Promenadsällskap

Tänka att det kan vara så trevligt att vara ute i naturen! Har man dessutom trevligt sällskap och vackert väder känns det som om man kan gå hur långt som helst.

I dag hade vi precis så där underbart höstväder som man önskar sig varje dag och dessutom sällskap av goda vänner och hundar här hemma så vi kan verkligen inte klaga på något. Eller jo klaga kan jag förresten, på att vi ställde om klockan i natt, suck. Nu blir det mörkt på tok för tidigt för min smak, grr.

Jag vaknade i alla fall skapligt i dag med tanke på att man då hade ställt tillbaka klockan. Hundarna fick frukost och sedan tog vi oss en runda i skogen. Vi tog faktiskt en ganska lång runda trots att vi alltså förväntade oss promenadsällskap senare på dagen. Anledningen var helt enkelt att Odden inte skulle få hänga med på den rundan då den skulle bli för lång och jag tänkte låta även Maxen vila får den rundan då han var lite låg och hängig i gårkväll när jag kom hem från Ullared. Nu blev det i stället 40 minuter ute på morgonkvisten med pigga glada hundar 🙂 Efteråt blev det frukost för mig och sedan plockade jag i ordning och förberedde inför att vårt sällskap skulle dyka upp.

Det blev Marie, Unix, Ann-Sofie, Xinger, Stina, Lisbeth, Lallan, Örjan, Annette och Musse som kom och relativt omgående gav vi oss ut i skogen. Jag hade tänkt att vi skulle gå en för mig ny väg men på min morgonrunda hörde jag att det gick jaktdrev i den riktningen som jag tänkt att vi skulle gå och fick raskt planera om. Nu gick vi i stället över till Hessmedstorp-Västerängen.Kilnäset-Herrgårn-hem, en runda som uppskattningsvis är ca 10 km.

Nöjda hundar fick nosa på lite nya ställen och nöjda mattar fick prata, prata och prata 🙂

promenad
Ingen kamera med men en liten mobilbild får visa hur härligt väder vi hade 🙂

Hemma igen höll Odden på att krypa ur skinnet av iver att få vara med. Nu hade det inte gått någon nöd på vare sig honom, Maxen eller Lallan som stannat hemma med Henrik medans vi var ute, de hade nämligen fått en egen lite kortare runda med honom men Odden har ju inte fått vara med så mycket senaste 6 månaderna så det här med andar hundar tycker han ju verkligen är så jättespännande. Hundarna fick vara ute en liten stund på gräsmattan och dricka innan vi gick in med hela högen och satte oss till bords för att käka en sen lunch. När alla tvåbeningar var mätte och belåtna vinkade vi hejdå till alla utom Lisbeth som stannade en stund till och hängde med på en runda till eftersom jag ville att Odden och Maxen skulle få röra sig lite till.

Resten av dagen/kvällen har vi mest slappat. Hundarna har varit nöjda och sovit sött på sina platser och jag har känt mig nöjd trots att det är kolsvart utanför fönstret. Nu börjar verkligen den värsta perioden på året, när det är mörkt när man kommer hem från jobbet. Pannaladdan är laddad och ligger redo, suck…

Behandling för farbrorn gör gott.

Dagarna går raskt förbi och det är svårt att hinna med allt man önskar. Blogga får stå tillbaka i bland vilket kan gräma mig eftersom jag vet att jag gillar att gå tillbaka och se vad tusan vi gjorde för ett eller två år sedan? Det grämer mig ännu mer att den gamla bloggen är borta 😦 Det är faktiskt 9 år (?!) sedan jag började blogga och många minnen försvinner när den bloggen gick upp i rök.

Nåja vi har ju vardag vi som alla andra och så här på hösten känns det ganska inrutat livet man lever, på gott och ont så klart. Måndagarna kommer snart innebära sim i Norsholm på kvällarna, tisdagarna är faktiskt alltid en ”fri” kväll, onsdagar är lydnadskurs, torsdagar är rehab dag och brukar därefter bli en göra allt som inte hunnits med tidigare under veckan kväll och sedan är det fredag och helg vilket jag ju har en tendens att fylla med alla möjliga skojiga saker 😉

I onsdags blev kursen lite kortare för mig eftersom Henrik varit och hämtat hjortkött till oss. Förra veckan fick vi hem rådjur och nu alltså hjort, mums! Nu är frysen full med gott kött inför hösten och vinterns alla grytor och stekar 🙂 Hundarna var så klart med och kollade så att hanteringen av köttet gick rätt till och jodå de smakade rätt friskt också. Kilo var annars riktigt duktig på kursen och eftersom jag inte anmälde till någon mer tävling så kommer vi nu lägga vinterträningen med fokus på treans moment. Fjärren ska utvecklas, inkallning med ställande och självklart apporteringsmomenten. Kilo var riktigt taggad och nöjd över att få lite egentid. Vi börjar få tillbaka den härliga attityden i fria följet igen, även om det finns en del att säga om positionen 😛 Men vi tar en sak i taget och nu ligger som sagt fokus på att få tillbaka känslan av att vara ett team, det ger dessutom mer poäng än en perfekt position för vår del vet jag av erfarenhet. Domare luras nämligen att sätta högre betyg på en stor hund som Kilo när han går med attityd och svängande svans även om han kan hamna lite långt fram bitvis då.

I går var det alltså rehab igen. Odden har ju fått allt rehabande senaste tiden av en naturlig anledning så klart. Men i dag tyckte jag att det var dax för Maxen att få sig en genomgång, det var alldeles för länge sedan. Faktum med att jag ju hade en tid för både Maxen och Odden förra veckan men då Maxen återigen haft en UVI så fick vi ju avstå. Nu är dock UVIn under kontroll igen och då var det Maxens tur.

Odden fick dock hänga med då jag ville att Marie skulle känna på armbågarna. Han har ju fått vara lite lös några gånger nu och även om jag inte ser någon som helst försämring så känns det ändå skönt att ha någon med erfarna fingrar som känner igenom leden. Galla finns det och det var lite mer än sist tyckte Marie. Vi kom dock överens om att inte förändra något i dagsläget. Om en vecka ska vi tillbaka till Krister och båda vill att han ska känna samma sak som vi gör för att han ska kunna ta beslut om det faktiskt är normalt efter ett sådant här ingrepp eller om det är något som ska kollas upp? Huvudsaken är så klart att Odden är smärtfri och det vågar jag faktiskt sätta mitt eget liv på att han är, han är nämligen helt galen och dagligen funderar jag på om inte lite valium skulle vara på sin plats 😉 Det finns inte en tillstymmelse till hälta hos honom och Marie konstaterade att i bland är det så, det vi kan känna och se på röntgen stämmer inte alltid överens med hur verkligheten ser ut. Så länge Odden är smärtfri är jag som sagt nöjd, inget annat är viktigare för hans del!

rabiat
Tokiga lilla hund ❤ Fullt ös medvetslös är Oddens melodi!

Nåja det var ju alltså Maxen som vi skulle lägga krutet på i dag. Marie fick börja med att klämma igenom honom och med tanke på ålder så får Maxen klart godkänt 😉 Marie fick själv bestämma vad vi skulle göra idag så vi började med vattentrasken för att hon ville se hur han rörde sig. Höger skuldra och ner mot benet är något tunnare och jag har ju sett och vi har ju tidigare märkt att han varit stummare där, det kan även synas när vi är ute innan han blivit varm. Det är ingen hälta men man ser som sagt att det är stumt på högersida. I vattnet tyckte Marie dock att han efter lite uppvärmning rörde sig riktigt bra och så upplever ju jag det med. När han väl är varm rör han sig som en ungdom igen 😉 Ja eller i alla fall inte som en gubbe! Odden var mycket förbryllad över att han inte fick gå in i trasken och att ingen ägnade honom någon uppmärksamhet 😉

Efter några minuter traskande ändrade Marie planen för dagen och beslöt att vi skulle ägna resten av tiden åt elbehandling. Det har Maxen full koll på och när plattorna och lindorna var på plats gick han självmant upp på bädden och la sig tillrätta ❤ Under själva behandlingen sov han sedan större delen av tiden trots Maries och mitt tjattrande, fast det är klart, han är ju rätt döv så han behöver ju inte lyssna på oss 😉 Efteråt ligger han helt avslappnat kvar och man får be honom resa på sig så att det går att plocka av honom utrustningen. Vi pratade faktiskt om att det låter så hårt och hemskt med elbehandling men det är ju vad det är, elimpulser som skickas ner i musklerna. Men den som sett Maxen eller för den delen Olle, på den tiden när han fick det, inser snabbt att det inte är det minsta otäckt utan bara skönt. Marie berättade att fler och fler börjar få upp ögonen för denna typ av behandling och att maskinen sista dagarna gått varm. Marie som föreläste på Svenska mässan i Göteborg för lite mer än en vecka sedan (Sporting Dog Seminar) sa även att behandlingsformen är ganska ”okänd” här i Sverige men att ute i Europa är den vanligare. Intressant att det kan skilja men vi slår ett slag för elterapin och tycker att det är bra att fler och fler får upp ögonen för behandlingsmetoden! Jag önskar faktiskt att jag kunde ha en egen och ha mer kunskap om den men får ju nöja mig med novafonen. Skillnaden med elen är alltså att den går djupare ner i musklerna än vad en novafon eller för den delen vanlig massage gör.1457660_10200321880968729_1308433386_n

1797548_10202418521623435_6831742920637824970_n
Gamla och redan visade bilder men det tål att upprepas, elbehandling är något som mina hundar har fått väldigt positiva resultat av och som de själva tycker är vansinnigt skönt.

Maxen har ju varit ganska pigg senaste veckorna och nu hoppas jag att en liten genomgång ger honom en extra skjuts framåt! I dag tittade jag på en liten film jag lagt ut på facebook på Maxen sedan i april där vi kör igenom ett klass 2 program. Jag ser verkligen skillnad på honom, hur mycket som har hänt i kroppen på honom sedan i somras och det gör ont i hjärtat. Jag vet att han är gammal men jag vill inte tro på det! Varje dag som han hänger med som vanligt är en välsignelse och än så länge gör han ju det ❤

maxi
M
axen i höstskogen i tisdags.Goaste farbron, och ibland blir ju även han bra på bild 🙂 

Behandligen verkar i alla fall göra honom gott. Normalt efter en rehabdag brukar jag inte låta hunden som fått behandling få mer än kissrundor. Men när jag skulle ut med Kilo och Odden som ju behövde motion var Maxen inte sen att hänga på 🙂 Först kastade han sig ner på gräsmattan och rullade sig, läge och väl, innan han tog ett litet bus varv på tomten för att sedan glatt hänga med ut i skogen. Vi gick bara i skogen för både hans och Oddens skull. Odden fick nämligen vara lite lös även denna gång och jag fördrar att ha honom lös i skogen då den erbjuder honom mer spänning för näsan än en grusväg eller liknande gör. Och om det luktar spännande håller sig Odden i skinnet och gör inga, nåja i alla fall färre, tjuvrusningar.

Hemma igen var Maxen fortfarande inte helt nöjd med sin dag och stod och ”tjatade” på mig så till slut gav jag honom ett tuggben som han fick ligga ute med och efter det var han nöjd resten av kvällen.

I dag är det fredag, eller friyay, mot helgen! I morgon ska vi vara galna och åka ner till Ullared, vi lär inte vara ensamma och jag lär tappa humöret… På söndag kommer det några bernerbrudar med hundar hit för gemensam promenad och lunch 🙂

Helgen som bara försvann, igen?

Helgen är slut, blä för det!

I fredags åkte jag ner till Skåne och Ystad där mamma och syster väntade. Mamma har fyllt år och överraskades med en spadag på Ystad Saltsjöbad. Det visade sig vara en jättefin anläggning där man utan bekymmer kunde spendera många timmar. Vi började med lite bubblor och choklad på rummet drog sedan på oss bikini och badrock och gav oss bort till spa avdelningen. Där väntade en förbokad ”upplevelse” i deras Creek experience. Vi fick fotbad, olika bastu, ansiktsmask, pooler, hamam, lerinpackning, aromaterapi och en massa annat under två timmar, väldigt trevligt!

greek
Del av Creek experience på Ystad Saltsjöbad

ystad
Redo att gå in i Creek 🙂

Sen blev det lite häng i deras pooler utomhus samt några längder i en stor bassäng innan vi gick upp till rummet igen och bytte om för att sedan bege oss ner till matsalen där det blev trerätters. Allt smakade mycket bra och nöjda kunde vi sedan stupa i säng. Morgonen bjöd på god frukost och sedan checkade vi ut och sa hej då. Själv hade jag på vägen ner fått ett snilleblixt att jag ju faktiskt befann mig ganska nära Tyskland så jag tog polon och brände ner lite ”snabbt” för att inhandla lite dricka eftersom vi inte hade något hemma. Strax före halv tolv var jag i alla fall hemma igen och kunde slänga mig i sängen.

Söndagen började trevligt med sol, härligt efter två dagar med regn i Skåne och Danmark. Det blev en morgonrunda med hundarna i skogen och sedan packade jag snabbt ihop lite matsäck och tog med mig Odden och Maxen för att åka på Sennenträff, Kilo fick stanna hemma idag. Många glada möttes på parkeringen vid Löfstadslott för att gå en gemensam promenad. Dessvärre visade det sig vara jakt på den slingan som vi tänkt oss så det blev rask omplanering och en aning rörigt men med Kim i spetsen så kom vi i alla fall runt ett varv.

Odden fick som sagt hänga med och jag var lite fundersam på om det skulle bli för mycket ansträngning för honom men eftersom slingan nu blev lite kortare så var det ingen fara med det. Nyttigt för honom att komma ut och träffa andra hundar igen och lära sig att bete sig!! Liten fjant är rätt kaxig och kan behöva tas ner på jorden tycker matten… 😉 Maxen var mest med eftersom jag tyckte att det kunde vara lite lagom aktivering för hans del, han är ju mest intresserad av fikastunden, andra hundar är inte så där väldigt spännande liksom 😉 Efteråt så blev det en tur i parken med lite fotograferande men jag blir mest jäkligt trött på att skärpan blir så dålig på bilderna.

löfstad
Odden i slottsparken.

Kameran har visserligen både åkt i backen och tagit sig bad i både bäckar och dy så att den slits är kanske inte så konstigt men nu måste jag nog göra något åt det, grr. Nytt objektiv skulle jag också vilja ha då mitt vanliga blivit glappt och det fasta 50 är visserligen bra men innebär ju även viss begränsning  i bland. Ett 24-70 mm f2,8 skulle behöva flytta hem till mig känner jag 😉 men några 9000 kr för att köpa det för hade jag visst inte, eller tycker i alla fall att det är för dyrt för att lägga. Dessutom går vi mot en tid när det är så där lagom roligt att fota med tanke på att det snart är mörkt större delen av dygnet… Jaja nån gång ska jag också bli en duktig fotograf och ha både kunskap och material som jag önskar.

På vägen hem stannade jag på Arken Zoo för att inhandla en ny klotång då den jag gillar har fått fötter och stuckit någon annanstans och de som jag har kvar inte är tillräckligt vassa längre. Odden fick hänga med in för att bli ännu mera trött i huvudet och eftersom han skötte sig fint fick han välja ut ett litet tuggben också, ja och ett till Maxen också så klart. Odden var dock bara intresserad av att bära sitt medan Maxen glatt tuggade i sig sitt direkt. Vi gjorde ytterligare ett stopp på vägen då jag lovat att klippa klorna på grannens Henke. Han är ju lite larvig med att klippa klorna så Henrik fick möta upp oss där och så fick han hålla Henke medan jag klippte, fungerade fint 🙂

Hemma vilade vi en kortstund och så drog jag i gång en gryta till kvällen. Vi köpte rådjurskött i torsdags så det fick så klart bli en gryta på rådjur. Jag har inte ätit så mycket rådjur tidigare och tyckte att grytbitarna såg rätt knepiga ut med en del senor och tänkte att det nog måste koka länge för att bli mört så det var lika bra att dra igång grytan direkt.I grytan slängde jag i äpplejuce, curry, ingefära och vitlök enligt ett recept jag hittat på nätet som lät skojigt och så var det bara att vänta.

Henrik hade varit snäll och lagt ett spår åt Odden under förmiddagen och nu några timmar senare så kändes det lagom att ta det. Odden var som vanligt spårvillig och tuffade på. Spåret var inte så långt men i dag hade han lite bekymmer. Eller han missade klöven (rådjur eftersom vi fått nya) och gick förbi den, fortsatte sedan klockrent efter Henriks spår där han gått ut på vägen och såg sedan lite förvånad ut? Jag bestämde mig för att bara se vad han skulle göra nu och lät honom lösa det själv. Odden fortsatte att jobba, tog om och gick tillbaka för att sedan gå spåret igen och jodå efter en stund hittade han ju klöven och var mycket nöjd med sig själv, ja och matte var också mycket nöjd med honom! Härligt att se att han inte ger upp och att han jobbar vidare med ännu mer intensitet 🙂

Nu borde ju Odden vara trött tyckte jag och bestämde mig för att ta en längre runda med Kilo innan det blev kolsvart ute, Odden och Maxen fick stanna hemma med husse och ta en liten rastrunda på 10 minuter istället. Kilo var eld och lågor. Visserligen hade han fått en promenad med Henrik på förmiddagen när vi var borta på sennenträff men han behöver ju mer motion än så. Vi gick en rask runda runt Bysjön och visserligen hann det bli mörkt innan vi var hemma igen men det gjorde inte så mycket.

trött odd
Odden slappar efter en dag med många upplevelser.

Hemma fixade jag till köket och gjorde färdigt grytan medan Henrik fick dammsuga hela huset. Det är inte klokt vad skit hundarna drar in hela tiden nu. Fäller gör de ju också, framför allt Odden och pälsen ligger i drivor känns det som. Grytan blev i alla fall god och köttet blev jättemört 🙂 Helt klart en variant som jag kan tänka mig att göra fler gånger 🙂 Resten av kvällen tänker vi nu bara slappa i soffan, för det tycker jag att jag är värd!

6 månader senare…

I dag är det 6 månader sedan Odden opererades för UPA (ununited processus anconeus). Det känns som en hel evighet sedan. Jag kommer inte längre ihåg hur det är att inte behöva ha grind ut till tomten så att hundarna inte smiter ut, vi som alltid tidigare har kunnat ha öppet och hundarna har fått välja själva vart de vill ligga och slappa. Jag har svårt att komma ihåg hur det är att inte behöva ha koppel på en av hundarna jämt och ständigt. Visst går jag promenader där Odden inte får hänga med och då är ju jag utan koppel för Maxen och Kilo går ju lösa men hur tusan kändes det att gå en hel promenad med Odden lös? Ja och hur känns det att inte hela tiden behöva säga ”Lugn!!!” 😉

Jag har flera gånger under resans väg fått frågan, eller ställt den till mig själv, om det var/är värt det? Jag svarar varje gång att det vet jag inte ännu och det är fortfarande det svaret som vi får ge, för vi vet ju inte ännu om det här kommer att fungera? Jodå det ser väldigt lovande ut så vi hoppas att det går bra och i så fall så blir ju svaret så klart ja, ja det var värt det att gå igenom och utsätta Odden för det här. Men lika gärna så skulle det ju kunna vara så att vi om några månader står där med en halt hund igen (peppar, peppar ta i trä, spott och fräs över axeln, kryssa fingrarna och allt annat som kan tänkas hjälpa för att det INTE ska bli så!) och då kan jag väl krasst säga att nej, nej det var inte värt att utsätta Odden för det här!

Varje fall är så klart unikt och varje hundägare måste ta sina egna beslut om vad de vill göra och utsätta sin hund för när man får ett sådant besked som vi fick om Odden. Det som skulle ha hjälpt mig är så klart om man hade kunnat hitta information någonstans! Men det finns förvånansvärt lite om armbågsoperationer ute på nätet att hitta, jag kan faktiskt inte riktigt begripa varför? Vi är ju långt ifrån den första hundägaren som får ett tråkigt besked om en ung hund med hälta, att få höra att det faktiskt behövs en operation för att ge hunden en möjlighet att få leva ett smärtfritt liv. Självklart finns det många som får ett tråkigt besked om att hunden inte är fri fram men där hunden inte behöver opereras, information om hur man stärker och hjälper sådana hundar finns det spaltmeter att läsa om i faktablad, veterinärsidor, bloggar, hundforum osv, men information om vad man har att vänta sig med en opererad hund är inte alls lika riklig? Kanske beror det bara på att varje fall är unikt, att det inte går att säga att alla med armbågsfel xxx ska opereras och sedan följa mallen y för rehab efteråt? Men lika fullt finns det ju gemensamma nämnare  och saker man kan lära sig utifrån andras erfarenheter så lite konstigt att det inte finns mer information att hitta på det stora nätet med hjälp av Google är det enligt mig.

Nåja man lär sig ju på vägen och jag tänkte sammanställa det jag lärt mig på vår väg efter operationen här. Det är inte på något sätt något facit, det finns säkert saker jag missat, glömt eller inte tänker på att ta med, men kanske kan det hjälpa någon enstaka människa som precis som jag gjorde för 6 månader sedan nu sitter och letar information om vad man kan vänta sig och vad man kan försöka tänka på.

Vårt första problem efter opererad hund var hur tusan vi skulle få bandaget att sitta som det borde utan att stasa benet eller inskränka rörelsen? En omöjlig kombination visade det sig… Satt bandaget för löst kunde Odden röra sig okej men bandaget ramlade relativt omgående ner till tassen på honom. Satte vi det hårdare blev hela benet liksom stelopererat och dessutom så stasade det sig lätt. Vi bytte bandage i tid och otid under några dagar och jag köpte allehanda olika varianter för att hitta det som fungerade bäst. Som tips för den som vill köpa vet-flex självhäftande bandage, åk till Biltema!! Ungefär en tredjedel av priset mot om man köper på apotek, veterinärer eller zooaffär. Efter några dagar slutade vi med bandage, såg till att hålla det rent och att inget smuts kom in men annars fick det vara och det fungerade fint. Däremot köpte jag ett skydd från Back-on-track som Odden fick ha över leden när han skulle ut och kissa eller om han fick vara med och ligga där det inte var helt rent. Skyddet hjälpte även till att stabilisera leden under de korta stunder som han fick gå ut för att göra i från sig. Jag lånade även efter operationen på den andra armbågen ett skydd från ReDog, det hjälpte till att stabilisera bägge sidornas leder men blev ganska snart lite för mycket av det goda då lederna gärna svullnade upp en aning och blev varma efter att han använt dem.

armbågsskydd redog
Armbågsskydden från ReDog.

Nästa sak att börja noja sig över var ju hur länge som det var normalt att fortsätta halta efter operationen? De få erfarenheterna jag hittade från andra som opererat armbågar på sina hundar varierade, allt från att hunden varit haltfri direkt efteråt till att den haltat i några veckor. Tålamod är inte min starka sida och jag stirrade på hur Odden rörde sig dygnet runt kändes det som. Halt var han i början, ganska tydligt och då och då rätt rejält. Han var också halt ganska länge upplevde jag det som, närmare 2-3 veckor efteråt syntes det fortfarande en lätt hälta. Däremot kan jag inte komma ihåg exakt när han helt slutade halta, det bara var borta en dag och jag var troligen så nöjd över det att jag helt glömde bort att fundera över hur lång tid som det verkligen hade gått?! Odden lyckades ju hoppa över en komposthage jag gjort åt honom när det gått några veckor, det var så klart inte det minsta lyckat och han blev också halt efter det (men lika glad för det var han…) den hältan satt dock bara i i något dygn. Ett dygn var visserligen tillräckligt jobbigt för en nervklen matte i det läget och jag hann måla fan på väggen många gånger under det dygnet!

Något som jag själv funderade på när Odden låg på operationsbordet var hur vi skulle kunna ha honom hemma och se till att han inte rörde sig för mycket? Det visade sig dock inte vara något jättestort problem. Inne har Odden hela tiden fått vara lös och fått röra sig på ett våningsplan. Han har alltså aldrig legat i bur eller varit speciellt begränsad hemma. Första tiden efter operationen vågade vi dock inte ha honom hemma ensam så då var han med Henrik på jobbet och låg en del i bilen. Bussen är ju stor när det bara är en 7 månaders valp i och dessutom fick han en möjlighet att ligga och titta på folk som gick förbi, vilket ju ändå var någon form av stimulans för en pigg valp. Första tiden när han fick vara hemma med de andra hundarna spärrade jag av inne i huset så att hundarna bara hade ett rum samt hallen att röra sig i, det fungerade bra och Odden har ju aldrig haft restriktionen att han inte får röra sig alls utan bara att han ska ta det lugnt. Synd bara att Odden aldrig verkar ha lyssnat på vare sig Kristers eller Maries förmaningar om just det där med att ta det lugnt…

Så kom vi in i nästa fas, fasen när Odden inte längre tyckte att han var sjuk. Den fasen befinner vi ju oss fortfarande i 😉 Det är så klart jättebra att hunden mår bra och är smärtfri, men det är också klart obra att hunden mår bra och är smärtfri när den ska ta det lugnt! Det här är en lång fas och en jobbig fas. Att hela tiden behöva sätta tråkiga gränser och be hunden att ligga, sitta, vara still är skitjobbigt och astråkigt för både hund och människa 😦 I början spårade vi ganska mycket med Odden, för det gör han lugnt och försiktigt och dessutom blev han trött av det. Men när jag berättade det för Marie på rehab fick jag bannor, armbågsopererade hundar ska gå med näsan högt! I spårarbetet lägger ju hunden hög belastning fram vilket inte alls är lämpligt efter en operation i leden. Det borde jag ju kunnat räkna ut själv men jag var bara glad och nöjd över att kunna erbjuda min valp att få bli lite glad och trött. Spår gick alltså bort efter det, tills för helt nyligen då vi återupptagit spårarbetet efter godkännande från Marie 😉

Samtidigt som Odden började vara haltfri var det ju dax för operation nummer två. En betydligt mindre operation som nästan inte syntes att den var gjord. Odden som hade börjat ladda upp sedan den första operationen trodde jag nu skulle hålla sig lite lugnt på eget bevåg ett tag, tji fick jag!

op 6
Löjligt litet sår efter andra operationen och Odden var helt opåverkad efter denna, i mattes huvud, pärs.

Så började det mödosamma arbetet att rehabilitera Odden några veckor efter andra operationen. Precis innan den andra operationen kommer jag ihåg att jag tog ut Odden bakom vår ladugård i skogen och gick typ 200 meter. Det var ren och skär lycka! Efter andra operationen var vi ju tillbaka på ”bara ut och kissa” vändorna igen men som sagt några veckor senare påbörjade vi rehab.

Rehab i vårt fall har varit vattentraskande i kombination med kyla och sakta utökande av promenaderna. Marie förklarade tidigt för mig att den här extrema stillheten inte är något man ska vara kvar i för länge. En unghund behöver röra på sig för att hålla ihop och skaffa sig muskler, men det gäller så klart att skynda långsamt. Som sagt mitt tålamod är inte det bästa och jag höll på att bli galen av att bara kunna gå 5 minuters promenader eller för den delen 10 minuters promenader med Odden. Hur långt kommer man på 10 minuter liksom, det blir ju bara att man går på samma ställen hela tiden. Visst försökte jag åka i väg med honom, åka ner till Finspång eller åka till en annan skog då och då, men det är ju lite bökigt att åka bil i 15 minuter, ta ut hunden i 10 och sedan bilen tillbaka i 15 minuter till, 30 minuters bilåkning för 10 minuters promenad är liksom inte direkt tidseffektivt och är det något jag är och behöver vara så är det just tidseffektiv!

Men så började det alltså. först 5 minuters ”promenader” på plant underlag 5 gånger om dagen, sedan utöka till 10 minuters promenader 4 gånger om dagen. Här någonstans började vi alltså även vattentraska. Ja för vattnetraskande var det bästa för Odden med tanke på den operationen som han genomgått samt hur det hade sett ut i hans led. Jag fick det förklarat för mig att man inte vill att leden går ut i ytterlägena i början av rehaben och att simning därför inte var att rekommendera för Odden, men att vi senare om det såg bra ut kunde se fram emot simning i vår fortsatta uppbyggnad. Nu var väl Odden inte den bästa vattentraskpatienten som funnits direkt, vattenhatare som han varit och en aning stökig och bökig i själva trasken då han försöker att komma undan träningen genom att ställa sig på kanterna. Men den värsta vattenfobin har vi lyckats bli av med och numera går Odden mer än villigt in i trasken 🙂 Tramsandet har också blivit bättre även om vi fick backa tillbaka till rör och boll förra veckan och denna vecka fick använda ett rör då Odden promt skulle gå på högra kanten?

trasken
Så här såg det ut förra veckan, och flera gånger innan det 😉 Rör på sidorna och boll framför för att Odden ska hålla sig på bandet och inte försöka ställa sig på kanten. I går använde vi i stället en sele som gjorde att han inte kunde komma fram för långt men rör på ena sidan var vi ändå tvungna att ha eftersom han ställer sig med ena sidans ben på kanten och bara går med de två benen på andra sidan annars?! Knasiga lilla hund.

När vi efter ca 3 månader fick göra ett nytt ingrepp, nu för att ta bort skruven som vi satt dit vid första operationen fick vi backa i träningen igen, naturligt så klart men även väldigt frustrerande. I samband med den operationen fick ju Odden även en infektion i såret vilket ju var ett rejält bakslag. Lagom till Byske svullnade leden upp och blev skållhet, fort gick det också. Han var normal när vi började resan upp mot Ljusdal och när vi kom fram 5 timmar senare så hade han som en stor boll runt armbågen 😦 Men en kur antibiotika redde ut det även om det tog ganska lång tid och sedan resulterade i ett serom som ju ännu finns kvar, om än i lite mindre skala än tidigare. Seromet höll i flera veckor på att göra mig galen av oro och frustration, Odden däremot har aldrig brytt sig om det eller visat något obehag av det. Vad jag förstått är det däremot ganska ovanligt att man plockar bort skruven så tidigt som vi gjorde, det normala är att den sitter kvar i runt 6 månader och i vissa fall låter man den helt enkelt vara kvar för alltid om jag förstått det rätt. Odden kom dock in i en växtfas som inte var av denna värld när han var ca 9 månader så skruven gjorde mer skada än nytta till slut och därför valde Krister att plocka ut den i förväg. Lite skönt på sitt sätt eftersom vi nu, förhoppningsvis, är färdiga med att vara inne i leden och greja runt. Alla ingrepp i en led är så klart något man helst vill undvika om det går!

Ja och så har vi då sakta utökat. En av promenaderna om dagen utökades till 15 minuter och  sedan 20 minuter, då fick vi lite bakslag och fick återgå till 15 minuter igen för att sedan vända uppåt. Övriga promenader var under denna tid fortfarande runt 10 minuter var. Så småningom har även de andra promenaderna utökats i tid tills vi nu är där vi är i dag.

I dagsläget, dvs 6 månader efter första operationen så får Odden ungefär den här motionen. Morgonpromenad på mellan 15-25 minuter. Lunchpromenad på mellan 10-30 minuter (svärfar bestämmer själv utifrån vad han har tid med 😉 ) Eftermiddagspromenad på ca 45 minuter och sedan en kvällspromenad på ca 15 minuter. Det vill säga att i bland får han upp mot två timmar med promenader men andra dagar blir det bara runt en och en halv timme. Det blir ju dessutom ett pass i trasken i veckan än så länge även om vi har pratat om att dra ner det till en gång varannan vecka nu när vi börjar att simma, men vi får se hur det utvecklar sig. De dagar som Odden traskat får han inte göra mer än att rasta sig på tomten på kvällen men han är ganska nöjd ändå just dessa kvällar. Någon dag i veckan försöker vi ta det lite extra lugnt och en sådan dag får Odden kanske bara runt 50 minuter promenad på hela dagen, dessa kvällar är han dock inte alls lika trevlig att ha omkring sig… Men vila är nödvändigt för uppbyggnad så vare sig han vill eller inte så behöver han någon gång då och då ta det lite extra lugnt även om det tär på både honom och oss andra i familjen 😉

Traskandet började först i väldigt liten skala, några få minuter varje gång och med vila mellan passen, kanske totalt 5 minuter första gångerna och alltså en gång i veckan. Sedan har det sakta utökats och i dag, eller rättare sagt i går eftersom det var då vi traskade senast, körde vi 18 minuter totalt med någon minuts vila efter de 10 första minuterna. Eftersom vi haft lite tur med att rehabperioden legat under sommaren har vi ju även traskat på egen hand, dvs utan band i en bur med vatten. Ungefär en gång i veckan har jag alltså traskat fram och tillbaka i en sjö med Odden. Det ger inte riktigt samma effekt men är ändå bättre träning än ren skogspromenad. Nu anser jag det dock för kallt för traskande i sjö så nu håller vi oss till en gång i veckan inomhus 😉

Odden går fortfarande kopplad men lite försiktigt har jag nu börjat ha honom lös kortare stunder och under kontrollerade former, ja eller så kontrollerade former som det nu går med Odden… 😉 Han får än så länge aldrig vara lös tillsammans med en lös Kilo men när vi är ensamma i skogen eller på tomten har jag lite försiktigt släppt honom och det har peppar, peppar gått bra. Härom dagen släppte jag honom på eftermiddagspromenaden för första gången men då kopplade jag i stället upp Kilo. Ett kortare rejs tog han visserligen men ganska snart nöjt han mest av att kunna röra sig lite vidare och höll sig riktigt lugn 🙂 Försiktigt, försiktigt kommer vi nu bygga på det här, utöka promenaderna ytterligare, utöka med mer frihet det vill säga att han får vara lös och även snart börja simma. Allt detta för att bygga upp Oddens muskler för att hjälpa till att avlasta leden och ge Odden förutsättningar för att få fortsätta att vara smärtfri, för det är ju trots allt det absolut viktigaste!

6 månader har alltså gått sedan första operationen, ungefär så lång rehabtid som man i luddiga termer pratar om efter en liknande operation. Odden är dock inte färdig rehabiliterad ännu. Vi har precis tagit bort allt antiinflammatoriskt och smärtstillande och vi behöver bygga mer muskler på honom innan jag vågar släppa honom helt fri så någon månad eller två till behövs innan jag vågar släppa lite på våra livlinor. Sedan är det ju så att även om vi någon gång kommer kunna kalla oss för färdigrehabliterade så har vi ändå ett livslångt friskvårdande att jobba vidare mot. Vi är i alla fall på väg åt rätt håll och det känns så klart extremt skönt. I går hade Odden gått upp i vikt, ca 800 g på 5 dagar. Mer mat har han inte fått så det borde vara muskelmassan som sakta men säkert ökar nu, jag håller tummarna för det! (Eller så var han bara bajsnödig 😉 )

Om två veckor ska vi tillbaka till Krister för en, förhoppningsvis, sista koll. Ser allt bra ut då så antar jag att vi inte kommer behöva Kristers tjänster mer efter det utan vi kommer jobba vidare med Marie och rehab/friskvård. Jag är oerhört tacksam över att vi har tillgång till Marie med all sin kunskap och erfarenhet och framför allt för att hon alltid är ärlig och säger om något ser mindre bra ut, falska förhoppningar är nämligen inget som jag vill ha när det handlar om min hunds chanser att bli återställd. Vi har som sagt haft bakslag även om de varit få och relativt små men vid sådana tillfällen vill jag ha raka svar på vad som bör göras och vad som eventuellt har blivit fel, det vet jag att jag får från Marie!

Odden kommer aldrig att bli en helt frisk hund, men han ska förhoppningsvis vara en smärtfri och fullt fungerande hund inom en inte allt för lång framtid! 🙂 Ja och eftersom vi fått dispens för att få tävla så ser jag fram emot att få träna och tävla med Odden inom en hyfsat snar framtid. Kanske en debut lagom till nästa sommar i lydnad? Viltspår hoppas vi kunna köra i vår och kanske att jag släpper ut honom på någon utställning redan i vinter? Oavsett vilket så är jag glad över att det verkar som att vårt slit och arbete ger utdelning och att Odden är en del av vår familj. Jag hoppas verkligen att han kommer vara det i många, många år till!

op 1_redigerad-1
Så här såg det ut för 6 månader sedan. Skruven ser helt groteskt stor ut och jag begriper inte ens hur tusan det gick att få dit den? Men dit kom den, den gjorde sitt jobb och höll ihop och fick armbågsspetsen att ta ihop och nu är den alltså borta igen och ingen är gladare än jag och Odd för det!

Som avslutning, ni kommer väl i håg att gå in och rösta? Klicka här och rösta på vår bild 🙂

Sörmlandsleden i höstskrud

Tidigare i veckan kontaktade Hanna mig och undrade om jag inte hade vandrat några etapper på Sörmlandsleden och hade några rekommendationer? Det hade jag ju dock inte gjort så någon rekommendation kunde jag inte komma med men jag erbjöd mig att hänga på i stället 😉

I dag var det så bestämt att vi skulle ut och vandra. Vi kollade lite etapper på varsitt håll och kom sedan gemensamt fram till att vi skulle gå halva etapp 56 och hela etapp 57, dvs vi började utanför Trosa och gick till Mörkö, en bit över 2 mil skulle det bli vilket lät lite lagom som en dagstur. Jag fick i uppdrag att skriva ut kartor och ledbeskrivningar och Hanna stod för lunch och fika, lite ojämn fördelning men…

Med tanke på hur långt vi ändå skulle gå så blev det bara Kilo som fick hänga med mig i dag. Odden får inte gå så långt och Maxen mår bättre av att gå flera kortare turer per dag än en jättelång. Lite trist att bara få med sig en hund men man måste ju tänka på vad som fungerar också.

Strax efter åtta i morse gav sig i alla fall Kilo och jag i väg för att möta upp Hanna. På vägen dit ringde Hanna och undrade om jag hade passerat Nyköping ännu, hon skulle nämligen bjuda på linsgryta men hade glömt linserna… Nåja det löste vi genom att efter att ha parkerat bussen vid parkeringen där leden tog slut, passerat Trosa och en ICA butik där Hanna sprang in och köpte linser innan vi åkte bort till platsen där vi tänkte börja vandra. Vi valde alltså att inte gå hela etapp 56 eftersom vi inte hade någon lust att gå genom Trosa, dessutom hade det blivit lite väl långt om vi skulle gå hela den leden.

Nu hängde vi i alla fall på oss ryggsäckarna och gav oss glada i väg. Första biten var lättgången och fin och vi kunde ägna oss åt att prata, prata och prata 😉 Efter några km kom vi fram till ett kors där man kunde välja att gå för att kika på en fornborg samt ett utsiktsberg ca 400 m åt ”fel” håll, det lät bra tyckte vi och knallade i väg… på fel väg. Jaja det var ju bara att vända när vi insåg det och sedan göra om och gå rätt. Utsikten uppe på berget var i alla fall värt de dryga 2 km extra som det nu blev 😉 Vi passade även på att ta en första fika där uppe på berget. Aldrig smakar mackor och choklad så gott som när man är ute!

DSC_5543_01
Uppe på utsiktsberget.

DSC_5545_01
Dax för lite fika.

DSC_5547_01
Kilo undrar lite ”diskret” om Hanna vill bjuda på ett Ballerinakex?

Sen fortsatte i att knalla på och relativt fort kom vi fram till Tullgarnslott. Här var vi så klart tvungna att gå och kika lite i parken och att fota lite.

DSC_5564_01
Tullgarnslott, ett vackert ställe.

DSC_5567_01
L
indallé på varje sida av slottet.

Vi fortsatte sedan på etapp 57 som alltså utgår från just Tullgarnslott. Leden gick först genom ädelskog och det var jättefint i hagar med stora ekar och lindar. Kilo var törstig men det fanns inget vatten så när vi gick förbi en hage med får gick vi in dit och Kilo fick dricka ur deras vattenho. Mattes lilla fårskalle 😉 Leden fortsatte en bit i skogen och sedan kom vi ut på mer åkermark. Här visade det sig att det var ett rejält blöttparti som vi skulle över och det blev en del klafsande (verkar ju vara min grej nuförtiden?) men över kom vi och att jag blev blöt om fötterna i skorna var ju inte så konstigt eftersom de är mer än lovligt slitna… Nåja vi fortsatte och ledbeskrivningen berättade om att man kunde gå av leden och gå upp på udden på Näset där det skulle finnas en fin rastplats, det lät bra tyckte vi och lyckades på lite krångliga vägar ta oss dit. Rastplatsens utsikt var verkligen jättefin och välbehövlig vila behövde vi nog också så vi drog i gång köket och började koka gryta.

DSC_5583_01
Vandring genom ädelskog.

DSC_5598_01
O
ch vandring på härliga grusvägar i vacker höstskrud.

Röda linser, morot, vitlök, chili, rökta korvar och salladslök kokades raskt i hop och blev förbaskat gott! Dessvärre visade det sig att närheten till vattnet vid rastplatsen gjorde att myggor och knott frodades och det blev kanske inte riktigt lika mysigt när man måste veva bort dessa odjur stup i kvarten.

DSC_5614_01
Hanna rör runt i grytan.

DSC_5615_01
Gott med linsgryta 😉

DSC_5621_01
K
ilo fick resterna och han gillade också linsgryta.

Man skulle sedan kunna gå på andra sidan av udden för att komma tillbaka till utgångspunkten, dvs Sörmlandsleden, och eftersom det där med att gå fram och tillbaka inte är något som tilltalar oss så lät ju det jättebra. Det var dock inte alls jättebra eftersom leden bara försvann och vi fick leta oss fram i hasselsnår i stället. Själv hade jag också bytt till foppisarna nu efter maten eftersom jag inte hade någon lust att sätta på mig blöta gympadojor. Till slut kom vi i alla fall rätt och kunde fortsätta på leden. Nu blev det omväxlande skog och grusväg som vi gick på och man måste vara uppmärksam för rätt vad det är så sticker leden i väg rakt in i skogen när man tror att man ska fortsätta på grusvägen eller så. Till slut började vi känna oss lite slitna i kroppen men då såg vi bron en bra bit bort och där visste vi ju att bussen stod och tyckte därför att nu var vi nära. Då svängde dock leden av upp i skogen. Ja och att gå i skogen är ju trevligare än grusväg så vi hängde på.

Det visade sig dock vara den värsta sträckan på hela dagen då sista två km gick konstant upp och ner för berget. Många höjdmeter blev det för trötta stumma lår att klättra upp för men vi fixade ju även det om än med lite sura miner och muttrande 😉

Ganska precis klockan sex på kvällen var vi tillbaka vid bussen och en mycket nöjd Kilo hoppade in i bussen, han var nog rätt trött han med efter att ha varit ute i friska luften i 8 timmar 🙂 Vi åkte tillbaka till startplatsen så att Hanna kom åt sin bil, vinkade hej då och sedan åkte Kilo och jag hemåt. Det var segt att åka hemåt i kolmörkret men det går ju ganska fort att ta sig fram på E4:an i alla fall.

Hemma möttes vi av två mycket glada bernerbrorsor som undrade var tusan Kilo varit hela dagen? Det blev dock ingen rast eller ro för mig eftersom jag hade bett Henrik att gå ut ett spår till Odden igen. Det var visserligen kolsvart ute men med hjälp av min utmärkta pannlampa så borde det ju fungera tyckte jag så vi gav oss i väg.

I dag var spåret lite snällare då det bara legat i 9 timmar, det var dock lite längre, ca 400 meter. Odden fattar ju direkt vad som är på gång och tar med liv och lust sig an spåret. Henrik och jag fick hänga på bäst vi kunde typ. Det märktes att det var lite lättare i dag eftersom Odden höjde tempot, annars spårar han ju väldigt långsamt och noggrant men nu börjar han uppenbarligen få både mer drag och mer självförtroende i spårarbetet 🙂 Själv hade jag ingen aning om vart vi var, det var som sagt kolsvart ute men Odden jobbade på fint och bortsätt från lite ringande i en vinkel så  höll han sig mer eller mindre i kärnan hela tiden. Klöven hittade han också utan bekymmer och nu börjar även älgklöven att vara rätt intressant och han bär den gärna hela vägen tillbaka till bilen 🙂 Jag längtar redan till nästa gång vi ska spåra!!

Efter denna heldag ute tänker jag nu inte göra ett skit mer än att gå och duscha i kväll. Over and out liksom 😉

DSC_5581_01

 

Novafon

Jag får ganska ofta frågor om vad en novafon är för något och hur jag använder en sådan? Så här kommer ett litet inlägg om det.

Novafon är en liten apparat som ser ut som en hammare typ. Den producerar intraljud och är alltså en form av ljudvågsterapi. Novafonen använder man för att lindra smärta och för sårbehandling.

novafon
Så här ser den ut, Novafonen, som en liten hammare typ.

Eftersom apparaten anses som skonsam kan vem som helst köpa en sådan och använda den efter att ha läst en manual, det finns liksom ingen risk att du kan skada din hund, eller din sambo, dig själv eller vem du nu tänkt att behandla. Min novafon har jag ”snott” från min pappa som använde den när han hade mycket bekymmer med ryggen med ett flertal diskbråck. När Marie började behandla Olle med en novafon under hans rehabbehandlingar för många år sedan insåg jag att det var en likadan som min pappa haft och bad om att få låna den, han har visst aldrig fått tillbaka den… sorry pappa 😉 Vill man köpa en egen kostar den tydligen runt 2500 kr.

Intraljud når ca 6 cm ner i musklerna som man behandlar och kommer alltså djupare ner än om man masserar sin hund för hand. Intraljudet stimulerar blodflödet och gör vävnaden smidigare vilket har en smärtlindrande, muskelavslappnande, cirkulationsökande och sårläkande effekt. Det används alltså vid dålig cirkulation, ödem, muskulära spänningar, stram muskulatur, triggerpunkter/stresspunkter, stelhet, problem/smärta i rörelseapparaten, ärrvävnad och vid stress.För egen del har det främst varit för att öka cirkulationen och som smärtlindrande för mina hundar.

behandling
Odden somnar nästan under en behandling här hemma i kväll. Behandling med novafon är verkligen skönt och man kan känna hur musklernas spänningar släpper under tiden som man drar den över musklerna.

Novafonen dras alltså över musklerna i lite lagom långsamt tempo. Man ska inte använda novafonen direkt på ben eller vid områden där det är väldigt nära till ben under en muskel. Man kan testa på sig själv och dra den över knäskålen eller höftbenet, det händer inget farligt men är inte behagligt. På ömma muskler, ligament eller senor däremot är behandlingen mycket skönt och får en att slappna av, det surrande ljudet gör också att man lite grann sätts i en lugn sinnesstämning, det är nämligen lite sövande tycker jag.

På Olle använde jag den främst runt skulderområdet eftersom det var där han hade mest spänningar. Det är ett ganska tacksamt område att massera eller behandla med novafon eftersom man ganska omgående kan känna resultat. I början var det liksom omöjligt att komma ner ”under” skulderbladet på Olle men efter en omgång med novafonen så gick det plötsligt att greppa runt skulderbladet 🙂 Novafonen används under max 20 minuter åt gången, främst för att apparaten i sig själv behöver vila efter det för att inte bli överhettad. Däremot kan man behandla flera gånger om dagen om det är behövligt.

På Maxen har jag använt den både på ryggmusklerna efter diskbråcket men även baksidan av bakbenen och skuldrorna. Odden däremot har mest fått behandling vid överarmarna samt mellan frambenen där han varit stram och spänd.

Det finns så klart tillfällen då man ska avstå från att behandla med en novafon som vid feber, infektioner, inflammationer, sår, blödningar, direkt på hudåkommor med skör eller skadad hud, frakturområden, akuta mjukdelsskador, avvikande smärtbild, allvarliga smärtsymtom, chock, akut epilepsi, cancer och dräktighet. Själv tycker jag att man ganska tydligt märker på hunden om det är lämpligt att behandla. Oftast blir de oerhört avslappnade och mer eller mindre somnar när man sätter i gång. Till och med yrhjärnan Odden slappnar av fullständigt efter bra en kort stund. Skulle hunden dock börja tramsa och försöka komma undan skulle jag sluta och fundera på varför eftersom mina hundar som sagt är vana vid behandlingen och brukar uppskatta den.

Är du ännu mer nyfiken på novafonen? Då kan du gå in här och läsa mer samt läsa om vem denna fantastiska Marie som jag ständigt återkommer till är 😉

Hjälp mig hälpa

Helg, det är väl ändå härligt! Det är inte utan att jag ibland längtar lite till pension, tänk att få ha hela dagarna till sitt förfogande, underbart! Inte så att jag inte gillar mitt jobb, oftast är det ganska skoj och lärorikt men just nu är vi inne i en tuff period med kass organisation… Som sagt vart är den där trissvinsten egentligen?!? 🙂

Rubriken då? Tja vi är ju med i en fototävling och det har ju hittills verkat ganska lovande. Men nu är vi rejält jagade och det är nära att vi snart ramlar ur topp-10 vilket vi inte alls vill. Självklart vore det skoj att vinna för egen del, att vinna är väl alltid skoj? 🙂 Men den här gången vill vi ju faktiskt vinna även för att kunna hjälpa till!

Priset i den här tävlingen är en årsförbrukning foder till en hund, för min del skulle det bli typ 12 säckar. Halva värdet av det har jag lovat att jag, om vi vinner, ska skänka till någon hundhjälporganisation, det vill säga värdet av 6 säckar foder kommer jag i kontanter att sätta in på organisationens konto. Så här kommer en liten bön om mer hjälp, snälla rösta på vår bild så att vi kan ligga kvar topp-10 (det är samma pris till samtliga som placerar sig 1-10). Röstar gör du genom att klicka på den här länken och sedan trycka på rösta. Du kan rösta en gång var 24:e timme från varje IPadress som du har tillgång till, tex dator, padda, mobil osv. Har du WIFI så räknas alla enheter som är uppkopplade mot det som en IPadress så om du använder den uppkopplingen till tex datorn så kan du via mobilen lägga en röst via mobilnätet 🙂 Passa på att använda jobbets dator och din maka/make/sambos mobile också när du ändå håller på 😉 Det här är bilden vi tävlar med:

emil hoppar
Emil som den badnymf han var ❤

Nu är det i alla fall full fart mot helgen som denna gång är fullbokad 🙂 I morgon är det MH för hela slanten och på söndag ska Hanna, jag och Kilo ge oss ut och vandra lite på Sörmlandsleden är tanken, hur härligt som helst. Hade visserligen helst velat ha med mig alla grabbarna men eftersom planen är att gå ca 25 km så är det inte lämpligt för vare sig Maxen eller Odden så det får räcka med KG.

Jäkla hund till att skrämmas!

Varje eventuellt grått hårstrå jag har på min kropp skyller jag på Maxen för!

I natt vaknade jag av att Maxen gick ner på undervåningen, det gör han verkligen aldrig så jag blev lite fundersam? Jag hörde dock att han la sig och var lugn så jag somnade om och tänkte att han kommer väl upp igen om han känner för det. Vid halv sex hörde jag att han vankade runt lite och flåsade men han la sig sedan igen så jag låg kvar i sängen en stund till innan det var dax att gå upp.

I vanlig ordning är det lätt kaos på morgonen och kaos i vår familj stavas Odd…. Lugn och fin är inget han någonsin hört talas om! När jag kom ner på undervåningen så låg Maxen i hallen och kom inte upp och hälsade? Tittade upp gjorde han men inte mer än så och jag blev så klart lite misstänksam. Bad honom ställa sig och det gjorde han och jag kunde inte se något som skulle vara galet med honom eller känna något galet. Gick och hämtade hundarnas skålar för att ge frukost och Maxen gick och la sig? Det är inte likt honom numera, för några år sedan hade jag inte tyckt att det var det minsta konstigt eftersom det ju tog honom typ 7½ år innan han begrep att mat var nått att ha men sedan dess är Maxen rejält matglad så nu kändes det inte alls bra. Han kom när jag ropade på honom men tittade bara på skålen utan att ta någon tugga? Magen drog ihop sig på mig och tankarna började snurra. Grävde fram en termometer men kunde raskt konstatera att någon feber hade han inte! Efter lite övertalning åt han faktiskt upp, om än väldigt långsamt och tveksamt. Tog då ut honom själv för att se hur han rörde sig och han gick en omväg för att slippa hoppa upp för en liten kant vi har och ställde sig genast att kissa, som en tik? Nä det är inte heller normalt och han såg liksom allmänt risig ut. Gick sedan bort för att bajsa mitt på tomten, det gör han heller aldrig normalt sett, och det såg helt okej ut. Jag fick lite känslan av att det var magen som spökade på honom och hade förväntat mig att han skulle vara förstoppad eller möjligen vara lös i magen men nä, allt såg normalt ut av det som kom ut? Försökte sedan få honom med mig ut i skogen för att han skulle röra sig men nä sa Maxen, det ville han inte. Gick då runt lite på tomten men Maxen stod bara still och tittade på mig utan att göra någon ansatts till att röra sig. Försökte med en frolic framför näsan få honom att trava men det var helt lönlöst.

Nu kände jag mig ännu mer orolig och fundersam så vi gick in. Henrik fick raskt gå upp och ta ut Kilo och Odden på en liten runda så att även de fick rasta sig medan jag klämde och kände igenom Maxen igen och sedan när han gick och la sig övervakade varje andetag. Jag hittade inget att ta på mer än min magkänsla sa att det var något med Maxens mage. Jag var hemma en stund till och övervägde först att ta med Maxen till jobbet för att kunna övervaka honom. Men eftersom han låg helt lugnt, inget flåsande eller stressigt beteende så bestämde jag mig för att i stället låta honom ta det lugnt hemma och sedan åka och titta till honom på förmiddagsfika rasten.

Så fick det bli och en aning nervös öppnade jag dörren när jag kom hem igen. Maxen låg kvar på samma ställe som jag lämnat honom och tittade yrvaket upp på mig när jag kom in. Nu var han dock mer med i blicken och hängde med ut utan att jag behövde säga åt honom. Tog ut bara honom först och han gick genast i väg och bajsade igen, och det som kom ut såg fortfarande helt normalt ut. Efter det så rörde han faktiskt lite frivilligt på sig om än inte som han brukar. Tog ut de andra två och lät dem rasta av sig innan vi gick in och jag erbjöd Maxen frolic, nu tog han den och han gick även och drack vilket han inte gjort på morgonen utan då hade jag sprutat honom med vatten för att vara säker på att han fick i sig vätska. Tog ut en bit kött som jag hade tänkt ge hundarna till kvällsmaten och skar upp småbitar och då var Maxen betydligt mer intresserad och stod och tiggde. Med det kände jag mig skapligt lugn och eftersom Tommy skulle upp några timmar senare för att lunchrasta hundarna så skrev jag ett brev om att Maxen varit hängig och om han verkade det igen så fick han ringa mig så att jag kunde åka hem.

Men ingen svärfar ringde under dagen och när jag slutat jobba och kom hem var Maxen i stort sätt som vanligt. Vi gjorde som vanligt och tog oss en promenad ut i skogen och Maxen var visserligen lite segare än vanligt men inte mycket. Under kvällen har han betett sig som vanligt och även ätit lika glupskt som han brukar när det serverades kvällsmat.

Det är ju inte utan att jag funderar på vad tusan som hände i natt och i morse? I går kväll vid sista kissrundan var han jättepigg, både galopperade och rullade sig samt skällde lite uppfordrande och sedan helt utslagen några timmar senare? Att han är gammal och man vet att typ varje dag är övertid gör ju att minsta lilla sak börjar snurra i skallen på mig och jag börjar tänka i termer av ”är det slut nu?”

Men det var tydligen och tacksamt nog falskt alarm, Maxen har under kvällen som sagt varit som vanligt igen. Det hoppas jag att han får fortsätta vara länge, länge än!

DSC_5240_02
Jäkla skrälle till hund att skrämmas!

Böcker

Ett helt ohundigt inlägg den här gången, det ni! 😉

Jag gillar böcker, har alltid gjort och kommer troligen alltid göra. När jag var liten gillade jag faktiskt böcker så mycket att jag hävdade att jag ville bli bibliotekarie när jag blev stor, jag hade väl kanske inte så stor koll på vad jobbet verkligen innehöll 😉

För några år sedan började ju ljudböcker komma ut på marknaden och jag lyckades komma över lite billiga böcker. Jag åkte ju ganska mycket bil i jobbet då så ljudböcker var ett perfekt sätt att fördriva tiden på och dessutom tröttnar i alla fall jag ganska snabbt på radions tjat av samma låtar om och om igen efter några mil. Jag vet att jag plöjde  Guillous Hamilton serie i raskt takt när jag efter lite om och men förlikade mig med Bolmes röst 😉 Bolme är förövrigt en av mina favorit uppläsare numera!

Sen kom Storytel och en ny värld öppnade sig 🙂 Plötsligt kunde man lyssna på böcker dygnet runt i stort sätt oavsett vad man gör. Jag lyssnar när jag är ute med hundarna, när jag lagar mat, när jag städar, när jag åker bil, när jag handlar, när jag duschar, ja typ hela tiden 😉 Henrik blir tokig på att jag lyssnar eftersom jag oftast lyssnar i högtalarna i stället för i hörlurar 😉

Men problemet med att lyssna mycket är ju att det till slut blir lite svårt att få tag i bra böcker att lyssna på. Härom dagen blev jag glad när Jonas Jonasson hade kommit ut med en ny bok. Jag gillade både Hundraåringen och Analfabeten så jag hade höga förhoppningar. Dessvärre infriades inte några, boken Mördar Anders var verkligen inte alls något bra eller rolig 😦

Just nu håller jag på med böcker skrivna av Katarina Wennstam, riktigt bra faktiskt!! Jag hittade först hennes serie om Charlotta Lugn och insåg efter att jag lyssnat på dessa fyra böcker att det faktiskt fanns en annan serie som liksom var förlagan till den jag just lyssnat på så den har jag börjat med nu.

11937

Jag gillar serier eftersom jag då får njuta längre tid. Det finns så klart böcker som inte är del av en serie som är jättebra men det är ju just det som är irriterande, att det då tar slut så fort.

Men nu behöver jag tips igen. Serien jag håller på med är ju snart utlästa och jag behöver nya böcker att lyssna på. Så har du något tips på bra böcker och/eller serier? Help me!

Ja och så kommer ni väl i håg att rösta, rösta, rösta 🙂

Lydnad, viltspår och blommor :)

I dag bar det av på tävling, det var ett bra tag sedan sist! I april tävlade jag och Kilo tydligen sist och sedan dess har vi vare sig tränat flitigt eller duktigt… Men vi har ju dragit i gång lydnadskursen igen efter sommaruppehållet så lite träning har vi fått till och rent kasst så kan Kilo klass två momenten riktigt bra så när jag fick frågan om vi skulle efteranmäla oss till Söderköping för två veckor sedan så slog vi till, det skulle ju bli ett bra träningstillfälle tänkte jag.

Tursamt nog hade vi inte samling för ens vid tio i dag så vi behövde inte stressa på morgonen utan kunde ta en morgonpromenad i lugn och ro. Väl på plats i Söderköping kunde vi konstatera att det var ganska få startande och att det nog skulle gå skapligt fort, skönt 🙂 Vi var fem i klassen och jag som gillar att starta tidigt drog startnummer 5… Nåja det spelar ju mindre roll egentligen och fördelen var ju att vi fick lägga platsen på en kant.

När det var dax för platsen kände jag mig knappast lugn, det gör jag aldrig med Kilo efter allt strul vi hade med just platsen i början av vår gemensamma karriär, men särskilt nervös är jag inte heller, det var ju faktiskt länge sedan han gick upp. När vi vände upp efter att ha lämnat hundarna ser jag först att Kilo ligger och nosar rejält, hans plats råkade nämligen sammanfalla med där tidigare klassen hade utfört sin fjärr så det luktade säkert spännande. Nästa sak jag såg var att hunden i mitten var uppe och gick omkring, tyvärr gick hunden även fram till hunden som låg närmast Kilo och då bröt domaren mycket riktigt. För vår del föll ju det ut bra eftersom jag kunde gå tillbaka och muttra lite på Kilo för att han nosade och när vi sedan la om så hamnade vi inte på samma plats och då var det heller inte lika intressant att nosa. Efter att vi ”löst upp” hundarna från platsen fick vi gå av plan och belöna om vi ville sa domaren men jag valde att i stället vara kvar på plan men busa lite med Kilo för att försöka visa att det var ju inne på plan som vi hade roligt. Vid omläggningen sedan låg Kilo inte speciellt tryggt eller bra, vickade på rumpan och nosade lite snabbt några gånger, dessutom fick han syn på Ing-Marie och Chili som skulle köra sitt klass 1 program och fick en väldig svanhals ett tag. Men låg gjorde han ju och för  mig är det fortfarande det viktigaste med tanke på problemen som vi tidigare haft. På vägen ut passade jag på att på nära håll passera rutan och förklara för Kilo att det var där den var 😉

Sen blev det ju lite väntan även om klass 2 programmet går ganska fort. Till slut var det i alla fall vår tur och Kilo som brukar ha lite dåliga ingångar på plan höll kontakten fint 🙂 Fria följet däremot kändes inte alls bra. Segt och dålig fokus, jag vet att det ser skapligt ut ändå och att Kilo har skaplig position även om jag tycker att han släpar, jag saknar helt enkelt den härliga attityden som Kilo visar upp på träning men som vi har tappat på tävling. Betyget blev i alla fall en åtta så det ser väl som sagt helt okej ut ändå. Men bättre kan vi 😉

Läggandet strulade ju som tusan i våras. Sedan dess har vi knappt tränat det men när vi nu dammade av momentet den här veckan så har Kilo gjort det fint. Men nu på tävlingen så sa han att han inte förstod i vanlig ordning? Jag vände mig därför om efter något steg när jag kände att han inte utförde momentet och fick honom att lägga sig. Nolla i betyg så klart men kanske att Kilo lärde sig att ligg betyder ligg även när det är tävling?

Inkallningen var som vanligt fin och med hans speciella avslut där han liksom backar in sista meterna. Betyg 10. Rutan kunde vi gå rakt emot ganska många meter innan startpunkten så vi fick till en riktigt bra förberedelse där jag verkligen såg på Kilo att han visste var rutan var någonstans. Skicket var därför inget problem utan han galopperade raskt ut och stannade skapligt på mitt stanna kommando, betyg 10.

Apporten sedan. Kilo var lite ofokuserad eftersom man vände upp mot publiken så när jag hade kastat kände jag att han inte var med så jag påkallade uppmärksamhet innan jag kommenderade. Kilo gick faktiskt ut i full galopp, fick till ett skapligt gripande men efter några meter på väg in så ”tappade” han apporten, kom snabbt på att det inte var rätt och tog upp den och kom tillbaka i galopp. Betyg 6,5 men jag är mycket nöjd med momentet eftersom han dels galopperade och dels själv insåg att apporten skulle med in.

kilo metall
Inte en bild från tävlingen men en bild på en apporterande Kilo i alla fall.

Så var det dax för hoppet och vi hade inte fått till ett enda bra uthopp på hela veckan?! På kursen i onsdags ville Kilo inte hoppa ut (vilket normalt är hans styrka?) och i går när vi körde hoppet hemma totalvägrade han att hoppa ut om han inte fick en puff av mig i nacken. Av den anledningen tog jag en köttbulle innan vi åkte hemifrån och samtidigt som jag sa hopp kastade jag köttbullen så att Kilo hoppade. Jag hade ändå inte några större förhoppningar om att Kilo verkligen skulle hoppa ut så en aning förvånad såg jag Kilo göra ett skitsnyggt uthopp och fortsätta några meter innan han vände upp, precis så som det ska vara. Satte sig gjorde han också (vilket ju ett tag var ett stort bekymmer) och återhoppet var inga problem, betyg 10 och helt klart dagens överraskning 🙂

Så återstod bara fjärren som ju Kilo kan göra helt fantastiskt bra, eller helt låsa sig och inte göra ett skit… Nedläggandet var fint men när jag gav första sitt kommandot så låg Kilo i sin egna lilla värld. Ett lite skarpare sitt ”väckte” honom dock och han satte sig fint upp, även om han kan lite bättre egentligen. Resten av skiftena var fina och jag var nöjd över att han höll ihop ett helt program med tanke på hur lite vi tränat. Betyg 9. På helheten fick vi också betyg 9.

I vanlig ordning ser jag inte ett endaste betyg under själva tävlingen och den här gången spelade det ju verkligen ingen roll, vi skulle ju bara träna! När vi gick av planen så kände jag mig nöjd och glad och det var ju målet med dagen, att känslan skulle vara bra och att det skulle bli en positiv upplevelse att lägga i minnesbanken för Kilo. Kilo fick sitt grisöra som belöning och sedan gick vi bort och väntade på prisutdelningen eftersom vi faktiskt var sista ekipaget ut för dagen. Domaren passerade oss när Kilo låg och tuggade grisörat och berömde honom för att han såg så trevlig ut på plan, sådant känns alltid härligt att höra! 🙂

Vi fick ryktesvägen höra att vi klarade förstapris redan innan prisutdelningen men jag såg aldrig listan själv så jag var inte alls beredd på att vi skulle ha fått ihop hela 174 poäng, det med ett nollat moment! Tvåa i klassen blev vi också slagna med bara några ynka poäng, inte illa pinkat av två som bara skulle träna och skaffa sig rutin!

Pallen
Pallplats 🙂 Foto: Ingela Karlsson

Nöjda kunde vi lämna bruksan. Dock åkte vi åt fel håll först då jag i flera veckor sett en jättefin blommande äng precis söder om Söderköping. Jag har aldrig haft tid eller för den delen kameran med mig när jag passerat men i dag hade jag alltså planerat in ett litet fotobesök 😉

blommor
3:e oktober, eller 3:e augusti?

blommor gula
Ser ju mer ut som en sensommarkväll på blomsterängen än en höstdag, men härligt var det att se alla blommorna 🙂

Hemma igen fick Henrik åka i väg och lägga ett spår till Odden och när han var klar med det tog jag med mig Maxen, Kilo och svampkorgen och gav mig ut i skogen. Det fina vädret gör att trattisarna har lite svårt att komma i gång men en halv korg fick vi med oss hem så i morgon har jag nog tänkt mig att fixa till en soppa 🙂

Sen åkte vi bort med Odden för att han skulle få gå sitt spår. Alltså han är så jäkla duktig! Det är en fröjd att spåra med honom och jag går bara med ett stort leende på läpparna där bakom 🙂 Inga bekymmer med tätningar, underlagsbyte eller vinklar. Nästa gång ska vi nog testa att lägga spåret dagen innan så att vi börjar nosa på öppenklasspåren i stället, spännande att se vad Odden säger om det?

DSC_5459_01
Det hann ju bli lite dunkelt ute i storskogen där vi bitvis var men några bilder lyckades Henrik ändå ta.

Odden spår
Nöjd Oddie efter upphittad klöv 🙂 Han är dock inte jätteförtjust i älgklöven, verkar gilla hjort/rådjur bättre så jag ska kanske försöka få tag i några sådana nu när det ändå är säsong.

Hundarna kändes ganska nöjda sedan och har legat och sovit större delen av kvällen. Det är väl Odden som mellan varven försöker dra igång brorsorna men nu när klockan är över elva så ligger även han och sover.

Ja och så tjatar vi som avslutning om fototävlingen, snälla gå in och rösta på vår bild, bilden hittar du här 🙂

Rehab i alla dess former

Dax för rehab med Odden i dag igen, torsdagar är ju vår normala rehabdag. I dag hann vi prata lite med Marie och Unix innan det var dax att gå in till trasken eftersom de skulle simma. Odden var inte nöjd över att gå in till poolen, han minns uppenbarligen mycket väl de, i hans tycke, traumatiska upplevelserna där 😉 Att prata lite med Unixen däremot tyckte han var trevligt.

Odden är ju lyckligt ovetandes om att han om en månad kommer få börja simma i poolen, vare sig han vill eller inte 😉 Ja för om en månad kör vi i gång med simmet på måndagarna igen, Henrik verkligen längtar… Tanken är att simma Odden och Maxen och om det visar sig att det finns tid över så kommer Kilo också få plaska runt, men prio ligger på de andra två.

odd flytväst
Men så sjukt söt han var!!! (och faktiskt fortfarande är, fast på ett annat sätt 😉 ). Nu är det dax att snart sätta på sig flytvästen igen och börja plaska. 

testar rampen
T
ror att liten behöver lika mycket övertalning nuförtiden som förra hösten 😉 Kan faktiskt bli så att matten får ta på sig bikinin och hoppa i hon också om det här ska fungera 😛

Odden simmade ju faktiskt lite när vi var sista vändan på Böda och gjorde stora framsteg men det är ganska stor skillnad på att simma i vatten ute mot i bassäng så jag tror som sagt att vi kommer få jobba lite för att det här ska fungera. Men jag tror ju också att simmet kommer att vara väldigt bra för Odden, i vattnet kan han ju sträcka ut leden maximalt utan någon belastning och dessutom är det så klart nyttigt träning överlag också. Ja det ska faktiskt bli skoj att komma igång med simmet igen och se vad det kan göra för Oddens del?

Men i dag var det ju dax att traska i stället och Odden var väldigt nöjd med att få lämna bassängområdet och gå in i traskrummet i stället 😉 Han går faktiskt villigt in i trasken så den verkar han tycka är helt okej. Förra veckan fick han ju traska utan diverse tillbehör i trasken för första gången och skötte det fint. Även i dag fick han gå utan bollar och rör i men han försöker verkligen att komma undan den lilla filuren. Men överlag skötte han sig bra och Marie var nöjd med vad hon såg. Jag upplever ju att vi tagit ett litet steg framåt igen efter någon vecka som varit mer av ett bakslag, skönt så klart!

Efter traskandet fick Odden stå med kyla en stund och sedan klämde Marie igenom honom. Redan förra veckan upptäckte vi ju att han var rätt spänd på insidan av frambenen, typ biceps. Jag har därför kört lite med novafonen där och Marie tyckte att det var bättre denna vecka men att det fortfarande finns spänning i muskeln så vi ska fortsätta att massera/köra med novafonen. Vi hittade även ytterligare ett område som var lite spänt så mer massage åt Odden! Det är ju inte konstigt att han blir lite överansträngd eftersom han är klart omusklad och nu har vi ju börjat göra mer och mer saker, som lite lydnadsträning och spår till exempel.

Efter simmet fick Odden testa något nytt för honom, att ligga på vibbplattan. Alltså det var väl ingen höjdare om ni frågar Odden, det hände ju inte ett skit 😉 Bara ligga där och ha tråkigt, inte alls hans melodi. Men lite skönt var det nog ändå tills tålamodet rann ut helt och han bara vägrade att ligga kvar, men då fick han stå i stället, för kliva av vibben lät jag honom inte göra 😉

vibben
Så vansinnigt tråkigt att ligga och ta det lugnt 😉 Inte fick han tugga på fjärrkontrollen heller 😛 Tråkigt, tråkigt, tråkigt 😉

Nåja efter vibben var det dax att lämna Norsholm, för denna gång, i bland känns det som om vi bor där med 😉 Ja och med kommande sim i antågande så blir det ju inte färre besök direkt. Men det är värt det, trots att det kostar en slant och är en bit att åka.

Hemma fick Odden finna sig i att bli lämnade helt själv en liten stund eftersom jag tog med mig de andra två ut i skogen med svampkorgen i högsta hugg. Det var faktiskt ett tag sedan vi plockade kantareller och nu var jag sugen trots att det ju mörknar snabbt på kvällarna nu och vi kom ut lite sent. Men svampplockning är bra även i rehabsyfte för den äldre farbrorn, inga stigar att lätt traska runt på utan ut i ris och ljung och lyft på tassarna 😉 En nästan full korg blev det innan jag fick ge upp eftersom det helt enkelt blev för mörkt 😦

Och som vanligt påminner vi om fototävlingen! Vi behöver mer röster för vi vill inte ramla ur topp 10 så snälla klicka här och rösta på vår bild 🙂