Gröntjärn runt

Hehe jodå jag lyckades runda något i dag med 😉

Vaknade till en fin daga och börjar dagen med en promenad upp på berget tillsammans med Lisa och alla hundarna. Friskt ute och vackert med lite dis och solen som strålade ner här och där i skogen.

Frukost efter det och sedan gav sig Henrik och Jörgen av till den där mässan. Vi damer hade i stället lite lugn tid, hann med att boka färja till Polentrippen som kommer inom några veckor och redde ut lite finanser. Sen packade vi in hundarna i bilarna och drog i väg på en liten tur.

En bit upp i skogen fanns ett trevligt litet ställe där vi kunde ta en promenad med hundarna och hundarna kunde få blaska lite i vattnet, Gröntjärn.


Gröntjärn, en tjärn som reglerar sitt vattenflöde enbart med grundvattnet. Den har alltså inget in- eller utflöde. Trevliga att blaska i var den dock hälsar hundarna.


I ordninggjort runt hela tjärnen med sittplatser och markerad led så att man då kunde gå runt den 😉


Liten Sonja (japp hon är omdöpt) passade på att simma lite, skönt sa hon om det.


Turen runt gick på ena sidan uppe på en ås, jättefin stig att tassa fram på.


Hela gänget samlat för en gruppbild uppe på åsen

Resten av dagen var hundarna rätt nöjda och låg mest och slappade och vi blev bortskämda av värdparet med god middag och när igen efterrätt fanns så snodde Emma raskt i hop en äppelkaka, mums! Ja så gick även denna semesterdag och runt något kom vi som sagt även denna dag.

Fjället runt

Ja varför inte köra fjället runt om man kör allt annat runt för tillfället?

Vaknade till smatter på husvagnstaket, helt enligt prognos. Men en stund senare slutade det så jag gick upp och snabbrastade hundarna medan det var uppehåll. Lite frukost på det och sedan tyckte jag att det var en bra ide att ta en ordentlig morgonpromenad, Henrik var inte lika taggad på det så han stannade kvar i vagnen.

Runt hela Idre fjäll går det en cykelled på 7,6 km och den tyckte jag kunde var trevlig att gå. Vi har gått den vid ett tidigare tillfälle så jag vet att den är ganska lättgången även om den är lite längre än vad vi normalt går på morgonen.


Runt är ordet.

Jag knöt regnjackan runt midjan när vi knallade i väg och det visade sig vara tur för strax efteråt började regnet att droppa och bitvis så regnade det ganska ordentligt. Men med en pod i örat och trevlig omgivning så gör inte regn så mycket faktiskt.


Här passerar vi backen Chocken, som ska ha 70 gradig lutning.

När vi kom tillbaka till vagnen packade vi ihop och städade ur den lite snabbt innan vi började rulla igen.

Henrik hade bestämt att han ville gå på en mässa i Ljusdal så då fick det bli så. Tur för oss då att vi har Lisa och Jörgen där som alltid ställer upp med övernattning, vare sig det är i lilla boden eller som nu med en plats för husvagnen. På vägen mot Ljusdal funderade vi dock på om det kanske fanns något att titta på utmed vägen. Det var väl kanske inte så jätte mycket som föll oss i smaken men Sveriges mittpunkt lät väl ändå som något lite skoj att besöka. Den skulle enligt Svegs kommun ligga utanför Ytterhogdal så vi styrde kosan ditåt. Lite googlade på vägen visade dock att Sverige tydligen inte bara har en mittpunkt, utan fyra?! Mitten är väl mitten kan jag tycka men tydligen inte alltså. Det går uppenbarligen att räkna på minst fyra olika sätt.

Nåja vi åkte i alla fall tlll Ytterhogdal där vi ställde av husvagnen på en parkering och sedan letade oss in i skogen till platsen man skulle utgå i från. En liten stig rakt in i skogen tog oss ca 1 km tills vi kom fram till en öppning i skogen och en plats med ett litet vindskydd och en flaggstång. Där skulle alltså en av Sveriges mittpunkter ligga. Ja vi skrev in oss i blocket som låg där, åt vår medhavda bulle och dricka och knallade efter en stund tillbaka till bilen igen.

Henrik och hundarna vid en av Sveriges mittpunkter 😉


Ja där ligger alltså mittpunkten enligt kartan på min telefon.

Vi rullade sedan vidare mot Ljusdal där vi ställde upp husvagnen utanför grinden och sedan klev in till Jörgen och Emma, ja och hundarna då. Yamas var övertygad om att vi hade en tik med åt honom och blev under kvällen när jag släppte ihop mina hundar med huset hundar klart besviken över att det bara var tre pojkar som kommit på besök 😉

Vi käkade lite thaimat till middag och på kvällskvisten kom ju då även Lisa hem efter jobbet. Då blev det lite bubblor också innan vi tar kväller och laddar för en ny semesterdag.

Nipfjället runt

Ja vi ägnar visst semestern åt att runda saker?! 😉 Siljan runt, fallet runt och i dag var det alltså dags för Nipfjället runt.

Förra året skulle ju Henrik invigas i fjällvandringens underbara värld men det gick ju så där med snöstorm… Så i år gör vi det lite mer light och kör på dagsturer, både kortare och som i dag lite längre. Vi är som sagt på plats i Idre och här har ju jag vandrat förr. Av den orsaken vet jag ju också vilka turer som kan vara lämpliga till någon som inte vandrat typ något innan. Nipfjälllet runt gick Hanna och jag för ganska många år sedan och av det jag mindes så var det en enkel tur som ändå var trevlig, perfekt för dagens aktivitet med andra ord.

Hundarna rastade lite här vid slalombacken på morgonen och vi fick i oss frukost för att sedan vid 10 tiden vara på plats vid Nipsstugan och parkeringen där. Den ligger inte alls långt från campingen så även det är smidigt. Vi valde att utgå härifrån och gå medsols runt fjället vilket jag tycker är trevligast, älskar vyerna som man möts av när man rundar fjället nämligen.

Första delen från Nipstugan mot Slagubäckstugan går genom fjällskog och är visserligen trevlig men är man där för att fjällvandra så är det ju liksom vyerna man vill åt, alltså blir det lite tradigt att trampa på där genom skogen. Men som sagt egentligen är den delen också väldigt trevlig.


Vi trampar i väg genom skogen på trevliga stigar.


Några kortare sträckor går på spång men efter den torra sommaren som varit så fanns det knappt några blöta partier alls denna gång.


Hallå, kommer ni någon gång??
Odden är vår spanare och är gärna först på promenader och vandringar.

Efter ca 4 km kommer man så till slut ut på kalfjället och vyerna visar sig, lika underbart varje gång. Efter ca 6 km är man framme vid stugan men eftersom vädret, hör och häpna, var fint så bestämde vi oss för att strunta i att besöka den stugan och i stället börja vår vandring uppför mellan Slagebäcksstöten och Nipfjället. Eftersom Henrik sa sig vara lite småhungrig vid det här laget så tog vi sikte på en sten en bit upp i backen och slog oss ner där för att inta lunch.


På väg ut ur fjällskogen och vyerna börjar visa upp sig.


Finingar, Frisken och Odden.


På väg uppför mellan fjälltopparna.


Dags för lunch. Soppa och knäcke med mjukost, en klassiker på fjället.


När vi satt där och åt vår lunch så dök den här filuren upp och kollade in oss. Han tog en repa fram och tillbaka, till hundarnas förtjusning, och försvann sedan åt samma håll som han kommit från.


En liten gruppbild innan vi lämnade vårt lunchställe.


Lunchvyn gick inte av för hackor!

Eftersom vi sett ren vid lunchen och den dragit åt samma håll som vi skulle gå så förstod vi ju att vi nog skulle springa på fler renar. Ja och det kan man ju säga att vi gjorde. När vi kom över krönet så låg/stod det två stora hjordar med ren en bit längre fram och hundarna  spetsade öronen, ren det tycker Odden och Frisken är spännande saker det. Kilo är ju van vid ren och bryr sig inte direkt. Odden fick faktiskt gå kopplad förbi renarna, som inte hade något direkt problem med att vi kom närmre och närmre, medan Kilo utan bekymmer kan gå förbi ren utan att bry sig. Frisken fick vara lös han med men jag fick påminna honom ett gäng gånger att man INTE får jaga ren 😉


Renar på fjället, det hör ju så klart till 🙂


Tre som tycker att renar är spännande att spana på 😉


Vandring, som balsam för själen.


Renar överallt till hundarnas förtjusning.

Ja alltså vyerna när man rundat fjället är riktigt fina och jag kan bara konstatera att jag tydligen tyckte att de var så fina att jag inte ens kom mig för att ta upp kameran och fota dem utan jag gick bara där och njöt. Det är väl kanske så det ska vara också, att man lever i nuet.

Nåja till slut kom vi fram till nästa stuga, Ulandstugan, och där tog vi oss en liten fikapaus. Eller Henrik hade fullt upp med att kolla in en skoter som stod där, kolla in stugan, kolla in dasset och kolla in övriga förråd, själv satt jag och njöt av en bulle vid grillplatsen 😉


Till slut satte sig även Henrik och fick i sig lite fika.


Kexchoklad är den här semesterns budbärare 😉

Från stugan går sedan leden uppför en bit, ganska svettigt i värmen som faktiskt var nu men ändå inte någon jättestigning så att man blir så där sopslut. Och väl uppe så får man återigen njuta av härliga vyer och nu av fjället Städjan.


Städjan där på håll medan vi vandrar över trevliga stigar på fjällheden.


Städjan.

Till slut kommer man till topparkeringen som ligger mellan Städjan och Nipfjället och därifrån så är det bara att knalla vägen ner till Nipstugan och parkeringen som vår bil stod vid. Den delen är så klart den absolut tråkigaste delen men eftersom 14 av de 16 km vandring är trevliga så kan man stå ut med det 😉


2 km grusväg är inte roligt men det går det med och hela sträckan går nedför 😉

Tillbaka vid bilen så stretchade jag alla hundarna och mig själv och sedan rullade vi tillbaka till husvagnen och ska nu ha en lugn och skön kväll. Hundarna sover som slagna hjältar, mycket nöjda med sin dag, Henrik har varit och bastat och själv ska jag strax fixa till lite middag och ta ett glas bubblor till.

Nipfjället runt kan verkligen rekommenderas till de flesta, en lättsam vandring med varierade vyer som inte tar allt för lång tid. Vi gick de 16 km på knappt 6 timmar och då hade vi ändå paus i totalt 1,5 timmar av den tiden.

Fallet runt

Ja i morse lämnade vi Leksand efter att vi hade rastat och käkat frukost också så klart. Faktiskt snabbstädade vi vagnen också innan vi rullade i väg. Vädret lovade regn och blåst hela dagen vart vi än funderade på att åka så då bestämde vi oss för att hålla oss till Njupeskärplanen ändå.

Det tar sin tid att rulla fram på vägarna med ett litet hus på släp så klockan var väl runt halv två innan vi var framme vid Fulufjällets nationalpark och kunde ge oss av, Det regnade lite lätt men inte så farligt när vi började gå i väg.

Henrik har ju aldrig varit här medan jag varit här två gånger tidigare. Att bara gå leden fram till Njupeskärsvattenfall tyckte jag kändes trist, jag har ju gått den förr. Däremot har jag aldrig gått leden  Fallet runt så den fick det bli. Ca 5,5 km lång, det kändes lagom för en eftermiddags tur. Leden börjar dock att gå upp mot Rörsjöarna och den har jag gått förr. Det bär av uppför men är ändå väldigt lättgången. Ja vi gick alltså leden medsols, rätt eller fel? Ingen aning men det funkade för oss.

När man kommit upp över trädgränsen började det att ta i ganska rejält och det blev en del kastvindar där uppe. Regnet ökade också och så var det som grädde på moset dimmigt. Alltså det här med fjällen och Henrik är verkligen inte en match made in heaven. Nåja det är alltid skönt att vara på fjället.

När leden så vek av från den jag gått tidigare så visade det sig att vi skulle gå på skrå längs fjället och dessvärre är ju Fulufjällen fulla av blockpartier. Inget jätteproblem egentligen men nu var det blött vilket gör det hela lite halare och dessutom är min vad och knäveck efter gårdags getingstick kraftigt uppsvullet så jag har lite svårt att böja på benet helt enkelt, inte helt optimalt i blockterräng…


På skrå längs med fjället i blockterrängen. Japp dimmigt var det, regnade gjorde det och jodå det blåste ordentligt också… Mysigt? Jo det är det ju trots skitväder.

Det var inte många vi mötte på leden trots att den måste vara ganska populär, enkel och lagom kort som den är. Men visst blockterrängen gör ju att den är besvärlig på sina ställen, framför allt om man har hund med sig. Jag måste ändå säga att våra hundar har skött sig fint och tagit sig fram på stabila tassar, även Odden 🙂


Leden är hyfsat lätt att hitta. Det är orangea märkningar på stenar som man ska följa, någon gång då och då är det inte helt klart vart nästa markering ska dyka upp bland alla stenar överallt men svårt att hitta runt är det inte.


Här har vi kommit fram till Njupeskärsfallet, uppfrån.  Även om stupen så klart är förenat med livsfara så är det inga problem att gå här med säker marginal till stupet.

Att ta sig ner när man passerat bron som tar en över vattnet som övergår i fallet är bitvis lite trixigt, just för att det är så stenigt. Men det var ändå bättre fixat nu än när jag var här senast för 5-6 år sedan. Hundarna hittade ner själva på den för dem bästa vägen och vi kunde koncentrera oss på att sätta våra egna fötter rätt. Att inte kunna böja ordentligt på ena knät när man ska ta sig ner är dock en aning besvärligt och framför allt belastande eftersom jag var tvungen att hela tiden sätta det benet nedåt för att det skulle funka. Jaja ner kom vi och kunde sedan gå sista biten bort till fallet. Väl där var det en hel skolklass där men efter kanske 10 minuter så vände de tillbaka och vi fick en stund där vi var helt själva vid fallet 🙂


Första gången för både Frisken och Henrik vid Njupeskärsfallet. Fallet är känt som Sveriges högsta sett till fria fallmeter.


Grabbarna framför fallet. Blött och dant men pigga och glada hundar 🙂

Till slut vände vi åter mot parkeringen och biten från fallet till parkeringen är lättvandrad på grusstig. Nöjda hundar skuttade in i bilen och Henrik fick den här som uppmuntran 😉


Henrik, fjäll och väder är inte något man ska kombinera tydligen men han tog sig runt 😉

Vi rullade sedan vidare till Idre där vi nu ställt upp husvagnen för två nätter. Lite middag har vi fixat och Henrik var nöjd med att det fanns en bastu här så han har bastat medan jag nu har bloggat. I morgon är tanken att ta en lite mer ordentlig dagstur om vädret nu är med oss 😉

Siljan runt

Nu är vi i väg på semester och i går när vi hade packat klart och städat lite i huset (jag hatar att komma hem till ett rörigt hus, har dock inga problem med att bo i ett rörigt hus 😉 ) så rullade vi i väg norrut. Någon direkt plan för vår semester har vi inte mer än i stora drag men vi började med att åka till Leksand.

Vi gjorde ett stopp på Lundhags i Insjön där Henrik ekiperade sig med både byxor och tröja, själv hittade jag ”bara” en meriont-shirt. Ett stopp på Leksands knäcke blev det med där det också hängde med ett gäng saker ut ur butiken. Sedan skulle vi ju då hitta någonstans att placera husvagnen och det blev en camping strax utanför Leksand, Västanviksbadets camping. Liten och gullig för att inte tala om lugn. Efter ett besök i en affär släppte Henrik av mig och hundarna en bit från campingen och så gick vi till vagnen medan han själv fick börja laga middag.

I dag började jag dagen med att rasta hundarna. Jag hittade en runda på ca 2 km där hundarna kunde skutta i Siljan en sväng och ta ett morgondopp. Lite frukost på det och sedan packade vi in oss i bilen för att spendera dagen runt Siljan.

Vi började med att åka till en led som vi letade upp på nätet i gårkväll. Någon mil från Mora finns ett skogsmuseum precis utmed vägen och där finns även några olika korta leder att gå. Vi valde att gå leden upp på Harkenberget som var 5 km. En jättetrevlig led som var väl markerad och nästan uteslutande gick på skogsstigar 🙂


Som sagt trevliga stigar att knata på.


Frisken poserar lite på en stubbe.


Efter kanske 1,5 km kom vi fram till en liten bäck och hundarna gick ner för att svalka sig och dricka. Men strax efter att den här bilden togs så upptäckte Henrik att han eller någon av hundarna hade retat upp ett gäng getingar och vi fick springa därifrån för att bli av med de otäcka rackarna som inte alls var gästvänliga. Själv blev jag stungen i knävecket, Odden fick ett stick i typ ljumsken, Henrik och Kilo klarade sig helt och så stackars Frisken då som fick flera stick. Till saken hör att Frisken för kanske en månad sedan en kväll klev ner i ett jordgetingbo och blev rejält stungen så han fick naturligtvis lite panik när samma ska nu hände igen 😦


Frisken, stungen och dessutom fick han nog en allergisk reaktion när han kastade sig ner och gnodde med huvudet i mossan och marken och troligen gnodde sig mot något som han inte riktigt tålde 😦

Eftersom Frisken blev lätt stirrig av detta så fortsatte vi att gå så att han skulle få något annat att tänka på. Han fortsatte att vara stressad och kasta sig runt för minsta lilla  och dessutom började det bli ganska varmt så han blev ju ännu flåsigare av den orsaken så klart. Vi fortsatte upp till utsiktsplatsen i alla fall och där uppe tog vi en rejäl paus så att Frisken fick komma till ro igen och fick vila. Hundarna fick vatten och så satt vi bara där på en bänk och tog det lugnt och njöt av utsikten. Efter ett tag lugnade Frisken ner sig, kröp in under bänken och började bete sig lite mer normalt igen. Jag hoppas verkligen att Frisken inte behöver få någon mer närkontakt med några fler getingar på väldigt länge!


Kilo uppe vid utsiktsplatsen 


Vackra vyer och härliga stigar på väg ner igen.

Vi kom sedan till en skojig del av leden som gick på gamla cykelstigar! Ja på 1920 talet byggde man cykelvägar ut till skogen och det är i dag underbart härliga skogsstigar att vandra på 🙂


Skojigt


Mjuka och ganska raka stigar i dag som alltså kostat 25 öre per meter att göra i ordning 😉


Jo jag var ju med jag också i dag 😉

Efter vår tur i skogen tog vi en fika på cafét, till hutlöst dyrt pris, innan vi packade in oss i bussen och åkte vidare. Nästa stopp blev i Mora där vi tog oss en titta på Vasaloppsmålet men stoppet i Mora blev ganska kort. Vi åkte istället vidare till Nusnäs för att kika lite på Dalahäst tillverkningen. Ingen av oss har varit där tidigare så det kunde vara värt ett stopp tyckte vi.

Jag begrep aldrig varför det ligger två ”fabriker” bredvid varandra men vi kollade på tillverkningen, hur de målas och lackas osv och tog även en sväng i butikerna. Jäklar så dyra de små hästarna är!! Ska jag vara ärlig så tycker jag att hästarna innan de är målade är allra vackrast, eller möjligen de enfärgade. Själv köpte jag bara en provhäst eller vad det nu kallades för, en häst som är grovt utsågad ut trät men inte mer än så, den var det i alla fall ett okej pris på 😉


Hästar i långa rader i alla tänkbara färger.


Kilo fick posera lite bredvid den stora hästen!

Från Nusnäs rullade vi vidare mot Rättvik där vi stannade och tog oss en tur ut på långbryggan. Lite mysigt att gå ut där och fint väder hade vi ju också.


Grabbarna på långbryggan i Rättvik.


Längst ut tog vi en lite paus och njöt av sol och vatten. Friske var vid det här laget precis som vanligt igen, skönt!

Efter Rättviksstoppet rullade vi tillbaka till campingen. Satt en stund i solen och hade det gött med en öl medan hundarna sov sött. På kvällen fixade vi middag och tog sedan en liten runda med hundarna så att de var klara för natten.

I morgon lämnar vi Leksand och troligen bär det av mot Njupeskär för där har Henrik aldrig varit. Vädret ska bli sämre i morgon så planerna kan ändra sig på vägen, den som lever får se med andra ord 😉

Byske 2018

Alltså jag ligger uppenbarligen en vecka efter hela tiden?! Men några ord om Byske ska jag väl få ner för minnenas skull.

Henrik började sin semester samma dag som vi började resan mot Byske. Vi tog det ganska lugnt på morgonen och förmiddagen, packade, rastade hundarna ordentligt och kunde sedan vid lunchtid rulla iväg norrut. Ett första stopp redan i Norrköping för att handla lite och sedan ytterligare ett stopp i Uppsala för att lasta in lite rosetter som skulle upp till utställningen. Någon gång runt halv sju var vi framme i Ljusdal och hundarna var helt galna i bilen. Framför allt Odden vilket är lite konstigt för det är inte så att han sedan direkt gillar att vara hos sin uppfödare med en massa andra hundar 😉 Lite trevlig samvaro, lite käk, lite piff av hundar och sedan var det dags att krypa till sängs ute i vår bod.


Söt ny familjemedlem i Ljusdal som var en rackare på att smita ut genom dörren.

Fredagen började ganska tidigt med en ordentlig promenad för Lisa, mig och hundarna. Skönt eftersom hundarna sedan ska sitta i bilen ett bra tag igen.


Morgonpromenad.

Ja efter en dusch och lite frukost var det dags att rulla vidare norrut. Vi gjorde ett stopp utanför Övik för att rasta hundarna och där hittade Soya ett litet fynd… Fribajsare är det som sagt dödstraff på om du frågar mig! Vid det här laget hade tydligen Henrik och Jörgen tröttnat på sina bättre hälfter och kastade helt sonika över mig till Lisas buss så så att de kunde åka tillsammans i stället. Det gjorde att Lisa och jag kunde researcha lite inför Amsterdamsturen men det var ju bara sex och droger som gällde för hela slanten?

Fram på eftermiddagen var vi så framme i Byske och kunde för sista gången checka in i Aspen 3. Stugorna ska nämligen fraktas i väg och nya ska ställas dit. Inte en dag för tidigt för de är gräsligt slitna. Vi fick upp tältet vid ringsidan, packade in i stugan, gick och rastade hundarna och sedan kom det lite regnande? Regn i Byske?? Det har nog aldrig hänt oss på alla år faktiskt. Lite trist för den traditionsenliga grillningen uteblev ju och i stället satt vi i stugan och käkade plockamat, funkade ju det med.  Fast sedan knallade vi över till grannstugan och hängde tillsammans med lite goda vänner på kvällen. Fröken Romanova placerade sig omgående i knät hos mig och Lisa som satt i soffan och var så nöjd så nöjd.

Så blev det lördag och utställningsdags. Själv hade jag ju bara anmält Frisken och han är sorgligt naken så någon direkt tid att fixa till honom tog det ju inte… I år kändes utställningen lite avslagen, kanske för att domaren inte direkt bjöd på någon show… Så tråkigt när de plockar ut ettan i varje klass först, hur svårt kan det vara att göra de till en liten show och plocka ut fyran först liksom? Dagen rullade på och vi kan väl inte klaga på resultaten. Frisken fick faktiskt excellent och med en kritik som sa att han hade en bred skalle! Vet i tusan hur jag fick till den men det var ju bra då 😉 Placerad som trea blev han också och det kan jag inte vara annat än nöjd över.


Är man naken visar man sig bäst framifrån 😉


Jag tyckte att AnnCatrin skulle testa mitt nya objektiv, praktiskt eftersom jag då fick lite bilder på min egen hund 😉

Frisken var dock inte ensam om att vara naken, morfar Jackpot hade också tagit på sig badbyxorna och lika så Yamasen. Nåja med eller utan päls så vann Jackpot som vanligt, är man snygg har kläderna ingen större betydelse 😉 Yamasen masade sig runt med mig och blev fyra i championklassen. Sen var det dags för Zamantha och hon blev tvåa i juniorklassen innan det var dags för Majken att vinna unghundsklassen. I bästa tik slog Majken till med en andra plats och cert, skitskoj rent ut sagt 🙂


Bir Bernerdalens Jackpot, Bim Doremis Yoshi Quott


Cert till Bernerdalens Romanova, grattis AnnCatrin!!


Måste slänga in en bild på Molly också, eller Bernerdalens Oh My God som hon heter i stamtavlan. Oddens syster och mamma till Romanova 🙂

Ja så var utställningen klar och vi kunde packa i hop tält och grejer och sedan sätta sig för att ta den numera nästan obligatoriska snacksstunden med bubblor till. Även om väl en tredje plats inte direkt är något att fira kan man ju alltid fira sina vänners fina placeringar, för det är ju så mycket roligare att fira liksom 😉


Samvaro efter utställningen.

Vi rastade sedan hundarna och sedan var det dags att äta middag också, ett jäkla ätande på oss 😉 Vi avslutade kvällen med en Irish Coffee och sedan var det bara att krypa i säng igen.

Söndagen är ju resedag igen. Rasta hundar, äta frukost, städa ur stugan och sedan börja rulla hemåt. Det kändes både lite segt och gick ändå fort, vet inte hur det är möjligt? Det blev stopp i Övik igen, både för att rasta hundar och för att kika lite på Fjällräven outlet, jodå jag handlade lite. Mat i Sundsvall för oss tvåbenta och sedan stoppa norr om Sala för att ge kvällsmat och rasta hundarna innan vi till slut var hemma igen.

Byskehelgen går som vanligt ruskigt fort så nu är det bara att vänta på nästa tur om ett år igen 🙂

Amsterdam

Gör ett försök att sammanfatta en sabbvisit i Amsterdam.

Fick gå upp okristligt tidigt för att ta mig till Arlanda i tid och det gick ju även om tidiga mornar inte är min grej. Hittade Lisa utanför säkerhetskontrollen och eftersom vi inte hade något att checka in så klev vi genom kontrollen. Undertecknad fick raskt vända när hon gick genom bågen då jag hade mobilen kvar i bh:n… Men sen blev det grönt att kliva in, tack för det. Lisa blev både stoppad och sedan fick hon även väskan genomsökt, det är verkligen inte vår sak det här med säkerhetskontroller!

Nåja lite frukost på det och sedan flyga över till Amsterdam då. Dagen var högst oplanerad, ingen av oss hade varit i Amsterdam tidigare och det enda som kommer upp när man googlar Amsterdam är Red Light District och hasch… Inte riktigt vad vi hade tänkte oss faktiskt 😛 Nåja vi lyckades i alla fall hitta en biljettautomat som sålde tågbiljetter så vi kunde ta oss från flygplatsen till centralstationen i Amsterdam och väl där traskade vi i väg. Lisa hade sett att Madame Tussauds fanns här och ingen av oss har besök det tidigare så med lite koll på kartan på mobilen stövlade vi i väg dit.


Jag väntar fortfarande på att Lisa ska använda den här som profilbild 😉

När vaxdockorna var avklarade, det var förövrigt ett trevligt besök, så stövlade vi vidare för att hitta någon plats att käka lunch på. Fast vi hamnade först i en ostbutik och där fanns det skyltar om ost och vinprovning, klart intressant. Det var dock inte i den butiken så bestämde oss för att inte boka något, än i alla fall. Restaurang hittade vi, bara där ligger ju Amsterdam på klart plus mot Bryssel 😉 öl fick vi in och sedan en god kycklingsallad med god ”gammal ost” i.

Efter lunchen tyckte vi att en stillsam tur på kanalerna kunde var något så vi gick och köpte biljetter till en båttur och fick sedan en guidad tur på ca 1 timme på några av alla kanaler.  Efter det stövlade vi vidare genom Amsterdam, jo det går undan när vi turistar, och fick för oss att det nog ändå skulle vara trevligt med lite ost och vinprovning. Sagt och gjort, ny koll på kartan och så bar det av till fots mot butiken som erbjöd det.


Vi passerade den här champagnebutiken, hade ju varit trevligt om det varit ost och champagneprovning 😉

Gott om träskor i den här staden.


Ost och vinprovning, gött skit! 


Lite ost fick följa med hem sedan också.

När osten och vinet var slut kände vi oss lite småsega så vi satte oss helt enkelt bara på en uteservering med en öl och kikade på folk. Efter det letade vi oss tillbaka till centralstationen, fick tag i biljetter tillbaka till flygplatsen och skulle därifrån ta en shuttelbuss till hotellet. Gick fin, fint, bussen kom ganska snart och vi kunde nöjda kliva in på hotellet…. som visade sig vara fel Best Western hotell… Då får man ta en buss tillbaka till flygplatsen och sedan vänta på rätt buss så att man hamnar på rätt hotell 😉 Ganska trötta och slitna kraschade vi i sängen och sa tack och hej till den här dagen.

Under natten vaknade jag med sådan där hemsk nack och huvudvärk men tursam nog så försvann den till morgonen. Det blev dock huvudvärk igen efter frukosten när vi skulle ta vår beställda taxi till seminariet som ju var själva orsaken till att vi faktiskt var här. Vi hade fått ett pris på 50€, vilket var ganska dyrt, men när taxin nu kom så skulle han ha 80€ (fast först hoppade vi faktiskt in i fel taxi också men det behöver vi ju inte prata högt om 😛 ). Nä några 80€ hade vi ingen lust att betala eftersom vi ju faktiskt fått ett pris redan. Taxichauffören var inne hos hotellpersonalen och pratade och till slut kom de ut och meddelade att de nog hade blivit något missförstånd för det kostade 80€ att åka dit vi skulle. Nu var det ju så att tjejen som beställt taxin hade fått adressen vi skulle till och också hade uppgett det till taxibolaget så hur något kan missuppfattas då är ju märkligt? Nåja taxichauffören prutade och kom ner till 65€ och jag tyckte då att hotellet kunde stå för övriga 15€ eftersom det var de som måste ha gjort fel men se det gick då rakt inte… Vi hade ju inte mycket att välja på för vi var ju tvungna att ta oss till seminariet så 65€ fick det bli, grr.

Nåja väl på plats på nästa hotell i en liten stad som jag omöjligt kan vare sig skriva eller uttala så mötte vi idel bekanta bernermänniskor från flera länder. Vi mötte också Toril som ju var där och representerade SShKs Avelsråd och hittade en plats i salen för att att invänta första föreläsningen.

Toril, redo att snappa upp vad som berättas för att ta med hem till Sverige 🙂

Det är ju några sådan här seminarier som jag/vi varit på nu. 2011, 2013, 2015, 2017 och så nu i år då. Det brukar alltid vara trevligt och alltid lärorikt. I början är man alltid lite fundersam över hur det ska gå att förstå allt eftersom det hålls på engelska men det brukar verkligen aldrig vara några bekymmer överhuvudtaget. Lite tråkigt är det dock att så få väljer att delta? Det är ungefär samma människor år för år som dyker upp och även om det är trevligt så måste väl ändå fler än dessa vara intresserade av att lära sig mer om hälsa på våra hundar? Om inte annat kan jag ju meddela att det är ett utmärkt sätt att knyta intressanta bekantskaper på!

Första föreläsningen i år handlade om levershunt på våra Berner. Toril, Lisa och jag tittade på varandra och förstod inte riktigt varför, är det här ett problem vi har i rasen? Ingen av oss tre har uppfattat det och flera länder med oss ställde sig lika frågande visade det sig sedan när vi pratade med dem på raster och lunchen. Men i Holland har man i alla fall tydligen haft några fall och tagit beslut om att samtliga valpar ska testas för att se hur många som har denna sjukdom och om det är mer än 1% av årskullarna? Vad man ska göra om så är fallet var däremot högst oklart… Som jag förstod det så var det en (1) valp som under första årskullen hade haft det. För mig känns det inte som ett problem i rasen utan kanske mer som att någon har drabbats och sedan slagit på stora trumman och lyckats skapa ett problem som inte riktigt finns där? Jag kanske har fel, men det var i alla fall den slutsatsen som jag själv drog.

Efter det var det en föreläsning som handlade om hur man faktiskt kan använda forskning på hundarssjukdomar för att sedan överföra den forskningen till människor. Intressant men kanske inte så specifikt.

Innan lunch fick vi en kort föreläsning om hur man har börjat ”klassindela” alla hundraser för att se vilka som är mest släkt med varandra sett ur ett genetiskt perspektiv. Det här har visat sig vara intressant eftersom man vet att Berner har problem med SH men att även Flattar i hög grad har problem med samma cancerform. Det har dock visat sig att även om det är samma typ av cancer så är det inte samma gener/ kromosomer/ mutationer som är inblandade. Med andra ord, forskning som görs för Berner nu med SH är inte direkt överförbar för de med flattar att använda sig av. Däremot så är Rottweiler och Berner nära varandra genetiskt och där ser man att det verkar finnas likheter när det kommer till SH. Ja  inte helt lätt att förklara i en kort text så här men det var en riktigt bra och intressant föreläsning och den hade gärna fått vara längre!

Efter lunch var det dags för den tyska herren Dr Bachmann att redovisa lite, igen. Rent kasst kan man väl säga att tyskarna nu själva har insett att deras test för SH kanske inte var så väl utvecklat som man först sagt och det verkade inte vara något man längre satsade på. Däremot pratade man om sitt levnadsålders index och indexet för höfter och armbågar som de använder sig av. Med risk för att låta lite hård så är jag inte jätteimponerad av de tyska testerna eftersom jag hört om dem i flera år men det inte verkar vara direkt pålitliga.

Sen var det dags för Dr André att prata om SH testet från Frankrike och för oss som var med förra året i Frankrike var det inga direkta nyheter som kom fram. Inget konstigt med det, ett år i forskarvärlden är ju en väldigt kort tid. Men man jobbar fortfarande på att försöka ta fram ett sätt att ta prov för att kunna ställa diagnos och i längden hoppas man ju fortfarande på att detta ska leda till att man kan hitta någon form av medicinering för att bromsa eller i bästa fall bota SH. Något roligt som vi ändå fick till oss var att avelsverktyget HSIMS troligen kommer att finnas tillgängligt från och med november i år 🙂 Detta tack vare att flera klubbar och enskilda givare har bidragit med så mycket pengar till detta projekt. Sverige har ju också varit med och bidragit genom Stiftelsen för Friskare hundar 🙂 Faktum med att det kom in så mycket pengar att det blev ett överskott och det överskottet överlämnades nu som en check till Dr André och hennes forskarkollegor som ett bidrag för att de ska fortsätta sin forskning. Om jag uppfattade det rätt så var det dryga 50 000 kr som nu överlämnades till forskarna.

Därefter fick vi en kort summering av vad domarna, som hade sin egen konferens dagen innan, hade pratat om. Man var där överens som att fronterna var Bernerns största problem men även att huvuden fortsatt var ett bekymmer. Man fortsatte även flagga för att overgroomade pälsar inte är önskvärt.

Därefter fick vi en liten föreläsning av just domaren Regula Bürgi om vad som var och inte var en Berner typ. Hon hade med en del bilder att visa upp på hundar med dåliga fronter där hon var bekymrad över långa skuldror men korta överarmar eftersom det ger en felaktig vinkel. Hon var även bekymrad över vinklarna bak och påtalade att våra hundar inte ska se ut som doberman med utdragna bakben och övervinklade bak. Hon pratade även om Schweiz nya regler för utställare som inte medger trimbord på utställning, inga sprayflaskor eller liknande och att det är viktigt att bemöta hundarna med respekt på en hundutställning. Regula var även väldigt tydlig med vad hon tyckte om hundar som var för groomade och klippta! (hon gillade det alltså inte om någon inte förstod det 😉 )

Sista föreläsningen handlade om hundar som av en eller annan orsak inte rör sig bra och vad orsaken till detta kan vara. Som vanligt när man är utomlands får man se, i mina ögon, hemska filmer med hundar som knappt kan ta sig fram och som efter någon form av behandling sedan är marginellt bättre. Jag har väldigt svårt att se dessa filmer och kan väl inte påstå att jag höll med om allt som sades i denna föreläsning men jag har ju skinn nog på näsan att inte ta till mig det jag inte tror på.

Så avslutades seminariet med att påminna om nästa seminarie som blir i England 2021. Vi kommer säkert vara där då med 🙂

Vi hade sedan tur och fick skjuts av den sista föreläsaren tillbaka till flygplatsen och sparade då in en rejäl slant på att slippa ta taxi. Och eftersom flyget var lite försenat så hann vi med god marginal käka lite kvällsmat och kika runt lite innan planet flög oss hem till Sverige igen. En snabb tur till Amsterdam är över och den var både trevlig och lärorik 🙂

Kjeragbolten och Preikestolen

Jamen vi har ju varit en sväng i Norge igen och det ska så klart avhandlas här i bloggen även om det nu är en dryg vecka sedan vi kom hem.

Redan på fredagsmorgonen var bussen packad med en massa saker och Frisken fick hoppa in. Odden och Kilo var inte nöjda med sin matte när de inte fick följa med 😉 I Butbro hämtade vi upp Hanna och hennes packning och sedan styrde vi kosan väster ut. Vi rullade på bra och även om vägarna i Norge lämnar en hel del i övrigt att önska så tog i ju oss framåt. Sista biten mot campingen i Haugen där vi bokat en liten stuga gick dock över fjället och var så smal att det inte gick att mötas utan man fick passa in i mötesfickorna som fanns för att ta sig framåt. Nåja fram kom vi och en stuga fick vi. Jag skulle gå och rasta Frisken och Hanna skulle börja med middagen. Det blev dock svårt då det inte fanns några husgeråd i stugan? Plattor och kyl fanns men inte några kastruller, tallrikar eller bestick?? Hanna lyckades dock få hyra en låda med husgeråd på campingen, udda system kan man tycka.


Frisken och jag på en liten rastrunda i närheten av campingen i Haugen.


Det var ett vackert ställe!


Hanna vid vår lilla stuga.

Ja middag blev det alltså och även lite bubblor efter maten men ganska snart så kröp vi ner i sängarna och laddade för morgondagen. Tyvärr hade vi inte någon vidare tur med lördagens vädret som var dimma och en del regnskurar. Vi bestämde oss ändå för att åka mot dagens planerade mål, Keragbolten, för att se om det skulle funka.

Vägen mot Kjerag och Lysebotn är liten och smal med härliga vyer. Tyvärr försvann vyerna mellan varven i dimman men eftersom vi var tidigt ute så mötte vi få bilar och kunde enkelt ta oss fram till parkeringen där man utgår för vandringen. På parkeringen möttes vi av en gladlynt parkeringsvakt som raskt konstaterade att nä vi skulle inte få någon utsikt i dag men att turen var trevlig så ville vi var det bara att knalla på. Ja så vi parkerade och betalade och började sätta på oss regnkläder och ryggsäckar. När Frisken fick hoppa ur blev parkeringsvakten på ännu gladare humör och ville genast prata mera samt fota lite. Han hade minsann haft en liten bernertik själv. När jag satte Frisken för att ta en första bild vid infotavlan var han genast där och fotade han också.


Dags att påbörja turen, Frisken är redo 🙂

Vandringen till Kerag börjar med en rejäl stigning uppför på ganska blanka klipphällar. Till hjälp har man satt dit kedjor att hålla i. Jobbigt att genast börjar med brant uppför och det blev till att justera klädvalen ganska snart då svetten började göra sig påmind. Frisken fixade klipphällarna fint och hade inga problem med att skutta uppför.


Dimman låg bitvis tät!

Lagom när man tagit sig upp bra många höjdmeter är det dags att göra tvärtom, då ska man ner en massa höjdmeter. Jag är värdelös på att gå brant uppför, flåsar som en jag vet inte vad. Men att gå nerför är om möjligt ännu värre. Inte för att man då flåsar utan för att det verkligen är jobbigt att ha full koll på vart fötterna ska sättas för att inte kana i väg. Nåja vi tog oss både uppför och nerför för att sedan ta oss uppför igen… och så nedför, för att slutligen gå mycket uppför. Ja ni fattar va?


Glada och nöjda på väg uppför.


Någon gång då och då lättade dimman och vi fick njuta av fantastiska vyer och vackra dalgångar, verkligen synd att vädret inte var på vår sida denna dag!

Tyvärr regnade det mellan varven en hel del vilket gjorde att kameran var tvungen att spendera tiden i en påse eller i ryggsäcken och då blir det inte många bilder tagna 😦 Men lite mobilbilder som Hanna och jag knäppte finns ju i alla fall.


Jag sa att det gick uppför va?


Ungefär halvvägs kommer man fram till en nödstuga och bakom den bredde en jättefin dal ut sig, som man så klart ska först ner i för att sedan ta sig upp på andra sidan 😉

Sista biten är däremot ganska flack och det gick ganska snabbt att ta sig framåt där. Så kom då en liten skylt där det stod Kjeragbolten 300 meter och det kändes ju som en pice of cake. Fast de sista 100 meterna går i en slags ravin och var inte alls lätt att ta sig fram genom på de blöta och lite halkiga stenarna. Den biten var också lite knepigare för Frisken att ta sig fram men det gick. Ja och så plötsligt där i dimman så hängde den ju, stenen i mellan klipporna.


Ja där är den 🙂
Inte lika imponerande i dimman som det hade varit om man hade sett lysefjorden där många hundra meter nedanför, men nu har vi ju sett den i alla fall 🙂

Eftersom vädret var som det var så var det väldigt lugnt på platsen. Kanske 20 människor som mest som var där. En hel del går ju ut och ställer sig på stenen och tar bilder och stenen i sig själv är ganska rejäl att stå på. Men för att ta sig ut så går man på en liten avsatts och den lutar lite. I det blöta och lite hala vädret var det verkligen inget som Hanna och jag ens övervägde att göra, lite mer rädda om livet än så är vi allt.


Hanna ser lite cool ut framför stenen 😉

Vi käkade lite matsäck, Frisken fick en paté, och hängde en liten stund där uppe vid platån. Som sagt, gräsligt synd att vi inte fick se utsikten men det var ju inget att göra något åt. Av den orsaken blev vi inte kvar där uppe så jättelänge utan började i stället vandringen tillbaka.

Bitvis hade vi nu ett väder som faktiskt sprack upp och vi kunde se lite vyer igen 🙂 Turen tillbaka kändes faktiskt jobbigare än att ta sig dit. Nerför sliter mer på mig tydligen 😛


Bitvis hade vi nästan fint väder. Dessvärre hade det inte spelat någon roll om vi varit kvar lite längre vid stenen, där verkade det vara dåligt väder hela tiden.


Hanna uppe bland molnen.

Konstigt nog så gick turen faktiskt snabbare än vad jag hade räknat med, vi som annars brukar ta rätt god tid på oss när vi är ute. Sista biten började jag dock känna av spänningar i nacken och huvudet och det är aldrig bra. Tillbaka vid bilen så hängde vi av oss packningen, stretchade och blev glatt hälsade av parkeringsvakten igen. Sedan var det dags att åka mot nästa boende men eftersom jag verkligen inte mådde något vidare vid det här laget så var Hanna den som fick ratta bilen.

Ipren intogs och sedan rullade vi i väg. Det var inte den trevligaste resan jag varit med om men det gick eftersom jag kunde sitta och blunda. Hanna lotsade oss ner mot Lauvik där vi tog färjan över Lysefjorden och sedan kom fram till hotellet jag hade bokat. Vid det här laget började skallen till slut ge med sig och det var redigt skönt att snubbla in på ett hotellrum och kunna ta en dusch!

Vi slappade ett tag  och tog oss sedan ut på byn för att inta en välförtjänt pizza och cola innan vi hängde resten av kvällen på rummet och kände oss nöjda med dagen. Ja Frisken rastades ju så klart också men han var rätt nöjd med dagen och gjorde inte så mycket väsen av sig.

På söndagen gick vi upp tidigt. Packade in i bilen och fick tacksamt nog smita in på frukosten innan de öppnade. Sedan rullade vi i väg den knappa milen vi hade till Preikestolens parkering. Att vi var där tidigt visade sig ju vara tursamt och skönt för vi hade en ganska lugn och trevlig tur upp till själva klippan. Jodå även här går det ju bitvis rejält uppför men stigen är tillrättalagd och det är inte klippor som man ska hasa sig över utan trappsteg byggda av sten.

Bild över hur stigningen upp till Preikestolen ser ut. Jo visst är det lite jobbigt att gå uppför men som sagt det var väldigt väl tillrättalagd stig så det var ändå lättgånget.


I början var det ganska brett och som synes fina stentrappor.


Frisken och jag spanar när vi kommit uppför den första stigningen, utsikten är vacker redan här.

En sträcka går över en myr men det är som synes inga problem att ta sig fram här heller. Observera att vi är helt själva här.


Här har vi kommit ytterligare en bit upp. Hela sträckan är full av pinnar som sticker upp och berättar hur långt det är kvar, respektive hur långt man gått, dessutom finns skyltarna som syns på bilden då och då.


Nu är det inte långt kvar innan vi är framme.


-” Vad säger du Friksen, ska vi gå ut på Preikestolen?” 
Nu är vi framme och ska bara gå ut den sista biten.


Ja men det är klart att vi gick ut 🙂
Absolut inte det minsta otäckt, men oerhört maffigt så klart. 


Vi hade som sagt väldig tur, det var inte alls mycket folk där när vi kom. Här står Frisken och jag i kö för att få gå och ta våra bilder och vi är som synes inte många där ute, än…


Hanna var så klart också ute och fick sina bilder.

Vi stannade uppe på hyllan ett tag, satte oss och fikade och tittade på utsikten och på folk. Den här lunchutsikten går inte av för hackor!!


Frisken och jag spanar ut mot Lysefjorden i all sin prakt. Gudomligt vackert!


604 meter ner till vattnet, då ser även färjor små ut 😉

Frisken verkar inte ha några som helst bekymmer med höjder, han ville gärna enda fram till kanten men det fick han så klart inte, vill inte ens tänka på vad ett felsteg skulle betyda. Under tiden som vi satt där och tog oss en macka och lite att dricka så kom det upp mer och mer folk. Kön för att ta bilder blev längre och längre och vi kände att vi nog hade sett tillräckligt och började vandringen tillbaka mot bilen.

Att det skulle vara mycket folk hade jag ju egentligen räknat med men vi hade ju haft en lugn tur upp och det var inte utan att det var lätt chockartat att möta den nu, i mina ögon, hysteriska ström av människor som ringlade sig upp för berget! Vi måste mött 1000-tals med människor och det var plötsligt trångt på stigen. Sträckan tillbaka till bilen blev rena transportsträckan där vi ”rusade” nerför berget för att stanna var liksom inte något allternativ när det var folk överallt. Nä har du några planer på att gå till Preikestolen så rekommenderar jag verkligen att gå upp tidigt!

Ja så var det här årets Norgeäventyr mer eller mindre över. Vi stretchade och jag bytte delvis om för att sedan rulla i väg hemåt.


Frisken stretchas så klart också efter vandringen.

Resan hemåt gick okej. Det går som sagt långsamt genom Norge eftersom vägarna är små och slingrande. Vi råkade återigen ut för ett stopp pga en olycka men det verkade ha varit en lycklig utgång och stoppet blev inte långvarigt. Vid ett tiden på natten var vi återigen i Ramstorp och kunde efter en välbehövlig dusch krypa ner i sängen och drömma sött om vackra norska vyer.

Nu har vi gjort Trolltunga, Besseggen, Kjeragbolten och Preikestolen, alla fyra ställen platser som verkligen används som Norsk marknadsföring. Vi pratade på vägen hem om det även i framtiden kommer vara platser som vem som helst kan åka till? Vallfärdandet till dessa platser sliter något oerhört på naturen och folk har ju inget vett utan kastar skräp, fimpar, tält (?!), matförpackningar och annat utan att bry sig det minsta om konsekvenserna. Ska man kunna bevara den här unika naturen känns det som att det i framtiden kommer bli begränsningar i hur många som kommer få gå upp om dagen eller att man kanske bara kommer få gå med guide i grupp? Jag är så klart själv en del av förstöringen av naturen eftersom jag nu gått där men jag är oerhört tacksam och ödmjuk över att jag fått sett och uppleva dessa platser på egen hand på det sättet som jag själv tycker är trevligt. Allt vårt skräp har vi självklart tagit med hem, fattas bara annat!

Nästa år blir det säkert ett tur till Norge igen, det finns ju miljoner ställen kvar att upptäcka och uppleva 🙂


Tänk att vi människor som är så små kan påverka naturen så oerhört? Vi är ju bara små fluglortar.

Mot Norge igen

Det närmar sig semester även för min del 🙂 Till nästa helg är planen att tjuvstarta lite och ta en tur till Norge tillsammans med Hanna. I år har vi, okej det är kanske mest jag som planerar och Hanna som glatt får hänga på vare sig hon vill eller inte 😉 , planerat in Kjeragbolten och Preikestolen och hoppas att vädrets makter är med oss och låter oss gå dessa turer. Några marginaler har vi inte utan det är en dag för varje ställe som gäller, bara att hoppas på det bästa med andra ord.


Vi fixade ju Trolltunga för två år sedan och…


Besseggen förra året så vi ska nog klara av årets norgeutmaningar också hoppas jag 🙂

Planen var så klart att ta med hundarna. Fast med Oddens lite knaggliga vår så bestämde jag mig redan då att han inte skulle få följa med. Det är inte vandring i egentlig mening vi ska ut på utan mer transport till sevärdhet och transporten kommer vara ganska brant både uppåt och nedåt. Direkt onödigt faktiskt att utsätta Odden för det även om han själv säkert skulle säga annorlunda om han kunnat tala…

Ja och så blev ju Kilo skadad för ett tag sedan. Det syns som jag skrivit tidigare inte längre något men en muskelskada tar tid på sig att läka helt och det är helt enkelt för nära inpå skadan för att han ska få följa med.

Ja så då blir det ju bara Frisken kvar. Han ska i alla fall få hänga med, för att åka utan hund känns ju helt meningslöst. Tid för avmaskning är bokad, pass och maskmedel ligger redo här hemma och Frisken är just frisk och pigg 🙂 Jag lovade Hanna att hon skulle slippa tält eller sova i bilen den här Norgeturen så jag har fått styra med lite logistik för att få till det hela. Inte helt lätt att lösa när det är kort tid som vi ska var där och det tar många långa timmar att åka på norska vägar 😉 Men nu tror jag att jag fått till det. En liten hytta på en camping i närheten av Kjerag första natten och så ett hotell i närheten av Preikestolen natten efter. Bekräftelse på att hund är välkommen har jag med så då ska väl allt vara ordnat så långt liksom 🙂

Lite planering av mat och packning som är kvar men det brukar ju lösa sig. Det ska bli skoj att vandra lite med Hanna igen, hon är dock i väg och fusktränar genom att vara på höghöjdsläger i Davos 😉 Löparresa minsann för att pricka in formtoppen lagom tills vi ska i väg förstår jag 😛 Jaja hon får väl springa i förväg om jag och Frisken är för långsamma 😉

Lite vansinnigt

Att vara lite tokig är inget man dör av 😉 Snarare kan det liva upp livet en del.

Sedan några veckor har Lisa och jag funderat på om vi skulle ta oss en tur till Danmark för att kika på Yamas valpar där, och så klart passa på att umgås lite med våra danska vänner som har valparna. Sen kom Kilos skada och jag tappade lite fokus där ett tag men förra helgen så tog vi tag i det hela igen och gjorde i alla fall någon form av preliminär plan. Planen var att Lisa skulle komma ner hit och sova på fredagen och att vi skulle åka tidigt på lördagen för en tur till Danmark över dagen. På fredagen hade vi faktiskt inte bestämt oss ännu och när jag drog ett meddelande till Lisa och frågade om hon skulle stanna hemma eller om hon skulle dyka upp så var hon högst tveksam. Värme, där uppe brinner det ju dessutom om än inte precis där de bor, lång arbetsdag osv. Fast så stoppade Lisa huvudet i poolen och kläckte den nya idén att vi kanske skulle ta en tur till Tyskland om vi nu ändå skulle ut och åka? Ja spontana och galna infall är jag en mästare på att haka på så raskt blev det bestämt att Lisa skulle åka ner mot oss efter att ha käkat, att jag skulle möta upp i Norrköping och att vi skulle ta en sväng över till Tyskland direkt på morgonen för att sedan avsluta med valpmys innan hemfärd.

Ja vid midnatt skjutsade Henrik in mig till Norrköping och så rullade vi vidare söderut. Strax efter sex var vi nere i Rödby och strax efter nio stod vi vid färjelägret i Puttgarden igen på väg tillbaka till Danmark. Jo vi är snabba när vi shoppar 😉

En dryg timmes resa från färjan landade vi sedan hemma hos Christina och Fie och deras hundar. Jättetrevligt att träffa våra vänner och att se de vuxna hundarna så klart men mysigast var naturligtvis att mysa med de sex små valparna som var ca 5,5 vecka unga.


Alltså hur söt får man vara??


Tunnel är spännande på många sätt.


Pyrre valpen Kalle ser ju jättestor ut mot dessa småttingar. Duktig ”storebror” som gillade att hänga med sina små vänner ❤


Blå hane gillar att sova med badbaljan som huvudkudde 😛


Ser inte jätteskönt ut??


Söta flickorna.

Ja det blev några timmar tillsammans med valparna och deras ägare, mysigt. Men sedan var det ju dags att börja resan hemåt då. Vi är ju vana vid att köra och strax efter nio på kvällen rullade vi in på gårdsplanen här hemma. Hundarna gapade som idioter, helt övertygade om att det skulle finnas kompisar där bak i bilen… Nu var ju bilen fylld med klirrande saker i stället för kompisar så de fick besviket inse att det bara vara matte och Lisa som kom 😉

För min del blev det ju en liten nätt 21 timmars tur så jag kan väl säga att jag somnade ovaggad i går kväll.

I morse var första gången på många veckor som det var riktigt behagligt ute. Vi vinkade av Lisa strax före sex och så tog jag med mig Odden och Frisken på en timmes promenad, så skönt ute!! Efter det blev det en liten runda med Kilo också och sedan slappade vi hela förmiddagen. Tyvärr ser det inte ut att bli någon ändring på vädret än på ett tag, det är idel höga temperaturer så långt som prognosen sträcker sig 😦 Regnet finns inte inte ens med på kartan så det är väl bara att fortsätta att barrikadera sig inomhus och fortsätta med simning som motionsform. Jaja det var i alla fall riktigt skönt att få gå en ordentlig promenad i morse och morgondagen ser också ut att vara ganska sval på morgonen så jag räknar med att kunna gå en ordentlig promenad då med 🙂

Kilo fortsätter att se okej ut och vi förlänger ju försiktigt längden på de små promenader som han får gå. Skönt säger Kilo som varit rejält tjurig över att att han inte fått gå något. Det är väl den enda fördelen med att det är så varmt, det är lättare att inte förivra sig utan låta Kilo få vila och läka ut skadan när man ändå inte kan göra något pga vädret 😉

Varmt, varmare, olidligt och en skada på det….

Ja jag vet att det är sommar och att det på sommaren förväntas vara varmt och soligt. Men helt ärligt är jag nog ingen riktigt sommarmänniska om det ska vara så som det är nu. Över  30 grader i skuggan hur många dagar som helst i sträck. Knappt att det går ner på natten till drägliga temperaturer.

Att motionera hundarna är ett helsike i denna värme. Det är simningen som är den främsta motionsformen men efter så här många varma dagar i sträck är det ju liksom ganska varmt i vattnet också, så någon direkt svalka erbjuds inte. Men visst det går ju att röra på sig i vattnet så som motionsform funkar det ju ändå. Annars är det att gå upp aptidigt för att kunna ta vanliga promenader. Tidiga mornar är inte min grej, jag har aldrig varit en morgonmänniska! Men det är bara att ställa klockan och ta sig upp, vad gör man inte för hundarna liksom. Inte för att det blir några långa promenader då heller, även om temperaturen är lite lägre vid fem på morgonen så är luftfuktigheten hög och svettig och flåsig blir man.

Fast även om jag tycker att det är aptråkigt att inte kunna vara ute i skogen på promenader som vanligt i den här värmen så är det inte det värsta. Det värsta är att jag blir så gräsligt rastlös! Det går ju inte att göra nått i värmen och att bara sitt och glo är inte min uppfattning av skön dag. Det är liksom olidligt att göra något överhuvudtaget och det kryper i kroppen på mig av rastlöshet. Inte ser det ut som om den här värmeböljan kommer att ge sig snart heller, nä väderprognosen visar fortsatta höga temperaturer.

Fast att jag är rastlös är så klart inget mot alla stackare som nu får gå från hem och hus pga alla bränder runt om i landet. Hemskt är bara förnamnet 😦 Nä nu hoppas jag verkligen att vädret slår om och att vi kan få hela nätter med härligt regn, för det behövs på alla håll och kanter!!


Många bad har det blivit den här sommaren! Snart har vi väl alla simhud mellan tårna.

Ja och som grädde på moset i den här hettan så har Kilo lyckats skada sig. Hunden som aldrig varit sjuk lyckades nu med en ordentlig skada i stället 😦 En ordentlig muskelbristning i bogen fick han förra onsdagen och han var trebent både onsdagen och torsdagen. Naturligtvis fick vi ta oss i väg till veterinären för att göra en koll och jag erkänner utan omsvep att veterinärens diagnos med ”bara” en muskelbristning inte kändes helt trovärdig, Kilo kraken kunde ju för tusan knappt stödja på benet. Men Kilo visade tydligt på böjprov att det var bogen som var utsatt och veterinären tyckte att med min historia om hur det gått till kändes som en muskelbristning och inte någon ledband, sen eller ledskada. Absolut vila blev rådet och med det fick vi åka hem.

Strikt vila har vi hållit och under fredagen och lördagen såg det inget vidare ut, Kilo började visserligen att stödja lite på benet men han var rejält halt. Så på söndagen var det lite som att vända på en hand, nästan timme för timme så försvann hältan mer och mer. I dag, en vecka efter att Kilo skadade sig så syns inte längre någon hälta. Muskelbristningar tar dock tid på sig att läka. 6-8 veckor ska man räkna med och det alltså även om hunden inte ser ut att ha några symtom kvar som i Kilos fall. Peppar, peppar har vi ju klarat oss i från liknande skador tidigare och det känns egentligen ganska konstigt med tanke på hur mycket hundarna är ute och hur mycket de far runt. Men utan erfarenhet så kände jag att jag behövde bolla idéer med någon som kan det här med hur man tar hand om muskelbristningar så jag har i dag haft kontakt med rehab. Marie har nämligen semester, annars hade jag nog terroriserat henne med tusen frågor, nu fick det i stället bli Matilda som fick svara på mina frågor. Vi har nu lagt upp en plan för Kilo för kommande veckor och från och med i dag så har Kilo fått klartecken att börja röra lite på sig. Inte mer än 10 minuters promenader men jämfört med att bara kissa på tomten så är det så klart rena himmelriket.

Jag tänker se till att ta det lugnt och vara mycket försiktig för den här muskelskadan ska läka ut ordentligt för vi vill inte ha några upprepningar av den här skadan! Har vi tur så är Kilo lagom läkt och klar för att kunna hänga med ut och vandra på min sista semestervecka. Skulle han inte vara det så får han så klart stanna hemma, viktigast är ju att han blir helt bra.

Det här var inte vad jag hade planerat för den här sommaren, vare sig med värmen eller med Kilos skada. Men planer är det ju bara att ändra på.

Så nu önskar vi oss alla regn och svalare väder några dagar, det behöver vår natur!

Öland

Öland, älskade Öland. 10 dagar blev det den här gången som vi fick njuta av solen och vindarnas ö. En massa strandhäng så klart, en massa slappande vid vagnen, en hel del promenader, lite fotboll, trevliga grannar att hänga i förtältet hos och så naturligtvis en liten tur runt på ön med inköp av fisk och annat gott.  Lite bilder på hundarna får beskriva vår favorit ö.


Stranden, den underbara stranden. Tyvärr hängde vi inte där lika mycket som vi brukar då Kilo fick ett sår i ena tassen och så är det inte jätteskönt att vara på stranden hälsar han. Odden däremot hade inga sådana problem och röjde gärna runt.


När man inte går lika mycket på stranden som vi brukar så går man mer i skogen och det är absolut inte ett problem!! Doften av solvarm tallskog, den bästa doften som finns om ni frågar mig! Här är Frisken på stigen från Fagerrör, där Henrik släppte av oss, på väg tillbaka till Böda.


Vi var ute och åkte en liten tur en av dagarna, här har vi stannat vid Sandvik ungefär.


Är man på Öland ska man så klart även föreviga en kvarn.


Varmt ute så en paus vid vattnet är aldrig fel.


Jag är ju löjligt förtjust i Ölandskusten och gillar alla dessa stentorn som folk byggt upp.


Det hann var fullmåne medan vi var på Böda. Jag gjorde ett försök att få till bilder på den men det är inte lätt, bättre lycka nästa gång liksom…


Och naturligtvis åkte jag till Neptuni åkrar för att fota i solnedgången en kväll också. Kontrollen för fjärrutlösare och stativ hade jag med mig men glömde att ta med stativfästet till kameran… Jaja nästa gång då.


En långpromenad från Fagerrör och norrut tog vi en dag också. Efter några km på stigar gick vi ner till stranden på norra udden. Full storm typ men ändå så rofyllt, märkligt. Inte behöver man trängas heller, vi stötte på en cyklist och två löpare, i övrigt hade vi skog och strand helt för oss själva.


Lite väl varmt egentligen för en långpromenad men trevligt hade vi och i skogen fick vi ju skugga i alla fall.


Tallskogen på norra Öland, den är verkligen något speciellt och en bit norr om Fagerrör är den riktigt häftig och annorlunda.


Alltid lika skojigt att stöta på varning för tåget skylten mitt i skogen där på norra Öland.


Kilos dotter Freija hann vi ju också träffa några gånger eftersom hon bodde med sin familj i deras strandstuga under tiden vi var där. Skoj att ha möjlighet att få se henne utvecklas och söt som socker är ju donnan.


Lite galen också tydligen 😉 Pappa Kilo övervakar där bakom 😛


Fina KG ❤


Lilla familjen, Winnie, Freija och Kilo.

Ja men nu har vi gjort en veckas arbete igen och har väl ramlat in i någon form av vardag igen. Själv jobbar jag nästan uteslutande med schemaläggning så här års och tursamt nog så kan jag ju göra mycket av det hemifrån, lyxigt värre! Annars försöker vi väl att styra upp vad semestern ska bestå i när vi sedan kommer så långt. Byske så klart och så ska Hanna och jag en sväng till Norgen och gå Kjeragbolten och Preikestolen. Jag har även planerat in att vandra lite i Jämtlandsfjällen min sista semester vecka. Men sedan har vi ju faktiskt två veckor där det än så länge är helt oplanerat, nåja något skoj ska vi nog komma på 😉

Midsommar 2018

Nu försöker vi få till en blogg här igen.

Midsommar har passerat och för, jag tror, femte året i rad åkte vi mot Öland. Det är skitskönt att ha en vecka i början av sommaren på vår favorit ö och ladda upp inför resten av sommaren.

Vi åkte som vanlig efter jobbet på torsdagen och var framme på norra Öland vid kvart över tolv på natten. Vid halv sju vaknade jag på midsommaraftonen och gick upp för att både rasta mig själv och hundarna. Dessvärre hade jag en dunkande huvudvärk så jag gick faktiskt och la mig igen. Henrik gick upp och rastade hundarna lite längre samt gav dem frukost och vid åtta så åkte vi bort för att checka in på campingen. Vi fick upp lägret men vid nio så sa jag typ tack och god natt och däckade i sängen…. skoj midsommarafton.

Någon gång efter tre vaknade jag till liv igen efter ett gäng kaskadkräningar och flertal våndor i sängen. Resten av midsommaraftonen var jag visserligen med på men något direkt firande blev det väl kanske inte. Mat fick jag dock i mig och lite trevlig samvaro med våra vänner från Tranåshållet lyckades jag orka med 🙂

Nåja fördelen med att vara ett vrak på midsommaraftonens är ju att man är pigg och fräsch på midsommardagen i stället 😉 Det blev en lång och härlig morgonpromenad med hundarna, först i tallskogen och sedan på stranden, så skönt! Huvudet var med mig igen och det blev en skön dag i solen. Satan vad solen tar! Nåja, grisskärt är ju det nya bruna 😉

En sväng på stranden under dagen blev det och jag som ”fått” ett nytt objektiv ville så klart testa det.


Frisken på trallen ner mot stranden.


Skönt i vattet tyckte hundarna, lite i kallaste laget säger jag.


Hopp och lek på stranden 🙂

Jo då objektivet levererar vad jag förväntar mig. Sen kan det ju inte göra några underverk. oavsett utrustning så blir ju inte bilderna bättre än jag lyckas ställa in knapparna och rattarna på kameran liksom 😛

Vi kollade på fotbollen i Karin och Emils förtält och grämde oss över det slarviga spelet på slutet, men livet är ju viktigare än fotboll så det är bara att släppa och gå vidare.

Söndagen och nu var jag riktigt med i huvudet igen, skönt! Det blev en slappar dag på campingen. Vi hängde lite på stranden med hundarna, jag var ute och gick en del så klart och vi nöjt av att ha semester 🙂


Frisken på stranden, skönt att sträcka ut och skoj att busa.


Ja ingen tvekan om att hundarna trivs på stranden 🙂


Slappt liv på campingen, skönt med semester!!

För första gången har vi bokat plats här på Böda och därför var det bestämt att vi skulle vara här till på fredag. Men så ändrade vi oss här och nu så nu har vi förlängt till på söndag i stället och har många dagar kvar att njuta av här på vår favoritplats 🙂

Midsommar 2018 blev kanske inte helt som planerat men ändå rätt okej.

Jubileumshelger och en del annat

Ja här ekar det ödsligt minsann. Det betyder ju inte att livet är tomt och innehållslöst, snarare tvärtom.

I slutet av maj var det 50 års jubileum för vår rasklubb, Svenska sennenhundklubben. En helg som gick i värmens tecken med lätt hysteriska temperaturer?!  Själva drog vi dit husvagnen och gjorde storhage tillsammans med Anders och Annette och deras hundar. Skoj för det var faktiskt länge sedan vi gjorde det sist. Trevlig samvaro men helt ärligt så hann jag inte prata med ens hälften av de jag hade önskat byta några ord med, värmen knäckte mig nämligen fullständigt. Faktiskt så illa att jag till och med blev tjurig till slut och när det kom till fotograferande så la jag ner fullständigt. När skallen kokar är det liksom inte läge för att försöka ha tålamod och föröka komma överens med sin kamera.

Bortsätt från att jag kurkade ihop i värmen så var helgen jättetrevlig. Alla våra tre grabbar ställdes och även om det inte var några lysande resultat så skötte de sig alla tre bra med sina handlers. Ja för jag fick faktiskt dela ut mina hundar lite till höger och vänster för att få det att gå ihop. Kilo fick Annette ta ansvar för och det gjorde hon fint 🙂 Frisken leasade jag ut till Lisa och själv tog jag ju då Odden. Odden åkte på sina första VG någonsin, matten gav domarna onda ögat 😉 Frisken fick VG på fredagen men snyggade tydligen till sig över natten och fick excellent och ck på lördagen, dock oplacerad. Kilo gick ju i championklass för första gången och fick excellent första dagen utan ck, andra dagen blev han lite snyggare och fick även ck, men var oplacerad båda dagarna. Själv sprang jag med Yamas i championklassen och om det tyckte han inte. Yamasen tyckte att det var lika vidrigt varmt som jag och hävdade bestämt att han gjort roligare saker 😉


Är man snygg så är man, Jackpot BIS-1 på fredagen.


Odden fick ta en liten familjebild, till vänster syster Madam, nej Molly heter hon ju 😉 och till höger Mollys dotter Majken. 


Trevlig men varmt runt ringarna.

Jubileumsmiddagen hoppad vi över, inte för att vi inte trodde att det skulle bli trevligt, utan för att vi vet hur trött man är efter en heldag och eftersom vädret nu blev som det blev så är jag oerhört tacksam över att vi kunde sitta i slapparkläder med hundarna runt oss och ta det lugnt när andra knallade upp mot herrgården i lite finare kläder. Ja och vem hade väl kunnat tro att Degerfors skulle bjuda på högsommarvärmen i maj och att det bästa med helgen skulle bli att få hoppa i sjön och stoppa huvudet under vattnet?

Skönt också att kunna stänga kapitlet Jubileumsbok. I Degerfors delades de första ut och efter det så var vårt arbete med boken över och det stavas verkligen SKÖNT! Det har varit gräsligt mycket jobb med den där boken men jag är stolt över vad vi lyckades få ihop och än så länge har jag mest hört positiva omdömen om den. Ja och om någon nu inte är nöjd med den så, tja gör det bättre själv då! 😉

Jag är i alla fall jättenöjd med hela Jubileumshelgen överlag och det kändes allt lite snopet när vi på söndagen rullade ut från campingen och det hela var över.

Degerfors blev tyvärr även speciellt av en annan orsak också än att det var ett trevligt jubileum. Det blev dessvärre också den sista gången vi fick pussa på Fru Kanonkula eller Boquet då. Pigg och glad hela jubileumshelgen och lika mattefixerad som vanligt, herregud vad jag har bråkat med henne om att hon inte måste vara precis i knävecket på sin matte hela tiden 😉 Men bara några dagar senare sa Fru Kanonkula adjö till den här världen och tårarna fick rulla fritt på våra kinder. En knasig hund var hon och det har hon visst gett vidare genom generationerna. Sonen Kilo, barnbarnet Odd och barnbarns barnet Frisk har vi tack vare henne och det är vi henne för alltid tacksamma över ❤


Vardagen i övrigt har bjudit på en del spårande faktiskt. Ja i värmen. Vi avslutade spårkursen och vi har kört ett gäng träningsspår. Odden som ju är min spårgud har nämligen senaste spåren gjort något så märkligt som att bara kliva av spåret. Inte så att han inte vet vart det går, han bara ger tusan i det? Oerhört märkligt eftersom spårande är typ det bästa han vet? Jag fattar nada och inte heller Sören eller Evelin har kunnat hitta någon bra förklaring till hans beteende. Vi har testat att köra osnitslade spår och även om Odden är löjligt lättläst så hjälper det föga när han inte spårar… Men sista spåret vi gick den 5:e juni tror jag vi fick ett genombrott. Evelin hade varit snäll och gått ut ett träningspår åt oss på helt ny mark som var lagt som ett öppenklass prov. Odden tar upp spåret utan bekymmer i rutan och spårar sedan i ca 50 meter innan han väljer att gå av och se på mig ungefär som att han inte alls förstår varför han ska göra det här? Den här gången sa jag åt honom lite barskare att fortsätta och se på tusan, hunden spårar som den stjärna han är och går inte ett steg fel på resten av spåret. När han spårar på det sättet kan jag till och med se på vilken sida om en ormbunke som spåret är lagt, så löjligt lättläst och spårnoga är hundskrället. Skönt som tusan att efter tre ganska misslyckade spår nu få genomför ett riktigt, riktigt bra spår! Jag vet ju att han kan spåra i stort sätt var och hur som helst, vi ska bara få honom att förstå att han faktiskt förväntas göra det varje gång också 😛 Jaja, han heter ju inte Odd för inte liksom…

Direkt efter det spåret, som var klart vid åtta på kvällen, åkte vi och mötte upp Henrik, Kilo och Frisken och drog vidare till Ljusdal. Okej lite knasigt kanske men det fanns ju 8 småttingar som behövde bli gosade med. Halv två var vi framme och knallade raka vägen ut till ”vårt” lilla hus  och sov sött i några timmar innan vi vid sjutiden på morgonen knallade in i köket och sa god morgon till tvåbenta och fyrbenta vänner 😉

Det blev en härlig dag med valpmys och trevlig umgänge innan vi vid femtiden rullade tillbaka hemåt.  Ta det lugnt är för döingar 😉


Frisken och Zamantha testar att leka mamma, pappa, barn 😛


Z, en duktig liten barnvakt. Z ska förövrigt odla ut en snopp och flytta hem till mig om jag får bestämma 😉


Jobbigt att växa, bäst att ta en lur.


Är det månne en Sture som sitter här och väntar på sin matte? 😉


”Glöm inte oss!” Grabbana låg redo vid grinden för de tänkte då inte stanna hos valparna längre än nödvändigt.

Ja och eftersom jag inte tänker vara någon döing så jobbade jag järnet i två dagar för att på fredagen återigen sätta mig i bilen och dra på nästa tur… Den här gången fick bara Kilo hänga på och så tog vi med och Anne och Mini också innan vi mötte upp Lisa, Jackpot och Zamantha i Norrköping och åkte vidare till nästa jubileumsutställning, den i Danmark.

Ja Danmark är alltid lika trevligt och vi fick en skojig helg i grannlandet. Trevliga grannar i stugan bredvid hade vi också i form av Anna-Karin och Erica och de var dessutom snälla och tog både tältplats vid ringen åt oss och checkade in så att vi bara kunde åka rakt in på campingen, tusen tack!

En liten stökig första natt med gräsligt varmt uppe på loftet där vi tvåbenta låg och lite stirriga småflickor som boffade och tassade runt där nere, men vi orkade ju upp på morgonen och var ju redan på plats vid utställningen så det gick ingen nöd på oss egentligen. Lite väl varmt även denna utställningsdag men bättre än i Degerfors i alla fall. Hundarna skötte sig fint och tja vad ska man säga om Jackepotten? Han är fantastisk, kort och gott!


Jackpot, BIR både lördagen och söndagen i Hasmark 🙂


Mini slog till och var BIM valp på lördagen 🙂


Kilo, sötaste pralinen i lådan ❤ Hur tusan har han hunnit bli 6,5 år redan? Stoppa tiden någon!

Även denna gång skippade vi jubileumsmiddag och satt i stället vid stugan och tog det lugnt med lite gott i glasen och gott på tallriken, skönt även denna gång. Ja det var väl möjligen det där med att jag missade bröllopet då, jag ber om ursäkt Nicole 😛 Vi njöt i alla fall av att ta ett uppfriskande dopp i, vad vi till slut fick bekräftat var, Kattegatt. Geografi är konstigt nog inte vår starka sida, trots att vi far land och riken runt 😛


Vår pyttelilla stuga.


Skål, funkar i Danmark också.

Söndagen var gräsligt kvalmig till att börja med men övergick sedan till regn, otrevligt när man är på utställning. Det blir ju liksom lite avslaget när folk står och trycker i tälten i stället för att vara ute och prata med varandra. Duktiga hundar har vi som står ut med alla våra påhitt och hänger med på resor hit och dit och dessutom sköter sig utmärkt hela tiden ❤

Den här senaste veckan har i stort sätt enbart handlat om jobb och betyg. Men nu är det fredag och skolavslutningen har varit. Inte för att mitt jobb tar slut med det men lite lugnare blir det ju. Nu ska jag njuta av en helt ledig helg, har faktiskt inget inplanerat(?) och sedan är det bara fyra arbetsdagar innan vi drar mot Öland och en vecka på Böda 🙂

Odden, fortsättningen

Odden är ju min lilla följetong här på bloggen men det var ett tag sedan jag skrev något om hans mående. Dags för det med andra ord. Mycket av det jag skriver ner här på bloggen är ju för min egen skull, för att jag ska komma ihåg och minnas alla turer. Om någon annan sedan kan ha någon nytta av att läsa om hur vi tar oss fram så är väl det bara en bonus.

Hur som, Odden är nu dryga 3,5 år gammal och har ju levt som vilken normal hund som helst i stort sätt sedan ca 2 år. Ja om man med normal menar med återkommande friskvårds insatser 😉 Han har fått motion precis som våra andra hundar, han har tränat lite allt möjligt och han hänger med på allt i vardagen. Sedan i julas har jag dock reagerat lite på att han vid mer motion än det vanliga, dvs om vi gått lite extra på helgen, har han kunnat vara lite stel dagen efter. Jag har också kunnat se en lite stelhet på morgonen. Inget alarmerande men ändå inte helt normalt. Så med denna utveckling så bestämde jag att det var läge att ta en check hos veterinären och faktiskt se vad vi hade att förhålla oss till?

Jag bokade en tid hos ”min” veterinär Therese som jag har bara goda erfarenheter av. En duktig veterinär som lyssnar på mig som ägare och som jag känner att jag kan diskutera med.

Väl hos Therese så fick Odden visa lite rörelser i gången, finna sig i att bli klämd och känd på och sedan blev det även röntgen. Tja rent kasst kan vi väl kort och gott säga som så att röntgenbilderna inte är något man blir glad över… Bogarna ser förvisso fina ut men armbågarna är allt annat än vackra.

Nåja det var väl kanske ingen överraskning men visst är det trist och jobbigt att få det svart på vitt igen. Det är nu det viktiga med en bra veterinär börjar. Tittar man bara på bilderna så skulle man naturligtvis kunna tänka sig att Odden har ett ganska bedrövligt liv, haltandes fram eller något. Fast det är ju då inte med verkligheten överensstämmande. Odden är en aktiv hund som gladeligen är först på de flesta av de normalt 10 km han går varje dag. Han hoppar gärna upp och ner i soffan, vilket han egentligen inte får men ändå högaktningsfullt skiter i… Han springer gärna och leker med både leksaker och sina brorsor och det finns faktiskt inget överhuvudtaget som tyder på att han skulle vilja slippa i från sitt tänkta ”lidande”. Ja och även om jag blir ledsen av att se Oddens bilder och naturligtvis inte var på något strålande humör när jag sett dem så är ju Therese helt med mig, det finns inget som tyder på att Odden skulle må dåligt när man tittar på hans kliniska tillstånd och vad några bilder nu än säger så är det ju faktiskt det kliniska tillståndet som betyder något!

Det är så skönt att ha en veterinär som inte bara tittar på bilder och drar en massa slutsatser utan faktiskt tittar på hela bilden och utgår från hur hunden beter sig och mår 🙂 Det kan så klart låta självklart men eftersom jag vet att så inte är fallet, faktum med att andra veterinärer har tittat på Oddens bilder och haft åsikter om att han borde avlivas (?!) och det alltså utan att ha sett Odden, ja det gör ju att man bli lite fundersam minst sagt…

Naturligtvis så ska inte Odden behöva ha ont och med tanke på att han visar lite stelhet så ska vi göra allt vi kan för att hjälpa honom att få fortsätta må bra! I samråd med Therese så kom vi fram till att vi skulle testa att ge Odden cartrophen injektioner och se om det hjälper honom. Odden har nu fått sina grundsprutor och jag är glad att det verkar som att de har avsedd effekt 🙂 Stelheten är borta på morgonen och jag kan inte heller se någon stelhet även om Odden får gå lite tuffare någon dag och det känns så klart fantastiskt skönt! Odden fick även smärtstillande under ett tag för att dämpa den inflammationen som vi kunde känna att han hade och som grädde på moset har vi även bytt tillskott till honom från Multiflex till Flexadin Advance. Allt detta tillsammans, det är ju lite svårt att veta exakt vad varje sak gör när man ändrar på flera saker samtidigt, gör att vi nu alltså återigen har en helt symtomfri Odden här hemma 😀 Och lugn bara lugn alla oroliga där ute, jag har full koll på karenstider för dessa preparat och kommer så klart att följa reglerna.

När nästa cartrophen injektion ska ges är inte bestämt ännu, vi låter helt enkelt Odden bestämma och ser på honom när det börjar bli dags. Cartrophen kan ge så ofta som en gång i månaden men det ska absolut inte behövas på Odden utan vi räknar med att det ska gå några månader, i bästa fall upp till ett halvår. Tillskottet fortsätter vi så klart med dagligen och den dagen som Odden behöver lite smärtstillande för att må bra så kommer han få det så klart!

Therese sa faktiskt något som jag tycker är väldigt klokt. Det är ett jäkla tjat om att våra djur aldrig får ha ont, men det finns gott om människor som går med kronisk värk men som ändå har en bra livskvalitet! Ja det sticker säkert i ögonen på någon att jag påstår att en hund kan ha ett bra liv trots lite smärta då och då, men som sagt fundera gärna på om någon med lindrig kronsik värk skulle vilja dö så kanske du får lite perspektiv på det hela. Och nej, jag kommer inte låta Odden få ha riktigt ont för att jag inte vill låta honom gå, den dagen vi inte längre kan hålla artrosen stången så kommer han att få somna och slippa i från, men så länge som hela han faktiskt sprutar av livslust så ser jag ingen orsak att inte fortsätta att hjälpa honom få leva livet fullt ut.

I dag var vi på rehab igen och vattentraskade. Vi kommer fortsätta som vi gjort tidigare, ha träffar ca var tredje vecka hos Marie och göra det som för dagen känns bäst på Odden. Vattentraska, vibba, elterapi eller något annat, Oddens kropp får berätta för oss vad den behöver och så utgår vi från det helt enkelt. Jag känner mig helt trygg i att jag dels själv kan Odden som ett rinnande vatten, men även i att jag har det bästa stödet och hjälpen i från Marie och Therese 🙂

Visst hade det varit roligare med en hel hund i stället för en trasig men oavsett så hade jag inte velat byta ut Odden mot någon annan hund i världen. Varje dag vi får med honom är liksom en vitamininjektion, galen och knasig och alldeles underbar som han är ❤

Knasigaste, trasigaste och allra bästaste Odden ❤

Långhelgen som tog slut

Bild

De där lediga dagarna försvann minsann i ett nafs.

I fredags utökade vi flocken tillfälligt då Musse kom hit för att hänga här ett gäng dagar. Han har ju varit här tidigare och brukar ju hänga med våra grabbar då och då när vi är ute med husvagnen så det var inga konstigheter att stoppa in honom i flocken.

I lördags bar det av till Västerås på utställning, utan egen hund dock. I stället fick jag låna Yrsa och springa lite, skoj. Tyvärr inte det resultatet som vi hade hoppats på men det går ju fler tåg. Det där sista certert ramlar nog snart in för henne. Jag passade även på att shoppa lite godis och ben samt en ny fäll till bilen. Testade faktiskt att köpa de så omtalade och omtyckta tuggbenen från Rauh. Svindyra men de ska ju hålla så mycket längre. Har man en bentuggare av rang som Kilo så är det ju en fördel om benen räcker mer än två minuter… Han fick så klart testa när jag kom hem och först var han lite tveksam till om benet var något att ha men sedan knaprade han på i vanlig stil. Tja det håller kanske lite längre det kan jag väl erkänna men så där extremt mycket längre kan jag inte påstå att det var. Nu fick han inte tugga helt färdigt själv utan faktiskt dela med sig till de andra i tur och ordning också.

I söndags var planen att städa. Det behövdes städas både ute och inne efter vintern. Fast så fick jag ett meddelande från Angelica på morgonen där hon undrade om jag inte kunde tänka mig att komma och fota valparna och det är ju inget svårt val att välja mellan städning eller valpfotande.

De växer så det knakar de små liven och söta som socker är de ju så klart som alla valpar.


Fruängens H-kull, ca 4,5 veckor unga.

Jag får väl erkänna att jag inte fick mycket städat på eftermiddagen/kvällen heller….

Måndagen var dagen det skulle ske, nu jäklar skulle det städas. Ja eller så kan man ju ta en lång morgonpromenad i stället 😉 Vi fick med oss kattrackaren ut på promenad vilket inte är ovanligt, han brukar hänga på på morgonrundan på vardagarna. Fast nu var det ju inte vardag så jag tog inte en vanlig kort morgontur utan det blev en 7 km runda. Inte riktigt vad Grå hade tänkt sig tror jag 😉


Grå går också att muta med frolic och få att posera 😉

Nåja sedan blev det faktiskt städat till slut. Bilen städades, altanen städades, köket plockades i ordning och vardagsrummet fick sig en uppfräschning och så dammsugning och skurning av golv. Kände mig ganska duktig faktiskt. Hundarna hade fått tugga lite ben under tiden och så tog vi en runda till i skogen på eftermiddagen och med det var alla fyrbenta nöjda med sin dag. Själv åkte jag en snabbsväng ner till Finspång och handlade lite och hämtade hem en säck med ben till hundarna som Pia sparat åt mig när de slaktade kalv. Nu hade ju hundarna redan fått ben under dagen så de fick nöja sig med att bara sukta lite i säcken när jag kom hem. Vi avslutade dagen med lite grillat.

Så dagen då. Faktiskt så fick jag sovmorgon. Tja eller det var väl kanske en sanning med modifikation eftersom jag var uppe vid halv fem och släppte ut hundarna eftersom jag tyckte att någon väckt mig och varit flåsig. Men ingen av de fyra gjorde något annat än kissade så jag gick och la mig igen och fick ju i alla fall sova till klockan åtta då.

Vi tog en morgonrunda och grå lyste med sin frånvaro i dag 😉 Förmiddagen ägnade jag sedan åt att stå och elda upp de sista nationella proven som var kvar, skönt att det nu är klart! Efter lunchen stoppade jag in hundarna i bilen och åkte till Rödgölen utanför Åby. Jag gillar verkligen det naturreservatet  och efter att ha stått i rök hela förmiddagen kände jag att jag vill andas lite riktig gammelskogsluft. Hundarna var inte svår övertalade och for i väg med svansarna i vädret.


Musse hade tröttnat på att posera här i slutet av promenaden så det fick bli mina vanliga treklöver som ställde upp 😉

På vägen hem började det att regna och under kvällen har det kommit några rejäla störtskurar. Mitt emellan dessa har vi dock lyckats pricka in ett litet spår åt Odden. Odden som skulle testa ett öppenklassprov för någon vecka sedan fick då spåra i 27,5 gradig värme (?) och fick jobba hårdare än han egentligen är tränad för. Så i dag hade jag bett Henrik att lägga ett enkelt spår som bara fick ligga i några timmar, allt för att Odden skulle få bygga lite självförtroende igen. Skoj och plättlätt sa Odden och fixade spårningen fint.

Nöjda hundar ligger nu och sover och det är väl dags för mig att knyta mig snart också. Hade gärna haft lite mer ledigt som vanligt men det är ju två kortveckor nu så jag ska väl klara mig skapligt.

 

Sörmlandsleden, Nävsjön runt

I går tyckte hundarna som vanligt att sovmorgon var helt överskattat och den här gången var det Odden som tyckte att matte borde gå upp redan halv sju… Jaja sova kan man ju göra någon annan gång. Strax efter sju var vi ute i skogen och eftersom vi hade planerat en tur på Sörmlandsleden i dag så hade jag bara tänkt mig en kortare rastrunda. Ute visade det sig dock vara ljuvligt skönt så i stället för en tur på en kvart blev det en sväng på trekvart.

Tillbaka hemma hann jag fixa lite med tvätt och disk och sedan fixa till dagens matsäck. Hundarna hade full koll på att något trevligt var på gång och barrikaderade sig i bussen, att åka utan dem var uppenbarligen inte ett alternativ!

Vid nio kom Lisbeth och lämnade Lallan hos Henrik, gammal dam orkar inte längre gå på några långa turer så Lallan fick helt enkelt hänga med sin extra husse och sköta vedmaskinen 😉

Lisbeth, jag och hundarna rullade däremot i väg mot Norrköping där vi mötte upp Marie och Unix också och sedan bar det av mot Nävsjön. Nävsjön ligger utanför Nävekvarn och är en ädelfisksjö. Jag har länge tänkt att jag skulle åka dit och vandra leden runt sjön men inte kommit till skott, men nu var det alltså dags. På små och krokiga vägar tog vi oss sakta, fast frågar ni Marie åkte jag tydligen jättefort 😉 , fram till målet. Vid parkeringen vidare det sig vara nästan fullt, vi hade helt klart kommit till ett populärt ställe!

Ska jag vara ärlig så är ju inte fullpackade ställen det bästa jag vet när man ska ut och vandra, det är ju själva naturupplevelsen som man är ute efter, lugnet och stillheten. Men trots att det var gott om folk kring parkeringen så behövde vi inte trängas ute på leden. Visst mötte vi folk men de flesta är trevliga och hälsar glatt och går sedan vidare åt sitt håll.

Leden runt Nävsjön är ca 8 km och leden är trevligt iordninggjord och lika välmarkerad som alla leder vid Sörmalandsleden som jag nu testat. Mestadels går leden bredvid eller i närheten av sjön och man går genom både trevlig storskog och på spångar utmed myrmark.


Här har vi precis knallat in i skogen och passerar genom ett litet naturreservat.


Små blötmarker ska passerats men eftersom leden är spångad är det inget problem.


Leden går som sagt runt sjön och man går nära sjön på många ställen. Odden funderar på varför kanadagässen inte vill hälsa…


Ganska varmt så hundarna passade på att bada så fort tillfälle bjöds. Kilo ser ut att njuta 🙂

Grabbarna och mitt sällskap i dag, Marie, Lisbeth och Unix 🙂


Även om vi gick på Sörmlandsleden så går man till viss del i Östergötland, skönt att komma hem 😉


På spång genom skvattram, jag älskar det, det är så vansinnigt vackert.


Mina pälsklingar med Nävsjön bakom sig.


Strålande väder fick vi njuta av, tur dock att det inte var allt för varmt i luften utan att det blev ganska härligt vandringsväder.


Uppe på utsiktsberget finns det en gästbok att skriva in sig i, det gjorde vi så klart.


Puh, bäst att svalka sig lite i värmen tycker Frisken.


Sista biten tillbaka mot parkeringen gick precis bredvid sjön och utmed sjökanten satt det folk nästan överallt. Det är tydligen populärt att fiska.


På ett ställe fick hundarna bekanta sig med en av de stora regnbågsfirrarna. Ganska äckligt tycke de allihop. 


Tillbaka vid parkeringen och Lisbeth kollar vart vi faktiskt har gått.

En alldeles vansinnigt trevlig tur som jag gärna återkommer till känner jag.

Hundarna var nöjda med sin dag i går och när de sedan fick varsitt märgben att gnaga på dessutom så tror jag bestämt att de ansåg att dagen var fulländad. Själv fick jag inte så mycket gjort men det blev en tur ner till Finspång för att handla lite och så fixade vi till en lyxig middag med hjortfilé, mums.

I dag har vi haft en hemma dag. Promenader så klart för hundarna del och sedan har jag släpat fram slang och badat alla tre grabbarna. Jag trodde kanske att det skulle yra ganska mycket folk päls men det verkar inte som att någon av hundarna har tänkt sig att börja fälla riktigt än. Skönt att ha tre nybadade nu i alla fall och det utan att helt förstöra ryggen, det är så skönt att kunna göra det ute.

Annars har jag fått till tre odlingslådor i dag också så i veckan ska jag köpa hem lite fröer så att vi förhoppningsvis kan få lite grönsaker i sommar 🙂 Synd att helgen snart är över, hade inte haft något emot att ha ledigt några fler dagar 😉 Nåja nästa helg är ju långhelg och det blir både hundutställning och husvagnspremiär, något att se fram emot med andra ord!

Paddla, plåtis, preikestolen och andra önskemål inför sommaren

Nu när våren kom i en jäkla fart börjar tankarna inför sommaren också dyka upp i huvudet på mig.

Som vanligt snurra mitt huvud i väg på nya äventyr direkt och det finns en del saker jag önskar att man hade både råd och tid med. En sak som jag plötsligt fick för mig härom dagen när vi pratade på jobbet var att jag vill testa att ut och paddla med, till att börja med i alla fall, någon av hundarna. Ja alltså jag tänkte väl att Henrik ska med också. Jag har visserligen inte helt klart för mig hur det ska gå till men tänker att det väl måste gå?

Vi har ju kanotuthyrning på nära avstånd och sjöar i Finspång finns det ju oerhört gott om så nog skulle väl en liten paddlingsdag kunna fixas till tycker jag. Jag ser framför mig hur man lättsamt paddlar fram med en nyfiken hund som ligger och spanar. Stannar för att gå i land och käka lunch vid något mysigt ställe och låter hunden få rasta av sig för att sedan sakta paddla tillbaka. Jag inser ju så klart att den där lugna rofyllda bilden jag har i huvudet tämligen raskt kan ändras till fullständigt kaos eftersom ingen av våra nuvarande hundar har varit ombord på någon båt mindre än typ finlandsfärjorna och en kanot nog får räknas som en aning mer vinglig 😉 Men i alla fall. Någon som har paddlat med hund och framför allt med hund i storleksklassen av en berner? Berätta gärna om vad som var bra/dåligt med det.

En något mer stadig plan inför sommaren är att åka till Norge igen. I år är det Preikestolen och Kjeragbolten som jag släpar med mig Hanna till 😉 Ja för har vi nu betat av Trolltunga och Besseggen ska vi så klart även uppleva dessa två också! Jag har dock lovat Hanna att hon ska slippa tält så jag måste väl börja leta efter någon hytta i Stavanger området att boka in oss i förstår jag. Eller ska jag vara helt ärlig så vill jag ju ha en husbil… Alltså det är många annonser som jag kikat på vid det här laget. Det var ju bara det där med att en husbil kostar en hel del då…

Jag är sjukt sugen på en plåtis, eftersom jag då själv kan köra den och den även skulle funka utmärkt att åka i väg i själv. Problem ett är att plåtisarna som finns är helt hutlöst dyra?? En ny för upp mot miljonen, nä tack liksom. Några begagnade verkar vara oerhört svårt att få tag i dessutom Andra problemet är ju att jag så klart vill ha en lösning för mina tre lurviga vänner. I går fick jag en lysande idé om hur jag skulle vilja ha just min plåtis, men jag får ju erkänna att jag inte ens skulle kunna börja bygga den själv. Kan man kanske tvinga svärfar att bygga en plåtis till sig?? 😉

Annars blir det så klart en tripp till Böda som vanligt, för första gången någonsin har jag bokat en plats där. Det var nog både första och sista gången dock för knappt hade jag väl hunnit trycka på boka knappen innan Böda gick ut med en kampanj… Suck liksom.

Byske är också bokat, eller ja jag har ju inte bokat något men Lisa har. Det blir dock bara en tur upp och ner som ”vanligt” i år.  Sen har vi två gemensamma veckor till Henrik och jag där i slutet av augusti, vi får väl se vad vi ska hitta på då? Min sista semestervecka funderar jag på att vandra lite. September är ju min favorit månad att vandra i så det verkar dumt att inte göra det när man ändå är ledig.

Ja fullt med planer som sagt och vilken tur att jag i år får 6 extra semesterdagar att förfoga över, det gör ju det hela betydligt enklare 🙂


Ge mig liksom!!

Viltspårande och Sörmlandsleden etapp 32:1

Ingen sovmorgon här inte när spårning står på agendan. Kvart i sju i morse rullade bussen i väg med mig och hundarna. Kilo som brukar få stanna hemma fick hänga med i dag då Henrik skulle på auktion och jag ändå hade tänkt testa en ny liten vandringsled efteråt.

Frisken var först ut även denna dag och hade spår nr 7. Håkan följde med oss på det och Frisken tuffade raskt i väg. I första vinkeln fick han dock lite problem och fick jobba rätt länge för att ta sig rätt. Strax efteråt valde han att följa ett färskt spår av något vilt och jag fick faktiskt säga åt honom att han skulle sluta och följa ”vårt” spår i stället. Resten av spåret fixade han sedan fint. Återgången var faktiskt riktigt bra av honom att lösa! I dag märktes det dock att spåret både hade legat längre tid än Frisken är riktigt van vid och att det var lite längre, för Frisken tyckte att det var lite jobbigt att lösa det här. Men han jobbar riktigt fint i spåret och frågar inte längre om hjälp från mig utan jobbar på bra själv 🙂

Sen blev det rastning av hundar och Kilo var så klart jättenyfiken eftersom han inte varit med på något år. Varje spårslut och spårstart som vi passerade markerade han för mig och såg ut att undra om han möjligen skulle få sticka i väg på det? Det fick han så klart inte. När hundarna fått hoppa in i bilen igen och jag gick för att ta en frukostmacka visade det sig dock att det blivit lite galet på ett av spåren. Spår 1 hade gåtts ut den första biten med en grisklöv och sedan hade spårläggaren kommit på att det var helt fel spår han var på så han hade vänt och då mött de som skulle gå ut spåret. Spåret var utblodat men inte längre lämpligt att gå för en nybörjarhund så även om Kilo inte är med på kursen så blev det nu ett spår även till honom i dag 🙂 Han fick dock vänta för först var det Oddens tur att få gå sitt spår.

I dag var det spår 9 som Odden skulle gå, ett ganska långt spår. Vi fick med oss Evelin som jag ju har tänkt ska döma Odden framöver på ett öppenklasspår. Evelin hade också med sig pistol för att vi skulle öva på skottet då Odden ju brukar bli lite tjurig när någon skjuter 😉 Odden jobbade på fint som vanligt, fick jobba på ordentligt i återgången och tyckte att det var ganska besvärligt att det skulle vara så blött på sina ställen så att han var tvungen att blöta ner sina tassar 😉 Vid skottet tittade han till men tog sedan upp spårandet igen med en tjurig blick på Evelin när han passerade. Ja jag hoppas som sagt att Evelin nu på vårkanten har möjlighet att döma något öppenklasspår åt oss, tanken är så klart att Odden ska fixa ett championat.

Jag hängde sedan på en jättefin labbe på spår 4 innan det var dags att då gå ner till spår 1 och låta Kilo testa. Jag kommer faktiskt inte ihåg när Kilo spårade sist men det var ett bra tag sedan. Spår 1 ligger en bra bit bort från parkeringen och grillplatsen men man avslutar vid bilarna så det var bara att knalla ner med en förväntansfull Kilo. Att Kilo kom ihåg vad som gällde när selen kom på var det ingen tvekan om och han spårade glatt iväg. Vid första vinkeln snurrade han dock till det ordentligt och den ligger mitt i en bäck så jag hann bli ganska blöt innan han hade rett ut det hela och var på rätt spår igen. Kilo hade ytterligare något tapp en bit upp för backen och han går liksom ut så långt innan han kommer på att han faktisk inte längre är på spåret. Då blir det så klart svårare att jobba sig tillbaka men ger man honom bara tid så fixar han det. En mycket nöjd Kilo hittade sedan klöven och var mycket mallig över att få bära den tillbaka till grillplatsen.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, det är förbaskat skojigt att spåra med hundarna och då främst Odden som är oerhört rolig att spåra med. Önskar vi kunde spåra typ varje dag!

På vägen mot vår lilla planerade vandring i dag så blev det ett stopp hos Friskens uppfödare för att lite snabbt fota av H-kullen. Söta små marsvins om om några veckor kommer att vara alldeles bedårande 🙂

Ett snabbt stopp på affären efter det och sedan styrde jag bussen norrut och hamnade i Stavsjö. Därifrån utgår nämligen Sörmlandsleden etapp 32:1 som är en rundslinga runt en sjö på dryga 4,5 km. När jag såg den häromdagen på Sörmlandsledens hemsida så insåg jag att det skulle kunna vara en bra runda att lägga en sennenträff vid så nu åkte vi alltså och kollade.

Man utgår från parkeringen vid värdshuset och går ca 300 meter utmed villor. Sedan valde vi att ta leden åt höger och gick runt sjön motsols. Som vanligt var leden ordentligt utmärkt och det var ingen risk att gå fel. På många sätt liknande den här slingan vår egen slinga runt Lillskiren här hemma och den gillar jag ju så det även denna runda får med beröm godkänt!


Leden gick i stort sätt hela tiden runt denna sjö som heter Skiren. Lite skojigt eftersom vår sjö heter Lillskiren.


Som vanligt utmärkt uppmärkt led när man vandrar på Sörmlandsleden!


Som sagt, leden går nästan uteslutande precis utmed sjökanten, mycket trevligt!

Det blev en alldeles lagom runda för mig och hundarna och den tog strax över en timme att knalla. Här kommer vi nog att lägga en sennenträff på höstkanten, det är ju liksom trevligt att sprida ut platserna man träffas på lite.

Nöjda och glada rullade vi så hemåt och var hemma vid halv sextiden. Hundarna sov som små utslagna änglar där bak och när vi kom hem slängde de sig genast ner på altanplattorna och somnade sött igen. Med undantag för att de fick komma in och äta lite kvällsmat strax efteråt så har de fortsatta att sova och lär så fortsätta att göra resten av kvällen.

I morgon blir det lite mer friluftsliv då vi ska ta en tur till Skönnarboleden igen 🙂

Gott och blandat över påsken

I fredags tog vi en tur söderut och hamnade i Kristdala hos Niina och Tobbe. Här fick vi mysa med Kilos lilla prinsessa i några timmar och även med hennes kompisar i en annan kull så klart.

”Lilla” sessan visade sig vare en rejälbit och såg mer eller mindre leveransklar ut trots att hon bara var dryga 6 veckor. Söt som socker så klart och tämligen lik pappa Kilo ❤

Ett litet hjärtegryn

Det är skoj att få följa ”barnbarnen” så klart och det ser väl ut som att lilla sessan, som ska heta Freja i någon form av stavning, kommer stanna hos mamma Winnie och uppfödaren. Det vore så klart extra skoj eftersom jag då får möjlighet att träffa henne.


Tillsammans med mamma Winnie.

Resten av påsken var ganska lugn. En del plock här hemma, en massa tvätt, bortplockande av det som tinar fram nu när snön försvinner, sköna skogspromenader och så lite gott käk på kvällarna tillsammans med svärföräldrar och Henriks syskon med tillhörande familj.

På måndagen var det dock dags att ställa klockan då det stod spår på agendan. Kilo så klart oerhört besviken på att inte få hänga med och Odden och Frisken var taggade. Det var första gången som Frisken skulle testa ett dygnspår och han fick gå ut direkt när vi hade haft samling. Vickan hängde med bakom och Frisken visade att han var sugen på att spåra när vi knallade i väg bort till spårstarten. Jag trodde att han skulle tycka att det kanske var lite svårt när spåren nu legat betydligt längre tid än han varit van vid men nä, Frisken tuffade på i ett högre tempo än vanligt? Ja det är ju också en variant så klart… En förvånad matte såg honom lösa allt som kom i hans väg på ett bra sätt och konstaterade efteråt att det kanske är dags att jag börjar lita på Frisken som spårhund!

Hundarna fick sedan en liten rastning, Odden var mer än lovligt taggad eftersom han fått se lillebror komma tillbaka med klöv 😉 Grabbarna fick sedan vila i bilen medan jag hängde på bakom ett annat ekipage innan det sedan efter en kort fika var dags att åka bort till Oddens spår. Frisken protesterade högljutt när i gav oss av och fortsatte under hela tiden vi var borta?!

Odden skiter dock i att lillebror sitter och skäller, han tuffar på i spåret precis som vanligt. Denna gång hade vi med oss en kille som var på spårcirkeln för första gången och jag försökte visa lite angående snislar och liknande under tiden. Odden hade spår 15 denna dag och den går över riktig sumpmark på ett ställe. Nu var det ju fruset så vi kunde ta oss över ganska torrskodda, men fokus blev att hålla kolla på vart man satte fötterna i stället för vad Odden gjorde… När jag tittade upp så ser jag att det sitter snitsel som markerar en vinkel och är helt säker på att spåret ska gå åt höger. Odden däremot har tagit av vänster och jag ser att han markerar ett hyfsat färskt spår av något hjortdjur. Jag tror med andra ord att han är fel ute och säger åt honom att sluta kolla på det störande spåret och i stället följa det som vi ju är där för. Odden blänger lite på mig men kommer snällt tillbaka mot mig och med en blick över axeln på mig så går han återigen åt vänster?? Ja så tittar jag upp lite och inser att jo, spåret går ju faktiskt där där Odden går, dahh liksom. Jag vet verkligen inte varför jag inte litade på Odden, han går ju typ aldrig fel?!? Korkad matte!

Efter Oddens spår fick jag hänga med bakom ytterligare en hund innan spårdagen var slut. Jag pratade lite med Evelin om att jag gärna vill testa lite skott i spåret inför kommande prov både för Oddens och Friskens del. Ingen av dem brukar visa något vid skott men Odden tenderar att tjura i hop lite på skytten då han tycker att det är ett jäkla sätt att stå där och försöka skrämmas med höga ljud. Ja han heter som sagt Odd… Frisken har vad jag kan komma på aldrig hört skott på så nära håll så han behöver vi ju vänja in så att han inte lägger sig till med några rädslor.

På vägen hem från spårträffen så konstaterade jag som vanligt att det är oerhört välorganiserat eftersom klockan inte alls var mycket och jag redan var på väg hem. När jag skulle åka ut på E22:an grusades dock mina planer på en lugn eftermiddag hemma då bussen skar ihop och inte längre ville köra mig. Klart obra att stå med nosen på bussen halvvägs ut på e22:a i påsktrafiken men jag lyckades i alla fall rulla den bakåt så att vi stod precis vid stopplinjen och därmed utom direkt risk för att bli påkörda. Jag ringde så klart Henrik som fick släppa det han hade för händerna och åka mot Fängebo för att hämta upp mig och grabbarna.

Usch vad tråkigt det är med bilar som inte går som de ska. Henrik och jag puttade bort bussen till i en närliggande grusplan och lämnade den där, den är för stor att ta på bilkärran och att bogsera den i 7 mil i påsktrafiken är ju inte heller något att föredra… Ja så hem kom vi ju om än ganska mycket senare än jag trott. Henrik fick sedan låna en lastbil senare på dagen och åka tillbaka och hämta hem bussen. Tursamt nog har det visat sig vara en ganska billig sak att åtgärda så kommer bara delarna hem som de ska så är nog bussen snart på rull igen 🙂

Behandling

I dag var det dags för vår nya champion att få lite extra särbehandling 😉

För ungefär en månad sedan fick ju Kilo behandling av både kiropraktor och av Marie på samma dag eftersom han haft bekymmer med höftböjarna. Efter det har Kilo inte längre visat något besvär men för en dryg vecka sedan hörde jag återigen ett pip när han vände sig snävt och förstod så klart att problemet hade kommit tillbaka, eller snarare inte hade läkt ut ännu.

Så Kilo fick en tid hos Marie för att sätta el. Elen har ju haft gott resultat på honom och är djupgående. Snällaste Marie fixade dessutom en tid som egentligen inte fanns åt Kilo eftersom vi inte ville vänta för länge med att sätta in behandlingen, det är service det!

Kilo var en aning speedad inne på rehab och snokade igenom mattor och golv som en liten gris… Att ligga still och njuta av behandlingen var inte riktigt det som stod på hans agenda kan man väl säga. Nu fick han ju finna sig i det oavsett vad han själv nu hade för planer och förhoppningsvis så har han nu fått en ny skjuts mot mjuka och trevliga muskler. Matte har fått order om att stretcha ut musklerna kring höftböjarna och så klart fortsätta att behandla med novafonen hemma.

En sur Kilo fick sedan finna sig i att stanna hemma på kvällspromenaden eftersom han ska ta det lite lugnt några dagar igen. Odden och Frisken skuttade däremot glatt ut efter att ha varit i hundgården den tiden som Kilo och jag var i väg. Vi hann ta en runda innan det blev helt kolsvart ute men det var på håret. I helgen ändrar vi ju till sommartid och även om jag tycker att det är ett jäkla skräp att flytta klockan fram och tillbaka i tid och otid så är jag glad över att det på söndag kommer att vara ljust ute enda till halv åtta 🙂


Nu är det bara 10 dagar kvar tills vi ska hälsa på den här lilla sessan. Tror bestämt att hon är rätt lik pappa KG. Foto: Niina Nordlund

 

SE UCH :)

Ja men det blev ju en alldeles lysande dag i går, både resultat och vädermässigt 🙂

Pigg var jag inte när det var dags att gå upp men upp kom jag och hundarna fick vara ute medan jag fixade till deras frukost och tog en dusch. Alla hundarna åt utan att bråka, ja alltså med det menar jag att även Odden åt 😉 Hundarna fick vara ute en stund till efter frukosten medan jag packade det sista och sedan prick 5:45 enligt plan rullade vi i väg Kilo, Odden och jag. Frisken var så klart inte alls nöjd med att bli lämnad men fick ju en heldag själv med hussen så det gick ingen nöd på honom.

Vi hämtade upp Anne och Mini i Finspång och sedan Lisbeth innan i Norrköping och kunde sedan köra mot Sala i lugn och ro. Det var faktiskt rätt halt på en del ställen men vi hade som sagt gott om tid så vi var framme redan vid halv nio, dvs en timme innan det skulle börja.

Som vanligt trevligt att träffa härliga sennenmänniskor och vackra hundar och så blev klockan dags att börja. Mini var ju först ut och hon skötte sig ju med den äran, blev bästa baby tik, sedan BIR baby och slutade till slut som andra bästa Berner valp 🙂 Vilken debut!


Tjofselinas UK Julie, aka Mini, på dagen fyra månader och gjorde en fin, fin debut i vänstervarandets konst 🙂

Själv undrade jag lite varför i hela friden jag hade anmält två hundar för? Nu skötte sig väl både Kilo och Odden helt okej men det blir ju lite trixigare med fler hundar så klart. Kilo var ju alla fall utleasad till Lisa och efter ett tag var det ju då dags för grabbana att gå innanför ringbanden och ställa upp i öppenklassen. Kilo skötte sig fint med Lisa och fick excellent och sedan var det dags för Odden. Odden gillar inte att man plockar med benen, han blir liksom som en ostbåge hela han och ser dessutom till att genast flytta tillbaka benet jag precis flyttat eller flytta ett annat ben… Vi har faktiskt tränat det här senaste tiden men att säga att vi gjort framsteg vore att ta i 😉 Så döm av min förvåning när han utan att konstra låter mig göra typ vad jag vill med hans ben när vi är i ringen?! Alltså den där hunden är precis vad han heter, annorlunda! Pigg som tusan var han också och ville gärna galoppera fram.. Nåja hur som helst så fick även Odden excellent 🙂

Till konkurrensen visade det sig att det bara var tre av nio som fått excellent och då var två av dessa mina 🙂 Det blev en del springande men till slut blev det Kilo som vann och Odden som god tvåa. Haha det hade jag verkligen inte räknat med men det var ju jäkligt skoj så klart. Kilo fick även ck men fru domare tyckte att Odden behövde bli stabilare fram och lät honom vara utan ck. Tja de har hon ju helt rätt i så jag kan inte säga något om det 😉

Det blev sedan snabba bud, lämna över Kilo och Odden till snälla vänner utanför ringen och så in med Jackpot och Yamas i championklassen. Yamasen lät hälsa att mina halvtorkade leverpastejbitar var smaskens och sprang på fint. Så fint att han placerade sig som två bakom pappa Jackpot. Ja och båda grabbarna fick ck så klart så då var det ju tre grabbar med ck på två handler, det går inte. Tursamt då att Emma var med denna dag och faktiskt fick jobba lite med sin grabb Yamas 😉 Själv tog jag Jackpot och Lisa fick fortsätta med Kilogrammet.

Till bästa hane, och bästa tik som gick innan, hade man gjort ringen dubbelt så stor. Jag gillar det men att springa i ridhuset är rätt tungt och det blev mycket springande, flås, flås 😉 Dessutom är ju Potten av det välgående slaget så det gäller liksom att hänga med. Ganska snabbt tackade domaren av hundar så att bara de fyra som skulle placera sig var kvar. Trevligt att alla tre pojkarna som vi har i ”familjen” var kvar.  Så sprang vi vidare och Yamasen blev nr 4 och ett varv senare så pekade domaren in juniorhanen på tredjeplats och då var det ju klart, ja att Kilo fick cert alltså 🙂 Att Jackpot vann var knappast förvånande för någon, men jag var så klart betydligt gladare över att Kilo nu stod som tvåa och med det tog certet och därmed fixade sitt championat! 😀


Han ser ju faktiskt lite mallig ut här KG 😉 Foto AnnCatrin Uppfeldt

Och det bästa med det är inte att Kilo nu är champion utan att han genom sin championattitel nu ska gå i en annan klass 😉 Jag har ju liksom tänkt att anmäla alla tre grabbar till Degerfors och det är ju klart besvärligt med tre hundar i samma klass, nu löste det sig fint genom att det bara blir två 🙂

Något annat skojigt är att jag i flera år sagt att Kilo kommer följa i sin farbror Max fotspår. De är lite sena grabbar som blommar sent. Det skojiga i kråksången är att Maxen tog sitt championat på en special, precis som nu Kilo, och det för samma domare som nu Kilo tog sitt championat för. Ja Yvonne Brink får helt klart tummen upp för att hon gillar mina grabbar 😉

Resultaten i Sala blev så här:

Bästa hanklassen:

  1. Benerdalens Jackpot
  2. Bernerdalens Kilo, cert och championat
  3. Maroussia Welcome To The Jungle, r-cert
  4. Kronblommas Yamas


Jackepotten ❤ Fast att han inte är min hund på pappret så vill jag nog påstå att han är lite min hund ändå, Potten älskar sin Lina och om inte annat så älskar han grisöronen som jag levererar 😉 Den här gången slutade han som BIS-1, igen.


LP I, LP II, SE UCH Bernerdalens Kilo, flott värre 🙂 Fast till vardags är han ju KG, samma kvittrande knasboll som alltid 😉

Bästa tikklassen:

  1. Kronblommas Rosalinda
  2. Kronblommas Yrsa, cert
  3. Doremis Yoshi Quott
  4. Michikos Emiko

Kronblommas Rosalinda, hon och Potten har ju stått BIR och BIM rätt många gånger nu!


Yrsapyrsa 🙂 Nu är det bara ett cert kvar så kan även hon kvittera ut sitt championat och så har hon ju ett vilande cert från Danmark också!

Ja det här var ju faktiskt sista gången som klubben arrangerade utställning i Sala och detta  ridhus. En epok går i graven liksom. Men det ska faktiskt bli väldigt skönt att slippa vara i det skitiga ridhuset.

När utställningen var över så fotade jag lite och sedan var klockan plötsligt massor. Egentligen skulle vi vara med på årsmötet men med valp i bilen så gjorde vi ett lappkast och bestämde oss för att åka hemåt istället. Vi tackade helt enkelt Sala för alla år vi varit där och rullade i väg, med de bästa hundarna i världen bak i bilen så klart 🙂

Glädje
Och som vanligt, delad glädje är dubbel glädje 🙂 Här var det två glada hundar också så det blir fyrdubbelglädje det! Foto AnnCatrin Uppfeldt

Tiden går

Tiden rusar i väg och vi är halvvägs in i mars. Fast tittar man ut kan man mer tro att det fortfarande är januari eller nått. Snön verkar inte ha några planer på att försvinna och jag som vill börja spåra tjurar lite över det. Alltså egentligen gillar jag snö, det är rent och fint och mysigt, men som sagt nu vill jag faktiskt ha vår och kunna dra igång spårandet igen. Och vandrandet. Visst kan man vandra även i snö men det är vääääldigt mycket jobbigare.

Spårandet är i alla fall på planeringsstadiet nu. Vi har haft upptakt i spårcirkeln och vi har fått våra datum. Första gången för oss är den 24:e, men just nu känns det inte troligt att vi kommer kunna starta då för även om det just i dag är någon grad plus och snön sjunker i hop så ska det ju bli rejält kallt om någon dag igen och kylan ska enligt prognos vara kvar någon vecka.

Frisken håller sig sysselsatt även utan spår då han går noseworkkurs. Det är skojigt som tusan, men svårt. Hemma kör jag både Odden och Frisken när vi tränat och Odden är betydligt tydligare i sina markeringar. Båda hundarna verkar tycka att behållarsök är rätt tråkigt medan fordonssök är jätteskoj? Friskens kurs nu är inriktat på just behållarsök och inomhussök så jag hoppas att vi kan hitta lite knappar att trycka på för att få upp intresset även för dessa typer av sök.

Annars går det åt en jäkla massa tid till Jubileumsboken. Det ska korras och det ska fixas med beställningar. Den som tror att boken gör sig själv eller för den delen säljer sig själv tror gräsligt fel! Nu ser jag dock ljuset i tunneln då boken ska skickas på tryck i början av april och sista dag att beställa den är den sista mars.

Till helgen är det rasspecial i Sala. Inte för att jag ser fram emot att vistas i det allt annat än mysiga ridhuset men skoj ska det bli. Kilo och Odden är anmälda. Frisken som ju fyllde två år för en dryg vecka sedan får hålla sig hemma med hussen. Han behöver inte slåss med de stora pojkarna i öppenklassen redan nu tänkte jag. Odden är dock allt annat än medgörlig när det kommer till att låta matte flytta på hans ben så det här med utställning kan ju bli spännande… Anne som ska ha med sig Mini på hennes första utställning, på dagen 4 månader, skrattade och sa att hon skulle skämma ut sig Mini inte ville stå still. Jag kontrade med att en 4 månaders får bete sig, en 3½ åring däremot kan man väl ha lite högre krav på 😛


Frisken på sin tvåårs dag, stor kille nu minsann

Något som jag ser fram emot är att vi ska åka och titta på Kilos lilla prinsessa i påsk, mysigt värre 🙂 Dessutom så även om snön ännu ligger kvar så börjar husvagnssässongen att närma sig och semestrar och annat skoj. En tid av planering alltså och jag gillar ju att fundera på allt skoj man kan hitta på 🙂

Som ny igen

I dag har Kilo fått sig en ordentlig genomgång hos både kiropraktor och hos fysioterapeut. Kilo har ett tag nu haft lite bekymmer kring höftböjaren, inget jätteallvarligt, han har varit med på promenader och även utställning utan bekymmer men jag har sett att han varit lite kort i steget bak och dessutom inte velat svänga lika snävt åt vänster som åt höger och valt att kolla upp det.

I oktober vet jag att Kilo gjorde en rejäl vurpa då han halkade på såpahalt längre gräs och snurrade runt ett par varv innan han fick stopp på sig själv. Efter det var han lite öm i några dagar men sedan syntes inget. Runt jul upptäckte jag som sagt att han var kortare i steget och Kilo fick efter My Dog hänga med till Marie där vi satte el på honom vilket gjorde en ganska stor skillnad. Helt bra blev han dock inte så i dag hade jag bokat stora artilleriet  med både kiropraktor och Marie alltså.

Eva började som vanligt med att titta på Kilo i rörelse ute, både på rakt spår och på böjt spår. Sen gick vi in och Kilo blev genomgången från nos till svans. Inget stort hittades men små låsningar vid bäcken och övergången bäcken/svans behandlades, dessutom tyckte Eva att Kilo var lite stum i höger triceps samt att han reagerade lite på vänster handled så där behandlade hon också med laser samt genom att skaka och böja handleden.

Därefter gick vi in till Marie. Marie fick veta vad Eva hade hittat och behandlat och sedan blötte vi ner Kilo för att kunna sätta el. Vid det här laget tyckte Kilo att det kunde vara nog med att ligga still och sköta sig och var som en mask att hantera… Nåja han vet att när matte använder ett visst tonläge är det bäst att skärpa sig men kvittra och pipa kan man alltid göra även när man ligger still…


Normalt brukar hundarna ligga och sova medan elen verkar men i dag var det tydligen inte aktuellt enligt Kilo.

Nu hoppas jag att dessa behandlingar plus att det nu blir några efterföljande lugna dagar för Kilos del gör att vi får ordning på detta och att han nu är som ny igen 🙂

Annars är väl dagens glädjeämne att Kilo i dag blev pappa igen. En tjej låg inne i mamma Winnies mage och gömde sig och i dag kom hon alltså ut. Jag är glad att det blev en tik åt Niina men det är ju synd att det bara var en valp där i magen även om vi ju misstänkt att det skulle vara så. Jag hoppas att vi få se prinsessan om ett gäng veckor 🙂

Under kvällen har jag sedan varit på avelsregionsmöte. Tyvärr dålig uppslutning och det är ju trist men vi som var där pratade ju på ändå.

Sennenträff i Vallaskogen

I dag var det dags för sennenträff igen. Fast dagen började ju så klart med att titta på OS och herrarnas skiathlon. Ja det var ju visserligen spännande men så mycket svenskt att heja på fanns det ju kanske inte… Sen var det bara att sätta fart och börjar fixa lite matsäck till dagens träff. Ja och väcka Henrik 😉

Hundarna förstod att något var på gång när ryggsäcken åkte fram och trampade otåligt runt tills de fick hoppa in i bilen. Där ligger de lugna och stilla eftersom de känner sig säkra på att få hänga med 😉

Vid tjugo i elva var vi på plats vid parkeringen och det var ett gäng som kommit dit före oss till och med. När klockan var 11 så hade 16 hundar samlats och vi kunde ge oss av. Tursamt nog så kunde Christin och Lina guida oss runt på en trevlig tur. Vi började med att gå i Vallaskogen i lite kringelkrokar. När vi varit ute i kanske 40 minuter passerade vi en grillplats så då beordrade jag halt och det blev fika 😉 Vi fortsatte sedan genom skogen tills vi kom ut mot nybyggda Vallastaden, då sadlade vi om och det blev lite stadspromenad i stället. Mina hundar som inte är vana vid att gå långa promenader i koppel undrade nog lite vad tusan det där snöret skulle hindra dem från att härja fritt men de skötte sig ändå helt okej. Efter dryga två timmar var vi tillbaka vid parkeringen igen och efter lite prat så vinkade alla hej då och rullade i väg.


Marie och Henrik i Valla skogen. Henrik ser väl ut att ha lite si så där ordning på Kilo 😉


Fika är så klart viktigt så det ägnade vi oss också åt.


Gruppbild på alla 16 deltagande vovvar, 15 Berner och en springer.


Ja och så en tur i nybyggda Vallastaden som avslutning.

Efteråt åkte vi förbi Media Markt och inhandlade en ny mus till min dator eftersom den gamla har ballat ut helt. Ett stopp på XXL blev det också för att inhandla nya sittunderlag eftersom de tre vi har verkar ha gått upp i rök? Det blev även ett par nya långkalsonger åt mig, Devold i merinoull för trevliga 250 kr 🙂

Här hemma har det sedan varit ganska slappt. Hundarna har varit nöjda med dagen och mest legat och sovit. Nu laddar vi om för en ny vecka och hoppas att den innehåller en massa skojiga saker och gärna ett gäng med härliga OS tävlingar 🙂

Älvarumsleden på Omberg

Okej det är ju nästan pinsamt men här händer det verkligen inte mycket. Det är ju dock inte detsamma som att det inte händer något i det verkliga livet 😉

Men jag orkar nog inte rabbla allt som hänt under mer än en månad utan jag tänkte i stället att det ska bli en liten beskrivning av min senaste söndag. Då hade jag nämligen så mycket kli i vandringsbenen att jag bara var tvungen att ge mig ut på en liten tur. Att det kommit en massa snö orkade jag inte bry mig om, vill man vandra så ska man vandra!

Jag var sugen på att testa något nytt så jag hade sett ut en led på Omberg sedan några veckor tillbaka. Älvarumsleden står beskriven som 7,5 km lång och lite lagom kuperad, den fick det bli. Hundarna var eld och lågor när de såg att ryggsäcken packades och hoppade glatt in i bilen. Att vägen inte var något vidare plogad var väl kanske en fingervisning om att det skulle kunna bli en rätt tung dag men som sagt, kliet i benen var starkare än förnuftet 😉

Vi tog oss i alla fall till Omberg utan några bekymmer om än lite långsammare än normalt och väl på plats vid parkeringen så var det dags att ta tag i den svåra delen av att vandra på led, nämligen att hitta vart den startar? 😉 Det är väl märkligt att det ska vara så knepigt i bland? Nåja efter lite spanande så hittade vi till slut rätt färg på markeringarna och kunde ge oss av. Efter bara ca 300 m så vek vi in i skogen och här låg snön djup och leden gick rakt uppför berget, ja ja jag frös ju lite så det var lika bra att trampa på och få upp flåset.

Jag valde att gå leden medsols och det var nog både bra och dåligt. Bra för att den jobbigaste delen då hamnade i början när vi var pigga, dåligt då det var brant nedför och när man trampar runt i mellan 30-50 cm snö i brant lutning utan att se underlaget kan det hända spännande saker 😉

Vi klarade oss i alla fall bra, eller ja, hundarna var det väl aldrig någon fara för, jag däremot var nära att gå omkull ett gäng gånger men klarade mig, jag tackar en massa aspsly och granar för det!


På väg i snön och även om det inte syns på bilden så bär det strax av brant uppför.


Efter ca 1,5 km kom vi fram till en utsiktsplats och kunde spana ut över Vättern.

Från parkeringen till vindskyddet dryga 3 km därifrån var leden rejält kuperad. Stigen var smal gick utmed en brant med utsikt över vattnet mellan träden. Det var jättefint men det var knixigt att ta sig fram i snön för det var så klart inte så att någon annan gått den leden utan vi fick spåra själva. Som tur var så är leden bra markerad så även om stigen var osynlig så var det inga bekymmer att hitta rätt. Hundarna plöjde fram som små plogar och var märkbart nöjda med att få vara ute på tur igen.

När vi hade hasat ner enda till vattnet så nådde vi vindskyddet och där tog vi en liten kort rast. Dessvärre är inte Vättern något annat än ett blåshål och det var rejält kallt i vinden så någon längre rast blev det inte. Men lite fika fick jag i mig och hundarna fick varsin paté. Odde hade inte ätit all frukost så han behövde lite mer energi tyckte jag och de andra fick för att det ska vara gott och trevligt att vara ute på tur.

Vindskyddet vid vattnet. Här nere blåste det så dant att det på sina ställen var mer eller mindre snöfritt. Å andra sidan var det rejäla vallar dit snön hade blåst…


Grabbarna fick posera vid Vätterns strand. Här ska man kunna bada men jag kan väl säga att det verkligen inte var aktuellt denna dag.

Från vindskyddet fortsatte leden ca 1 km på en liten väg som hela tiden gick svagt uppför. Ganska lättvandrat men lite jobbigt att pulsa fram. Därefter svängde leden av rakt upp i skogen och med upp menar jag upp. Det vi hade kanat ner på vägen till vindskyddet skulle vi ju nu upp då. Efter ytterligare en bit kom vi fram till en parkering och i ca 100 meter fick vi gå på plogad väg, sedan vände leden uppför en väg som inte var det minsta plogad och vi fick ägna oss åt att pulsa igen.


Hundarna på led uppför vägen. Inte så skojig del av leden att gå uppför på väg även om det i normala fall hade varit ganska lättgånget.

Till slut skulle vi in i skogen igen och det tackade vi för, det är ju mycket trevligare. Leden var dock lite knepig för man gick verkligen rakt fram, som på en banvall ungefär? Här fanns det faktiskt spår att gå i och det gör det hela både lättare och jobbigare. Lättare för att man inte måste flytta undan snön med benen själv, svårare för att man bara har en smal stig att hålla sig till.


Frisken har täten på stigen.

Sista biten av leden gick över en liten mosse och sedan genom lite skog igen innan vi till slut kom ut vid vandrarhemmet som låg vid parkeringen och var tillbaka vid bilen. Här upptäckte jag att det fanns en start på vandringsleden, men hur lätt är det att veta att den ska finnas bakom ett hus?!

Ca 3 timmar var vi ute och pulsade och hundarna var nöjda med att få hoppa in i bilen igen. Sista biten hade de haft ganska många snö och isklumpar under tassarna som jag fått hjälpa dem med så de var nöjda över att få ligga i bilen och slicka sig rena från snö och is i pälsen.

Älvarums leden skulle jag nog vilja gå igen när det inte är snö. Det får väl bli en tur lite senare i vår igen, helt innan alla fästingar vaknar till liv igen.


Jodå lite sol fick vi också på vår vintervandring 🙂

2017, året som gick

Dags att summera året som gått, igen? Det måste ha med åldern att göra va? Att tiden går så fort?

Året började som vanligt i Göteborg med My Dog och för första gången hade jag hund med mig! Frisken fick hänga med och världsvan som han redan då var så hängde han på mässan och hotellet som om det vore det naturligaste i världen. Resultatmässigt var det inget att skryta om men skojigt hade vi 🙂 Några veckor senare drog vi, det vill säga jag och Frisken, vidare söderut ut till Nyborg, det har ju också blivit lite tradition. Vi fick sällskap av ett helt gäng både två och fyrbenta vänner och tja det blev ju en löjligt bra resa 🙂


Tjocka släkten i Nyborg, Danmark. Svårt att klaga på både utdelningen och sällskapet 😀

Början av året bjöd annars på ganska mycket härliga turer ute i naturen. Jag ”jagade” sjöar och det var skoj, fast jag har ju varit helt värdelös på det sedan resten av året. Dags att ta tag i det igen kanske? 55 sjöar hann vi i alla fall jaga rätt på under de första månaderna på året.

Henrik vid en av de 55 besökta sjöarna i kommunen. Bara typ 310 kvar då 😛

Men inte bara sjöar besöktes, vi hann med en hel del vandringsleder också 🙂 Det är underbart att få upptäcka nya leder både på egenhand och i bland med sällskap. Vilket tur jag har som har vänner som gärna hänger med på mina turer och som litar på att jag hittar runt 😉 Det brukar ju faktiskt lösa sig på bästa sätt även om det händer att vi går lite galet i bland.


Ann-Sofie och jag testade att vandra vid Västanvik utanför Motala i januari, vi gick fel flera gånger men en härlig tur var det. Tyvärr var det sista gången som jag fick vara på tur med Stina som bara några veckor senare blev sjuk och sedan lämnade oss 😦

Utsiktsrundan i Kolmården lurade jag med mig Ann-Sofie och Marie på utan att upplysa dem om att leden betraktades som svart, dvs svår 😉 Det man inte vet lider man inte av tänkte jag. Det gick så klart jättebra och även det här var en härlig led. Lunchstopp med soppa och gosaker hör så klart till när man är ute på tur.


Eva missade att hänga med på Rödgölenleden så hon och jag tog en sväng där. Rödgölen är en favoritplats, så underbar skog att vandra i!


Vi testade lite mer södra delar av Östgötaleden också och vandrade utmed Kinda kanal bland annat.


Hanna hängde med mig och grabbarna på Östgötaleden kring Rejmyre. Fika är favoritstunden 🙂


Och naturligtvis har vi vandra själva också när ingen har kunnat hänga med oss eller när jag faktiskt känt att jag behöver vara ensam med hundarna i skogen och ta till mig energin genom tystnaden.

Under våren var vi för fjärde året tror jag med på viltspårcirkeln i Fårsum. Frisk och Odden fick vara med detta år också och skötte sig med beröm godkänt de flesta spårningarna. Nu när 2018 står för dörren så är det förhoppningsvis snart dags att vara med i samma spårcirkel igen, längtar!!

Runt Valborg tog vi ut husvagnen och åkte på första svängen med den. Det blev Gränna camping tillsammans med Annette och Anders. Ganska kallt och blåsigt där vid Vätterns strand men vi fick fin väder också. Även här lyckades jag lura med mig både Henrik och våra vänner ut på tur och den blev kanske lite mer strapatsrik än vad jag hade väntat mig 😉 Anders, jag och hundarna var nöjda, Henrik och Annette hävdar att man inte ska behöva dra sig upp med rep när man är ute och vandrar 😉


Vandring utmed Vätterns kant, mycket härligt och här vara alla fortfarande nöjda och glada.


Här har vi dragit oss upp för stup med hjälp av rep och tar en liten välbehövlig paus, nu är inte alla längre lika nöjda 😉

I maj var det sedan dags för årets första resa och inte vilken resa som helst utan till ett riktigt drömresemål för mig. Hanna och jag hade äntligen tagit tag i den länge önskade Islandsresan och nu blev det 3½ dag på denna fantastiska ö. Vilken underbar natur vi fick uppleva! Berg och vattenfall i mängder kombinerat med härliga stränder och söta islandshästar, Island kan inte riktigt beskrivas, det måste upplevas!


Blå lagunen. Dyrt och säkert trångt under högsäsong men helt klart ändå ett måste!


Klart att Hanna och jag skulle testa att rida på Island när vi nu var där.

Vattenfall, alla dessa helt fantastiska vattenfall ❤


Jag framför Gullfoss, trots kyla och väta, jag hade kunnat stå där i flera dagar och tittat!


Black sand beach med sina häftiga stenpelare.


Skogafoss, vattenfallens vattenfall.

Ja Island hoppas jag verkligen att jag snart får återvända till och då vill jag ha husbil och kunna resa runt hela ön 🙂 Det enda obra med Island är jag jag inte kan ha med mig hundarna.

I slutet av maj var det dags för andra husvagnsturen och då åkte vi hem till Böda några dagar. Sol, värme och strandhäng, som vanligt på Böda alltså 😉 Några dagar arbete och sedan var det i mitten på juni dags för årets andra resa. Helt nytt resmål även denna gång och lika spännande som Island, för nu åkte vi till Ryssland 🙂

Alltså vem hade kunnat tro när vi köpte vår första hund för 15 år sedan att jag och Lisa skulle åka till Ryssland tillsammans och bli behandlade som kungligheter?! En otroligt häftig och trevlig resa med både hundar, annorlunda kultur och sevärdheter.


Ryskt så det förslår!


Internationellt i vårt vardagsrum på hotellet, australiensiskt, norskt, svenskt och även om Teresa inte är med på bild så även polskt. Det är inte utan att man måste säga att det är häftiga saker man får uppleva tack vare hundintresset!


Naturligtvis hundutställning i Ryssland också.

Knappt kom vi hem från Ryssland så var det dags att lufta husvagnen igen. En dryg vecka på Böda över midsommar, gött rätt och slätt!


Slappt liv på stranden.


Underbara sandstrand både i strålande sol och på kvällen i solnedgång.

Första juli åkte Pia och jag åt Katrineholmshållet och testade att gå viltspårsprov med våra grabbar. Jag hade med mig Odd och Frisk och Odden fick börja. Mattes lilla spårgud imponerade på domaren och fixade ett första pris i öppenklassen, härligt! Frisken fick sedan köra ett anlagsprov och jodå, han redde ut det och fick godkänt han med! Fausto och Gaspar tränade på öppenklassspår och skötte sig fint och Hector testade viltspår för första gången och skötte sig även han fint 🙂

Under juli slängde vi annars in lite helgutflykter för att liva upp det hela lite. En helg bar det av till Köping tillsammans med Anders och Annette. Utställning i dagarna två och god mat på kvällarna, det är livet på en pinne det! Förutom att det var väldigt trevligt att Beccie fixade till cert, cabib och BIR så fick vi en oförglömlig upplevelse med en husvagnsgranne som sladdade in på campingen, rev ett staket och när vagnen sedan var på plats lyckades få ihop en grill på under två minuter 😉

Någon helg efter Köping bar det av till Norge för en dagsvandring på Besseggen. Det sägs att alla norrmän ska göra det någon gång så frågan är väl om Hanna och jag är lite halvnorska nu då? Odden fick stanna hemma med Kilo och Frisk fick hänga på. Lite jobbigt vid den brantaste biten att få en plötsligt höjdrädd Kilo att baxa sig uppåt men i övrigt gick vandringen som en dans och det var så klart lätt värt all svett och träningsvärk i benen efteråt!


Vandring i Norska fjäll kan bara beskrivas som underbart (och lite jobbigt 😉 )


Grabbarna med Besseggen som bakgrund.


Dags att börja klättra uppför eggen.


Kilo mitt på Besseggen och med Jotunheimen som bakgrund, vackert så det förslår!


Framme vid bilen igen och Frisken tar ett uppfriskande bad innan vi börjar resan hemåt igen. Den här turen var ju faktiskt Friskens debut som fjällvandrare och han skötte sig som vanligt perfekt 🙂

Vad passar bättre efter en Norge tur än att åka till Danmark strax efter? 😉 Så jobbar jag i alla fall och första helgen i augusti bar det av till Odense tillsammans med Pia och Anne. Tanken var att vi skulle umgås hela helgen med Eva och Conny också men campingvärden hyrde ut vår stuga varpå jag fick ett redigt utbrott vilket resulterade i gratis boende natten efter, första natten fick vi dock ta in på annan camping. Frisken var med även denna gång med blygsamma resultat. Jag fick dock låna Yrsa också och hon slog på stort första dagen och blev bästa tik med cert! 🙂


Yrsa bästa tik med cert och BIM, BIR Sennettas Columbo i Odense.


Ju mer vi är tillsammans ju gladare vi blir 🙂 Här ser vi dock ut att vara mest fokuserade på maten, det är slitsamt att vara på utställning i bland.

Några dagar med arbete blev det efter Odense men sedan var det då till slut dags för semester, äntligen! Vår vana trogen så inledde vi den med en tur till Byske och rasspecialen.  Alla hundar anmälda (hur tänkte jag där?) och alla fick excellent. Kilo nöjde sig dock inte med det utan slog även till med sitt första cert, tjoho vilken smakstart på semestern!


Cert smakar aldrig fel 🙂 Foto AnnCatrin Uppfeldt


Odden på sin första och enda utställning under året. Excellent och avtackad som nummer sex är ju helt okej. Foto AnnCatrin Uppfeldt

Efter Byske fortsatte vi norr ut. Det var dags att fjällvandra för första gången för Henrik! Det blev Björkliden som fick besök av oss och första dagen, eller snarare eftermiddagens, vandring gick fint. Trevlig miljö, raska hundar och även hussen såg ut att njuta. En natt i tält blev det också där vädret vände och bjöd på regn och ganska hård blåst. Dagen efter fortsatte vi i regn som sedan övergick till snöstorm och hussen såg inte längre lika nöjd ut 😉 Det blev lunch i Låkktatjåkka fjällstation och sedan tog vi beslutet att vända tillbaka till bilen då vädret såg ut att bli fortsatt dåligt. Lite synd så klart men vi fick ett dygn ute på fjället och gör nog ett nytt försök nästa år.


Hussen på sin livs första fjällvandring. Torneträsk i bakgrunden.


Lägret uppe och hundarna njuter.


Andra dagen och hussen är inte längre så nöjd… 😉 Det var väl jäkligt typiskt att det skulle bli snöstorm just den här dagen.


Sista biten tillbaka mot Björkliden blev dock trevligare vädermässigt och vi fick njuta av vackra vyer.

Efter Björkliden landade vi i Kiruna en natt och hussen var mycket nöjd med att sova i hotellsäng i stället för i tält 😉 Dagen efter åkte vi till ett annat av mina drömresemål, Ishotellet i Jukkasjärvi! Så häftigt att ha fått se, nu ska jag bara ta mig dit och bo någon gång också!


Ishotellet som i år för första gången är öppet året runt.

Vi fortsatte sedan vår resan söderut och hamnade i Arvidsjaur där vi tog in på camping för att sedan fortsätta ner mot Vildmarksvägen som vi följde. Stannade på en massa olika ställen och njöt av vacker natur och spännande sevärdheter.

Vi hann sedan vara hemma en hel dag, packade om och tog sedan med oss husvagnen mot Oskarshamn där en färja förde oss över till Gotland. Där fick vi en vecka i mestadels sol och hann överblicka det mesta.


En jäkla massa raukar besökte vi så klart.


Grabbarna vid rauken Hunden uppe på Fårö.


Gött liv i husvagnen i Visby.


Naturligtvis spanade vi in ringmuren också.

Från Gotland drog vi sedan direkt till Öland för säga vad man vill, Öland är och förblir vår favorit ö. Tjurigt att vi inte fick bo där vi ville på campingen visserligen men Böda är ändå Böda. Sällskap fick vi också och vi avslutade semestern med utställning på campingen i ösregn…


Pia försöker hålla mig och Frisken torra i finalringen för dagens bästa juniorer.

Ja sen blev det höst och vardag. Efter en hiskeligt torr sommar så kom det faktiskt lite regn och det blev en del svampplockning, underbart! En del små vandringar fick vi också till.


Odden firade sin födelsedag genom en vandring med Ann-Sofie och Eva runt Stora Älgsjön.


Eva, Anne och Marie hängde med på en tur runt Glotternleden, makalöst vacker gammelskog där! 


Marie och Ann-Sofie vågade sig ut på en tur som jag själv hade skapat efter kartor, det gick bra och vi hittade runt och tillbaka till bilarna 😉 Grillning av korv hann vi också med vid vindskyddet vid Getsjön.

Fast visst var jag ute och reste även i september 😛 I mitten av månaden bar det av till Frankrike där det var B-IWG möte samt rasspecial. Intressant som vanligt att ta del av andra länders erfarenheter och att få höra föreläsare/forskare berätta om sina upptäckter. Fransk special var också spännande att närvara vid, kaos är väl det ordet som främst dyker upp i huvudet när jag tänker tillbaka på den tillställningen…


Ett härligt gäng från 13 olika länder var representerade i Frankrike
🙂

I månadskiftet sep/okt tog vi en sista tur med husvagnen och gissa vart? Ja till Öland så klart. Det blev vårt första besök på skördefesten men förmodligen inte vårt sista för det var mycket trevligt 🙂 Vi kom hem med en massa ostar ett muminhus i plåt och naturligtvis några pumpor. Ja och självklart hann vi med ett besök uppe på Böda också.


Ja inte bara vi tvåbenta älskar Böda, de fyrbenta är rätt förtjusta de med.

I början av oktober fick Kilo hoppa in bak i bussen och vi åkte först för att fota omslagsbild till SShKs jubileumsbok nästa år och sedan vidare till Ljusdal och vårt ”eget” lilla rum som nästan alltid står öppet för oss 😉 Dagen efter var det utställning i Sundsvall och Kilo knep sitt andra cert så med andra ord var det värt att åka lite över 100 mil ensam så där över ett och ett halvt dygn 😉


Kilo åkte med till Sundsvall och fixade till cert nummer två!

I november bar det av på nästa långresa och även denna gång fick Frisken hänga med, jösses vad han har flängt och farit i år! Nu var det Tyskland och Leipzig som skulle besökas med världsutställningen i fokus. Att Frisken skulle utföra några stordåd hade jag inte räknat med men att Jackpot skulle göra det var vi rörande överens om. Vilken tur då att vi fick rätt och Jackpot inte bara fixade cacib och därmed WW- 17 titeln utan även blev BIR!! Häftigt är ju bara förnamnet!


Laddar inför världsutställningen med höstiga promenader genom några av Leipzigs många parker.


Ny världsvinnare och påfyllnad av den redan långa titelraden 🙂

Ja vi hann ju bara vara hemma några veckor så bar det av på en ny resa, denna gång till Finland och därmed har jag avverkat samtliga nordiska länder under ett år, heja mig 😉 Ja och Frisken var så klart med mig och bortsett från Island så har ju han visst också avverkat alla våra nordiska grannländer, berest grabb det där.  I Finland slog han dessutom på stort och fixade cert den ena dagen, ja men så trevligt liksom, det var väl ett utmärkt sätt att avsluta unghundsklassen med 🙂


Cert gör som sagt aldrig ont och Frisken kan nu stoltsera med ett finskt 🙂

Ja 2017 har verkligen varit året då jag rest. Kors och tvärs och till både gamla favoriter och nya platser, jag gillart! Lite dåligt med fjällvandring med tanke på att det bara blev en natt ute på fjället men det får vi ta igen ett annat år. Några stordåd på lydnadsfronten har vi inte gjort. Odden har gått på kurs lite sporadiskt eftersom matte har lagt fokus på en hel del annat, men vi gör det i alla fall och sakta går det ju framåt. Frisken har avslutat året med att gå på Noseworkkurs och efter en lite tveksam start har han nu börjat förstå och varit duktig, vi fortsätter med en ny kurs som börjar i januari.


Frisken söker eukalyptusdoft på fordon.

Vår familj har klarat sig från olyckor och inte ens Odden har behövt mer än sin vanliga rehab 🙂 Han lever till största del som vilken hund som helst numera med undantag för att han ju med jämna mellanrum besöker rehab för att underhålla hans kropp.  Än så länge ser lederna ut att hålla fint men den inte alltid helt lugna och behärskade Odden har lätt för att dra på sig muskelskador så det gäller att alltid försöka vara steget före.


Odden på vibbplattan, skittråkigt tycker han men nyttigt är det.

Vår familj har också fått vara intakt under hela 2017 vilket jag så klart är oerhört tacksam för. Tyvärr har flera av våra nära vänner inte haft samma tur och flera fyrbenta vänner har lämnat oss. Det är alltid lika jobbigt 😦

Nu sätter vi punkt för 2017 och det gör vi så klart på vår favorit ö, Öland. Här firar vi med två andra familjer som vi aldrig skulle ha mött om det inte vore för hundarna, visst är det rätt fantastiskt?!


Solen går ner över 2017 och vi välkomnar 2018, vi ses där
🙂

Sergey the Great

Ryssland, ett land med en kultur som är ganska annorlunda mot vår i många avseende. En kultur som jag tycker är spännande och som jag länge velat besöka för att göra mig min egen uppfattning. Vilken tur då att Lisa blivit inbjuden till Sennenfest några gånger och att jag i år lyckades övertala henne att faktiskt åka! 😉

Sennenfest i Sankt Petersburg är en festival för berner som bjuder på både utställning (inofficiell), parad och föreläsningar, ja och så en massa möjligheter att få träffa nya vänner. Den ”drivs” av Sergey Morozov som till detta år hade en idé om att tre olika uppfödare skulle komma och vara domare på utställningen. Generös som han är så bjuder han även in domarens respektive eller en vän och tursamt nog för mig så fick jag följa med 🙂

Att åka till Ryssland innebär en del planering som att skaffa visum. Det var inte helt enkelt då man till ansökan ska skicka med pass, ett nytaget foto, ett papper från sitt försäkringsbolag samt några anda små saker men vi fick ju i alla fall i väg en ansökan till slut. Något visum fick vi däremot inte tillbaka skickat tills Lisa ringde och frågade vad som var galet och fick veta att det väntade på betalningen för tjänsten (vi ansökte alltså med hjälp av en resebyrå). Att vi inte betalt berodde på att vi inte fått någon info om hur eller hur mycket vi skulle betala och därför hade antagit att man skulle betala mot postförskott. Fel av oss tydligen men det gick ju att rätta till.

Så kom dagen då det var dags att åka iväg mot Arlanda, inte utan lite fjärilar i magen kan jag erkänna. När väskan var incheckad, visumet kontrollerat redan där, så tog vi oss igenom säkerhetskontrollen, alltid lika ångestframkallande när vi är ute och åker. Men det gick ju ändå bra och vi kom ut på andra sidan och kunde börja försöka lokalisera våra norska vänner, Gro och Tone. Vi hittade dem och så var det dags att försöka hitta gaten också, den låg en bit bort men vi kom dit och hann med en styrkande öl innan det var dags att boarda. Tone som har full koll i vanliga fall hade plötsligt tappat bort boardingkortet och det blev lite riv och slit i väskan innan de återfanns 😉

Så for vi upp i luften. Lisa hade bokat finbiljetter så att vi fick lunch på planet och blev uppassade, trevligt värre. Så landade vi och skulle ta oss in i Ryssland, hua liksom. Men det gick ju bra. Det skulle visserligen visas pass och visum och grejas och ha sig men vi tog oss igenom alla fyra och väskor fick vi ju med oss också, finemang. Så gick vi ut genom dörrarna mot ankomsthall och där mötte Sergey oss med stora famnen och en bukett rosor till oss var. Ja vi blev gräsligt bortskämda denna resa, det kan vi erkänna utan omsvep. Vi blev lotsade bort till några bord där den tredje domaren/uppfödaren Teresa satt och väntade med sin man Florian. Vi fick vänta en stund och sedan anslöt även den sista domaren, som ju faktiskt är auktoriserad domare också, Lyn Brand  och hennes man Bill. Så var vi full styrka och tog oss ut för att hitta vår bil. Ja eller Sergey hade ju fixat en liten buss med tillhörande chaufför som hämtade upp oss och dessutom var det med en fotograf.

Okej jag erkänner det var lite märkligt att bli behandlad på det här sättet, allt fixat och allt ordnat. Dels är vi ju vana vid att klara oss själva och framför allt bestämma själva och dels känns det faktiskt lite märkligt att bli bjuden på precis allt? Som typisk svensk är man van att göra rätt för sig, vad jag gjort för att bli behandlad som en celebritet är högst oklart faktiskt?!

Resan gick in mot Sankt Petersburg och Sergey var en god värd som guidade oss och berättade om vad vi passerade. Ganska snart var vi inne i själva staden och vårt första stop blev vid Vinterpalatset, så klart liksom. Så stort, så mäktigt och så konstig färg? Här fick vi kliva ut och se oss omkring och självklart posera lite fint för fotografen. Ja eller fint och fint, men vi stod still i alla fall 😛


Vinterpalatset, ja eller en del av det snarare. Den här mintgröna färgen var ganska genomgående i Sankt Petersburg, någon form av stadsfärg. 

Efter att vi tittat runt lite och fått lite information om denna enorma byggnad så åkte vi en kortbit till och stannade för att få besöka Uppståndelsekyrkan. Nu snackar vi Ryssland på riktigt om ni frågar mig! Dessa torn och tinnar är liksom vad jag förknippar Ryssland med till viss del och det var så häftigt att få se det på riktigt. Inuti denna kyrka är det idel mosaik och allt glimmar. Vi frågade Sergey om det var bladguld eller någon form av förgyllning men han såg lite oförstående på oss och sa att ”allt som ser ut som guld är guld”, ja så klart liksom…


Jag älskar de här kupolerna, så häftiga 🙂


Det syns ju inte på så här långt håll och på bild men alla bilder på väggar och i tak är alltså mosaik, vilket jäkla jobb!

Efter denna upplevelse tyckte Sergey att det var dags att äta och tog oss med till en restaurang precis bredvid denna kyrka. En lätt överdådig middag med en massa smårätter till förrätt, en stor köttbit till varmrätt och så lite sorbé till efterrätt efter det var vi rätt spaka. Lyn och Bill som varit vakan i snart två dygn började se rätt mosiga ut av förklarliga skäl och vi satte oss nu i bussen för att bli körda till hotellet som låt en bit utanför Sankt Petersburg men nära stället där själva Sennenfesten skulle hållas. Resan dit blev minst sagt en upplevelse. Chauffören tog en spännande väg som väl inte riktigt kan klassas som väg… Jag har verkligen aldrig tidigare sett så stora kratrar i något som kallas för väg och att bussen inte slogs sönder undertill är någon form av mirakel. Maxhastigheten var låga 10 km i timmen och ändå skakade vi runt rätt friskt inne i bussen. Lite trötta och fnissiga började vi fantisera om slukhål och annat hemskt och var samtidigt helt fascinerade över hur mycket trafik som gick på denna obefintliga väg?

Till slut var vi i alla fall framme med en Sergey som inte var nöjd med vår chaufför, det fanns tydligen helt normala vägar till vårt hotell också. Nu skulle vi i alla fall checka in på hotellet och det blev en liten historia det med. Pass lämnades in till hotellet för att skriva i en massa papper och efter lite trassel där Sergey fick be om ursäkt för att de inte hade gjort som han bokat, nämligen gett enkelsängar till Lisa och mig och där vi berättade att det gick fint att dela dubbelsäng så ingen skada skedd, så gick receptionsdamen i väg med de två gifta paren i vårt sällskap. Efter ett litet tag kom hon tillbaka och så var det vår tur att följa med för att få våra rum.  Efter lite velande fick Gro och Tone sitt rum och sedan skulle då jag och Lisa få vårt. Damen satte nyckelkortet mot läsaren och öppnade dörren och där inne står det en karl i bara kalsongerna?!? Det visade sig nämligen vara Teresa och Florians rum, damen hade alltså på typ 5 minuter glömt bort att hon redan gett bort det rummet. Florian såg chockad ut, jag började asgarva och damen från hotellet slog förfärat igen dörren. Lisa och Sergey var frågande och eftersom jag omöjligt kunde få fram några vettiga ord där och då så tog det en stund innan de förstod varför dörren så bryskt slängdes igen. Nåja damen bad förläget om ursäkt, stirrade på nyckelkorten och stegade i väg till korridoren på andra sidan en hall. Men se där fungerad inte korten, vilket ju är rätt logiskt eftersom hon ju laddat dem till att fungera i Terasa och Florians rum uppenbarligen, så efter flera försök försvann hon ner till receptionen med miljoner ursäkter på ryska (inte ett ord engelska kunde hon). Medan vi står och väntar där så säger Lisa att hon tycker sig höra röster inne på rummet som vi antar ska bli vårt och efter lite övervägande så knackar vi på dörren. Inget händer. Men så knackar vi igen och jo då, visst öppnas dörren, någon bor där också. Om jag skrattade innan så utbröt nu fullständigt skrattkaos och när det visade sig vara Lyn och Bills rum så började vi ju fundera på hur dåligt minne den här damen i från receptionen kunde ha? Hon hade ju nyss varit uppe och släppt in två par och nu försökte hon placera oss i samma rum bara några minuter senare? När damen kom upp med nya kort som nu funkade i Lyn och Bills rum men som ju lik förbannat var helt fel för Lisa och mig så utbröt fullständig förvirring. Efter att Sergey, tack och lov så var ju han kvar, hade försökt förklara för henne vad som var galet så lyckades hon till slut få till det med nyckelkort och rum och vi fick kliva in i vårt hotellrum för de kommande fyra nätterna.

Hotellrummet var stort! Ett stort vardagsrum med soffor och fåtöljer samt ett sovrum med dubbelsäng då. Märkligt nog var det som en alkov från sovrummet till ett duschutrymme, man kunde alltså ligga i sängen och titta på den som duschade, ja för något att dra för fanns inte om man inte räknade med genomskinliga draperier? Toaletten fanns det dock dörr till, tack för det liksom, men den var märkligt placerad som en liten tron inne i det lilla badrummet? Nåja det var rent och funktionellt och som sagt stort så det gick då ingen nöd på oss. Men att bara sitt på rummet kändes inte helt aktuellt och när vi dessutom insåg att vi faktiskt inte hade fått något nyckelkort av damen att behålla så gav vi oss av ner i hotellet. Tack vare Teresa som kan ryska och som vi sprang på lyckades vi få till oss nyckelkort och dessutom lyckades vi få tag i öl i baren. Med varsin öl till oss och våra norska vänner samt Teresa så samlades vi i vårt rum för att prata om våra förväntningar inför den kommande helgen, mycket trevligt sätt att avsluta en ganska lång dag.

Fredagen var sightseeing dag. Vi var helt ovetandes om programmet mer än att vi skulle vara resklara vid en viss tid på förmiddagen. Ny buss och ny chaufför hämtade oss, den förra hade uppenbarligen inte fått fortsätta 😛 Denna dag fick vi uppleva Sankt Petersburg 🙂 En stad som verkligen inte är vad jag föreställt mig, eller jag vet egentligen inte vad jag föreställt mig? Sankt Petersburg är en vacker stad och det är oerhört rent överallt. Inget skräp, inget krossat glas som ligger på gatorna, om man jämför med tex england som jag upplever som oerhört skitigt. Vi fick under dagen se flera sevärdheter, ett antal kyrkor och katedraler, ett fort, vaxkabinett, ett militärt kryssningsfartyg mm. Dessutom sprang vi på inte mindre än fyra bröllop?! Det visade sig nämligen vara en rysk helgdag denna fredag som det var populärt att gifta sig på. Till lunch var det dags att testa rysk vodka… Hmm nja alltså ren vodka är inte gott oavsett vad någon säger! Ja men vi åt ju också så klart. Förrätt var en massa inlagda saker och små fiskar som var tillredda på olika sätt, stekta, friterade, rullade i nötter osv. Helt okej faktiskt. Varmrätt för min del blev en mycket god fisk med basilikapotatismos, väldigt gott!! Efter lunch fortsatte sightseeingen för att fram på kvällskvisten avslutas med en tur på en båt på några av Sankt Petersburgs många kanaler. Tyvärr var vädret trist annars hade nog båtturen varit en riktig höjdare!


Förmiddag, dags att lämna hotellet och åka på sightseeing.


Peter-Paul katedralen som uppfördes av Peter den store. Många maffiga byggnader i den här staden! Mer än 2000 palats finns det i Sankt Petersburg, det är ju faktiskt rätt sjukt!


Flådigt värre inuti! Lisa och Gro fotar.


Peter den store i vaxkabinettet. Det är väldigt mycket historia i den här staden och Lisa och jag konstaterade att vi inte riktigt hade koll på allt man någon gång läst i skolan. Vi fick helt enkelt googla lite när vi kom tillbaka till hotellet och uppdatera oss 😉


De små fiskarna som var förrätten till lunchen.


Besök på krigsfartygen Aurora.


Dags att åka lite båt, Gro och Tone är laddade. Båtarna är av typen paddan som finns i Göteborg och vi hade en hel båt för oss själva och naturligtvis en egen guide. Ska det va så ska det va liksom 😉

Efter en hel dag med sightseeing och mycket historia så blev vi tillbaka skjutsade till vårt hotell igen, denna gång på en betydligt bättre väg 😉 Väl ”hemma” så ville vi få tag i lite bubblor och kanske något salt att knapra på. Vi hade sett att hotellet hade en flaska bubblor i baren men eftersom Teresa sa att det skulle finnas en liten affär nära hotellet så chansade vi på det först. Jo vi hittade ju ”affären”, typ ett hål i en vägg med en konstig plansch med rått kött utanför… I den lilla, lilla affären fanns däremot typ allt? Leksaker, lite kläder, lite charkvaror, lite ostar, lite godis, några frukter och så en lång hylla med dricka. Damen bakom disken kunde så klart enbart ryska men med hjälp av Teresa så kunde vi få fram att det enbart var kontanter som gällde och det hade vi ju inte…. Men då dök Lyn upp som en räddande ängel och visade sig ha rubel, perfekt då kunde vi låna av henne. Lite chips, några öl och en flaska bubblor blev det för Lisas och min del. Vi valde den dyraste flaskan eftersom vår erfarenhet är att de lite billigare oftast är väldigt söta och inte det minsta goda, torra bubblor vill vi ha! Nu var den dyra flaskan inte det minsta dyr, typ 35 svenska kronor kostade den 😉 Övriga gjorde också diverse inköp för Lyns pengar och sedan återvände vi till hotellet. Det var rätt gött att byta om till mysbyxor och slänga sig i en fåtölj och sedan korka upp lite bubblor. Gro, Tone, Teresa och Lyn kom så småning om de  också till vårt rum och vi hade en trevlig kväll med mycket skratt och en hel del funderingar om kommande dag och framför allt den annorlunda bedömningen med poäng i stället för ex, vg, g osv.


Bubblor inhandlade i den konstigaste lilla affär jag varit i.


Bubblor och en massa skratt, en härlig kväll 🙂

Lördag och dags för Sennenfest! Ja nu var det då dags för det vi ju faktiskt kommit hit för. Eller vi och vi, snarare Lisa, Gro, Teresa och Lyn, vi andra var ju bara med som stöttepelare. Men nu skulle alltså dessa uppfödare få jobba som domare. Lyn var med som överdomare och vi skojade om att hon nog inte skulle behöva göra något under dagen eftersom hennes uppgift var att vara skiljedomare om några hundar skulle hamna på samma poäng, det kändes inte så troligt. Sennenfest går till som följer. Hundarna bedöms av tre domare i följd. Hund nummer 1 går in i ring nr 1 och döms av den domaren (Lisa), när första domaren är klar går hunden över till ring 2 för att bedömas av domare 2 (Teresa) och när den är klar så går hunden till ring 3 och döms av den sista domaren (Gro). När första hunden går till domare två så kommer hund två in till domare ett och så fyller det på. Hundarna bedöms inte på vanligt sätt utan utefter ett schema där varje punkt har en max poäng, tex päls och färg som kanske hade 5 som max poäng och som domaren utefter vad de tyckte om hunden kunde ge allt från 0-5 poäng då. Totalt kunde hunden få maximala 100 poäng, om det var en helt perfekt hund vill säga och det vet vi ju alla att det inte finns 😉

Det var lite spända och nervösa domare som anlände till anläggningen där vi skulle vara hela dagen. Det var en ridskola som vi var på och vi började dagen med en sorts parad. Här fick vi som representerade våra länder knalla runt till musik och vifta med flaggor och när vi var klara så fick alla från Ryssland gå utefter vilken stad de kom från, paraden avslutades med att en massa ballonger släpptes upp och så var Sennenfest 2017 i gång. Efter paraden blev det lite freestyle och heelwork to music uppvisningar och sedan var det dags för lunch. Efter lunchen var det till slut dags att börja själva utställningen och domarna fick gå till sina ringar och vänta in hundarna. Tone och jag lovade att ha koll utanför ringen så att våra vänner dömde i lagom takt, dessutom försökte vi så klart att se hundarna själva, fota lite och överlag har koll som på en vanlig utställning.


Parad, här är det Lyn och Bill som ju då representerar Australien.


Ballonger i luften, Sennenfest 2017 är i gång.


Freestyle uppvisning med bland annat detta berner ekipage.


Dags för Lisas första domaruppdrag. Jag vill nog påstå att hon skötte sig fint 🙂


Gro dikterar poäng och kritik.


Sergey, the great, när prisutdelningen ska börja. Han fick pris som bästa arrangör och det är han utan tvekan!


Lisa tillsammans med sin vinnarhund som ju då visade sig vara en son till Jackpot. Ja men det är ju tur att hon har koll på vad det är för typ hon faktiskt gillar 🙂


De fyra domarna fick spexa lite vid prisutdelningen och själva bli ”bedömda” 😉

En lång, ganska varm och härlig dag började närma sig sitt slut. Men först skulle det ju ätas middag. Innan middagen drog i gång hann vi dock dra oss undan till ett par bänkar vid området med en falska bubblor och skåla in domarnas goda arbete. Jag törs påstå att de både vara lättade över att den delen av över men också stolta över sig själva  för att de faktiskt lyckades! Tone och jag var i alla fall överens om att vi tyckte att både Lisa och Gro hade gjort ett bra arbete.

Nåja så blev det dags för middag och ja den intogs i paddocken där utställningen varit. Det dukades fram ganska hiskeliga mängder sprit i form av vodka (ja alltså vad annars) och vin. Stämningen var hög och skratten många, huruvida man pratade ryska, engelska eller något annat språk spelade mindre roll, alla pratade i mun på varandra och hade en trevlig stund 🙂


Nöjda och glada efter avklarat domaruppdrag. Naturligtvis firades det med bubblor!


Dags för middag, gulasch med tillbehör, och vodka, typ två flaskor var 😛 Tone ser ju ändå rätt nöjd ut med sin andel på fyra flaskor 😉

Det var förutom middag även lite som i Byske, lotterier och annat tjo och tjim. Sennenfest är ju något som har hållit på några år så de delas dessutom ut pins för varje år och det är så klart så att de som varit med varje år hyllas lite extra. Själva var vi ju så klart rediga blöjbarn i sammanhanget. När middag och lotterierna var klara blev vi skjutsade tillbaka till hotellet där vi i numera vanlig ordning samlades i Lisas och mitt rum för att avsluta dagen med lite bubblor. Herregud det låter verkligen som att vi var konstant dragna men så var faktiskt inte fallet.

Dags för den sista dagen och vi blev upphämtade och återigen körda till platsen där vi varit dagen innan på utställningen. I dag var det dags för föreläsningar och om Lisa och Gro var glada över att gårdagens bedömningar vara avklarade så blev det nog lite fjärilar i magen igen när det var dags att föreläsa tillsammans med tolk 😉 Lynn var först ut och pratade om vilka svårigheter avel och möjligheten att få tag i nytt avelsmaterial man har om man bor i ett land som Australien som har långt till allt och dessutom ganska knepiga införselregler.

Därefter var det Teresas tur och hon pratade lite om hur saker fort kan sprida sig genom hörsägen och att det alltid är viktigt att leta information med rätt källor. Hon pratade också en del om hur hon jobbar med inseminering och hur hennes tanke med avel ser ut.  Sen var det dags för Gro som pratade om hur hon tar hand om valpar och hur norsk forskning visar att det är viktigt att även unga hundar rör på sig. Sist ut var Lisa som pratade om hur vi i Sverige har hund, hur vår klubb jobbar med sjukdomar och lite sådant. Det var gott om frågor och åhörarna var mycket intresserade av de nordiska sätten att ha hund och hur mycket finns att hitta i öppna register.

Lynn föreläser och eftersom åhörarna pratade ryska så blev ju tolk nödvändigt. Tjejen som står bredvid Lynn var jätteduktig och det funkade bra att tolka både från engelska till ryska och tvärtom.

Efter föreläsningarna var det dags för avslutningsmiddag och nu jäklar kunde vi se att även vår värd Sergey släppte loss 🙂 Det blev en härlig middag där vi som blivit bjudna dit av Sergey tackade honom med diverse gåvor och naturligtvis så gjorde vi slut på en hel rad med bubbelflaskor.


Gåvor överlämnas till Sergey som tack för denna fantastiska resa vi fått vara med på.

Kvällen avslutades naturligtvis med fler bubblor på hotellrummet.

Så var det dags att åka hemåt. Vi blev så klart skjutsade till flygplatsen av beställd taxi, ja hela vägen in i kaklet blev vi uppassade som kungligheter. Vi var där i god tid, lika bra med tanke på att vi nu skulle igenom en massa säkerhetskontroller igen. Men vi blev utsläppta från Ryssland också och kunde säkert landa hemma i Sverige fram på eftermiddagen igen.

Det är med ett visst mått av surrealism jag tänker tillbaka på den här resan så här ett halvår senare. Jag ser det som en fantastisk ynnest att jag fått upplevt detta och att bli behandlad som en kunglighet var både ganska trevligt och väldigt, väldigt märkligt när man är van vid att klara sig själv och fatta egna beslut. Jag är i alla fall jäkligt nöjd med att jag efter några år lyckades övertala Lisa att faktiskt tacka ja till denna inbjudan och ännu mer tacksam så klart för att jag fick följa med 😉 Jag är dessutom helt säker på att Lisa nu så här i efterhand faktiskt håller med mig om att det var värt att resa och få uppleva Ryssland 😉

 

 

God Jul!

Jag visste väl att jag skulle få nytta av snön som kom i april 😉 Det är en grön jul här där vi bor så då fick jag rota i gömmorna och hitta en snöig bild från tidigare i år.

En helg i Finland

Ja det ska väl plitas ner några rader om helgens bravader för minnets skull, för minnas att Frisken tar cert vill jag ju så klart.

Resan började i torsdags med färd upp till Stockholm och Frihamnen, inga problem så långt. Jag var uppe ganska tidigt så Frisken fick käk och sedan gick vi en sväng för att rasta. Frisken är lättrastad de lux och gör både det ena och det andra utan mankemang oavsett omgivning, väldigt praktiskt när man är ute på resa. När vi var tillbaka vid bilen hade vårt resesällskap dykt upp och vi tog en liten runda till så att grabbarna Frisken, Jackpot och Yamas fick stämma av läget och hälsa på varandra, inga bekymmer. Sen åkte vi på färjan, hundarna lämnades i hytten och vi gick för att få mat i magen. Riktigt gott lamm käkade jag och var mer än nöjd. Vid taxfreen upptäckte jag dock att mitt kort inte längre var där det skulle. Eftersom jag hade betalat parkeringen med kortet kunde jag snabbt konstatera att kortet troligen satt kvar i parkeringsautomaten så det var bara att ringa och spärra det… Tur att jag hade ett annat kort med mig också. Bubblor inhandlades och naturligtvis skålades det på kvällen innan vi kröp till kojs. Sova på båten brukar ju gå så där, det är livat och det är varmt i hytterna men lite sömn fick vi väl i alla fall allihop.

Fredagmorgon och bilen rullade mot Helsingfors utan några bekymmer och in på mässan kom vi ju också utan några större bekymmer även om det är ett slit och släp med burar och grejor. Frisken hann lagom göras i ordning innan det var hans tur att springa in i ringen. Han skötte sig fint men domaren gillade typ inget med honom mer än att hon tyckte hans front var bra så det blev ett VG. I konkurrensen fick Frisken bli bäst av de ”fula” 😉 och därmed placerad som trea bakom de två med excellent. Jackepotten gjorde som vanligt och blev BIR 🙂 Yamasen fick excellent men var oplacerad i championklassen och Majken var denna dag bara med och minglade eftersom valparna bara gick på lördag och söndagen.


Potten i stora ringen.

Det blev ju en rätt lång dag på mässan eftersom vi så klart väntade på gruppfinalen, men där blev det tyvärr bara in och sedan ut för Jackpot. Efter det åkte vi dock mot hotellet som visade sig vara helt okej. Vi uppgraderade oss till ett superior rum och fick två stora dubbelsängar, märkligt kan jag tycka men det var ju ändå ganska praktiskt. Hundarna fick sig så klart en rastrunda runt hotellet i några små parker och somnade sedan sött in medan vi gick ner och käkade på restaurangen. Uppe på rummet igen kröp mina två vänner ner under täcket och ville sedan bli serverade champagne i sängen, latmaskar 😉 Nåja skålade gjorde vi så klart och god champagne var det.

På lördagen snabbrastade vi bara hundarna utanför hotellet och åkte sedan iväg till mässan igen. Väl där fick hundarna dock en längre runda och Frisken fortsatte att briljera 😉 i rastandets konst. I dag hade jag bestämt att jag faktiskt ville se hur min hund såg ut i ringen och därför fick Lisa visa Frisken, var sig hon ville eller inte typ 😉 Ja och alltså Frisken är faktiskt ganska fin med ett undantag i varje ände 😉 Den där svansen måste ner! och huvudet hade ju kunnat vara bättre på honom. Men tittar man bara på huvudet ur rätt vinkel så är det ändå helt okej 😉 Lisa och Frisken var så fina tillsammans och det tyckte domaren med som denna dag gav excellent och det var det bara två av sex som fick. Frisken fick sedan springa till första platsen med ck, skoj!


Det ser väl helt okej ut om man bara kunde få ner den där saken där bak 😉

Jackpot blev sedan ”bara” tvåa i championklassen och eftersom Yamas var oplacerad så tyckte jag att Lisa gott kunde se till att fixa ett cert på Frisken så jag tog Jackpot och Lisa fick fortsätta med Frisken. När domaren pekade fram championhanen som dagens bästa hane var knappast någon förvånad men när hon sedan pekade fram Frisk som tvåa blev vi ju mer överraskade 😉 Men inte tänker jag be om ursäkt för att domaren gillade min hund, det var ju bara jätteskoj. Nu blev det ju då ett cert och ett r-cacib och eftersom championahanen redan är C.I.B så blir det ju så småningom faktiskt ett cacib av det hela 🙂


Frisken fixar finskt cert 🙂

Majken hade på sitt håll skött sig med den äran och fixat vinst i den yngsta valpklassen och sedan även blivit bästa tikvalp mot den lite äldre tikvalpen och slutade sedan som BIM valp! 🙂 Eftersom vi denna dag inte hade någon hund till finalerna så bestämde vi oss för att låta hundarna gå ut och vila i bilen efter att vi fotat lite och sedan åka och rasta hundarna ordentligt. En sväng till ett område med bra rastvägar fick det bli och hundarna var nöjda med att få sträcka ut lite. Kvällen ägnades sedan åt middag med våra danska vänner och avslutades så klart med bubblor 😉

Söndag och tja det är faktiskt så att tre dagar med utställning är lite mastigt, både för två och fyrbenta. Dagen gick dock ganska fort då den här domaren var snabb. Frisken fick springa med Lisa även denna dag men domaren tyckte bara att han skulle ha VG, det går upp och det går ner kan man ju säga. Det var dock ingen annan i klassen som excellent heller så Frisken vann faktiskt klassen 😛 Jackpot höll dock fanan högt och återtog bästa hanhundsplatsen i dag. Yamasen var dessvärre återigen oplacerad i championklassen, vi hade ju liksom tänkt oss ett cert och championat på honom. Majken fixade återigen en klasseger men blev sedan slagen av tiken från den andra klassen.

Med det var utställningarna över och hundarna var rejält trötta på det hela nu. Jag hade dock lovat att fota lite vänners hundar så medan jag styrde med det så körde Lisa och AnnCatrin ut allt till bilen och lät även hundarna få gå ut dit och vila. När jag var klar lämnade vi Helsingfors och åkte mot Åbo och färjan. I Åbo blev det en promenad på nästan en och en halv timme, skönt för både oss och hundarna. Sen vad det dags att åka på färjan igen och åka hemåt.

Det är ju märkligt att en helg kan gå så fort men det beror ju högst troligt på att man har haft det trevligt. Nästa helg är det utställning igen, fast då är jag utan hund.

Ja det blev ju en kortfattad blogg det här, vill ni läsa om helgen lite mer utbroderat så kan ni kika in i AnnCatrins blogg och läsa 🙂

 

Sennenträff i mörker

Första advent, det gillas. Eller nja kanske inte i år då. Inte en enda av våra ljusstakar fungerade när jag skulle sätta upp dem i dag, suck. Med andra ord där det sorgligt opyntat här hemma fortfarande. Ja ja det lär bli jul oavsett om jag pyntar eller inte.

I dag var det dags för året sista sennenträff. Denna gång hade jag bestämt att vi skulle ses i Norrköping och gå deras Ljusfestival. Det är 13 ljusinstallationer som man då kan besöka när man går en liten slinga. Normalt träffas vi ju på förmiddagen men det funkar ju inte när man ska se på ljusinstallationer så det blev nya grepp på denna sennenträff. Vi möttes i stället upp vid 16 på eftermiddagen och jag som tänkte att de flesta kanske ville vara hemma och adventsmysa hade som vanligt fel för det blev faktiskt hela 16 hundar med tillhörande familjer som dök upp, härligt!

En tämligen ostrukturerad träff får jag ju erkänna eftersom jag inte hade koll på vart vi skulle gå men det löste sig ju fint eftersom Eva tog täten och lotsade oss runt. Högst förvånande visserligen eftersom Eva inte brukar kunna följa snitslade banor annars men Norrköping fixar hon alltså fint 😉


Samling vid den första ljusinstallationen vid Carl Johans park. En italienare som gjort denna, alltså jag känner att jag hade kunnat komma på den idén själv faktiskt 😛

Ska man ge något omdöme om själva ljusinstallationerna så var väl kvalitén tämligen skiftande om du frågar mig. Ska jag vara ärligt så gillar jag de vanliga ljusdekorationerna som Norrköping är full av bättre. Vackra ljussatta hus och träd är liksom snyggt, en oidentifierbar ljuspunkt som blinkar i vatten är inte riktigt lika vacker om jag får säga min mening 😉 Men mysig att gå där i Norrköpings gamla arbetarkvarter är det ju. Det blev en liten kort fika också på vår promenad då jag hade värmt glögg och tagit med i termosar samt så klart pepparkakor och skumtomtar.

Ett tips till nästa års ljusfestival är en installation med berner för jag tror bestämt att vi, läs hundarna, blev lika mycket beskådade och fotograferade som ljusinstallationerna 😉 Sista biten tillbaka till Carl Johans park dök månen upp bakom molnen och helt ärligt, en vackrare ljusinstallation än månen finns väl knappast?


Månen, vackraste installationen för kvällen!

Ja men det blev ju en ganska lyckad sennenträff ändå även om jag vet att de flesta föredrar att få komma ut i skogen. Jag som ju bara skulle köra aktivitetsombudsrollen i ett år har nu kört två och någon ersättare finns inte på kartan ännu så jag kör väl ett år till då… Ingen skulle dock bli gladare än jag om någon annan tog över!

I övrigt påminde mina vänner mig om att det är dags att få packningsångest igen för vi ska visst åka till Finland på torsdag. För att faktiskt känna mig lite duktig så fick jag i kväll därför för mig att fixa till Friskens packning redan i kväll, kors i taket liksom! Förstå paniken när jag upptäcker att Friskens pass då är borta?!? Det var ju så klart med i Tyskland för några veckor sedan men nu var det puts väck borta? Det tog mig en bra stund att gå igenom ett antal väskor, jackor, byrålådor och annat innan jag till slut hittade det i regnjackan? Suck liksom, det är så jag i ett nötskal. Nåja då är i alla fall Friskens packning färdig och jag har bara mitt eget packande kvar att stöna och ha ångest över…