Dagarna som går, det är livet va?

En blogg i månaden kanske man kan plita ner i alla fall. Grämer mig lite att jag inte får tummen ur oftare, jag gillar att kunna gå tillbaka och se vad vi har gjort men det blir ju lite svårt om jag inte skriver något 😉 Det händer ju saker i alla fall även om jag inte skriver och en del saker kan man ju passa på att få på pränt när man nu är i gång.

Odden hade en rejält bakslag för ungefär en månad sedan. För första gången på länge skulle Henrik åka hem på lunchen till hundarna. Allt hade varit som vanlig när jag var ute med dem på morgonen och mina svärföräldrar hade inte sett något konstigt när de var ute med hundarna på förmiddagen. Hundarna satt sedan i hundgården tills Henrik då kom hem och där har något hänt? Odden var i alla fall trebent när Henrik kom hem och han ringde så klart till mig som fick åka hem. När jag kom hem var Odden dock inte alls trebent men halt var han, han stödde dock på benet. Jag hittade inget speciellt på honom så efter att han fått kissa av sig så fick hundarna gå in och så åkte vi och fortsatte jobba. När jag kom hem på eftermiddagen hoppades jag mötas av bara en lite stel Odd men nä, nu var han verkligen trebent?

Med mycket möda fick jag ner honom för trappen och ut på tomten för att se om han liksom kom i gång om han fick röra lite på sig men nä, höger fram ville han helst inte stödja på alls. Han kissade i alla fall och sedan fick jag med stor möda upp honom för trappen och in i huset igen där jag stängde in honom i vardagsrummet. 1000 tankar hinner ju fladdra genom skallen så klart men jag bestämde mig för att försöka vara lite lugn för en gång skull och avvakta till dagen efter. Odden visade att han hade riktigt ont då han till och med pep till vid två tillfällen och han är normalt inte en hund som säger något. Kvällen gick, Odden låg mest där på vardagsrumsgolvet och jag tog in även Kilo dit eftersom Odden är lugnare när han får vara en del av flocken och inte vara utestängd. Vid halv tio på kvällen sa jag åt Henrik att vi måste försöka få ut Odden och kissa igen, vi får hjälpas åt att få ner honom för trappen. Döm av min förvåning när Odden då reser på sig och helt plötsligt använder benet? Utan några bekymmer går han fram till dörren, tar sig ner för trappen och tycker att ett litet rejs på gräsmattan skulle vara trevlig??

Ja nu fick han ju bara kissa och bajsa och sedan gick vi in. Morgonen efter syntes lite stelhet men ingen direkt hälta fanns kvar och sedan har han sakta återgått till att vara som vanligt igen? Vad det var vet i tusan? Helgen efter såg vi alla fall till att snygga till och göra i ordning hundgården ordentligt. Jag städade ur den, vi la dit störres stenar där hundarna grävt hål och fyllde igen och fixade till så att de inte gick att gräva under trappen länge.


Mattes olycksfågel Odd

Hur konstigt det än låter så har Odden alltså efter det här blivit bättre och bättre och vi har till och med börjat ha honom lös igen på promenaderna. Inte alla promenader och inte helt tiden men efter att ha varit kopplad sedan i oktober är det så klart oerhört skönt för både Odden och oss att vi nu kommit så långt i rehaben att vi kan ge honom lite frihet igen ❤ I går gick vi 5 km runt sjön här hemma vilket är en ganska kuperad runda och Odden var lös tillsammans med de andra. Det funkade fint och det är så skönt att vi är på väg mot ett normalt liv igen.

Helt bra kommer han ju aldrig att bli Odden, men han ska så klart få vara hund och få vara med som alla andra, annars är det ju inte mycket till liv. Nu ska vi fortsätta att bygga lite muskler, stärka senan och bygga upp kondition igen så kanske målbilden av en lösspringande Odd på stranden i Böda till midsommar faktiskt kommer att bli sann!

En sväng till Sundsvall/Ljusdal blev det över påsk. Svenskvinnarutställning på långfredagen där Kilo blev avtackad som 5:e bästa hane. Slappt på lördagen i Ljusdal med strålande sol och sommarvärme. Lite opraktiskt att vi denna helg hade 6 hanar och 2 tikar, som båda löpte… Jaja det gick det med. På söndagen var det special utanför Timrå och den var verkligen inte välbesökt? Litet monster gjorde debut och var sorgligt nog ensam bernervalp. Han skötte sig dock med den äran och gjorde allt matte bad honom om. Pappa Kilo blev 3:e bästa hane så han skötte sig även han.


Best på sin debut. Älskar hans svansföring!
Foto AnnCatrin Uppfeldt

Tisdagen efter påsk tog jag en semesterdag och åkte upp till Stockholm och kiropraktor Eva. Alla tre stora grabbar var inbokade på varsin behandling, lika bra när man nu ändå åker liksom. Kilo var först ut och han var ju hos Eva precis innan jul senast. Efter en parning i februari såg jag tecken på att allt inte var helt rätt hos Kilo, han har tex inte så gärna velat hoppa in i bilen själv utan velat ha hjälp. Lite låsningar i höften på båda sidor fanns men främst en ordentlig låsning i övergången bäcken-svans. Eva lossade på det och så här två veckor senare hoppar Kilo enkelt in i bilen igen.

Odden var nästa hund ut och hans kropp är ju som den är. Dock har den efter bakslaget och 10 timmars hältan som jag nyss skrev om tagit några ordentliga steg framåt igen. Odden visade sig ha en ordentlig låsning i höger bäcken? Det har inte jag märkt något av men Odden skrek faktiskt till och med till när Eva var där och kände första gången så nog var han påverkad där alltid.

Frisken var sist ut och han hade jag bokat åt eftersom han för någon månad eller två sedan började passgå en massa. Det brukar han inte göra på det sättet och även om det efter några veckor försvann så tyckte jag att en kolla kunde vara på sin plats. Men Frisken är vad han heter, frisk så han fick bara lite laserbehandling i förebyggande syfte.

Frisken får laserbehandling på ryggen i förebyggande syfte av Eva.

Under sista veckan i april ägnade jag kvällarna åt att fotografera hundar vid ett magnoliaträd i Finspångs slottspark. Alltså det är ju så vackert! Nu fick jag även möjlighet att öva lite på andra hundar än mina egna vilket är skoj.

Besten med de vackra magnoliorna, så fina!


Frisks mamma Emmy förevigades en av kvällarna, söt som en liten pralin

En söndag tog jag ledigt från både hem och hundar och åkte till Bronäs utanför Katrineholm och ägnade dagen åt att fota lure coursing. Det är faktiskt skojigt men jäkla svårt. En del bra och en del betydligt mindre bra foton blev det 😛 Den här är jag dock riktigt nöjd med, tyckte att den blev riktigt häftig!


Två afghaner har precis startat sitt första lopp. Jag är verkligen inte någon vinthundsmänniska men afghanerna är oerhört fräsiga att fota när de springer, bara en massa päls som kommer fladdrande över gärderna.

Vi spårar lite också. Frisken och Best går på årets spårkurs och Frisken visar varje gång att han minsann kan det här med att spåra. I går hade vi med oss spårledare Sören på Friskens spår och han konstaterade att Friskens spårning mycket väl håller för ett första pris i öppenklassen. Vi kanske ska försöka oss på ett sådant då? Vi får se om domaren har några tider?

Besten fattade ju nada första gången vi var och spårade, det var bara konstigt och äckligt alltihopa. Klöven däremot blev han ju oerhört förtjust i och högg direkt 😉 Andra gången fick han synretning och då trillade poletten ner och sedan testade vi samma sak två gånger hemma med lika lyckat resultat. I går var det tredje tillfället på kursen och Besten fick synretning även denna gång men fick nu vänta innan han fick gå på spåret, skittråkigt sa han och visade tydligt att han ville gå efter och hämta klöven som de slarviga människorna hela tiden tappar bort 😉 Efter en stund fick han ju då gå spåret och jodå, det ska nog bli spårhund av honom också för han fixade både att spåra och ta en vinkel nu 🙂

1:a maj var vi på en liten inoff i Motala Besten och jag. Där fick vi träffa syskonen Bingo och Bonnie också 🙂 Alla tre småttingar skötte sig med den äran och lät sig villigt kollas igenom av domaren och sprang fint i ringen 🙂 Den här pälsfarmorn är mycket stolt!


Best, Bonnie och Bingo 🙂

I dag har vi något så ovanligt som en helt oplanerad dag?! Lite häng i skogen och lite pyssel här hemma får det väl bli, dags att sätta fart nu alltså 😉


Fyrklövern där de trivs bäst, i skogen 🙂