inte skulle kunna tänka oss den grenen, tvärtom tror jag att Odden skulle tycka att det var skitkul, men jag kan inte tänka mig att agility skulle kunna funka med hans ben. Jag funderade så klart på att ansöka även om det men bestämde mig i onsdags för att jag inte ens skulle utsätta mig för frestelsen att testa utan där och då blev beslutet att Odden inte ska syssla med agility och då behöver vi ingen dispens heller.

Ja jag är som sagt mer än nöjd över hur SKK hanterat vårt fall av dispens, inte bara för att vi ju fått dispens för allt vi sök (fast det är klart att det färgar mig 😉 ) utan främst för den extremt snabba handläggningen och det proffsiga bemötandet jag fått varje gång jag ställt frågor!

12688361_10204244078421214_3881356308961812335_n
Vi fortsätter att köra Nosework här hemma och kanske kommer vi testa att göra ett doftprov om några veckor 🙂 Doftare (avklippt tops) och behållare (påsklämma) och så själva doften.

Det onämnbara….

Ingen vill gärna prata om döden, för det är liksom inget trevligt ämne! Inte heller vill man gärna fundera på vad man ska göra när ens hund går bort. Att fatta det där gräsliga beslutet att låta hunden få somna in och lämna en för alltid, varför skulle man vilja gå och älta det i förväg och må dåligt?

Men det finns faktiskt något som jag tycker att man som djurägare behöver fundera på i förväg när det gäller ditt djurs död och det är hur man ställer sig till att obducera eller ta prover? Där och då när du måste fatta det slutgiltiga beslutet är det i de flesta fall för sent att ta ställning till något sådant som om man är villig att låta obducera tex så därför tycker jag att man behöver fundera på det redan innan.

För mig personligen så finns det olika scenarion. Det första är det som vi råkade ut för med Emil, han blev snabbt sjuk och han dog för oss men ingen kunde svara på varför. Jag är oerhört glad över att jag hade sinnesnärvaro nog att be veterinären att ordna med obducering för att eventuellt kunna få några svar. Jag är väl medveten om att det inte alltid går att få svar men i vårt fall så fick vi ju faktiskt det med hjälp av frågeställningar från vår veterinär till SVA. I sak gör det ju ingen skillnad, Emil är lika mycket borta med som utan svar på varför han dog, men för mitt huvud och hjärta gör den en stor skillnad eftersom jag inte behöver gå och fundera på om det var ditt eller datt som vi gjort fel eller om vi hade kunnat göra något mer. Vi hade inte kunnat göra något och jag behöver inte känna någon ångest över att jag inte gjort allt jag kunde.

Det andra scenariot är det som hände med Maxen. Där visste vi utifrån undersökningar vad som var fel så någon stor obducering var aldrig aktuell men eftersom det var en tumör så insåg jag att ett prov från tumören skulle kunna bidra till både min kunskap och till forskares kunskap. Att ta ett prov och skicka på analys till SVA för att sedan kunna vidarebefordra svaret till de forskargrupperna som faktiskt jobbar med att försöka lösa cancerns gåta gör ju ingen som helst skillnad för mig, Maxen är lika mycket borta i alla fall. Men kanske kan vårt provresultat bidra, om än aldrig så lite, till att forskningen tar ett steg framåt och på så sätt hjälpa framtida hundar att inte drabbas?

Vi är olika som människor och hur vi reagerar i en sådan situation som när man måste ta bort sitt djur skiljer sig så klart och det finns naturligtvis ingt rätt eller fel i hur man reagerar. För egen del vill jag tjuta, gapa, skrika för mig själv och få vara i fred. Jag vill inte vara rationell och behöva fatta en massa fler beslut när det där förhatliga beslutet väl är taget. Och jag känner att jag inte behöver det, för jag har redan innan fattat beslut om att om min hund tas bort pga av tumör så vill jag ta prov, om min hund dör utan att jag vet varför så vill jag ha den obducerad om det är möjligt. Jag gillar inte alls tanken på att någon skär i min högt älskade hund efter döden men för mig är vinsten av vad jag kan få ut av det högre än obehaget av att tänka på det och därför har jag tagit det här beslutet.

Tänk om fler tumörer på våra hundar skickades för analys, om forskarna fick in mer material att arbeta med för att försöka förstå både vad som utlöser att tumörer börjar växa men även hur arvsgången är, kanske kan man då hitta en lösning som åtminstone kan få förekomsten av tumörsjukdomar att minska?

Så för mig är beslutet om jag vill eller inte vill göra något efter min hunds död klar. Det kan så klart ändra på sig där och då när det sker av olika anledningar, livet är ju inte hugget i sten och många saker kan göra att man plötsligt ändrar sig. Men i det stora hela har jag funderat och kommit fram till vad jag generellt vill göra på den där förhatliga dagen. Det är en form av trygghet, att redan ha tänkt igenom det och veta varför jag vill göra på det ena eller andra sättet.

Eftersom jag inte upplever att veterinärerna pratar om möjligheterna till att obducera/ta prover, vilket jag i och för sig inte heller direkt tycker ligger på deras ansvar, så skulle jag ändå önska att fler tänkte till om den här saken. Du måste själv där och då mitt i ångesten och sorgen berätta hur du vill att det hela ska ske och det är inte alltid så lätt när det även ska avhandlas om kremering och andra saker som inte heller är trevliga att fundera på. Jag upplever då och då när man faktiskt pratar om prover eller obducering att många inte ens har tänkt tanken att det är ett alternativ och det tycker jag är lite synd. Jag har full förståelse för de som inte vill göra det, då har man känt efter och kommit fram till att man inte vill vilket jag som sagt respekterar. Men jag tycker att det är synd att vi kanske missar att få in material till forskning för att många inte vet att det var ett alternativ. Sen kan det så klart även vara så att man inte vill på grund av kostnaden. För ja naturligtvis är det jag som ägare som får stå för fiolerna och betala för provtagning, analys eller obduktion. För den som är nyfiken och inte har en aning om vad det rör sig om för pengar så har jag fått betala strax över 4000 kr för en obduktion (alltså en utförd av SVA inte bara att vår hemmaveterinär har öppnat och tittat) eller ca 1400 för prov och analys av tumör (analysen alltså gjord av SVA). Priserna kan säkert skilja sig åt men det kan väl ge en liten fingervisning om vad för kostnad vi pratar om.

Inser precis nu när jag skriver att alla kanske inte vet vad SVA är och det står alltså för Statens Veterinärmedicinska Anstalt.

Ibland är det nog tyvärr så att vi både måste tänka och prata om saker som inte är så roliga. Har du förövrigt funderat på vad som ska ske när du själv dör? Glöm inte att ta ställning till om din kropp är aktuell för donation efter din död, det gör du enkelt med en e-legitimation eller bank-ID på Socialstyrelsens donationsregister, om du nu själv gör ett aktivt val så behöver dina efterlevande inte brottas med frågan om hur du vill ha det!

pipette and test tube on blue background

6 månader senare…

I dag är det 6 månader sedan Odden opererades för UPA (ununited processus anconeus). Det känns som en hel evighet sedan. Jag kommer inte längre ihåg hur det är att inte behöva ha grind ut till tomten så att hundarna inte smiter ut, vi som alltid tidigare har kunnat ha öppet och hundarna har fått välja själva vart de vill ligga och slappa. Jag har svårt att komma ihåg hur det är att inte behöva ha koppel på en av hundarna jämt och ständigt. Visst går jag promenader där Odden inte får hänga med och då är ju jag utan koppel för Maxen och Kilo går ju lösa men hur tusan kändes det att gå en hel promenad med Odden lös? Ja och hur känns det att inte hela tiden behöva säga ”Lugn!!!” 😉

Jag har flera gånger under resans väg fått frågan, eller ställt den till mig själv, om det var/är värt det? Jag svarar varje gång att det vet jag inte ännu och det är fortfarande det svaret som vi får ge, för vi vet ju inte ännu om det här kommer att fungera? Jodå det ser väldigt lovande ut så vi hoppas att det går bra och i så fall så blir ju svaret så klart ja, ja det var värt det att gå igenom och utsätta Odden för det här. Men lika gärna så skulle det ju kunna vara så att vi om några månader står där med en halt hund igen (peppar, peppar ta i trä, spott och fräs över axeln, kryssa fingrarna och allt annat som kan tänkas hjälpa för att det INTE ska bli så!) och då kan jag väl krasst säga att nej, nej det var inte värt att utsätta Odden för det här!

Varje fall är så klart unikt och varje hundägare måste ta sina egna beslut om vad de vill göra och utsätta sin hund för när man får ett sådant besked som vi fick om Odden. Det som skulle ha hjälpt mig är så klart om man hade kunnat hitta information någonstans! Men det finns förvånansvärt lite om armbågsoperationer ute på nätet att hitta, jag kan faktiskt inte riktigt begripa varför? Vi är ju långt ifrån den första hundägaren som får ett tråkigt besked om en ung hund med hälta, att få höra att det faktiskt behövs en operation för att ge hunden en möjlighet att få leva ett smärtfritt liv. Självklart finns det många som får ett tråkigt besked om att hunden inte är fri fram men där hunden inte behöver opereras, information om hur man stärker och hjälper sådana hundar finns det spaltmeter att läsa om i faktablad, veterinärsidor, bloggar, hundforum osv, men information om vad man har att vänta sig med en opererad hund är inte alls lika riklig? Kanske beror det bara på att varje fall är unikt, att det inte går att säga att alla med armbågsfel xxx ska opereras och sedan följa mallen y för rehab efteråt? Men lika fullt finns det ju gemensamma nämnare  och saker man kan lära sig utifrån andras erfarenheter så lite konstigt att det inte finns mer information att hitta på det stora nätet med hjälp av Google är det enligt mig.

Nåja man lär sig ju på vägen och jag tänkte sammanställa det jag lärt mig på vår väg efter operationen här. Det är inte på något sätt något facit, det finns säkert saker jag missat, glömt eller inte tänker på att ta med, men kanske kan det hjälpa någon enstaka människa som precis som jag gjorde för 6 månader sedan nu sitter och letar information om vad man kan vänta sig och vad man kan försöka tänka på.

Vårt första problem efter opererad hund var hur tusan vi skulle få bandaget att sitta som det borde utan att stasa benet eller inskränka rörelsen? En omöjlig kombination visade det sig… Satt bandaget för löst kunde Odden röra sig okej men bandaget ramlade relativt omgående ner till tassen på honom. Satte vi det hårdare blev hela benet liksom stelopererat och dessutom så stasade det sig lätt. Vi bytte bandage i tid och otid under några dagar och jag köpte allehanda olika varianter för att hitta det som fungerade bäst. Som tips för den som vill köpa vet-flex självhäftande bandage, åk till Biltema!! Ungefär en tredjedel av priset mot om man köper på apotek, veterinärer eller zooaffär. Efter några dagar slutade vi med bandage, såg till att hålla det rent och att inget smuts kom in men annars fick det vara och det fungerade fint. Däremot köpte jag ett skydd från Back-on-track som Odden fick ha över leden när han skulle ut och kissa eller om han fick vara med och ligga där det inte var helt rent. Skyddet hjälpte även till att stabilisera leden under de korta stunder som han fick gå ut för att göra i från sig. Jag lånade även efter operationen på den andra armbågen ett skydd från ReDog, det hjälpte till att stabilisera bägge sidornas leder men blev ganska snart lite för mycket av det goda då lederna gärna svullnade upp en aning och blev varma efter att han använt dem.

armbågsskydd redog
Armbågsskydden från ReDog.

Nästa sak att börja noja sig över var ju hur länge som det var normalt att fortsätta halta efter operationen? De få erfarenheterna jag hittade från andra som opererat armbågar på sina hundar varierade, allt från att hunden varit haltfri direkt efteråt till att den haltat i några veckor. Tålamod är inte min starka sida och jag stirrade på hur Odden rörde sig dygnet runt kändes det som. Halt var han i början, ganska tydligt och då och då rätt rejält. Han var också halt ganska länge upplevde jag det som, närmare 2-3 veckor efteråt syntes det fortfarande en lätt hälta. Däremot kan jag inte komma ihåg exakt när han helt slutade halta, det bara var borta en dag och jag var troligen så nöjd över det att jag helt glömde bort att fundera över hur lång tid som det verkligen hade gått?! Odden lyckades ju hoppa över en komposthage jag gjort åt honom när det gått några veckor, det var så klart inte det minsta lyckat och han blev också halt efter det (men lika glad för det var han…) den hältan satt dock bara i i något dygn. Ett dygn var visserligen tillräckligt jobbigt för en nervklen matte i det läget och jag hann måla fan på väggen många gånger under det dygnet!

Något som jag själv funderade på när Odden låg på operationsbordet var hur vi skulle kunna ha honom hemma och se till att han inte rörde sig för mycket? Det visade sig dock inte vara något jättestort problem. Inne har Odden hela tiden fått vara lös och fått röra sig på ett våningsplan. Han har alltså aldrig legat i bur eller varit speciellt begränsad hemma. Första tiden efter operationen vågade vi dock inte ha honom hemma ensam så då var han med Henrik på jobbet och låg en del i bilen. Bussen är ju stor när det bara är en 7 månaders valp i och dessutom fick han en möjlighet att ligga och titta på folk som gick förbi, vilket ju ändå var någon form av stimulans för en pigg valp. Första tiden när han fick vara hemma med de andra hundarna spärrade jag av inne i huset så att hundarna bara hade ett rum samt hallen att röra sig i, det fungerade bra och Odden har ju aldrig haft restriktionen att han inte får röra sig alls utan bara att han ska ta det lugnt. Synd bara att Odden aldrig verkar ha lyssnat på vare sig Kristers eller Maries förmaningar om just det där med att ta det lugnt…

Så kom vi in i nästa fas, fasen när Odden inte längre tyckte att han var sjuk. Den fasen befinner vi ju oss fortfarande i 😉 Det är så klart jättebra att hunden mår bra och är smärtfri, men det är också klart obra att hunden mår bra och är smärtfri när den ska ta det lugnt! Det här är en lång fas och en jobbig fas. Att hela tiden behöva sätta tråkiga gränser och be hunden att ligga, sitta, vara still är skitjobbigt och astråkigt för både hund och människa 😦 I början spårade vi ganska mycket med Odden, för det gör han lugnt och försiktigt och dessutom blev han trött av det. Men när jag berättade det för Marie på rehab fick jag bannor, armbågsopererade hundar ska gå med näsan högt! I spårarbetet lägger ju hunden hög belastning fram vilket inte alls är lämpligt efter en operation i leden. Det borde jag ju kunnat räkna ut själv men jag var bara glad och nöjd över att kunna erbjuda min valp att få bli lite glad och trött. Spår gick alltså bort efter det, tills för helt nyligen då vi återupptagit spårarbetet efter godkännande från Marie 😉

Samtidigt som Odden började vara haltfri var det ju dax för operation nummer två. En betydligt mindre operation som nästan inte syntes att den var gjord. Odden som hade börjat ladda upp sedan den första operationen trodde jag nu skulle hålla sig lite lugnt på eget bevåg ett tag, tji fick jag!

op 6
Löjligt litet sår efter andra operationen och Odden var helt opåverkad efter denna, i mattes huvud, pärs.

Så började det mödosamma arbetet att rehabilitera Odden några veckor efter andra operationen. Precis innan den andra operationen kommer jag ihåg att jag tog ut Odden bakom vår ladugård i skogen och gick typ 200 meter. Det var ren och skär lycka! Efter andra operationen var vi ju tillbaka på ”bara ut och kissa” vändorna igen men som sagt några veckor senare påbörjade vi rehab.

Rehab i vårt fall har varit vattentraskande i kombination med kyla och sakta utökande av promenaderna. Marie förklarade tidigt för mig att den här extrema stillheten inte är något man ska vara kvar i för länge. En unghund behöver röra på sig för att hålla ihop och skaffa sig muskler, men det gäller så klart att skynda långsamt. Som sagt mitt tålamod är inte det bästa och jag höll på att bli galen av att bara kunna gå 5 minuters promenader eller för den delen 10 minuters promenader med Odden. Hur långt kommer man på 10 minuter liksom, det blir ju bara att man går på samma ställen hela tiden. Visst försökte jag åka i väg med honom, åka ner till Finspång eller åka till en annan skog då och då, men det är ju lite bökigt att åka bil i 15 minuter, ta ut hunden i 10 och sedan bilen tillbaka i 15 minuter till, 30 minuters bilåkning för 10 minuters promenad är liksom inte direkt tidseffektivt och är det något jag är och behöver vara så är det just tidseffektiv!

Men så började det alltså. först 5 minuters ”promenader” på plant underlag 5 gånger om dagen, sedan utöka till 10 minuters promenader 4 gånger om dagen. Här någonstans började vi alltså även vattentraska. Ja för vattnetraskande var det bästa för Odden med tanke på den operationen som han genomgått samt hur det hade sett ut i hans led. Jag fick det förklarat för mig att man inte vill att leden går ut i ytterlägena i början av rehaben och att simning därför inte var att rekommendera för Odden, men att vi senare om det såg bra ut kunde se fram emot simning i vår fortsatta uppbyggnad. Nu var väl Odden inte den bästa vattentraskpatienten som funnits direkt, vattenhatare som han varit och en aning stökig och bökig i själva trasken då han försöker att komma undan träningen genom att ställa sig på kanterna. Men den värsta vattenfobin har vi lyckats bli av med och numera går Odden mer än villigt in i trasken 🙂 Tramsandet har också blivit bättre även om vi fick backa tillbaka till rör och boll förra veckan och denna vecka fick använda ett rör då Odden promt skulle gå på högra kanten?

trasken
Så här såg det ut förra veckan, och flera gånger innan det 😉 Rör på sidorna och boll framför för att Odden ska hålla sig på bandet och inte försöka ställa sig på kanten. I går använde vi i stället en sele som gjorde att han inte kunde komma fram för långt men rör på ena sidan var vi ändå tvungna att ha eftersom han ställer sig med ena sidans ben på kanten och bara går med de två benen på andra sidan annars?! Knasiga lilla hund.

När vi efter ca 3 månader fick göra ett nytt ingrepp, nu för att ta bort skruven som vi satt dit vid första operationen fick vi backa i träningen igen, naturligt så klart men även väldigt frustrerande. I samband med den operationen fick ju Odden även en infektion i såret vilket ju var ett rejält bakslag. Lagom till Byske svullnade leden upp och blev skållhet, fort gick det också. Han var normal när vi började resan upp mot Ljusdal och när vi kom fram 5 timmar senare så hade han som en stor boll runt armbågen 😦 Men en kur antibiotika redde ut det även om det tog ganska lång tid och sedan resulterade i ett serom som ju ännu finns kvar, om än i lite mindre skala än tidigare. Seromet höll i flera veckor på att göra mig galen av oro och frustration, Odden däremot har aldrig brytt sig om det eller visat något obehag av det. Vad jag förstått är det däremot ganska ovanligt att man plockar bort skruven så tidigt som vi gjorde, det normala är att den sitter kvar i runt 6 månader och i vissa fall låter man den helt enkelt vara kvar för alltid om jag förstått det rätt. Odden kom dock in i en växtfas som inte var av denna värld när han var ca 9 månader så skruven gjorde mer skada än nytta till slut och därför valde Krister att plocka ut den i förväg. Lite skönt på sitt sätt eftersom vi nu, förhoppningsvis, är färdiga med att vara inne i leden och greja runt. Alla ingrepp i en led är så klart något man helst vill undvika om det går!

Ja och så har vi då sakta utökat. En av promenaderna om dagen utökades till 15 minuter och  sedan 20 minuter, då fick vi lite bakslag och fick återgå till 15 minuter igen för att sedan vända uppåt. Övriga promenader var under denna tid fortfarande runt 10 minuter var. Så småningom har även de andra promenaderna utökats i tid tills vi nu är där vi är i dag.

I dagsläget, dvs 6 månader efter första operationen så får Odden ungefär den här motionen. Morgonpromenad på mellan 15-25 minuter. Lunchpromenad på mellan 10-30 minuter (svärfar bestämmer själv utifrån vad han har tid med 😉 ) Eftermiddagspromenad på ca 45 minuter och sedan en kvällspromenad på ca 15 minuter. Det vill säga att i bland får han upp mot två timmar med promenader men andra dagar blir det bara runt en och en halv timme. Det blir ju dessutom ett pass i trasken i veckan än så länge även om vi har pratat om att dra ner det till en gång varannan vecka nu när vi börjar att simma, men vi får se hur det utvecklar sig. De dagar som Odden traskat får han inte göra mer än att rasta sig på tomten på kvällen men han är ganska nöjd ändå just dessa kvällar. Någon dag i veckan försöker vi ta det lite extra lugnt och en sådan dag får Odden kanske bara runt 50 minuter promenad på hela dagen, dessa kvällar är han dock inte alls lika trevlig att ha omkring sig… Men vila är nödvändigt för uppbyggnad så vare sig han vill eller inte så behöver han någon gång då och då ta det lite extra lugnt även om det tär på både honom och oss andra i familjen 😉

Traskandet började först i väldigt liten skala, några få minuter varje gång och med vila mellan passen, kanske totalt 5 minuter första gångerna och alltså en gång i veckan. Sedan har det sakta utökats och i dag, eller rättare sagt i går eftersom det var då vi traskade senast, körde vi 18 minuter totalt med någon minuts vila efter de 10 första minuterna. Eftersom vi haft lite tur med att rehabperioden legat under sommaren har vi ju även traskat på egen hand, dvs utan band i en bur med vatten. Ungefär en gång i veckan har jag alltså traskat fram och tillbaka i en sjö med Odden. Det ger inte riktigt samma effekt men är ändå bättre träning än ren skogspromenad. Nu anser jag det dock för kallt för traskande i sjö så nu håller vi oss till en gång i veckan inomhus 😉

Odden går fortfarande kopplad men lite försiktigt har jag nu börjat ha honom lös kortare stunder och under kontrollerade former, ja eller så kontrollerade former som det nu går med Odden… 😉 Han får än så länge aldrig vara lös tillsammans med en lös Kilo men när vi är ensamma i skogen eller på tomten har jag lite försiktigt släppt honom och det har peppar, peppar gått bra. Härom dagen släppte jag honom på eftermiddagspromenaden för första gången men då kopplade jag i stället upp Kilo. Ett kortare rejs tog han visserligen men ganska snart nöjt han mest av att kunna röra sig lite vidare och höll sig riktigt lugn 🙂 Försiktigt, försiktigt kommer vi nu bygga på det här, utöka promenaderna ytterligare, utöka med mer frihet det vill säga att han får vara lös och även snart börja simma. Allt detta för att bygga upp Oddens muskler för att hjälpa till att avlasta leden och ge Odden förutsättningar för att få fortsätta att vara smärtfri, för det är ju trots allt det absolut viktigaste!

6 månader har alltså gått sedan första operationen, ungefär så lång rehabtid som man i luddiga termer pratar om efter en liknande operation. Odden är dock inte färdig rehabiliterad ännu. Vi har precis tagit bort allt antiinflammatoriskt och smärtstillande och vi behöver bygga mer muskler på honom innan jag vågar släppa honom helt fri så någon månad eller två till behövs innan jag vågar släppa lite på våra livlinor. Sedan är det ju så att även om vi någon gång kommer kunna kalla oss för färdigrehabliterade så har vi ändå ett livslångt friskvårdande att jobba vidare mot. Vi är i alla fall på väg åt rätt håll och det känns så klart extremt skönt. I går hade Odden gått upp i vikt, ca 800 g på 5 dagar. Mer mat har han inte fått så det borde vara muskelmassan som sakta men säkert ökar nu, jag håller tummarna för det! (Eller så var han bara bajsnödig 😉 )

Om två veckor ska vi tillbaka till Krister för en, förhoppningsvis, sista koll. Ser allt bra ut då så antar jag att vi inte kommer behöva Kristers tjänster mer efter det utan vi kommer jobba vidare med Marie och rehab/friskvård. Jag är oerhört tacksam över att vi har tillgång till Marie med all sin kunskap och erfarenhet och framför allt för att hon alltid är ärlig och säger om något ser mindre bra ut, falska förhoppningar är nämligen inget som jag vill ha när det handlar om min hunds chanser att bli återställd. Vi har som sagt haft bakslag även om de varit få och relativt små men vid sådana tillfällen vill jag ha raka svar på vad som bör göras och vad som eventuellt har blivit fel, det vet jag att jag får från Marie!

Odden kommer aldrig att bli en helt frisk hund, men han ska förhoppningsvis vara en smärtfri och fullt fungerande hund inom en inte allt för lång framtid! 🙂 Ja och eftersom vi fått dispens för att få tävla så ser jag fram emot att få träna och tävla med Odden inom en hyfsat snar framtid. Kanske en debut lagom till nästa sommar i lydnad? Viltspår hoppas vi kunna köra i vår och kanske att jag släpper ut honom på någon utställning redan i vinter? Oavsett vilket så är jag glad över att det verkar som att vårt slit och arbete ger utdelning och att Odden är en del av vår familj. Jag hoppas verkligen att han kommer vara det i många, många år till!

op 1_redigerad-1
Så här såg det ut för 6 månader sedan. Skruven ser helt groteskt stor ut och jag begriper inte ens hur tusan det gick att få dit den? Men dit kom den, den gjorde sitt jobb och höll ihop och fick armbågsspetsen att ta ihop och nu är den alltså borta igen och ingen är gladare än jag och Odd för det!

Som avslutning, ni kommer väl i håg att gå in och rösta? Klicka här och rösta på vår bild 🙂

Dispens

Handen på hjärtat hur många av er där ute vet eller bryr er om att opererade hundar behöver söka dispens för att få tävla?

Är din hund opererad för ocd i tex bogen, har fixat ett korsband eller kanske som vår lilla Odden opererat en armbåge, ja då måste du faktiskt få en dispens från Skk för att få tävla. Jag hade visserligen lite koll på detta redan innan Odden drabbades men när det nu blev som det blev fick jag ju vackert läsa på lite bättre. Trots att jag läste både en och två gånger så tycker jag att det står lite luddigt i det Nationella dopingreglementet så till slut skickade jag en fråga till SKK och fick snabbt till svar att jo jag var tvungen att söka dispens för Odden om vi ville kunna tävla.

Då skulle man ju kunna tro att en sådan blankett finns att ladda ner på SKKs hemsida för att fylla i och kunna skicka in, men nä, det gör det inte. Blanketten får man om man kontaktar SKK och den kommer sedan hemskickad med posten. En del fyller ägaren i, nästa del ska veterinären fylla i och sedan ska då blanketten tillbaka till SKK för att beviljas eller avslås. Det går i alla fall att ansöka om flera typer av prov på samma blankett, så lite smidigt är det ju 😉

För Oddens del, som ju var ung när det här hände, visste jag ju faktiskt inte vad vi skulle söka dispens för riktigt, vem kan liksom svara på vad man vill tävla i med sin hund när den är 6 månader? Så för att inte missa något så sökte jag för en hel massa olika typer av prov. Det tog lite tid att få till den här dispensansökan, jag skulle ju lämna in den till Krister och så skulle jag ju få svar från SKK. Jag läste en hel massa under tiden om olika personers upplevelser av samma saker och kan verkligen inte helt begripa vad det är som gör att vissa får dispens men andra inte? Det var alltså inte så att jag på något sätt kände mig säker på att vår ansökan skulle gå igenom, men jag kunde inte begripa varför den egentligen inte skulle göra det?

Efter lite om och men kan jag i alla fall konstatera att vi ju faktiskt fick ja på allt jag sökte för 🙂 Lydnad, bruksprov, viltspår, freestyle/HTM, MH och utställning, allt får Odden tävla/beskrivas i 🙂

dispens🙂

Just nu kan ju Odden inte tävla oavsett eftersom han fortfarande går på en dos med antiinflammatoriskt och det ju är karens på det preparatet, men när han nu någon gång förhoppningsvis blir friskförklarad då kan vi faktiskt ta upp planerna från där vi lämnade dem när han fick sin diagnos 🙂

Känslor kan man inte styra….

Det är väl märkligt men känslor kan man inte riktigt styra?! Hur jag än har stretat emot och försökt att hålla distans så kryper känslan fram både nu och då och det är väl helt enkelt bara att ge vika gissar jag.

I dag slog den där lyckokänslan till med fullkraft när jag satt och letade efter ett recept inne i vardagsrummet. In kommer en lycklig Odd med en leksak i munnen och hela han bara utstrålar bus och livsglädje, det går faktiskt inte att stå emot då! Förväntansfullt trär han fram näsan med leksaken i högsta hugg och ber om lite uppmärksamhet och tja receptet glömdes bort och i stället hade vi en liten lekstund.

Det är svårt att ha en skadad hund hemma, av många orsaker så klart. Den mest uppenbara är ju för att man inte vet hur det ska gå, hur man ska lyckas få hunden att bli frisk och hur man ska kunna behålla livsglädjen hos hunden när man begränsar den i så hög grad? Men något av det svåraste för mig har varit att inte engagera sig 110% med Odden.

Odden var lite speciell redan från början utan att jag egentligen kan sätta fingret på varför? Han är helt enkelt bara en ren och skär Lina hund! När det här med armbågen dök upp så var det som att djupdyka ner i ett svart hål utan botten och för att inte gå under så har ju vi människor en förmåga att stänga av och stoppa huvudet i sanden. Lite så känner jag i alla fall att jag har gjort, jag har inte vågat att engagera mig Odden eftersom vi inte har en aning om hur det här ska sluta och skulle det sluta på ett sätt som jag inte vill tänka på så är det så klart lättare att uthärda om man inte engagerat sig fullt ut…. Men som sagt, man styr inte över sina känslor!

Odden mår just nu alldeles utmärkt och hans enda bekymmer i livet är att han inte får göra som han vill, det vill säga springa fritt. Nä jag är fortfarande inte helt nöjd med hur hans armbåge känns, det finns fortfarande en svullnad kvar, det jag alltså tror är ett serom. Jag är i valet och kvalet om jag ska åka in med honom angående det eller om vi ska avvakta? I morgon har vi alla fall en rehabtid hos Marie och kommer få lite hjälp att ta beslut, tack och lov för att vi har Marie!!! Men som sagt Odden mår fint, någon antydan till hälta har vi inte sett på länge, länge (tack och lov!) och faktum med att hela han för varje dag just nu utstrålar mer och mer harmoni. Jag vet inte vad som är skillnaden mot för några veckor sedan och nu men något är det i alla fall som gör att Odden just nu mår så som han alltid borde göra, det vill säga toppen 🙂

Ja och när jag ser den här hunden med ögon som verkligen lyser av bus då går det inte att stå emot!  Jag har inte engagerat mig i honom mer än jag ”måste”, vi har av den anledningen inte tränat något, inte gjort mer än det som liksom behövs. Men i dag slog lusten att träna med Odden till med full kraft och jag slängde ner några köttbullar i klänningsfickan och tog med mig honom ut på gräsmattan. 5 minuter träning blev det, jag vågar liksom inte utmana ödet hur mycket som helst och jag vet inte ännu vilka rörelser som skulle kunna vara dåliga för Odden men lite ingångar, lite slalom mellan mina ben och lite följa godis blev det och Odden var så nöjd med att få tänka lite ❤ Det finns så mycket vilja och leklust i den här hunden och det bara kryper i kroppen på mig att få ge honom det han vill, arbetsuppgifter!!

Ja och det är väl bara att erkänna, jag avgudar den här hunden oavsett vad jag borde eller inte borde! Det är naturligtvis så som det ska vara, jag hoppas bara att det får vara på det här sättet i många långa år till!

Odd
Fantastiska lilla skitunge ❤

lek
Lek, lek, lek, fick Odden välja skulle hela dygnet bestå av lek 🙂

Ville jag verkligen veta?….

I dag tänkte jag försöka sammanfatta lite. Jag är visserligen inte helt säker på att jag vill veta men vad tusan så här är det ju oavsett om jag summerar eller inte så det är väl bara att köra på…

En av orsakerna till att jag varit väldigt öppen med Oddens armbågsproblem är att jag när det drabbade oss blev irriterad över hur lite det fanns att läsa om liknande saker? Kanske kan jag med hjälp av bloggen hjälpa någon annan som hamnar i en liknande situation i framtiden? Eller så är det bara nyttig läsning för alla som inte drabbas, för att alla ska förstå hur viktigt det är att vi fortsätter jobba mot ED och HD problem i vår ras, även om vi redan har kommit en lång väg. De mesta och det största angående Oddens resa har jag faktiskt delat med mig av här på bloggen, inte varje millimeter med framsteg, bakslag, oro, glädje och ifrågasättande om vi gör rätt, men inte långt i från. Ja och även om det klart viktigaste är vad det går att göra för åtgärder, om de finns en god prognos och om det är rimligt att utsätta hunden för diverse ingrepp så går det inte att sticka under stol med att även ekonomin kan spela en stor roll. Ja för att operera sin hund är inte billigt. Ja så här kommer en sammanställning av vad vi lagt ut så här långt… Läs och gråt med mig 😉

Operationer 68 200 kr
Kontroller 2420 kr
Mediciner ca 2600 kr
Sjukvårdsprylar för hemmavård ca 1000 kr
Rehabbehandlingar 4500 kr
Totalt: 82 140 kr

Alltså det är ju inte så att man hoppar runt av glädje när man summerar på det här sättet… Jodå vi har försäkring på Odden och den är det uttaget varje kr från, totalt har vi fått ersättning med det vi har som maxbelopp, dvs 50 000 kr. Med andra ord har vi lagt ut 32 140 kr ur egen ficka. Det är ingen överdrift att säga att hundarna är dyra i drift 😉 Ja och det här är ju bara räknat på rena kostnader, skulle man vara petig skulle man ju ta med resor och förlorad arbetsinkomst när jag varit tvungen att ta ledig för att åka i väg med Odden också och dessutom vet vi ju att kostnaderna inte kommer stanna här. Vi ska fortsätta med rehabträning och minst ett kort till a 4500 kr kommer det bli tex.

Har det varit värt det då? Ja det är ju fortfarande helt omöjligt att svara på. Om det går vägen och Odden får ett antal år som frisk och pigg hund, ja då har det varit värt det. Men om han när vi börjar belasta mer får nya bekymmer, nä då har inte det här varit värt det, vare sig för Odden eller för oss….

Just nu verkar vi i alla fall ha fått ordning på infektionen i operationssåret. Det är ju egentligen det första stora bakslaget vi haft så vi ska väl kanske vara glada att inget värre hänt? Det är fortfarande en liten svullnad kvar men värmen är nästan helt borta och Odden kommer ju äta antibiotika några dagar till så jag hyser gott hopp om att infektionen snart är ett minne blott! I morgon ska vi tillbaka till Krister för att visa upp såret med det som är kvar av infektionen samt ta bort agrafferna (om de nu inte skulle behövas ett tag till men det tror jag inte). Några dagar till med lugn och försiktig motion väntar men sedan hoppas jag att vi vecka för vecka ska kunna öka på belastningen och mängden motion. Odden är alldeles gräsligt trött på att ta det lugnt och gör sitt bästa för att driva mig till vansinnets rand på våra små korta rundor genom att mer utföra jämfota hopp än försiktig skritt eller för den delen hoppa runt på bakbenen…

odden koppel
Gå fint i koppel, nä det är inte Oddens melodi, han är mer för att kampa med kopplet… Jo jag är glad att han vill och kan röra på sig men en aning enerverande är det ju att hela tiden behöva säga ”Nej”.

Det positiva just nu är att Odden inte verkar ha det minsta ont, vilket så klart är det absolut viktigaste!! Han rör sig faktiskt ganska bra och de få travsteg som jag låter honom ta är med schwung i 🙂 Jag ser som sagt fram emot att få börja öka på belastningen och att få börja gå längre rundor med honom, både för hans och vår skull 😉 Livet kommer bli mycket mer behagligt när Odden får göra sig av med sin energi!

Pengar är ju faktiskt bara en världslig sak och det kommer in nya varje månad. Men får jag välja lägger jag hellre kommande pengar på träningsläger, kurser och utställningar än på operationer! Men för den som funderar på om de verkligen har råd att lägga 15 000 kr på en valp så kan jag meddela att går du i de tankarna så avvakta med ditt hundköp tills du har en rejäl buffert att ta av, för även med försäkring så kan ditt hundägande bli en dyr historia.

Tvååker, inte acceptabelt.

I dag var det dax för utställning igen 🙂 Visserligen hade jag ingen hund själv anmäld men nog var jag bra sugen på att åka på utställning, det var ju ett bra tag sedan nu!

Tvååker är ju dock gräsligt långt bort när man ska åka bara över dagen konstaterade jag när klockan ringde redan vid 4 på morgonen, suck! Men kvart i fem var jag på plats nere i Finspång och hämtade upp Anne, Cissi, Diva och Enzo. I Mjölby plockade vi upp Lisbeth och så var bilen komplett. Resan ner gick fint även om vi sista biten fick åka på små kostigar då gpsen tyckte att den hade hittat en snabbare väg. Det hade den visserligen men nog var vägen i minsta laget enligt mina medresenärer.

Vi var i alla fall på plats strax innan bedömningen skulle börja. Ganska trångt runt ringen men vi hittade lite plats åt oss och hundarna och kunde även raskt konstatera att det var riktigt fint väder i Tvååker 🙂

Så började bedömningen och där gick ridån ner för Tvååker detta år 😦 Det var domarbyte vilket vi så klart fått reda på innan men ingen hade väl kunnat tro att den nya domaren skulle vara så här?!

Dagens domare var helt ointresserad av sitt jobb. Ta i hundarna var inget hon hade några planer på att göra. Hon kollade bettet, tryckte/klappade hunden på ryggen och på hanarna kollade hon faktiskt även om kulorna var på plats, thats it!?? De första hundarna fick röra sig både runt och fram och tillbaka men det blev tydligen för jobbigt så efter ca två klasser slutade hon ”titta” på rörelserna fram och tillbaka och lät bara hundarna springa ett varv tillsammans innan den enskilda bedömningen, det var allt hundarna fick röra sig?! Att domaren dessutom vände ryggen till när de rörde sig gjorde ju knappast de hela bättre! Ingen annan än en skandal var hennes uppträdande!

Det hördes besvikna och upprörda åsikter runt hela ringen och eftersom hon dömt även under gårdagen fick vi höra av andra att hon betett sig likadant då? Men alltså hur kan det här få hända?

Jag vet inte hur domarna får information när de bjuds in men jag tar för givet att de får någon form av info om hur vår bedömning går till samt att de vet vilka raser de ska dömma så att de kan läsa på rasstandarden om de känner sig osäkra? Oavsett om information likt denna har getts så kan jag med säkerhet säga att denna dam inte brytt sig om att ta del av informationen!

Det var bara bedrövligt att se och uppleva och jag var väldigt glad över att jag inte hade anmält någon av mina hundar! Vi och flera med oss gick till sekretariatet och klagade, ja för annars kan ju inte arrangören göra något åt det. Vi valde att gå dit efter bedömningen och när jag klev in och berättade att vi ville lämna in klagomål på en domare så suckade de bara och frågade om det rörde sig om ring 4? När jag bekräftade det så suckade de lite mer och konstaterade att vi inte var de första som anmälde och att de skulle skriva en rapport om henne. Det hoppas jag verkligen att de gör och att den rapporten kommer alla kennelklubbar runt om i landet till del så att hon ALDRIG mer blir inbjuden till Sverige!

Ja för så här ska det baske mig inte få gå till! Vi utställare betalar för att få en professionell bedömning av vår hund, vi lägger ner massor av tid och pengar på att göra i ordning hunden, ta oss till utställningen och så vidare och då är det minsta kravet man kan ställa att domaren är engagerad och påläst!

När den farsliknande bedömningen var slut så gick vi runt och shoppade lite. Jag skulle faktiskt ha några saker och hittade även det jag var ute efter. Som lite Omega3 olja till Kilo i en förhoppning om att få lite fart på pälssättningen, schampoo (äntligen har Boxadan börjat säljas igen och med rätt doft!!!!) och lite snask blev det visst också. Dessutom beställde jag foder?! De hade ett jätte erbjudande på Hallafoder som Anne, Cissi och jag bestämde oss för att dela på. Jag har egentligen inte tänkt byta foder till hundarna men tänker att vi kan blanda ut och testa detta eftersom det var näst intill gratis 😉

Resultaten från Tvååker denna dag blev så här

Bästa hane

  1. Ekespångs Öken Thar, cert, BIM
  2. Nallemajas Edvard Munk
  3. Nobelhills Alfa Apodis
  4. Berner Tunets Herrman

Bästa tikklassen

  1. Stora Brogårdens Lata Larura, cert, BIR
  2. Nöklebyåsens Yenna
  3. Bernerlyans Dawnstar
  4. Ramatuelle V´t Rijkenspark

bir och bim
BIR och BIM hundarna med den gräsligt oengagerade och oprofessionella domaren!

 

Gammal eller sjuk, hur avgör man det?

I dag åkte alltså Maxen och jag till veterinären efter att alla vovvarna ätit och rastat sig. Jag åker ju normalt till Norsholm men efter att de för två månader sedan ville ha betalt för en poliklinikavgift för att skicka ett urinprov på en hund som de har ungefär tre mil journal på så tröttnade jag och har faktiskt ingen lust att bidra med mer pengar till dem. I stället testade jag då att åka till en klinik som två veterinärer öppnat utan riskkapitalbolag bakom sig vid årsskiftet. Det visade sig vara ett lyckokast då jag fick stort förtroende för Susanne som en av veterinärerna heter. Hon känns rejäl och bra och framför allt, hon känns genuint intresserad av djur inte bara att operera eller liknande. Så även i dag hade jag bokat tid hos Susanne.

Jag hade tre saker jag ville ha kollat under vår bokade tid, öronen, ett blodprov samt att jag ville att Susanne skulle lyssna på hjärta och lungor.

Öronen ville jag alltså ha kollade då Maxen inte hör längre, eller han hör lite om det är ett väldigt högt ljud, typ om Kilo eller Odd skäller, men annars lever han numera i sin egen lilla bubbla 😉 Sist det hände hade han ju en rejäl öroninflammation, den här gången har det inte känts som om det skulle vara så men jag ville ändå kolla upp det så att han inte går och drar på någon skit i onödan. Öronen fick godkänt 😉 Trumhinnorna var hela, ingen direkt rodnad och inte så mycket smuts/vax heller. Lite gegga fanns dock men efter ett utstryk kunde vi konstatera att det inte var några bakterier i det. Med andra ord lär vi få leva med att Maxen är döv numera, inte jätteskoj så klart men inte hela världen heller.

Sen skulle vi ju ta ett blodprov och skicka till Frankrike och Antagene för att se vad Maxen ligger i för riskgrupp när det gäller Histiocytär sarkom? Nemas problemas, det är ju inte första gången Maxen blir stucken och han är som vanligt snäll som en ängel att hantera oavsett vad som ska göras eller vem som gör det mot honom ❤ Papper fylldes i och en kontroll av hans chip så klart för att säkerställa att det är rätt hund vi skickar ner blod ifrån 😉

Till sist ville jag ha en check på hjärta och lunga då jag upplever Maxen som lite flåsigare och lite mer tungandad än vad jag är van vid. För någon dag sedan hade han dessutom lite hosta och det fick hundhypokondriska Martinsson att bli lite nojig… Tung andning och eventuell hosta har vi ju dessutom dåliga erfarenheter av sedan Emil så när jag nu ändå var hos veterinären så var det ju lika bra att ta en check. Susanne lyssnade länge och väl på Maxen, så länge att jag var helt säker på att hon hade hittat något som inte var bra när hon till slut sa att det lät ju utmärkt?!

Det är svårt det här med äldre hundar tycker jag. Det är ju egentligen självklart att Maxen inte ska skutta runt och ha samma kondition och ork som tex Kilo. Men vad är egentligen symtom på ålder och vad kan vara symtom på en eventuell sjukdom? Jag vill så klart att Maxen ska leva i hur många år som helst till, men jag vill inte att han ska behöva lida och gå med något skit i kroppen som jag missar för att jag tror att det beror på ålder. Vad är ”okej” för en gammal hund att ändra i sitt beteende utan att man ska behöva misstänka sjukdom liksom?

Maxen är ju fortfarande med på lika mycket promenader som alltid, minst två timmar motion om dagen får han och Kilo. Oftare och oftare så lunkar han på bakom mig i stället för de vanliga 10 meterna framför, men det är ju aldrig så att han går hela promenaderna där bakom, mellan varven travar han förbi och framför allt på vägen hem så brukar de korta tjocka benen trumma på lite fortare. Olle hade ju samma fenomen man var mycket mer tydlig med att det berodde på att han tyckte att det var tråkigt att gå samma gamla rundor här hemma. Han segade och drog tassarna efter sig tills vi kommer halvvägs, sedan var han plötsligt längst fram 😉 Maxen har inte varit lika tydlig på samma sätt och jag har därför funderat på om han har ont någonstans eller om hjärta/lungor inte riktigt orkar med att syresätta eftersom han som sagt varit lite mer flåsig. Men jag hittar inget fel i hur han rör sig och han ömmar inte när jag klämmer/stretchar och nu med hjälp av stetoskop verkar även hjärta/lungor vara okej så jag får nog bara inse att det är ålder som gör honom lite mer lufsig än vad jag är van vid.

På lunchen i dag gick jag en lite längre runda med Maxen och Kilo. Maxen verkade vilja bevisa för sin nojiga matte att det minsann inte är något större fel på honom bara för att han är lite till åren kommen. Visst gick han lite bakom vissa stunder men han traskade på rätt bra framför också mellan varven ❤

Ja så nu lägger jag undan oron för Maxen, ett tag i alla fall och passar på att njuta lite extra mycket av honom!

böda
Gammal och pigg, det är väl det ultimata? Låt det få vara så länge än!

SH pre test för Maxens del också.

I dag har jag fått riktigt mycket gjort förutom att jag då också jobbat. Vädret har ju varit ruggigt och lite höstlikt med ca 13 grader så det passade bra att få lite gjort på eftermiddagen.

Det blev lite bakat här hemma. Blåbärsmuffins och så testade jag en ny småkaka, havrekaka med vitchoklad i, blev riktigt gott 🙂 Jag har även hunnit städa lite, tvätta lite och så klart tagit hand om hundarna. Odden har fått sina små promenader och jag tycker ju att han rör sig bättre och bättre, oftast i alla fall. För så blir jag pessimistisk och tycker plötsligt att han inte alls rör sig bra. Jag vet att det högst troligt är min hjärna som spelar mig spratt men den där gnagande oron finns ju där hela tiden.

Kilo och Maxen fick ingen promenad på lunchen, det fullkomligt började ösa ner när jag kom tillbaka med Odden så de fick nöja sig med att rasta på tomten och sedan gå in och lägga sig igen. På kvällen tog vi stället en lite längre runda för att kompensera. Det regnade visserligen då med bitvis men inte så farligt. Maxen tyckte inte att han luktade riktigt rätt och hittade rävskit att rulla sig i, grrr. Och som om inte den otrevliga lukten var nog så visade det sig att han även hade rullat sig över snigelslem. För den som inte vet det är snigelslem mer eller mindre omöjligt att få bort från pälsen. Det sitter som lim i pälsen samtidigt som det är slemigt och äckligt, urk. Det blev alltså både dusch och kamning av Maxen för att få bort det äckliga som han hade prytt sig med….

Ja för i morgon ska han dessutom till veterinären så det vore ju rätt otrevligt att lukta rävskit då. Vi ska kolla upp Maxens öron eftersom han inte hör. Det kan ju vara så att det är åldern som gör att han numera bara hör väldigt höga ljud, men med tanke på förra vårens plötsliga dövhet som berodde på en rejäl öroninflammation så åker vi nu in och kollar i alla fall. Öronen ser rena ut och luktar inte men tar jag en topps och petar lite längre in så får jag alltid ut gegga så det kan mycket väl vara så att öronen ”satt igen sig” igen. Jag har naturligtvis försökt att använda öronrens för att få ordning på det men har alltså inte lyckats.

Dessutom fick jag i dag klart att jag kan skicka in ett test på Maxen till Antagene angående Histiocytär sarkom gratis 🙂 Den franska bernerklubben vill nämligen ha in prover på gamla hundar och bjuder på själva analyskostnaden så jag erbjöd mig att skicka in på Maxen om de ville och i dag fick jag klart att det ville de. Helt gratis blir det visserligen inte eftersom jag får stå för kostnaden för provtagningen själv men det tycker jag känns helt okej, det blir ju bara ca 1/3 del som jag behöver stå för då. Det passar ju dessutom utmärkt eftersom vi som sagt ändå ska till veterinären i morgon. Det är ju lite spännande att se vad för resultat han kommer ut med? Han borde ju ha ett A kan man ju tycka men det vore ju mer intressant om han hade ett C när han nu ändå har blivit så gammal. Som sagt spännande att se resultatet när det kommer om några veckor.

Siri_20150514_009
Maxen skiter fullständigt i något testresultat men matte tycker att det är lite spännande och dessutom känns det bra att bidra till fortsatt forskning 🙂

För övrigt anmälde jag båda nakenfisarna här hemma till Byske i dag. Ingen av dem kommer hinna klä på sig på en månad men skit samma! Kilo har ju aldrig varit i päls när det gäller just Byske och Maxen ska väl avsluta sin karriär där har jag liksom tänkt. Jag skulle ju gärna ställa Odden också men vet inte om det är rimligt att tro att vi ska kunna fixa det? Dessvärre går anmälan ut dagen innan vi ska till Krister så jag kanske chansar och anmäler honom, det är ju inte värre än att jag skänkt klubben 220 kr i värsta fall 😉

Pussel

Jag jobbar hemma den här veckan och kommer nog att delvis göra det kommande veckor också. Det har helt klart sina fördelar, som att man kan äta frukost och jobba samtidigt, att man kan sitta i myskläder med datorn i knät hela dagen och framför allt, att jag kan ha hundarna omkring mig hela tiden även ”på jobbet” 🙂 Sen finns det så klart nackdelar också. Som att jag ibland saknar information och den bara finns på mitt kontor… att jag vill använda program som jag bara kommer åt via jobbdatorn osv. Just den här veckan har jag dock inget val, strömmen är bruten på jobbet då man byter ställverk så vare sig dator eller telefoner fungerar, därav hemmajobb.

Den här sommaren åkte jag på att lägga schema för nästa läsår. Jag har lagt många scheman tidigare i mina dar, fast då på bensinstationer och det är långt i från lika många personer inblandade då 😉 Att lägga schema är ungefär som att lägga ett pussel som man inte har en aning om hur det ska se ut när det är färdigt 😉 Jag måste ju erkänna att det är ganska skoj, att vrida och vända på bitar och försöka få det att gå jämt ut. Samtidigt är det extremt frustrerande mellan varven. I dag har jag brottats med en historielektion som bara inte gick att hitta någon bra lösning för. Antingen krockade det för eleverna eller så blev läraren dubbelbokad, båda alternativen lika värdelösa. Det tog mig faktiskt närmare 4 timmar att hitta en lösning som jag blev skapligt nöjd med, tur att jag sitter bekvämt i soffan när det tar sådan tid 😉

Hundarna är ju vana att sova på dagarna när vi jobbar och det är ungefär vad de sysslar med nu när jag jobbar också. På förmiddagen fick de dock varsitt märgben att gnaga på och på lunchen fick de lite promenader. Odden fick en av sina korta i ösregn 😦 Så när jag skulle ta ut de andra två drog jag på mig regnkläder och naturligtvis slutade det att regna 10 minuter efter att vi gett oss av. Nåja det var ju blött i skogen ändå så regnbyxorna fyllde sin funktion och regnjackan också visade det sig för den fyllde jag med kantareller 😉 Det är inte klokt vad kantareller det poppar upp i skogen nu och jag har ju en mani och kan bara inte passera dem. Odden är duktig och sköter sig fint när jag rastar de andra två, att vara ensam hemma är inga bekymmer för honom, skönt!

Jag är fortfarande lite bekymrad över att det finns kvar lite svullnad hos Odden. Han är dock helt opåverkad av det vad jag kan se. Nästa vecka ska vi ju som sagt tillbaka till Krister på återbesök. Det är då 3 månader sedan operationen (nr1) och Krister vill alltid titta på hur det ser ut 3 månader efteråt säger han. Jag vet inte om han bara tänkt att titta och klämma men jag är nog lite inne på att vi ska ta en bild men vi får väl se. I kväll har jag i alla fall tänkt åka bort till Bleken och vattentraska Odden igen.Vattnet borde vara lite svalare än i lördags så då borde svullnaden kylas ner lite. Ja och för att förtydliga, det är väldigt lite svullnad men jag vill så klart att det ska vara noll svullnad. Herregud jag kommer bli fullständigt fixerad vid armbågar efter det här… Odden fortsätter att vilja röra på frambenen i alla fall och de är ju positivt, om han hade ont skulle han ju inte veva med frambenen i tid och otid tänker jag 😉

tre
Våra tre musketörer ❤

Det går inte att sticka under stol med att vårt nuvarande hundbestånd gör mig lite orolig mellan varven. Maxen är ju faktiskt gammal, har vi otur kan det gå väldigt fort, men det hoppas vi så klart inte på, utan vi hoppas att han hänger med länge än. Odden med sina ben blir jag också förtvivlad över mellan varven, tänk om han aldrig blir bra? Jag kommer inte fortsätta att operera honom i all oändlighet, han måste blir bra och kunna leva ett fullt hundliv, annars är det ju ingen vits att utsätta honom för den här påtvingade vilan hur ont det än skulle göra i mitt hjärta att ta ett hemskt beslut. Kilo är 3½ och vad vi vet frisk som en nötkärna (ta i trä) så jag hoppas verkligen att han fortsätter på den inslagna banan! Det är inte utan att jag börjar fundera på nästa individ som ska in i vår flock. När Olle hastigt lämnade oss bestämde jag mig för att vi aldrig skulle ha mindre än två hundar, att komma hem till ett tomt hus är nämligen inget jag någonsin vill behöva uppleva! Samtidigt gillar jag inte att ha hundarna för tätt i ålder, det gynnar vare sig mig som ägare och som ska uppfostra eller för den delen hundarna. Inte heller kan vi ha hur många hundar som helst, tre är det perfekta antalet för mig/oss. Men för att hålla oss till tre måste vi i perioder hamna på både två och fyra individer mellan varven. Ja det är som att lägga pussel det här med…

Operation numer 2

Då var operation 2 gjord, skönt!

Även denna gång var Krister nöjd med resultatet och han är ganska säker på att den här vänstra armbågen inte kommer ställa till några bekymmer i framtiden. Den här gången fick jag se en film av ingreppet som var helt gjort med artroskopi, häftigt och väldigt läskigt. Att se en stor tång gå in och ”röja” runt i leden är läskigt värre, att tången i sig är väldigt liten är inget man kan förstå eftersom allt på filmen var uppförstorat ca 100 gånger. Jag är glad att det här nu är gjort och att vi förhoppningsvis kom in i tid så att det här kan bli bra inför framtiden.

Nu väntar 2 veckor med stillhet, hur nu det ska gå till? Sen hoppas vi att vi får klartecken att påbörja rehab så att vi om några månader kan lägga det här bakom oss.

Jag har fortfarande svårt för att förstå hur illa det här ändå var? Från att ha rört sig med en vid front till att nu vara opererad i bägge armbågarna, det känns helt overkligt. Jag är som sagt glad över att jag denna gång fick hjälp i tid. Med Uno kom jag ju faktiskt in ännu tidigare, men då fick vi ingen hjälp, för ens det var för sent…

op 5
Hemma efter första operationen. Ett rejält bandage som vi bråkade mycket med första veckan. Andra veckan körde vi på ett Back on Track skydd i stället och både vi och Odden var betydligt mer nöjda med den lösningen.

op 3
Ja, så här ser höger armbåge ut efter operation… Tror bilden är tagen två dagar efter själva operationen.

op 2
N
ärbild på operationssåret på höger armbåge.

op 4
Odden på väg till jobbet 😉 Första tiden efter operation fick det bli badring på så att han inte skulle komma åt att slicka eller riva loss bandaget. Något som inte på något sätt hindrade vår pyssliga lilla valp. Badringen lyckades han åla sig ur och bandaget rök all världen väg…

op 6
Operationssåret på vänster armbåge från i dag. Betydligt mindre och på insidan av benet i stället för som på höger sida på utsidan.

armbågsskydd redog
Vi har lånat armbågsskydd, dessa är från Redog och sitter faktiskt helt okej. Det fiffiga med dem är att de fästs ihop över ryggen så att de inte kanar ner! Eftersom bägge armbågarna  nu är opererade så känns det bra att kunna ha på stöttande skydd både när Odden ska ut och rasta och inne där han får röra lite på sig.

Jag lär mig mycket på vägen och jag saknar fortfarande mycket information. Steg för steg tar vi oss igenom detta och jag hoppas verkligen att utgången blir så bra som jag hoppas.

Behöver jag säga att jag är oerhört glad över att vi har så strikta regler för avel på ed i Sverige? Nä tänkte väl det! Oddens föräldrar är båda fria men anlagen finns där, så är det bara. Enligt mig är det att spela rysk roulette med valpköparna när man väljer att använda belastade föräldrar. Det finns en orsak till att vi har färre belastade hundar i Sverige än i våra grannländer, låt oss fortsätta att ha det på det sättet!

För min och Oddens del spelar inte det här någon roll, om han blir frisk så är det enda han behöver avstå ifrån att gå i avel, och eftersom jag inte köpt honom med tanke på avel så är ju inte det något problem. Odden ska förhoppningsvis bli min framtida tävlingshund, lydnad, freestyle, spår kommer om inga komplikationer uppstår att fungera utmärkt och då har både jag och Odden en rolig tid framför oss! Ja för jag köpte honom ju för att få en till bästa kompis och det fixar han fint att vara även med två opererade armbågar ❤

Jämför du priser hos olika veterinärer?

Ja det vore väldigt intressant om några kunde tänka sig vara snälla och svara på frågan om ni brukar jämföra priser hos olika veterinärer?

Det är ju ingen hemlighet att veterinärvårdspriserna ökar och ökar rejält. Det beror så klart på flera saker och det finns säkert en hel del man kan tycka om det. Själv känner jag mig lite uppgiven, det är svårt att som ensam djurägare påverka särskilt mycket men jag gör i alla fall så gott jag kan.

För rutinsaker, vaccinationer och avmaskning inför resa t.ex, ringer jag numera runt och kollar pris helt enkelt, det kan verkligen skilja helt vansinnigt mycket beroende på vart men vänder sig. Ja och det är ju långt i från samma ställe som alltid är billigast, för då hade man ju lätt vänt sig dit direkt, nä det den ena veterinären är jättebillig på är den andra svindyr på och så tvärt om när man kommer till något annat. Det är klart att jag som djurägare vill komma undan som billigt som möjligt men sedan kommer man ju till nästa faktor, jag vill så klart ha bra och kvalificerad hjälp dessutom.

Jag vill kort och gott ha ”min” veterinär som jag har ett fungerade samarbete med. Problemet kan ju dock vara att ”min” veterinär inte alls jobbar på det stället där det är billigast priser och hur ska jag då kunna påverka? För akuta eller långvariga saker väljer jag att vända mig till den veterinären som jag känner mig trygg med även om jag kanske får betala en slant mer för det. Men för mera rutinsaker brukar jag alltså ringa runt och kolla priser.

Ja och det skiljer som sagt. Härom sist skulle jag kolla vad en eventuell speciell vaccinering inför en utlandsresa skulle kosta. Vaccinet skulle ges tre gånger inom några veckor och är ju en väldigt enkel sak för djursjukhusen att få in pengar på. Skillnaden på den här vaccinationen var rejäl, dyraste stället skulle ha 2340 kr och billigaste ville ha 1650 kr, en skillnad på 690 kr, för exakt samma sak?

Att avmaska inför utlandsresa är också en sak som kan skilja enormt på. Jag vet en vän som fick betala över 400 kr för att få stämpeln i passet på sin hund (?!!), själv brukar jag få betala 190 kr hos den lokala veterinären här i Finspång, fortfarande dyrt kan jag tycka men ändå halva priset mot vad min vän fick betala för samma sak?

När Olle för flera år sedan drabbades av borrelia gång på gång ville jag bara ta prover och skicka på analys, inga undersökningar eller något annat utan bara ett blodprov. Att det inte går på försäkringen när man gör så fick jag raskt veta av varje klinik jag ringde till, men alltså det är väl ändå mitt val om jag vill betala för ett prov själv eller inte? Att de ska upplysa om att jag inte kan få ut något på försäkringen må väl ändå vara en sak och förmodligen helt rätt (även om det blev rätt tjatigt) men på något ställe vägrade de att uppge pris för provtagning, jag var inte välkommen om de inte fick göra en undersökning av hunden också? Redan då, för säkert 7-8 år sedan skilde sig priserna för detta ganska mycket. Jag har för mig att det var runt 500 kr skillnad på att ta detta blodprov mellan dyraste och billigaste kliniken? Sen kan man ju verkligen ifrågasätta varför ett enkelt blodprov inte ska ersättas av försäkringen om det är så att provet visar på det ägaren misstänkt? Om det inte gör det är det väl helt rätt att inte ersätta men om ägaren har ställt rätt diagnos har ju ägaren faktiskt genom att vara lite om sig och kring sig sparat en slant åt försäkringsbolaget och genom det även åt alla försäkringstagare, det borde väl uppmuntras?….

Något annat som jag brukar vara petig med är det här med jouravgifter. För ett tag sedan när Maxen hade en UVI igen och jag kände att jag inte fick någon ordning på den så ringde jag för att få en tid. Jag fick en tid samma dag då sköterskan i telefonen tyckte det lät brådskande. Visst ville jag ha hjälp så fort som möjligt men så bråttom så att jag är villig att betala den högre avgiften bara för att jag får komma samma dag ansåg inte jag att det var. Eftersom djursjukhuset uppenbarligen hade ganska lugnt den aktuella dagen så erbjöd jag mig att komma samma dag, men betala extra tänkte jag inte göra, det gick de med på utan att protestera, det blev ju en vinst för dem med mot att stå utan patient.

Generellt känns det som att vi djurägare är lite för flata, vi ifrågasätter inte veterinärerna och vi bråkar aldrig om priserna. Eller är det bara jag som har fått en felaktig uppfattning om att vi djurägare är flata? Hur brukar du göra med andra ord?

988909_10202722879832200_7293658132819625086_n
Åker vi till veterinären med det käraste vi har så vill vi så klart ha bra vård, men betala för det är inte lika skoj… 😉

För få

Det är väl märkligt att semesterdagarna alltid är för få?

Jag sitter och försöker få ihop dessa ynka dagar med allt jag vill göra i år, det går så där… England kostar semesterdagar, om/när vi kommer i väg till Italien kostar det semesterdagar. Att åka till Öland kostar semesterdagar, Byske kostar semesterdagar och att vandra kostar semesterdagar. Om man sedan skulle önska göra något mer så börjar det bli knapert med dagar… Att jag dessutom vill ha semester under perioder då min arbetsplats inte tycker att det är lämpligt gör inte det hela lättare att planera.

Jag har ju aldrig förstått varför man vill ha semester i enbart juli? Jo visst kan vädret vara bra, men så jäkla mycket bättre brukar det då inte vara. Dessutom får man trängas med alla andra semesterfirare, betala dubbla priser för att det är högsäsong och aldrig vara i fred. Nä inte min önskesemester på något sätt.

Dessutom ska det ju helst sammanstråla med Henriks semester. Just nu tänker vi nog att det blir midsommar på Böda i år igen 🙂 Semester veckan efter för att kunna vara kvar några dagar extra och sedan avsluta den veckan med att åka till Grövelsjön och vandra. Sen blir det några veckor jobb för oss båda innan vi försöker få till lite mer semester.

Att försöka klämma in en vandring uppe i norr har vållat mig en del bekymmer men så började jag fundera på om jag kunde lägga den i samband med Byske? Jag ska ju ändå norrut, varför inte slå två flugor i en smäll? Tanken är att vandra först, ta tåget söderut och så låta Henrik plocka upp mig och hundarna på en lämplig station, ja såvida han inte blir helt betagen av vandring i juni och vill hänga med till lappland också, fast det räknar jag nog inte med 😉 Ja den lösningen tål att fnula vidare på. Jag hoppas ju att Hanna vill med på den vandringen så det gäller ju att det tidsmässigt även funkar för henne då. Men i värsta fall kan jag ju vandra solo igen, det funkade ju faktiskt fint.

Sen skulle jag ju inte vara ledsen om jag hade några dagar kvar till hösten så att man kan hitta på något spontant eller ha möjlighet att göra en stugtur i södra fjällkjedjan till exempel. Ja som sagt, semesterdagarna är på tok för få för det finns alldeles för mycket skoj att göra.

neptuni åkrar kilo
Kan ju verka tråkigt att återvända till Öland hela tiden men nä, det finns alltid nya platser att upptäcka och gamla godingar att njuta av igen 🙂 Här är det Kilo som får posera nere vid strandkanten vid Neptuni åkrar, en favoritplats för just fotografering.

Något som är trevligt är i alla fall att det nu är helg. Det känns bra efter en jobbig fredag på jobbet….

När jag kom hem var det faktiskt  helt okej väder så jag bytte raskt om och gav mig av ut i skogen. Det är så skönt att hinna gå en ordentlig tur när man kommer hem efter jobbet innan det blir mörkt. Pigga glada hundar och skapligt väder, det är en bra start på helgen det!

Nu hoppas jag att helgen kan bestå av härliga promenader, trevlig skidåkning på tvn, och lite lugn och ro för att ladda inför nästa vecka 🙂

Foder, dyrt tycker jag.

Det här med foder till hundarna kan man ju bli tokig på! Att rådfråga känns närmast hopplöst då det som funkar på en individ inte alls behöver funka på en annan. När man sedan hittar ett foder som funkar för hunden så kan man i stället reta ihjäl sig på priset! Hur tusan kan en säck hundfoder kosta så vansinnigt mycket?!

Här hemma är det tre olika sorters foder till tre hundar som gäller. Maxen äter ett veterinärfoder, Specific CCD, som ju då ska motverka att han återigen drabbas av urinstenar. Fodret verkar i alla fall smakrikt för alla tre hundar är intresserade av detta foder, fast eftersom både Kilo och Odd är matgalningar så kanske det inte är någon riktigt bra värdemätare 😉 Men Maxen är ju kinkig med maten och han äter faktiskt fodret med hyfsad aptit även om han har perioder då det är si och så med ätandet…

Fodret är däremot vansinnigt dyrt! Över 800 kr hos veterinärerna och då för 15 kg, vilket är ungefär en månadsförbrukning för Maxen. Oftast beställer jag därför hans foder via någon av foderbilarna, Vetzoo, brukar funka bäst för oss. Där kostar en säck 799 kr men titt som tätt får vi en 10% rabatt erbjudande därifrån vilket jag så klart utnyttjar då. Ska jag vara ärligt så letar jag konstant efter olika rabatterbjudande på hans foder och när jag hittar något slår jag till. Sist var jag hos veterinären på föreläsning och då var det 20% rabatt på just Specific så då slog jag så klart till på två säckar. Men ärligt 800 kr för 15 kg foder, är det vettigt?!

Kilo äter i alla fall billigt 🙂 Han äter Doggy extra aktiv som är ett högenergifoder och som han funkar bra på, gott är det tydligen också men det tycker ju han om allt…. 😉 Här handlar jag av en liten, hyfsat lokal leverantör som gett mig ett bra pris. 375 kr för en 18 kg säck, tack för det! Kilo som äter betydligt mer än Max kommer ändå undan med nästan halva kostnaden per månad, galet! Kilo äter mellan varven även färskfoder och då i form av Fodax. Det är skapligt billigt i jämförelse med många andra färskfoder och har fungerat bra på mina hundar som jag kört det på.

Odden äter Pro Plan för tillfället och kommer få fortsätta med det några månader till innan jag fasar över honom på till att börja med Doggy extra aktiv. Förhoppningsvis passar det fodret även honom. Här är priset 659 kr för 14 kg, hutlöst säger jag! Hittills har jag kunnat hitta fodret till rabatterade priser genom olika erbjudanden men som sagt galet höga priser är det!

Jag begriper faktiskt inte vad det är som gör att hundfoder ska vara så förbaskat dyrt? Det är ju inte direkt oxfilé som malts ner. Fick jag önska skulle jag gärna köra bara färskfoder till mina hundar men det funkar tyvärr inte. Vi är alldeles för ofta på resande fot för att det ska vara smidigt så därför kör jag färskfoder vissa mål i stället. Maxen ska ju helt bara äta sitt foder och inget annat (alltså inget godis eller några ben heller utan enbart sitt foder). Så strikt är jag dock inte utan han får både snask och ben mellan varven, men färskfoder brukar jag inte ge honom. Odden som växer håller jag inte på att mixtra med, han får sitt foder och i stort sätt inget annat. Fast när vi tränar får han så klart snask fast oftast duger det med hans foder även som träningsgodis, han är en matskadad liten valp till mattes stora glädje 🙂 Lite ben får han ju också, men än så länge har han inte fått något färskfoder och det kommer få vara så ett tag till. Fast rannsakar jag mig själv så måste jag ju erkänna att han även äter en del annat. Han är som sagt matskadad och tuggar glatt i sig gurka, äpplen och andra grönsaker och det tycker jag nog att han kan få göra.

mat
Mat är gott tycker Odden!