Bekräftelsejunkies!

Men alltså vi människor har visst ett helt sjukligt behov av bekräftelse, hela tiden, för allt?

Jag får dessvärre lite utslag av några vanliga bekräftelsebehovsvarianter.

”Dags att rensa i vänlistan”, vem har inte sett den status raden på facebook? En mer meningslös uppdatering måste ju vara svår att hitta. Om du vill rensa bland dina vänner, gör det bara. För ärligt om man verkligen gör det, och nä alla gör det inte en del skriver det verkligen bara vilket ju bara är ännu mer märkligt?!, så kommer ju de som du rensar ut ändå inte att se din status så den är verkligen på riktigt helt jäkla meningslös!

Jag har faktiskt en vän som så fort hen ser en rensa-i-vänlistan status omedelbart går in på personen och ser efter hur många vänner personen i fråga har. Några dagar senare gör hen samma sak igen och märkligt nog har antalet vänner oftast ökat i stället för att minska? Visst är det helt amazing 😉 😛

Och alla ”kryptiska” inlägg, så att alla vännerna ska fråga ”oj, vad har hänt nu???” och svaret blir, ”tar det via PM”. Men alltså, verkligen? Varför lägga ut ett inlägg om något som man inte vill gå ut med offentligt? Skicka ett PM direkt till de du vill ska veta. För ärligt inte mår du bättre av att en massa folk skriver ”vad har hänt”, eller?

En annan favorit är ”Jag tar paus från socialamedier, vill ni mig något så ring”. I sig är ju inte det något galet, men när personen i fråga är tillbaka efter två dygn undrar man ju lite vad det inlägget skulle vara bra för? Eller min absoluta favorit, personen tar ”paus” men loggar i stället in som sin man/fru/sambo i stället och skriver en massa därifrån i stället. Alltså va?

Så nu har jag fått ösa ur mig lite och det på en offentlig blogg så var nu snälla och bekräfta att jag har rätt och överös mig med gillamarkeringar och andra former av bekräftelse 😉

gilla

Man kanske ska känna sig nöjd med sitt liv när man har tid att reta sig på den här typen av bagateller och inte har något mer allvarligt att fundera över? 🙂

Varför sa jag det högt?!

Så dumt att säga att Odden numera äter som han ska, han la nämligen omedel bums av med att äta, suck. Plötsligt duger inget. Jag har fyra olika sorters mat hemma (för att hundarna har vunnit, vi brukar inte ha så många sorter) och ingen faller herrn i smaken för tillfället. Inte heller blötmat går ner förutom lunchpatén som fortfarande är jättegod, alltid något…

Alltså matvägrande hundar, jag blir galen på det. Tursamt nog så äter Kilo typ alltid och Frisk skulle än så länge sälja sin själ för en halv kula så jag slipper att trilskas med dem i alla fall.

I dag har Odden i alla fall fått i sig lite köttbullar 😉 Onsdag betyder träningskväll och även om jag är gräsligt förkyld så masade jag mig i väg på kursen och var med en timme i alla fall innan vi åkte tillbaka hemåt.

Odden är fladdrig och förväntar sig löptikar varje gång vi kommer till Fyllingarum men jag är imponerad över hur pass bra han ändå jobbar?! Vi tragglar vidare med samma övningar och visst går det framåt om än lite långsamt i bland.

Vi håller på med tre moment egentligen, fritt följ, läggande och inkallning. Inkallningen har Odden startat lite dåligt på tidigare men i kväll var det full sula från första steget och ingen tveksamhet överhuvud taget 🙂 Läggandet börjar äntligen arta sig även när han bara får kommandot och ingen kroppshjälp, i kväll var det till och med pang ner i backen på bara kommandot några gånger, tjoho!!

Fria följet har Odden än så länge ingen förståelse för. Han har ju förstått att det kan löna sig att gå bredvid matte med ögonkontakt men position och att det är just följa mig som är grejen har nog inte riktigt ramlat ner ännu 😉 Att sväng är inte heller något vi gör ännu så vi har lång bit kvar att gå, men det ska nog ta sig. I dag körde vi en del bakdelskontroll med hjälp av pall och det köper Odden, det är ju något han minns från freestyle träningen vi gjorde innan skadorna. Vi testade faktiskt att göra en inkallning med pallen som avslut och jo då, Odden fattade och fixade det om än inte i den farten man skulle önska, men det var ju första gången.

Kommande veckan ska vi fortsätta traggla ligg på enbart kommando och fortsätta med fria följ övningar. Jag konstaterade att följa godis i hand inte är något som Odden tror på så det ska vi försöka belöna upp under veckan. Annars är ju Odden faktiskt mest en lekbelönings hund och föredrar att jag drar upp bitrullen mot att få godis men just här får han acceptera att följa köttbulle 😉

Det är i alla fall skitskoj att träna med Odden även om jag erkänner att jag tycker att det är lite jobbigt att träna in bara grunder. Odden kan bokstavligt talat inte ett enda kommando än (okej ligg och sitt börjar bli befästa men inte ens det är alltså helt befäst) och det tycker jag är lite tråkigt att träna oss igenom. Det är roligare att träna lydnad när man kommit en liten bit på vägen liksom, men för att ta sig dit så måste man ju igenom den första inlärningen. När Odden känns fladdrig försöker jag påminna mig om hur fruktansvärt fladdrig jag tyckte att Kilo var och han är ju numera ett under av stabilitet så det ska nog gå att få ordning på Odden med.

Planen i våras var att försöka oss på klass 1 nu under hösten. Nu har vi tränat alldeles för dåligt så den planen är reviderad. Om vi la manken till så skulle vi säkert kunna bli startklara på någon månad men eftersom det blir nya regler efter nyår och en helt ny klass med helt annorlunda moment i den så kallade startklassen så har jag bestämt att vi satsar på det i stället!

13891888_10205283800893626_123362939318907894_n
Leka är bättre än godis tycker Odden 😉
Bild från sommarens Fridaläger. Foto Ingela Karlsson

Att tänka nytt

Det har gått några månader sedan jag ”friskförklarade” Odden. Frisk i ordets rätta bemärkelse kommer han ju aldrig att bli men han är så frisk som han kan bli med sina förutsättningar. Sedan jag friskförklarade honom, med god hjälp av veterinär och fysioterapeut så klart, så har Odden fått leva ett mer eller mindre normalt hundliv hemma hos oss. Han är med på promenader, han är med på utflykter, han är med på vandringar och han är med på äventyr.  Det har varit vandring till Trolltunga, fjällvandring, lång resa till Belgien osv och allt har fungerat fint 🙂

Trots att det funkar fint så finns ju alltid en tanke om att förebygga på Odden och under början av sommaren kändes det som att Odden hade börjat muskla på sig lite till min stora glädje. Det är ju via muskler som avlastar lederna som vi ska klara oss igenom livet liksom. Men så i somras fick Odden en rejäl magsjuka, av vad vet jag inte. En vecka av diarré och en hund som åt typ inget och musklerna rasade av honom raskt. När han bara en månad senare återigen fick något tjall med magen så blev han rent anskrämligt mager 😦

Samma dag som vi åkte till Belgien vägde jag honom och han vägde ynka 44 kg, det är väldigt lite för en hane i hans storlek. Att få en hund att gå upp i vikt kan vara minst lika jobbigt som att få en att gå ner i vikt och i båda fallen behöver man skynda långsamt och ha tålamod för bästa resultat, inte min starkaste sida… Till Belgienresan fick Odden ett svindyrt magfoder, dels för att jag ogärna hade en hund som var dålig i magen under en resa men även för att jag ville få i honom nått överhuvudtaget! Odden har trilskat med maten sedan första operationen gjordes och matvägrande hundar kan verkligen få mig att börja tappa förståndet helt. Sedan Belgien har Odden dock ätit ganska bra. Det mesta av hans matranson hamnar faktiskt  i magen där den ska vara.

Som komplement  har jag börjat ge honom lite lunch. Av en slump fick jag tag i små lunchpatéer till ett väldigt bra pris och han har nu fått det i några veckor. Dessutom har jag testat att ge honom rent kycklingfett för att försöka att öka vikten ytterligare. Bara några matskedar så klart men en liten boost för att hjälpa honom att komma upp i vikt (tänk om matte hade haft samma delikata problem!! 😉 ) När vi var hos Marie senast, hade Odden tack och lov börjat gå upp i vikt och var uppe på dryga 46 kg och nu när det gått ytterligare nästan 1½ vecka så har han förhoppningsvis närmat sig 48 kg.

lunch
Paté till lunch, den slinker ner rackarns fort i alla fall 🙂

Odden ska så klart aldrig bli det minsta lilla gram överviktig men för att kunna bygga muskler måste det ju finnas något att bygga av och det gör det inte för tillfället. Musklerna ska byggas med promenader i rätt terräng och lite vattenträning så klart.

Nått jag också märkt nu när Odden får röra sig fritt och har tappat de få musklerna han haft är att han är snubblig igen. Han lyfter liksom inte riktigt på tassarna utan drar dem lite i rötter och annat när vi är ute. Det hänger alla gånger ihop med hans problem i lederna. Dels kan det vara så att lite nervtrådar har blivit skadade under operationerna, dels lär nervtrådarna ha blivit ”avtrubbade” under tiden som Odden inte fick göra något. Dessutom så är det ju så att Odden har lärt sig att kompensera för saker som gjort ont och därigenom skapat dåliga vanor i avlastningens tecken. Jag har funderat lite på hur vi skulle börja göra Odden lite mer uppmärksam på att han faktiskt har tassar där längst ner på benen 😉 och insett att lite hederlig cavalettiträning skulle vara bra för honom. I dag tog jag därför fram en lång stege, höjde upp den ca 15 cm och försökte få Odden att traska igenom den.

Först ville Odden gå på pinnarna, vi har ju tränat en del på pall och balans liksom. Men snart förstod han att han skulle gå i hålen mellan pinnarna. Vi gick fram och tillbaka och sedan nöjde vi oss. Jag tror att det är ganska jobbig träning så vi ska köra korta, korta pass men lite oftare i stället. Avstånden är inte optimalt för Odden men vi kör så här ett tag för att just få honom att bara lyfta på benen koordinerat.

stege
En köttbulle framför näsan och sedan försöker vi att ta oss fram över stegens pinnar. Det var svårt tyckte Odden men han är då inte främmande för att testa nya saker när jag vill det.

Det kommer vara en livslång resa att hålla Odden i sådant skick så att han kan fortsätta att leva utan symtom och fördelen med det jobbet vi lägger ner är så klart att vi får behålla vår lilla hustomte. Dessutom lär jag mig en jäkla massa på vägen och är tvingad att tänka nytt och annorlunda i bland, det är verkligen inte någon spikrak väg vi vandrar på men framåt kommer vi 🙂

Sörmlandsleden, etapp 28:1

Åh så skönt det var att slippa vakna till klockans ilskna ringande i morse 🙂 Jag passade på att ta en lite annorlunda morgonrunda med grabbarna när vi nu ändå kom upp skapligt, strax efter sju var vi ute. Dimman låg tät på sina håll men det var vackert ute.

dimma-odden
Odden pigg och glad trots det dimmiga vädret.

tillsammans
T
joho, här kommer vi!

Sen gick vi hem för att äta lite frukost. Jag kollade med Hanna och Emma om de skulle med ut på en längre tur under dagen men de skulle ut och shoppa. De skulle dock på bio under kvällen och undrade om jag ville med och tja, varför inte? Om det inte vore för dem skulle jag nog aldrig gå på bio 😉 Så med bioplaner inför kvällen så packade jag raskt ryggsäcken för att åka på äventyr tillsammans med hundarna först. Kilo ylade i högan sky när han såg vilken ryggsäck som togs fram och packade och höll på att hoppa in genom gallret i bilen för att vara säker på att få hänga med. Dagens utflykt blev till en rundslinga på Sörmlandsleden strax söder om Katrineholm. Det tog en knapp timme att ta sig till starten och väl där deklarerade Frisken att han var nödig så han sprang in i skogen direkt. Han har varit lite risig i magen ett tag nu och var det även nu så jag började faktiskt fundera på om jag skulle behöva åka in och kolla om det var någon envis bakterie eller kanske någon mask som jäklades med honom?

Nåja vi knallade i alla fall i väg på etapp 28:1 glada i hågen. Efter bara någon km kom vi fram till ett vindskydd som låg jättefint vid en sjö. Rent och snyggt vid rastplatsen och här hade jag gärna stannat ett tag. Fast att stanna efter bara en km kändes lite fånigt så vi tittade bara runt lite innan vi fortsatte.

frisken-i-vindskydd
Frisken kollar in vindskyddet.

vindskydd
Vindskyddet låg fint vid en sjö och hade två grillplatser och bord med bänkar. Odden smakar av vattnet i hinkarna och gav även det godkänt 😉

Stigen fortsatte på trevliga skogsstigar och var som vanligt extremt välmarkerade. Sörmlandsleden tas verkligen omhand på allra bästa sätt, imponerande!

genom-skog
Trevliga skogsstigar att vandra på.

skylt
V
älmarkerad led, tror inte att det går att gå vilse på dessa leder?!

full-fart-i-skogen
Kilo och Frisken i full fart genom skogen.

Leden gick sedan någon kort bit på en grusväg och sedan in i skogen igen. Ganska raskt kom vi fram till en korsning där man kunde välja att ta en kort rundslinga på 5 km tillbaka till bilen eller gå den längre som då var 11½ km, vi valde den långa. Leden fortsatte att vara väldigt trevlig och jag gick mest och njöt av att få spendera min lördag ute på det här sättet. Hundarna njöt så klart de också och sprang före mig för att utforska allt nytt.

mer-skyltar
Som sagt, det är välmarkerat på Sörmlandsleden. Den etappen vi gick var ju en del av etapp 28, men vi gick ju sedan en annan sträcka för att få till en rundslinga och komma tillbaka till bilen. Trevligt att det finns även sådana alternativ!

nyfiken
Frisken hittade något spännande i ett träd.

tallar
L
eden var inte bara skogsstigar utan även lite grusvägar.

lavasten
Vi passerade några häftiga stenblock som tydligen ska vara någon form av vulkanisk bergart från många miljoner år sedan.

Efter uppskattningvis ca 6½ km kom vi fram till en ny rastplats vid en liten stuga och här tyckte jag att det var läge att rasta lite. Hundarna fick vatten från sjön och Frisken och Odden fick lite lunch. Det var nu soligt ute och mycket rofyllt att sitta och titta på sjön. Efter någon halvtimme tyckte jag att det var dags att gå vidare och efter bara ca 100 m så sprang Frisk in i skogen och satte sig igen. Jag tänkte att jag verkligen måste kolla upp hans mage efter helgen och stod still för att vänta in honom. Men jag fick vänta, och vänta och vänta lite till. Till slut kände jag att jag var tvungen att gå och se vad det var som kom ut ur honom? På håll såg jag att det hängde något ur rumpan på honom och insåg att han faktisk inte kunde vara så lös i magen då. Men när jag kom närmre såg jag att det som hängde i rumpan på honom var delvis illgröt?! Frisken blev nog lite störd över att jag kom så han tryckte till lite extra och ut kom en lång grön korv?! För den som är lite känslig titta inte på nästa bild 😉

Det visade sig vara en leksak som Frisken uppenbarligen har svalt?! Hur länge den legat i magen vet jag inte, men mer än en vecka kan det inte vara eftersom leksaken var hel för en vecka sedan. Inte konstigt att han varit dålig i magen ett tag nu…

leksak
Leksak ute… Totalt är den väl ca 30 cm, varför får hundar för sig att äta sådant här?!?!

Herregud så illa det här hade kunnat gå och vilken tur att det inte gick illa utan att Frisken kunde få ut den på egen hand. Efteråt skuttade han glatt iväg och jag stod och stirrade på leksaken och började fundera på vad mer den där lilla magen kunde tänkas gömma? Nu hoppas jag att det inte är något mer och att magen kan stabilisera sig igen!

Vi fortsatte vår tur och nu blev leden lite annorlunda. Det blev mer grusväg, fast trevliga grusvägar så det var helt okej, och lite ängar vid sidan om. Efter ett tag skulle vi dock gå under en kraftledning och det var väl den delen av leden som inte var så trevlig. Jag gillar inte att höra surrandet från ledningarna. Det var dessutom inte någon kort bit man gick under kraftledningen utan snarare dryga kilometern.

kraftledning
Som sagt inte direkt mysigt att gå under de surrande kraftledningarna men det gick det med.

Till slut svängde leden i alla fall av från kraftledningen och vi fick gå in i skogen en bit igen. Sista biten gick sedan på grusväg och plötsligt var vi framme vid bilen igen.

bilen
Framme vid bilen igen 🙂

Totalt tog det oss tre timmar att gå runt den här rundslingan på 11½ km. Vi tog det ju ganska lugnt eftersom Frisken var med. Hundarna var på topp hela rundan och har haft det skitskoj. Trötta och nöjda hoppade de sedan in i bilen och vi åkte tillbaka hem. Jag trodde att åtminstone Frisken skulle vara lite trött men nä, han for ur bilen och röjde runt på tomten? Han var väl kanske lättad över att magen kändes lättare 😉

Medan hundarna roade sig ute så tog jag och bytte om för att lite senare kunna åka i väg på bio. Det blev Bridget Jones baby, klart bättre än vad jag hade förväntat mig! Nu är en trevlig lördag slut, dags att ladda om inför morgondagens sennenträff 🙂

Det här kanske kommer som en överraskning….

…. men vet du vad, vare sig jag eller du är jordens medelpunkt som allt kretsar kring! 😉

I bland känner jag att jag kanske är för naiv men det är nog inte så dumt alla gånger.  Jag hör och läser både nu och då tycker jag att folk lägger ner en jäkla massa energi på att fundera över vad andra tycker, tänker, säger om dem själva eller deras hund. Och alltså jag kanske är naiv som sagt men det är faktiskt oerhört sällan jag tror att folk pratar om vare sig mig eller mina hundar? Vi är inte något speciella så varför skulle folk ägna tid åt att prata om oss liksom?

Jag blir ärligt lika förvånad varje gång som någon kommer fram till mig och faktiskt vet vem jag är trots att vi inte känner varandra. De få gångerna som det hänt känner jag mig snarare smickrad än oroad över att personen i fråga skulle ha tagit reda på vem jag är för att den vill mig illa?

Varför tror vi så mycket alltid handlar om oss själva?
När det gäller tävling så är många så nervösa och till mina träningsvänner brukar jag fråga vad det värsta som kan hända är? Det kan vara allt från att hunden inte ska  göra ditt eller för den delen att den ska göra datt och att det vore pinsamt. Min nästa fråga brukar då vara om det skulle vara pinsamt för att andra ser, på tävling är man ju ändå lite offentlig liksom, och svaret är till 97% ja, ja det är pinsamt att andra ser och att andra kan prata om vad som hände eller inte hände. Då blir genast följd frågan om personen i fråga själv brukar titta på när andra tävlar och tänka hur dåliga det ekipaget är om något går lite galet och dessutom prata vitt och brett om det efteråt? Svaret är nästan uteslutande nej.
-”Nej, det har jag inte tid med, jag har ju fullt upp med mig själv!”
Vet du vad då har nog övriga människor precis samma upplevelse, vi har inte tid att titta och prata om vad andra gör, vi har fullt upp med oss själva!

Även om jag nu själv har den inställningen och uppfattningen så förhindrar det inte mig från att vara nervös inför tävlingar, men jag då aldrig nervös över vad andra ska tycka och tänka om mig och min hund, jag är nämligen helt övertygad om att vi inte är tillräckligt intressanta för att andra ska ha oss i tankarna speciellt länge 😉

oroBild från Herregud & co 

Vilken tur vi har!

I bland glömmer jag nog bort hur bra jag har det, tur att det finns de som påminner mig då så att jag kan känna mig lite tacksam 🙂

I dag fick jag ett sms från min svärmor när jag satt och åt lunch på jobbet, ett sms som gjorde mig lycklig!

I stort sätt varje vardag hjälper Tommy och Anette oss med hundarna på lunchen. Ser till att de får komma ut på en runda och rasta av sig. Det sparar mig tid då jag slipper lägga lunchen på att åka som en blådåre hem för att raskt rasta och sedan i bästa fall kasta i mig lite mat dessutom. Nu kan jag i stället ha en kortare lunchrast på jobbet och komma hem tidigare 🙂 Dessutom är det faktiskt ganska nyttigt för hundarna att få komma ut med andra människor än mig eller Henrik. Lära sig att det är lika viktigt att lyssna oavsett vem som säger stopp eller hit.

14354994_10205617630079147_1984397054897607500_n
Dagens bästa sms
🙂

Jag är som sagt nöjd med att grabbarna får komma ut på en liten runda på lunchen men i dag tog alltså Anette en längre runda, en som tar nästan en timme att gå, och dessutom fick grabbarna som synes blaska lite i sjön 🙂 Jag gissar att hundarna var ännu mer nöjda än vad jag var med det här.

Visst är det skönt att få känna sig så där genuint tacksam i bland!

Tranås över helgen

Man måste ju inte åka så långt för att komma bort alla gånger… Den här helgen har vi hängt i Tranås. Vi åkte i fredags efter jobbet med husvagnen där bak på släp och tog oss ganska raskt till Hättecamping. Där har vi varit förr, den ligger ju på ganska lagom avstånd för att ta sig till över en helg, men blev en aning chockade över hur mycket folk som var där!? Campingen var nästan full?! Nåja vi fick en plats längst ner på campingen vilket passar fint när man har hund så att det finns lämpliga ställen att rasta på.

Vi, läs jag, orkade inte laga någon middag så Henrik åkte och hämtade pizza. Ganska mysigt att sitta i vagnen och mumsa. Henrik somnade typ efter det medan jag satt uppe och kikade på lite serier ett tag.

På lördagen var det dags att åka till Tranås brukshundsklubb för att ställa Frisken på en inoff 🙂 Övriga i familjen fick hänga med som supporterskara. Det blev lite väntan innan det var vår tur men vi hann prata med lite folk under tiden så det gjorde ju inte så mycket. Frisken skulle ha haft en till i klassen men den hunden kom inte, det var ju lite synd eftersom det är att springa med andra hundar framför och bakom sig som man främst behöver träna på. Men hur det nu än var så var Frisken duktig och domaren var trevlig och klämde och kände igenom hundarna ordentligt, perfekt träning med andra ord. Frisken fick hp och fick vänta lite på att få en motståndare till BIR och BIM. Båda systrarna i kullen var på plats och det är så klart lite extra skojigt. Skulle vara trevligt att se någon av brorsorna och kunna jämföra också någon gång!

Syster Freya placerades som nr 1 och Felicia (Lisen) som nr 2, båda med hp. Frisken fick sedan springa mot syster Freya och efter lite velande så valde domaren Frisken till BIR. Frisken är verkligen gräsligt enkel att ha med och sköter sig jättefint så matten var mer än nöjd med honom, oavsett vad resultatet skulle ha blivit. Efter blev det lite bus tillsammans med systrarna och vi hejade på de vuxna bernerna som var med också. Sen infann sig en lååååång väntan. Det är ju en bra träning att gå in i ringen tillsammans med andra raser men det blev då en väldigt lång väntan och både Frisken, Kilo och Odden tyckte väl att de hade varit med om mer spännande saker… Odden fick i alla fall träna lite ligg  och Kilo lite fjärr men annars var det en långtråkig dag enligt dem. Ja och enligt mig med…. Det blir segt att sitta och vänta men efter mycket om och men så var det i alla fall dags. Tror det var ca 10 valpar i vår åldersgrupp och alla var mer ”färdiga” än Frisken i kroppen. Han är ju verkligen inne i en sådan där gräslig garderobsålder nu men vad gör det? Frisken var trött nu men med lite frolic framför näsan gör han sitt yttersta för att vara matte till lags och han skötte sig lika fint i finalringen som tidigare. Domaren fördrog dock de lite mer färdiga valparna och Frisken fick nöja sig med att vara oplacerad. En erfarenhet rikare blev han dock och det var det viktigaste 🙂

frisken-tranas
Hehe, inte den vackraste åldern som sagt 😛 Men duktig är han även om benen är långa och hela han är gänglig. Matte hoppas att tillväxten ska lugna ner sig snart, hon har beställt en 66 cm hög grabb nämligen 😉

Trötta och slitna åkte vi tillbaka till husvagnen och där hade vi fått grannar i form av Emil och Karin samt deras leonbergerflickor Lady och Doris 🙂 För att styra upp det hela lite så fick Henrik, Emil och Frisken åka och handla mat till middagen, Karin åkte och fixade till lite hemma, de bor bara några km bort, och jag tog med mig Kilo och Odden och gick på en promenad. Grabbarna var mycket nöjda över att ÄÄÄÄÄntligen få röra på sig.

Kvällen blev sedan trevlig och rolig. Bubblorna flödade och mat i överflöd hade vi då grabbarna var hungriga när de åkte och handlade 😉 Vi kunde konstatera att tre berner pojkar och två leonberger flickor med tillhörande mattar och hussar utan bekymmer fick plats i vår polarpärla 🙂

Sista flaskan bubbel tyckte Karin att vi skulle inta utomhus i månens sken så vi packade ner glas och en flaska, tog med oss hundarna ut till en udde och avnjöt sedan bubblorna i kolmörker 😉 Nädå, när månen tittade fram så var det ju faktiskt riktigt ljust men den envisades med att gå i moln stup i kvarten. Lagom larvigt fnissiga var vi alla fall alla fyra och hundarna var rätt nöjda över att få nosa runt ute på udden. Strax före midnatt var det dags att natta.

I dag var jag ute en sväng med grabbarna vid sextiden men gick sedan in och la mig igen. Jag brukar ha svårt att somna om då men i dag gick det fint och klockan var nästan åtta innan vi gick upp. Då hade Emil och Karin redan hunnit med en långpromenad 😉

Vi fick i oss frukost och satt sedan ute och pratade bort en hel massa tid innan jag tog en promenad med hundarna. När vi kom tillbaka så var det dags för förmiddagsfika, eller lunchfika blev det kanske snarare, och efter det var det dags att säga hejdå och rulla hemåt.

En trevlig helg på många sätt 🙂 Nu ska vi tydligen planera in en husvagnsresa till champagedistrikten 2018 😛

Gåsån-Miesehketjake

Natten var precis som jag hoppats lugn. Vi låg verkligen i lä och behövde inte oroa oss för någon tältkolapps men lite regn under natten fick vi stå ut med och även en skvätt precis när jag tänkte gå upp så vi låg till hundarnas förtret kvar en stund till. När jag väl öppnade upp tältet skuttade de glatt ut och väntade på sin frukost. Vi gjorde de vanliga morgonbestyren, fixade frukost åt hundarna, fixade frukost åt mig och packade ihop.

Frukost på fjället är verkligen min akilleshäl, det är inte mycket som är gott om ni frågar mig. Denna morgon testade jag en färdig variant i form av äpple och kanel gröt. Alltså den gick att äta men gott var det ju inte direkt. Nåja när morgonbestyren var klara var det dags att ge sig av och under morgonen hade jag funderat på hur vi skulle lägga upp turen. Vädret denna dag skulle varar fint och även om jag som sagt gärna skulle vilja besöka Gåsen så kändes det fånigt att gå upp till den stugan för att sedan genast gå ner igen så jag valde att fortsätta på den lilla stigen utmed Gåsån tills den stigen korsade den större leden mot Helags. Det borde vara lätt att hitta eftersom det dessutom skulle vara ett vad där lederna korsade.

morgon
På väg och molnen ligger lågt på bergssidorna än så länge.

Jag och vad är inte kompisar. Inte för att det är kallt och blött utan för att när man är ensam så är det verkligen ett tillfälle där det skulle kunna gå helt åt helvete. Dagens första vad visade sig dock att vi kunde hoppa över på stenar. Nu är ju det en utmaning i sig själv när man har 15 kg på ryggen, stenarna är blöta och lite hala och man har två hundar som promt ska vara på samma sten som en själv… Jag försökte få hundarna att gå över i förväg men när de gått en bit och jag stod kvar på en sten och funderade över vilken sten jag skulle ta mig till sedan så vände de och skulle vara nära igen, suck. Nåja över kom vi och på andra sidan tog vi oss en liten paus och samlade kraft då nästa bit skulle gå uppför.

vad
Dags för dagens första vad…

När vi väl tagit oss upp för berget så möttes vi av en helt betagande syn! Framför oss hade vi Helags, till höger hade vi Sylarna och bakom oss hade vi Gåsen. Nu hade det även solen tittat fram och ja det var bara så där magiskt som fjällvandring kan vara 🙂

mot-helags
Helt fantastisk vandring när vi kom upp på hedarna. Helags framför oss.

odden
Odden, så nöjd över att få njuta av fjällvidderna

Vi var helt själva, inte en själ i sikte och det var helt tyst, magiskt. Efter att ha gått lite upp och ner över kullarna tyckte jag att det var dags att ta lunchpaus. Vi hittade en kulle där det låg en planka mellan två stenar högst upp så att det blev som en bänk, där stannade vi. 360 grader panoramautsikt till lunch, ja tack 🙂

tillsammans
Lunchpaus och i väntan på att det frystorkade ska stå till sig så passade vi på att ta en liten bild tillsammans 🙂

kilo-rullar
Kilo njuter av att slippa klövjan en stund. Jag tror inte att han tycker det är så jobbigt att bära men precis som jag tycker han så klart att det är skönare utan.

Vi tog en rejäl lunchpaus, nästan en timme, och njöt av att både få vila och få njuta av vädret. Men till slut vandrade vi ju vidare och kom närmre och närmre Helags. Just Helags var ju Kilo och jag vid förra året och ju närmre vi kom desto mer kände jag att det var lite onödigt att gå dit även detta år, vi skulle ju ändå vidare mot Sylarna sedan och vägen mellan Helags och Sylarna gick vi ju halvvägs förra året och det var väl kanske inte den mest inspirerande vandringen vi gjort. Jag började därför studera kartan och tänkte att vi borde kunna gå oledat rakt över till leden mellan Helags och Sylarna. Enligt kartan såg inte terrängen särskilt besvärlig ut och när jag tittade på närområdet så verkade det helt genomförbart. Sagt och gjort, jag tog av rakt ut på heden och hundarna följde lite tvekande efter. När vi går på stigen skuttar de på framför mig men nu valde båda att gå bakom mig i knäväcken, de tyckte nog att jag var lite galen 😉

renhorn
Odden var nöjd över att vi gick oledat ett tag för han fyndade ett litet renhorn, jättesmaskens tydligen. 

Vi fick ta oss an ytterligare ett ganska brett vad men efter det och lite höga benlyft så kunde jag se leden några hundar meter upp. Även om jag ju mycket väl visste att den gick där så var det ändå skönt att faktiskt få se stigen och veta att vi hade läget under kontroll igen.

kilo
Duktiga Kilo med sin väska.

Klockan var nu en bit efter fyra och jag behövde börja fundera på vart vi skulle slå läger för natten? Väderprognosen sa att det skulle börja blåsa på kvällen igen och morgondagen skulle kunna innebära oväder så vi behövde hitta ett ställe med ungefär samma premisser som dagen innan, dvs skyddat för vind, torrt och med vatten i närheten. Jag tänkte att vi kunde ta oss mot raststugan mitt emellan Helags och Sylarna för i de trakterna hade jag för mig att det var lite mer kuperat och borde alltså vara lättare att hitta lä. Vi knallade alltså på och precis när jag började fundera på om vi skulle vända och gå tillbaka till en plats som jag tyckte var halvbra så hittade jag en fantastisk lägerplats 🙂

Bakom en kulle, plan mark med mjukt gräs och med vatten precis bredvid, perfekt! Hundarna var nöjda över att vi stannade och Odden fick sitt renhorn igen att knapra på medan Kilo gick runt och markerade in vårt ställe 😉

Jag fick upp tältet och det blev så jäkla bra, helt spänt och fint. Och så insåg jag att jag behövde vrida det en aning för att vi skulle ha tältet i längdriktning mot vinden, klantigt. Bara att ändra och då fick jag inte tältet att bli lika spänt, suck.

talt
Tältet uppe men inte lika spänt som jag önskar.

Nåja när tältet stod där det skulle så tog jag tag i uppgiften att försöka fräscha upp mig själv. Det blev en helkroppstvätt förutom håret som jag inte skulle hinna få torrt och sova med blött hår när man sover ute är ingen höjdare. Gött att byta till nattsärken när man är ren, ja skapligt i alla fall, och sedan kunna sätta sig ner och vila lite och njuta av platsen man valt.

allt-man-behover
Allt man behöver för en lyckad kväll på fjället 😉
Lite torkad frukt och choklad, ett kök, telefon och laddare och så bästa kompisen så klart!

framfor-taltet
N
juter!

kvallen
Hundarna fick stå ut med att posera lite i närheten av vårt läger.

Hundarna ville sedan absolut gå in och lägga sig i tältet. Till slut smet Odden in och då var Kilo snabb som rackarn på att följa efter. Jag fick sitta ute själv och njuta helt enkelt.

inne-i-taltet
Hundarna är nöjda när de får ligga i tältet. Kilo blänger lite på mig och visar med all önskvärd tydlighet att oavsett vad matte säger så tänker han då inte flytta på sig 😉

Hundarna fick ligga och sova en stund medan jag satt och kollade in vädret för de kommande dagarna, det såg ju inte så lovande ut… Lite svårt att förstå eftersom kvällen var helt ljuvlig med blå himmel, en lätt bris och solen som strålade. Men vädret på fjället ändrar sig fort det vet jag ju och om prognoserna skulle visa sig stämma så hade vi inga trevliga dagar framför oss. Jag gillar vara ute i naturen även i regn men att sova i tält med hundar som varit blöta hela dagen utan möjlighet att kunna torka vara sig dem eller mina saker, nä det är inte så trevligt. Så för att gardera mig kollade jag kartan och konstaterade att vi skulle kunna ta oss tillbaka till bilen redan dagen efter om vi gick på lite. För säkerhet skull kollade jag även med Lisa om det kunde gå för sig att låna dusch och säng i så fall? Det gjorde det så då passade jag på att verkligen njuta lite extra denna kväll med vetskapen om att morgondagen skulle lösa sig oavsett vad vädret tänkte bjuda på.

Ja och när solen började gå ner så blev man helt mållös. Fasiken så vackert det var!!

solnedgang
Med passet vid Ekorrdörren bakom och solen som går ner, helt underbart. 

Nu är det dock tack och god natt, när det mörknar ute finns det inte så mycket annat att göra än att krypa ner i sovsäcken, lyssna lite på en bok och somna till porlandet från vattnet 🙂

Storulvån-Gåsån

På tisdagen gav vi oss av, Kilo, Odden och jag. Frisken lämnades hemma hos Tommy och Anette tills Henrik skulle komma från jobbet och Frisken såg en aning snopen ut när han blev lämnad utan sina brorsor. Vägen upp till Storulvån är en aning seg men vi tog oss fram mil för mil. Några stopp för att rasta grabbarna så klart och ett stopp i Insjön på Lundhagsfabriksbutik där jag faktiskt fyndade två saker 🙂

När det började mörkna så började jag fundera på vart vi skulle stanna och sova. Även om jag hade tält med mig inför vandringen så tyckte jag att det var enklare att sova i bilen, speciellt eftersom det skulle kunna regna lite också. Vid Mattmar hittade vi en rastplats där jag lät hundarna nattkissa och sedan rullade jag ut sovsäcken i bilen och la mig för att få några timmar med sömn.

Jag vaknade ganska tidigt men det regnade lite så jag valde att försöka somna om. Strax efter sju hade i alla fall grabbarna fått rasta sig och fått sin frukost och vi rullade de sista milen mot Storulvån. Där parkerade vi bussen, jag bytte om och förfasade mig över hur kallt det var och sedan åkte ryggsäcken på ryggen och klövjan på Kilo och vi gav oss i väg.

Jag har ju vandrat från Storulvån en gång tidigare men minnet är kort och jag mindes inte riktigt hur det sett ut vid stationen. Vi hamnade i alla fall på rätt stig och gav oss i rask takt av mot Gåsen som var målet med dagen. Klockan var nu strax efter nio och vi hade gott om tid på oss då det ”bara” är ca 20 km och vi inte nödvändigtvis var tvungna att vandra hela biten. Vädret var okej, mulet och lite blåsigt men så länge det är uppehåll så kändes det ändå bra. Leden mot Gåsen är lite annorlunda genom att man efter ca 1½ km kommer ut på en grusväg som går till ett sameviste. Nu är det väl inte för att trampa grusväg som man åker ut på fjället men det var ändå en ganska bra start med tanke på Odden som så klart gärna ska ta det lite kontrollerat.

hangbro
Efter 1½ km kommer man fram till en hängbro som går över Handölen. Kilo har ju passerat liknande broar förr och även om han tycker att det är lite äckligt så går han utan tvekan över. För Odden var det första gången men han var duktig han med. Tittade lite oroligt ner när det började svänga lite men tog sig över utan att jag behövde lirka eller locka 🙂

grusvag
Efter hängbron kommer man då ut på grusvägen och får vackert följa den i ca 6 km. Odden tyckte att det var spännande med nytt ställe och gick gärna i förväg. Träden börjar bli vackert höstfina.

dricka
Grusvägen följde Handölen och vi passade på att ta en liten paus och släcka törsten.

Efter grusvägen bar det äntligen av ut på fjället. Vädret hade nu slagit om till mulet med inslag av duggregn men vad gör det när man äntligen får vandra fram på mjuka stigar över fjällhedar. Jag hade ju bestämt mig för att försöka ta det lite lugnt i år och inte rusa fram på fjället vilket jag har en liten tendens till 😉 Av den anledningen så tog vi flera pauser och vid halv tolv bestämde jag mig för att ta lunchpaus. Köket kom fram och vatten kokades upp för att sedan hällas i påsen med frystorkat, någon pasta historia. Hundarna fick varsitt grisöra att knapra på under tiden och alla var nöjda och glada.

kilo-lunchpaus
Kilo vid lunchpausen. Skönt att slippa i från klövjeväskan en stund hälsar han 😉

regnbage
Mulet gör inte fjällen mindre vackert!

skyltar
Skyltar på fjället är alltid spännande! Dessa två är högst oklara enligt min mening 😉

Vi knallade sedan vidare och Odden fick bekanta sig med renarna. Ja för det är gott om ren på fjället så här års. Kilo bryr sig ju inte om renar eller annat vilt mer än att han kikar lite men Odden tycker ju att det är väldigt spännande med vilt. Han gick därför kopplad ganska mycket för att jag skulle kunna hjälpa honom att faktiskt välja rätt. Han skötte sig riktigt bra måste jag säga och med en aning förvåning i rösten 😉

Vid tretiden kom vi fram till Gåsåns raststuga. Det blåste ganska rejält nu och jag tänkte att det skulle bli skönt att få komma in och vila huvudet från blåsten en stund. Där inne satt dock redan två personer men det var okej att hundarna hängde med in. Det blev nog en 40 minuter som vi tre satt där i raststugan och pratade. Det är rätt skoj med fjällen, alla pratar med alla och är nyfikna på vad de andra gjort tidigare och vad de har fått uppleva. Den här pratstunden fick faktiskt mig att inse att jag inte skulle gå så mycket längre i dag. Den ena killen hade nämligen råkat ut för en tältkolapps natten innan på grund av blåsten och han erkände att det var rätt läbbigt att försöka samla i hop sina saker i blåsten mitt i natten och sedan få sitta och invänta gryningen innan han faktiskt kunde gör något åt saken. Nä något sådant hade jag ingen lust att få uppleva så efter vilan vid Gåsån så bestämde jag mig för att lägga om rutt!

gasan
Grabbarna utanför raststugan.

I stället för att fortsätta leden upp mot Gåsens fjällstuga, som ligger ute på en fjällsida på ca 1100 meters höjd och är utsatt för väder och vind, så valde jag att fortsätta gå ut med Gåsån för att försöka hitta något lämpligt ställe att slå upp tältet på. Det skulle vara skapligt torrt på marken, ligga i lä och så skulle det vara skapligt nära till vatten så klart. Efter någon km hittade jag ett ställe som kändes okej så jag la av mig ryggsäcken och tog av Kilo klövjan. För att vara säker på att det inte låg ett ännu bättre ställe bakom nästa lilla kulle knallade vi dock runt i närområdet några minuter och kollade av stället men kunde konstatera att vårt första val var det bästa. Tältet fick jag ganska raskt upp och jag kunde konstatera att vi verkligen hade hamnat i lä, så skönt. Precis när tältet var uppsatt och jag fått in liggunderlaget så började det att regna lite igen så vi gick helt enkelt in i tältet och vilade lite. Hundarna var väldigt nöjda med att få gå in i tältet och myste för fullt.

taltTältet uppe. Här ser det ju ut som att solen skiner men titta på himmelen bakom så syns det att det är skitväder på ingång.

När regnet slutat så var det dags att ge grabbarna lite kvällsmat. Trilskande Odden trilskades inte det minsta med maten i kväll utan åt glupskt upp allt 🙂 Sen fixade jag middag åt mig själv också, kyckling tikka masala, den är faktiskt helt okej. Vi gick sedan in och la oss i tältet igen. Jag lyssnade lite på min bok och surfade lite eftersom jag hade nästan full 4G täckning. Jag låg också och funderade på om jag någonsin skulle ta mig till Gåsen? Det här är tredje gången som jag tänkt mig dit men har fått ändra planerna av olika anledningar.  Vid åtta gick vi ut och gjorde nattoalett, bäst att passa på innan det blir mörkt liksom. Jag lär somna skapligt i dag och räknar med en lugn natt både vad det gäller blåst och hundarna.

middag
Middag för grabbarna och det slank ner raskt ska jag säga!

odden-njuter
Odden njuter lika mycket som matte av att vara ute på fjället 🙂

Hur svårt ska det vara att bestämma sig egentligen?

I går lämnade vi soliga och härliga Böda och åkte hemåt efter att ha spenderat ett gäng timmar nere på stranden. Min plan var att packa lite när vi kom hem för att kunna sticka norrut i dag, så blev det inte.

En envis huvudvärk bråkade med mig hela vägen hem och väl hemma tog det i ordentligt så Henrik fick åka och inhandla tabletter som orutinerat nog inte fanns hemma. Någon packning blev det alltså inte och jag bestämde mig för att göra om planeringen, flexibel som jag är 😉

Min plan har hela sommaren varit att ta med mig Kilo upp till Kebneområdet och vandra där, den där turen som inte blev av förra året liksom. Jag har dock dragit mig för att boka något tåg men senaste veckorna har jag haft koll på lediga platser och priser i alla fall. Under veckan som varit har jag haft koll på vädret i området och från att ha sett trevligt ut så slog det om och blev i stället stor risk för ihållande regn och uppe på toppen ser det ut som att det ska snöa var och varannan dag, inte vad jag är så sugen på. Så från att ha tänkt mig Kebne hela sommaren så började jag återigen snegla på Jämtlandsfjällen. Inte alls lika vackert men smidigare och med mer flexibilitet för mig. Fördelen är att jag om jag tar bilen kan ta med mig även Odden vilket skulle vara trevligt och dessutom så slipper vi den långa och tradiga tågresan som ändå tar två dygn tur och retur.

Så så får det bli. I dag har jag packat och styrt, kollat över vad som fanns hemma och vad som behövde handlas och det mesta är väl nu färdigt, bortsett från att jag inte bestämt vart vi ska gå ännu då….

Mat till mig är packad, kläder framlagda, kök och gas kontrollerade och hygienpåsen packad med minsta möjliga. Hundarnas foder är packade i portionspåsar och sjukvårdspåsen är fixad med diverse saker som jag hoppas att vi slipper använda. Klövjeväskan till Kilo är packad och invägd på ganska exakt 6 kg vilket är ganska tungt när han inte är så tränad med väskan men å andra sidan så kommer vikten till andra dagen gå ner till 4,8 kg eftersom han bär både sin och Oddens mat och de äter ca 1,2 kg om dagen. Kilo är ju dessutom ganska rutinerad med klövjan så det lär inte vara något problem för hans del även om han gott kunde ha fått träna lite mer än han har fått göra.

Återstår att lägga fram det som ska vara i bilen. Mat till hundarna för dit och hemfärd. Kläder att byta om till när vi kommer tillbaka och lite choklad och dricka för hemfärden för att hålla hjärnan pigg och glad 😉

Just nu tänker jag att jag åker uppåt vid lunchtid i morgon och då lämnar jag Frisken till Tommy och Anette som tar hand om honom under tiden som Henrik är på jobbet. Sen åker vi norrut, troligen till Storulvån eller kanske Vålådalen, har fortfarande inte bestämt mig, hur svårt ska det vara liksom? Vi sover i bilen en natt, antingen framme vid utgångspunkten eller kanske en bit därifrån om jag känner mig trött innan. Sedan traskar vi i väg på morgonen eller förmiddagen och får förhoppningsvis njuta av lagom vandringsväder. Jag har några olika turer som jag funderar över men det lutar mest åt Storulvån-Gåsen-Helags-Sylarna-Storulvån tror jag. Det skulle bli en tur på dryga 70 km vilket väl kan vara lite lagom. Tre eller fyra nätter är planen att vara ute. Eller planen är fyra nätter för jag ska verkligen försöka att inte skena fram där på fjället men jag vet av erfarenhet att jag gärna går och går och går när jag väl kommer ut. Jag är alldeles för nyfiken på vilken vy som döljer sig bakom nästa krön eller sväng för att stanna och njuta av det som faktiskt finns framför mig… Men som sagt planen är att ta det lite lugnt i år och försöka hålla mig till sträckor på 15-20 km per dag i stället för 25 km eller mer ändå 😉

Mittskanderna

Nu ser jag i alla fall fram emot några dagar på fjället oavsett om vädret skulle bli halvdant. Sen ska det bli spännande att ta med Odden ut på den här typen av fjälltur. Det brukar vara mycket ren i området och Odden gillar vilt.. Han lär med andra ord få vara en hel del kopplad för jaga ren ska han inte få tillfälle till! Tur att Kilo är helt viltren och pålitlig.