Kvillingeleden

I söndags blev det en heldag ute och vilken dag det blev alltså!! Strålande sol hela dagen, verkligen välbehövligt efter denna gråa, gråa vinter som bjudit på typ samma väder sedan i november. Visserligen friska vindar men det kunde man överleva.

Jag började dagen med att ta en runda med alla hundarna. Kvillingeleden stod nämligen på agendan denna dag men den är lite för lång för att Odden ska få hänga med på med sina trasiga ben. Det betyder ju dock inte att ha inte ska få motion så vi gick 4 friska kilometer där på morgonen och naturligtvis fick de andra tre hänga med på den här rundan även om de skulle ut och vandra lite senare. Orkar jag orkar definitivt de! Lite frukost efter det och sedan strax efter tio rullade jag i väg mot Kvillige. Odden var inte nöjd med sin matte men det finns ju tyvärr inte mycket att välja på 😦

Utanför Eriksberg mötte vi upp vårt vandringssällskap och sedan skulle vi gemensamt ta oss till parkeringen. Jag använde Naturkartans app för att hitta dit och nu är det andra gången som den där appen har fel när det gäller kordinaterna, grr. Nåja vi kom i alla fall fram till parkeringen efter en liten felkörning och kunde släppa ut hundarna som typ for runt som idioter..

Kvillingeleden är egentligen tre olika leder som man kan lägga ihop och då få till en lite längre sträcka. Högst oklart hur långt det skulle vara eftersom det finns uppgifter på allt från 9,4 km till dryga 12 km. Våra egna mätningar efter dagen visar på 12 km.

Vi utgick från parkeringen vid Lida och gick sedan medsols. Ganska direkt så går leden brant uppför och man får upp flåset direkt 😉 Hundarna är ju löjligt opåverkade av det men vi tvåbenta flåsade väl kanske lite mer då. När man kommer upp på själva förkastningen som man alltså går ”på” så får man en fantastisk utsikt över Norrköping. Dessutom finns det en fornborg (Torsklint) där uppe fast ska jag vara ärligt så är det inte lätt att se exakt vart den varit. Leden fortsätter från fornborgen och är på sina ställen rejält kuperad och ganska brant. Återigen, hundarna flyger fram, vi tvåbenta suckar och stönar lite mer 😛 Vid en korsning valde vi då att gå mot Skärlötaberget i stället för att bara gå Torsklintleden. Efter någon kilometer kommer man fram till en annan parkering och därifrån kan man gå Skärlötabeget runt, ja eller vad den leden nu kan heta. Ca 1,7 km är den i alla fall enligt skylten. När vi gått runt den biten stannade vi vid parkeringen och tog lunchpaus, det fanns nämligen lägligt nog ett bord med bänkar där.


Katarina och Eira och Bingo där bakom som tyckte att Eira var en synnerligen snygg brud 😉


Brorsan Best och pappa Kilo valde däremot Elsa som sin brud för dagen. Dessa hanar alltså, knasbollar.


Lunch ute, det godaste som finns! Slår alla gånger all restaurangmat som finns 🙂


Kikärtsgryta med yoghurt och persilja i matkåsa, det är fina grejer det! Receptet på grytan finns i senaste numret från Med mera eller vad Coops tidning nu heter?

Dagens lunch stod Eva för, en kikärtsgryta med lite sting i som toppades med youghurt och persilja. Fantastiskt god säger jag! Visserligen tycker jag att det mesta som tillagas eller värms på trangiaköket är rena gourmetmaten men den var verkligen god.

Sen fick vi gå samma sträcka tillbaka för att ta oss till Torsklintleden igen och fortsätta den på norrsidan. Leden är som sagt ganska rejält brant på sina ställen och det är inte alltid helt lätt att se ledmarkeringarna eftersom några börja bli ganska blekta och vi hade solen i ögonen mellan varven (klagar absolut inte på solen!!). Tillbaka vid parkeringen där vi hade bilarna valde Eva att avsluta då hennes knän gav sig tillkänna. Vi andra fortsatte även den sista leden runt, vet inte vad den kan kallas? Jursla leden kanske?

Det var en bred och lättvandrad led första biten och ganska snart kom vi fram till ett jättefint vindskydd som låg vid en sjö. Hundarna passade på att blaska lite och vi tvåbenta passade på att ta efterrätt. Blåbärscheesecake som Ann-Sofie hade med sig, jo man ska ha det lyxigt när man är ute i naturen! 😉 Tyvärr kom vinden åt rätt rejält vid vindskyddet så vi blev snabbt nedkylda och vandrade sedan vidare. Efter några hundra meter efter vindskyddet gick leden upp på berget igen och det blev återigen brant och mycket uppför och nerför. Solen var nu på väg ner och ljuset i skogen var helt makalöst vackert. Rena ynnesten faktiskt att få gå där och njuta även om vi allt fick anstränga oss en del i alla backar.


Trevligt vindskydd med utsikt över en sjö, fast den syns ju inte på den här bilden då 😛
Lite läskigt att det fanns kol som pyrde och glödde när vi kom fram, för någon annan var inte där och så som vinden blåste kunde det ha skett en olycka. Vi släckte så klart när vi lämnade platsen.


Unix passar på att ta en liten vil hos matte Marie. Smart att spara på krafterna!

Nöjda efter en härlig dag ute kunde vi så packa in oss i bilarna och åka hemåt igen. Jag rekommenderar absolut Kvillingeleden men var beredd på att det inte är några enkla 12 km som man avverkar i en hast. Vi hade faktiskt att göra i nästan 6 timmar, fast då höll vi ju inget vidare tempo utan tog oss tid att sätta fötterna rätt för att inte snubbla och skada oss och självklart också tid för att stanna upp och titta på omgivningen. Varför springa fram liksom, vi är ju ute för att njuta 🙂

Härligt som sagt att få tillbringa hela dagen ute i det vackra vädret tillsammans med goda vänner. Nu är det bara att planera in en ny tur och se fram emot den!

Östgötaleden, Tjällmoskogarna runt

Ja men nu är det ju verkligen på tiden att blogga igen och verkligen, verkligen på tiden att jag fick komma ut på en dagsvandring! Dags att idka friluftsliv!!

Sen Odden blev dålig i oktober har jag inte haft någon större lust att ge mig ut på några långa turer och njuta. Det har mest handlat om att ge hundarna den motionen som de behöver och inget annat. Men nu var det i alla fall äntligen dags igen, för i takt med att Odden blir bättre vaknar även lusten till att vara mer ute i naturen till liv igen.

I dag fick jag med mig Hanna på en dagstur när hon ändå var hemma i Ramstorp på besök 🙂 Jag började dagen med att fixa en soppa  och tog sedan en rast runda med alla hundarna innan Kilo och Frisken fick hoppa in i bussen så att vi kunde åka och hämta upp Hanna vid nio. Vi rullade sedan i väg till Kristinefors och starten för Skönnarboleden där vi lämnade bussen och traskade i väg.

Den här biten av Östgötaleden är helt nyanlagd och vi fick börja med att traska ca 2 km på bilväg. Det är ju aldrig roligt så därför valde vi att börja just här och stöka över det redan från början. Hundarna var lite fundersamma över att vi skulle ut och vandra och de fick ha koppel på sig, mycket märkligt enligt dem 😉

Till slut så vek då leden av in i skogen och vi fick följa en grusväg en bit innan leden gick vidare in i skogen. Nu märktes det att leden var nyanlagd så stigen var svagt upptrampad. Men strålande sol och trevligt sällskap betyder att man inte bryr sig mycket om hur stigen är.


Här har vi kommit en bit på leden och får gå på fin spång över ett blött parti.


Inte så mycket till stig alla gånger men fram kom vi ju och märkt var leden. Visserligen lite långt mellan vissa markeringar i bland och med solen i ögonen fick vi leta lite i bland men det gick ändå fint.


Efter ett tag kom vi dock ut till riktigt trevliga stigar och vi kunde konstatera att det nog var något form av motionsspår som man lagt leden utmed. Det spelar ju verkligen ingen roll utan det var bara trevligt att gå på härliga skogsstigar.


När vi närmade oss ledens södra spets så gjorde vi 90 grader höger in i skogen. Där hittade vi några stenar i solen och slog oss ner för att inta lunchen. Som synes njuter Frisken också genom att vända upp magen i solen 😉


Inte långt från vårt lunchställe så kom vi ner till lite hus och vad jag tror var parkeringen för motionsspåren.


Svårt för att inte säga jättesvårt att klaga på dagens väder! Leden följde nu motionsspåret vidare, en bit gick vi till och med på elljusspår. Men sedan svängde leden av mot motsatt håll mot elljusspåret och följde vad jag tror är det milspår som vi redan gått en del på. Leden gick här lite mer kuperat, annars var det här en väldigt lättvandrad led som inte var speciellt kuperad.


Efter att vi även passerat ett ganska nytt karlhygge kom vi så ut på grusväg igen.


Grusvägen övergick i sin tur i asfaltsväg och det gillar vi ju inte. En kortare bit gick vi på en lite större väg men sedan blev det i alla fall en liten väg som vi fick följa i kanske någon km. Här vid skylten Jättegryta fick vi alla fall till slut lämna asfalten bakom oss.


En bit in på vägen så kom vi ju då fram till denna jättegryta som ju alltså är en urholkning i berget gjort av vatten och stenar som virvlat runt där i lång tid någon gång på istiden typ. Hanna var klart besviken när vi kom fram eftersom man faktiskt inte ser speciellt mycket, jättegrytan är ju liksom vattenfylld. Men en av Sveriges största jättegrytor ska det här alltså vara.

Efter jättegrytan så gick leden en bit i skogen igen för att sedan ta oss ut på grusvägar blandat med korta bitar i skogen. Efter ca 5,5 timmar var vi åter vid bilen och min app i telefonen tyckte att vi hade gått 20 km? Leden ska enligt uppgift vara 16,4 km. Nåja med tanke på tiden så känns faktiskt 20 km mer korrekt men hur som så är den i alla fall någonstans mellan 16,4-20 km lång.

Det tråkiga med leden var så klart bitarna med asfaltsväg men trots det så var leden trevlig och jag skulle absolut kunna tänka mig att gå den igen. Härligt med en dag ute i naturen och Kilo och Frisken har varit mycket nöjda med dagens aktivitet. Vi rullade sedan hemåt igen och blev hemma bortskämda av svärmor Anette som bjöd på söndagsmiddag. Köttfärslimpa, sås och potatis satt som en sportmössa efter flera timmar ute och noll inspiration till att laga middag själv.

Odden och Besten har haft en heldag med hussen i stället och Odden är visserligen inte nöjd när han inte får vara med matte men lite nöjd med sin dag är han nog ändå. Nu ligger i alla fall alla fyra och sover sött och jag kan fundera på vart vi ska ta oss ut på tur nästa gång 🙂

Gröntjärn runt

Hehe jodå jag lyckades runda något i dag med 😉

Vaknade till en fin daga och börjar dagen med en promenad upp på berget tillsammans med Lisa och alla hundarna. Friskt ute och vackert med lite dis och solen som strålade ner här och där i skogen.

Frukost efter det och sedan gav sig Henrik och Jörgen av till den där mässan. Vi damer hade i stället lite lugn tid, hann med att boka färja till Polentrippen som kommer inom några veckor och redde ut lite finanser. Sen packade vi in hundarna i bilarna och drog i väg på en liten tur.

En bit upp i skogen fanns ett trevligt litet ställe där vi kunde ta en promenad med hundarna och hundarna kunde få blaska lite i vattnet, Gröntjärn.


Gröntjärn, en tjärn som reglerar sitt vattenflöde enbart med grundvattnet. Den har alltså inget in- eller utflöde. Trevliga att blaska i var den dock hälsar hundarna.


I ordninggjort runt hela tjärnen med sittplatser och markerad led så att man då kunde gå runt den 😉


Liten Sonja (japp hon är omdöpt) passade på att simma lite, skönt sa hon om det.


Turen runt gick på ena sidan uppe på en ås, jättefin stig att tassa fram på.


Hela gänget samlat för en gruppbild uppe på åsen

Resten av dagen var hundarna rätt nöjda och låg mest och slappade och vi blev bortskämda av värdparet med god middag och när igen efterrätt fanns så snodde Emma raskt i hop en äppelkaka, mums! Ja så gick även denna semesterdag och runt något kom vi som sagt även denna dag.

Siljan runt

Nu är vi i väg på semester och i går när vi hade packat klart och städat lite i huset (jag hatar att komma hem till ett rörigt hus, har dock inga problem med att bo i ett rörigt hus 😉 ) så rullade vi i väg norrut. Någon direkt plan för vår semester har vi inte mer än i stora drag men vi började med att åka till Leksand.

Vi gjorde ett stopp på Lundhags i Insjön där Henrik ekiperade sig med både byxor och tröja, själv hittade jag ”bara” en meriont-shirt. Ett stopp på Leksands knäcke blev det med där det också hängde med ett gäng saker ut ur butiken. Sedan skulle vi ju då hitta någonstans att placera husvagnen och det blev en camping strax utanför Leksand, Västanviksbadets camping. Liten och gullig för att inte tala om lugn. Efter ett besök i en affär släppte Henrik av mig och hundarna en bit från campingen och så gick vi till vagnen medan han själv fick börja laga middag.

I dag började jag dagen med att rasta hundarna. Jag hittade en runda på ca 2 km där hundarna kunde skutta i Siljan en sväng och ta ett morgondopp. Lite frukost på det och sedan packade vi in oss i bilen för att spendera dagen runt Siljan.

Vi började med att åka till en led som vi letade upp på nätet i gårkväll. Någon mil från Mora finns ett skogsmuseum precis utmed vägen och där finns även några olika korta leder att gå. Vi valde att gå leden upp på Harkenberget som var 5 km. En jättetrevlig led som var väl markerad och nästan uteslutande gick på skogsstigar 🙂


Som sagt trevliga stigar att knata på.


Frisken poserar lite på en stubbe.


Efter kanske 1,5 km kom vi fram till en liten bäck och hundarna gick ner för att svalka sig och dricka. Men strax efter att den här bilden togs så upptäckte Henrik att han eller någon av hundarna hade retat upp ett gäng getingar och vi fick springa därifrån för att bli av med de otäcka rackarna som inte alls var gästvänliga. Själv blev jag stungen i knävecket, Odden fick ett stick i typ ljumsken, Henrik och Kilo klarade sig helt och så stackars Frisken då som fick flera stick. Till saken hör att Frisken för kanske en månad sedan en kväll klev ner i ett jordgetingbo och blev rejält stungen så han fick naturligtvis lite panik när samma ska nu hände igen 😦


Frisken, stungen och dessutom fick han nog en allergisk reaktion när han kastade sig ner och gnodde med huvudet i mossan och marken och troligen gnodde sig mot något som han inte riktigt tålde 😦

Eftersom Frisken blev lätt stirrig av detta så fortsatte vi att gå så att han skulle få något annat att tänka på. Han fortsatte att vara stressad och kasta sig runt för minsta lilla  och dessutom började det bli ganska varmt så han blev ju ännu flåsigare av den orsaken så klart. Vi fortsatte upp till utsiktsplatsen i alla fall och där uppe tog vi en rejäl paus så att Frisken fick komma till ro igen och fick vila. Hundarna fick vatten och så satt vi bara där på en bänk och tog det lugnt och njöt av utsikten. Efter ett tag lugnade Frisken ner sig, kröp in under bänken och började bete sig lite mer normalt igen. Jag hoppas verkligen att Frisken inte behöver få någon mer närkontakt med några fler getingar på väldigt länge!


Kilo uppe vid utsiktsplatsen 


Vackra vyer och härliga stigar på väg ner igen.

Vi kom sedan till en skojig del av leden som gick på gamla cykelstigar! Ja på 1920 talet byggde man cykelvägar ut till skogen och det är i dag underbart härliga skogsstigar att vandra på 🙂


Skojigt


Mjuka och ganska raka stigar i dag som alltså kostat 25 öre per meter att göra i ordning 😉


Jo jag var ju med jag också i dag 😉

Efter vår tur i skogen tog vi en fika på cafét, till hutlöst dyrt pris, innan vi packade in oss i bussen och åkte vidare. Nästa stopp blev i Mora där vi tog oss en titta på Vasaloppsmålet men stoppet i Mora blev ganska kort. Vi åkte istället vidare till Nusnäs för att kika lite på Dalahäst tillverkningen. Ingen av oss har varit där tidigare så det kunde vara värt ett stopp tyckte vi.

Jag begrep aldrig varför det ligger två ”fabriker” bredvid varandra men vi kollade på tillverkningen, hur de målas och lackas osv och tog även en sväng i butikerna. Jäklar så dyra de små hästarna är!! Ska jag vara ärlig så tycker jag att hästarna innan de är målade är allra vackrast, eller möjligen de enfärgade. Själv köpte jag bara en provhäst eller vad det nu kallades för, en häst som är grovt utsågad ut trät men inte mer än så, den var det i alla fall ett okej pris på 😉


Hästar i långa rader i alla tänkbara färger.


Kilo fick posera lite bredvid den stora hästen!

Från Nusnäs rullade vi vidare mot Rättvik där vi stannade och tog oss en tur ut på långbryggan. Lite mysigt att gå ut där och fint väder hade vi ju också.


Grabbarna på långbryggan i Rättvik.


Längst ut tog vi en lite paus och njöt av sol och vatten. Friske var vid det här laget precis som vanligt igen, skönt!

Efter Rättviksstoppet rullade vi tillbaka till campingen. Satt en stund i solen och hade det gött med en öl medan hundarna sov sött. På kvällen fixade vi middag och tog sedan en liten runda med hundarna så att de var klara för natten.

I morgon lämnar vi Leksand och troligen bär det av mot Njupeskär för där har Henrik aldrig varit. Vädret ska bli sämre i morgon så planerna kan ändra sig på vägen, den som lever får se med andra ord 😉

Kjeragbolten och Preikestolen

Jamen vi har ju varit en sväng i Norge igen och det ska så klart avhandlas här i bloggen även om det nu är en dryg vecka sedan vi kom hem.

Redan på fredagsmorgonen var bussen packad med en massa saker och Frisken fick hoppa in. Odden och Kilo var inte nöjda med sin matte när de inte fick följa med 😉 I Butbro hämtade vi upp Hanna och hennes packning och sedan styrde vi kosan väster ut. Vi rullade på bra och även om vägarna i Norge lämnar en hel del i övrigt att önska så tog i ju oss framåt. Sista biten mot campingen i Haugen där vi bokat en liten stuga gick dock över fjället och var så smal att det inte gick att mötas utan man fick passa in i mötesfickorna som fanns för att ta sig framåt. Nåja fram kom vi och en stuga fick vi. Jag skulle gå och rasta Frisken och Hanna skulle börja med middagen. Det blev dock svårt då det inte fanns några husgeråd i stugan? Plattor och kyl fanns men inte några kastruller, tallrikar eller bestick?? Hanna lyckades dock få hyra en låda med husgeråd på campingen, udda system kan man tycka.


Frisken och jag på en liten rastrunda i närheten av campingen i Haugen.


Det var ett vackert ställe!


Hanna vid vår lilla stuga.

Ja middag blev det alltså och även lite bubblor efter maten men ganska snart så kröp vi ner i sängarna och laddade för morgondagen. Tyvärr hade vi inte någon vidare tur med lördagens vädret som var dimma och en del regnskurar. Vi bestämde oss ändå för att åka mot dagens planerade mål, Keragbolten, för att se om det skulle funka.

Vägen mot Kjerag och Lysebotn är liten och smal med härliga vyer. Tyvärr försvann vyerna mellan varven i dimman men eftersom vi var tidigt ute så mötte vi få bilar och kunde enkelt ta oss fram till parkeringen där man utgår för vandringen. På parkeringen möttes vi av en gladlynt parkeringsvakt som raskt konstaterade att nä vi skulle inte få någon utsikt i dag men att turen var trevlig så ville vi var det bara att knalla på. Ja så vi parkerade och betalade och började sätta på oss regnkläder och ryggsäckar. När Frisken fick hoppa ur blev parkeringsvakten på ännu gladare humör och ville genast prata mera samt fota lite. Han hade minsann haft en liten bernertik själv. När jag satte Frisken för att ta en första bild vid infotavlan var han genast där och fotade han också.


Dags att påbörja turen, Frisken är redo 🙂

Vandringen till Kerag börjar med en rejäl stigning uppför på ganska blanka klipphällar. Till hjälp har man satt dit kedjor att hålla i. Jobbigt att genast börjar med brant uppför och det blev till att justera klädvalen ganska snart då svetten började göra sig påmind. Frisken fixade klipphällarna fint och hade inga problem med att skutta uppför.


Dimman låg bitvis tät!

Lagom när man tagit sig upp bra många höjdmeter är det dags att göra tvärtom, då ska man ner en massa höjdmeter. Jag är värdelös på att gå brant uppför, flåsar som en jag vet inte vad. Men att gå nerför är om möjligt ännu värre. Inte för att man då flåsar utan för att det verkligen är jobbigt att ha full koll på vart fötterna ska sättas för att inte kana i väg. Nåja vi tog oss både uppför och nerför för att sedan ta oss uppför igen… och så nedför, för att slutligen gå mycket uppför. Ja ni fattar va?


Glada och nöjda på väg uppför.


Någon gång då och då lättade dimman och vi fick njuta av fantastiska vyer och vackra dalgångar, verkligen synd att vädret inte var på vår sida denna dag!

Tyvärr regnade det mellan varven en hel del vilket gjorde att kameran var tvungen att spendera tiden i en påse eller i ryggsäcken och då blir det inte många bilder tagna 😦 Men lite mobilbilder som Hanna och jag knäppte finns ju i alla fall.


Jag sa att det gick uppför va?


Ungefär halvvägs kommer man fram till en nödstuga och bakom den bredde en jättefin dal ut sig, som man så klart ska först ner i för att sedan ta sig upp på andra sidan 😉

Sista biten är däremot ganska flack och det gick ganska snabbt att ta sig framåt där. Så kom då en liten skylt där det stod Kjeragbolten 300 meter och det kändes ju som en pice of cake. Fast de sista 100 meterna går i en slags ravin och var inte alls lätt att ta sig fram genom på de blöta och lite halkiga stenarna. Den biten var också lite knepigare för Frisken att ta sig fram men det gick. Ja och så plötsligt där i dimman så hängde den ju, stenen i mellan klipporna.


Ja där är den 🙂
Inte lika imponerande i dimman som det hade varit om man hade sett lysefjorden där många hundra meter nedanför, men nu har vi ju sett den i alla fall 🙂

Eftersom vädret var som det var så var det väldigt lugnt på platsen. Kanske 20 människor som mest som var där. En hel del går ju ut och ställer sig på stenen och tar bilder och stenen i sig själv är ganska rejäl att stå på. Men för att ta sig ut så går man på en liten avsatts och den lutar lite. I det blöta och lite hala vädret var det verkligen inget som Hanna och jag ens övervägde att göra, lite mer rädda om livet än så är vi allt.


Hanna ser lite cool ut framför stenen 😉

Vi käkade lite matsäck, Frisken fick en paté, och hängde en liten stund där uppe vid platån. Som sagt, gräsligt synd att vi inte fick se utsikten men det var ju inget att göra något åt. Av den orsaken blev vi inte kvar där uppe så jättelänge utan började i stället vandringen tillbaka.

Bitvis hade vi nu ett väder som faktiskt sprack upp och vi kunde se lite vyer igen 🙂 Turen tillbaka kändes faktiskt jobbigare än att ta sig dit. Nerför sliter mer på mig tydligen 😛


Bitvis hade vi nästan fint väder. Dessvärre hade det inte spelat någon roll om vi varit kvar lite längre vid stenen, där verkade det vara dåligt väder hela tiden.


Hanna uppe bland molnen.

Konstigt nog så gick turen faktiskt snabbare än vad jag hade räknat med, vi som annars brukar ta rätt god tid på oss när vi är ute. Sista biten började jag dock känna av spänningar i nacken och huvudet och det är aldrig bra. Tillbaka vid bilen så hängde vi av oss packningen, stretchade och blev glatt hälsade av parkeringsvakten igen. Sedan var det dags att åka mot nästa boende men eftersom jag verkligen inte mådde något vidare vid det här laget så var Hanna den som fick ratta bilen.

Ipren intogs och sedan rullade vi i väg. Det var inte den trevligaste resan jag varit med om men det gick eftersom jag kunde sitta och blunda. Hanna lotsade oss ner mot Lauvik där vi tog färjan över Lysefjorden och sedan kom fram till hotellet jag hade bokat. Vid det här laget började skallen till slut ge med sig och det var redigt skönt att snubbla in på ett hotellrum och kunna ta en dusch!

Vi slappade ett tag  och tog oss sedan ut på byn för att inta en välförtjänt pizza och cola innan vi hängde resten av kvällen på rummet och kände oss nöjda med dagen. Ja Frisken rastades ju så klart också men han var rätt nöjd med dagen och gjorde inte så mycket väsen av sig.

På söndagen gick vi upp tidigt. Packade in i bilen och fick tacksamt nog smita in på frukosten innan de öppnade. Sedan rullade vi i väg den knappa milen vi hade till Preikestolens parkering. Att vi var där tidigt visade sig ju vara tursamt och skönt för vi hade en ganska lugn och trevlig tur upp till själva klippan. Jodå även här går det ju bitvis rejält uppför men stigen är tillrättalagd och det är inte klippor som man ska hasa sig över utan trappsteg byggda av sten.

Bild över hur stigningen upp till Preikestolen ser ut. Jo visst är det lite jobbigt att gå uppför men som sagt det var väldigt väl tillrättalagd stig så det var ändå lättgånget.


I början var det ganska brett och som synes fina stentrappor.


Frisken och jag spanar när vi kommit uppför den första stigningen, utsikten är vacker redan här.

En sträcka går över en myr men det är som synes inga problem att ta sig fram här heller. Observera att vi är helt själva här.


Här har vi kommit ytterligare en bit upp. Hela sträckan är full av pinnar som sticker upp och berättar hur långt det är kvar, respektive hur långt man gått, dessutom finns skyltarna som syns på bilden då och då.


Nu är det inte långt kvar innan vi är framme.


-” Vad säger du Friksen, ska vi gå ut på Preikestolen?” 
Nu är vi framme och ska bara gå ut den sista biten.


Ja men det är klart att vi gick ut 🙂
Absolut inte det minsta otäckt, men oerhört maffigt så klart. 


Vi hade som sagt väldig tur, det var inte alls mycket folk där när vi kom. Här står Frisken och jag i kö för att få gå och ta våra bilder och vi är som synes inte många där ute, än…


Hanna var så klart också ute och fick sina bilder.

Vi stannade uppe på hyllan ett tag, satte oss och fikade och tittade på utsikten och på folk. Den här lunchutsikten går inte av för hackor!!


Frisken och jag spanar ut mot Lysefjorden i all sin prakt. Gudomligt vackert!


604 meter ner till vattnet, då ser även färjor små ut 😉

Frisken verkar inte ha några som helst bekymmer med höjder, han ville gärna enda fram till kanten men det fick han så klart inte, vill inte ens tänka på vad ett felsteg skulle betyda. Under tiden som vi satt där och tog oss en macka och lite att dricka så kom det upp mer och mer folk. Kön för att ta bilder blev längre och längre och vi kände att vi nog hade sett tillräckligt och började vandringen tillbaka mot bilen.

Att det skulle vara mycket folk hade jag ju egentligen räknat med men vi hade ju haft en lugn tur upp och det var inte utan att det var lätt chockartat att möta den nu, i mina ögon, hysteriska ström av människor som ringlade sig upp för berget! Vi måste mött 1000-tals med människor och det var plötsligt trångt på stigen. Sträckan tillbaka till bilen blev rena transportsträckan där vi ”rusade” nerför berget för att stanna var liksom inte något allternativ när det var folk överallt. Nä har du några planer på att gå till Preikestolen så rekommenderar jag verkligen att gå upp tidigt!

Ja så var det här årets Norgeäventyr mer eller mindre över. Vi stretchade och jag bytte delvis om för att sedan rulla i väg hemåt.


Frisken stretchas så klart också efter vandringen.

Resan hemåt gick okej. Det går som sagt långsamt genom Norge eftersom vägarna är små och slingrande. Vi råkade återigen ut för ett stopp pga en olycka men det verkade ha varit en lycklig utgång och stoppet blev inte långvarigt. Vid ett tiden på natten var vi återigen i Ramstorp och kunde efter en välbehövlig dusch krypa ner i sängen och drömma sött om vackra norska vyer.

Nu har vi gjort Trolltunga, Besseggen, Kjeragbolten och Preikestolen, alla fyra ställen platser som verkligen används som Norsk marknadsföring. Vi pratade på vägen hem om det även i framtiden kommer vara platser som vem som helst kan åka till? Vallfärdandet till dessa platser sliter något oerhört på naturen och folk har ju inget vett utan kastar skräp, fimpar, tält (?!), matförpackningar och annat utan att bry sig det minsta om konsekvenserna. Ska man kunna bevara den här unika naturen känns det som att det i framtiden kommer bli begränsningar i hur många som kommer få gå upp om dagen eller att man kanske bara kommer få gå med guide i grupp? Jag är så klart själv en del av förstöringen av naturen eftersom jag nu gått där men jag är oerhört tacksam och ödmjuk över att jag fått sett och uppleva dessa platser på egen hand på det sättet som jag själv tycker är trevligt. Allt vårt skräp har vi självklart tagit med hem, fattas bara annat!

Nästa år blir det säkert ett tur till Norge igen, det finns ju miljoner ställen kvar att upptäcka och uppleva 🙂


Tänk att vi människor som är så små kan påverka naturen så oerhört? Vi är ju bara små fluglortar.

Sörmlandsleden, Nävsjön runt

I går tyckte hundarna som vanligt att sovmorgon var helt överskattat och den här gången var det Odden som tyckte att matte borde gå upp redan halv sju… Jaja sova kan man ju göra någon annan gång. Strax efter sju var vi ute i skogen och eftersom vi hade planerat en tur på Sörmlandsleden i dag så hade jag bara tänkt mig en kortare rastrunda. Ute visade det sig dock vara ljuvligt skönt så i stället för en tur på en kvart blev det en sväng på trekvart.

Tillbaka hemma hann jag fixa lite med tvätt och disk och sedan fixa till dagens matsäck. Hundarna hade full koll på att något trevligt var på gång och barrikaderade sig i bussen, att åka utan dem var uppenbarligen inte ett alternativ!

Vid nio kom Lisbeth och lämnade Lallan hos Henrik, gammal dam orkar inte längre gå på några långa turer så Lallan fick helt enkelt hänga med sin extra husse och sköta vedmaskinen 😉

Lisbeth, jag och hundarna rullade däremot i väg mot Norrköping där vi mötte upp Marie och Unix också och sedan bar det av mot Nävsjön. Nävsjön ligger utanför Nävekvarn och är en ädelfisksjö. Jag har länge tänkt att jag skulle åka dit och vandra leden runt sjön men inte kommit till skott, men nu var det alltså dags. På små och krokiga vägar tog vi oss sakta, fast frågar ni Marie åkte jag tydligen jättefort 😉 , fram till målet. Vid parkeringen vidare det sig vara nästan fullt, vi hade helt klart kommit till ett populärt ställe!

Ska jag vara ärlig så är ju inte fullpackade ställen det bästa jag vet när man ska ut och vandra, det är ju själva naturupplevelsen som man är ute efter, lugnet och stillheten. Men trots att det var gott om folk kring parkeringen så behövde vi inte trängas ute på leden. Visst mötte vi folk men de flesta är trevliga och hälsar glatt och går sedan vidare åt sitt håll.

Leden runt Nävsjön är ca 8 km och leden är trevligt iordninggjord och lika välmarkerad som alla leder vid Sörmalandsleden som jag nu testat. Mestadels går leden bredvid eller i närheten av sjön och man går genom både trevlig storskog och på spångar utmed myrmark.


Här har vi precis knallat in i skogen och passerar genom ett litet naturreservat.


Små blötmarker ska passerats men eftersom leden är spångad är det inget problem.


Leden går som sagt runt sjön och man går nära sjön på många ställen. Odden funderar på varför kanadagässen inte vill hälsa…


Ganska varmt så hundarna passade på att bada så fort tillfälle bjöds. Kilo ser ut att njuta 🙂

Grabbarna och mitt sällskap i dag, Marie, Lisbeth och Unix 🙂


Även om vi gick på Sörmlandsleden så går man till viss del i Östergötland, skönt att komma hem 😉


På spång genom skvattram, jag älskar det, det är så vansinnigt vackert.


Mina pälsklingar med Nävsjön bakom sig.


Strålande väder fick vi njuta av, tur dock att det inte var allt för varmt i luften utan att det blev ganska härligt vandringsväder.


Uppe på utsiktsberget finns det en gästbok att skriva in sig i, det gjorde vi så klart.


Puh, bäst att svalka sig lite i värmen tycker Frisken.


Sista biten tillbaka mot parkeringen gick precis bredvid sjön och utmed sjökanten satt det folk nästan överallt. Det är tydligen populärt att fiska.


På ett ställe fick hundarna bekanta sig med en av de stora regnbågsfirrarna. Ganska äckligt tycke de allihop. 


Tillbaka vid parkeringen och Lisbeth kollar vart vi faktiskt har gått.

En alldeles vansinnigt trevlig tur som jag gärna återkommer till känner jag.

Hundarna var nöjda med sin dag i går och när de sedan fick varsitt märgben att gnaga på dessutom så tror jag bestämt att de ansåg att dagen var fulländad. Själv fick jag inte så mycket gjort men det blev en tur ner till Finspång för att handla lite och så fixade vi till en lyxig middag med hjortfilé, mums.

I dag har vi haft en hemma dag. Promenader så klart för hundarna del och sedan har jag släpat fram slang och badat alla tre grabbarna. Jag trodde kanske att det skulle yra ganska mycket folk päls men det verkar inte som att någon av hundarna har tänkt sig att börja fälla riktigt än. Skönt att ha tre nybadade nu i alla fall och det utan att helt förstöra ryggen, det är så skönt att kunna göra det ute.

Annars har jag fått till tre odlingslådor i dag också så i veckan ska jag köpa hem lite fröer så att vi förhoppningsvis kan få lite grönsaker i sommar 🙂 Synd att helgen snart är över, hade inte haft något emot att ha ledigt några fler dagar 😉 Nåja nästa helg är ju långhelg och det blir både hundutställning och husvagnspremiär, något att se fram emot med andra ord!

Viltspårande och Sörmlandsleden etapp 32:1

Ingen sovmorgon här inte när spårning står på agendan. Kvart i sju i morse rullade bussen i väg med mig och hundarna. Kilo som brukar få stanna hemma fick hänga med i dag då Henrik skulle på auktion och jag ändå hade tänkt testa en ny liten vandringsled efteråt.

Frisken var först ut även denna dag och hade spår nr 7. Håkan följde med oss på det och Frisken tuffade raskt i väg. I första vinkeln fick han dock lite problem och fick jobba rätt länge för att ta sig rätt. Strax efteråt valde han att följa ett färskt spår av något vilt och jag fick faktiskt säga åt honom att han skulle sluta och följa ”vårt” spår i stället. Resten av spåret fixade han sedan fint. Återgången var faktiskt riktigt bra av honom att lösa! I dag märktes det dock att spåret både hade legat längre tid än Frisken är riktigt van vid och att det var lite längre, för Frisken tyckte att det var lite jobbigt att lösa det här. Men han jobbar riktigt fint i spåret och frågar inte längre om hjälp från mig utan jobbar på bra själv 🙂

Sen blev det rastning av hundar och Kilo var så klart jättenyfiken eftersom han inte varit med på något år. Varje spårslut och spårstart som vi passerade markerade han för mig och såg ut att undra om han möjligen skulle få sticka i väg på det? Det fick han så klart inte. När hundarna fått hoppa in i bilen igen och jag gick för att ta en frukostmacka visade det sig dock att det blivit lite galet på ett av spåren. Spår 1 hade gåtts ut den första biten med en grisklöv och sedan hade spårläggaren kommit på att det var helt fel spår han var på så han hade vänt och då mött de som skulle gå ut spåret. Spåret var utblodat men inte längre lämpligt att gå för en nybörjarhund så även om Kilo inte är med på kursen så blev det nu ett spår även till honom i dag 🙂 Han fick dock vänta för först var det Oddens tur att få gå sitt spår.

I dag var det spår 9 som Odden skulle gå, ett ganska långt spår. Vi fick med oss Evelin som jag ju har tänkt ska döma Odden framöver på ett öppenklasspår. Evelin hade också med sig pistol för att vi skulle öva på skottet då Odden ju brukar bli lite tjurig när någon skjuter 😉 Odden jobbade på fint som vanligt, fick jobba på ordentligt i återgången och tyckte att det var ganska besvärligt att det skulle vara så blött på sina ställen så att han var tvungen att blöta ner sina tassar 😉 Vid skottet tittade han till men tog sedan upp spårandet igen med en tjurig blick på Evelin när han passerade. Ja jag hoppas som sagt att Evelin nu på vårkanten har möjlighet att döma något öppenklasspår åt oss, tanken är så klart att Odden ska fixa ett championat.

Jag hängde sedan på en jättefin labbe på spår 4 innan det var dags att då gå ner till spår 1 och låta Kilo testa. Jag kommer faktiskt inte ihåg när Kilo spårade sist men det var ett bra tag sedan. Spår 1 ligger en bra bit bort från parkeringen och grillplatsen men man avslutar vid bilarna så det var bara att knalla ner med en förväntansfull Kilo. Att Kilo kom ihåg vad som gällde när selen kom på var det ingen tvekan om och han spårade glatt iväg. Vid första vinkeln snurrade han dock till det ordentligt och den ligger mitt i en bäck så jag hann bli ganska blöt innan han hade rett ut det hela och var på rätt spår igen. Kilo hade ytterligare något tapp en bit upp för backen och han går liksom ut så långt innan han kommer på att han faktisk inte längre är på spåret. Då blir det så klart svårare att jobba sig tillbaka men ger man honom bara tid så fixar han det. En mycket nöjd Kilo hittade sedan klöven och var mycket mallig över att få bära den tillbaka till grillplatsen.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, det är förbaskat skojigt att spåra med hundarna och då främst Odden som är oerhört rolig att spåra med. Önskar vi kunde spåra typ varje dag!

På vägen mot vår lilla planerade vandring i dag så blev det ett stopp hos Friskens uppfödare för att lite snabbt fota av H-kullen. Söta små marsvins om om några veckor kommer att vara alldeles bedårande 🙂

Ett snabbt stopp på affären efter det och sedan styrde jag bussen norrut och hamnade i Stavsjö. Därifrån utgår nämligen Sörmlandsleden etapp 32:1 som är en rundslinga runt en sjö på dryga 4,5 km. När jag såg den häromdagen på Sörmlandsledens hemsida så insåg jag att det skulle kunna vara en bra runda att lägga en sennenträff vid så nu åkte vi alltså och kollade.

Man utgår från parkeringen vid värdshuset och går ca 300 meter utmed villor. Sedan valde vi att ta leden åt höger och gick runt sjön motsols. Som vanligt var leden ordentligt utmärkt och det var ingen risk att gå fel. På många sätt liknande den här slingan vår egen slinga runt Lillskiren här hemma och den gillar jag ju så det även denna runda får med beröm godkänt!


Leden gick i stort sätt hela tiden runt denna sjö som heter Skiren. Lite skojigt eftersom vår sjö heter Lillskiren.


Som vanligt utmärkt uppmärkt led när man vandrar på Sörmlandsleden!


Som sagt, leden går nästan uteslutande precis utmed sjökanten, mycket trevligt!

Det blev en alldeles lagom runda för mig och hundarna och den tog strax över en timme att knalla. Här kommer vi nog att lägga en sennenträff på höstkanten, det är ju liksom trevligt att sprida ut platserna man träffas på lite.

Nöjda och glada rullade vi så hemåt och var hemma vid halv sextiden. Hundarna sov som små utslagna änglar där bak och när vi kom hem slängde de sig genast ner på altanplattorna och somnade sött igen. Med undantag för att de fick komma in och äta lite kvällsmat strax efteråt så har de fortsatta att sova och lär så fortsätta att göra resten av kvällen.

I morgon blir det lite mer friluftsliv då vi ska ta en tur till Skönnarboleden igen 🙂

Älvarumsleden på Omberg

Okej det är ju nästan pinsamt men här händer det verkligen inte mycket. Det är ju dock inte detsamma som att det inte händer något i det verkliga livet 😉

Men jag orkar nog inte rabbla allt som hänt under mer än en månad utan jag tänkte i stället att det ska bli en liten beskrivning av min senaste söndag. Då hade jag nämligen så mycket kli i vandringsbenen att jag bara var tvungen att ge mig ut på en liten tur. Att det kommit en massa snö orkade jag inte bry mig om, vill man vandra så ska man vandra!

Jag var sugen på att testa något nytt så jag hade sett ut en led på Omberg sedan några veckor tillbaka. Älvarumsleden står beskriven som 7,5 km lång och lite lagom kuperad, den fick det bli. Hundarna var eld och lågor när de såg att ryggsäcken packades och hoppade glatt in i bilen. Att vägen inte var något vidare plogad var väl kanske en fingervisning om att det skulle kunna bli en rätt tung dag men som sagt, kliet i benen var starkare än förnuftet 😉

Vi tog oss i alla fall till Omberg utan några bekymmer om än lite långsammare än normalt och väl på plats vid parkeringen så var det dags att ta tag i den svåra delen av att vandra på led, nämligen att hitta vart den startar? 😉 Det är väl märkligt att det ska vara så knepigt i bland? Nåja efter lite spanande så hittade vi till slut rätt färg på markeringarna och kunde ge oss av. Efter bara ca 300 m så vek vi in i skogen och här låg snön djup och leden gick rakt uppför berget, ja ja jag frös ju lite så det var lika bra att trampa på och få upp flåset.

Jag valde att gå leden medsols och det var nog både bra och dåligt. Bra för att den jobbigaste delen då hamnade i början när vi var pigga, dåligt då det var brant nedför och när man trampar runt i mellan 30-50 cm snö i brant lutning utan att se underlaget kan det hända spännande saker 😉

Vi klarade oss i alla fall bra, eller ja, hundarna var det väl aldrig någon fara för, jag däremot var nära att gå omkull ett gäng gånger men klarade mig, jag tackar en massa aspsly och granar för det!


På väg i snön och även om det inte syns på bilden så bär det strax av brant uppför.


Efter ca 1,5 km kom vi fram till en utsiktsplats och kunde spana ut över Vättern.

Från parkeringen till vindskyddet dryga 3 km därifrån var leden rejält kuperad. Stigen var smal gick utmed en brant med utsikt över vattnet mellan träden. Det var jättefint men det var knixigt att ta sig fram i snön för det var så klart inte så att någon annan gått den leden utan vi fick spåra själva. Som tur var så är leden bra markerad så även om stigen var osynlig så var det inga bekymmer att hitta rätt. Hundarna plöjde fram som små plogar och var märkbart nöjda med att få vara ute på tur igen.

När vi hade hasat ner enda till vattnet så nådde vi vindskyddet och där tog vi en liten kort rast. Dessvärre är inte Vättern något annat än ett blåshål och det var rejält kallt i vinden så någon längre rast blev det inte. Men lite fika fick jag i mig och hundarna fick varsin paté. Odde hade inte ätit all frukost så han behövde lite mer energi tyckte jag och de andra fick för att det ska vara gott och trevligt att vara ute på tur.

Vindskyddet vid vattnet. Här nere blåste det så dant att det på sina ställen var mer eller mindre snöfritt. Å andra sidan var det rejäla vallar dit snön hade blåst…


Grabbarna fick posera vid Vätterns strand. Här ska man kunna bada men jag kan väl säga att det verkligen inte var aktuellt denna dag.

Från vindskyddet fortsatte leden ca 1 km på en liten väg som hela tiden gick svagt uppför. Ganska lättvandrat men lite jobbigt att pulsa fram. Därefter svängde leden av rakt upp i skogen och med upp menar jag upp. Det vi hade kanat ner på vägen till vindskyddet skulle vi ju nu upp då. Efter ytterligare en bit kom vi fram till en parkering och i ca 100 meter fick vi gå på plogad väg, sedan vände leden uppför en väg som inte var det minsta plogad och vi fick ägna oss åt att pulsa igen.


Hundarna på led uppför vägen. Inte så skojig del av leden att gå uppför på väg även om det i normala fall hade varit ganska lättgånget.

Till slut skulle vi in i skogen igen och det tackade vi för, det är ju mycket trevligare. Leden var dock lite knepig för man gick verkligen rakt fram, som på en banvall ungefär? Här fanns det faktiskt spår att gå i och det gör det hela både lättare och jobbigare. Lättare för att man inte måste flytta undan snön med benen själv, svårare för att man bara har en smal stig att hålla sig till.


Frisken har täten på stigen.

Sista biten av leden gick över en liten mosse och sedan genom lite skog igen innan vi till slut kom ut vid vandrarhemmet som låg vid parkeringen och var tillbaka vid bilen. Här upptäckte jag att det fanns en start på vandringsleden, men hur lätt är det att veta att den ska finnas bakom ett hus?!

Ca 3 timmar var vi ute och pulsade och hundarna var nöjda med att få hoppa in i bilen igen. Sista biten hade de haft ganska många snö och isklumpar under tassarna som jag fått hjälpa dem med så de var nöjda över att få ligga i bilen och slicka sig rena från snö och is i pälsen.

Älvarums leden skulle jag nog vilja gå igen när det inte är snö. Det får väl bli en tur lite senare i vår igen, helt innan alla fästingar vaknar till liv igen.


Jodå lite sol fick vi också på vår vintervandring 🙂

2017, året som gick

Dags att summera året som gått, igen? Det måste ha med åldern att göra va? Att tiden går så fort?

Året började som vanligt i Göteborg med My Dog och för första gången hade jag hund med mig! Frisken fick hänga med och världsvan som han redan då var så hängde han på mässan och hotellet som om det vore det naturligaste i världen. Resultatmässigt var det inget att skryta om men skojigt hade vi 🙂 Några veckor senare drog vi, det vill säga jag och Frisken, vidare söderut ut till Nyborg, det har ju också blivit lite tradition. Vi fick sällskap av ett helt gäng både två och fyrbenta vänner och tja det blev ju en löjligt bra resa 🙂


Tjocka släkten i Nyborg, Danmark. Svårt att klaga på både utdelningen och sällskapet 😀

Början av året bjöd annars på ganska mycket härliga turer ute i naturen. Jag ”jagade” sjöar och det var skoj, fast jag har ju varit helt värdelös på det sedan resten av året. Dags att ta tag i det igen kanske? 55 sjöar hann vi i alla fall jaga rätt på under de första månaderna på året.

Henrik vid en av de 55 besökta sjöarna i kommunen. Bara typ 310 kvar då 😛

Men inte bara sjöar besöktes, vi hann med en hel del vandringsleder också 🙂 Det är underbart att få upptäcka nya leder både på egenhand och i bland med sällskap. Vilket tur jag har som har vänner som gärna hänger med på mina turer och som litar på att jag hittar runt 😉 Det brukar ju faktiskt lösa sig på bästa sätt även om det händer att vi går lite galet i bland.


Ann-Sofie och jag testade att vandra vid Västanvik utanför Motala i januari, vi gick fel flera gånger men en härlig tur var det. Tyvärr var det sista gången som jag fick vara på tur med Stina som bara några veckor senare blev sjuk och sedan lämnade oss 😦

Utsiktsrundan i Kolmården lurade jag med mig Ann-Sofie och Marie på utan att upplysa dem om att leden betraktades som svart, dvs svår 😉 Det man inte vet lider man inte av tänkte jag. Det gick så klart jättebra och även det här var en härlig led. Lunchstopp med soppa och gosaker hör så klart till när man är ute på tur.


Eva missade att hänga med på Rödgölenleden så hon och jag tog en sväng där. Rödgölen är en favoritplats, så underbar skog att vandra i!


Vi testade lite mer södra delar av Östgötaleden också och vandrade utmed Kinda kanal bland annat.


Hanna hängde med mig och grabbarna på Östgötaleden kring Rejmyre. Fika är favoritstunden 🙂


Och naturligtvis har vi vandra själva också när ingen har kunnat hänga med oss eller när jag faktiskt känt att jag behöver vara ensam med hundarna i skogen och ta till mig energin genom tystnaden.

Under våren var vi för fjärde året tror jag med på viltspårcirkeln i Fårsum. Frisk och Odden fick vara med detta år också och skötte sig med beröm godkänt de flesta spårningarna. Nu när 2018 står för dörren så är det förhoppningsvis snart dags att vara med i samma spårcirkel igen, längtar!!

Runt Valborg tog vi ut husvagnen och åkte på första svängen med den. Det blev Gränna camping tillsammans med Annette och Anders. Ganska kallt och blåsigt där vid Vätterns strand men vi fick fin väder också. Även här lyckades jag lura med mig både Henrik och våra vänner ut på tur och den blev kanske lite mer strapatsrik än vad jag hade väntat mig 😉 Anders, jag och hundarna var nöjda, Henrik och Annette hävdar att man inte ska behöva dra sig upp med rep när man är ute och vandrar 😉


Vandring utmed Vätterns kant, mycket härligt och här vara alla fortfarande nöjda och glada.


Här har vi dragit oss upp för stup med hjälp av rep och tar en liten välbehövlig paus, nu är inte alla längre lika nöjda 😉

I maj var det sedan dags för årets första resa och inte vilken resa som helst utan till ett riktigt drömresemål för mig. Hanna och jag hade äntligen tagit tag i den länge önskade Islandsresan och nu blev det 3½ dag på denna fantastiska ö. Vilken underbar natur vi fick uppleva! Berg och vattenfall i mängder kombinerat med härliga stränder och söta islandshästar, Island kan inte riktigt beskrivas, det måste upplevas!


Blå lagunen. Dyrt och säkert trångt under högsäsong men helt klart ändå ett måste!


Klart att Hanna och jag skulle testa att rida på Island när vi nu var där.

Vattenfall, alla dessa helt fantastiska vattenfall ❤


Jag framför Gullfoss, trots kyla och väta, jag hade kunnat stå där i flera dagar och tittat!


Black sand beach med sina häftiga stenpelare.


Skogafoss, vattenfallens vattenfall.

Ja Island hoppas jag verkligen att jag snart får återvända till och då vill jag ha husbil och kunna resa runt hela ön 🙂 Det enda obra med Island är jag jag inte kan ha med mig hundarna.

I slutet av maj var det dags för andra husvagnsturen och då åkte vi hem till Böda några dagar. Sol, värme och strandhäng, som vanligt på Böda alltså 😉 Några dagar arbete och sedan var det i mitten på juni dags för årets andra resa. Helt nytt resmål även denna gång och lika spännande som Island, för nu åkte vi till Ryssland 🙂

Alltså vem hade kunnat tro när vi köpte vår första hund för 15 år sedan att jag och Lisa skulle åka till Ryssland tillsammans och bli behandlade som kungligheter?! En otroligt häftig och trevlig resa med både hundar, annorlunda kultur och sevärdheter.


Ryskt så det förslår!


Internationellt i vårt vardagsrum på hotellet, australiensiskt, norskt, svenskt och även om Teresa inte är med på bild så även polskt. Det är inte utan att man måste säga att det är häftiga saker man får uppleva tack vare hundintresset!


Naturligtvis hundutställning i Ryssland också.

Knappt kom vi hem från Ryssland så var det dags att lufta husvagnen igen. En dryg vecka på Böda över midsommar, gött rätt och slätt!


Slappt liv på stranden.


Underbara sandstrand både i strålande sol och på kvällen i solnedgång.

Första juli åkte Pia och jag åt Katrineholmshållet och testade att gå viltspårsprov med våra grabbar. Jag hade med mig Odd och Frisk och Odden fick börja. Mattes lilla spårgud imponerade på domaren och fixade ett första pris i öppenklassen, härligt! Frisken fick sedan köra ett anlagsprov och jodå, han redde ut det och fick godkänt han med! Fausto och Gaspar tränade på öppenklassspår och skötte sig fint och Hector testade viltspår för första gången och skötte sig även han fint 🙂

Under juli slängde vi annars in lite helgutflykter för att liva upp det hela lite. En helg bar det av till Köping tillsammans med Anders och Annette. Utställning i dagarna två och god mat på kvällarna, det är livet på en pinne det! Förutom att det var väldigt trevligt att Beccie fixade till cert, cabib och BIR så fick vi en oförglömlig upplevelse med en husvagnsgranne som sladdade in på campingen, rev ett staket och när vagnen sedan var på plats lyckades få ihop en grill på under två minuter 😉

Någon helg efter Köping bar det av till Norge för en dagsvandring på Besseggen. Det sägs att alla norrmän ska göra det någon gång så frågan är väl om Hanna och jag är lite halvnorska nu då? Odden fick stanna hemma med Kilo och Frisk fick hänga på. Lite jobbigt vid den brantaste biten att få en plötsligt höjdrädd Kilo att baxa sig uppåt men i övrigt gick vandringen som en dans och det var så klart lätt värt all svett och träningsvärk i benen efteråt!


Vandring i Norska fjäll kan bara beskrivas som underbart (och lite jobbigt 😉 )


Grabbarna med Besseggen som bakgrund.


Dags att börja klättra uppför eggen.


Kilo mitt på Besseggen och med Jotunheimen som bakgrund, vackert så det förslår!


Framme vid bilen igen och Frisken tar ett uppfriskande bad innan vi börjar resan hemåt igen. Den här turen var ju faktiskt Friskens debut som fjällvandrare och han skötte sig som vanligt perfekt 🙂

Vad passar bättre efter en Norge tur än att åka till Danmark strax efter? 😉 Så jobbar jag i alla fall och första helgen i augusti bar det av till Odense tillsammans med Pia och Anne. Tanken var att vi skulle umgås hela helgen med Eva och Conny också men campingvärden hyrde ut vår stuga varpå jag fick ett redigt utbrott vilket resulterade i gratis boende natten efter, första natten fick vi dock ta in på annan camping. Frisken var med även denna gång med blygsamma resultat. Jag fick dock låna Yrsa också och hon slog på stort första dagen och blev bästa tik med cert! 🙂


Yrsa bästa tik med cert och BIM, BIR Sennettas Columbo i Odense.


Ju mer vi är tillsammans ju gladare vi blir 🙂 Här ser vi dock ut att vara mest fokuserade på maten, det är slitsamt att vara på utställning i bland.

Några dagar med arbete blev det efter Odense men sedan var det då till slut dags för semester, äntligen! Vår vana trogen så inledde vi den med en tur till Byske och rasspecialen.  Alla hundar anmälda (hur tänkte jag där?) och alla fick excellent. Kilo nöjde sig dock inte med det utan slog även till med sitt första cert, tjoho vilken smakstart på semestern!


Cert smakar aldrig fel 🙂 Foto AnnCatrin Uppfeldt


Odden på sin första och enda utställning under året. Excellent och avtackad som nummer sex är ju helt okej. Foto AnnCatrin Uppfeldt

Efter Byske fortsatte vi norr ut. Det var dags att fjällvandra för första gången för Henrik! Det blev Björkliden som fick besök av oss och första dagen, eller snarare eftermiddagens, vandring gick fint. Trevlig miljö, raska hundar och även hussen såg ut att njuta. En natt i tält blev det också där vädret vände och bjöd på regn och ganska hård blåst. Dagen efter fortsatte vi i regn som sedan övergick till snöstorm och hussen såg inte längre lika nöjd ut 😉 Det blev lunch i Låkktatjåkka fjällstation och sedan tog vi beslutet att vända tillbaka till bilen då vädret såg ut att bli fortsatt dåligt. Lite synd så klart men vi fick ett dygn ute på fjället och gör nog ett nytt försök nästa år.


Hussen på sin livs första fjällvandring. Torneträsk i bakgrunden.


Lägret uppe och hundarna njuter.


Andra dagen och hussen är inte längre så nöjd… 😉 Det var väl jäkligt typiskt att det skulle bli snöstorm just den här dagen.


Sista biten tillbaka mot Björkliden blev dock trevligare vädermässigt och vi fick njuta av vackra vyer.

Efter Björkliden landade vi i Kiruna en natt och hussen var mycket nöjd med att sova i hotellsäng i stället för i tält 😉 Dagen efter åkte vi till ett annat av mina drömresemål, Ishotellet i Jukkasjärvi! Så häftigt att ha fått se, nu ska jag bara ta mig dit och bo någon gång också!


Ishotellet som i år för första gången är öppet året runt.

Vi fortsatte sedan vår resan söderut och hamnade i Arvidsjaur där vi tog in på camping för att sedan fortsätta ner mot Vildmarksvägen som vi följde. Stannade på en massa olika ställen och njöt av vacker natur och spännande sevärdheter.

Vi hann sedan vara hemma en hel dag, packade om och tog sedan med oss husvagnen mot Oskarshamn där en färja förde oss över till Gotland. Där fick vi en vecka i mestadels sol och hann överblicka det mesta.


En jäkla massa raukar besökte vi så klart.


Grabbarna vid rauken Hunden uppe på Fårö.


Gött liv i husvagnen i Visby.


Naturligtvis spanade vi in ringmuren också.

Från Gotland drog vi sedan direkt till Öland för säga vad man vill, Öland är och förblir vår favorit ö. Tjurigt att vi inte fick bo där vi ville på campingen visserligen men Böda är ändå Böda. Sällskap fick vi också och vi avslutade semestern med utställning på campingen i ösregn…


Pia försöker hålla mig och Frisken torra i finalringen för dagens bästa juniorer.

Ja sen blev det höst och vardag. Efter en hiskeligt torr sommar så kom det faktiskt lite regn och det blev en del svampplockning, underbart! En del små vandringar fick vi också till.


Odden firade sin födelsedag genom en vandring med Ann-Sofie och Eva runt Stora Älgsjön.


Eva, Anne och Marie hängde med på en tur runt Glotternleden, makalöst vacker gammelskog där! 


Marie och Ann-Sofie vågade sig ut på en tur som jag själv hade skapat efter kartor, det gick bra och vi hittade runt och tillbaka till bilarna 😉 Grillning av korv hann vi också med vid vindskyddet vid Getsjön.

Fast visst var jag ute och reste även i september 😛 I mitten av månaden bar det av till Frankrike där det var B-IWG möte samt rasspecial. Intressant som vanligt att ta del av andra länders erfarenheter och att få höra föreläsare/forskare berätta om sina upptäckter. Fransk special var också spännande att närvara vid, kaos är väl det ordet som främst dyker upp i huvudet när jag tänker tillbaka på den tillställningen…


Ett härligt gäng från 13 olika länder var representerade i Frankrike
🙂

I månadskiftet sep/okt tog vi en sista tur med husvagnen och gissa vart? Ja till Öland så klart. Det blev vårt första besök på skördefesten men förmodligen inte vårt sista för det var mycket trevligt 🙂 Vi kom hem med en massa ostar ett muminhus i plåt och naturligtvis några pumpor. Ja och självklart hann vi med ett besök uppe på Böda också.


Ja inte bara vi tvåbenta älskar Böda, de fyrbenta är rätt förtjusta de med.

I början av oktober fick Kilo hoppa in bak i bussen och vi åkte först för att fota omslagsbild till SShKs jubileumsbok nästa år och sedan vidare till Ljusdal och vårt ”eget” lilla rum som nästan alltid står öppet för oss 😉 Dagen efter var det utställning i Sundsvall och Kilo knep sitt andra cert så med andra ord var det värt att åka lite över 100 mil ensam så där över ett och ett halvt dygn 😉


Kilo åkte med till Sundsvall och fixade till cert nummer två!

I november bar det av på nästa långresa och även denna gång fick Frisken hänga med, jösses vad han har flängt och farit i år! Nu var det Tyskland och Leipzig som skulle besökas med världsutställningen i fokus. Att Frisken skulle utföra några stordåd hade jag inte räknat med men att Jackpot skulle göra det var vi rörande överens om. Vilken tur då att vi fick rätt och Jackpot inte bara fixade cacib och därmed WW- 17 titeln utan även blev BIR!! Häftigt är ju bara förnamnet!


Laddar inför världsutställningen med höstiga promenader genom några av Leipzigs många parker.


Ny världsvinnare och påfyllnad av den redan långa titelraden 🙂

Ja vi hann ju bara vara hemma några veckor så bar det av på en ny resa, denna gång till Finland och därmed har jag avverkat samtliga nordiska länder under ett år, heja mig 😉 Ja och Frisken var så klart med mig och bortsett från Island så har ju han visst också avverkat alla våra nordiska grannländer, berest grabb det där.  I Finland slog han dessutom på stort och fixade cert den ena dagen, ja men så trevligt liksom, det var väl ett utmärkt sätt att avsluta unghundsklassen med 🙂


Cert gör som sagt aldrig ont och Frisken kan nu stoltsera med ett finskt 🙂

Ja 2017 har verkligen varit året då jag rest. Kors och tvärs och till både gamla favoriter och nya platser, jag gillart! Lite dåligt med fjällvandring med tanke på att det bara blev en natt ute på fjället men det får vi ta igen ett annat år. Några stordåd på lydnadsfronten har vi inte gjort. Odden har gått på kurs lite sporadiskt eftersom matte har lagt fokus på en hel del annat, men vi gör det i alla fall och sakta går det ju framåt. Frisken har avslutat året med att gå på Noseworkkurs och efter en lite tveksam start har han nu börjat förstå och varit duktig, vi fortsätter med en ny kurs som börjar i januari.


Frisken söker eukalyptusdoft på fordon.

Vår familj har klarat sig från olyckor och inte ens Odden har behövt mer än sin vanliga rehab 🙂 Han lever till största del som vilken hund som helst numera med undantag för att han ju med jämna mellanrum besöker rehab för att underhålla hans kropp.  Än så länge ser lederna ut att hålla fint men den inte alltid helt lugna och behärskade Odden har lätt för att dra på sig muskelskador så det gäller att alltid försöka vara steget före.


Odden på vibbplattan, skittråkigt tycker han men nyttigt är det.

Vår familj har också fått vara intakt under hela 2017 vilket jag så klart är oerhört tacksam för. Tyvärr har flera av våra nära vänner inte haft samma tur och flera fyrbenta vänner har lämnat oss. Det är alltid lika jobbigt 😦

Nu sätter vi punkt för 2017 och det gör vi så klart på vår favorit ö, Öland. Här firar vi med två andra familjer som vi aldrig skulle ha mött om det inte vore för hundarna, visst är det rätt fantastiskt?!


Solen går ner över 2017 och vi välkomnar 2018, vi ses där
🙂

Nya stigar att vandra på

Det är ju ingen nyhet att jag gillar att studera kartor och hitta nya leder och stigar att ta mig fram på både på hemmaplan och runt om i landet. Eftersom Ann-Sofie inte hade möjlighet att hänga med förra helgen vid Glotternleden så hade vi bestämt att vi skulle ut även denna helg. Sällskap är ju trevligt när man ska vandra så jag kollade gladeligen upp en ny tur.

Den här gången ville jag ha en rundslinga på runt milen, det är inte helt lätt att hitta faktiskt när det kommer till markerade leder. Men man måste ju faktiskt inte gå markerad led alltid, det går ju bra att hitta egna turer om man studerar kartorna lite. Denna dag skulle vi därför gå något helt eget a la Lina 😉

Vid halv elva skulle vi mötas upp vid avfarten mot Svärtinge och att Marie alltid är tidigt vet jag ju men Ann-Sofie brukar vara mer som mig och kommer i tid men inte för tidigt. Men denna dag överraskade vi allihop och möttes upp hela 10 minuter för tidigt. Vi rullade vidare på mindre vägar mot platsen där jag tänkt att vi skulle försöka hitta någonstans att parkera och hade tur att det fick plats tre bilar precis där jag tänkt att vi skulle stanna 🙂 Ryggsäckarna hängdes på ryggarna, hundarna släpptes ur bilarna med förväntansfulla vrål (de har ju full koll på vad som var dagens aktivitet) och så var det bara att börja traska i väg. Spännande att se om karta och verklighet stämmer överens, så är ju inte alltid fallet, speciellt inte när det kommer till skogsstigar. Direkt från vägen vi parkerat vid skulle det gå en stig in i skogen och det gjorde det också. Nu var det ett område där det varit avverkning och gallring så någon storskog var det inte men en trevlig stig att knalla på hade vi hittat.


Första delen gick genom lite gles skog men på trevlig stig.

Vid något tillfälle fick jag plocka upp min app för att kontrollera att vi var på väg åt rätt håll när stigen delade på sig men det gick ändå smidigt. Efter ett par kilometer kom vi ner på en grusväg som vi fick följa i någon kilometer innan vi återigen kunde ge oss av upp i skogen och nu kunde vi faktiskt följa markerad led en bit för här går Östgötaleden mellan Sörsjön och Falsnäset. Den etappen gick jag ju i våras så jag började nu känna igen mig även om en del skog nu alltså var nedtagen.


Bred och lyxig skogsstig och orangea prickar att följa, underbart.

Vi började prata lite om hur saggiga och äckliga de stora svamparna som olika soppar var nu och även att det fortfarande finns ett oerhört överflöd av trattkantareller och lite gula ännu. Marie hävdade att hon aldrig såg några trattkantareller så vi stannade helt enkelt bara och plockade en bajspåse full åt henne. En liten gul kantarell hittade jag också strax efter som Marie gick och sniffade på. Strax efter var det dags att bege sig uppför då leden går upp på Valborgmässberget. Där uppe finns ju en gästbok så vi skrev in oss där innan vi började nedstigningen på hala berg.


Efter berget var det dags att passera ett kalhygge. Samtidigt som vi går pratar vi så klart en massa och i bland behöver man förtydliga sig genom att faktiskt ha ögonkontakt också.


Vid något tillfälle låg det en massa stora träd över stigen så då fick vi hitta alternativa vägar vilket Marie ser ut att tycka är lika spännande som hundarna gjorde 😉


Dagens gruppbild vid en tidigare boplats som hette Butbro, Unix, Tito, Kilo, Frisk och Odd

Efter ytterligare en bit så kom vi återigen ner på en grusväg som vi nu följde åt ”fel” håll eftersom vi ville ta vår fika vid ett vindskydd som ligger vid Getsjön. Några hundra meter åt fel håll gör inget när man kan se fram emot att få sitta vid en eld, grilla korv och titta ut över sjön.


Tänt var det här! Man kan ju aldrig vara säker på att det ska finnas ved vid vindskydden så jag hade med mig lite i ryggsäcken att tända med. Sen kunde vi dock fylla på med lite ved som faktiskt fanns vid vindskyddet. Tre rätters blev det denna gång, vi började med glögg och pepparkaka och övergick sedan till…


Den grillade korven. En choklad boll blev efterrätt och vi var nöjda och mätta. 

Vi hade lite tur för faktum med att solen kikade fram lite försiktigt medan vi hade paus. När vi sedan började gå igen så började det i stället att dugga, inte alls lika skoj. Men inget ihållande, ganska snart slutade det att skvätta från himmelen. Vi fortsatte nu på grusvägen en bit innan vi återigen skulle in i skogen. Vi hade hittat några få gula kantareller till under tiden vi gick mot vindskyddet men nu hittade vi faktiskt lite mer och Marie fick feeling och blev lite kantarellgalen en stund där.


Skogen döljer sitt guld men Marie har hittat ett gömställe.

Ytterligare en bajspåse med några fler gula men främst trattisar blev det till Marie. Efter en stund när jag tittade på kartan så såg jag att vår stig borde dela på sig, vi såg dock ingen sådan delning? Vi gick tillbaka en bit men nä igen stig fanns att se? Så vi fick fortsätta på den stigen vi var på vilket betydde att den sista biten tillbaka till bilarna skulle bli på grusväg i stället för i skogen. Trist men nu började det faktiskt att skymma så det var inte riktigt läge att leta efter den försvunna stigen.


Solen är på väg ner men vi passar på att njuta av att vara ute så länge som det går 😉


Tillbaka vid bilarna.

Vår alldeles egen lilla runda visade sig bli ca 12 km lång och tog oss nästa 5 timmar att avverka med pauser, fotostopp och svampplockning. Härliga timmar som ger energi inför kommande vecka 🙂


Dagens tur på kartan.

Hundarna har varit nöjda med sin dag och sovit gott under kvällen och till och med Odden åt med god aptit i kväll efter några dagar med mattrilskande igen. Frisk luft gör gott för både själ och mage 🙂

Glotternleden

Riktig gammelskog, det är nog bland det vackraste som finns att promenera i om du frågar mig. Jodå fjäll är så klart både vackra och underbara att vandra vid men gammelskog är lika vackert på sitt sätt.

I dag hade jag bestämt träff med Anne, Eva och Marie med tillhörande hundar för att reka en lite kortare led inför en sennenträff. Glottern har jag både hört talas om varit närheten av förut men när jag för några veckors sedan kollade upp tänkbart aktuella leder i Naturkartan så såg jag att den här leden var nytillagd och verkade trevlig. Ca 6 km skulle den vara och det såg ut som att det bara var skogsstigar, det gillar jag. Rundslinga var det också och man kunde även korta av den vilket kan vara praktiskt om man ska ha sennenträff då det kan komma både valpar och äldre hundar som inte kan gå så långt. Med andra ord klart värt att kolla upp.

Vi mötes upp vid samåkningsparkeringen för gemensam färd till parkeringen. Naturkartan är en bra app för den kan även visa vägen till vart lederna börjar så jag ställde in appen på att visa det och så åkte vi i väg. Anne och jag tyckte att guidningen var lite konstig men vi följde så klart anvisningarna, tills vi kom till en vägbom och inte längre kunde följa anvisningarna. Jaha bara att ställa om appen till en annan entre och göra ett nytt försök. Den här gången gick det bättre och vi kom fram till en parkering. Som var nästan full? Hoppsan populärt ställe det här alltså. Det är inte alltid jätteskoj när man ska gå med ett gäng hundar, då har man gärna leden för sig själv liksom 😉

Nåja vi hängde på oss ryggsäckar och knallade i väg. Första biten var en bred stig men ganska snart blev det mysig skogsstig i lite mindre format att knalla på. Leden gick genom riktig gammelskog, så jäkla vacker och härlig att vandra genom. Hundarna var så klart lyckliga över att få nosa på nya ställen och att ha kompisar med sig, det är ju mycket mer spännande än att gå hemma i vår vanliga skog. Mattarna njöt rätt frisk de med 😉


Djup fin gammelskog, det är bland det bästa som finns att vandra genom!


Hundarna njöt lika mycket av skogen som vi.

Leden var väl markerad, även om mina vänner som är helt utan lokalsinne ändå trampade iväg på andra stigar mellan varven 😉 , men det var inte alla gångar helt enkelt att ha koll på åt vilket håll vi skulle vid korsningar. Tur då att man har appen i telefonen och kan kontrollera om vi gick åt rätt eller fel håll. Det var ett evigt tjat om fika men vi knallade på kanske två tredjedelar av leden innan vi kom ner mot sjön och det skulle finnas lite rastplatser att stanna vid. Den första skulle ligga vid ett vindskydd. Men det var massor med folk där tyckte vi så vi valde att gå vidare. Det visade sig dock att det inte alls var vid vindskyddet det var en massa folk, det var vid bastun. Nåja eftersom vi valde att fortsätta en bit till så hittade vi vad vi tyckte var den bästa rastplatsen för oss i dag. Uppe på en liten kulle precis vid vattnet och där solen kom åt att lysa.


Fika är viktigt när man är ute på tur.

Efter fikat fortsatte vi utmed sjön en bit och sedan gick leden upp i skogen igen och ganska snart var vi tillbaka vid den första korsningen vi varit vid när vi började. Men i stället för att gå tillbaka direkt till bilen så valde vi att fortsätta på en slinga som vi missade när vi började.


Pigga och glada efter fikat.


Underbara gammelskog! Frisken, Odden, Kilo och Belle.

Den sista slingan gick först en del uppåt och man kunde även göra en avstickare upp på ett berg för att titta på utsikten, det gjorde vi så klart. Stigen dit var lika fin som all annan stig i det här området men upp på berget var det lite knepigare att ta sig och väl uppe var det kanske inte någon fantastisk utsikt. Ner visade sig sedan vara ännu värre att ta sig för mina vänner men de fixade det och vi fortsatte den sista biten också.


Det gick lite uppför mellan varven.


På led

Efter ca 3 timmar var vi tillbaka vid bilarna igen och kunde konstatera att vi gått ca 7 km. Ingen vidare marschfart med andra ord 😉 Men det är ju att njuta som är det viktiga och det hade vi verkligen gjort!

Glotternleden var fin och kan verkligen rekommenderas men det är tveksamt om jag lägger någon sennenträff här. Det var lite liten parkering och det verkar vara ett välbesökt område, inte helt praktiskt om man kommer med många hundar. Nåja jag hinner ju reka vidare i någon vecka så det löser sig alltid och vi som var med i dag fick ju gå en fantastisk skogspromenad så det var verkligen inte bortkastad tid!


Dagens hundar, från vänster: Belle, Elton, Odd, Kilo, Viran, Frisken och Unix.

Stora Älgsjön runt, en bra födelsedag

23:e september är ingen vanlig dag, det är nämligen Oddens födelsedag 🙂 Underbart att få fira den hundens födelsedagar, de andra tycker jag är självklart att jag får fira på något sätt men Odden har ju inte varit självklar att få fira så därför är det alltid extra trevligt.

Odden har nog haft en utmärkt födelsedag med mycket motion och som grädde på moset  äter han just nu ordentligt så båda målen mat har raskt slunkit ner i magen, fast det kanske mer är en present i mina ögon 🙂

Efter frukosten tog vi en promenad ute i skogen här hemma och hundarna fick jaga lite godisar. Blött och dimmigt väder ute men ganska varmt, det var i alla fall alldeles för varmt att ha regnjackan på sig.

Hemma fixade jag lite matsäck och grejade lite och vid tio fick grabbarna hoppa in i bussen för färd mot Norrköping. Där mötte vi upp Eva, Elton och Belle samt Ann-Sofie och Tito innan vi åkte vidare mot skogarna norr om Åby. En tur som heter Stora Älgsjön runt  hade vi sett ut och såg fram emot att få testa. Vi hittade parkering och kunde släppa ut lite halvgalna hundar, de visste alla precis vad denna dag skulle bjuda på.


Dagens hundsällskap, Tito, Elton Belle, Odd och så Frisken och Kilo på stenen bakom 🙂

Leden skulle vara ca 8,5 km och lättgången enligt beskrivningen. Lättgången håller vi med om att den var då leden går ganska mycket på grusväg. Vi knallade glada i hågen i väg i den fuktiga luften och hundarna var nöjda med att få sniffa runt på vägkanterna. Efter kanske 2 km fick vi gå en kort bit i skogen men sedan blev det grusvägen en bit igen. Vid en vändplan klev vi dock in i skogen och det är ju faktiskt härligare än att gå grusväg. Efter en stund tyckte vi att det var dags att inta matsäcken så vi hittade ett litet berg som lämpade sig för det och här hade fler än oss stannat för det fanns en liten eldplats. Det stod i beskrivningen att det skulle finnas vindskydd utmed leden men den fanns inte utmärkt när jag kollade. Men naturligtvis så låg vindskyddet bara några 100 meter från där vi stannade 😉 Ja det spelade ju ingen roll men Eva hade sluppit bli blöt om vi stannade vid vindskyddet, där hade hundarna nämligen inte kunnat bada 😉

Matsäck ute är alltid gott och varm choklad och äggmacka satt som ett smäck i duggregnet. Efter fikapausen fortsatte vi på skogstiger en bit innan vi kom ut på lite grusvägar och sedan på riktigt geggiga skogsvägar. Det blev lite hoppande mellan tuvor och över vattensamlingar men vi klarade oss ändå rätt bra. Sista biten gick på skogsstigar igen och plötsligt var vi tillbaka vid bilen igen.

Leden var välmarkerad  och enkel att hittar runt på och sträckan på ca 8,5 km stämde nog skapligt, möjligen att den var en aning längre. Blöta om fötterna var vi dock när vi kom tillbaka till bilarna, trampande genom ljung och vattenpölar har liksom den effekten.


En hel del knallande på grusvägar, enkelt och det går ganska fort men det är ju mysigare med…

.. knallande på skogsstigar 🙂


Välmarkerat och bra skyltat på den här slingan, tummen upp för det!


Blött och skitigt men det får man ju räkna med när vädret senaste tiden varit blött.


Trevligare med skogstigar även när det kommer till renhet.

Vi var ute i nästan 4 timmar trots att sträckan ju inte var speciellt lång. Men ska man kunna prata utan att flåsa så drar man ner på tempot och prata var vi så klart tvungna att göra, hela tiden 😉

På vägen hem sedan tänkte jag att jag skulle se om jag hittade något trevligt ställe att stanna och ta några bilder på Odden på, det gjorde jag ju 🙂


Odden under granarna. 3 års dagen ska så klart förevigas, fattas bara annat.

Jag brukar ju försöka ta stående bilder av hundarna när de fyller år men i det här blöjvädret är det ju helt meningslöst. I morgon ska vädret dock bli bättre säger prognosen så då ska vi göra ett försök att ta en vettig ståbild av Odden, det brukar inte vara det lättaste…. 😉

Hundarna verkar i alla fall nöjda med sin dag och just nu ligger alla tre utslagna och snarkar gott, precis som man önskar på kvällen.

Besseggen

Förra året testade ju Hanna och jag Trolltunga, i år var planen att testa Preikestolen och Kjeragbolten. Men så började jag få upp en massa trevliga bilder på Besseggen och tänkte om, Besseggen fick bli årets Norgeupplevelse 🙂

Hanna är inte svår att övertala att hänga med, trots att hon då lider av höjdrädsla, så lite snabbt planerade vi in en tur till den här helgen när båda var lediga.

I fredags jobbade jag halvdag och åkte sedan hem för att packa, vilket jag som vanligt gör i sista minuten, rastade hundarna och sedan bar det av. Jag erkänner att det gjorde ganska ont i mattehjärtat att lämna Odden hemma men av två orsaker så blev det bäst så. Dels har Odden haft lite problem med vänster halsmuskel ett tag igen och även om han just nu är okej igen så kändes det dumt att ta med honom på en svår vandring. Dels hade jag fått tips om att man bör vara en människa per hund för att lyckas bestiga Besseggen och då var ju det självklara valet att låta Odden stå över eftersom vi då bara borde ha två hundar med oss, Odden är ju den hunden som bör belastas minst av mina tre.


Dåligt packat, allt är bara inslängt i bilen.. Men det viktigaste är ju med, Kilo och Frisken 🙂

Resan mot Gjendeshem gick fint och vid tio på kvällen var vi framme vid kajen. Då fanns det en del parkeringsplaster lediga vid kajen och vi parkerade och betalade för ett dygn. Vi var lite snåla och hade bestämt oss för att tälta eller sova i bilen i stället för att hyra ett rum. Temperaturen när vi var framme var ynka 7 grader så det blev ett raskt ombyte och sedan passade vi på att låna toalett och ta ut hundarna på en liten rastning efter resan. Vi satte oss sedan i bilen och tog oss en öl och lite chips medan vi tittade på den vackra omgivningen med sjön, bergen och månen.


Ingen dålig utsikt att sitta och ta en öl till.

Till slut bäddade vi ner oss i bilen, hundarna bak så klart, Hanna i passagerarsätet och jag i mitten av bilen. Man sover väl kanske inte helt lysande i bilen men några timmar med sömn blev det i alla fall. Strax före sju klev vi upp, använde toan, gav grabbarna frukost, käkade lite själva och packade våra ryggsäckar. Hanna passade på att köpa kaffe vid kiosken och sedan ställde vi oss i kön för att komma med båten som skulle ta oss till Memuburu där vi som så många andra skulle börja vår vandring över Besseggen.


Vi gör oss i ordning för att lämna bussen inför dagens vandring.


Dags att ställa sig i kö för att ta sig på båtarna. Vi hade så klart förbokat biljetter till både oss och hundarna och visste på så sätt vilken båt och hur dags vi skulle åka. Eftersom båtarna bara tar 10 hundar så kändes det skönt att ha det fixat redan i förväg.


Vi valde att vara kvar bak på båten i stället för i fören då det blåste mindre här och det inte vara lika många hundar där. Frisken som aldrig åkt båt på det här sättet tidigare knallade glatt över gallerlandgången och skötte sig som om han var en van båtåkare 🙂


Framme vid Memurubu, dags att börja vandra!

Hundarna fick börja med att dricka lite vatten vid sjön och så fyllde vi på en flaska med vatten till dem där också eftersom det inte skulle finnas så gott om vatten under hela vandringen, bäst att vara förberedd liksom. Sedan var det bara att hänga på lämmeltåget uppför berget. Det är många som vandrar Besseggen och man är långt i från ensamen. En hel del hundar är det också och koppeltvång råder. Jag erkänner direkt att vi inte följde det hela turen, helt enkelt för att det i branta uppförsbackar eller nedförsbackar är enklare för hundarna att hitta sin egen väg utan at ha ett snöre runt halsen. Jag kan däremot lova att inga djur på något sätt blivit störda av att mina hundar gått utan ett snöre 😉

Det bär direkt av uppför som sagt och det går uppför en ganska lång sträcka. De första två km använde vi ca 1 timme och 15 minuter på. Inte alls som Trolltunga där ju första km tog oss en timme, men uppför går det som sagt. Det blev många mikropauser för att hämta andan men framför allt för att njuta av vyerna och utsikten! Det var så vackert med det gröna glaciärvattnet och bergen som kommer upp runt omkring, ögongodis helt enkelt.


Memuburu turiststation där nere, där vi började vår vandring. Visst ser det häftigt ut i vattnet där en fors mynnar ut i sjön?


Grabbarna vid en av våra små pauser för att hämta andan. Kilo gick ganska snart in i vandringsmode, han vet att man behöver spara på krafterna eftersom han varit med på ett gäng turer vid det här laget. För Frisken var det ju faktiskt hans första riktiga fjällvandring, han var ju visserligen med i Idre/Grövelsjön förra sommaren men då var det ju bara bebisvandring. Frisken var därför lite lätt överexalterad i början och det var nog bra med en kopplad Frisk i början av turen så att han inte kunde bränna all energi direkt 😉


En liten selfi 😛

Efter de två första kilometerna planar det ut lite mer. Det går fortfarande uppför men lite mer lutning i stället för brant. Då går det betydligt lättare men vi fortsatte att ta ganska många pauser, vi var ju där för att njuta, inte bara rafsa över den här upplevelsen.


Njuter av utsikten och tar ett litet snax för att orka, det är livet på en pinne det!


Upp, upp, vi fortsätter att gå uppåt.


Och vi fortsätter att ta pauser. Som sagt vyerna var obetalbara, inte var det jobbigt att stanna och se på dem!


Frisken nöjd över att få vara med på fjället! Luktade spännande på alla möjliga ställen eftersom en hel del hundar går den här leden och så är det ju alltid spännande med nya ställen så klart.

Vid halv tolv kom vi upp på en höjd där vi för första gången kunde se själva Besseggen på riktigt och då passade vi på att ta en lunchpaus. Både Hanna och jag hade nog varit för dåliga på att dricka ordentligt under den första stigningen så vi hade lite ont i nacke/huvud.  Jag hade med mig en påse vätskeersättning som vi blandade till i min flaska och så en ipren på det och lite lunch så ordnade det också till sig 🙂


Första gången vi ser Besseggen på riktigt, riktigt 🙂


Lunchpaus och vi passade på att ta oss ett litet vil också. Kilo sov gärna en stund hos matte medan Frisken låg och spanade på stigen som gick en bit bort från vårt lunchställe.


Hanna och grabbarna är redo att börja gå igen efter lunchen, visst hade vi en härlig utsikt! Vi hade också en fantastisk tur med vädret denna dag. Prognosen hela veckan var regn hela lördagen men vi fick några stänk på oss precis när vi gick i väg efter lunchen i övrigt var det sol och lite moln hela dagen 🙂


Då går vi igen.

Innan man kommer fram till själva klättringen upp för Besseggen måste man ner en bit, det känns ju lite onödigt 😉 Bitvis är det ganska brant nedför och här fick hundarna hitta ner själva vilket var lättast för både dem och oss. Så här långt hade hundarna inga som helst problem att ta sig fram utan skuttade glatt fram och tyckte att vi var lite långsamma 😉


Grabbarna med hela Besseggen bakom sig, en klassisk vy.


På väg mot eggen passerade vi ett litet snöfält, hundarna blev alldeles galna och skuttade runt full fart.


Frisken njuter av lite snö.


Det var inget stort snöfält som synes men det dög gott som lekplats åt hundarna en kort stund.

Ja sen skulle vi ju då upp över själva Besseggen. Det är inte vandring utan mer klättring faktiskt. Det är dock inte speciellt svårt och inte så väldigt jobbigt heller. Fast det kanske var för att jag mest var koncentrerad på hundarna och inte på mig själv som jag tycket att det var ganska enkelt att ta sig upp. För hundarna gick det till 98% utmärkt men en sträcka på kanske 20 meter var inte helt lätt att ta sig upp för dem då det var både brant men framför allt för små ställen att sätta tassarna på och kunna skjuta upp i från. Kilo visade sig vara den som inte var med på noterna här? Han som brukar vara som en bergsget tyckte helt enkelt att det var lite otäckt och på ett ställe så fastnade han och ville inte gå vare sig uppåt eller neråt igen. Med lite övertalning fick jag ner honom och kunde börja om och då gick det bättre. Den här sträcken på 20 meter var det allt lite svettigt, det är inte läge att bära upp en 60 kg motvillig hund när man själv inte har så lätt att hitta fotfäste. Men det gick som sagt och bara vi var förbi den biten så var resten visserligen brant och fortfarande klättrande men här hittade hundarna utan bekymmer vägar upp. När vi började klättra hade vi hundarna kopplade, det är ”trångt” eftersom eggen är smal och det är mycket folk som ska både upp och ner. Tanken var att Hanna skulle gå först och sköta sig själv, hon är ju som sagt lite höjdrädd, och ta emot hundarna som skulle gå i mitten och så jag bakom för att kunna hjälpa dem upp där det behövdes. Hundarna var dock inte helt villiga att följa Hanna utan blev ganska bundna till mig och ville gärna vända sig om för att se att jag var med, det var inte lämpligt på alla ställen. Som sagt det var lite pyssel med att få upp dem på något ställe men överlag gick det ändå fint och jag är oerhört imponerad av Frisken som verkligen måste ha blod av en bergsget i sig. Jag tror jag behövde puffa honom i rumpan på ett ställe, annars klarade han sig själv även om han så klart behövde lite stöttning och uppmuntran verbalt på sina ställen för att ta sig fram. Om turen är lämplig för hundar i storlek av Berner? Tja kanske inte helt egentligen men har man en hund som är i god kondition, är van vid lite skrangliga underlag och som litar på sin ägare så funkar det. Det är som sagt bara en kort sträcka som är riktigt svår och där man verkligen behöver hjälpa hundar av den här storleken lite mer handfast i övrigt tar de sig fram för egen maskin.

Den riktigt klassiska Besseggen vyn, härligt att fått se den live.


Hundarna passar på att dricka lite och svalka tassarna i Bessvatnet som sägs vara Norges renaste insjö med sikt på ner till 30 meter!


Dags att börja klättra!


Det är alltid svårt att få fram hur brant något är på bild men här kan man se lite i alla fall. Här ser man också de två vattnen som är på varsin sida av Besseggen.


Vid gott mod.


Här har vi kommit upp för den besvärliga biten och tar en liten paus för att andas ut.


Vi har kommit ytterligare en bit uppför och här är det en platå där man kan vila lite och verkligen njuta av utsikten. Kilo tyckte som sagt att det var lite jobbigt en bit där men här har han kommit över det och känner sig bara stor och stark efter att ha klarat den utmaningen 😉


Frisken, alias bergsgeten.

När man väl kommit över det branta partiet är det ju lätt att tro att man är uppe på toppen, det är man inte! Nu är dock den riktigt branta och smala delen över och i stället får man vandra upp för en sten hög.


På väg mot toppen.


Tillbakablick mot själva eggen, det går uppför och det är stenigt.


Men där är den ju, toppen 🙂

Väl uppe på toppen, som är 1743 m, så är det kargt och stenigt. Vi valde att ta en paus här, käka lite pizzabullar och hundarna fick både vatten och varsitt kaninöra för bra utförd klättring.


Väl på toppen är man verkligen värd en paus!


Kilo passar på att ta sig en liten lur efter sitt kaninöra 😉

Efter toppen är det dags att gå nerför. I början går man över stenlandskapet och det är lättgånget eftersom det är tämligen flackt. Sedan börjar man nedstigningen och det är visserligen snabbare att gå nedför, men enklare eller mindre jobbigt är det egentligen inte. På sina ställen var det rejält brant och rullgrus, ingen bra kombination. På ett ställe fick vi hålla oss i en kedja för att kunna ta oss ner men överlag var det ändå ganska trevlig vandring.


Rena stenöken att vandra fram över.


Sten, sten, sten, sten, sten och Frisken.


Dit ner ska vi 🙂 Det är många höjdmeter som ska passeras.


Vi tar en sista fotopaus när vi har kanske 20 minuter kvar ner till parkeringen.


Uppe på berget bakom kan man se små färgglada prickar, det är stigen som tagit oss nedför den delen, brant som tusan faktiskt.

Med trötta ben och skallen full med minnen av vackra vyer var vi så åter nere på parkeringen. Ungefär 9 timmar och 15 minuter tog turen oss, vi höll alltså inget högre tempo. Men så var vi ju också ute efter att få njuta och det gjorde vi också! Besseggen turen är enligt uppgifter 14 km och inte många av dessa meter är plana utan det går upp och sedan går det ner. Vi stretchade så klart både oss själva och hundarna, hundarna fick gå ner till vattnet och dricka och bada lite och sedan var det dags att börja rulla hemåt.


Skönt att få svalka sig och dricka lite efter över 9 timmar på fjället.


Nöjda hundar har hoppat in i bilen och är redo att sova hela vägen hem.

Gps:en skulle promt skicka oss över Oslo men jag vägrade och vi åkte över Kongsvinger i stället. Begriper inte varför den inte väljer snabbaste väg när det är det jag ställt in den på? Klockan två i natt rullade vi in i Ramstorp och kunde möta en överlycklig Odden och sedan ta en välbehövlig dusch innan det var dags att besöka sängen.

En härlig snabbvisit i Norge är överstökad och jag ser fram emot nästa gång vi får tillfälle att vandra i detta vackra, vackra land!

Härlig långpromenad

Lite lagom väder i dag. Sol men inte för varmt, perfekt  med andra ord. Morgonrastning av hundarna på stranden och sedan gjorde vi inte mycket under dagen. Slappade mest, plockade lite och tog i övrigt dagen som den kom. Henrik, Emil och Allan drog i väg och åkte lite go cart på förmiddagen och kom tillbaka lätt illamående då det gick runt runt 😉

På eftermiddagen bestämde jag mig för att kombinera långpromenad med lite geocachande. Utmed slingan med ”vita prickar” hade någon nämligen lagt ut fyra nya cachar  och dessa tyckte jag att vi borde pricka av. Henrik fick därför skjutsa bort mig och hundarna till Fagerrör och så gick vi därifrån norrut mot Trollskogen. Här har vi ju gått förr men det är lika underbart varje gång 🙂 Ingen kamera med, men ett gäng mobilbilder har jag.


Vid Fagerrör, härlig natur där man går bredvid vattnet men ändå på trevliga stigar i tallskogen.


Den här delen av Bodabukten bjuder inte på sandstrand utan här är det sten som gäller. Vackert det med.


Nöjda hundar som får springa och nosa och kolla läget.


Bad ingår så klart också på turen. Det var visserligen inte jättevarmt men tillräckligt för att hundarna skulle tycka att bad med jämna mellanrum behövdes.


Ja och så letade vi ju lite cachar då. Det här var den första, eller egentligen den fjärde eftersom vi gick ett spår men gick det baklänges.


Efter varje cache blev det ett dopp för hundar eftersom alla fyra låg i närheten av stranden.

Leden går inte bara utmed vattnet utan även inne i skogen, skönt med lite skugga tyckte hundarna. Själv gick jag och lyssnade på P3 dokumentär och lärde mig allt som kan behöva vetas om Tomas Qvick…


Man passerar även lite båthus på leden. De ligger så fantastiskt vackert, önskar att man kunde få möjlighet att äga något liknande i framtiden.


På väg mot den sista cache passerade vi ett område där man bränt av skogen. 


Den sista, lågt, träd och sten var ledtråden på samtliga fyra. När jag väl hade hittat första var resten lätta eftersom de var gömde på samma sätt.

Och så efterföljande tur ner till vattnet. Odden passar på att vila lite efter ett dopp.


Jag har nu hittat över 100 cachar. Inte så mycket enligt de totalt galna geocachare vi känner men jag tycker det är rätt många 😉

Vi avslutade vår tur med att ta oss till Trollskogens parkering där Henrik kom och hämtade oss. I väntan passade jag på att köpa en glass i kiosken och hundarna gjorde som vanligt stor uppståndelse bland de som satt där i skuggan 😉


Tillbaka hemma på Böda igen. Lite bubblor i solen var jag värd tyckte jag 😉

Ca 8 km på två timmar blev det den här gången, ganska lagom i det vädret som råder. Resten av kvällen blev slapp, lite grillat tillsammans med våra grannar och lite korta rastrundor för hundarna.

Klättring, ingår det i vandring? ;)

Det blev sjukt varmt i vagnen i natt? Jag vaknade vid halv fyra av att någon hund flåsade och när jag insåg att det var Odden som typ aldrig flåsar så gick jag upp och släppte ut hundarna i hagen och lät dörren stå öppen en stund så att vi fick vädra ut. Efter 20 minuter var det betydligt svalare i vagnen igen och hundarna fick komma in och sova vidare med oss.

När vi sedan gick upp för dagen strålade solen och det var kanonfint väder, trevligt. Hundarna fick frukost och sedan tog jag med dem på en morgonrunda, kameran fick hänga med den också.


Morgon med väldigt fin väder och Vättern där bakom hundarna 🙂

Tillbaka vid vagnen så blev det frukost för mig och så slängde jag ihop bloggen om gårdagen. Tiden springer i väg när man är ledig och huxflux var det lunchtid och det fick bli lite korv med bröd i magen innan det var dags att åka i väg på äventyr igen 😉

En liten vandring på en led som jag hittat och fått rekommenderad gav vi oss alla i väg på. Västanåleden är 15 km men på kartan kunde vi se att den gick att korta ner till ca hälften och det lät lagom. Vi tog bilarna bort till Röttleby och knallade sedan glada i väg.


Spännande att man inte får vaska guld i Västanå naturreservat?! 😉

Först kom vi ner till hamnen, jättemysigt ställe, där det satt flera familjer och fikade och naturligtvis glodde storögt på oss när vi kom med fyra berner, en wachtel och en liten grek 😉 Strax därefter kom vi fram till Jerusalem kvarn och ett stort vattenfall, underbart!


På väg mot Jerusalems kvarn.


Odden med fallet bakom sig.

Leden fortsatte sedan utmed Vätterns kant på trevliga stigar. Lite upp och ner gick det men det var tämligen lättvandrat.


Härliga stigar att vandra på.

Vi pratade om ramslök häromkvällen och jag som aldrig hittat det hemikring fick plötsligt syn på blad som borde vara rätt. Efter att ha nypt av ett blad och luktat så var det ingen tvekan, vi hade hittat ramslök. Det blev stopp för att plocka för vi hade ju bajspåsar som vi kunde använda för att bära hem denna lilla växt. När vi hade pockat en hel del så fortsatte vi och insåg att vi hamnat i någon form av ramslöksnirvana?!?! Alltså det var helt sjukt mycket ramslök! Vi hade kunna fylla sopsäckar med blad om vi velat och doften var underbar.


Stigen genom ramslöksland! Helt sjuka mängder med ramslök!


A
nnette förevigar all ramslök, Tino tycker att hon är långsam
😉

Anders som gått i förväg och missat vårt plockande satt och väntade på oss och undrade vart vi tagit vägen? Vi visade våra fynd samtidigt som hundarna fick gå ner på stranden och dricka och svalka sig lite. Det var nog tur att de fick det för nu var det visst slut på finvandring 😉 Härifrån gick stigen nämligen uppför, rejält. Bitvis var det rep uppsatt som vi fick använda för att ta oss upp, så brant var det faktiskt. Annette var inte helt nöjd längre 😉 Henrik sa inget men hade som vanligt träskor på fötterna och var inte heller helt nöjd…

Strax innan det börjar gå uppför och vi är lyckligt ovetandes…


Som vanligt kan man inte få fram på bild hur brant det är. Men tittar man noga så ser man att Henrik och Anders håller i rep.


Uppe och tar en välförtjänt paus.

Nåja, upp kom vi och nu började leden gå tillbaka. Här och var gick vi ganska nära E:4an, fast vi var ju i skogen. Leden fortsatte att vara kuperad, gick upp och ner och vid ytterligare några tillfällen så var det rep som gällde. Lite på skrå fick man också knalla i bland, det tycker jag personligen är jobbigast. Hundarna däremot hade som vanligt inte det minsta bekymmer att ta sig fram. Frisken däremot hade det lite styrigt med att se till så att alla var med och skulle ideligen vända om och möta upp, vilket inte var så praktiskt när stigen är smal och det är en brant vid sidan…


Högt upp var vi, men utsikten var fin!


På skrå längs branterna.

Efter ca 3 timmar var vi tillbaka i Röttleby och kunde knalla bort till parkeringen igen, äntligen fast mark under fötterna sa Annette 😉

Vi rullade hemåt och jag som hade huvudvärk redan när vi skulle åka hade ännu mer ont nu. Jag hittade inga tabletter och kände att jag nog skulle bli tvungen att åka och handla men till slut fanns de ju där i en ficka på väska… En tablett och 20 minuter på sängen och sedan var skallen samarbetsvillig igen 🙂

I kväll var det Annette och Anders som stod för middagen och det blev ju gräsligt gott 🙂 Mat smakar ju dessutom ännu bättre när man varit ute i naturen i flera timmar innan. Lax, potatis, sås, sallad, sparris och ramslökssmör blev det och ljuvligt gott var det! När maten var i magen sprang jag ner till hamnen med Kilo och försökte fota lite solnedgång. Jag var ute i sista stund och jag var slarvig så det blev som det blev…


Skönt att ha en grabb som Kilo som alltid ställer upp på att posera ❤

Trevligt nog så var det inga fyrverkerier här i Gränna så hundarna låg ute hela kvällen, spanade på folk och sov, även de blir trötta av campinglivet.

Sörsjön-Falsnäset, Östgötaleden

Varför bara vandra en dag när man kan vandra två dagar?

Vädret var strålande redan i morse så jag bestämde mig för att det fick bli vandring även i dag. Henrik fick ställa upp som skjutsare igen och så fick det bli ett snabbt stopp på Willys för att handla en enkel lunch i form av en pasta bowl från knorr.

Bussen lämnade vi vid Falsnäset och snopna hundar fick bara hoppa ur den ena bilen och in i nästa, mycket märkligt tyckte de. Sen bar det av till Sörsjön där vi startade dagens vandring.


Dags att trampa i väg.

Den här etappen ska vara 16 km och det stämde ganska väl med min gps i mobilen. De första 4 km har vi gått tidigare och jag visste att de var trevliga km på skogsstigar. Solen strålade och vi njöt av att få vandra på fina stigar. Glädjen över det grumlades dock lite av att Odden vid något enstaka tillfälle såg lite knepig ut. Ingen hälta men något var inte som vanligt med hans rörelsemönster och jag som studerat honom så många mil vid det här laget ser ju direkt om något avviker. Jag kunde dock inte hitta något som var galet och efter en kortare paus där Odden även fick lite av sin frukost, som han dissade på morgonen, så såg det okej ut igen? Jag tänkte ett tag vända men eftersom jag sedan inte kunde se något mer så fortsatte vi.

Om jag i går tyckte att det var en ganska oinspirerande etapp så var denna etapp precis det motsatta! Nästan uteslutande skogsstigar i vacker, djup östgötaskog, helt fantastiskt faktiskt!


Första delen är samma för östgötaleden och Sörsjöns milspår.


Efter ca 4 km lämnar man milspåret och markeringarna blir enbart orangea. Leden är välmarkerad och det är inga bekymmer att hitta.


Vid tolv hade vi gått ungefär 8 km och då tog vi lunchpaus och denna dag fick bara det lilla köket följa med eftersom jag enbart skulle koka lite vatten. Det är förjäkla smidigt det här lilla primusköket och fort går det att värma några dl vatten 🙂 En härlig plats att rasta på hittad vi också med en gammat fallet träd att sitta på mitt i solen.

Nästan direkt efter vår lunchpaus började leden att gå lite uppför och vi fick anstränga oss lite. Leden gick på berghällar och det var lite skoj att byta miljö så där bara.


På väg uppför berghällarna.


Högst upp fanns ett röse med en låda på och i lådan låg en ”gästbok”. Naturligtvis skrev vi in oss där.


Leden fortsatte sedan genom skogen och bitvis var det snö på stigen men mestadels var det faktiskt fritt på själva stigen.


När vi lämnat Norrköpings kommun och kom in i Finspångs kommun så kom vi även fram till en sjö 🙂 Getsjön visade sig dels ha ett fin, fint vindskydd som var helt nybyggt och dels gick leden utmed sjön en ganska så lång bit och det var oerhört vackert och trevligt. 


Getsjön blir vår sjö nummer 53.


Fint att vandra utmed sjön.

Sista 1,5 km gick på grusväg men det gjorde inget då vi vid det här laget var rätt trötta och det var skönt att bara kunna lulla på utan att behöva se vart man satte fötterna. Sista biten tyckte jag återigen att Odden såg lite knepig ut. Han var dock lika glad som vanligt och visade ingen vilja att sluta gå.

Efter 4,5 timmar var vi framme vid bussen och kunde hoppa in och åka hemåt. Den här etappen var verkligen något jag gillade och jag skulle mycket väl kunna tänka mig att gå den igen. Jag gillar ju verkligen storskog och det fick man verkligen njuta av här. Vi var nästan helt ensamma i skogen, mötte bara två joggare och ett gäng cyklister. Just cyklister får man nog räkna med att möta på den här etappen då det var gott om cykelmarkeringar och gott om spår efter cyklister.

Hemma så slog hundarna ihop. Lite drygt 3 mil på två dagar tar på krafterna hälsar de. Odden känns lite stel och jag tycker att jag efter noggrann genomgång i kväll har hittat att han är spänd och lite gallig på insidan av vänster fram. Om han gjort något speciellt eller om han blivit överansträngd är ju inte helt lätt att veta, men jag tror att han lyckats göra något. Skönt att vi i morgon har en tid hos Marie så att jag kan få hjälp med att hitta vad som inte är helt rätt och framför allt få hjälp med hur vi ska komma tillrätta med det!


Storskogen ❤

Falnäset-Rejmyre, Östgötaleden

Påsken fortsätter och vi fortsätter att ha det gött. Påskdagen var vigd åt lite vandring i min kalender och så fick det också bli. Grabbarna och jag fick sällskap av Hanna och en del av Östgötaleden som går i vår egen kommun stod på agendan. Leden skulle nästan uteslutande gå på grusväg vilket passade ganska bra eftersom det fortfarande ligger lite snö kvar i skogen och är blött ute.

Henrik hängde med när vi skulle i väg för att logistiken skulle fungera. Vid Falnäset släpptes jag och hundarna av medan Henrik och Hanna fortsatte till ledens slut där de lämnade kvar bussen. Hannas bil tog dem sedan tillbaka till mig och hundarna och Henrik tog Hannas bil hem så att hon kunde få däcken bytta på den, logistik i världslass kallar jag det 😉


Grabbarna väntar otåligt på att Hanna ska komma tillbaka så att vi kan komma i väg.

Leden ska enligt beskrivning vara 16 km och alltså nästan uteslutande på grusväg. Det går med andra ord att hålla ett rätt högt tempo om man önskar och det går också utmärkt att ta sig fram med tex cykel om man i stället önskar det. Bara ca 500 meter går på skogsstigar och jag tror nog att man kan ta sig fram med cykel den lilla biten också om man så önskar. Ska man säga något om leden som sådant så var den väl inte speciellt inspirerande. Grusväg är lätt att gå på men inte speciellt spännande. För dagen fyllde den dock sitt syfte genom att vi kunde ta oss fram enkelt och utan att behöva klafsa fram i blöt snö.


Grusväg, grusväg, grusväg. Hundarna travar på och är som mig ändå nöjda med att få komma ut på nya ställen.

Efter några kom kom vi fram till en solig och vindstilla plats och bestämde oss för att ta en första paus. Lite choklad/kaffe, en äggmacka och en smoothie passade fint i solen.


Fika bör man!


Mat smakar bättre utomhus!

Vi fortsatte sedan på grusvägarna och passerade ju några sjöar. Den första glömde jag bort att fotografera vid så den får vi ta en annan gång, som tur är ligger den precis utmed Rejmyrevägen så den är lätt att ta en annan gång. Men strax därefter passerade vi Målsjön och då fick jag upp kameran så att jag kan pricka av den.

Kilo vid målsjön, sjö nummer 51.

Inte långt efter Målsjön så fick vi se en skylt med Vindskydd på så vi gick dit och tog oss rast nummer två. Vindskyddet var jättefint och låg precis vid sjön Östtjuten. En trevlig liten badvik fanns där med så hundarna passade på att blaska och dricka där medan Hanna och jag fixade fram lite pannkaka och sylt till dagens andra fika.


E
n mycket trevlig rastplats, hit kan jag tänka mig att åka fler gånger 🙂
Östtjuten är sjö nummer 52.

Efter vår andra paus hade vi inte så långt kvar till platsen där bussen stod parkerad och efter 4,5 timmar var vi klara med den här leden. Vi gick inte riktigt ända fram till ledens slut eftersom bussen stod parkerad på en liten stickväg så jag gissar att vi gick ca 14,5 km denna dag. Sista biten går ändå på asfalt vilket jag tycker är trist så det passade fint att korta av leden den biten.

Nu har jag testat två av fyra etapper av Östgötaleden i Finspångs kommun. Lederna skiljer sig lite från andra etapper genom att just gå på grusväg så mycket. För de som önskar cykla eller kanske rida så är ju det toppen men jag som vandrar tycker kanske att det är lite småtråkigt med bara grusväg. Tyvärr var även en del av skogen avverkad så att man gick utmed kalhyggen, leden har nog varit mysigare tidigare gissar jag. Jag funderar på om jag ska gå ytterligare en etapp i morgon, i så fall den mellan Sörsjön till Falnäset. Den ska också vara 16 km men inte gå lika mycket på grusväg, vi får väl se hur jag gör?


Jag tror att hundarna också föredrar skogstigar mot grusväg.

Hovetorp till Sätra, Östgötaleden

Lyckan kommer, lyckan går, lycklig den som vandra får!

Japp precis så är det! I dag hade Ann-Sofie, Marie och jag stämt träff i Hovetorp som ligger en bit söder om Linköping. I vanlig ordning var jag sen och det berodde faktiskt inte på att jag startat för sent utan för att jag dels upptäckte att all persilja i huset var slut?! Jättemärkligt eftersom jag alltid, och då menar jag verkligen alltid, har persilja hemma. Det fick bli ett snabbstopp på affären för att handla det till dagens lunchsoppa. Sen var det skitväder när jag åkte i väg. Regn som vräkte ner och dimmigt? Det gick inte att köra om när man kom i fatt någon som låg och masade i 60 på 90 väg för sikten var tämligen obefintlig? Nåja till slut var jag ju på plats och då var vädret helt okej, det svänger i väderbranschen.

Kilo och Odden fick hoppa ur bilen och hänga med Marie medan jag och Ann-Sofie tog våra bilar bort till Säter som alltså var dagens mål och där ställde bussen så att vi skulle ha något att åka tillbaka i när vi väl var framme. Skönt att kunna gå sträckor som inte är rundslingor i bland och det funkar ju utan stora problem när man är minst två som går 🙂

Till slut var vi dock tillbaka i Hovetorp och kunde knalla i väg. Första biten av leden gick utmed Kinda kanal och även om det än så länge var mulet så var vädret ganska lagom för att just vandra i. Och så var det ju vackert att gå där bredvid kanalen så klart!


Här har vi precis gett oss av, kanalen ligger där till höger bakom slyn. Vad Marie och Ann-Sofie så livligt viftar om har jag däremot ingen koll på? 😉


Som sagt, fint att gå där utmed kanalen och tänk vad vackert det ska vara när träden slår ut!


D
agens första gruppbild på grabbarna. Från vänster Unix, Frisk, Kilo, Odd och Tito. Och titta på Oddens framben, det där gör hans matte lycklig kan jag meddela ❤


Tjo och tjim, fler än jag som gillar att vara ute och vandra!

Vi pratade lite för mycket i vanligt ordning och missade när man skulle svänga av och lämna vattnet men det gjorde inte så mycket, det fanns en annan stig som gick att följa som skulle ansluta med leden lite längre bort. Fast det visade sig att det inte var helt bra för stigen var tämligen blöt och geggig men det var ju ändå trevligt att fortsätta utmed vattnet.

Leden fortsatte sedan på trevliga små grusvägar eller ännu trevligare små stigar inne i lövskogen. Inga problem med att hitta rätt det var faktiskt ganska välmärkt ändå. Det visade sig även bli en botanisk vandring då Ann-Sofie hittade den ena vårblomman efter den andra. Till och med den giftiga men oerhört vackra tibasten hittade vi, våren är verkligen här nu.

Till slut kom vi fram till där stora vägen korsade kanalen och där skulle ju vi också över. Trevligt nog så var det en gångbro byggd under bilbron och det var lätt att ta sig över och vi slapp gå med hundarna på vägen, skönt! När vi kommit över på andra sidan hade vi kommit fram till Bjärka Säby slottspark. Jättefint att gå i och strax innan slottet hittade vi en grillplats ute på en liten udde och bestämde oss för att ta lunchpaus.


Trevlig lunchplats om man bortser från lastpallarna som ju ser lite tråkiga ut. Praktiskt med ett bord att ha trangiaköket och andra lunchgrejer på 🙂


Frisken och Kilo väntar förhoppningsfullt på att Marie ska bjuda på något 😉


J
ag hade gjort en linsgryta med kokosmjölk, aubergine och lite annat i torsdags till i dag men jag tyckte ärligt inte att den var någon höjdare. Så i morse innan jag åkte snodde jag ihop en linssoppa med citron i stället och den blev riktigt god, även om det ser ut som spyor 😉 Röda linser är verkligen inte aptitretande att se på men väldigt goda att äta.

Efter lunchen passerad vi ju direkt slottet och vi var så klart tvungna att ta en liten gruppbild är med.


V
ackert slott det där Bjärka Säby och det klär grabbarna.


En gruppbild vid den här oerhört vackra tegelladan var vi också tvungna att ta. Stallet vid Bjärka Säby var inte heller något som gick av för hackor, så fint 🙂

Efter Bjärka så korsade vi ett järnvägsspår och sedan gick man parallellt med järnvägsspåret en kort bit. Vi hörde att ett tåg var på väg och då fick vi även se en stor flock med hjortar stå bara ca 70 meter från oss. Det fick bli avdelning halt och vänta in att tåget skulle passera innan vi skrämde i väg hjortarna, vi ville ju inte att de skulle springa ut på järnvägsspåret liksom.  Hundarna tyckte så klart att det var oerhört spännande med så många hjortar så nära och samtliga med undantag för Kilo fick helt enkelt gå kopplade för att ingen skulle få för sig att sticka efter dem.

Vi följde sedan lite grusvägar och kom sedan fram till en urskog, underbart!


Det här är ju underbara skyltar måste jag säga!


I urskogen låg träden huller om buller och det blev mycket att hoppa över men uj så vackert med all orörd skog, mossar och lavar.


Ehh, matte hur ska vi göra nu då? 😉


S
om sagt, underbar skog att vandra igenom.

Efter att vi lämnat urskogen bakom oss så kom vi ut på en liten grusväg som tog oss bort till sjön Mörken. Nu var vädret jättefint och det passade bra med en liten paus. Vi passerade ett tämligen malplacerat vindskydd och fortsatte förbi. Ute på en udde fanns det lite ”bänkar” att sitta på runt en grillstad så där tog vi rast i stället, mycket trevligare vid vattnet.


Trevligt ställe att rasta på och eftersom vi inte ätit kaka vid lunch så blev det kaka här i stället.

Leden fortsatte sedan på spång utmed sjön, fortsatte på härliga skogsvägar och sedan på grusväg innan vi kom ut på asfaltsvägen som vi fick följa några hundar meter tills vi kom till platsen där bussen stod parkerad. Nöjda hundar och nöjda mattar hoppad in i bilen och kunde konstatera att vi vandrat ca 17 km under dagen. Ca 5 timmar var vi ute och det var ren njutning.


Spång är trevligt när det finns där det är blött!


Härligt mjuka skogsvägar att traska fram över.


I
nte alls lika mysigt, avslutande asfaltväg innan vi kom fram till bilen.

Det var verkligen en väldigt trevlig led att vandra på måste jag säga och jag ska absolut ta mig för att fortsätta från Säter och vidare någon annan gång 🙂

På vägen hem ringde jag Pia och frågade om hon behövde lite valpvakt eftersom mina hundar redan var motionerade så det räckte för dagen. Pia tackade glatt ja så vi åkte hem till henne, hundarna fick gå in i rastgården och jag satte mig på golvet med Hector medan Pia tog ut de vuxna hundarna på en runda. Jag har ju själv varit i situationen när man är bunden av sin skadade valp så jag vet hur tacksamt man tar emot hjälp.

Hemma igen så kunde man ju tro att hundarna skulle vara lite små trötta men nej då. De höll låda tills jag fått fram deras kvällsmat och sedan gick vi ut på tomten en sväng. Där sprang hundarna av sig de sista dropparna energi för sedan la de sig till slut till ro på altanen och somnade sött.


Gött att få sova ute efter en heldag med aktiviteter.

Repris på Rödgölen

Jag kom inte i säng fören efter ett i natt och tänkte därför att jag nog skulle sova lite längre i dag. Men strax före sju vaknade jag och var skapligt pigg? Varför händer det aldrig på en vardag undrar jag?! Jag låg dock kvar i sängen nästan en timme till innan Frisken var alldeles i upplösningstillstånd och hävdade att han skulle dö ögonblickligen om inte frukosten serverades 😉 Nu fick han gå ut en stund först innan någon frukost serverades och sedan var han nöjd. Odden däremot hade inga planer på att äta frukost överhuvudtaget. Suck, han har ju ätit bra nu ett par veckor men redan i går morse började han trilskas och det var alltså samma visa i dag. Till slut hade han i alla fall fått i sig allt utom en dl vilket väl ändå får räknas som godkänt.

I dag hade jag en promenadträff med Eva. Hon har inte varit med vid vare sig Skönnarboleden eller Rödgölenleden och just i dag valde vi att upptäcka Rödgölen. Rödgölen är ett fantastiskt härligt naturområde med riktig gammelskog i. Mossigt, lurvigt, trollskt och alldeles underbart. Vädret däremot var inte lika trevligt i dag. Efter några dagar med strålande sol så blev det i dag i stället mulet och lite duggregn och på marken låg snöslask. Nåja att komma ut är alltid trevligt så ryggsäcken packades och så åkte grabbarna och jag in till Norrköping för att möta upp Eva.

Vi knallade sedan raskt i väg med fem väldigt nöjda hundar runt oss. Eller ja det var lite muttrande på pojkarna innan de hittade sina positioner men det är som vanligt bara munläder på dem 😉

Leden är ju ganska kuperad och dagens snösörja på marken gjorde det inte helt enkelt att ta sig fram på den fina stigarna eftersom det blev halt. Men fram tog vi oss och hundarna hade då inga som helst problem.

ut-pa-tur
Som sagt blött och slaskigt men härligt att vara ute.

Ungefär halvvägs på leden kan man ju gå upp till ett vindskydd och det gjorde vi så klart. Eva hade med sig kycklingsoppa med curry och jag hade med mig trangiaköket och varm soppa smakar alltid underbart när man är ute 😀

vindskydd
Framme vid vindskyddet. 

Hundarna tyckte också att de kunde få lite och Eva hade med sig snask som de fick, efter noggrant övervägande åt även Odden 😉 Övriga fick även diska kastrull och kåsor när vi tvåbenta var klara, snålt var deras omdömen om det.

Sen fortsatte vi och den sista halvan av leden är den jag tycker är vackrast. Höga stenblock med räta kanter som man går precis bredvid och känner sig liten vid och så alla mossklädda stenar och gamla träd, ahh!

pa-spang
En del spång är det också och det är ju fantastiskt vad jobb man lägger ner på många leder för att vi friluftsentusiaster ska ha det bra ute i naturen, tack för det säger jag!!

Leden är inte speciellt lång men det tar lite tid när man går och tjattrar, stannar för att fota, stannar för att fika och dessutom halkar runt som bambi på is mellan varven 😉 I nästan 4 timmar var vi ute och retfullt nog så sprack himlen upp och solen tittade fram när vi kom tillbaka till bilarna?

Nöjda hundar har sedan sovit hela eftermiddagen här hemma tills Friskens matklocka ringde i magen och han började stampa runt och pipa framför fötterna på mig.  Under kvällen har alla tre sedan fått ett varsitt pass på löpbandet också. Frisken var först ut och han fick gå 10+5 minuter. Sedan Kilo eftersom han i kväll var väldigt sugen på frolic och ivrigt stod och väntade på sin tur när Frisken började bli klar. Kilo är i vanliga fall alltid sugen på ätbara saker men just nu är han extremt matfixerad tycker jag allt? Kilo fikck 10+10 minuter. När Kilo var klar var det dags för oss tvåbenta att äta så Odden fick ta sitt pass efter det.  Han tycker som vanligt att det inte är så där överdrivet spännande att traska, frolicar till trots, men gör ju som jag säger. Han är dessutom den av våra hundar som kan reglera steglängd och intensitet i stegen absolut mest och i dag fick han gå lite saktare vid några tillfällen eftersom jag fått för mig att det är mest muskeluppbyggande, det är ju liksom inte konditionen som vi ska träna. 10+10 minuter blev det i alla fall för Odden också. På torsdag har vi träff med Marie igen så då ska jag diskutera fortsatt upplägg med henne.

Njuter av naturen och våra sjöar

I går var det ju alldeles fantastiskt väder och det passar ju dåligt när man jobbar. Vilken tur då att det finns något som heter flextid och att jag har förmånen att kunna använda mig av det. Med andra ord stämplade jag ut vid ett tiden och åkte hem i stället för att jobba några timmar till. Det har ju ändå varit sportlov och ödsligt på skolan så jag tyckte att jag med var värd att ha lite extra ledigt.

På vägen hem stannade jag och snabbshoppade och fick en chock när jag passerade det för dagen nyöppnade Dollar Store! De var kö utanför butiken? Alltså till en Dollarstore, herregud vad det inte kan hända något skoj i Finspång om öppningen av en affär drar så mycket folk!

Nåja jag åkte hemåt utan att besöka affären i fråga och bytte raskt om, fixade lite varm choklad och packade en ryggsäck och så gav vi oss i väg. Jag hade beslutat mig för att jag skulle ta några sjöar igen, det var ju ett tag sedan och vi ligger efter 😉

Vi har en runda som är ca 12 km där vi skulle kunna besöka några sjöar så den slingan fick det bli. Eftersom vädret var trevligt försökte jag få till några trevliga bilder förutom sjöbilderna också men det är ju helt värdelöst att fota när det är strålande sol. Skuggorna blir skarpa som knivar och och det är bara svårt och besvärligt. Så jag fotade mest i skuggan faktiskt, vilket inte heller är lätt, aldrig är jag nöjd 😉

treklover
Som sagt, vi fotade mest i skuggan denna dag.

Nåja till slut kom vi fram till dagens första sjö efter att ha pulsat i den lilla snön som ligger. Det borde inte vara jobbigt att gå på så lite snö men eftersom det var ett hårt lager överst så sögs man liksom fast och det blev skittugnt att gå. Vid Bredsjön tog vi i alla fall paus och prickade av dagens första sjö.

bredsjon
Den som inte förstår varför det är skoj att jaga sjöar kanske kan förstå det bättre när man ser den här bilden i strålande sol och världens sötaste Kilogram som fotoobjekt. Bredsjön är vår sjö nr 36.

Efter vår fikapaus fortsatte vi men kom inte långt innan vi blev stoppade av en bil. Det är inte många bilar som åker på dessa grusvägar men nu kom det alltså en och farbrorn i bilen ville verkligen prata. Han spottade ur sig frågor som en kulspruta men han var inte intresserad av några svar eftersom jag knappt han öppna munnen för att börja svara på den första innan han var på fråga nummer fem…  Nåja efter den bekantskapen så bar det av in i skogen för att få tag i sjö nummer två för dagen. Den hittade vi ganska enkelt och kunde pricka av ytterligare en sjö.

svarttjarnen
Kilo och Frisken vid Svarttjärnen, sjö nummer 37.

När Svarttjärnen var fixad bar det av in i skogen på andra sidan grusvägen för att hitta nästa. Den var inte helt lätt att hitta bland allt ris och tät skog och dessutom var den extremt liten men till slut hade vi den i alla fall framför fötterna.

brokarret
Odden vid dagens minsta sjö, typ hela sjön är med på bild?! Brokärret är sjö nummer 38.

Efter denna risiga vända så höll vi oss till grusvägarna ett bra tag tills jag hittade lite trevlig skog att fota i.

frisken
Frisken i skogen 🙂

Efter ett tag kom vi fram till Hagsjön som ju är en hemmasjö för oss. Den här sidan brukar vi dock inte gå på lika ofta så det fick bli en bild på sjön i dag att räkna.

hagsjon
G
rabbarna uppe på ett berg med Hagsjön bakom sig. Hagsjön är sjö nummer 39.

Efter Hagsjön gick vi hemåt och hann precis hem innan det blev mörkt. 12 km hade tagit nästan 4 timmar att knalla runt? Ingen vidare marschfart på oss i dag inte! Nåja det var skitskönt att få vara ute så många timmar och andas frisk luft så det var ju bara bra att det gick ganska långsamt 😉

Kvällen blev sedan slapp och skön i soffan.

I dag fortsatte vädret att vara fantastiskt vackert och jag tänkte att jag skulle pricka av lite fler sjöar. Jag tog därför med mig grabbarna och åkte förbi Lotorp och upp mot Åfallet och bakvägen hemåt igen. Det går inte att åka hela vägen hem eftersom det är bommat på småvägarna men vi kom ju dit vi skulle. Första sjön passerade vi med bilen så jag tog bara ut Kilo och knäppte av en bild, inte så avancerat med andra ord.

abborregolen
Kilo vid dagens första sjö, Abborregölen, som blir sjö nummer 40. Abborregölen finns det typ 4-5 stycken av i kommunen, lite fantasilöst kan man ju tycka 😉

Vi åkte sedan en bit till innan jag stannade bilen och släppte ut hundarna. Jag hade kollat på kartan att vi skulle kunna gå en rundslinga på ca 7 km. Inte för att det fanns grusväg eller stigar runt hela slingan men lite friorienterande ska väl inte vara så svårt? 😉 Dagens sjöar låg dock så att vi var tvungna att gå en bit in i skogen för att hitta dem och den första kom vi till tämligen direkt efter att vi börjat knalla. Lite besvärligt att ta sig dit eftersom vi fick ta oss fram över ett kalhygge men det gick bra eftersom det inte var så många hundar meter.

karssjon
Frisken med Karssjön bakom sig, sjö nummer 41.

Vi fick sedan gå några km och det var lika tungt i dag som i går, jäkligt besvärligt med skarsnö. Som grädde på moset så är dessutom min högra fot inte alls sams med min högra känga? Jag får så jäkla ont i fotknölen och jag kan inte begripa varför? Nåja vi tog oss ju fram och efter ett tag kom vi fram till Bleklången vilken ju inte ligger alls långt hemifrån. Men från det här hållet har jag inte sett sjön tidigare och vi passade så klart på att ta bilden härifrån därför.

bleklangen
Odden fick posera vid Bleklången, sjö nummer 42.

Vid det här laget hade skidorna börjat på tvn också och eftersom det är VM kunde jag ju inte låta bli att titta. Det går faktiskt utmärkt att titta på skidor och promenera fram i skogen samtidigt. En bit efter Bleklången så kom vi fram till en vändplan och nu var det alltså dags att orientera sig lite i skogen utan stigar och vägar. Vi skulle dessutom hitta en sjö där mitt på vår väg var tanken. Det gick alldeles utmärkt. Vi fick visserligen ta oss över lite blötmark men eftersom det är fruset så var det inga bekymmer. Sjön vi kom fram till visade sig vara en fiskesjö med spång och annat runt, det hade jag verkligen ingen aning om? Det betydde ju också att det borde finnas någon vettig stig dit men den hittade vi inte.

tjuthulten
Frisken vid Tjuthulten, sjö nummer 43.

Vi lämnade Tjuthulten bakom oss men eftersom det blev spännande på damernas skiatlonlopp så blev det ett stopp i en glänta så att jag kunde titta färdigt 😉 Hundarna roade sig med att leka med varandra under tiden. När skidorna var klara, trevligt med ett brons! så fortsatte vi och ganska snart var vi ute på den lilla grusvägen helt enligt plan! Jag börjar ju bli duktig på att gå i obanad terräng 😉 Vi passerade ytterligare en sjö på vägen tillbaka till bilen och även den visade sig vara en fiskesjö.

st-lisjon
Odden är som vanligt nyfiken och springer i förväg för att se vart stigar och spångar tar vägen. Det här är sjö nummer 44 och den heter St Lisjön.

Något som inte upphör att förvåna mig är att folk skräpar ner så dant i skogen? Vid dessa sjöar som alltså flera var fiskesjöar och sköts av Finspångs fiskevårdsförening är det fixat och donat. Det finns spångar att kliva runt på, vid St Lisjön fanns det vindskydd och grillplatser och man borde ju kunna anta att folket som använder detta faktiskt har något litet naturintresse. Hur kan man då tycka att det är okej att kasta skräp i naturen? Och hur jäkla svårt ska det vara att faktiskt bära med sig skiten hem igen om du ändå har orkat släpa dit det?

skrap
V
arför kasta en burk i naturen? Helt jäkla obegripligt om ni frågar mig.

Bara ett kort stycke efter sista sjön så var vi framme vid bussen igen och tur var nog det för jäklar så ont min fotknöl gjorde nu. Vi åkte därför hemåt och kan i alla fall nöjt konstatera att vi tagit igen lite av vårt tapp på sjöar under de tre veckorna som vi inte tagit en enda. Skulle vi ligga i fas skulle vi nu vara uppe i 56 sjöar men vad tusan 44 är inte dåligt. Vi har dessutom passerat två odöpta sjöar i dag och man kan ju undra varför inte dessa har något namn?

Utsiktsrundan i Kolmården

I dag hade Marie, Ann-Sofie och jag bestämt att vi skulle gå en liten vandring tillsammans. Något att se fram emot eftersom jag älskar att testa nya leder. Nu höll det dock på att inte bli av för min del. I går kväll small det nämligen till i skallen, precis när jag skulle titta på Mosen på Skavlan, och fy tusan så ont det gjorde. Resten av kvällen och natten låg jag som en mäla i sängen och kved när jag inte besökte toan och kräktes, inte ett dugg mysigt faktiskt. Vid tre tiden lyckades jag tydligen somna i från smärtan och sov sedan till strax efter sju.

Odden är ju en speciell grabb och han är framför allt mattes grabb hela dagen. När jag sprang skyttetrafik till toan i natt så har han varje gång gått upp och lagt sig utanför toan för att ha koll på mig och sedan hängt med tillbaka till sängen och lagt sig på sin vanliga plats nedanför. Det är liksom 5 meter så det kan ju tyckas lite onödigt men Odden är min grabb dygnet runt. I morse gick Henrik upp före mig för en gång skull och han lyckades få ut Odden för att kissa på tomten med de andra. När de sedan gick in igen så fick Henrik säga åt hundarna inte rusa upp till sovrummet igen. Men så fort Odden fick en chans pep han så klart upp och sedan låg han nedanför sängen med näsan på kanten och väntade på att jag skulle kliva upp. Att husse stod nere och ropade och ville ge honom frukost skiter han fullständigt i. Som sagt, mattes hund.

Nåja i natt tänkte jag nog att jag skulle meddela mina vänner att vandringen fick ställas in men när nu huvudet kändes skapligt vid halv nio så gick jag upp och började fixa i ordning. En dusch, en lätt frukost och sedan packa ihop det som skulle med och så gav vi oss av hundarna och jag. Jag rullade in på parkeringen vid Vildmarkshotellet några minuter sent och såg väl kanske inte helt fräsch ut med tanke på mina vänners kommentarer men vi hängde på oss ryggsäckar och gav oss i väg.

Dagens led heter Utsiktsleden och är en rundslinga som utgår från en parkering precis vid Vildmarkshotellet. Enligt uppgift ska den vara 14 km och klassas som svår eftersom det är en del rejäla höjdskillnader under den första halvan av leden. Enligt Maries gps gick vi dock dryga 17 km och det är nog faktiskt mer korrekt om man tittar på kartan. Nåja vi knallade som sagt glada i hågen i väg. Vädret var okej men det var disigt och dimmigt och någon utsikt där vi gick utmed Bråviken hade vi tyvärr inte.

gruppbild
Mitt sällskap för dagen. Just här hade det nog varit en underbar utsikt över Bråviken men som synes är det bara vitt,vitt och mer vitt där bakom.

rimfrost
Häftigt ute dock trots dimman, rimfrost på hälften av trädens och buskarna och det gnistrade vackert där vi gick.

spricker-upp
Till slut började det dock att spricka upp och då kunde vi ana både vattnet och land där på andra sidan.

hogt-upp
Mellan varven var vi rejält högt upp till Maries förskräckelse 😉

hogt-upp-skog
Och när det inte var vandring utmed kanten så gick vi på härliga skogstigar.

Ja de första kilometrarna gick man alltså utmed kanten vid Bråvikens naturreservat. En hel del klättrande upp och nedför men som sagt vacker utsikt och härliga skogsstigar fick vi som tack för vår ansträngning njuta av 🙂 Efter ca 5-6 km svängde dock leden av norrut och vi följde nu Sörmlandsleden i stället. Nu blev vandringen lite lättare rent fysiskt men den var precis lika fin 🙂

marie-och-odd
Marie ser nöjd ut och Odden är i vanlig ordning gärna längst fram och spanar.

lunch
Efter ett tag deklarerade både Marie och Ann-Sofie att det var dags för lunch! Själv var jag och min mage inte helt i samklang efter natten men lite soppa brukar ju funka. Vi parkerade därför våra rumpor på en sten och packade upp trangiakök och värmde lunch. Som synes höll sig hundarna nära.

soppa
Kantarellsoppa smakar finemang i skogen. Marie hade dessutom med sig ostmackor till 🙂

chokladKladdkaka och grädde är inte fel det heller! Ann-Sofie stod för den.

hundgruppbild
En liten gruppbild på dagens hundar, denna gång bara pojkar.

Efter lunchen fortsatte leden i skogen på härliga stigar och över berghällar. Väldigt trevlig vandring måste jag säga. Till slut övergick dock skogen i en grusväg och efter en liten stund kom vi fram till sydspetsen på Lövsjön. Här fanns det ett litet bord så där blev det en  fika till eftersom Marie hade med sig bullar också 🙂 Efter vår lilla fika var det bara att knalla vidare på grusvägen och ganska snart var vi nere vid djurparken och hade bara den sista biten ner till Vildmarkshotellet kvar.

solen-skiner
Solen sken mellan varven och vem tycker inte om att vara ute i skogen då liksom?!

modiga-hundar
Framme vid Tropikariet och titta bara vilka modiga grabbar vi hade med oss som vågade utmana krokodilen 😉

Lite drygt 6 timmar tog det oss att ta oss runt leden som då alltså var ca 17 km. Bra markerat och inga svårigheter att navigera runt. Lite lagom trötta i ben och rumpa efter denna runda kunde vi sedan hoppa in i bilarna och rulla i väg hemåt. Ann-Sofie hävdade dock bestämt att vi hade gått åt fel håll eftersom Bråviken nu bjöd på en fantastik vy i solnedgången och att vi borde ha gått så vi fått den biten på slutet. Som den fotonörd jag är så kunde jag till slut inte hålla mig från att faktiskt svänga av vägen och knalla ner till strandkanten på ett ställe och försöka fota hundarna lite.

kilo-solnedgang
Kilo är alltid ett säkert kort att fota ❤

trekloven
Inte helt lätt när mörkret faller snabbt.

I kväll blir det nog en tidig kväll. Förra nattens brist på sömn börjar göra sig påmind och i morgon måste vi vara fit for fight igen för då är det sennenträff som står på agendan 🙂

Ut och njut

Hundarna var faktiskt ganska lugna i morse, gårdagens långpromenad var säkert orsaken till det. Efter frukost och lite slappande tog jag med mig hundarna ut i vår skog här hemma. En lagom runda på ca 45 minuter kändes passande efter gårdagen. Efter lite surfande här hemma packade vi sedan in en massa saker i bilen och gav oss i väg för att hitta lite fler sjöar 😉

Eftersom det blev mycket motion i går så fick det bli lite lugnare i dag och alltså tog vi oss fram med bil till sjöarna. Eller vi tog oss ju inte enda fram till sjöarna med bil, den sista biten fick vi ju gå så klart. Hundarna tyckte det var lika spännande att hoppa ur bilen varje gång trots att en del av turerna blev väldigt korta.

stigstorpegolen
K
ilo vid dagens första sjö, Stigstorpegölen som är sjö nummer 26.

Efter första sjön konsulterade vi kartan som jag har nedladdad i min telefon, Galileo med lantmäteriets terrängkarta är lite av min favoritalp 😉 Vi bestämde oss för att testa en rutt och se om det gick att ta sig fram, det händer ju nämligen att små grusvägar är bommade så att man inte kommer fram med bil. Men i dag har vi haft tur, samtliga bommar har varit öppna 🙂

hanesjon
Grabbarna vid dagens andra sjö nämligen Hanesjön som är sjö nummer 27.

Från Hanesjön åkte vi in på mindre vägar och skulle upp till två sjöar som låg utmed en väg som slutade med en vändplan. Vi såg att det stod en bil en bit in och såg både människospår och hundspår och Henrik trodde att det var jägare ute. Men efter en bit så mötte vi de som lämnat spår i snön och det var ju ett gäng berner med tillhörande matte och husse 🙂 Det kändes ju lite otippat att möta någon man faktiskt kände där ute i storskogen. När vi sedan stannade hade våra hundar så klart fullt upp med att kolla upp spåren som luktade så intressant.

holmsjon
Frisken och husse vid Holmsjön, sjö nummer 28.

Från Holmsjön fortsatte vi till fots till nästa sjö så fick hundarna röra lite mer ordentligt på sig. Det blev nog bara någon km fram och tillbaka till bilen men hundarna hade som sagt fullt upp med att spåra så de rörde sig ju betydligt mer än Henrik och jag gjorde.

vastersjon
Frisken tittar ut på Västersjön, sjö nummer 29.

Sedan fick vi åka en bit för att ta oss till nästa sjö. Vi tänkte först hoppa över den för det såg ut på kartan som att det skulle vara svårt att komma fram till den utan att bli blöt om fötterna. Men så såg vi en liten traktorstig när vi passerade och testade i alla fall. Ända fram till sjön kunde vi inte komma, det var både för blött och för risigt, men vi har i alla fall sett den och varit där, det räcker 🙂

langsjon
Jo där bakom ligger den faktiskt, Långsjön som blir sjö nummer 30.

Vid nästa sjö såg det också risigt och tråkigt ut att ta sig fram men så såg Henrik en liten stig där någon nyligen måste ha gått för det var spår i snön. Vi stannade där och bestämde oss för att inte ta ut hundarna här. Vi konstaterade också att personen som gått där innan bara gått dit, inte tillbaka, så vi förstod att vi nog skulle möta någon. Och det gjorde vi ju. När vi kom ner till sjön kom det en farbror gående på sjön med en isborr i näven. Han undrade ju så klart vad vi gjorde där och vi förklarade att vi var ute och skulle fotografera alla Finspångs sjöar under ett år. Nog för att han såg lite undrande ut men de vi  mötte som vi berättat detta för har alla varit nyfikna och kommit med förlag på sjöar åt oss, så också denna farbror 🙂 Nåja vi fotade sjön och sa sedan hejdå till honom.

gulten
En tvivelaktig eka vid sjön Gulten, sjö nummer 31.

Från Gulten är det inte långt över till nästa sjö som jag skulle gissa är en av Finspångs populäraste badsjöar. I dag visade det sig att den också är en populär sjö för att pimpla på. Älgsjön är framförallt omtyckt av barnfamiljer då den är riktigt långgrund.

algsjon
Vädret har som synes inte varit allt för roligt i dag. Men här ligger i alla fall Kilo på Älgsjön och de små prickarna i horisonten är pimplare. Älgsjön är sjö nummer 32.

Nästa sjö hänger ihop med Älgsjön och heter Norrsjön. Den tänkte vi först hoppa över men så fick vi syn på en bra stig ner till den och passade på.

norrsjon
Odden ute på Norrsjön, där det också hade varit fiskare ute på. Norrsjön är sjö nummer 33.

Nästa sjö fick bli den stora sjön Avern. Den ligger bara delvis i kommunen. Vi åkte ner på en liten nygjord väg där de hade avverkat skog och kom fram till en vändplan ca 150 meter från sjön. Nu var vi dock hungriga så innan vi gick ner till sjön tände vi en brasa och grillade lite korv. Jag hade klantigt nog glömt att packa ner grillpinnarna så det fick bli avbrutna torra grenar, funkar ju det med. Ja om de inte vore för att Frisken tyckte det var hemskt snällt av matte att bryta av pinnar och komma med till honom… Jag vet inte hur många gånger han snodde pinnarna?!? Många var det i alla fall.

grilla
Brasan är tänd och vi väntar på glöd för att kunna grilla lite korv.

bilen
A
llt man behöver för en trevlig rast ute i skogen 🙂

Men efter att korven var uppäten så knallade vi i alla fall ner till Avern och dokumenterade den också.

avern
Avern är som sagt en ganska stor sjö men vi kom ner vid en liten vik så det syns inte så mycket av sjön här. Aveln är sjö nummer 34.

Från Avern bestämde vi oss för att åka hemåt, klockan var ändå närmare halv fyra och det var ju en bit att åka. Men när vi passerade ytterligare en sjö där det bara var 10 meter ner till sjökanten stannade vi där med så klart 😉

bjorklangen
Frisken fick hänga med ut och posera vid sjö nummer 35, Björklången.

Ja då är vi nästan i fas med sjöar och dagar för året men det kommer dessvärre raskt att ändra sig. Nästa helg blir det nämligen inga sjöar då det står Avelskonferens på agendan för matten. Nåja då får vi försöka ta några fler helgen efter i stället!

Under kvällen har vi avnjutit en ypperlig älggryta med potatismos och hundarna har alla tre ätit med god aptit, även Odden! Att vara ute och njuta är ett ypperligt sätt att få upp aptiten 🙂 Själv borde jag kanske stanna inne en månad eller två 😉

Många km och sjöar blir det

Helg och jag fortsätter att jaga sjöar här i vår kommun 🙂

Jag hade ingen klar plan i dag utan bestämde mig för att ”ta” lite sjöar här hemikring. Det visade sig vara ett bra drag! Hundarna var så klar på och nästan lite överdrivet taggade? Vi började ju att gå på våra hemma stigar så hur tusan de kan veta att vi ska göra något annat den här gången kan man ju undra? Men hur det nu än var så passerade vi vår badsjö och knallade i väg mot Hessmedstorp. Innan vi kom fram följde vi dock en liten, liten skogsväg som jag aldrig testat tidigare. Så här med facit i hand så är ju det oerhört korkat för det visade sig vara en jättetrevlig stig som jag kan koppla i hop och göra en lagom lång rundslinga av, perfekt!

Den lilla vägen, som inte finns med på några kartor tog oss i alla fall fram till dagens första sjö, Ricksjön. Som sagt jättefina små skogsvägar och så får man komma fram till en liten vacker sjö, varför har jag inte varit här förut?! Det är inte alls speciellt långt hemifrån oss, kanske 2,5-3 km så det är verkligen obegripligt. Nåja nu kan vi göra något åt det!

ricksjon
Frisken vid Ricksjön, sjö nummer 16. Hade ju varit trevligt att försöka ta fina kort vid alla sjöar men i bland är inspirationen verkligen inte på topp så det får duga med bara den rena dokumentationen.

Från Ricksjön fortsatte vi på en annan liten fin skogsväg som tog oss till Holmsjön ganska raskt.

holmsjon
Frisken och Kilo vid Holmsjön, sjö nummer 17.

Efter Holmsjön var följde vi den enda vägen som fanns och mycket förvånad knallar vi efter någon km rak in i ett grustag?! Jag hade verkligen ingen aning om att det lågt ett stort grustag bara 5 km hemifrån, dagen bara fortsatte att ge mig överraskningar. Grustaget var ganska häftigt och hundarna var oerhört intresserade av att det på ett ställe då och då rasade ner lite stenar vilket så klart lät en del.

grustag
Odden och Kilo spanar efter vad det är som låter när det rasar ner stenar.

Ja vi kollade runt lite där i grustaget och fortsatte sedan på andra sidan. Ganska snart skulle vi dock svänga av och ge oss in i skogen enligt kartan eftersom vi nu hade siktat in oss på sjön Ämten. Till Ämten kom vi när vi lämnade skogsstigen och kom ut på grusväg igen.

Nu var det dock dags att fundera på om vi bara skulle ta Ämten och sedan gå mot Sonstorp eller om vi skulle vara ute längre tid och dra oss mot Hälla eller Jägersberg? Vi gick i alla fall till Ämten till att börja med och eftersom benen kändes pigga och hundarna definitivt var det så bestämde jag mig för att gå mot Hälla eller Jägersberg i stället för Sonstorp.

amten
Grabbarna vid Ämnen, sjö nummer 18.

Vi har vänner som haft stuga i närheten av Ämten så jag kände igen mig och tänkte att vi nu skulle ge oss ut på lite mer okända marker. Vi knallade norrut och fortsatte på grusvägar. Vi mötte några jägare i bil annars var vi helt ensamma. Efter några km på grusväg kom vi till ett t-kors där vi gick rak ut i skogen eftersom det ca 50 meter rakt in låg en sjö vid namn Stora Hornspillen. Massor med skvattram att ta sig igenom för att komma dig och om det inte varit fruset hade vi fått stanna på långt avstånd, nu kunde vi ta oss enda fram 🙂

st-hornspillen
Grabbarna vid sjön Stora Hornspillern, sjö nummer 19.

När vi dokumenterat Stora Hornspillern var det dags att bestämma om vi skulle gå mot Hälla eller mot Jägersberg. Jägersberg är vi ju vid med jämna mellanrum så jag bestämde mig raskt för att vi skulle gå mot Hälla i stället. Efter en stund ytterligare vandrande ringde jag Henrik och meddelade vart vi skulle komma ut på ett ungefär, det tar nämligen ett bra tag att åka till Hälla.

Vi fortsatte att knalla på och borde ha gått in och tagit Svangölen men den låg ca 500 meter rakt ut i skogen bland lite myrar och nu hade vi gått ca 14 km och hade kanske 4-5 kvar så jag orkade inte riktigt mobilisera mig till att knallar rakt ut oledat. Vi fortsatte i stället, blev tvungna att knalla rakt över ett torps gårdsplan men ingen var där så vi störde ingen. Strax efter knallade vi dock av grusvägen och tog Mörtsjön.

mortsjon
Stigen ner till Mörtsjön, sjö nummer 20.

Efter Mörtsjön hade vi bara en liten bit kvar till vägen där Henrik skulle plocka upp oss. Vi blev dock stoppade tidigare då vi mötte en bil som stannade och vevade ner rutan och barskt frågade mig vem jag var?

När jag svarade Lina och fick förklara att jag var ute och vandrade och letade sjöar blev pensionärsparet i bilen i stället jättetrevliga och vi fick oss en pratstund. När jag berättade vart vi hade gått såg de mäkta imponerade ut och när de förstod att det var tre hanhundar som jag hade med mig blev de ännu mer imponerade? Nåja till slut gick vi de sista hundratalet meterna för att möta upp Henrik.

Det blev lite långt i dag… nästan två mil… Men skönt var det och hundarna var mycket nöjda. På vägen hem stannade vi och tog fem sjöar till, vi började med Ålsjön.

alsjon
Lagom road Henrik får posera vid Ålsjön, sjö nummer 21.

Nästa sjö blev en dubbel 😉

flaten-och-lanningen
Till vänster ligger sjö nummer 22 Flaten och till höger ligger sjö nummer 23, Länningen.

Därefter stannade vi vid Finspångs, tror jag, mesta badsjö. Stora skiren. Många är vi som har tillbringat varma sommardagar vid denna badplats.

stora-skiren
Grabbarna fick komma ut vid Stora Skiren, sjö nummer 24, eller jag har aldrig hört någon kalla sjön för något annat än Skiren om jag ska var ärlig.

Sist blev det en liten sjö som ligger bakom Skiren som vi stannade vid.

skrirgolen
J
o jag fastnade på bild jag med, här med Skirgölen, sjö nummer 25, i bakgrunden.

Efter 10 sjöar bar det så av hemåt. Där fick Frisken stå ut med att genomgå en snabborstning innan vi gick ut för att fota honom, han blir ju nämligen 11 månader idag. Hu så fort tiden går och ändå, det känns som att han varit hos oss för alltid ❤ Lilla fjanten brukar ju vara lättfotad men i dag gick det inte alls? Nåja till slut fick vi nöja oss, för det var gräsligt rått och kyligt ute nu.

frisken-11-manader
Mattes lilla fjant så stor han nu än är och husses hund, 11 månader ung.

Resten av kvällen har vi mest tagit det lugnt. Hundarna har sovit sött, ja förutom Frisken som kommer sprintades så fort något prasslar eller låter, han tror alltid att det är något ätbart på gång… Det blev lite ordentlig middag till slut i alla fall och så har ju Mellospektaklet dragit i gång och fått stå på i bakgrunden.

I morgon ska vi ta lite fler sjöar är planen men vi ska inte gå lika mycket utan tar nog bilen till lite trevliga ställen och göra korta rundor här och där 🙂

Vandring i Västanvik

Vaknade upp och insåg förvånat att det snöat här hemma i natt? Den såg jag inte komma får jag erkänna. Bara ett lätt täcke men ändå. Nåja oavsett lite snö så stod en dagsvandring på agendan i dag 🙂

Ann-Sofie frågade i går om jag skulle ut något och jag hade en plan på att åka och testa en, för mig, ny led i dag. Fick ett tips i en facebookgrupp om en ca 10 km lång runda i Västanvik utanför Motala och på bilderna såg det riktigt fint ut så jag hade bestämt mig för att ta den rundan denna helgen. Vi bestämde att vi skulle mötas vid halv elva så strax före halv tio hade jag kokat choklad, packat ner soppa och trangiakök och hängt fast kameran och kunde rulla i väg. Hundarna var så klart med bak i bilen.

Jag har aldrig varit i Västanvik tidigare men jag har tränat Nosework någon km bort så resan dit gick enkelt. Naturkartan appen i telefonen visade vägen sista biten och prick 10:30 parkerade jag. Ann-Sofie hade lite problem att hitta parkeringen men vi löste det också och kunde knalla i väg glada i hågen i det aningen bistra och gråa vädret. Vi valde att gå leden medsols så att vi skulle få gå utmed Vätterns strand på slutet eftersom det nog skulle vara finast. Första delen gick leden i skogen och det var riktigt trevligt. Efter en stund blev det dock grus och asfaltväg mellan hus och det är ju inte riktigt lika roligt. När vi kom fram till den lite större vägen hittade vi först inga ledmarkeringar men sedan såg vi dem på träd lite längre upp på vägen och knallade på. Efter kanske 1 km så tog ledmarkeringarna plötsligt slut. Vi missade det eftersom vi gick och tjattrade rätt friskt. När jag då tog upp appen och kollade kartan konstaterade jag att vi var långt i från leden?! Vi begrep faktiskt inte hur det gick till men det var bara att vända och försöka komma rätt igen.

fel-1
Här är vi fortfarande lyckligt ovetande om att vi är helt fel ute… Vi är nämligen på väg mot Medevi vilket inte var rätt nånstans. 

Efter en del tragglande så tog vi ett eget beslut på att gå en bit till på asfalt för att komma rätt och knallade på igen. När vi mötte nya ledmarkeringar gick vi åt det hållet vi tyckte kändes rätt och efter några hundar meter så svängde leden in i skogen igen, härligt. Och plötsligt så var vi där igen och ledmarkeringarna var borta? Hur är det ens möjligt?! Upp med kartan igen och jag kunde åter konstatera att vi inte alls var på leden? Lätt irriterade så var det bara att vända och försöka hitta rätt igen.

fel-2
J
a då var vi galet ute igen men Ann-Sofie ser ju rätt nöjd ut ändå.

Till slut verkade vi var på rätt spår igen och nu fick kartan komma fram titt som tätt för att säkerställa att så verkligen var fallet. Vi gnällde lite över att leden var lite tråkig, att gå på asfalt med hus runt omkring är liksom inte riktigt vad man önskar sig när man ska ut på nya äventyr. Men ganska snart så var det dax att gå in i ett våtområde och knalla på spång. Här var det jättefint och nu började leden att ta sig liksom.

pa-spang
Långa spångade sträckor bland skvattram, jättefint 🙂 Odden var som vanligt före och fick inte vara med på bild.

Efter vårmarken kom vi fram till stranden igen och när vi ganska raskt kom fram till en grillplats tyckte vi att det var dax att fixa lunch, klockan var ändå ett vid det laget. Sagt och gjort, det fanns ett litet vindskydd så vi satte oss där och började duka upp.

brygga
Framme vid Vättern igen och hundarna fick posera ute på en brygga.

soppa
D
ags för lunch, denna dag andalusisk grönsakssoppa med mumsigt bröd som Ann-Sofie hade med sig.  Härligt att få laga mat i trangiaköket igen 🙂

efterratt
Vem har sagt att man inte kan lyxa till det på vandring? Inte vi i alla fall 🙂 Kladdkaka och grädde till efterrätt, mums!

Efter en rejäl lunchpaus så var det dags att knalla i väg igen och resten av vandringen var verkligen jättefin. Leden gick mesta dels utmed strandkanten och även om vädret som sagt var en aning bistert så var det vilt och vackert och mycket trevlig vandring. Det positiva med det lite sämre vädret var ju att vi var ganska ensamma ute och då kunde ju hundarna gå lösa utan bekymmer. Jag kan tänka mig att de sommartid är ganska mycket folk ute och rör sig på det här stigarna.

utmed-stranden
Strax efter att vi lämnat vårt lunchställe.

bernergrupp
På något stället gick leden upp på höjden och man kunde få fin utsikt över Vättern och lite öar. Gissar på att det är gräsligt vackert på sommaren!

vatterns-strand
En liten gruppbild fick vi till med hjälp av lite stenar för att stötta upp kameran, något stativ hade jag nämligen inte med mig.

När vi kom tillbaka till bilarna så mötte vi en farbror som hade sett oss gå i väg tidigare och han konstaterade att vi hade gått en rejäl tur. Ja det hade vi ju för med våra fel navigering så blev det nog strax under 15 km som vi knallade idag. Farbror berättade även att han fortfarande inte alltid hittade rätt stigar trots att han hade bott där i tio år nu så då kände vi oss inte lika värdelösa på navigering längre 😉 5 timmar ute i snålblåsten blev det nu i alla fall och vi kunde känna oss nöjda med vår dag.

Västanvik återvänder jag gärna till men då kommer jag inte gå den första delen av leden utan försöka gå bara den utmed vattnet och vid våtmarken 🙂

På vägen hem hade jag tänkt försöka hinna med ett gäng sjöar i vår egen kommun i dag med men det blev snabbt mörkt så det fick räcka med en. Vi stannade till vid Småängens camping och ”tog” Lien.

lien
Odden framför Lien i skymningen. Sjö nummer 16.

Vi ligger ju lite efter med sjöarna så här långt eftersom vi skulle behöva ha en om dagen hela året. Men jag tänker att vi vissa dagar kommer kunna fixa ganska många sjöar och därför spelar det inte så stor roll att vi ligger lite efter under den här mörkare delen av året.

31:e december. Hej då 2016

Årets sista dag och det är ju alltid lite märkligt. För jag blir alltid lite tagen på sängen över att just nyår dyker upp så snart efter jul, borde ju rimligen lära mig…

När jag började försöka minnas något av år 2016 så var det inte mycket som dök upp till att börja med?! Ett riktigt mellan år verkar vi ha haft. Det bästa med året är utan tvekan att Frisken flyttade hit. Liten och efterlängtad och alldeles underbar på de flesta sätt. Att det har gått åt ett gäng skor får vi se som slarv från matten och hussens sida.

Frisk på språng
U
nderbar liten Frisk

I det stora hela har det nog varit ett bra år. Vi har inte förlorat någon riktigt nära och inga djur heller och vi har inte heller behövt operera någon… Däremot har flera av våra vänner förlorat både människor och hundar som de älskat och det är så klart oerhört ledsamt. Men vi har faktiskt kunnat återgå till ett relativt normalt liv utan att hela tiden behöva säga ”nej, stopp och sluta” hela tiden och det är oerhört skönt måste jag säga. Jag tänker så klart på Odden som numera lever och är som en frisk hund, sina trasiga ben till trots. Att han till och med har kunnat följa med på krävande fjällturer under året måste nog ses som ett smärre mirakel och ingen är tacksammare över det miraklet än jag!

I början av året var det ju dock tämligen strikt vila som gällde för Odden och i stället fick min alltid lika ivriga och pålitliga vandringspolare Kilo hänga med på diverse dagsturer. Många korta och några lite längre leder har vi utforskat tillsammans han och jag och många fler ska det förhoppningsvis bli under 2017.

på gång
Ut på tur. Här testade vi Östgötaleden runt Ågelsjön.

stig
I bland har vi haft sällskap, här släpade jag med mig ett gäng runt trakterna av Getåravinen.

puss
Vi har fikat och haft mysigt även om det bara varit Kilo och jag. Bjänleden.

solar
Och under våren började Odden få hänga med på de kortare lederna och då kunde vi verkligen passa på att njuta av att få vara ute i naturen 🙂 Dvardalaleden.

nästan framme
Övernattningstur tillsammans med Lisbeth och Örjan i maj. Första gången som Odden fick sova i tält. Sörmlandsleden vid Svartsjön.

3
Tillsammans med goda vänner vid Stendörrens naturreservat.

4
En härlig hösttur vid Stegeborg.

vid-vattnet
Sörmlandsleden i Oxelösund i höstas tillsammans med Hanna.

Rent tävlingsmässigt har det varit ett väldigt lugnt år. Lydnadstävlingar gjorde vi visst bara en i år och det är ju nästan pinsamt dåligt presterat av mig. Men fokus har legat på annat och den där enda tävlingen gjorde ju i alla fall att Kilo numera även kan titulera sig LPII 🙂 Utställningar har det blivit några fler av även om man inte kan säga att mina hundar varit allt för välrepresenterade på platser runt om i landet i jämförelse med många andra. För Kilos del blev det fyra excellent här hemma i Sverige och så var han med i Danmark i början av året där det också blev excellent.

Odden däremot fick ju glädjande nog göra debut i vänstervardandets konstart och inte mindre än 7 utställningar i Sverige hann han med! Excellent på samtliga, ett gäng med ck och faktiskt två klassvinster, det hade jag verkligen inte trott och jag är mer än glad över det. Dessutom fick han hänga med som en liten maskot till EDS i somras i Bryssel och även där blev de excellent, vilket ju faktiskt inte ens alla championhanar fick så nog är jag stolt över vår trasiga och knasiga Odd alltid.

Odden trav
Debuten i Sala i mars och det kom faktiskt en liten tår av glädje när domaren tyckte att Odden rörde sig fantastiskt. Foto AnnCatrin Uppfeldt.

Belgien3
Odden på vift i Europa tillsammans med Jackpot och Åke. Foto AnnCatrin Uppfeldt.

Ja och så lilla Frisken då. Debut i Byske och det skötte han ju som en liten dröm genom att bli BIR baby 🙂 Lite inoffer har han varit på men några SKK utöver Växjö hann vi inte med, där slutade det dock med BIM i stor konkurrens och det kan man inte vara annat än glad över. Ja och även om han nu var en dag för ung för att få debutera officiellt här hemma i Sverige så lyckades jag ju utan större svårigheter lura med mig lite folk till Finland för några veckor sedan vilket ju resulterade i två excellent och placering båda dagarna 🙂

bir baby
BIR baby på debuten är ju inte fy skam! Dessutom resulterade det i inte mindre än 48 kg foder så han har faktiskt varit ganska billig i drift än så länge den lille Frisken 😉

15400471_10206193537996485_8668149643605331021_n
Frisken ute på pensionärskryssning tillsammans med mormor Flisan och morfar Jackpot och så kompisen Qross 😉

Sommaren var lång och trevlig, sen semester är grejer det om ni frågar mig. Förutom den sammanhängande semestern passade jag på att ha trevliga saker inplanerade även på helgerna och jag måste nog säga att jag faktiskt har hunnit med rätt mycket i år 🙂

Turen till Norge och Trolltunga var tämligen oplanerad egentligen men blev nog en av årets absoluta höjdpunkter, på mer än just bara den faktiska höjden 😉

Lina trolltunga 1
Japp, jag var där och jag klev ut för den obligatoriska bilden 😀

DSC_1018
Och även om själva naturen var oerhört häftig så var nog det häftigast ändå att Odden kunde hänga med och utan att få minsta men av det 🙂 Vandringen var tuff så efter det här känner jag att han faktiskt klarar rätt mycket.

tillsammans
Mitt bästa fjällvandringssällskap. Jag ska bara få Hanna att gilla att sova i tält också så kan vi dra ut på långturer sedan 😉

Vi hann även med en långhelg i Idre tillsammans med familjen Nilsson och då blev det så klart lite mer vandring, om än inte lika krävande som i Norge. Debut för både Henrik och Frisken med fjällvandring och båda två skötte sig fint.

Henrik och Frisk
Husse Henrik med sin kompis Frisk i Idre.

alla
Hela familjen annorlunda.

Vi använde husvagnen en del under året. Började i mitten på april i Kolmården tillsammans med Anders och Annette och avslutade i september i Tranås tillsammans med Emil och Karin. Däremellan hann vi med tre turer till Öland, en till Degerfors  och en tur till västkusen också.

köket
Lilla Frisken, han hann knappt flytta in till oss innan han fick åkta i väg på sin första tur med husvagnen och till Öland.

bernergrabbar
Här var han i alla fall lite äldre och har slagit sig ner i skuggan i Degerfors tillsammans med Kilo, Odden och Musse.

frisken i sängen
Tillbaka på Öland för att fira midsommar och hussens 40 års dag och tydligen fick han vara i sängen dessutom?!

Öland är alltid Öland och där trivs vi alla som fisken i vattnet. Svårt att inte återkomma år efter år och dessutom bjuder Öland nästan alltid på trevligt väder.

i vattnet
Kristi himmelsfärdshelgen bjöd på närmare 30 gradig värme och vi var glada att ha tillgång till stranden och havet då!

13516339_10205071527346920_5532727253150418887_n
S
kön kvällspromenad på en tom strand, svårt att slå det faktiskt.

solnedgång alla tre
Solnedgång vid Neptuniåkrar.

En tur till västkusten blev det ju också ja och där kan man väl inte precis säga att vädret var lika strålande men nog fick vi njuta av lite finväder där med, mellan ösregnen i alla fall 😉

treklöver ute vid udden Marstrand 2016
Marstrand bjöd på väder som inte gick av för hackor i alla fall och vackra vyer fick vi också njuta av.

9
Smögen fick sig också ett besök.

Ja och så vår högst märkliga tur till Belgien där det inte finns någon mat att få tag i och till och med öl kan vara en svårighet i bland?! Värmen var hysterisk med upp till 39 grader, hotellet hade världens konstigaste parkeringsrutin och Belgiska bubblor lovar jag dyrt och heligt att aldrig mer dricka då det var vansinnigt äckligt men vi fick med oss en Europavinnare-16 hem. Tja det var nog en rätt bra tur ändå 😉

14183692_10205475332201789_8813018387436214516_n
Jag har aldrig sett två människor så lyckliga över lite pizza tidigare, men i Belgien var mat hårdvaluta 😉

Ja och så tog jag mig ju faktiskt i väg på en fjällvandring också, även om den blev kortare än planerat. Åska och spöregn är verkligen inget trevligt väder i vanliga fall och i fjällen är det ännu mindre tilltalande. Men trots en lite kortare tur så var det gött att komma ut på fjället och gött att ha både Kilo och Odden med mig. Faktum med att jag undrar hur tusan jag ska göra nästa år när jag ju har tre hundar som kan och vill hänga med ut på fjället? Ett tvåmanna tält är fullt med mig och två bernerhanar i och ett tremanna väger ju mer vilket jag inte är sugen på att släpa runt på. Nåja det löser sig när vi kommer dit.

framfor-taltet
Vårt hem, passande för en plus två men knappast för en sluss tre…

inne-i-taltet
Som sagt det funkar med två grabbar.

mot-helags
Livskvalitet!!!

solnedgang
Magiskt vackert med Ekorrdörren i solnedgång.

Men visst vi har inte bara varit ute på tur, även om det absolut är det vi ägnat oss mest åt under detta år. I början av året var jag på några kurser i Nosework tillsammans med Odden. Ett skoj sätt att aktivera honom som verkligen gillar att använda näsan. Odden var riktigt duktig och visade fallenhet för detta och det är väl bara mitt engagemang som skulle behöva ökas 😉 Men det kändes inte speciellt intressant att betala avgifter för att få godkänt doftprov och köra en del tävlingar som ändå bara var inofficiella. Kanske vi kan testa nästa år då tävlingsformen blir officiell?

fordonsök 3
F
ordonssök under första helgkursen vi gick, noggrann Oddie
🙂

Vi körde också viltspår under våren. Både Kilo och Odden är duktiga men Odden är utan tvekan den som har lättast för sig. Nästa år ska vi väl till slut ta oss för att faktiskt gå ett riktigt öppenklasspår är tanken.

Under hösten har Odden fått gå även på lydnadskursen. Det går framåt även om det går långsamt 😉 Att få Odden att förstå att han ska lyssna på mina kommandon, inte gå på mitt kroppsspråk har varit och är fortfarande en svår nöt att knäcka. Men det kommer väl om matten bara tar sig i kragen och faktiskt tränar honom….

Ja och så har vi ju ägnat oss åt rehab och friskvård. Vi har gjort det själva och vi har gjort det med hjälp av veterinär/fysioterapeut/kiropraktor. Vi har använt vattentrask, bassäng, sjöar, balansbollar, vibbplatta, novafon, elterapi, laser, stegar och löpband. Vi har gjort det på morgonen, på dagen, på kvällen, på vardagar och på helger. Vi har ta mig tusan rehabat och friskvårdat på alla tänkbara sätt och ställen och det har tack och lov gett resultat!

13232966_10204852681035899_1261421332147393068_n
Kilo får elterapi under övervakning av Marie som passar på att massera lite samtidigt.

hålla emot
Balansbollar.

stege
Cavaletti träning med hjälp av stege.

kocentrerad
Frisken har lärt sig att simma.

Ja så här när man sammanfattar det kanske jag inte ska kalla 2016 för ett mellanår, det har ju faktiskt varit ett ganska bra år 🙂

Nu ska vi strax ut på en rejäl runda i skogen med matsäck i ryggan och njuta av årets sista dag, även om den bjuder på blåst och 11 (?!?) grader varmt. Sen tror jag att hundarna kommer sova lugnt och tryggt resten av kvällen och förhoppningsvis är det ingen av dem som bryr sig om fyrverkerierna i år heller! Nu laddar vi om inför 2017 och hoppas att det blir minst lika bra som 2016!

Sennenträff, vandring vid Rödgölen

Ahhh en dag som laddat min och jag tror även mina vänners energinivåer, härligt!

Dags för årets sista sennenträff i dag och solen strålade på himlen, tänk att allt blir så mycket trevligare då! Vi åkte i skapligt god tid för att ta oss till Skriktorp strax utanför Norrköping där vi skulle samlas för att gå en promenad i Rödgölens naturreservat. Jag och grabbarna gick ju där i våras och jag tyckte att det var en väldigt trevliga runda i härlig natur så det kändes helt rätt att ”släpa” med mig lite vänner dit och visa dem detta ställe.

Parkeringen till naturreservatet är inte speciellt stor och med viss fasa kunde jag se fler och fler bilar rulla in efter oss, och då var vi inte först på plats. Dessutom var det några bilar som inte hörde till vårt gäng som dök upp och plötsligt var det fullt. Som tur var kom ingen mer, det är väl första gången jag varit glad över det 😉

Strax efter elva knallade vi i väg med ett gäng lätt övertaggade hundar och faktiskt ganska taggade hussar och mattar också. I dag var vi 10 tvåbenta och 13 fyrbenta vänner som gick leden som är dryga 7 km. Jag låter bilderna tala för resten av vår tur.

1
På väg ut. Rödgölenleden går genom fantastiskt trevlig skog.

2
Som att vandra i en sagomiljö
🙂

3
Framme vid vindskyddet som ligger upp på en höjd, jättefint.

4
Lina försöker få ordning på telefonen för att föreviga vår rast.

5
Marie i är i vanlig ordning först med att börja grilla 😉

6
Lyxmat när den äts utomhus.

7
Lallan hänger med Henrik.

8
Det bästa man har sätter man på bordet heter det ju. I Östergötland är vi ju lite annorlunda så här sätter vi det bästa vi har på taket 😉 10 av 13 testade hur det var att hänga på taket.

9
V
i lämnar vindskyddet och rastplatsen och fortsätter på leden.

10
Leden är ganska rejält kuperad och det är mycket upp och ner, bra för rumporna inför beach 2017 😉

14
D
agens äldsta fyrbenta, Lallanbrallan, som fyller 10 den första februari -17, och är vår extrahund

11
Glada miner, att hänga på sennenträff är skoj!

Jag tror att alla var nöjda efter träffen, det är svårt att inte vara det efter några timmar ute i vackert väder. Jag gillar i alla fall Rödgölenleden och kommer återkomma fler gånger.

Hundarna verkar nöjda med dagen de med. Alla tre har sovit gott en stund nu sedan vi kom hem och kommer nog inte att behöva så mycket mer aktivering under kvällen.

13
Trött och nöjd Odden efter en trevlig träff. Nä vi brukar inte låta hundarna vara i soffan men Odden är ju som han är och har egna regler tydligen. Observera att det är han själv som puffar till kuddarna så att de hamnar rätt enligt honom 😛

Nä det är dags att ta plats bredvid Odden, för jag tänker nog hänga i soffan resten av kvällen jag med 😉

Västjuten

Vilken vacker morgon det blev i dag! Soligt och härligt, som gjort för att gå en vända med grabbarna innan frukost 🙂 Vi passade på att gå över björksätterhagarna nu när det var ljust, det är så mycket vilt där annars så jag tycker att det är lite klurigt att ha koll på allt när det är mörkt ute. Hundarna gillar den slingan, även om vi i dag inte tog den längsta av dem, mycket att lukta på och stora ytor att busa runt på.

15025090_10206000648054357_404121384893657004_o
Vacker morgon på fälten.

Efteråt blev det frukost och så tittade jag lite på slalomen så klart. Strax före 11 hade jag dock packat ryggsäcken igen med lite korv och varm choklad och lastade in hundarna bak i bilen. I dag hade jag bestämt mig för att göra en lite utflykt till ett ställe där vi hade sennenträff några gånger för en 6-7 år sedan. Glad i hågen åkte vi i väg och även om det som sagt var många år sedan jag var där så tänkte jag att jag borde hitta…. Det gjorde jag inte! Två gånger lyckades jag åka fel på de små grusvägarna och det är ta mig tusan en bedrift ska jag påpeka. Men till slut kom vi rätt och kunde parkera.

Ryggsäck och bil fick stå vid rastplatsen och så gick jag rundan med grabbarna. Det är en runda som är ganska exakt 5 km så det tar en knapp timme att gå runt. Det var dock ganska halt på några ställen då det var tillkörd snö vägbana, men vi tog oss fram. Någon km innan vi var tillbaka vid bilen mötte vi ett par med tre hundar, lösa. Jag hade sett dem när vi kom i bilen så jag var lite beredd och kunde raskt kalla in mina hundar och koppla upp Odden och Frisken. Odden för att han inte är så tillfreds med främmande hundar om de skulle komma fram och Frisken för att han inte skulle få en chans att gå fram själv, lilleman är lite väl social av sig ibland 😉

Två dvärgschnazrar varav den ena förde ett jäkla liv ett tag och Odden laddade… Vi stod stilla och vid sidan av vägen och jag tänkte att ägarna skulle ropa in sina hundar när de fick se oss men nä. Lite halvhjärtat ropade de och den större hunden höll sig till dem men de två små fortsatte fram mot oss. Hussen ropade då att det inte var någon fara med hans hane, han brukade vara snäll? Mitt svar blev att det är han säkert men jag har en hane som inte uppskattar besök av andra hundar 😉 Se då blev det i alla fall lite mer fart på hussen och matte och de såg till att hålla ordning på sina vovvar medan de passerade.

Odden är inte en dum hund men han är en osäker hund både när det kommer till andra hundar och till människor. Det är inga bekymmer att ha med honom på en sennenträff, åka på tävling eller liknande, bara han introduceras för nya hundar på ett okej sätt så funkar det fint. Men hundar som bara kommer fram och framför allt när hållningen är stel, svansen står rakt upp och gången är struttig, nä det gillar han inte och han går genast in i försvar. Jag är rätt övertygad om att han aldrig skulle våga göra allvar av sina små utfall och vrål, han är som sagt alldeles för osäker för det när han inte har mig i stöd bak i kopplet, men jag har inga planer på att någonsin se om min teori stämmer, här stämmer vi nämligen i bäcken  och ser till att Odden inte behöver fundera på hur han ska uppträda!

Nåja efter det lilla mötet, där ju Odden skötte sig fint, knallade vi på den sista biten bort till bilen och rastplatsen. Holmen skog har byggt ett rejält vindskydd och gjort i ordning vid sjön, jättefint! Konstigt nog finns det inte någon riktigt iordninggjord grillplats men man kan ändå se vart de brukar grillas så där tände jag upp en liten brasa, jag börjar baske mig få lite snits på det nu.

Hundarna fick gå och nosa som de ville, de var nere och drack i sjön och Kilo klev ner nästan så han fick simma… När det var dags att grilla korven hade jag dock tre grabbar som genast ville vara lite nära och se så att allt gick rätt till 😉

15025410_10206003514006004_5020097104161956664_o
Grabbarna vid sjön Västjuten.

Ja vi har hållit oss till min plan att inte gå så mycket den här helgen men ändå lyckats vara ute en hel del. Det känns extra bra att vi tagit det lite lugnt några dagar så Frisken verkar ha fått någon förkylning för han var lite snorig i dag och nös några gånger. Med andra ord kommer han få ta det lite lugnt några dagar till så att jag ser att det inte är något som fortsätter.

Hemma har vi sedan inte gjort så mycket. Lite plock och fix men annars har vi mest slappat, skönt det med. Vädret har dessvärre slagit om och det är plusgrader och ska enligt prognos fortsätta att vara plusgrader nu, blä. Nu blir det ännu mörkare när snön försvinner och dessutom blött och skitigt ute. Tvi vale för november 😦

Grilla i stället för att gå

Kan någon vara snäll och förklara för mig hur jag varje vardag tror att jag ska dö när klockan ringer vid 6 och att jag utan bekymmer skulle kunna sova två-tre timmar till då, när jag på helgen vaknar redan före fem och inte kan somna om?! Så sjukt irriterande. I dag vaknade jag tjugo i fem och var nästan pigg? Helt obegripligt? Tjurig och envis som jag är så vägrade jag att gå upp och låg kvar till klockan nästan var halv åtta, bara för att liksom.

Bortsätt från det så har det varit en bra dag. När jag väl klev upp ur sängens värme blev det frukost för hundarna, Frisken tyckte att det var gräsligt sent att servera frukost halv åtta 😉 Sedan tog vi en promenad och jag kunde förfasa mig över att det nu är plusgrader ute och att snön kommer att försvinna 😦

Efter promenaden kunde jag avnjuta min egen frukost och som grädde på moset så började ju skidorna i dag!! Visserligen inte vinterstudion med allas våran älskade Pops men lite slalom fick vi i alla fall mjukstarta med och det duger fint. Efter första åket behövde jag göra några ärenden och hundarna visade tydligt att de inte ville vara kvar hemma så de fick åka med. Inte för att det är så spännande för dem att åka och ligga i bilen men de gillar ju att få vara med så det var ett lätt val.

När vi kom hem igen packade jag ryggsäcken och knallade i väg bort till Hagsjön. Där tände jag en brasa, vilket i vanlig ordning tog sin tid eftersom jag inte är något vidare på de där, och så blev det grillad korv till en sen lunch.

vantan
Lång seg väntan på att det ska bli glöd och korvgrillning tycker Kilo.

frisken-och-jag-med-eld
Frisken har nog aldrig varit med vid Hagsjöns grillplats tidigare men han tyckte nog att det var ett alldeles förträffligt val av lunchställe.

Vi gick sedan långsamt tillbaka hemåt. Jag bestämde redan i torsdags att hundarna skulle få en lite lugnare period över den här helgen. Normalt får de mellan 9-14 km promenader om dagen och de trivs både jag och de med. Men dessa fyra dagar har jag tänkt att vi ska hålla oss under 9 km. I bland är det nämligen bra med lite viloperioder. Ja och då passar det ju bra att i stället för att gå vara ute vid en trevlig grillplats. På så sätt får vi ändå vara ute och njuta men utan att gå så mycket.

Under kvällen har vi sedan fortsatt att ta det lugnt. Jag har plockat och städat lite här hemma, för det jobbet tar ju liksom aldrig slut…. Odden har fått massage och egentligen borde jag ha kammat igenom honom också för han fäller för fullt fortfarande. Men det tar vi i morgon i stället, jag var inte ett dugg sugen på pälsvård i dag.

I morgon ska jag försöka träna ett pass var med hundarna har jag tänkt. Jag har fortfarande svårt att komma igång med lydnadsträningen men skam den som ger sig, jag vet ju att jag tycker det är kul så vi ska göra ett ryck nu under vinterperioden har jag tänkt. Korta pass men förhoppningsvis varje dag i stället för något enstaka längre pass här och där.

odd
Odden har inget emot att träna och blir nog glad över mina planer inför morgondagen.

Stegeborgsrundan

Solig söndag, vad kan passa bättre än att ge sig ut på lite vandring?!

Eva påpekade att vi inte hade testat Stegeborgsrundan ännu trots att jag för länge sedan hade hotat henne med att hon skulle bli tvungen att hänga med på den, nära som hon bor. Ja så då blev det inplanerat till i dag 🙂

Jag rullade mot färjan i Stegeborg i godan ro när Eva ringer och säger att färjan bara går en gång i halvtimmen och att det bara var några minuter kvar tills den skulle gå. Det fick bli plattan i mattan för att hinna dit i tid.

14642172_10205912612133514_8705090431156839523_n-kopia
Jodå jag hann 😉
På väg över med färjan med en av dagens vovvar i bilen framför.

Vi parkerade vid Stegeborgsgården och gav oss sedan av. Första halvan av rundan skulle vi följa Östgötaleden. Det visade sig vara lite tråkigt då de första kilometrarna gick på asfaltväg, blä för det liksom. Men till slut kom vi fram till platsen där leden svängde in på en grusväg och kunde släppa hundarna lösa och själva känna hur den där härliga vandringskänslan infann sig 🙂 Hundarna var så klart jättenöjda över att få springa av sig lite och bortsätt från att Elton tyckte att Frisken var en liten läckerbit så funkar hundarna tillsammans utan minsta bekymmer. Elton döpte vi raskt till pervo, uppvakta småpojkar så där? 😉 Ja hanar är verkligen knepiga i bland när de plötsligt får för sig att något är helt vansinnigt snyggt utan minsta urskiljning?

Leden fortsatte sedan utefter åkrar och när vi plötsligt skulle göra en spetsvinkel blev vi lite fundersamma och fick konsultera karta och gps. Men vi hittade ju ledmarkeringarna snart igen och kunde fortsätta. Efter en stund stannade vi dock för att ta en liten paus. Frisken fick sin lunch och Odden fick äta resterna av sin frukost… Medan vi satt där och hade det trevligt i solen kom plötsligt ett par som gick samma led men åt motsatt håll. De berättade att de precis tagit ett dopp i sjön och vi ifrågasatte starkt deras förstånd? 😉

1
Eva ser lite frågande ut om det verkligen är här vi ska gå? 😉 Men jodå det var helt rätt.

2
Det har inte funnits kantareller att hitta i våra skogar hemma sedan i juni men plötsligt fanns det några ynkliga stackare på stigen där vi gick. Vi får hoppas på ett bättre kantarellår nästa år.

Vi fortsatte sedan och kom så klart snart fram till sjön. Där blåste dock en del så vi var glada över att vi stannat lite tidigare där det var lä och soligt. Hundarna badade glatt, vi tvåbenta hade inga som helst planer på att göra detsamma.

3
Framme vid Skirsjön som enligt turbeskrivningen ska vara en fantastisk badsjö, vi testade som sagt inte.

gruppbild
G
ruppbild vid sjön. Från höger, Odd, Kilo, Frisk, Elton och Belle
🙂

Framme vid Lönsås lämnade vi Östgötaleden åt sitt öde och fortsatte i stället på grusvägen tillbaka mot Stegeborg igen. När vi gått en bit på grusvägen insåg vi att det nog inte skulle bli något annat än just grusväg och vi hade ju inte ätit matsäck ännu. Nåja, det går bra att sitta vid en grusväg också så det gjorde vi 🙂

14479515_10205912612053512_8959725287555525662_n
F
ika vid vägen, jo det går fint det med. Hundarna är väldigt intresserade av Evas smörgås
🙂

Ute vid asfaltsvägen igen kändes det så där lagom inspirerande att gå den hela vägen tillbaka igen. Men enligt turbeskrivningen så skulle det gå att ta en annan väg och komma ner på en led som jag och Henrik gick när vi campade vid Stegeborg. Ganska snart kom vi fram till den avtagsvägen och gick på mysiga skogsvägar i stället för tråkig asfalt 🙂

Framme vid campingen fick hundarna fnatt och for ut i vattnet och rullade runt i sanden. Att vi nu hade avverkat nästan 17 km gick inte att se.

4 Bad den 30:e oktober, underbart härligt hälsar hundarna.

solnedgang
En avslutande bild i solnedgången med Stegeborgsruinen i bakgrunden.

Strax före fyra var vi tillbaka vid bilarna och rullade hemåt igen. En härlig dag med sol, sällskap och natur, det är väl så bra en dag kan bli typ 😉

För den som är sugen att ta samma runda så skulle jag rekommendera att ta den där biten som vi gick på slutet även i början för att slippa gå på asfaltsvägen.

Höstmörker

Det var väl väldigt vad mörk och dyster hösten blev bara så där?! Man ska kanske inte klaga, vi har ju haft en alldeles fantastisk höst egentligen men nog är det lite trist när molnen hänger tunga och alldeles grå dagen igenom… Och regnet lyser ju med sin frånvaro så någon svampplockning blev det verkligen inte i år, grr.

Men man kan ju alltid mota bort höstdepressionen tillfälligt genom att planera för framtiden 🙂 Hanna och jag har har ett bra tag nu sagt att vi borde åka till Island. Island är verkligen ett drömresemål på ett sätt och samtidigt, vad tusan jag kan ju inte ha hundarna med mig 😉

Nu jobbar vi för att den här resan faktiskt ska kunna bli av nästa år. Några dagar i maj är planen och bekymret är väl att det finns så vansinnigt mycket som jag skulle vilja se och uppleva där att jag egentligen skulle behöva vara borta flera veckor 😛

skogafoss_from_below
Skogafoss känns som att det behöver upplevas! Bild från Wikipedia

Black sand beach verkar också klart intressant att besöka, liksom naturligtvis Gullfoss och så de välkända Blue Lagoon och Geysir.

kirkjufell_in_iceland
Kirkjufjell är Islands mest fotograferade fjälltopp, ganska lätt att förstå varför om ni frågar mig! Bild från Wikipedia

seljalandsfoss_sudurland_islandia_2014-08-16_dd_201-203_hdr
Seljalandsfoss ligger också högt på listan över platser att vilja besöka! Framför allt för att det är ett vattenfall som man kan gå på en stig bakom! Bild från Wikipedia

Överlag finns det ju en helskottas massa vattenfall som jag skulle vilja se, fota och uppleva. En massa fjäll finns det med och så en massa dramatiska kustlinjer, Island måste ju liksom vara den perfekta platsen för mig som är totalt besatt av dessa saker 😉

Sen måste man väl faktiskt rida när man är på Island, eller?

Ja det finns mycket att forska vidare och drömma sig bort till så här i höstmörkret 🙂

Förövrigt kvarstår så klart planen att släpa x med mig Hanna ( ja lite så är det faktiskt eftersom hon inte gillar höjder 😉 ) och hundarna till Preikestolen och Kjerangbolten nästa år. Norge är ju liksom gräsligt vackert det med och lättare att ta sig till än Island, dessutom kan jag ha hundarna med mig till Norge, en stooor fördel i min värld 😉

Men just nu är det dags att ta på sig pannlampa och trampa ut i skogen. Kilo ska dessutom badas och fixas i kväll eftersom vi i morgon drar norrut  🙂 Ser fram emot en trevlig helg!

PS. Om någon har tips på ”måste se när man är på Island” ställen så blir jag glad om ni delar med er 🙂

Mera skärgårdsvyer. Sörmlandsleden etapp 44:3

I går var det tjejfest i Mjölby. Trevligt men Angelica, Anne och jag som åkte dit tillsammans fick lite bekymmer på vägen då Angelicas buss fick punka på ett däck på E4:an. Efter lite om och men var vi i alla fall på plats och fick en skojig kväll med en massa god mat. Henrik var sedan snäll och hämtade Anne och mig mitt i natten och klockan var visst strax före tre när jag släckte lampan.

Vid nio snåret klev jag dock upp för då var Frisken nästan helt utsvulten 😉 Hundarna fick frukost och fick sedan rasta sig på tomten medan jag fixade lite frukost till mig själv och sedan packade ryggsäcken och fick på mig lite friluftskläder. Dagens plan var att vandra lite tillsammans med Hanna och för att mötas halvvägs hade vi bestämt oss för att ses i Oxelösund. Frisken fick stanna hemma med husse men Kilo och Odden flög in i bilen när jag öppnade bakluckan.

Strax efter elva mötte vi upp Hanna på parkeringen vid Femöre. Hela vägen dit regnade det och bitvis fullkomligt vräkte det ner. Men strax innan jag dök upp till parkeringen så slutade det att regna och vi hade tursamt nog uppehåll hela tiden som vi var ute 🙂

Taggade hundar for i väg när vi började och efter bara en liten bit så kom vi ut mot klippor och vatten, fantastiskt fint!

med-vagor
Kilo ute på klipporna. Det har blåst i dag och vågorna gick höga och skvätte friskt på den som kom för nära.

Efter ytterligare en kort bit så kom vi fram till en jättefin rastplats och eftersom klockan då var nästan tolv så bestämde vi oss för att ta lunch. Hanna hade fixat en jättegod linsgryta som smakade smaskens att värma.

kok
Mat på gång med skärgården som lunchvy 🙂

macka
Macka med avokado till grytan, Hanna fixar och donar.

promenad
E
fter lunchen knallade vi vidare på trevliga stigar. Det var väldigt välskötta och i ordning gjorda stigar på den här leden.

gruppbild
Gruppbild uppe vid Femöresfortet. Vi fick se en del gamla pjäser och någon stor radar grej men vi var väl inte jätteintresserade av krigssaker 😉

strand
Många vackra vyer och det är lätt att förstå att Femöre är ett populärt ställe på sommaren med många små badvikar.

stig
När vi inte följde vattnet gick vi på mjuka stigar i tallskog.

vandra-ar-skoj
En gruppbild till ute på bryggan vid fyrvaktarbåthuset. Jag är glad över att få vara ute 😉

industri
Efter att vi varit ute på Femöreshuvudet så blev vyerna inte riktigt lika fina…. Nu dök industrierna upp.

Sista biten av leden på Femöre gick man inne i hamnen och på asfaltvägar vid lite hus. Inte så skojigt men den första delen av leden väger upp det så vi var ändå nöjda med hur leden var. Tillbaka vid bilen så hade vi gått ca 8,5 km och hundarna hoppade nöjda in i bilen. Vi var dock inte klara med vandring för i dag. Sörmlandsleden 44:3 har nämligen två rundor och den andra delen ligger en bit bort så vi tog bilarna och åkte till nästa parkering. Tur att man har gps för annars vet i tusan som vi hamnat rätt?

Den andra delen går ute vid något som heter Våtmarken och är något vattenrenings ställe för Oxelösunds kommun. Det lät inte så spännande när man läste om det och jag var tveksam till om det skulle vara något trevligt ställe att vandra på men det visade det sig faktiskt vara. Vi skippade den första delen av leden för den skulle vi bara får gå fram och tillbaka på och parkerade bilarna  vid parkeringen som var knytpunkten för en rundslinga.

Första delen gick på en liten grusväg och var väl inte jättespännande även om den var trevlig. Men sedan gick leden in i skogen och vi kom ganska snart ut vid vattnet igen 🙂 Det hade visserligen blåst upp rejält nu men det är ändå trevligt med vandring utmed vatten. Vi passade på att stanna och ta en andra paus bakom en liten kulle där det var lite lä, varm choklad och bulle smakade fint efter några timmar ute.

mjuk-stig
På väg ut mot vattnet igen.

vid-vattnet
Som sagt det gör inte ont att vandra utmed vatten!

Efter fikat kom vi fram till den så kallade Våtmarken och där följde leden en liten grusväg med grässträng i mitten, faktiskt riktigt trevligt. Den här leden var väldigt lättvandrar och gick ganska fort att avverka och snart var vi tillbaka vid bilarna igen. Nu hade vi gått ca 14 km och kände oss nöjda med vår dag. Och precis när vi kom till bilarna så började det att regna rejält igen, vilket otrolig tur vi hade som klarade oss så bra

Som vanligt var leden extremt välskött och trevlig, Sörmlandsleden är verkligen fantastiskt på så sätt!

Hemma igen så höll Henrik på med middagen, lyxigt att få sätta sig vid nästan dukat bord. Efter att middagen var intagen kröp jag faktiskt ner i badkaret, gött med ett varmt bad efter en hel dag ute i inte allt för varmt väder.

Det hade inte suttit fel med en dag ledigt till men det är visst söndag i dag så det betyder väl att det är måndag i morgon och vardag med jobb, håhå jaja.