Dagarna som går, det är livet va?

En blogg i månaden kanske man kan plita ner i alla fall. Grämer mig lite att jag inte får tummen ur oftare, jag gillar att kunna gå tillbaka och se vad vi har gjort men det blir ju lite svårt om jag inte skriver något 😉 Det händer ju saker i alla fall även om jag inte skriver och en del saker kan man ju passa på att få på pränt när man nu är i gång.

Odden hade en rejält bakslag för ungefär en månad sedan. För första gången på länge skulle Henrik åka hem på lunchen till hundarna. Allt hade varit som vanlig när jag var ute med dem på morgonen och mina svärföräldrar hade inte sett något konstigt när de var ute med hundarna på förmiddagen. Hundarna satt sedan i hundgården tills Henrik då kom hem och där har något hänt? Odden var i alla fall trebent när Henrik kom hem och han ringde så klart till mig som fick åka hem. När jag kom hem var Odden dock inte alls trebent men halt var han, han stödde dock på benet. Jag hittade inget speciellt på honom så efter att han fått kissa av sig så fick hundarna gå in och så åkte vi och fortsatte jobba. När jag kom hem på eftermiddagen hoppades jag mötas av bara en lite stel Odd men nä, nu var han verkligen trebent?

Med mycket möda fick jag ner honom för trappen och ut på tomten för att se om han liksom kom i gång om han fick röra lite på sig men nä, höger fram ville han helst inte stödja på alls. Han kissade i alla fall och sedan fick jag med stor möda upp honom för trappen och in i huset igen där jag stängde in honom i vardagsrummet. 1000 tankar hinner ju fladdra genom skallen så klart men jag bestämde mig för att försöka vara lite lugn för en gång skull och avvakta till dagen efter. Odden visade att han hade riktigt ont då han till och med pep till vid två tillfällen och han är normalt inte en hund som säger något. Kvällen gick, Odden låg mest där på vardagsrumsgolvet och jag tog in även Kilo dit eftersom Odden är lugnare när han får vara en del av flocken och inte vara utestängd. Vid halv tio på kvällen sa jag åt Henrik att vi måste försöka få ut Odden och kissa igen, vi får hjälpas åt att få ner honom för trappen. Döm av min förvåning när Odden då reser på sig och helt plötsligt använder benet? Utan några bekymmer går han fram till dörren, tar sig ner för trappen och tycker att ett litet rejs på gräsmattan skulle vara trevlig??

Ja nu fick han ju bara kissa och bajsa och sedan gick vi in. Morgonen efter syntes lite stelhet men ingen direkt hälta fanns kvar och sedan har han sakta återgått till att vara som vanligt igen? Vad det var vet i tusan? Helgen efter såg vi alla fall till att snygga till och göra i ordning hundgården ordentligt. Jag städade ur den, vi la dit störres stenar där hundarna grävt hål och fyllde igen och fixade till så att de inte gick att gräva under trappen länge.


Mattes olycksfågel Odd

Hur konstigt det än låter så har Odden alltså efter det här blivit bättre och bättre och vi har till och med börjat ha honom lös igen på promenaderna. Inte alla promenader och inte helt tiden men efter att ha varit kopplad sedan i oktober är det så klart oerhört skönt för både Odden och oss att vi nu kommit så långt i rehaben att vi kan ge honom lite frihet igen ❤ I går gick vi 5 km runt sjön här hemma vilket är en ganska kuperad runda och Odden var lös tillsammans med de andra. Det funkade fint och det är så skönt att vi är på väg mot ett normalt liv igen.

Helt bra kommer han ju aldrig att bli Odden, men han ska så klart få vara hund och få vara med som alla andra, annars är det ju inte mycket till liv. Nu ska vi fortsätta att bygga lite muskler, stärka senan och bygga upp kondition igen så kanske målbilden av en lösspringande Odd på stranden i Böda till midsommar faktiskt kommer att bli sann!

En sväng till Sundsvall/Ljusdal blev det över påsk. Svenskvinnarutställning på långfredagen där Kilo blev avtackad som 5:e bästa hane. Slappt på lördagen i Ljusdal med strålande sol och sommarvärme. Lite opraktiskt att vi denna helg hade 6 hanar och 2 tikar, som båda löpte… Jaja det gick det med. På söndagen var det special utanför Timrå och den var verkligen inte välbesökt? Litet monster gjorde debut och var sorgligt nog ensam bernervalp. Han skötte sig dock med den äran och gjorde allt matte bad honom om. Pappa Kilo blev 3:e bästa hane så han skötte sig även han.


Best på sin debut. Älskar hans svansföring!
Foto AnnCatrin Uppfeldt

Tisdagen efter påsk tog jag en semesterdag och åkte upp till Stockholm och kiropraktor Eva. Alla tre stora grabbar var inbokade på varsin behandling, lika bra när man nu ändå åker liksom. Kilo var först ut och han var ju hos Eva precis innan jul senast. Efter en parning i februari såg jag tecken på att allt inte var helt rätt hos Kilo, han har tex inte så gärna velat hoppa in i bilen själv utan velat ha hjälp. Lite låsningar i höften på båda sidor fanns men främst en ordentlig låsning i övergången bäcken-svans. Eva lossade på det och så här två veckor senare hoppar Kilo enkelt in i bilen igen.

Odden var nästa hund ut och hans kropp är ju som den är. Dock har den efter bakslaget och 10 timmars hältan som jag nyss skrev om tagit några ordentliga steg framåt igen. Odden visade sig ha en ordentlig låsning i höger bäcken? Det har inte jag märkt något av men Odden skrek faktiskt till och med till när Eva var där och kände första gången så nog var han påverkad där alltid.

Frisken var sist ut och han hade jag bokat åt eftersom han för någon månad eller två sedan började passgå en massa. Det brukar han inte göra på det sättet och även om det efter några veckor försvann så tyckte jag att en kolla kunde vara på sin plats. Men Frisken är vad han heter, frisk så han fick bara lite laserbehandling i förebyggande syfte.

Frisken får laserbehandling på ryggen i förebyggande syfte av Eva.

Under sista veckan i april ägnade jag kvällarna åt att fotografera hundar vid ett magnoliaträd i Finspångs slottspark. Alltså det är ju så vackert! Nu fick jag även möjlighet att öva lite på andra hundar än mina egna vilket är skoj.

Besten med de vackra magnoliorna, så fina!


Frisks mamma Emmy förevigades en av kvällarna, söt som en liten pralin

En söndag tog jag ledigt från både hem och hundar och åkte till Bronäs utanför Katrineholm och ägnade dagen åt att fota lure coursing. Det är faktiskt skojigt men jäkla svårt. En del bra och en del betydligt mindre bra foton blev det 😛 Den här är jag dock riktigt nöjd med, tyckte att den blev riktigt häftig!


Två afghaner har precis startat sitt första lopp. Jag är verkligen inte någon vinthundsmänniska men afghanerna är oerhört fräsiga att fota när de springer, bara en massa päls som kommer fladdrande över gärderna.

Vi spårar lite också. Frisken och Best går på årets spårkurs och Frisken visar varje gång att han minsann kan det här med att spåra. I går hade vi med oss spårledare Sören på Friskens spår och han konstaterade att Friskens spårning mycket väl håller för ett första pris i öppenklassen. Vi kanske ska försöka oss på ett sådant då? Vi får se om domaren har några tider?

Besten fattade ju nada första gången vi var och spårade, det var bara konstigt och äckligt alltihopa. Klöven däremot blev han ju oerhört förtjust i och högg direkt 😉 Andra gången fick han synretning och då trillade poletten ner och sedan testade vi samma sak två gånger hemma med lika lyckat resultat. I går var det tredje tillfället på kursen och Besten fick synretning även denna gång men fick nu vänta innan han fick gå på spåret, skittråkigt sa han och visade tydligt att han ville gå efter och hämta klöven som de slarviga människorna hela tiden tappar bort 😉 Efter en stund fick han ju då gå spåret och jodå, det ska nog bli spårhund av honom också för han fixade både att spåra och ta en vinkel nu 🙂

1:a maj var vi på en liten inoff i Motala Besten och jag. Där fick vi träffa syskonen Bingo och Bonnie också 🙂 Alla tre småttingar skötte sig med den äran och lät sig villigt kollas igenom av domaren och sprang fint i ringen 🙂 Den här pälsfarmorn är mycket stolt!


Best, Bonnie och Bingo 🙂

I dag har vi något så ovanligt som en helt oplanerad dag?! Lite häng i skogen och lite pyssel här hemma får det väl bli, dags att sätta fart nu alltså 😉


Fyrklövern där de trivs bäst, i skogen 🙂

Annonser

Besten

Ja nu har ju Besten bott lika länge hos oss som hos uppfödaren så nu kan man väl börja säga att vi känner varandra.

Första bilderna jag fick se av valparna fick jag en känsla direkt om och det blev ju slutligen den valpen som följde med oss hem. I bland undrar ju folk hur man väljer valp och varför man väljer just den individen man gör. Naturligtvis tittar jag på hur hunden är byggd och ser ut exteriört men till största del så är det ju ändå en känsla man följer, en känsla av att just den individen skulle passa tillsammans med mig. Jo vi är ju fler i familjen men även om husse så klart är viktig så är det ju jag som har det stora hundintresset och gör mest tillsammans med hundarna, det är alltså jag som väljer 😉


Liten sötnos ca 9 veckor

Besten är en glad lite skit, ett litet sött monster som jag säger. Pigg och framåt och än så länge ganska enkel att ha med att göra. Lite hyss har han redan hittat på, han är ganska påhittig när det är något han vill. En tub svart skokräm snaskade han tex i sig för några veckor sedan och härom dagen exploderade tydligen ett bregottpaket fullständigt utan att Besten har en aning om hur det gick till… 😉 Klättra är också en talang han tydligen besitter så just nu håller vi på att stävja så att han inte lyckas med sina klättringsförsök och framför allt att det inte ger utdelning i form av ätbara saker.


På tur i skogen och bland har matten tur och han är stilla en sekund eller två.

Det enda vi annars egentligen verkligen tränar på är inkallningar, att han ska komma när jag ropar. Oftast fixar han det jättefint och kommer i full fart när han hör sitt namn, men i bland är ju störningarna lite väl svåra och man får påminna honom. Lite ögonkontakt har vi tränat och det snappade han fort, helt enkelt för att han är så matglad. Han slår gärna knut på sig för att få en godbit hur liten den är må vara 😉 Matglada hundar är ju lätta att träna så det gör då verkligen inget. Nu ska vi dock lägga lite krut på att få honom att förstå stanna kommandot. Helt enkelt för att det är ett oerhört praktiskt kommando att hunden kan. Små korta stunder kan han så klart redan nu sitta och stå stilla men han har ingen förståelse för kommandot stanna så det har jag tänkt att han ska lära sig nu. Om inte annat är det ju oerhört praktiskt att kunna just stanna när jag ska fota 😉


Ligga still? Tja då får man lägga honom på ett bord eller likande så att han inte kan ta sig någonstans 😉

I lördags var Best på sitt första kurstillfälle, viltspårkursen. Det gick inte alls, det var ju faktiskt jätteläbbigt med en massa blod där i skogen 😉 Han vädrade så fint och visade att han visste åt vilket håll spåret gick man att följa det, nä tack sa Besten, det kunde ju vara något monster som skulle anfalla honom där bakom busken. Nåja vi lockade med honom fram till klöven och den var ju mer än trevlig däremot. Klöven bar det lilla monstret glatt tillbaka till grillplatsen med en stolt min och ville väldigt ogärna släppa den. I går testade vi att göra en synretning för Besten med klöven för att se om han kopplade ihop den trevliga klöven med det läbbiga blodet. Det verkade han faktiskt göra för han följde bitvis spåret ganska noggrant. Bitvis var det fortfarande lite läskigt men det var precis lika häftigt att hitta klöven igen.

Debut i utställningsringen ska Besten så klart också få göra. Rasspecialen i Sundvall passade bra i tid så dit är han anmäld och det blir debut, vi får väl se vad han säger om det. Vi har övat lite tandvisning här hemma och Besten är precis som pappa Kilo och gillar inte alls att någon tar om nosen på honom, men med lite mutor börjar han nu förstå vad det är jag vill att han ska acceptera och göra så snart kan vi låta andra börja göra samma sak med honom. Tänderna har förövrigt börjat sitta löst nu och en tand har ramlat ut redan. Jag sticker inte under stol med att det är skönt när de där sylvassa gaddarna bytts ut mot lite mer snälla permanenta tänder!


10 veckor


16 veckor, det går ruskigt fort!

Det vi annars behöver ta tag lite i är ensamhetsträningen. Att vara ensam tillsammans med de andra eller bara någon av de andra hundarna är nemas problemas, inte heller att vara ensam med någon av oss tvåbenta utan sina brorsor är något problem men att vara helt ensam tycker Besten är ganska onödigt. Så det tränar vi lite nu och då, korta stunder för att han ska lära sig att det inte är farligt eller jobbigt. Faktiskt är han den enda hunden vi hittills haft som gör någon sak av det, men då får vi helt enkelt bara träna honom lite mer och göra honom trygg i det.


Stor pojke nu 😉

Ja det ska bli skoj att se hur Besten utvecklar sig vidare och hur han kommer bli som vuxen grabb.


Går sina egna vägar

När hoppet återvänder

Odden, min Odden.

Följetongen med Odden fortsätter och från att runt nyår känna mig full av ångest och inte se någon utväg till hur vi skulle kunna få tillbaka Odden i normalt bruksskick till att i dag 2½ månad senare åter ha fyllts med hopp om att vi faktiskt ska få ordning på honom, det är verkligen en berg och dalbana.

I januari fick vi ju den troliga diagnosen senskada på en sena som fäster i armbågen och mellanhanden typ. Så från att ha gått korta promenader på mjuka underlag övergick vi till att gå fortsatt korta promenader men på hårt och plant underlag. Snö och is hade vi i januari men tacksamt nog försvann båda sakerna i början på februari vilket har gjort att motionen av Odden har fungerat betydligt bättre. Viktigast under den här tiden har varit att Odden inte får halka eftersom det riskerar att ”slå upp” skadan igen. Jag har nog aldrig tidigare varit så glad över att vi haft en ganska snöfri vinter. Vidare har det alltså varit viktigt att gå på hårt och stabilt underlag. Mjuka skogsstigar, bye bye liksom… Att traska på asfalt är ju verkligen inte något skoj men om det är vad som krävs för att få ordning på hunden så gör man ju så klart det.

Ja och tro det eller ej men det har fungerat! Runt nyår var ju Odden verkligen rejält halt från och till och även när han inte var ordentligt halt så kunde man ändå se tydliga avlastningsmönster i rörelse. Sedan v 7 har Odden varit helt ohalt och vi har sakta men säkert ökat på motionen från ca 30-40 minuter om dagen till i dag mellan 60-90 minuter. Det känns helt ärligt mer eller mindre som ett mirakel och nu lever faktiskt hoppet om att Odden ska kunna gå normala promenader om några månader igen och ingen är gladare över det än jag så klart!

Jag har nu sakta under två veckors tid låtit Odden få hänga med på en normal promenad vissa dagar. Visserligen den kortaste varianten jag har som tar ca 40 minuter men ändå. Odden är så klart oerhört nöjd om än helt oförstående till varför han måste vara i koppel? Kilo och Frisken är också nöjda, de har utan tvekan saknat och tyckt att det är konstigt att Odden lämnas hemma när vi ska gå någon längre promenad. Ja och jag är så klart mer än nöjd över att vi kan börja återgå till mer normala rutiner och att det funkar utan att Odden mår dåligt av det. I går fick Odden för första gången sedan oktober gå en 5 km runda här hemma och peppar, peppar så funkade det fint. Pigg och glad Odden under promenaden och ingen stelhet eller andra symtom så här dagen efter, underbart!!

Senskador är långdragna och jag har verkligen försökt att läsa på men det finns inte jättemycket att hitta. Senskador på häst finns det gott om att läsa om men på hund är det i stort sätt bara böjsenor på tår som man kan hitta information om. Jag har med andra ord läst på om häst och även om människa och försöker så gott det går att översätta det till min hund. Något måste jag ju ändå ha uppfattat rätt eftersom det går åt rätt håll 😉

Men eftersom det är långdraget så förstår jag ju att det är lätt att släppa ner garden för tidigt och drabbas av bakslag. Jag tycker ju att de är redigt tråkigt att gå med kopplad hund hela tiden men har ställt in mig på att Odden ska gå kopplad i alla fall april ut som kortast. Odden är nämligen som en liten tickande bomb och skulle jag släppa honom skulle han utan tvivel springa som en idiot men stor risk att dra upp skadan. Men eftersom jag för så sent som två månader sedan inte ens vågade hoppas på att jag skulle kunna ha honom kvar så känns ”uppoffringen” att ha honom i koppel lätt som en plätt!

Naturligtvis har jag kontakt med rehab och veterinär. Inte heller de är vana vid den här typen av skada och får testa sig fram lite för att hitta rätt väg att gå. Odden fick under februari laser med ganska tät intervall och även om det är svårt att med säkerhet mäta om det gett resultat så skedde ju en ganska drastisk förbättring efter dessa behandlingar, så någon typ av slutsats kan man väl kanske ändå dra. Den rejäla svullnaden som funnits och som behandlades med kortison finns kvar men är betydlig mindre och nu stabil. Svullnaden blir alltså vare sig bättre eller sämre av motion i form av promenader. Ortopeden vi var hos i januari ville ju inte att Odden skulle simma. För mig känns det lite märkligt med tanke på att Odden svarade väldigt bra på simträningen. Framför allt svullnaden svarade positivt varje gång vi simmade. Marie och jag har därför diskuterat fortsatt träning för Odden. Det är ju liksom så att senan visserligen är jätteviktig att få ordning på men övriga kroppen måste ju också hållas i trim och med tanke på Oddens historik med sina leder så måste vi ju ha koll på att leder och muskler inte blir för hårt belastade nu. Att gå på asfalt är jättebra för senor, att gå på asfalt är inte alls bra för artrosleder, inte helt lätt med andra ord. Marie kan inte heller se orsaken till att simmet inte skulle vara bra för Odden så det lutar nog åt att vi kommer att smyga i gång med lite simträning igen. Hemma går vi på löpbandet, det funkar ju bra eftersom det är plant och stabilt och tämligen stumt. På rehab kör vi en mix av vattentrask och elbehandling. Jag är lite inne på att skaffa mig en hemmalaser. En sådan är ju inte alls lika effektiv som den som finns på rehab men är ju så klart bättre än inget. Novafonen kör vi så klart som vanligt för att hjälpa musklerna att hålla sig mjuka.

Målbilden nu är att Odden till midsommar när vi åker till Böda kommer att kunna få bada och röja runt på stranden som vanligt och faktiskt så känns inte den målbilden längre helt orealistisk ❤

 

Östgötaleden, Tjällmoskogarna runt

Ja men nu är det ju verkligen på tiden att blogga igen och verkligen, verkligen på tiden att jag fick komma ut på en dagsvandring! Dags att idka friluftsliv!!

Sen Odden blev dålig i oktober har jag inte haft någon större lust att ge mig ut på några långa turer och njuta. Det har mest handlat om att ge hundarna den motionen som de behöver och inget annat. Men nu var det i alla fall äntligen dags igen, för i takt med att Odden blir bättre vaknar även lusten till att vara mer ute i naturen till liv igen.

I dag fick jag med mig Hanna på en dagstur när hon ändå var hemma i Ramstorp på besök 🙂 Jag började dagen med att fixa en soppa  och tog sedan en rast runda med alla hundarna innan Kilo och Frisken fick hoppa in i bussen så att vi kunde åka och hämta upp Hanna vid nio. Vi rullade sedan i väg till Kristinefors och starten för Skönnarboleden där vi lämnade bussen och traskade i väg.

Den här biten av Östgötaleden är helt nyanlagd och vi fick börja med att traska ca 2 km på bilväg. Det är ju aldrig roligt så därför valde vi att börja just här och stöka över det redan från början. Hundarna var lite fundersamma över att vi skulle ut och vandra och de fick ha koppel på sig, mycket märkligt enligt dem 😉

Till slut så vek då leden av in i skogen och vi fick följa en grusväg en bit innan leden gick vidare in i skogen. Nu märktes det att leden var nyanlagd så stigen var svagt upptrampad. Men strålande sol och trevligt sällskap betyder att man inte bryr sig mycket om hur stigen är.


Här har vi kommit en bit på leden och får gå på fin spång över ett blött parti.


Inte så mycket till stig alla gånger men fram kom vi ju och märkt var leden. Visserligen lite långt mellan vissa markeringar i bland och med solen i ögonen fick vi leta lite i bland men det gick ändå fint.


Efter ett tag kom vi dock ut till riktigt trevliga stigar och vi kunde konstatera att det nog var något form av motionsspår som man lagt leden utmed. Det spelar ju verkligen ingen roll utan det var bara trevligt att gå på härliga skogsstigar.


När vi närmade oss ledens södra spets så gjorde vi 90 grader höger in i skogen. Där hittade vi några stenar i solen och slog oss ner för att inta lunchen. Som synes njuter Frisken också genom att vända upp magen i solen 😉


Inte långt från vårt lunchställe så kom vi ner till lite hus och vad jag tror var parkeringen för motionsspåren.


Svårt för att inte säga jättesvårt att klaga på dagens väder! Leden följde nu motionsspåret vidare, en bit gick vi till och med på elljusspår. Men sedan svängde leden av mot motsatt håll mot elljusspåret och följde vad jag tror är det milspår som vi redan gått en del på. Leden gick här lite mer kuperat, annars var det här en väldigt lättvandrad led som inte var speciellt kuperad.


Efter att vi även passerat ett ganska nytt karlhygge kom vi så ut på grusväg igen.


Grusvägen övergick i sin tur i asfaltsväg och det gillar vi ju inte. En kortare bit gick vi på en lite större väg men sedan blev det i alla fall en liten väg som vi fick följa i kanske någon km. Här vid skylten Jättegryta fick vi alla fall till slut lämna asfalten bakom oss.


En bit in på vägen så kom vi ju då fram till denna jättegryta som ju alltså är en urholkning i berget gjort av vatten och stenar som virvlat runt där i lång tid någon gång på istiden typ. Hanna var klart besviken när vi kom fram eftersom man faktiskt inte ser speciellt mycket, jättegrytan är ju liksom vattenfylld. Men en av Sveriges största jättegrytor ska det här alltså vara.

Efter jättegrytan så gick leden en bit i skogen igen för att sedan ta oss ut på grusvägar blandat med korta bitar i skogen. Efter ca 5,5 timmar var vi åter vid bilen och min app i telefonen tyckte att vi hade gått 20 km? Leden ska enligt uppgift vara 16,4 km. Nåja med tanke på tiden så känns faktiskt 20 km mer korrekt men hur som så är den i alla fall någonstans mellan 16,4-20 km lång.

Det tråkiga med leden var så klart bitarna med asfaltsväg men trots det så var leden trevlig och jag skulle absolut kunna tänka mig att gå den igen. Härligt med en dag ute i naturen och Kilo och Frisken har varit mycket nöjda med dagens aktivitet. Vi rullade sedan hemåt igen och blev hemma bortskämda av svärmor Anette som bjöd på söndagsmiddag. Köttfärslimpa, sås och potatis satt som en sportmössa efter flera timmar ute och noll inspiration till att laga middag själv.

Odden och Besten har haft en heldag med hussen i stället och Odden är visserligen inte nöjd när han inte får vara med matte men lite nöjd med sin dag är han nog ändå. Nu ligger i alla fall alla fyra och sover sött och jag kan fundera på vart vi ska ta oss ut på tur nästa gång 🙂

Den lilla Besten är här

Ja nu har en liten Best flyttat in här hemma med buller och bång.

Det är alltid svårt att komma ihåg hur det är att ha valp även om Best nu alltså är vår 8:e valp. Brukar de vara så här pipiga? Brukar de kissa så här ofta/sällan? Äter de alltid så här bra/dåligt? Sover de alltid så här mycket/lite? osv i all oändlighet 😉

När på året man får hem valpen påverkar så klart ganska mycket. Det ÄR lättare att få hem en valp på sen vår eller sommaren än nu mitt i vintern. Frisken minns jag som extremt enkel, Besten är på inget sätt svår, men nog har han en liten räv bakom örat alltid. Hittills känns han oerhört framåt och kaxig. Det är så klart inget negativt, bara lite mer att styra upp och få ordning på så att han blir en sådan där följsam trevlig hund som vi alla vill ha.

De äldre hundarna är inte överdrivet imponerade av den här lilla luddbollen. Frisken är den som tar värsta smällen och blir ganska rejält terroriserad vid det här laget av Best. Han hugger friskt vart än han kommer åt på Frisken och Frisken är en mjäkig hane som bara lite ledsamt tittar på oss tvåbenta och undrar om det verkligen ska få gå till så här? Nåja förr eller senare brukar den lilla gå för långt och till och med Frisken fräser ifrån och säger åt honom att skärpa till sig 😉

Pappa Kilo håller sonen lite kortare. Eller egentligen lotsas han mest som att Best faktiskt inte finns. Så länge Best är snäll och beskedlig får han ligga nära Kilo men när han försöker bitas och busas gör Kilo processen kort och fräser till för att sedan gå och lämnar en snopen Best kvar. Det är verkligen intressant att se hur hundar interagerar med varandra!

Odden är klart skeptiskt till det här onödiga skräpet som matte släpat hem 😉 Första dygnet hemma för Besten tog Odd sin tillflykt till soffan, för där fick han ju vara i fred. Sakta men säkert började han sedan mjukna och faktiskt var han den som först erbjöd lite lek med Besten? Den såg jag faktiskt inte komma 😉
Annars är det tur att vi har Odden som faktiskt uppfostrar på ett mycket bra sätt. Han säger i från när Besten går för långt och då säger han i från så att Besten förstår och han är dessutom konsekvent.

Åttonde valpen så så där väldigt hysteriska kan man väl inte längre anklaga oss för att vara ändå 😉 Det blir lite kiss inne och det är bara att torka upp, rumsren blir han sedan förr eller senare ändå. Jag försöker att ta ut Best själv så mycket som jag hinner och kan för jag ser att han gärna vill hänga på de stora i första hand i stället för att välja mig och det är ju nu i början som det är lite extra viktigt att hjälpa honom välja rätt, det får man ju igen tusenfallt senare.

Lite ”inkallningsträning” blir det så klart varje dag, både när vi är inne och ute och det börjar kanske bli dags att lära honom sitt namn också, än så länge kallas han mest för liten eller bebisen när jag ropar. Lite följa godis och lite stanna träning har vi också börjat med. Annars är det ju mest rutinsaker som han ska lära sig nu, som att man inte äter vare sig i de vuxnas skålar eller i kattskålen, jättesvårt tycker Besten framförallt om kattmaten… Man får inte bita i vare sig mattor, soffan eller någon pläd och inte heller i mattes foppatofflor. Än så länge är han ju så liten att det inte gör någon skada när han gnager på saker men så är det ju inte för alltid. Respekt för kompostgaller ”tränar” vi också på, för det vill jag att mina hundar ska ha, man får helt enkelt inte vara en bulldozer som plöjer ner sådana.

Än så länge är det ju ”små barn, små bekymmer” som gäller så livet går sin gilla gång och vi kan njuta av vår löjligt docksöta valp ❤

 

Jag längtar ut

Hela den här vintern har handlat om att motionera hundarna på ett lämpligt sätt. Odden behöver en viss typ av motion medan Kilo och Frisk behöver en annan typ och framför allt mycket mer motion. Ja eller Odden behöver ju egentligen också mer motion men det kan han ju inte få just nu 😦

Det är ett evigt planerande för att få till det på bästa sätt och jodå det går och det är värt det, vi har ju fortfarande tre glada grabbar här hemma hos oss.

Men nu har min abstinens för uteliv börjat ge sig till känna ordentligt. Jag vill ut och gå, ut och njuta av naturen. Sitta på en stubbe och dricka choklad, tända trangiaköket och värma soppa. Att det för tillfället yr snö utanför fönstret och blåser rejält gör ingen skillnad, jag längtar lik förbannat ut, nu!!!

Jag frossar i diverse naturserier för tillfället. Inte för att det på något sätt stillar abstinensen, snarare blir den ju bara värre… men vad tusan ska man göra liksom?!

Ge mig vår, ge mig pigga hundar, ge mig ledigt, please.

En ny bästis

Ja i dag är det lördag och dags att åka och hälsa på Kilo bebisarna ❤

Alltså planen från början var inte att ta hem någon valp. Tre hundar här hemma är vad jag önskar mig och tycker är perfekt. Men med tanke på Oddens ben och Kilo som ju faktiskt fyllde 7 år vid nyår samt att jag väldigt mycket gillar den här kombinationen så blev det plötsligt rent idiotiskt att inte ta hem en liten pöjk. Ja så i dag skulle det alltså avgöras vilken av pojkarna som ska hamnar här i Ramstorp.

En favorit har jag så klart haft sedan de första bilderna jag fick se. När jag såg dem första gången kände jag mig lite tveksam men när jag såg dem för en vecka sedan kändes det ganska självklart och nu i dag så bestod känslan. Vit hane, som haft arbetsnamnet Bingo kommer att flytta hem till pappa Kilo och oss andra.

Här hemma kommer han att heta Best och det är också vad han kommer heta i stamtavlan. Jag gillar att ha det enkelt och har gärna stamtavlenamnet som det faktiska namnet också. Jag har visserligen sagt att alla mina hundar hädanefter ska heta Frisk men jag hittade helt enkelt ingen bra synonym till Frisk på B så då fick det bli plan b och en Best. Om han tänker leva upp till den svenska eller engelska betydelsen av namnet återstår att se 😛


Liten Best, snart 7 veckor.


Det var något med den här uppsynen redan från början.


Dags att köpa på sig ett gäng leggings nu när sylvassa valptänder kommer in i huset igen. Best till höger.


Löjligt söt så klart som alla bernervalpar i den här åldern