Som ny igen

I dag har Kilo fått sig en ordentlig genomgång hos både kiropraktor och hos fysioterapeut. Kilo har ett tag nu haft lite bekymmer kring höftböjaren, inget jätteallvarligt, han har varit med på promenader och även utställning utan bekymmer men jag har sett att han varit lite kort i steget bak och dessutom inte velat svänga lika snävt åt vänster som åt höger och valt att kolla upp det.

I oktober vet jag att Kilo gjorde en rejäl vurpa då han halkade på såpahalt längre gräs och snurrade runt ett par varv innan han fick stopp på sig själv. Efter det var han lite öm i några dagar men sedan syntes inget. Runt jul upptäckte jag som sagt att han var kortare i steget och Kilo fick efter My Dog hänga med till Marie där vi satte el på honom vilket gjorde en ganska stor skillnad. Helt bra blev han dock inte så i dag hade jag bokat stora artilleriet  med både kiropraktor och Marie alltså.

Eva började som vanligt med att titta på Kilo i rörelse ute, både på rakt spår och på böjt spår. Sen gick vi in och Kilo blev genomgången från nos till svans. Inget stort hittades men små låsningar vid bäcken och övergången bäcken/svans behandlades, dessutom tyckte Eva att Kilo var lite stum i höger triceps samt att han reagerade lite på vänster handled så där behandlade hon också med laser samt genom att skaka och böja handleden.

Därefter gick vi in till Marie. Marie fick veta vad Eva hade hittat och behandlat och sedan blötte vi ner Kilo för att kunna sätta el. Vid det här laget tyckte Kilo att det kunde vara nog med att ligga still och sköta sig och var som en mask att hantera… Nåja han vet att när matte använder ett visst tonläge är det bäst att skärpa sig men kvittra och pipa kan man alltid göra även när man ligger still…


Normalt brukar hundarna ligga och sova medan elen verkar men i dag var det tydligen inte aktuellt enligt Kilo.

Nu hoppas jag att dessa behandlingar plus att det nu blir några efterföljande lugna dagar för Kilos del gör att vi får ordning på detta och att han nu är som ny igen 🙂

Annars är väl dagens glädjeämne att Kilo i dag blev pappa igen. En tjej låg inne i mamma Winnies mage och gömde sig och i dag kom hon alltså ut. Jag är glad att det blev en tik åt Niina men det är ju synd att det bara var en valp där i magen även om vi ju misstänkt att det skulle vara så. Jag hoppas att vi få se prinsessan om ett gäng veckor 🙂

Under kvällen har jag sedan varit på avelsregionsmöte. Tyvärr dålig uppslutning och det är ju trist men vi som var där pratade ju på ändå.

Sennenträff i Vallaskogen

I dag var det dags för sennenträff igen. Fast dagen började ju så klart med att titta på OS och herrarnas skiathlon. Ja det var ju visserligen spännande men så mycket svenskt att heja på fanns det ju kanske inte… Sen var det bara att sätta fart och börjar fixa lite matsäck till dagens träff. Ja och väcka Henrik 😉

Hundarna förstod att något var på gång när ryggsäcken åkte fram och trampade otåligt runt tills de fick hoppa in i bilen. Där ligger de lugna och stilla eftersom de känner sig säkra på att få hänga med 😉

Vid tjugo i elva var vi på plats vid parkeringen och det var ett gäng som kommit dit före oss till och med. När klockan var 11 så hade 16 hundar samlats och vi kunde ge oss av. Tursamt nog så kunde Christin och Lina guida oss runt på en trevlig tur. Vi började med att gå i Vallaskogen i lite kringelkrokar. När vi varit ute i kanske 40 minuter passerade vi en grillplats så då beordrade jag halt och det blev fika 😉 Vi fortsatte sedan genom skogen tills vi kom ut mot nybyggda Vallastaden, då sadlade vi om och det blev lite stadspromenad i stället. Mina hundar som inte är vana vid att gå långa promenader i koppel undrade nog lite vad tusan det där snöret skulle hindra dem från att härja fritt men de skötte sig ändå helt okej. Efter dryga två timmar var vi tillbaka vid parkeringen igen och efter lite prat så vinkade alla hej då och rullade i väg.


Marie och Henrik i Valla skogen. Henrik ser väl ut att ha lite si så där ordning på Kilo 😉


Fika är så klart viktigt så det ägnade vi oss också åt.


Gruppbild på alla 16 deltagande vovvar, 15 Berner och en springer.


Ja och så en tur i nybyggda Vallastaden som avslutning.

Efteråt åkte vi förbi Media Markt och inhandlade en ny mus till min dator eftersom den gamla har ballat ut helt. Ett stopp på XXL blev det också för att inhandla nya sittunderlag eftersom de tre vi har verkar ha gått upp i rök? Det blev även ett par nya långkalsonger åt mig, Devold i merinoull för trevliga 250 kr 🙂

Här hemma har det sedan varit ganska slappt. Hundarna har varit nöjda med dagen och mest legat och sovit. Nu laddar vi om för en ny vecka och hoppas att den innehåller en massa skojiga saker och gärna ett gäng med härliga OS tävlingar 🙂

Älvarumsleden på Omberg

Okej det är ju nästan pinsamt men här händer det verkligen inte mycket. Det är ju dock inte detsamma som att det inte händer något i det verkliga livet 😉

Men jag orkar nog inte rabbla allt som hänt under mer än en månad utan jag tänkte i stället att det ska bli en liten beskrivning av min senaste söndag. Då hade jag nämligen så mycket kli i vandringsbenen att jag bara var tvungen att ge mig ut på en liten tur. Att det kommit en massa snö orkade jag inte bry mig om, vill man vandra så ska man vandra!

Jag var sugen på att testa något nytt så jag hade sett ut en led på Omberg sedan några veckor tillbaka. Älvarumsleden står beskriven som 7,5 km lång och lite lagom kuperad, den fick det bli. Hundarna var eld och lågor när de såg att ryggsäcken packades och hoppade glatt in i bilen. Att vägen inte var något vidare plogad var väl kanske en fingervisning om att det skulle kunna bli en rätt tung dag men som sagt, kliet i benen var starkare än förnuftet 😉

Vi tog oss i alla fall till Omberg utan några bekymmer om än lite långsammare än normalt och väl på plats vid parkeringen så var det dags att ta tag i den svåra delen av att vandra på led, nämligen att hitta vart den startar? 😉 Det är väl märkligt att det ska vara så knepigt i bland? Nåja efter lite spanande så hittade vi till slut rätt färg på markeringarna och kunde ge oss av. Efter bara ca 300 m så vek vi in i skogen och här låg snön djup och leden gick rakt uppför berget, ja ja jag frös ju lite så det var lika bra att trampa på och få upp flåset.

Jag valde att gå leden medsols och det var nog både bra och dåligt. Bra för att den jobbigaste delen då hamnade i början när vi var pigga, dåligt då det var brant nedför och när man trampar runt i mellan 30-50 cm snö i brant lutning utan att se underlaget kan det hända spännande saker 😉

Vi klarade oss i alla fall bra, eller ja, hundarna var det väl aldrig någon fara för, jag däremot var nära att gå omkull ett gäng gånger men klarade mig, jag tackar en massa aspsly och granar för det!


På väg i snön och även om det inte syns på bilden så bär det strax av brant uppför.


Efter ca 1,5 km kom vi fram till en utsiktsplats och kunde spana ut över Vättern.

Från parkeringen till vindskyddet dryga 3 km därifrån var leden rejält kuperad. Stigen var smal gick utmed en brant med utsikt över vattnet mellan träden. Det var jättefint men det var knixigt att ta sig fram i snön för det var så klart inte så att någon annan gått den leden utan vi fick spåra själva. Som tur var så är leden bra markerad så även om stigen var osynlig så var det inga bekymmer att hitta rätt. Hundarna plöjde fram som små plogar och var märkbart nöjda med att få vara ute på tur igen.

När vi hade hasat ner enda till vattnet så nådde vi vindskyddet och där tog vi en liten kort rast. Dessvärre är inte Vättern något annat än ett blåshål och det var rejält kallt i vinden så någon längre rast blev det inte. Men lite fika fick jag i mig och hundarna fick varsin paté. Odde hade inte ätit all frukost så han behövde lite mer energi tyckte jag och de andra fick för att det ska vara gott och trevligt att vara ute på tur.

Vindskyddet vid vattnet. Här nere blåste det så dant att det på sina ställen var mer eller mindre snöfritt. Å andra sidan var det rejäla vallar dit snön hade blåst…


Grabbarna fick posera vid Vätterns strand. Här ska man kunna bada men jag kan väl säga att det verkligen inte var aktuellt denna dag.

Från vindskyddet fortsatte leden ca 1 km på en liten väg som hela tiden gick svagt uppför. Ganska lättvandrat men lite jobbigt att pulsa fram. Därefter svängde leden av rakt upp i skogen och med upp menar jag upp. Det vi hade kanat ner på vägen till vindskyddet skulle vi ju nu upp då. Efter ytterligare en bit kom vi fram till en parkering och i ca 100 meter fick vi gå på plogad väg, sedan vände leden uppför en väg som inte var det minsta plogad och vi fick ägna oss åt att pulsa igen.


Hundarna på led uppför vägen. Inte så skojig del av leden att gå uppför på väg även om det i normala fall hade varit ganska lättgånget.

Till slut skulle vi in i skogen igen och det tackade vi för, det är ju mycket trevligare. Leden var dock lite knepig för man gick verkligen rakt fram, som på en banvall ungefär? Här fanns det faktiskt spår att gå i och det gör det hela både lättare och jobbigare. Lättare för att man inte måste flytta undan snön med benen själv, svårare för att man bara har en smal stig att hålla sig till.


Frisken har täten på stigen.

Sista biten av leden gick över en liten mosse och sedan genom lite skog igen innan vi till slut kom ut vid vandrarhemmet som låg vid parkeringen och var tillbaka vid bilen. Här upptäckte jag att det fanns en start på vandringsleden, men hur lätt är det att veta att den ska finnas bakom ett hus?!

Ca 3 timmar var vi ute och pulsade och hundarna var nöjda med att få hoppa in i bilen igen. Sista biten hade de haft ganska många snö och isklumpar under tassarna som jag fått hjälpa dem med så de var nöjda över att få ligga i bilen och slicka sig rena från snö och is i pälsen.

Älvarums leden skulle jag nog vilja gå igen när det inte är snö. Det får väl bli en tur lite senare i vår igen, helt innan alla fästingar vaknar till liv igen.


Jodå lite sol fick vi också på vår vintervandring 🙂