Tragglande och så glömmer ni väl inte bort att rösta?

Det var visst ett tag sedan jag pratade träning här på bloggen. Det betyder dock inte att vi inte tränar! Just nu är vi inne i en fas då vi tränar ganska ofta men väldigt korta stunder. Det är framför allt apporteringen som vi stöter och blöter Kilo och jag och den kan verkligen driva mig till vansinne….

Alltså Kilo är så jäkla lik Olle i detta moment och det är väl det som gör att jag inte ger upp 😉 Ja för Olle lärde sig ju att apportera så det ska säkert Kilo också göra.

Vårt bekymmer är, som vanligt, att Kilo inte riktigt förstår vitsen med att hämta den där mojängen som matte kastar. Han har inga bekymmer med att bära den och egentligen inte några stora bekymmer med att greppa den heller, även om gripandet kunde vara bättre, men som sagt han förstår inte varför han ska hämta den? I några dagar nu har vi därför kört apportering vid varje måltid.

Kilos apporteringar ser oftast ut på detta sätt. Han sitter fot vid min sida och går till 95% ut vid mitt kommando ”apport” och han går ut i bra tempo. Ungefär en meter innan apporten vänder han upp mot mig och tittar frågande på mig i stället för att gripa.

Vi har testat att jag sagt åt honom att han ska ta den, vi har testat att jag går ut och snor den och vi har testat en massa andra mer eller mindre misslyckade varianter. Så härom dagen tänkte jag igenom och det här och testar nu den här varianten.

Jag ställer matskålen som externbelöning och det taggar ju Kilo igång rejält på. Vi ställer upp, jag kastar men bara ca 5 meter eller till och med kortare. Då har Kilo lättare att gripa av någon anledning så så fort han griper så och vände upp så jublade jag och gav frikommando och han fick springa och äta. Nu har vi kört så här några gånger och jag märker genast när jag måste börja höja kriterierna för frikommandot! För nu griper Kilo, vänder upp och vill sedan spotta… Så nu kräver jag att han griper, vänder upp och tar några steg med apporten i munnen innan han får frikommando.

Det är ett jäkla tragglande och det är egentligen det som är lite problemet, det går inte att göra om det här momentet med Kilo för då tror han att något var fel med det han gjorde gången innan, suck. Vi håller dock på att jobba oss igenom det för vi måste ju kunna apportera flera gånger i rad om vi vill ta oss uppåt i klasserna och det vill vi (jag 😉 )

Ja och så glömmer ni väl inte bort att varje dag gå in och rösta på Maxen i fototävlingen va?

10397126_10201766650207057_4587634865566576400_o
Det här är bilden vi är med och tävlar med och röstar gör ni genom att klicka här 🙂

Det går som sagt att rösta en gång per dag och per ip-adress så skulle du känna dig generös och har tex både dator och telefon så går det bra att rösta från båda enheterna varje dag 🙂

De 10 bidragen med flest röster vinner en årsförbrukning av foder till en hund och det skulle ju inte vara helt fel! Tack vare alla som röstar är vi nu på god väg upp mot toppen och det är vi väldigt tacksamma över så klart! Tävlingen håller på till och med den sista oktober så en månad till får ni stå ut med att jag tjatar på er om att rösta 😉

Att snöa in på saker och en tävling

I bland får jag en idé i huvudet och då har jag svårt att släppa den. Orsaken till att det blev en ensamvandring på Kungsleden beror på just en sådan sak. Jag bara kände att jag måste få uppleva det minst en gång i livet och så snöade jag helt in på det och hade ingen lust att vänta ytterligare ett år när Hanna fick förhinder.

I dag när jag hade ätit frukost satte jag mig och googlade runt på lite olika resmål som jag skulle vilja besöka och jag kan nu berätta att jag helt snöat in på tanken att besöka Skottland! Ahh det bara kliar i fingrarna efter att få besöka alla gamla slott och ruiner, få se den spektakulära naturen och få smattra loss med kameran 😉

skottland

Visst blir man sugen när man ser dessa bilder! Ett annat resmål som jag är väldigt sugen på är Island. Hanna och jag har pratat om att försöka ta oss dit, jag hoppas att vi får till det rent tidsmässigt för oss båda, gärna redan i vår, försommar!

Annars har vi haft en bra och ganska slapp dag. Henrik åkte ju till Hudik i går med jobbet så vi har rått oss själva, grabbarna och jag. Efter frukost, en morgonrunda, lite slappande och lite plockande tog vi strax efter tolv och packade en ryggsäck med lite varm choklad, äggsmörgås och lite snask till grabbarna och gav oss ut i skogen. Maxen ska ju fortfarande inte gå hur långt som helst så även om jag gärna hade tagit en riktig långpromenad i dag så fick jag hålla benen i styr och i stället satsa på att vara ute lite längre istället. Vi knallade bort till Hagsjön och där fick grabbarna ett litet godissök och jag käkade lunch vid sjökanten. Varm choklad är verkligen bland det godaste som finns om man dricker det i skogen!

kilo vid hagsjön
Kilo ligger och väntar på att jag ska tappa en smula från min lunch, han gillar också äggsmörgås 😉

Max vid hagsjön
M
axen spanar efter något som han hörde. Bra att han hör numera 🙂

När vi kom hem efter ca 2½ timme och även hade plockat en påse trattisar, fick jag fart under fötterna. Jag plockade i ordning i vår mycket röriga hall, körde tvättmaskinen och drog i gång en gryta med hjortkött. Vi har ganska mycket kött i frysen så jag tänkte att vi kanske skulle fixa lite ätbara middagar av det då… 😉 Jag har också installerat mitt fotoprogram i den nya datorn, så skönt att ha det igen! Grytan blev alldeles fantastiskt god och jäklar vad mört kött det var, det bara ramlade i sär, mums!

Förutom det så har vi alltså tagit det lungt i dag, skönt för man behöver sådana dagar mellan varven. Jag har dock skickat in en bild på Maxen till en fototävling så vill du hjälpa oss i den tävlingen så kan du rösta här. Röstningen sker bara genom att trycka på knappen ”Rösta” under bilden och du kan rösta en gång per dag fram till sista oktober, så ja jag kanske kommer tjata lite om det framöver 😉 Tack för din hjälp på förhand!

Besök hos två veterinärer på en dag…

.. är väl ändå lite väl mycket om jag får säga min mening! Men i dag handlade det inte om några akuta besök så det får väl ändå ses som okej 😉

Vi började nämligen dagen med att åka till Norsholm för att påbörja Maxens rehab. Ja eller först käkade vi ju frukost och tog en morgonrunda men sedan åkte vi alltså i väg.

Det stod vattentraskande på agendan i dag för Maxens del och det är något nytt för oss. Eller ja vi har testat det två gånger tidigare när den var helt ny, mest för att Marie ville tror jag, men nu ska vi alltså traska en gång iveckan ett tag framöver och se vad det kan ge för resultat? Maxen tog som vanligt det hela med ro, kliver snällt in i ”lådan”, tycker sedan att det är lite konstigt när vattnet fylls på och ännu märkligare när ”marken” under honom helt plötsligt börjar röra på sig. Han skötte sig i alla fall fint och Marie var nöjd med honom 🙂 Marie filmade också, dels för att jag tycker att det är skoj men även för att vi ska kunna jämföra om några veckor och se om det blir någon skillnad.

Ja sedan åkte vi hem och jag bestämde mig för att ändå åka till jobbet, trots att jag knappast kan anses som frisk ännu. Men det är trist att ligga hemma så det fick bli så. Dagen sniglade sig fram men till slut var klockan fyra och jag kunde göra något roligt, nämligen åka och hämta min sprillans nya dator 🙂 Min gamla gick ju sönder i typ maj så det var verkligen på tiden! Åkte hem och packade bara upp den för att se hur den såg ut innan jag bytte om och tog med mig grabbarna ut i skogen.

1477628_10201753073027636_9094216860485953198_n
Ett stopp vid sjön på vägen hem.

Hemma igen startade jag upp datorn och började ställa in en massa på den. Windows 8, tja det blir nog bra det med. Men jag hann inte klart med det för det var snart dax att åka till nästa veterinär… Den här gången var det en rabiesvaccination som behövdes på Maxen. Nåja det gick ju snabbt och smidigt så då var det fixat. Anledningen är ju för att vi har tänkt oss en tripp till Tjeckien om ca en månad eftersom europautställningen går av stapeln i Brno.

Trots att Maxen alltså var dålig när vi beslutade oss om resan så bestämde vi oss för att det han som skulle få hänga med på denna långresa, helt enkelt för att jag vill kunna ha koll på honom (ja jag har kontrollbehov…). Kilo får bo hos Anders och Annette och röja runt med Musse och Alva så han kommer det inte gå någon nöd på. Sista dagen som man kunde anmäla skickade jag även in en anmälan på Maxen. OM vi hinner sluta med medicinen i tid för karensen (vilket jag i dags läget faktiskt tror) och framför allt OM han skulle vara i sådan form så att han kan visa sig på ett bra sätt kommer vi att ställa honom, men skulle han inte kännas fräsch så får han bara hänga med som maskot och hejarklack till Jackpot 🙂

I övrigt får jag små uppdateringar om hur det går med valparna i lådan vilket jag så klart uppskattar massor. Det är spännande att vänta på valp och det vore väl själva tusan om inte det skulle kunna gå vägen för oss den här gången!

Dåligt men ändå bra :)

En slagen hjälte här… Fy för förkylningar! I går var jag verkligen helt väck på kvällen. Jag hade hoppats på att det skulle vara borta till i morse men jag vaknade vid halv fem med totalt stopp i möjligheten att andas genom näsan samt huvudvärken from hell, suck. Efter nässpray och en ipren somnade jag om men när Henrik gick upp skickade jag ett meddelande till chefen om att det blev en sjukdag för mig idag.

Henrik tog hand om hundarna på morgonen så jag fick sova vidare. Vid halv nio vaknade jag till igen men låg ändå kvar i sängen och halv slumrade till halv tio. Då tog jag mig dock upp, kastade i mig ytterligare Ipren och fick i mig lite frukost. En snabb kissrunda på tomten med hundarna fick dock i gång mig skapligt och det började kännas lite bättre.

Vid lunchtid tog vi oss en runda i skogen vilket var skönt men sen däckade jag en stund i soffan igen. Under kvällen har jag börjat frysa igen, undrar om febern är tillbaka? Henrik tog hundarna på en runda när han kom hem och jag snodde i hop lite middag. Tja och annars har jag väl typ bara sett på serier på tv och inte gjort ett jäkla dugg.

Jag hoppas ta mig till jobbet i morgon för det dyrt att vara sjuk och framför allt jäkligt tråkigt!

Bortsett från att det varit en dålig dag så har det varit en jäkligt bra dag 🙂 Nä jag har inte börjat svamla i feberångorna. I går började det nämligen ”ramla” ut valpar uppe i Ljusdal och fortsatte så under natten och morgonen. Ja så nu hoppas vi bara att någon liten pojke där i lådan har en adresslapp som det står Ramstorp på 😀

lycka
Kanske är det äntligen vår tur att få hem en liten valp igen 🙂 Foto Pia Magnusson

Bara bilder

I dag blir det en bilderblogg

Omberg 1
I
 dag åkte grabbarna och jag till Omberg och var med på sennenträffen. Tyvärr tråkigt väder men det gick fint ändå. Promenaden blev lite lagom lång med tanke på Maxen och Maxen var pigg och glad hela dagen trots en del klättrande både uppför och nedför, skönt!

Alvastra 1
Efter sennenträffen åkte vi till Alvastra kloster och fotade lite. Maxen passar fint i omgivningarna ❤

Alvastra 2
K
las klättermus, alias Kilo uppe på en avsatts.

Alvastra 3
K
ilo inne i valven i den gamla kyrkan.

Alvastra 4
U
tanför är det också fint och Kilo passade på att spana på lite fåglar.

Alvastra 5 
Båda mattes hjärtan.

kiosk
E
fter klosterruinen åkte vi småvägar och hittade det här härliga stället 🙂 En liten blomkiosk. Här fick man plocka det man ville själv och så kunde man betala kontant eller swisha över pengar. Jag passade på att handla en liten fin höstbukett för ynka 30 kr! Synd att det är så långt från oss, annars hade jag åkt och köpt färska blommor varje vecka, hmm kanske tur att det är för långt då 😉

 solrosor
V
id blomkiosken fanns det även stora fält med solrosor så här fick grabbarna posera, fast det blev ju inte så bra…

huvud
K
ilo valde att ”titta” lite väl nära på solrosorna…

rökstenen
Vi avslutade med att stanna vid Rökstenen.

I morgon är det vardag igen, suck jag behöver längre helger!

Lyckligt lottad

Närmar vi oss Thanksgiving? Jag känner mig i alla fall väldigt tacksam i dag!

Att ha hund är inte alltid en dans på rosor, många är gångerna man behöver någon att fråga om råd, någon som kan hjälpa till och någon som kan ta emot all oro. Ja och det räcker visserligen långt med egen kunskap och erfarenhet efter några år men ensam är tyvärr inte stark. Av den anledningen är jag oerhört tacksam för att jag har turen att de människor som jag har runt mig!

Först och främst har jag haft turen att hitta bra uppfödare! Ja och inte bara en gång utan jag har haft turen och hittat flera! Uppfödare som fortsätter att vara intresserade och bry sig om valparna även efter 8 veckors ålder. Uppfödare som alltid svarar på frågor och det aldrig är för sent eller tidigt på dygnet att ringa till. Just nu hoppas vi att ena paret uppfödare snart får leverera ytterligare en ullig valp till oss! Du vet vad jag har beställt Lisa 😉 Ja och jag hoppas verkligen att det inte kommer dröja allt för lång tid innan jag får räkna mig som valpköpare till en hund från Nina igen! Jag behöver ha en norrman i huset igen för jag saknar verkligen den norrmannen vi hade ❤

Men jag är också väldigt tacksam över att ha hittat andra människor som hjälper mig med hundarna när det blir nödvändigt. För ett gäng år sedan ramlade jag över, vad som visade sig vara, en väldigt bra veterinär! En veterinär som lyssnar och som jag kan diskutera med men som ändå när det behövs säger till om jag har dragit fel slutsatser eller tänkt galet (händer ju typ aldrig så klart men ni förstår vad jag menar 😉 ). En veterinär som alltid ställer upp och som när hon inte själv kan saker tar reda på det som behöver vetas. Utan henne hade troligen obduktionen på Emil varit bortkastad, men då hon ringde SLU och ställde specifika frågeställningar utefter vad hon själv hade funderat på kunde vara felet fick vi till slut i alla fall veta en orsak till varför han inte gick att rädda.

Jag har dessutom den oerhörda turen att ha en av landets bästa, om inte till och med den bästa!, hundfysioterapeuten som hjälper mig att hålla hundarna i form. Jag är helt övertygad om att vi inte hade haft kvar Olle i 9½ år om inte Marie hade hjälpt oss med hans skavanker. Tack vare möjligheten att träffa henne och att hon kunde ge honom behandlingar så höll hans kropp fint enda in i slutet trots alla skador som han hade efter smällar och borrelian. Ja och nu hjälper hon mig med Max. Möjligheten att lägga upp träning tillsammans med Marie nu när Maxen har en skada i ryggen är förmodligen det som kommer göra att vi får behålla Maxen ett tag till. Ja och om hon inte hade hjälpt mig att hålla Maxen i den konditionen som han faktiskt var i innan diskbråcket så vet i tusan om det hade funnits någon Max att hjälpa nu… Hur mycket måste man inte älska en människa som hjälper en att få behålla ens hund! Ja och det är ju inte bara det att Marie och Therese är duktig på det vi behöver hjälp med, de gör verkligen det där lilla extra för oss dessutom. Vi var på rehab hos Marie i dag och Maxen fick elbehandling igen. Vi la också upp en plan för hur vi ska kunna behålla de muskler som Maxen har kvar och när vi skulle boka tider fanns det inga redan nästa vecka och jag ville så klart börja snarast. Ja och bästa Marie löste det åt oss och inte genom att låta någon annan stå över utan genom att offra sig själv och sin sovmorgon. Ja och eftersom jag var tveksam till om Maxens UVI verkligen var borta så klämde Therese in ett urinprov vid samma tid i dag så att vi slapp åka en extra gång. Har jag sagt att jag är tacksam?!

10527261_10201337505038696_2745008870110805564_n
En gammal bild. Maxen simmar innan elbehandlingen och under tiden hjälper Marie till att känna igenom Kilo, inget hon skulle behöva göra men något hon alltid gör om jag ber henne, service kallas det för!

I dag var jag faktiskt duktig nog att visa min uppskattning dessutom då jag innan vi åkte smet in på blomsteraffären och köpte med mig varsin liten bukett till mina favorit hjälpare. Visa uppskattning borde man nog göra oftare!

Sen är ju inte hundarna alltid sjuka, tack och lov, och då har jag ännu mer tur och har den bästa hjälpen man kan tänka sig för att ha roligt tillsammans med hundarna. Ja alltså jag pratar om träning med hundarna. Det finns få människor som jag verkligen imponeras av, som jag beundrar helt ohämmat, med Frida är en sådan människa! Ja och så fort jag kör fast i hundträningen så vet jag att jag kan få en lösning av Frida. Jag önskar att jag kunde träna för henne mer regelbundet men några gånger om året är helt klart bättre än inga alls. Ja och dessutom har jag ju min ”vardagstränare” Ingela. Det är skönt att ha någon som man kan bolla idéer med mer regelbundet och det är skönt att ha en kurs att gå på för att behålla motivationen i träningen. Att det dessutom är en kurs som passar mig som hundtränare och sättet jag vill träna hund på gör mig bara ännu mer, ja tacksam!

Hmm, en ganska smörig blogg men tja, i dag känner jag mig som sagt tacksam över vilka fantastiska människor som vi har hjälp av. Ja vi är helt enkelt lyckligt lottade!!!

Glatt resultat igen

Jag har nog inte nämnt det här på bloggen tidigare, men nu har Kilos valpar börjat röntgas. Så här långt är nu halva kullen röntgad, dvs 4 av 8 valpar. Och glädjande nog så är resultaten så här långt bra 😀 Tre har A höfter, en har B och alla fyra är UA på armbågarna. Roligt för mig själv och uppfödare Eva så klart men allra roligast och gladast blir jag ju för valpköparnas skull!! Vi fortsätter så klart att hålla tummarna för de fyra som är kvar och hoppas att de få lika trevliga resultat.

Andra resultat som är aktuella i dagarna är så klart valresultatet. Röstade gjorde vi naturligtvis även om det inte blev av på söndagen då det inte riktigt passade. Men som tur är kan man ju förtidsrösta så den möjligheten utnyttjade vi. Valvaka blev det dock på söndagskvällen för även om jag dessvärre är sorgligt ointresserad i vanliga fall så är jag så klart tillräckligt intresserad för att följa detta. Jag som många andra är orolig över resultaten och funderar över hur det här ska sluta?

Sociala medier fylls med allehanda politiska ställningstagande och hat åt både det ena och andra hållet. Jag läser och begrundar mycket men skriver sällan när det gäller politik och det beror på att det oftast blir rena pajkastningen och det ger absolut ingenting i mina ögon. Men då och då läser man något klokt, det här var en sådan sak.

MEN att 13% röstade på SD visar på ett problem i samhället! Vi måste ta dem seriöst, det är 13% av oss, och vi kan inte utesluta dem ur vår gemenskap. Endast genom att förstå vart problematiken ligger kan vi ändra resultatet nästa val! Att vända SD ryggen är att vända 13% av befolkningen ryggen, 13% som är oroliga och otrygga. Vi måste istället låta dem tala, vi ska lyssna, vi ska försöka förstå. Är det någon mer än jag som känner så, eller ska vi bekämpa eld med eld? Oförståelse med oförståelse?? Hat med hat?

Nej jag röstade inte på SD och jag är rädd och besviken över att de fick så många procent av rösterna. Men jag är ännu mer rädd för att vi faktiskt försöker att utesluta ett parti som så många, av mig obegripligt, har röstat på, vart är demokratin i det? Jag tror att just som citatet ovan, att vi måste ta oss en fundering på varför så många väljer att rösta på ett extremparti, varför så många tycker att det är okej att rösta på ett parti där företrädarna har både kriminellt förflutet samt uppenbart rasistiska åsikter? Varför tycker man att dessa personer skulle kunna styra ett land på ett vettigt sätt?

Jag vet att det är helt fel av mig men jag tittar mycket hellre på hundresultat och funderar över det än jag pratar politik och det kanske är lite det som är galet i Sverige, att vi faktiskt lite till mans inte är så engagerade i något som har med politik att göra såvida det inte handlar om att klaga på hur dåligt ”allting” är….

Rasist, javisst!

Så här i valtider knappast ett politiskt korrekt uttalande men det skiter vår katt högaktningsfullt i, och ja, det är han som är rasist!

Kattskrället som vi övertog för 13½ år sedan är uppvuxen med hundar. En flatt innan han flyttade till oss och sedan blev ju hans bästa vän (bortsett från hans korthåriga bror som tyvärr försvann för fyra år sedan 😦 ) Ollebollebus. Olle tuktades hårt redan som liten valp och visste sin plats i hierarkin, precis så som det skulle vara spinner kissen… Maxen blev lika tuktad han och det sitter i, Max har liksom aldrig varit särskilt intresserad av katter efter sina smällar på nosen som liten 😉

Hur som så kan man efter dessa år konstatera att vår kisse är en redig rasist, ändå ut i morrhåren! Berner går alltid bra, visst i bland behöver de ”uppfostras” till att sköta sig bland katter tycker han man det löser han snabbt och effektiv genom en smäll på nosen om någon är för påflugen. Han föredrar att göra det utan klorna ute men behövs det är han inte främmande för att rivas lite 😉

Så länge det är berner så är han helt bekväm oavsett hur många de är?! Vi har ju haft ett gäng sennenträffar här hemma och dessutom lite fester med en massa bernerfolk och tillhörande hundar, kattskrället bryr sig inte det minsta om att det är 20-30 hundar på tomten i stället för vanliga 2-3, så länge det är berner! Han spatserar bara helt lugnt ut på gräsmattan med nosen i vädret och ser liksom inte att hundantalet har ökat drastiskt på tomten?

Men, kommer det andra hundar passar galoscherna inte längre! Nä då är kissen inte alls nöjd och han tycker då rakt inte om dessa hundar hur snälla och timida de än skulle vara. Inte ens flattar som han ju alltså är uppvuxen med duger numera?

I dag bestämde sig kissen för att han skulle hänga med på långpromenad. Han får för sig sånt i bland och går du envist med i 5-6 km? Han tror väl att han är en berner 😉 I dag gick vi mot Hessmedstorp och kissen travade glatt med. Det värmer verkligen hjärtat att se Maxen och kissen, våra gamlingar, glatt traska runt på skogsvägarna och njuta av den plötsliga värmen som slagit till.

katt2
Ut på promenad i det fina höstvädret.

katt1
G
amling 1 och 2 håller ihop 😉

När vi kom fram till Hessmedstorp möttes vi dock av 5 hundar, 4 irländska settrar och en blandras tror jag, det uppskattades inte av kissen som vände på klacken och gick tillbaka samma väg som vi kommit. Sedan dess har jag inte sett röken av honom så han tjurade väl i hop och gick hem till någon av sina reservfamiljer (han har typ 4 stycken andra hushåll som han hänger vid i byn 😉 ) och vi lär inte se honom på någon dag eller två 😉

I övrigt har Kilo och jag i dag varit i Gimo och vänstervarvat lite. Det kunde vi ha besparat oss då resultatet blev ett slätt ex 😉 Trevligt var det oavsett då vi träffade trevliga människor och Kilo var väldigt nöjd med att hans favorit brud, Iza, var på plats. Ännu mer nöjd var han över att Izas matte bjöd honom på snask, en toppen utställning ur hans perspektiv.

Resultaten blev annars så här

Bästa hanklassen

  1. Michikos Bidanshi, BIR
  2. Odenhills Ikon, cert championat, grattis!
  3. Michikos Chikara
  4. Berntiers E-Type

Bästa tikklassen

  1. Berntiers Baby Doll, BIM
  2. Odenhills Joline, cert
  3. Kronblommas Rosalinda
  4. Kain Kayennes Puma

Ingen kamera med i dag så inte en endaste bild kan jag bjuda på, sorry.

katt3
KG, mattes favorit oavsett vad domaren tycker!

Det blir mörkare men det kanske finns en ljusning

Gahh nu är vi på väg in i hösten med stormsteg. Jag gillar hösten om den är frisk och klar, är den däremot mörk och ruggig klarar jag mig bra utan… Det jobbigaste med att vi närmar oss vintern är inte att det bli kallare utan att det blir mörkare! Jag hatar mörkret på vinterhalvåret!

Ja och nu närmar vi oss igen. Det är fortfarande okej att ta morgonpromenaden vid sex men om några veckor lär det krävas pannlampa, suck. Än så länge är eftermiddagarna lugna, vi hinner gå en rejäl sväng efter jobbet utan att behöva stressa, men snart är det pannlampa och reflexer 😦

Med kyligare tider kommer också funderingar på hur vi ska göra med Maxen på dagarna. Hundarna brukar ju vara ute i hundgården stora delar av den tiden som vi är på jobbet, helt enkelt för att de trivs bäst där. De vill vara ute om de får välja och det tycker jag är bra men så har vi det här med att hundarna blir äldre.

När Olle var började bli äldre fick det bli halvdagar i hundgården, helt enkelt för att jag inte ville att han skulle bli för kall i musklerna. Alltså berner har ju inga bekymmer med att ligga ute i ganska många minusgrader och är väl sällan så nöjda som om det är 5-8 minus och snöfall, bästa vädret som finns liksom 😉 Men om man ska tänka hållbarhet och omtanke om musklerna så är det knappast optimalt…

Nu när Maxen börjar bli äldre och framför allt nu med tanke på ryggen så börjar jag fundera på om ett back on track täcke skulle kunna vara en lösning på detta ”bekymmer”? Mina hundar avskyr visserligen att ha täcke på sig och det är ju bara när vi har simtränat eller om jag kör dem i intervaller i ridhus under kyla som de behöver ha det men som sagt nu funderar jag på om det kanske skulle vara bra för Maxen att ha det även när han ligger i hundgården?

Ett back on track har vi ju, den vanliga modellen. Jag funderar däremot på om nättäcket skulle kunna passa Maxen bättre?  Ja det tål att tänkas på. För om ett täcke kan hjälpa honom att hålla musklerna fräscha är jag definitivt beredd att fixa det, även om Maxen själv kommer att tycka en aning sämre om sin matte då 😉

hämta
BoT täcke i nätvarianten, kan det vara något för en farbror som skadat ryggen kanske?

För övrigt har Maxen i dag gjort sin matte lycklig och nästan lite tårögd 😉 Ja för när han är så pigg som han varit i dag i skogen, då blir jag lycklig! Det var full fart, hopp och studs, han sprang före hela tiden och svansen är både hög och går som en propeller, ja att han är tämligen smärtfri just nu känner jag mig rätt övertygad om 😀 Jag hoppas att han får vara så här pigg länge till ❤

1458613_10201696648377055_3478804812078998107_n
Pigg och glad Maxelipax med ögon som strålar, det är ju så det ska vara och jag är så glad och tacksam över att vi får se dessa ögon stråla igen ❤

Max uppdatering

Sedan vi kom hem från vandringen har jag ju ägnat bloggandet åt att uppdatera om dessa dagar. Det betyder ju dock inte att vi inte gör något om dagarna här hemma 😉

Semestern är nu slut för i år, eller ja det är den väl inte riktigt något skoj ska vi nog hitta på i höst också 😉 I måndags var det dax att börja jobba igen och jag var tydligen efterlängtad på jobbet. Kaos fick jag det beskrivet för mig som när jag kom men ärligt, jag tyckte inte att det var så farligt? Visst är det mycket att göra och komma i kapp med men det känns som att näsan är över  vattenytan så jag tycker det är lugnt.

Att åka på vandring och vara borta en dryg vecka var ju lite jobbigt med tanke på Maxen. Han svarade visserligen ypperligt på kortisonbehandlingen vi satte honom på men som det kontrollfreak jag är så vill jag ha koll på honom själv, inte överlåta till någon annan… När vi kom hem på lördagen så såg Maxen ut ungefär som när vi åkte.

Han rör sig nu helt okej, tar sig upp utan bekymmer och går i trappor om än lite försiktigare än tidigare. Men visst har han fallit ur rent muskulärt… 😦 I söndags badade jag honom och det är inte mycket kvar där under all päls…

I måndags hade vi tid hos Therese för ett återbesök. Jag berättade vad jag sett och upplevt under dessa 2½ vecka som gått sedan vi var och fick diagnosen och att det var övervägande positivt. Therese tyckte också att det var ett annat liv i Maxen och att hela han utstrålade mer harmoni igen. Vi visade upp lite skritt och trav och så blev Maxen igenom klämd samt sträckt för att se vad han skulle säga denna gång. Den här gången fick vi inte fram någon smärtreaktion som sist även om det fanns lite obehag kvar på höger bak (sist var det vänster). Vi bestämde därför att vi drar ner ytterligare på kortisonet för att sedan förhoppningsvis kunna sätta ut det helt. Allt hänger ju på hur Maxen svarar, behöver han kommer han så klart att få stå kvar på en låg dos, det viktigaste är ju att han får vara smärtfri!

Mindre roligt var ju att jag återigen misstänkte att Maxen hade UVI… Det var ju ett tag sedan nu men som sagt, det verkade vara dax igen. Vi tog därför ett urinprov och svaret visade precis som jag misstänkt på ganska mycket bakterier. Det jag däremot tycker är konstigt är att vi har lyckats att hålla PH balansen bra i urinet och då borde ju bakterier inte ”kunna” växa till? Nåja inget att göra något åt, vi fortsätter med mycket vatten och tranbär och så fick det ju bli en kur antibiotika igen för att få bukt på det här omgången 😦

Annars då. Tja vi har nu börjat utöka promenaderna igen och i dag gick vi faktiskt runt Skärsjön vilket väl ändå tog ca 1 timme även om vi gick i lite långsammare tempo än normalt. Maxen rör gärna på sig och vill hänga med ut och jag tror ju att det är viktigt för honom att få röra på sig. Dels för att hålla kroppen mjuk ( jag är ju också så passa gammal vid det här laget att jag är lite stel just när jag kliver ur sängen men det släpper ju efter att man rört på sig) men även för att så långt det är möjligt behålla de muskler som finns kvar!!!

Det är trist att han som alltid varit i väldigt god muskelkondition nu har fallit ur så dant. Visst det hänger i hop med åldern också men just när hundarna börjar bli lite till åren vill man ju fortsätta att hålla dem i bra kondition så att de orkar och kan få hjälp mot eventuella krämpor. Nästa vecka har vi i alla fall en träff med Marie igen där vi ska börja skissa på hur vi kan hjälpa Maxen på bästa sätt genom rehab!

Det lutar ju åt att vi ska vattentraska och använda viktmanschetter. Några vikter kommer det inte att handla om i början utan mer att vi sätter dessa manschetter runt bakbenen för att ”störa” bakbenen till att röra sig mer aktivt och på så sätt behålla och stärka de musklerna som finns kvar. Att bygga nya muskler på en gammal hund känns lite som en utopi utan vi kommer få jobba med det som finns och för att behålla det som finns. Jag känner mig trygg med att vi har Marie att bolla med och som känner Maxens kropp så pass väl som hon gör. Att hon har klämt och knådat igenom Maxen nu i nästan två år redan gör ju att hon vet vad som är normalt och inte för just honom.

Jag hoppas att Maxen kan reda ut det här diskbråcket, även om det naturligtvis kommer ta lite tid, och att vi får ett tag till tillsammans, med skogspromenader och annan stärkande aktivering 🙂

maxen maxen simmar maskrosor max

Vi gjorde det!!

Ja vi fixade det, att gå från Abisko till Nikkaluokta, alldeles ensamma 🙂 Min tanke är att blogga om alla dagar när vi kommer hem och då givetvis med lite bilder men så här har vi det just nu.

I dag vaknade vi för sista gången i tältet, lite vemodigt och lite skönt. Vi har båda sovit bra i tältet men visst är en säng bekvämare! Vi låg och drog oss dock en stund och gick inte upp fören vid halv åtta. Kilo fick frukost och snabb rastning innan jag plockade i hop lägret. Sedan gick vi bort till café, restaurang, stugby, camping och allt vad det var i den där byggnaden för att jag skulle se om det fanns någon frukost, gröt ville jag inte ha! Det fanns en frukostbuffé så den slog jag till på. Mjukt bröd, yoghurt och ägg, mums! Ja och trots att äggen inte var perfekta tog jag två, för jäklar vad gott det var!

Sen blev det en seg väntan på bussen som inte gick fören klockan tolv. Vi gick en liten vända så att vi båda kunde mjuka upp stela muskler och leder. Men så mycket att höra fanns det ju inte. Till slut blev klockan i alla fall dax och vi kunde kliva på en knökfull buss. Kilo fortsätter att imponera på mig. Han bara lägger sig ner och är lugn och trygg, hälsar glatt på folk som tar kontakt och ignorerar de som inte vill ha det. Tror faktiskt att jag får sluta kalla honom för dumstrut… I bussen satt jag bredvid en kille som var jätte nyfiken på Kilo och frågade massor. Han visade sig vara från Canada så han hade en aning värre hemresa än vad vi har. I övrigt var det mest tyskar med på bussen och det utbröt förtjust jubel när bussen första gången fick stanna för renar på vägen. Femte gången det hände var inte ens tyskarna intresserade längre 😉

Så kom vi till Kiruna och gick en liten kort runda innan vi gick till hotellet. Där fanns plötligt inte min bokning, men dubbelsuck! Jag förklarade att de redan hade schabblat med min bokning i går så nu fick de bara lösa detta. Ja då fanns det ett rum men det kostade så klart mer?! No way sa jag och blev riktigt tjurig och jodå jag fick min vilja igenom. Fast jag har ju inte checkat ut än…

Det var i alla fall väldigt skönt att ramla in på vårt rum sen. Efter lite vila gick jag ut på stan. Jag hittade en H&M och gick raskt in för att köpa nya underkläder och en fotfil. Nog för att jag har tvättat underkläderna i jokkar varje dag men rena kändes de ändå inte som. Ja och fötterna som varit barfota i foppatofflor i 8,5 mil ska vi inte prata om, hu så skitiga. En ICA fick också ett besök innan jag återvände till hotellet.

Där blev det tvagning modell stor och så upptäckte jag att det var hopp VM på tv 🙂 Kilo låg under hela tiden utslagen på golvet och verkade rätt nöjd över att vara tillbaka i civilisationen.

Under kvällen har vi tagit en liten promenad i området. Kiruna känns verkligen som en sliten stad? Sen flinar jag lite åt att nästan varje vägskylt påvisar vägen till LKAB, som om man skulle kunna missa vart det ligger?!

I morgon ska vi spendera en stor del av dagen här då tåget inte går fören vid halv fyra. Så är det någon som har förslag på vad Kilo och jag kan gå runt och kika på?

IMG_0378-1.JPG
Dax att kliva på bussen.

IMG_0383.JPG
Kilo framför LKAB under vår lilla kvälls runda.

Kebnekaise-Nikkaluokta, sista dagen med vandring.

Vi tog lite sovmorgon i morse minsann. Inte för ens vid halv åtta började vi röra på oss. Kilo fick mat och så rastade jag honom en bit bort från lägret innan vi gick bort till fjällstationen så att jag fick låna toalett, rena lyxen med toa!

Sen skulle jag ju då bestämma hur vi skulle lägga upp dagen? Vi har ju gått mycket snabbare än jag trott och dessutom redan på förhand valt bort en toppbestigning. Min första tanke var att låta lägret vara kvar där det var och att vi skulle göra en dagstur till Tarfala. Vädret sa dock något annat. Moder natur var faktiskt inte alls på något vidare humör i dag, hon blåste och härjade och dessutom bjöd hon på dimma, suck. När jag kollade vädret för Tarfala visade det sig att bli ett lätt beslut, vind på upp till 20 sekundmeter, nej tack! Då blev nästa fråga om vi skulle vara kvar ändå och bara ta en vilodag?

5 dimma
Äsch vilket tråkigt väder det blev då. Dimma och blåst 😦 Bakom Kilo finns Kebnekaise, fast syns gör det då rakt inte eftersom det var så dimmigt.

Men helt ärligt, hur skoj är det att hänga runt ett tält en hel dag? Om jag hade fått ha Kilo med mig in på stationen hade det kanske varit en annan femma men nu, nä det gick bort det med. Då återstod alternativet med att knalla mot Nikka. Jag hade dock beslutångest, det skulle ju liksom göra slut på vårt vandrande för den här gången.

Till slut bestämde jag mig för att se om jag kunde boka om tågbiljetten hem, annars var det ju liksom ingen ide att komma fram till Nikkaluokta. Så jag började med att logga in på sj. Hastigheten på uppkopplingen lämnade väl lite i övrigt att önska men den fanns ju i alla fall! Till slut lyckades jag få telefonen att förstå att vi skulle boka om biljetten och det gick fint, men det gick inte att välja djurkupé? Till slut fick jag ge upp och ringa sj i stället. Tjejen jag pratade med är hävdade bestämt att jag visst skulle kunna välja djurplats via appen men efter lite om och men testade hon själv och insåg att nä, det gick ju inte. Då fick hon hjälpa mig att boka om i stället. Kan låta lätt men var det tydligen inte, tror det tog nästan 20 minuter innan hon var klar och jag fick mina smsbiljetter. Nåja när det var klart så började jag riva vårt läger. Klockan hade nu sprungit i väg och var redan elva så jag tänkte att jag stannar till vid fjällstationen och fixar lite lunch innan vi börjar gå, vi har ju ändå inte bråttom.

5 under altan
När lägret var i ryggsäcken igen gick vi bort till stationen. Kilo fick sitta uppbunden utanför och naturligtvis så började det duggregna, suck. Men han kunde ”krypa” in under ett tak så det gick ingen nöd på honom.

Själv gick jag in i köket och satte min batteriladdare på laddning för att klara även den sista dagen ute i vildmarken och sedan kokade jag vatten till lunchen. Dagens lunch var en ris, kyckling, sparris historia som dessvärre visade sig vara mer eller mindre oätlig, blä! När det var avklarat så började vi i alla fall att vandra.

Jag kollade noga tiden när vi gick i väg för jag tänkte att det kan vara bra att veta hur lång tid det tar om man nästa gång har en busstid att passa, det hade vi ju inte denna gång. 19 km skulle vi i alla fall ta oss, eller ja det måste vi ju inte, för vi kunde ju faktiskt slå läger på vägen om vi önskade. Det fortsatte att duggregna lite då och då och blåste rätt mycket när vi började gå. Blåsten mojnade dock under vandringens gång för att till slut lägga sig nästan helt, skönt!

Första delen av vandringen kändes lite oinspirerande? Tror att själva vetskapen om att det var det sista vi gjorde sänkte humöret lite. Sen är inte vandringen i sig så mycket att hurra för när man i några dagar fått njuta av vyer, vackrare än man kan tänka sig. Nu blev det mest fjällbjörkar och någon bäck här och där. Jag gillar ju fjällbjörkar så inte för det men riktigt samma sak är det nu ändå inte. Vackert var det ju ändå, björkarna är gula här uppe så det är riktig höstkänsla.

 5 meditationsplats
Så här ser skyltarna vid meditationsplatserna ut, fast jag har visst bara stannat vid 3 av 7 eller något sådant… Det är liksom tillräckligt meditativt att vandra 😉

5 kilo
Fina färger på fjället. Ja och fina KG 🙂

5 bakgrund
Ett lite annorlunda landskap den här sträckan mot det vi sett tidigare.

5 hängbro
H
är har vi passerat sista hängbron för den här vandringen.

Vandringen i dag gick segt. Benen kändes inte alls lika pigga som senaste två dagarna och vi höll därför ett väldigt lågt tempo. Men även om det kändes som om vi gick sakta så tog de 19 km inte mer än 5 timmar och 45 minuter?! Ja för vi stannade ju några gånger och rastade på den tiden också. Nåja då vet jag att man kan ta sig till Nikka på under 6 timmar utan större bekymmer.

Känslan när vi plötsligt var där i Nikka var ganska overklig, vi klarade det!! 🙂

5 vi gjorde det!
Framme!!

5 framme

 

Vi hittade en okej tältplats och slog upp lägret en sista gång. Kilo fick sin kvällsmat och sedan gick vi en sväng för att han skulle få rasta och jag fick spana in Nikkaluokta. Det visade sig finnas en byggnad som var både restaurang/café/camping/stuguthyrning och mycket annat i ett. Där smet jag in och lånade toa samt köpte en bulle och en cola, vilken lyx! Men sedan gick vi tillbaka till vårt tält och fixade till det sista och lagade sedan middag. I dag blev det kebabgryta, den var helt okej!

5 sista tältet
Sista lägerplatsen för den här vandringen.

5 vägen hem
Spanar in Nikka, här är vägen ”hem” till i morgon.

5 middag
Lagar middag. Trangia med gasbrännare är väldigt smidiga måste jag säga!

5 komma in
F
år man komma in i tältet nu?

5 trött kilo
Trött vandrare sover gött i tältet 🙂

Det känns lite märkligt att något jag planerat och längtat efter så länge nu är mer eller mindre över?! Vandringen blev visserligen någon dag kortare än jag planerade från början men jag är ändå överförväntan nöjd! Ja det har varit jobbigt, ibland skitjobbigt! Men de positiva delarna övervägar stort!

Nu ska vi njuta av vår sista tältnatt (jo det är faktiskt mysigt att sova i tält!) och sedan får vi väl börja planera inför nästa fjällvandring 😉

Och även om jag kommer sakna fjällen i samma sekund som vi lämnar så erkänner jag att vi börjat längta lite efter hussen och Maxen där hemma ❤

5 natt
Tycker att det ser riktigt inbjudande ut med tältet där i mörkret 🙂

5 kilo och jag
Vi har inte ens hunnit lämna fjällvärlden och jag längtar redan tillbaka!

Sälka-Kebnekaise, häftig natur vi har!

Men nog är det lite konstigt? Två nätter har vi sovit i tält med minusgrader på andra sidan tältduken och jag har inte frusit det allra minsta! I natt sov vi i stuga, inga minusgrader ute, och jag vaknade vid två i natt och frös så jag skakade?! Satte på mig ytterligare en tröja och ett par sockar och somnade om igen, men som sagt, märkligt är det!

Att röja i ordning i en stuga tar nästan längre tid än att plocka i hop ett tältläger. Jag rastade Kilo och gav honom frukost, fixade frukost till mig själv. Plockade ner i ryggsäck, diskade, sen måste man fylla på vatten och hälla bort slasket innan man sopar golvet och snyggar till det sista.

Vid nio gav vi oss i alla fall i väg och Kilo var otålig, han hade spring i benen 🙂 Paret från Trosa som vi mötte vid passet i går hade också sovit i Sälka och gick i väg en stund före oss, dem hade vi sedan växelgång med hela dagen. En annan som gick strax före oss och som vi också gick växelgång med under dagen var en karl från england (tror jag i alla fall) som hade blått hår? Och då menar jag verkligen blått, som en smurf? Jag vågade aldrig fråga varför trots att vi pratade en hel del under dagen…

4 sälka
Vi lämnar Sälka. Huset med den stora vita tavlan på är det som vi sov i.

4 moln
L
ite mulet i dag och molnen ”hängde” nere i dalen, vi var högt upp 😉

Första delen av vandringen var verkligen lätt att gå. Relativt plant och bara att låta benen rulla på. Ganska snart var vi framme i Koupperjokka stugan och där tog vi en tidig lunch! Det hade regnat en liten stund innan vi kom fram men lagom till vi kom fram så slutade det. För första gången denna vandring så var jag hungrig så jag bestämde mig för att faktiskt laga till lunch. Dagen till ära fick det bli en lammgryta, helt okej för att vara frystorkat.

4 kuoperjokka
Kilo väntar utanför stugan och vaktar köket när jag går och hämtar vatten.

Till stugan hade vi ca 9 km och det hade vi gått på strax över två timmar, väldigt snabbt med andra ord. Jag hade haft en tanke på att kanske bara gå till stugorna i Singi men nu bestämde jag mig för att vi skulle gå direkt till Kebnekaise i stället. Det fanns en liten ”genväg” över ett berg som jag bestämde mig för att försöka hitta. Det visade sig vara lätt att hitta stigen, det var nämligen skyltat!

4 vägvisare
Vi kom från Sälka, hoppade över Singi och gick direkt mot Kebnekaise, bara 14 km kvar alltså 😉

Från skylten gick det mer eller mindre rakt uppför i ca två km. Jobbigt så klart men om man bara tar några sekunder här och där och hämtar andan så funkar det bra. Och vilken utsikt vi hade så fort vi tittade bakåt, underbart! När vi kom upp såg vi även Singi stugorna där nere, nästa gång ska vi gå förbi och kika på dem 😉

4 toppen
Trots att det var mulet och regnet hängande i luften så njöt vi på vår vandring 🙂

Sen bar det av nerför. Hu det tycker jag är jobbigt. Dels frestar det på knän och fötter men sen är det lite otäckt också när det går brant nerför, tänk om man skulle snubbla eller slinta med foten? Kilo däremot tycker det är mycket lättare att gå nerför än uppför och håller sig helst före sin långsamma matte.

4 kom då
Men hallå matte, kom någon gång nu då… Kilo har betydligt lättare än mig att ta sig fram i nerförslut.

Nere från höjden kom vi in i en lång dal. Vackert och mäktigt. Dalen var relativt smal med höga berg på sidorna, jag kände mig som en fluglort kan jag meddela. Det blåste dock ganska mycket och kom några regnstänk nu och då så kameran fick vackert ligga kvar under regnskyddet på ryggsäcken, synd men inte mycket att välja på. Denna dag bjuder därför mest på mobilbilder. Inte lika fina men fortfarande minnen för livet.

4 rast
Rast när vi kommit ner i dalen. Skönt att vila ben och rygg och knapra på lite salta nötter när man studerar kartan.

4 törstig
Gott vatten i jokkarna, Kilo låter sig väl smaka efter en jobbig upp och nedförs vandring.

Vandringen genom dalen kändes längre än jag trodde att den skulle göra och när vi rundade Sinnicohkka började benen kännas lite stumma. Denna dag gick jag dock med spotify i lurarna och galade glatt med i svängiga låtar, till några mötande vandrares förtjusning, jag hade ju varken sett heller hört dem men de hade definitivt hört mig… Nåja det får man bjuda på. Vi hade dock en bit kvar och sista biten hade vi ett oväder jagandes i hasorna så vi fick ändå hålla god fart. Så plötsligt fanns det där inom sikte, Kebnekaise. Ja eller det gjorde det inte för jäklar i mig vad det var oväder där uppe!! Men Duolgaborni såg vi, det berget som har som en gryta högst upp och som troligen egentligen skulle ha hetat just Kebnekaise eftersom det betyder kittel.

Framme vid fjällstationen bestämde jag mig för att tälta trots att vi alltså skulle kunna hamna i ett oväder. Men vi hittade en skyddad plats med några grannar ca 200 meter från fjällstationen så det kändes säkert.

4 läger
Vår lägerplats med Kebnemasivet i bakgrunden.

Det blev ca 23 km vandring i dag och Kilo var nöjd med den motionen så han kröp in i tältet och sov medan jag tog med mig hygienartiklar och gick till fjällstationen för att få ta en dusch. Lyxigt att få duscha ute i vildmarken! En chokladkaka och en ny buff införskaffade jag mig också eftersom jag tappat min buff någonstans på vägen?!

Efter duschen där jag skrubbade fötterna läääänge, men utan något vidare resultat, eftersom jag även denna dag gått i foppisarna gick jag tillbaka till tältet och lagade till middagen som denna kväll blev en viltgryta, faktiskt riktigt god!?! Mättande var den också så det blev bara en rad av chokladkakan uppäten innan det var tvärfullt i magen.

4 middag
Middag i tältet med en Kilo som gärna har näsan nära maten 😉 Men han var så trött så att han blundade mesta delen av tiden.

4 kudde
Bästa investeringen inför denna resa, min uppblåsbara lättvikts kudde! Kilo gillade den också och snodde den så fort tillfälle gavs. 
Helt ärligt så är jag sjukt nöjd över att jag kostade på mig de 299 kr som kudden kostade (även om jag egentligen tycker att det är ett vansinnigt pris!) för jag har sovit betydligt bättre med den än jag gjort utan.

Trots att det blåser lite och kommer några stänk mellan varven tror jag att vi kommer sova gott i natt också och några minusgrader lär det knappast bli.

Vi känner oss också trygga eftersom vi hittade Jesus ute på fjället i dag 😉 Och ni som känner mig vet att jag verkligen är djupt religiös så det här känns tryggt 😉

4 jesus
Jesus på fjället 😉

4 kväll fjällstation
God natt från Kebnekaise.

Alesjaure-Sälka, när fjällvandring är som bäst!

Vi somnade tidigt i går, redan vid nio tror jag. Därför vaknade jag redan vid fyra och kunde konstatera att det var kallt ute, frost, det vill säga minusgrader. Men sovsäcken är mer än varm och Kilo såg inte ut att lida han heller så vi somnade om. Strax före sju hörde vi första vandraren gå förbi vårt läger och då gick vi upp.

2 morgon kilo
En frisk morgon.

3 frost
F
rost på marken när vi klev upp med den försvann snart.

Det kändes lite trögt att gå upp, Kroppen var seg men vi käkade frukost och jag började med en varma koppen för att få i mig både vätska och lite värmande. 1½ timme tog det att få ihop lägret, ink frukost, så vid 8:30 var vi i väg. Blåsan på hälen var precis lika stor och otäck i dag så jag började dagen lika som jag slutat förra, med foppatofflor på 😉

När vi passerade Alesjaure stugan träffade vi en farbror som vi pratat lite snabbt med vid vårt läger kvällen innan. Han var väldigt pratglad och det föll sig så att vi gick lite om varandra hela sträckan upp till Tjäktja. Han hade i vintras varit stugvärd i just den stugan och skulle nu ”hem” och titta till den 😉 När vi passerade Alesjaure blev jag glad över mitt beslut kvällen innan att slå läger innan själva stugan för jösses vad folk det var på tältplatserna vid den här stugan! Nä så där vill jag inte ha det i fjällen, jag är ju lite osocialt lagd så där 😉

Solen strålade i dag med men det var inte alls lika varmt i luften, en lätt bris gjorde det behagligt ute och plötsligt vaknade kroppen till liv! Vandrandet gick lätt och vi tog oss relativt fort fram 🙂 I går kändes det som att de 13 km till Tjäktja skulle vara mer än nog för oss men nu började jag fundera på om vi kanske skulle försöka ta oss över tjätjapasset också?

3 blåsigt
Framme vid en av ”meditationsplatserna” som finns längs den här delen av Kungsleden. Här var det lite blåsigt så pälsen yr på Kilo.

3 sten
V
id varje meditationsplats finns det en sten med ett filosofiskt budskap inristat.

3 hängbro
Många hängbroar passerar vi under denna vandring. Kilo har imponerat på mig genom att utan minsta tvekan knalla över. Äckligt tycker han att det är men över går han som sagt. Tror att den här ensamvandringen kommer att ge Kilos självförtroende en boost!

3 mer spång
Kilo på fjällheden i det fina vädret.

3 rast
Rast, vila även denna dag så klart. Rasterna är ju nästan det bästa med vandringen eftersom det är då man verkligen har tid att sitta och titta och njuta av vyerna.

3 spång
Många km med spång har vi knallat över hittills.

3 ute på äng
F
jällhed och en Kilo som snokar efter lämmel eller möjligen sork…

3 helikopter
Under förmiddagen hade vi flera gånger ”sällskap” av en polishelikopter. Klart att jag funderade på vad de gjorde men jag kunde ju inte gärna fråga. Lite senare under dagen träffade jag en kille som visste besked så helikoptern hade gått ner till landning där han satt och rastade. Tydligen hade en 60 årig präst försvunnit från sin pilgrimsvandringsgrupp. Läskigt men jag förstod det som så att han senare hittades.

När klockan var 13 var vi redan framme vid Tjäktjastugan och bestämde mig för att vi skulle gå lite till, det kändes alldeles för tidigt att sluta vandra för dagen redan. Det var visserligen en ganska jobbig stigning upp till stugorna men när vi passerade så planade det ut och vi hann hämta andan innan vi skulle upp till Kungsledens högsta punkt, Tjäktjapasset.

3 tjäktja
Tjäktja stugan som vi bara passerade.

3 sten
V
ägen mellan Tjäktja stugan och tjäktjapasset var inte den roligaste vi vandrat. Sten, sten och åter sten. Alltså det är ju häftigt på sitt sätt men jag föredrar andra vyer. Kilo tyckte också att det var tråkigt, fanns inget att lukta på. Högt där uppe ser ni stugan vid passet dit vi är på väg. Duktiga Kilo fixade utan bekymmer att balansera fram och tassarna klarade sig utan minsta rispa.

3 tjäktjapasset stugan
Framme och uppe!! Vilken härlig känsla att kliva upp där på bron till stugan som jag sett så många bilder på, nu var vi där på riktigt!

3 inskriven
Ja i den här gästboken skrev vi in oss, så att ”alla” kan få veta att vi var där 😉

3 jag och kilo
N
är vi vilat en stund vid stugväggen så kom det upp ett par från Trosa. Vi gick i väg före dem men de var snälla och tog en bild på oss tillsammans så att jag faktiskt kan minnas att vi var här.

3 tjäktjapasset
När vi gått runt ”hörnet” så öppnades sig den av det vackraste vyerna som jag någonsin sett! Det här är livskvalitet av sällan skådat slag 🙂 Bilder är naturligtvis inte i närheten av att göra den rättvisa.

3 tjäktjadalen i bakgrunden
L
illa bergsgeten Kilo poserar snällt för matte.

Efter branten upp till stugan vid passet kände vi oss oövervinnerliga! Sällan har jag lett så fånigt som jag gjorde när vi kom upp, men jäklar så skönt det var efter gårdagens jobbiga vandring! På vägen upp till passet mötte jag en man som blev väldigt provocerad av att jag gick i foppisar? Han tyckte verkligen att jag var helt dum i huvudet som utsatte min kropp för tortyren med foppisar, men jag fattar verkligen inte vad han gormade om, fötterna mådde ju fint?!

3 foppisar
Möjligt att jag är första personen som gått upp till Tjäktjapasset i foppisar men jag skulle utan att tveka göra det igen.

När vi sedan började gå igen så möttes vi alltså av den vackraste vyn jag någonsin sett! Jag gick bara och log trots att det blev en brant klättring nedför och det var rejält jobbigt. Det tog ganska lång tid att ta sig ner till dalens botten men till slut kom vi ju dit. Där blev det lättgånget och här träffade vi på en hel del ren.

3 ren
Inget dåligt liv att vara ren och få vandra runt i dessa dalgångar hela livet!

3 kilo spanar på ren
Kilo undrar om han får gå bort och hälsa, det fick han ju inte men han skötte sig verkligen toppen bland alla renar 🙂

Vi fortsatte vår vandring genom dalen och huvudet gick som ett periskop på mig där jag gick och tittade på allt vackert. Vi tog flera pauser, inte så mycket för att vila ben och ryggar, utan mest för att få sitta och njuta av utsikten, stillheten och lugnet 🙂

Alla tar det dock inte lugnt genom fjällvärlden. Det är ju många som springer numera och dessutom verkar det ha blivit poppis att cykla (?!) Personligen tycker jag det verkar enbart jobbigt att släpa på en cykel också, för nä de kan inte cykla överallt, men men alla är vi olika.

3 cykel
Japp, folk cyklar i fjällen?!…. Ja eller de släpar i alla fall omkring på en cykel 😉

Vart efter timmarna gick så började vi dock känna oss lite trötta igen och dessutom hade vädret slagit om. Några få stänk av regn fick vi på oss men det var inte så farligt. Däremot erkänner jag att jag kände mig ganska liten och sårbar när vi gick mellan dessa enorma svarta berg och vi såg hur mörka moln började torna upp sig. När Sälka stugorna dök upp kändes det med andra ord väldigt skönt och när stugväden frågade om vi ville ha ett hundrum i stället för att tälta så tackade vi ja. Dels såg det ut som om det skulle bli regn och dels kändes det som en bra ide att få sova i en säng.

3 sälka
Stugorna vid Sälka.

3 kilo i stuga
Kilo tyckte att det var helt okej att inta stuggolvet. Vi hade lite tur och var ensamma i hundrummet som just här i Sälka har 9 bäddar. Skönt att ändå få rå sig själv.

3 bastuutsikt
I Sälka blev det även ett bastubad för mig, trots att jag är långt i från någon bastuälskare. Men möjligheten till att få bli ren övervägde mot motviljan att sitta i en varm bastu, ja och utsikten från bastun var ju helt okej 😉

3 middag
Det blev ingen lunch i dag heller, kroppen är fortfarande konstig när det gäller det? Men en rejäl middag blev det i alla fall! Pasta carbonara och så chokladfromage till efterrätt 🙂 Ser kanske inte så aptitligt ut men smakade mums!

3 jag i stugan
Jag i stugan, käkandes middag och ”bloggar” på papper 😉

På kvällen kom stugvärden in en stund och frågade om allt var bra och vi fick en liten pratstund. Hon hade en hund med men i övrigt har vi verkligen inte träffat någon ute på leden med hund? Lite konstigt måste jag säga och här i Sälka träffade vi en annan tjej som genast sa att nästa år skulle minsann hon också ha hund med sig. När jag frågade varför hon inte hade det redan i år fick jag till svar att hon trodde det skulle vara så besvärligt?

Nu är klockan snart tio så nu tänker jag krypa ner i sovsäcken med min ljudbok och avsluta denna fantastiska dag 🙂