Trollsjön

Vi har bättre tur med vädret i Björkliden den här gången än förra så vi ju stötte på snöstorm…

I dag hade vi ett besök vid Trollsjön inplanerat. Utgångspunkten ligger ca 2 mil från Björkliden och skulle vara en ganska enkel tur på ca 10 km tur och retur vilket lät alldeles lagom. Vi tog lite sovmorgon i dag, det ska man väl få ha på semestern va? Trots det så var vi framme vid utgångsplatsen strax efter 10 på förmiddagen. Att få plats till bilen visade sig bli dagens svåraste del? Trollsjön har precis som många andra vandringsställen blivit jättehypade och de två parkeringsfickorna utmed E10 räcker helt enkelt inte längre till. Vi fick vad vi tyckte vara sista platsen, men när vi kom tillbaka några timmar senare så stod det ytterligare 10 bilar framför vår, dvs bilarna står parkerade på E10… Inte praktiskt och inte säkert men så är det alltså.

Nåja vi började knalla i väg från parkeringsfickan upp mot Låktatjokk tågstation. Två skyltar finns vid parkeringen, på den ena står det Trollsjön 6 km och den andra ca 3 meter därifrån står det Trollsjön 5 km på…. Som vanligt är skyltningen i fjällen inte helt tillförlitlig 😛 Efter tågstationen så börjar stigningen uppåt och även om det är skapligt många höjdmeter som man ska avverka så var det ändå inte speciellt jobbigt. Det var ganska många som gav sig av ungefär samtidigt som oss så vi valde att ta det riktigt lugnt i början och låta de andra springa i förväg. På så sätt var vi snart ensamma på fjället och kunde låta hundarna få trava på.

För Besten var ju det här första turen på fjället och han tyckte verkligen att det här var toppen!  Nyfiken höll han sig längst fram  och undersökte allt som kom i hans väg. De andra tre insåg ju direkt vad det var frågan om och såg till att spara på krutet, men det lilla monstret for runt i full fart. Han var duktig och kom när vi hojtade på honom så klart och därför fick han hållas.

Glad Best på väg uppför bergssidan.

Efter ca 1 timme hade vi tagit oss upp för det större delen av stigningen och nu planade stigen ut och vi kom in i själva Kärkesvagge som dalgången heter. Lättgånget och vackert! Fjällheden vad full av blommor och vi hade precis lagom vandringsväder, lagom för att gå i kortärmat men med lite vind så att myggen höll sig borta. Ganska tidigt så inser man vart själva sjön är, det är liksom stopp längst in i dalen och där måste ju alltså sjön vara. Det var dock en lite brantare nedgång och sedan brant uppför innan man belönas med sikten över sjön.

Här har vi kommit upp för den värsta uppförslutet och det planar ut och blir lättgången.


Kärkevagge och där i slutet finns Trollsjön.

Ja och jösses så mycket folk det var där! och av någon anledning ska alla vara på samma ställe dessutom. När man kommer med fyra stora björnar är trängas dock inget som man är speciellt sugen på, eller rent kasst, jag är aldrig sugen på trängas med andra 😉 Vi tog därför av mot den högra sidan av sjön och där fick vi en smatt för oss själva. Det blåste lite mer här när vi kom men undertiden vi var där avtog vinden allt mer för att till slut nästan mojna helt.

Framme vid sjön.

Vi använde strax över 2 timmar från parkeringen upp till sjön och hade redan innan bestämt oss för att ta en ordentlig lunchpaus där uppe så att både Besten och Odden skulle få vila lite. Naturligtvis var ingen av dem intresserade av att vila… Nåja vi kokade lite soppa på trangiaköket och lyxade till det med en bulle till efterrätt. Därefter satte vi oss för att vila lite och njuta av utsikten. Efter lite tillsägelser så la sig även Besten ner och somnade en stund.


Rast och vila vid sjön

Efter ca 1,5 timmar så var det dags att vända åter till bilen. Först lite fotografering vid sjön så klart och sedan vände vi tillbaka samma väg som vi kommit. Det är märkligt men trots att man precis gått stigen så får man en helt annan upplevelse när man ser dalgången från andra hållet. Faktum med att jag gillade det bättre på tillbakavägen än vägen upp.

Grabbarna vid Trollsjön. Riktigt blått vatten och siktdjupet ska vara det bästa i Sverige om man ska tro de som vet.


Påväg tillbaka genom Kärkevagge

Jag var lite tveksam till hur Oddens ben skulle fixa den här turen. Upp vet jag inte är några bekymmer men ner är värre. Odden skötte sig dock med bravur även om man han blev ganska stel när det var allt för brant. Lugnt och försiktigt tog vi oss alltså nedför och använde nästan lika lång tid på tillbakavägen som vi gjorde på vägen upp. På vägen ner sken dessutom solen ganska obarmhärtigt, jäklar vad det brände på! Som sagt vi hade bättre tur med vädret den här gången.

Trötta och nöjda hoppade vi in i bilen och åkte tillbaka till vagnen. Väl där kom det genast fram en man och undrade om vi hade möjlighet att skjutsa honom och frun till deras bil. De hade hamnat lite galet och missat att tåget inte gick som de trodde. Självklart hjälpte vi till att skjutsa dem till bilen efter att vi packat ur hundar och lite annat. Henrik körde dem dit de ville och det visade sig att de varit parkerade två bilar bakom vår hela dagen!

Hundarna har sedan sovit större delen av resten av dagen. Odden har varit rejält stel och mattehjärtat gör lite ont, kanske var det lite för häftigt för honom? Samtidigt så älskar han att få göra sådana här turer så… Nåja gjort är ju gjort och under kvällen har han fått två laserbehandlingar, en på insidan och en på utsidan av armbågen, vi har också kylt och så klart masserat lite också. Förhoppningsvis är han som ny i morgon igen.

Besten slog ihop som ett korthus och lär inte göra speciellt mycket mer väsen av sig i dag, speciellt inte efter att han fick sin kvällsmat. Kilo och Frisken sover så klart de med men är ju mer vana och framför allt är de ju okej i sina ben. Själv har jag varit jättetrött i kväll, fjälluften tar! Henrik har varit så trött att han somnade efter middagen.

I morgon är tanken att rulla vidare, vi har inte helt bestämt vart men in i Norge blir det i alla fall 🙂

Blanktjärnsrundan

I dag skulle vädret bli bra så att vakna till ett duggregn kände lite konstigt? Men en titt på väderprognosen för Vålådalen visade fortfarande att vädret skulle vara bra så vi packade i hop, käkade frukost, snabbrastade hundarna och lämnade sedan Rist fallet. Husvagnen ställde vi av på en stor parkering utmed E14 och sedan rullade vi in mot Vålådalen.

Vålådalen är ju en av de populära utgångspunkterna för att vandra i Jämtlandsfjällen, eftersom man dels kan parkera bra där och det finns möjligheter att gå just rundturer och alltså komma tillbaka till bilen igen 😉 Själv har jag inte varit där tidigare, jag har ju utgått från Storulvån när jag vandrat från det här hållet. Spännande att se något nytt alltså.

Blanktjärnsrundan är en sådan där runda som alltid rekommenderas på olika forum när folk frågar om tips på dags turer. Ca 12 km lång och ganska snäll och inte uppe på karlfjället. Lite tråkigt tyckte jag att det lät men dels skulle vi ju hålla oss till enkla rundor för att Henrik skulle få se tjusningen med fjällvandring och dels är jag ju av uppfattningen att man ska bilda sig sin egen uppfattning om saker och inte bara lyssna på vad andra säger.

En klar fördel med Vålådalen jämfört med många andra ställen är att det var oerhört tydligt med vart de olika lederna startade, helt klart plus i kanten för det!

Första delen går på väldigt iordning gjord stig, grusad och allt, jättetråkigt 😉 Sen kommer man till en bro, en trevlig träbro och inte en bro med galler, inga problem sa alltså hundarna och knallade glatt i förväg över bron.


Enkel bro att ta sig över.


Direkt efter bron tyckte hundarna att det var läge att blaska lite och släcka törsten och själva kunde vi stå och njuta av den underbara utsikten!


Efter någon km kom vi till ett vindskydd och grillplats en bit ovanför Vålån. Helt fantastiskt utsikt därifrån och hade den inte kommit så snart på starten hade vi absolut tagit en liten paus och fika här!


Leden gick sedan mestadels genom fjällskog. Trevligt och en enkel stig att ta sig fram på utan några höjdskillnader att tala om.


Efter en stund kommer man dock ut på typ en vall. Fortsatt lättgången deluxe med andra ord.


Löjligt klart vatten i fjällen, och gott!!


Det gäller att titta sig över axeln också för det kan finnas vackra vyer bakom en också!


Framme vid Blanktjärn som är känt för sitt turkosa vatten och turkost är det verkligen som synes.


Vid tjärnen tyckte vi att det var läge att ta lunchrast. Det fanns flera iordninggjorda platser för att grilla eller sitta vid.  Mycket fint ordnat måste jag säga.


Dagens lunch, tortellini med lite västerbottensost, tomater och lite ölkorv, smaka smaskens 🙂


Grabbarna vid vattnet.


Här har vi lämnat rastplatsen och tagit oss till änden av Blanktjärn. En sista bild vid det overkligt turkosa vattnet.


När leden vänder tillbaka går det uppför, men stigningen är enkel och inte speciellt jobbig. Leden går nu återigen i fjällskog.


Hundarna är mer rutinerade än hussen och går så klart på spången 😉


På väg ner mot grusvägen som är gemensam första och sista kilometern.


Lättgånget och ganska tråkigt om du frågar mig 😉


Tillbaka vid parkeringen och bilen igen. Till Vålådalen kan jag absolut tänka mig att återvända för att gå andra leder!

Blanktjärnsrundan får absolut högt betyg! Enkel runda som bjuder på trevlig vandring och betydligt mycket mer vackra vyer än vad jag hade räknat med. Trots att man går mycket i skog så öppnar det sig mellan varven upp och utsikten blir riktigt fin. Vi strosade mest kändes det som men ändå tog det inte mer än ca 4,5 timme att gå rundan för oss och då tog vi en ganska rejäl lunchpaus och ett flertal fotostopp på vägen.

Nöjda hundar somnade sedan sött bak i bilen och vi rullade iväg för att hänga på husvagnen igen. Nu var det dags att styra kosan söderut igen men först var vi tvungna att handla lite, framförallt hundmat! I Östersund var det inga bekymmer att ordna det vi behövde.

För någon dag sedan fick vi en inbjudan av Ing-Marie och Otto att komma förbi deras sommarställe. Egentligen hade vi väl inte tid med det men hur ofta befinner vi oss i trakterna där uppe liksom? Det fick bli en tur till Ismundsundet. Hundarna hade nu hunnit sova några timmar och hoppade glatt ut till flickorna. Vi fick en trevlig stund med våra vänner som både visade oss runt och sedan bjöd på våfflor 🙂

Men sedan började vi alltså rulla söder ut på riktigt. Många mil att avverka innan vi är på Öland men vi är ju vana vid att tugga mil. Dessvärre har Odden gått och blivit risig i magen så vi har fått stanna någon gång extra för att rasta honom. Gissar på att jag inte kommer få en ostörd nattsömn i natt…

Nipfjället runt

Ja vi ägnar visst semestern åt att runda saker?! 😉 Siljan runt, fallet runt och i dag var det alltså dags för Nipfjället runt.

Förra året skulle ju Henrik invigas i fjällvandringens underbara värld men det gick ju så där med snöstorm… Så i år gör vi det lite mer light och kör på dagsturer, både kortare och som i dag lite längre. Vi är som sagt på plats i Idre och här har ju jag vandrat förr. Av den orsaken vet jag ju också vilka turer som kan vara lämpliga till någon som inte vandrat typ något innan. Nipfjälllet runt gick Hanna och jag för ganska många år sedan och av det jag mindes så var det en enkel tur som ändå var trevlig, perfekt för dagens aktivitet med andra ord.

Hundarna rastade lite här vid slalombacken på morgonen och vi fick i oss frukost för att sedan vid 10 tiden vara på plats vid Nipsstugan och parkeringen där. Den ligger inte alls långt från campingen så även det är smidigt. Vi valde att utgå härifrån och gå medsols runt fjället vilket jag tycker är trevligast, älskar vyerna som man möts av när man rundar fjället nämligen.

Första delen från Nipstugan mot Slagubäckstugan går genom fjällskog och är visserligen trevlig men är man där för att fjällvandra så är det ju liksom vyerna man vill åt, alltså blir det lite tradigt att trampa på där genom skogen. Men som sagt egentligen är den delen också väldigt trevlig.


Vi trampar i väg genom skogen på trevliga stigar.


Några kortare sträckor går på spång men efter den torra sommaren som varit så fanns det knappt några blöta partier alls denna gång.


Hallå, kommer ni någon gång??
Odden är vår spanare och är gärna först på promenader och vandringar.

Efter ca 4 km kommer man så till slut ut på kalfjället och vyerna visar sig, lika underbart varje gång. Efter ca 6 km är man framme vid stugan men eftersom vädret, hör och häpna, var fint så bestämde vi oss för att strunta i att besöka den stugan och i stället börja vår vandring uppför mellan Slagebäcksstöten och Nipfjället. Eftersom Henrik sa sig vara lite småhungrig vid det här laget så tog vi sikte på en sten en bit upp i backen och slog oss ner där för att inta lunch.


På väg ut ur fjällskogen och vyerna börjar visa upp sig.


Finingar, Frisken och Odden.


På väg uppför mellan fjälltopparna.


Dags för lunch. Soppa och knäcke med mjukost, en klassiker på fjället.


När vi satt där och åt vår lunch så dök den här filuren upp och kollade in oss. Han tog en repa fram och tillbaka, till hundarnas förtjusning, och försvann sedan åt samma håll som han kommit från.


En liten gruppbild innan vi lämnade vårt lunchställe.


Lunchvyn gick inte av för hackor!

Eftersom vi sett ren vid lunchen och den dragit åt samma håll som vi skulle gå så förstod vi ju att vi nog skulle springa på fler renar. Ja och det kan man ju säga att vi gjorde. När vi kom över krönet så låg/stod det två stora hjordar med ren en bit längre fram och hundarna  spetsade öronen, ren det tycker Odden och Frisken är spännande saker det. Kilo är ju van vid ren och bryr sig inte direkt. Odden fick faktiskt gå kopplad förbi renarna, som inte hade något direkt problem med att vi kom närmre och närmre, medan Kilo utan bekymmer kan gå förbi ren utan att bry sig. Frisken fick vara lös han med men jag fick påminna honom ett gäng gånger att man INTE får jaga ren 😉


Renar på fjället, det hör ju så klart till 🙂


Tre som tycker att renar är spännande att spana på 😉


Vandring, som balsam för själen.


Renar överallt till hundarnas förtjusning.

Ja alltså vyerna när man rundat fjället är riktigt fina och jag kan bara konstatera att jag tydligen tyckte att de var så fina att jag inte ens kom mig för att ta upp kameran och fota dem utan jag gick bara där och njöt. Det är väl kanske så det ska vara också, att man lever i nuet.

Nåja till slut kom vi fram till nästa stuga, Ulandstugan, och där tog vi oss en liten fikapaus. Eller Henrik hade fullt upp med att kolla in en skoter som stod där, kolla in stugan, kolla in dasset och kolla in övriga förråd, själv satt jag och njöt av en bulle vid grillplatsen 😉


Till slut satte sig även Henrik och fick i sig lite fika.


Kexchoklad är den här semesterns budbärare 😉

Från stugan går sedan leden uppför en bit, ganska svettigt i värmen som faktiskt var nu men ändå inte någon jättestigning så att man blir så där sopslut. Och väl uppe så får man återigen njuta av härliga vyer och nu av fjället Städjan.


Städjan där på håll medan vi vandrar över trevliga stigar på fjällheden.


Städjan.

Till slut kommer man till topparkeringen som ligger mellan Städjan och Nipfjället och därifrån så är det bara att knalla vägen ner till Nipstugan och parkeringen som vår bil stod vid. Den delen är så klart den absolut tråkigaste delen men eftersom 14 av de 16 km vandring är trevliga så kan man stå ut med det 😉


2 km grusväg är inte roligt men det går det med och hela sträckan går nedför 😉

Tillbaka vid bilen så stretchade jag alla hundarna och mig själv och sedan rullade vi tillbaka till husvagnen och ska nu ha en lugn och skön kväll. Hundarna sover som slagna hjältar, mycket nöjda med sin dag, Henrik har varit och bastat och själv ska jag strax fixa till lite middag och ta ett glas bubblor till.

Nipfjället runt kan verkligen rekommenderas till de flesta, en lättsam vandring med varierade vyer som inte tar allt för lång tid. Vi gick de 16 km på knappt 6 timmar och då hade vi ändå paus i totalt 1,5 timmar av den tiden.

Fallet runt

Ja i morse lämnade vi Leksand efter att vi hade rastat och käkat frukost också så klart. Faktiskt snabbstädade vi vagnen också innan vi rullade i väg. Vädret lovade regn och blåst hela dagen vart vi än funderade på att åka så då bestämde vi oss för att hålla oss till Njupeskärplanen ändå.

Det tar sin tid att rulla fram på vägarna med ett litet hus på släp så klockan var väl runt halv två innan vi var framme vid Fulufjällets nationalpark och kunde ge oss av, Det regnade lite lätt men inte så farligt när vi började gå i väg.

Henrik har ju aldrig varit här medan jag varit här två gånger tidigare. Att bara gå leden fram till Njupeskärsvattenfall tyckte jag kändes trist, jag har ju gått den förr. Däremot har jag aldrig gått leden  Fallet runt så den fick det bli. Ca 5,5 km lång, det kändes lagom för en eftermiddags tur. Leden börjar dock att gå upp mot Rörsjöarna och den har jag gått förr. Det bär av uppför men är ändå väldigt lättgången. Ja vi gick alltså leden medsols, rätt eller fel? Ingen aning men det funkade för oss.

När man kommit upp över trädgränsen började det att ta i ganska rejält och det blev en del kastvindar där uppe. Regnet ökade också och så var det som grädde på moset dimmigt. Alltså det här med fjällen och Henrik är verkligen inte en match made in heaven. Nåja det är alltid skönt att vara på fjället.

När leden så vek av från den jag gått tidigare så visade det sig att vi skulle gå på skrå längs fjället och dessvärre är ju Fulufjällen fulla av blockpartier. Inget jätteproblem egentligen men nu var det blött vilket gör det hela lite halare och dessutom är min vad och knäveck efter gårdags getingstick kraftigt uppsvullet så jag har lite svårt att böja på benet helt enkelt, inte helt optimalt i blockterräng…


På skrå längs med fjället i blockterrängen. Japp dimmigt var det, regnade gjorde det och jodå det blåste ordentligt också… Mysigt? Jo det är det ju trots skitväder.

Det var inte många vi mötte på leden trots att den måste vara ganska populär, enkel och lagom kort som den är. Men visst blockterrängen gör ju att den är besvärlig på sina ställen, framför allt om man har hund med sig. Jag måste ändå säga att våra hundar har skött sig fint och tagit sig fram på stabila tassar, även Odden 🙂


Leden är hyfsat lätt att hitta. Det är orangea märkningar på stenar som man ska följa, någon gång då och då är det inte helt klart vart nästa markering ska dyka upp bland alla stenar överallt men svårt att hitta runt är det inte.


Här har vi kommit fram till Njupeskärsfallet, uppfrån.  Även om stupen så klart är förenat med livsfara så är det inga problem att gå här med säker marginal till stupet.

Att ta sig ner när man passerat bron som tar en över vattnet som övergår i fallet är bitvis lite trixigt, just för att det är så stenigt. Men det var ändå bättre fixat nu än när jag var här senast för 5-6 år sedan. Hundarna hittade ner själva på den för dem bästa vägen och vi kunde koncentrera oss på att sätta våra egna fötter rätt. Att inte kunna böja ordentligt på ena knät när man ska ta sig ner är dock en aning besvärligt och framför allt belastande eftersom jag var tvungen att hela tiden sätta det benet nedåt för att det skulle funka. Jaja ner kom vi och kunde sedan gå sista biten bort till fallet. Väl där var det en hel skolklass där men efter kanske 10 minuter så vände de tillbaka och vi fick en stund där vi var helt själva vid fallet 🙂


Första gången för både Frisken och Henrik vid Njupeskärsfallet. Fallet är känt som Sveriges högsta sett till fria fallmeter.


Grabbarna framför fallet. Blött och dant men pigga och glada hundar 🙂

Till slut vände vi åter mot parkeringen och biten från fallet till parkeringen är lättvandrad på grusstig. Nöjda hundar skuttade in i bilen och Henrik fick den här som uppmuntran 😉


Henrik, fjäll och väder är inte något man ska kombinera tydligen men han tog sig runt 😉

Vi rullade sedan vidare till Idre där vi nu ställt upp husvagnen för två nätter. Lite middag har vi fixat och Henrik var nöjd med att det fanns en bastu här så han har bastat medan jag nu har bloggat. I morgon är tanken att ta en lite mer ordentlig dagstur om vädret nu är med oss 😉

Kjeragbolten och Preikestolen

Jamen vi har ju varit en sväng i Norge igen och det ska så klart avhandlas här i bloggen även om det nu är en dryg vecka sedan vi kom hem.

Redan på fredagsmorgonen var bussen packad med en massa saker och Frisken fick hoppa in. Odden och Kilo var inte nöjda med sin matte när de inte fick följa med 😉 I Butbro hämtade vi upp Hanna och hennes packning och sedan styrde vi kosan väster ut. Vi rullade på bra och även om vägarna i Norge lämnar en hel del i övrigt att önska så tog i ju oss framåt. Sista biten mot campingen i Haugen där vi bokat en liten stuga gick dock över fjället och var så smal att det inte gick att mötas utan man fick passa in i mötesfickorna som fanns för att ta sig framåt. Nåja fram kom vi och en stuga fick vi. Jag skulle gå och rasta Frisken och Hanna skulle börja med middagen. Det blev dock svårt då det inte fanns några husgeråd i stugan? Plattor och kyl fanns men inte några kastruller, tallrikar eller bestick?? Hanna lyckades dock få hyra en låda med husgeråd på campingen, udda system kan man tycka.


Frisken och jag på en liten rastrunda i närheten av campingen i Haugen.


Det var ett vackert ställe!


Hanna vid vår lilla stuga.

Ja middag blev det alltså och även lite bubblor efter maten men ganska snart så kröp vi ner i sängarna och laddade för morgondagen. Tyvärr hade vi inte någon vidare tur med lördagens vädret som var dimma och en del regnskurar. Vi bestämde oss ändå för att åka mot dagens planerade mål, Keragbolten, för att se om det skulle funka.

Vägen mot Kjerag och Lysebotn är liten och smal med härliga vyer. Tyvärr försvann vyerna mellan varven i dimman men eftersom vi var tidigt ute så mötte vi få bilar och kunde enkelt ta oss fram till parkeringen där man utgår för vandringen. På parkeringen möttes vi av en gladlynt parkeringsvakt som raskt konstaterade att nä vi skulle inte få någon utsikt i dag men att turen var trevlig så ville vi var det bara att knalla på. Ja så vi parkerade och betalade och började sätta på oss regnkläder och ryggsäckar. När Frisken fick hoppa ur blev parkeringsvakten på ännu gladare humör och ville genast prata mera samt fota lite. Han hade minsann haft en liten bernertik själv. När jag satte Frisken för att ta en första bild vid infotavlan var han genast där och fotade han också.


Dags att påbörja turen, Frisken är redo 🙂

Vandringen till Kerag börjar med en rejäl stigning uppför på ganska blanka klipphällar. Till hjälp har man satt dit kedjor att hålla i. Jobbigt att genast börjar med brant uppför och det blev till att justera klädvalen ganska snart då svetten började göra sig påmind. Frisken fixade klipphällarna fint och hade inga problem med att skutta uppför.


Dimman låg bitvis tät!

Lagom när man tagit sig upp bra många höjdmeter är det dags att göra tvärtom, då ska man ner en massa höjdmeter. Jag är värdelös på att gå brant uppför, flåsar som en jag vet inte vad. Men att gå nerför är om möjligt ännu värre. Inte för att man då flåsar utan för att det verkligen är jobbigt att ha full koll på vart fötterna ska sättas för att inte kana i väg. Nåja vi tog oss både uppför och nerför för att sedan ta oss uppför igen… och så nedför, för att slutligen gå mycket uppför. Ja ni fattar va?


Glada och nöjda på väg uppför.


Någon gång då och då lättade dimman och vi fick njuta av fantastiska vyer och vackra dalgångar, verkligen synd att vädret inte var på vår sida denna dag!

Tyvärr regnade det mellan varven en hel del vilket gjorde att kameran var tvungen att spendera tiden i en påse eller i ryggsäcken och då blir det inte många bilder tagna 😦 Men lite mobilbilder som Hanna och jag knäppte finns ju i alla fall.


Jag sa att det gick uppför va?


Ungefär halvvägs kommer man fram till en nödstuga och bakom den bredde en jättefin dal ut sig, som man så klart ska först ner i för att sedan ta sig upp på andra sidan 😉

Sista biten är däremot ganska flack och det gick ganska snabbt att ta sig framåt där. Så kom då en liten skylt där det stod Kjeragbolten 300 meter och det kändes ju som en pice of cake. Fast de sista 100 meterna går i en slags ravin och var inte alls lätt att ta sig fram genom på de blöta och lite halkiga stenarna. Den biten var också lite knepigare för Frisken att ta sig fram men det gick. Ja och så plötsligt där i dimman så hängde den ju, stenen i mellan klipporna.


Ja där är den 🙂
Inte lika imponerande i dimman som det hade varit om man hade sett lysefjorden där många hundra meter nedanför, men nu har vi ju sett den i alla fall 🙂

Eftersom vädret var som det var så var det väldigt lugnt på platsen. Kanske 20 människor som mest som var där. En hel del går ju ut och ställer sig på stenen och tar bilder och stenen i sig själv är ganska rejäl att stå på. Men för att ta sig ut så går man på en liten avsatts och den lutar lite. I det blöta och lite hala vädret var det verkligen inget som Hanna och jag ens övervägde att göra, lite mer rädda om livet än så är vi allt.


Hanna ser lite cool ut framför stenen 😉

Vi käkade lite matsäck, Frisken fick en paté, och hängde en liten stund där uppe vid platån. Som sagt, gräsligt synd att vi inte fick se utsikten men det var ju inget att göra något åt. Av den orsaken blev vi inte kvar där uppe så jättelänge utan började i stället vandringen tillbaka.

Bitvis hade vi nu ett väder som faktiskt sprack upp och vi kunde se lite vyer igen 🙂 Turen tillbaka kändes faktiskt jobbigare än att ta sig dit. Nerför sliter mer på mig tydligen 😛


Bitvis hade vi nästan fint väder. Dessvärre hade det inte spelat någon roll om vi varit kvar lite längre vid stenen, där verkade det vara dåligt väder hela tiden.


Hanna uppe bland molnen.

Konstigt nog så gick turen faktiskt snabbare än vad jag hade räknat med, vi som annars brukar ta rätt god tid på oss när vi är ute. Sista biten började jag dock känna av spänningar i nacken och huvudet och det är aldrig bra. Tillbaka vid bilen så hängde vi av oss packningen, stretchade och blev glatt hälsade av parkeringsvakten igen. Sedan var det dags att åka mot nästa boende men eftersom jag verkligen inte mådde något vidare vid det här laget så var Hanna den som fick ratta bilen.

Ipren intogs och sedan rullade vi i väg. Det var inte den trevligaste resan jag varit med om men det gick eftersom jag kunde sitta och blunda. Hanna lotsade oss ner mot Lauvik där vi tog färjan över Lysefjorden och sedan kom fram till hotellet jag hade bokat. Vid det här laget började skallen till slut ge med sig och det var redigt skönt att snubbla in på ett hotellrum och kunna ta en dusch!

Vi slappade ett tag  och tog oss sedan ut på byn för att inta en välförtjänt pizza och cola innan vi hängde resten av kvällen på rummet och kände oss nöjda med dagen. Ja Frisken rastades ju så klart också men han var rätt nöjd med dagen och gjorde inte så mycket väsen av sig.

På söndagen gick vi upp tidigt. Packade in i bilen och fick tacksamt nog smita in på frukosten innan de öppnade. Sedan rullade vi i väg den knappa milen vi hade till Preikestolens parkering. Att vi var där tidigt visade sig ju vara tursamt och skönt för vi hade en ganska lugn och trevlig tur upp till själva klippan. Jodå även här går det ju bitvis rejält uppför men stigen är tillrättalagd och det är inte klippor som man ska hasa sig över utan trappsteg byggda av sten.

Bild över hur stigningen upp till Preikestolen ser ut. Jo visst är det lite jobbigt att gå uppför men som sagt det var väldigt väl tillrättalagd stig så det var ändå lättgånget.


I början var det ganska brett och som synes fina stentrappor.


Frisken och jag spanar när vi kommit uppför den första stigningen, utsikten är vacker redan här.

En sträcka går över en myr men det är som synes inga problem att ta sig fram här heller. Observera att vi är helt själva här.


Här har vi kommit ytterligare en bit upp. Hela sträckan är full av pinnar som sticker upp och berättar hur långt det är kvar, respektive hur långt man gått, dessutom finns skyltarna som syns på bilden då och då.


Nu är det inte långt kvar innan vi är framme.


-” Vad säger du Friksen, ska vi gå ut på Preikestolen?” 
Nu är vi framme och ska bara gå ut den sista biten.


Ja men det är klart att vi gick ut 🙂
Absolut inte det minsta otäckt, men oerhört maffigt så klart. 


Vi hade som sagt väldig tur, det var inte alls mycket folk där när vi kom. Här står Frisken och jag i kö för att få gå och ta våra bilder och vi är som synes inte många där ute, än…


Hanna var så klart också ute och fick sina bilder.

Vi stannade uppe på hyllan ett tag, satte oss och fikade och tittade på utsikten och på folk. Den här lunchutsikten går inte av för hackor!!


Frisken och jag spanar ut mot Lysefjorden i all sin prakt. Gudomligt vackert!


604 meter ner till vattnet, då ser även färjor små ut 😉

Frisken verkar inte ha några som helst bekymmer med höjder, han ville gärna enda fram till kanten men det fick han så klart inte, vill inte ens tänka på vad ett felsteg skulle betyda. Under tiden som vi satt där och tog oss en macka och lite att dricka så kom det upp mer och mer folk. Kön för att ta bilder blev längre och längre och vi kände att vi nog hade sett tillräckligt och började vandringen tillbaka mot bilen.

Att det skulle vara mycket folk hade jag ju egentligen räknat med men vi hade ju haft en lugn tur upp och det var inte utan att det var lätt chockartat att möta den nu, i mina ögon, hysteriska ström av människor som ringlade sig upp för berget! Vi måste mött 1000-tals med människor och det var plötsligt trångt på stigen. Sträckan tillbaka till bilen blev rena transportsträckan där vi ”rusade” nerför berget för att stanna var liksom inte något allternativ när det var folk överallt. Nä har du några planer på att gå till Preikestolen så rekommenderar jag verkligen att gå upp tidigt!

Ja så var det här årets Norgeäventyr mer eller mindre över. Vi stretchade och jag bytte delvis om för att sedan rulla i väg hemåt.


Frisken stretchas så klart också efter vandringen.

Resan hemåt gick okej. Det går som sagt långsamt genom Norge eftersom vägarna är små och slingrande. Vi råkade återigen ut för ett stopp pga en olycka men det verkade ha varit en lycklig utgång och stoppet blev inte långvarigt. Vid ett tiden på natten var vi återigen i Ramstorp och kunde efter en välbehövlig dusch krypa ner i sängen och drömma sött om vackra norska vyer.

Nu har vi gjort Trolltunga, Besseggen, Kjeragbolten och Preikestolen, alla fyra ställen platser som verkligen används som Norsk marknadsföring. Vi pratade på vägen hem om det även i framtiden kommer vara platser som vem som helst kan åka till? Vallfärdandet till dessa platser sliter något oerhört på naturen och folk har ju inget vett utan kastar skräp, fimpar, tält (?!), matförpackningar och annat utan att bry sig det minsta om konsekvenserna. Ska man kunna bevara den här unika naturen känns det som att det i framtiden kommer bli begränsningar i hur många som kommer få gå upp om dagen eller att man kanske bara kommer få gå med guide i grupp? Jag är så klart själv en del av förstöringen av naturen eftersom jag nu gått där men jag är oerhört tacksam och ödmjuk över att jag fått sett och uppleva dessa platser på egen hand på det sättet som jag själv tycker är trevligt. Allt vårt skräp har vi självklart tagit med hem, fattas bara annat!

Nästa år blir det säkert ett tur till Norge igen, det finns ju miljoner ställen kvar att upptäcka och uppleva 🙂


Tänk att vi människor som är så små kan påverka naturen så oerhört? Vi är ju bara små fluglortar.

2017, året som gick

Dags att summera året som gått, igen? Det måste ha med åldern att göra va? Att tiden går så fort?

Året började som vanligt i Göteborg med My Dog och för första gången hade jag hund med mig! Frisken fick hänga med och världsvan som han redan då var så hängde han på mässan och hotellet som om det vore det naturligaste i världen. Resultatmässigt var det inget att skryta om men skojigt hade vi 🙂 Några veckor senare drog vi, det vill säga jag och Frisken, vidare söderut ut till Nyborg, det har ju också blivit lite tradition. Vi fick sällskap av ett helt gäng både två och fyrbenta vänner och tja det blev ju en löjligt bra resa 🙂


Tjocka släkten i Nyborg, Danmark. Svårt att klaga på både utdelningen och sällskapet 😀

Början av året bjöd annars på ganska mycket härliga turer ute i naturen. Jag ”jagade” sjöar och det var skoj, fast jag har ju varit helt värdelös på det sedan resten av året. Dags att ta tag i det igen kanske? 55 sjöar hann vi i alla fall jaga rätt på under de första månaderna på året.

Henrik vid en av de 55 besökta sjöarna i kommunen. Bara typ 310 kvar då 😛

Men inte bara sjöar besöktes, vi hann med en hel del vandringsleder också 🙂 Det är underbart att få upptäcka nya leder både på egenhand och i bland med sällskap. Vilket tur jag har som har vänner som gärna hänger med på mina turer och som litar på att jag hittar runt 😉 Det brukar ju faktiskt lösa sig på bästa sätt även om det händer att vi går lite galet i bland.


Ann-Sofie och jag testade att vandra vid Västanvik utanför Motala i januari, vi gick fel flera gånger men en härlig tur var det. Tyvärr var det sista gången som jag fick vara på tur med Stina som bara några veckor senare blev sjuk och sedan lämnade oss 😦

Utsiktsrundan i Kolmården lurade jag med mig Ann-Sofie och Marie på utan att upplysa dem om att leden betraktades som svart, dvs svår 😉 Det man inte vet lider man inte av tänkte jag. Det gick så klart jättebra och även det här var en härlig led. Lunchstopp med soppa och gosaker hör så klart till när man är ute på tur.


Eva missade att hänga med på Rödgölenleden så hon och jag tog en sväng där. Rödgölen är en favoritplats, så underbar skog att vandra i!


Vi testade lite mer södra delar av Östgötaleden också och vandrade utmed Kinda kanal bland annat.


Hanna hängde med mig och grabbarna på Östgötaleden kring Rejmyre. Fika är favoritstunden 🙂


Och naturligtvis har vi vandra själva också när ingen har kunnat hänga med oss eller när jag faktiskt känt att jag behöver vara ensam med hundarna i skogen och ta till mig energin genom tystnaden.

Under våren var vi för fjärde året tror jag med på viltspårcirkeln i Fårsum. Frisk och Odden fick vara med detta år också och skötte sig med beröm godkänt de flesta spårningarna. Nu när 2018 står för dörren så är det förhoppningsvis snart dags att vara med i samma spårcirkel igen, längtar!!

Runt Valborg tog vi ut husvagnen och åkte på första svängen med den. Det blev Gränna camping tillsammans med Annette och Anders. Ganska kallt och blåsigt där vid Vätterns strand men vi fick fin väder också. Även här lyckades jag lura med mig både Henrik och våra vänner ut på tur och den blev kanske lite mer strapatsrik än vad jag hade väntat mig 😉 Anders, jag och hundarna var nöjda, Henrik och Annette hävdar att man inte ska behöva dra sig upp med rep när man är ute och vandrar 😉


Vandring utmed Vätterns kant, mycket härligt och här vara alla fortfarande nöjda och glada.


Här har vi dragit oss upp för stup med hjälp av rep och tar en liten välbehövlig paus, nu är inte alla längre lika nöjda 😉

I maj var det sedan dags för årets första resa och inte vilken resa som helst utan till ett riktigt drömresemål för mig. Hanna och jag hade äntligen tagit tag i den länge önskade Islandsresan och nu blev det 3½ dag på denna fantastiska ö. Vilken underbar natur vi fick uppleva! Berg och vattenfall i mängder kombinerat med härliga stränder och söta islandshästar, Island kan inte riktigt beskrivas, det måste upplevas!


Blå lagunen. Dyrt och säkert trångt under högsäsong men helt klart ändå ett måste!


Klart att Hanna och jag skulle testa att rida på Island när vi nu var där.

Vattenfall, alla dessa helt fantastiska vattenfall ❤


Jag framför Gullfoss, trots kyla och väta, jag hade kunnat stå där i flera dagar och tittat!


Black sand beach med sina häftiga stenpelare.


Skogafoss, vattenfallens vattenfall.

Ja Island hoppas jag verkligen att jag snart får återvända till och då vill jag ha husbil och kunna resa runt hela ön 🙂 Det enda obra med Island är jag jag inte kan ha med mig hundarna.

I slutet av maj var det dags för andra husvagnsturen och då åkte vi hem till Böda några dagar. Sol, värme och strandhäng, som vanligt på Böda alltså 😉 Några dagar arbete och sedan var det i mitten på juni dags för årets andra resa. Helt nytt resmål även denna gång och lika spännande som Island, för nu åkte vi till Ryssland 🙂

Alltså vem hade kunnat tro när vi köpte vår första hund för 15 år sedan att jag och Lisa skulle åka till Ryssland tillsammans och bli behandlade som kungligheter?! En otroligt häftig och trevlig resa med både hundar, annorlunda kultur och sevärdheter.


Ryskt så det förslår!


Internationellt i vårt vardagsrum på hotellet, australiensiskt, norskt, svenskt och även om Teresa inte är med på bild så även polskt. Det är inte utan att man måste säga att det är häftiga saker man får uppleva tack vare hundintresset!


Naturligtvis hundutställning i Ryssland också.

Knappt kom vi hem från Ryssland så var det dags att lufta husvagnen igen. En dryg vecka på Böda över midsommar, gött rätt och slätt!


Slappt liv på stranden.


Underbara sandstrand både i strålande sol och på kvällen i solnedgång.

Första juli åkte Pia och jag åt Katrineholmshållet och testade att gå viltspårsprov med våra grabbar. Jag hade med mig Odd och Frisk och Odden fick börja. Mattes lilla spårgud imponerade på domaren och fixade ett första pris i öppenklassen, härligt! Frisken fick sedan köra ett anlagsprov och jodå, han redde ut det och fick godkänt han med! Fausto och Gaspar tränade på öppenklassspår och skötte sig fint och Hector testade viltspår för första gången och skötte sig även han fint 🙂

Under juli slängde vi annars in lite helgutflykter för att liva upp det hela lite. En helg bar det av till Köping tillsammans med Anders och Annette. Utställning i dagarna två och god mat på kvällarna, det är livet på en pinne det! Förutom att det var väldigt trevligt att Beccie fixade till cert, cabib och BIR så fick vi en oförglömlig upplevelse med en husvagnsgranne som sladdade in på campingen, rev ett staket och när vagnen sedan var på plats lyckades få ihop en grill på under två minuter 😉

Någon helg efter Köping bar det av till Norge för en dagsvandring på Besseggen. Det sägs att alla norrmän ska göra det någon gång så frågan är väl om Hanna och jag är lite halvnorska nu då? Odden fick stanna hemma med Kilo och Frisk fick hänga på. Lite jobbigt vid den brantaste biten att få en plötsligt höjdrädd Kilo att baxa sig uppåt men i övrigt gick vandringen som en dans och det var så klart lätt värt all svett och träningsvärk i benen efteråt!


Vandring i Norska fjäll kan bara beskrivas som underbart (och lite jobbigt 😉 )


Grabbarna med Besseggen som bakgrund.


Dags att börja klättra uppför eggen.


Kilo mitt på Besseggen och med Jotunheimen som bakgrund, vackert så det förslår!


Framme vid bilen igen och Frisken tar ett uppfriskande bad innan vi börjar resan hemåt igen. Den här turen var ju faktiskt Friskens debut som fjällvandrare och han skötte sig som vanligt perfekt 🙂

Vad passar bättre efter en Norge tur än att åka till Danmark strax efter? 😉 Så jobbar jag i alla fall och första helgen i augusti bar det av till Odense tillsammans med Pia och Anne. Tanken var att vi skulle umgås hela helgen med Eva och Conny också men campingvärden hyrde ut vår stuga varpå jag fick ett redigt utbrott vilket resulterade i gratis boende natten efter, första natten fick vi dock ta in på annan camping. Frisken var med även denna gång med blygsamma resultat. Jag fick dock låna Yrsa också och hon slog på stort första dagen och blev bästa tik med cert! 🙂


Yrsa bästa tik med cert och BIM, BIR Sennettas Columbo i Odense.


Ju mer vi är tillsammans ju gladare vi blir 🙂 Här ser vi dock ut att vara mest fokuserade på maten, det är slitsamt att vara på utställning i bland.

Några dagar med arbete blev det efter Odense men sedan var det då till slut dags för semester, äntligen! Vår vana trogen så inledde vi den med en tur till Byske och rasspecialen.  Alla hundar anmälda (hur tänkte jag där?) och alla fick excellent. Kilo nöjde sig dock inte med det utan slog även till med sitt första cert, tjoho vilken smakstart på semestern!


Cert smakar aldrig fel 🙂 Foto AnnCatrin Uppfeldt


Odden på sin första och enda utställning under året. Excellent och avtackad som nummer sex är ju helt okej. Foto AnnCatrin Uppfeldt

Efter Byske fortsatte vi norr ut. Det var dags att fjällvandra för första gången för Henrik! Det blev Björkliden som fick besök av oss och första dagen, eller snarare eftermiddagens, vandring gick fint. Trevlig miljö, raska hundar och även hussen såg ut att njuta. En natt i tält blev det också där vädret vände och bjöd på regn och ganska hård blåst. Dagen efter fortsatte vi i regn som sedan övergick till snöstorm och hussen såg inte längre lika nöjd ut 😉 Det blev lunch i Låkktatjåkka fjällstation och sedan tog vi beslutet att vända tillbaka till bilen då vädret såg ut att bli fortsatt dåligt. Lite synd så klart men vi fick ett dygn ute på fjället och gör nog ett nytt försök nästa år.


Hussen på sin livs första fjällvandring. Torneträsk i bakgrunden.


Lägret uppe och hundarna njuter.


Andra dagen och hussen är inte längre så nöjd… 😉 Det var väl jäkligt typiskt att det skulle bli snöstorm just den här dagen.


Sista biten tillbaka mot Björkliden blev dock trevligare vädermässigt och vi fick njuta av vackra vyer.

Efter Björkliden landade vi i Kiruna en natt och hussen var mycket nöjd med att sova i hotellsäng i stället för i tält 😉 Dagen efter åkte vi till ett annat av mina drömresemål, Ishotellet i Jukkasjärvi! Så häftigt att ha fått se, nu ska jag bara ta mig dit och bo någon gång också!


Ishotellet som i år för första gången är öppet året runt.

Vi fortsatte sedan vår resan söderut och hamnade i Arvidsjaur där vi tog in på camping för att sedan fortsätta ner mot Vildmarksvägen som vi följde. Stannade på en massa olika ställen och njöt av vacker natur och spännande sevärdheter.

Vi hann sedan vara hemma en hel dag, packade om och tog sedan med oss husvagnen mot Oskarshamn där en färja förde oss över till Gotland. Där fick vi en vecka i mestadels sol och hann överblicka det mesta.


En jäkla massa raukar besökte vi så klart.


Grabbarna vid rauken Hunden uppe på Fårö.


Gött liv i husvagnen i Visby.


Naturligtvis spanade vi in ringmuren också.

Från Gotland drog vi sedan direkt till Öland för säga vad man vill, Öland är och förblir vår favorit ö. Tjurigt att vi inte fick bo där vi ville på campingen visserligen men Böda är ändå Böda. Sällskap fick vi också och vi avslutade semestern med utställning på campingen i ösregn…


Pia försöker hålla mig och Frisken torra i finalringen för dagens bästa juniorer.

Ja sen blev det höst och vardag. Efter en hiskeligt torr sommar så kom det faktiskt lite regn och det blev en del svampplockning, underbart! En del små vandringar fick vi också till.


Odden firade sin födelsedag genom en vandring med Ann-Sofie och Eva runt Stora Älgsjön.


Eva, Anne och Marie hängde med på en tur runt Glotternleden, makalöst vacker gammelskog där! 


Marie och Ann-Sofie vågade sig ut på en tur som jag själv hade skapat efter kartor, det gick bra och vi hittade runt och tillbaka till bilarna 😉 Grillning av korv hann vi också med vid vindskyddet vid Getsjön.

Fast visst var jag ute och reste även i september 😛 I mitten av månaden bar det av till Frankrike där det var B-IWG möte samt rasspecial. Intressant som vanligt att ta del av andra länders erfarenheter och att få höra föreläsare/forskare berätta om sina upptäckter. Fransk special var också spännande att närvara vid, kaos är väl det ordet som främst dyker upp i huvudet när jag tänker tillbaka på den tillställningen…


Ett härligt gäng från 13 olika länder var representerade i Frankrike
🙂

I månadskiftet sep/okt tog vi en sista tur med husvagnen och gissa vart? Ja till Öland så klart. Det blev vårt första besök på skördefesten men förmodligen inte vårt sista för det var mycket trevligt 🙂 Vi kom hem med en massa ostar ett muminhus i plåt och naturligtvis några pumpor. Ja och självklart hann vi med ett besök uppe på Böda också.


Ja inte bara vi tvåbenta älskar Böda, de fyrbenta är rätt förtjusta de med.

I början av oktober fick Kilo hoppa in bak i bussen och vi åkte först för att fota omslagsbild till SShKs jubileumsbok nästa år och sedan vidare till Ljusdal och vårt ”eget” lilla rum som nästan alltid står öppet för oss 😉 Dagen efter var det utställning i Sundsvall och Kilo knep sitt andra cert så med andra ord var det värt att åka lite över 100 mil ensam så där över ett och ett halvt dygn 😉


Kilo åkte med till Sundsvall och fixade till cert nummer två!

I november bar det av på nästa långresa och även denna gång fick Frisken hänga med, jösses vad han har flängt och farit i år! Nu var det Tyskland och Leipzig som skulle besökas med världsutställningen i fokus. Att Frisken skulle utföra några stordåd hade jag inte räknat med men att Jackpot skulle göra det var vi rörande överens om. Vilken tur då att vi fick rätt och Jackpot inte bara fixade cacib och därmed WW- 17 titeln utan även blev BIR!! Häftigt är ju bara förnamnet!


Laddar inför världsutställningen med höstiga promenader genom några av Leipzigs många parker.


Ny världsvinnare och påfyllnad av den redan långa titelraden 🙂

Ja vi hann ju bara vara hemma några veckor så bar det av på en ny resa, denna gång till Finland och därmed har jag avverkat samtliga nordiska länder under ett år, heja mig 😉 Ja och Frisken var så klart med mig och bortsett från Island så har ju han visst också avverkat alla våra nordiska grannländer, berest grabb det där.  I Finland slog han dessutom på stort och fixade cert den ena dagen, ja men så trevligt liksom, det var väl ett utmärkt sätt att avsluta unghundsklassen med 🙂


Cert gör som sagt aldrig ont och Frisken kan nu stoltsera med ett finskt 🙂

Ja 2017 har verkligen varit året då jag rest. Kors och tvärs och till både gamla favoriter och nya platser, jag gillart! Lite dåligt med fjällvandring med tanke på att det bara blev en natt ute på fjället men det får vi ta igen ett annat år. Några stordåd på lydnadsfronten har vi inte gjort. Odden har gått på kurs lite sporadiskt eftersom matte har lagt fokus på en hel del annat, men vi gör det i alla fall och sakta går det ju framåt. Frisken har avslutat året med att gå på Noseworkkurs och efter en lite tveksam start har han nu börjat förstå och varit duktig, vi fortsätter med en ny kurs som börjar i januari.


Frisken söker eukalyptusdoft på fordon.

Vår familj har klarat sig från olyckor och inte ens Odden har behövt mer än sin vanliga rehab 🙂 Han lever till största del som vilken hund som helst numera med undantag för att han ju med jämna mellanrum besöker rehab för att underhålla hans kropp.  Än så länge ser lederna ut att hålla fint men den inte alltid helt lugna och behärskade Odden har lätt för att dra på sig muskelskador så det gäller att alltid försöka vara steget före.


Odden på vibbplattan, skittråkigt tycker han men nyttigt är det.

Vår familj har också fått vara intakt under hela 2017 vilket jag så klart är oerhört tacksam för. Tyvärr har flera av våra nära vänner inte haft samma tur och flera fyrbenta vänner har lämnat oss. Det är alltid lika jobbigt 😦

Nu sätter vi punkt för 2017 och det gör vi så klart på vår favorit ö, Öland. Här firar vi med två andra familjer som vi aldrig skulle ha mött om det inte vore för hundarna, visst är det rätt fantastiskt?!


Solen går ner över 2017 och vi välkomnar 2018, vi ses där
🙂

Björkliden-Låktatjåkko tor

På söndagen rullade vi som sagt från Byske vid tiotiden och fortsatte norrut. Jag har aldrig bilat längre norrut än Piteå så det var nya vägar för min del. Skog, skog och skog kantat med lite ren… Nåja vackert är det och vi stannade på några ställen för att rasta hundarna och så blev det ett stopp i Kiruna för att handla lite och fixa lunch till oss.

Planen var ju att vandra från Nikkaluokta till Kebnekaises fjällstation och ev en dags tur till Tarfala. Men på vägen upp till Byske insåg jag att Fjällräven classic gick denna helg och även om de sista skulle starta tidigare än oss denna söndag så hade jag ingen lust att gå i spåren av 2000 andra vandrare så i stället kollade jag runt och hittade en tur med utgångspunkt i Björkliden. Så fick det bli och sträckan mellan Kiruna och Björkliden är ju vansinnigt vacker att åka. Vid fem tiden var vi parkerade i Björkliden och redo att ge oss av ut på fjället 🙂

Henriks första vandring och första gången för Frisken att sova i tält, spännande! Planen var att vandra några km så här på söndagskvällen, gå en rejäl bit på måndagen och sedan ta några få km tillbaka till bilen på tisdagen. Vandringen upp mot Låktatjåkko är ganska brant. 750 höjdmeter ska göras på ca 9,5 km vandring och i början är det ganska ordentligt brant. Men vädret var fint och utsikten strålande, bara att knalla på även om det går uppför med andra ord.


Här har vi precis knallat i väg från Björkliden, Lapporten syns där i bakgrunden.


Henrik på sin första ”riktiga” vandring 🙂

Hundarna var så klart jättenöjda med att få vara på fjället igen. Kilo var väl kanske inte riktigt lika nöjd med att han fick ha klövjeväskan på sig. Han har inga problem med att bära den men precis som jag så föredrar han ju att vandra utan en massa att bära på 😉 Men tre hundar som ska med, då måste de hjälpa till att bära sin mat själva, annars skulle vår packning bli alldeles för tung! Odden bär ju inte men Frisken ska ju få bidra han också, måste bara få tag i en bra väska till så att vi har två. På denna lilla vandring var det ju dock inga bekymmer att bara låta en hund bära, det både fick plats och vägde lagom.

Eftersom det gick nästan enbart uppför så blev det många små pauser och i början så var det alldeles lagom fläktande, men när vi stannade en lite längre stund på en platå så var det plötsligt helt vindstilla och då dök även myggen upp, blä. Så länge vi gick var myggen dock ingen större bekymmer. När vi gått ca 1,5 timme började jag att leta efter något lämpligt ställe att slå läger på. Henrik var pigg och ville fortsätta och det gjorde vi också en stund. Under tiden som jag spanade efter lägerplats passerade vi ett snöfält och gissa om hundarna fick spelet. Odden hade redan försökt att dra på några snöfält som legat kanske 100 meter från leden men då fått nej från mig, man vet ju inte hur bärande snön är och vad som kan finnas under liksom. Men nu fick hundarna klartecken att röja runt och Kilo knäppte vi loss klövjan från så att han också fick busa lite.


Det gick uppför som sagt, Odden tyckte inte att det var något problem och sprang som vanligt före och spanade vad som skulle dyka upp bakom nästa krök/höjd 😉


Snö, det är härligt om ni frågar mina grabbar! Kilo njuter av att få rulla sig och utsikten går ju inte av för hackor!

När vi kom upp ytterligare en bit så blev det plant och när vi även hittade ett lämpligt vattendrag så bestämde jag att vi skulle slå läger. Ryggsäckarna åkte av och jag instruerade Henrik hur vi skulle få upp tältet. När det var klart så trollade jag fram en öl och lite chips åt Henrik, man måste ju ta med mutor i bland 😉


Lägret uppe.


Henrik med öl och chips uppe på fjället.

Med lägret uppe fick hundarna käk och vi drog även igång vårt kök för att fixa till lite soppa som middag. Soppan smakade faktiskt riktigt bra och så hade vi med lite knäckebröd till. Det började blåsa en del så vi valde att sitta i tältet och käka.


Hur blir det med käket egentligen undrar Frisken? Han tyckte så klart att det var oerhört konstigt med tält eftersom han aldrig varit med om det tidigare och visste inte riktigt vad han skulle göra, ligga ute eller göra som Kilo och försöka ta sig in?


Soppa och knäckebröd i tältet, inte ser han ut att lida allt för mycket av att hänga på fjällbet? 😉


Kilo vill som vanligt hänga i tältet så tycket som möjligt och helst ligga på/i min sovsäck…

Efter middagen fixade vi i ordning det sista och passade på att göra nattoalett. Solen visade sig igen och lös fint på tältet. Näsorna på hundarna började sedan plötsligt att vädra och jodå, visst dök det upp ren bakom en höjd strax efter. En ganska stor flock som var oerhört nyfikna på oss men som ändå ville hålla avstånd till hundarna. Frisken har inte sett ren tidigare vad jag kan komma ihåg och han tyckte att det var oerhört spännande. Odden har ju sett ren tidigare och han gillar ren… Han fick tydliga order om att stanna kvar! Kilo tycker inte att ren är något speciellt att hetsa upp sig över, han är mer intresserad över att få komma in i tältet 😉


Lägret med utsikten åt andra hållet, japp det ligger snö kvar på ganska många ställen.


Nyfikna renar som undrar vad vi är för filurer?

Vid halv tio kröp vi så in i tältet. Henrik muttrandes om att det var kallt och att sova i sovsäck var värdelöst 😉 Kilo fick krypa in och lägga sig vid våra fötter och så Odden som fick ligga bredvid mig. Frisken brukar ju inte sova med oss andra när vi är hemma, han ligger nästan alltid för sig själv nere i källaren jag gissade därför på att han nog helst skulle vilja ligga ute i absiden i tältet. Det hade Frisken dock inga planer på så här precis när vi skulle lägga oss, i stället knölade han in sig mellan Henrik och mig på liggunderlagen.. Praktiskt? Nej, mysigt? Ja 😀 Henrik försökte somna direkt medan jag låg och lyssnade lite på min bok.

Under natten började det blåsa ännu mer och vinden vände dessutom så tältet prasslade en jäkla massa, irriterande. Under natten började det även att regna men det spelar ju mindre roll när man ligger torr i tältet. Hundarna flyttade runt lite i tältet under natten men alla var lugna och nöjda. Henrik var väl inte riktigt lika nöjd och hävdade på morgonen att han frusit. Vi låg kvar ett bra tag på morgonen eftersom det ändå regnade ute. Men till slut tog vi oss ju upp och fixade undan morgonbestyren som att få i sig frukost, ge hundarna mat osv. Lite plock och fix och sedan ner med tältet. Vädret visade sig inte från någon trevlig sida men när vi precis började att gå så var det uppehåll.

Vi hade ca 4,5 km kvar till Låktatjåkko fjällstation där jag tänkte att vi skulle köpa våfflor till lunch för att sedan fortsätta ut på nästa led. Men vädret var verkligen inte med oss denna dag. När vi tagit oss upp ytterligare en bit så regnade det rätt ordentligt och efter en stund till så övergick regnandet i snöblandat slask?!  Suck, hur lätt är det att övertyga något om att fjällvandring är härligt i sånt skitväder liksom? Eftersom det regnade låg kameran nerpackad i ryggsäcken så några bilder på hur jäkligt vädret faktiskt var har jag väl inte.


Här har vi kommit till första snöfältet för dagen och vädret är i alla fall inte hemskt ännu.


Här har vi bara några hundra meter kvar till fjällstationen och även om det inte syns på bilden så snöar det nu samtidigt som det är rejält blåsigt, Henrik ser som synes inte helt nöjd ut 😛


Snöslask…


Inne på fjällstationen och en kopp varm choklad och senare även en våffla satt inte alls fel! Ombyte till torra kläder och lite vila behövdes nu.


Hundarna fick vara med inne i ett av rummen så vi satt förstås där vi med. Eftersom vädret var hemskt var vi tämligen ensamma ute och fick därför ha rummet för oss själva. Hundarna var så klart nöjda över att få komma in och torka till lite de med.


Vägmålning i rastrummet.

Jag konstaterade att vädret skulle fortsätta att vara dåligt uppe på den här höjden (ca 1250 möh) och att Henrik knappast skulle uppskatta ett par timmar till i det här vädret för att sedan krypa ner i ett tält tillsammans med dyngsura hundar så vi tog beslut att vända och gå tillbaka till bilen i stället. 9,5 km till under dagen var inga problem att hinna med och dessutom visste vi ju att det mest var nerför.

Visst är det trist att behöva ta ett sådant beslut men att vandra ska vara skoj och säkerheten får man aldrig tumma på. Hade jag varit själv hade jag kanske fortsatt, jag vet ju att det blir bättre och att vädret i fjällen ändrar sig hela tiden, men att försöka motivera Henrik till att fortsätta och dessutom få med honom på någon mer tur i framtiden kändes svårare om vi skulle fortsätta så att vända var helt enkelt rätt.

Vi stannade på fjällstationen i ca 1,5 timmar och tinade upp innan vi satte på oss regnkläder igen och gav oss ut. Nu hade det tillfälligt slutat snöa/regna men det blåste fortfarande stormvindar.


Dags att lämna Låktatjåkko fjällstation vid ca halv två på eftermiddagen.

Som jag visste så gick nedstigningen tillbaka till Björkliden snabbare. Sträckan tillbaka till där vi haft vårt läger bjöd på fortsatt skitväder men vi kunde ändå hålla ganska hög fart. Men vartefter vi närmade oss Björkliden igen och kom ner på lite lägre höjd så blev vädret bättre och bättre och till slut helt okej. När molnen lättade så fick vi njuta av fantastiska vyer över fjäll och Torneträsk.


Molnen börjar lätta och vi börjar få se glimtar av Torneträsk.


Regnbågen dök också upp 🙂


Där nere i dalen hade vi vårt läger under natten, nu är vi på väg tillbaka mot samma plats.


Frisken har fått nått spännande i näsan och spanar ivrigt.


Jo visst dök det upp ren igen, samma flock som vi såg kvällen innan. Odd och Frisken spanar nyfiket.


Vi fortsätter knalla på.


Bästa vandringskompisen man kan ha, Kilogrammet ❤


Odden med underbara fjällvyer bakom sig, kan det bli vackrare?


Jo jag var ju med jag med även om jag inte fastnat på bild tidigare. Ryggsäcken ser enorm ut under regnskyddet 😉


Som sagt, bara molnen lyfte (eller kanske vi kom ner under dem) så blev utsikten helt fantastisk.


Nästan tillbaka i Björkliden, Frisken med Lapporten bakom sig.

Vid fem var vi tillbaka vid bilen igen, ganska exakt ett dygn ute på fjället blev det och även om jag så klart gärna hade varit kvar fler dygn så är jag säker på att vi tog rätt beslut som vände. Dagens tur blev ju ungefär så lång som jag från början tänkt att vi skulle gått, bara det att vi gick tillbaka i stället för på andra sidan fjället. Nästa gång får vi helt enkelt hoppas på lite bättre tur med vädret!

Vi funderade lite på vad vi skulle göra till kvällen, ett hotellrum med dusch kändes lockande och vi kollade i Björkliden om de hade något men där var vi inte välkomna med hund. En stuga för 1400 kr kunde vi få men det kändes inte aktuellt. Henrik ville gärna se Riksgränsen igen där han var med sin familj för en massa år sedan så vi rullade i väg däråt medan jag googlade boenden. Det fanns inte massor att välja på så till slut bokade jag in oss på Scandic i Kiruna, dyrt men det fick kosta denna natt helt enkelt. Henrik fick se Riksgränsen och sedan vände vi bilen söderut och rullade tillbaka mot Kiruna.

Det är som sagt oerhört vackert även att åka bild i dessa trakter. Jag fortsätter att tjata på om Lapporten, för visst är det vackert?!

Vi checkade in på Scandic och nöjda hundar fick en lite sen kvällsmat och slängde sig sedan på golvet och snarkade. Henrik tog en dusch och gick sedan ut och fixade lite mat till oss tvåbenta också under tiden som jag duschade. Tror jag utan att överdriva kan lova att vi alla fem kommer sova riktigt gott i natt!

Besseggen

Förra året testade ju Hanna och jag Trolltunga, i år var planen att testa Preikestolen och Kjeragbolten. Men så började jag få upp en massa trevliga bilder på Besseggen och tänkte om, Besseggen fick bli årets Norgeupplevelse 🙂

Hanna är inte svår att övertala att hänga med, trots att hon då lider av höjdrädsla, så lite snabbt planerade vi in en tur till den här helgen när båda var lediga.

I fredags jobbade jag halvdag och åkte sedan hem för att packa, vilket jag som vanligt gör i sista minuten, rastade hundarna och sedan bar det av. Jag erkänner att det gjorde ganska ont i mattehjärtat att lämna Odden hemma men av två orsaker så blev det bäst så. Dels har Odden haft lite problem med vänster halsmuskel ett tag igen och även om han just nu är okej igen så kändes det dumt att ta med honom på en svår vandring. Dels hade jag fått tips om att man bör vara en människa per hund för att lyckas bestiga Besseggen och då var ju det självklara valet att låta Odden stå över eftersom vi då bara borde ha två hundar med oss, Odden är ju den hunden som bör belastas minst av mina tre.


Dåligt packat, allt är bara inslängt i bilen.. Men det viktigaste är ju med, Kilo och Frisken 🙂

Resan mot Gjendeshem gick fint och vid tio på kvällen var vi framme vid kajen. Då fanns det en del parkeringsplaster lediga vid kajen och vi parkerade och betalade för ett dygn. Vi var lite snåla och hade bestämt oss för att tälta eller sova i bilen i stället för att hyra ett rum. Temperaturen när vi var framme var ynka 7 grader så det blev ett raskt ombyte och sedan passade vi på att låna toalett och ta ut hundarna på en liten rastning efter resan. Vi satte oss sedan i bilen och tog oss en öl och lite chips medan vi tittade på den vackra omgivningen med sjön, bergen och månen.


Ingen dålig utsikt att sitta och ta en öl till.

Till slut bäddade vi ner oss i bilen, hundarna bak så klart, Hanna i passagerarsätet och jag i mitten av bilen. Man sover väl kanske inte helt lysande i bilen men några timmar med sömn blev det i alla fall. Strax före sju klev vi upp, använde toan, gav grabbarna frukost, käkade lite själva och packade våra ryggsäckar. Hanna passade på att köpa kaffe vid kiosken och sedan ställde vi oss i kön för att komma med båten som skulle ta oss till Memuburu där vi som så många andra skulle börja vår vandring över Besseggen.


Vi gör oss i ordning för att lämna bussen inför dagens vandring.


Dags att ställa sig i kö för att ta sig på båtarna. Vi hade så klart förbokat biljetter till både oss och hundarna och visste på så sätt vilken båt och hur dags vi skulle åka. Eftersom båtarna bara tar 10 hundar så kändes det skönt att ha det fixat redan i förväg.


Vi valde att vara kvar bak på båten i stället för i fören då det blåste mindre här och det inte vara lika många hundar där. Frisken som aldrig åkt båt på det här sättet tidigare knallade glatt över gallerlandgången och skötte sig som om han var en van båtåkare 🙂


Framme vid Memurubu, dags att börja vandra!

Hundarna fick börja med att dricka lite vatten vid sjön och så fyllde vi på en flaska med vatten till dem där också eftersom det inte skulle finnas så gott om vatten under hela vandringen, bäst att vara förberedd liksom. Sedan var det bara att hänga på lämmeltåget uppför berget. Det är många som vandrar Besseggen och man är långt i från ensamen. En hel del hundar är det också och koppeltvång råder. Jag erkänner direkt att vi inte följde det hela turen, helt enkelt för att det i branta uppförsbackar eller nedförsbackar är enklare för hundarna att hitta sin egen väg utan at ha ett snöre runt halsen. Jag kan däremot lova att inga djur på något sätt blivit störda av att mina hundar gått utan ett snöre 😉

Det bär direkt av uppför som sagt och det går uppför en ganska lång sträcka. De första två km använde vi ca 1 timme och 15 minuter på. Inte alls som Trolltunga där ju första km tog oss en timme, men uppför går det som sagt. Det blev många mikropauser för att hämta andan men framför allt för att njuta av vyerna och utsikten! Det var så vackert med det gröna glaciärvattnet och bergen som kommer upp runt omkring, ögongodis helt enkelt.


Memuburu turiststation där nere, där vi började vår vandring. Visst ser det häftigt ut i vattnet där en fors mynnar ut i sjön?


Grabbarna vid en av våra små pauser för att hämta andan. Kilo gick ganska snart in i vandringsmode, han vet att man behöver spara på krafterna eftersom han varit med på ett gäng turer vid det här laget. För Frisken var det ju faktiskt hans första riktiga fjällvandring, han var ju visserligen med i Idre/Grövelsjön förra sommaren men då var det ju bara bebisvandring. Frisken var därför lite lätt överexalterad i början och det var nog bra med en kopplad Frisk i början av turen så att han inte kunde bränna all energi direkt 😉


En liten selfi 😛

Efter de två första kilometerna planar det ut lite mer. Det går fortfarande uppför men lite mer lutning i stället för brant. Då går det betydligt lättare men vi fortsatte att ta ganska många pauser, vi var ju där för att njuta, inte bara rafsa över den här upplevelsen.


Njuter av utsikten och tar ett litet snax för att orka, det är livet på en pinne det!


Upp, upp, vi fortsätter att gå uppåt.


Och vi fortsätter att ta pauser. Som sagt vyerna var obetalbara, inte var det jobbigt att stanna och se på dem!


Frisken nöjd över att få vara med på fjället! Luktade spännande på alla möjliga ställen eftersom en hel del hundar går den här leden och så är det ju alltid spännande med nya ställen så klart.

Vid halv tolv kom vi upp på en höjd där vi för första gången kunde se själva Besseggen på riktigt och då passade vi på att ta en lunchpaus. Både Hanna och jag hade nog varit för dåliga på att dricka ordentligt under den första stigningen så vi hade lite ont i nacke/huvud.  Jag hade med mig en påse vätskeersättning som vi blandade till i min flaska och så en ipren på det och lite lunch så ordnade det också till sig 🙂


Första gången vi ser Besseggen på riktigt, riktigt 🙂


Lunchpaus och vi passade på att ta oss ett litet vil också. Kilo sov gärna en stund hos matte medan Frisken låg och spanade på stigen som gick en bit bort från vårt lunchställe.


Hanna och grabbarna är redo att börja gå igen efter lunchen, visst hade vi en härlig utsikt! Vi hade också en fantastisk tur med vädret denna dag. Prognosen hela veckan var regn hela lördagen men vi fick några stänk på oss precis när vi gick i väg efter lunchen i övrigt var det sol och lite moln hela dagen 🙂


Då går vi igen.

Innan man kommer fram till själva klättringen upp för Besseggen måste man ner en bit, det känns ju lite onödigt 😉 Bitvis är det ganska brant nedför och här fick hundarna hitta ner själva vilket var lättast för både dem och oss. Så här långt hade hundarna inga som helst problem att ta sig fram utan skuttade glatt fram och tyckte att vi var lite långsamma 😉


Grabbarna med hela Besseggen bakom sig, en klassisk vy.


På väg mot eggen passerade vi ett litet snöfält, hundarna blev alldeles galna och skuttade runt full fart.


Frisken njuter av lite snö.


Det var inget stort snöfält som synes men det dög gott som lekplats åt hundarna en kort stund.

Ja sen skulle vi ju då upp över själva Besseggen. Det är inte vandring utan mer klättring faktiskt. Det är dock inte speciellt svårt och inte så väldigt jobbigt heller. Fast det kanske var för att jag mest var koncentrerad på hundarna och inte på mig själv som jag tycket att det var ganska enkelt att ta sig upp. För hundarna gick det till 98% utmärkt men en sträcka på kanske 20 meter var inte helt lätt att ta sig upp för dem då det var både brant men framför allt för små ställen att sätta tassarna på och kunna skjuta upp i från. Kilo visade sig vara den som inte var med på noterna här? Han som brukar vara som en bergsget tyckte helt enkelt att det var lite otäckt och på ett ställe så fastnade han och ville inte gå vare sig uppåt eller neråt igen. Med lite övertalning fick jag ner honom och kunde börja om och då gick det bättre. Den här sträcken på 20 meter var det allt lite svettigt, det är inte läge att bära upp en 60 kg motvillig hund när man själv inte har så lätt att hitta fotfäste. Men det gick som sagt och bara vi var förbi den biten så var resten visserligen brant och fortfarande klättrande men här hittade hundarna utan bekymmer vägar upp. När vi började klättra hade vi hundarna kopplade, det är ”trångt” eftersom eggen är smal och det är mycket folk som ska både upp och ner. Tanken var att Hanna skulle gå först och sköta sig själv, hon är ju som sagt lite höjdrädd, och ta emot hundarna som skulle gå i mitten och så jag bakom för att kunna hjälpa dem upp där det behövdes. Hundarna var dock inte helt villiga att följa Hanna utan blev ganska bundna till mig och ville gärna vända sig om för att se att jag var med, det var inte lämpligt på alla ställen. Som sagt det var lite pyssel med att få upp dem på något ställe men överlag gick det ändå fint och jag är oerhört imponerad av Frisken som verkligen måste ha blod av en bergsget i sig. Jag tror jag behövde puffa honom i rumpan på ett ställe, annars klarade han sig själv även om han så klart behövde lite stöttning och uppmuntran verbalt på sina ställen för att ta sig fram. Om turen är lämplig för hundar i storlek av Berner? Tja kanske inte helt egentligen men har man en hund som är i god kondition, är van vid lite skrangliga underlag och som litar på sin ägare så funkar det. Det är som sagt bara en kort sträcka som är riktigt svår och där man verkligen behöver hjälpa hundar av den här storleken lite mer handfast i övrigt tar de sig fram för egen maskin.

Den riktigt klassiska Besseggen vyn, härligt att fått se den live.


Hundarna passar på att dricka lite och svalka tassarna i Bessvatnet som sägs vara Norges renaste insjö med sikt på ner till 30 meter!


Dags att börja klättra!


Det är alltid svårt att få fram hur brant något är på bild men här kan man se lite i alla fall. Här ser man också de två vattnen som är på varsin sida av Besseggen.


Vid gott mod.


Här har vi kommit upp för den besvärliga biten och tar en liten paus för att andas ut.


Vi har kommit ytterligare en bit uppför och här är det en platå där man kan vila lite och verkligen njuta av utsikten. Kilo tyckte som sagt att det var lite jobbigt en bit där men här har han kommit över det och känner sig bara stor och stark efter att ha klarat den utmaningen 😉


Frisken, alias bergsgeten.

När man väl kommit över det branta partiet är det ju lätt att tro att man är uppe på toppen, det är man inte! Nu är dock den riktigt branta och smala delen över och i stället får man vandra upp för en sten hög.


På väg mot toppen.


Tillbakablick mot själva eggen, det går uppför och det är stenigt.


Men där är den ju, toppen 🙂

Väl uppe på toppen, som är 1743 m, så är det kargt och stenigt. Vi valde att ta en paus här, käka lite pizzabullar och hundarna fick både vatten och varsitt kaninöra för bra utförd klättring.


Väl på toppen är man verkligen värd en paus!


Kilo passar på att ta sig en liten lur efter sitt kaninöra 😉

Efter toppen är det dags att gå nerför. I början går man över stenlandskapet och det är lättgånget eftersom det är tämligen flackt. Sedan börjar man nedstigningen och det är visserligen snabbare att gå nedför, men enklare eller mindre jobbigt är det egentligen inte. På sina ställen var det rejält brant och rullgrus, ingen bra kombination. På ett ställe fick vi hålla oss i en kedja för att kunna ta oss ner men överlag var det ändå ganska trevlig vandring.


Rena stenöken att vandra fram över.


Sten, sten, sten, sten, sten och Frisken.


Dit ner ska vi 🙂 Det är många höjdmeter som ska passeras.


Vi tar en sista fotopaus när vi har kanske 20 minuter kvar ner till parkeringen.


Uppe på berget bakom kan man se små färgglada prickar, det är stigen som tagit oss nedför den delen, brant som tusan faktiskt.

Med trötta ben och skallen full med minnen av vackra vyer var vi så åter nere på parkeringen. Ungefär 9 timmar och 15 minuter tog turen oss, vi höll alltså inget högre tempo. Men så var vi ju också ute efter att få njuta och det gjorde vi också! Besseggen turen är enligt uppgifter 14 km och inte många av dessa meter är plana utan det går upp och sedan går det ner. Vi stretchade så klart både oss själva och hundarna, hundarna fick gå ner till vattnet och dricka och bada lite och sedan var det dags att börja rulla hemåt.


Skönt att få svalka sig och dricka lite efter över 9 timmar på fjället.


Nöjda hundar har hoppat in i bilen och är redo att sova hela vägen hem.

Gps:en skulle promt skicka oss över Oslo men jag vägrade och vi åkte över Kongsvinger i stället. Begriper inte varför den inte väljer snabbaste väg när det är det jag ställt in den på? Klockan två i natt rullade vi in i Ramstorp och kunde möta en överlycklig Odden och sedan ta en välbehövlig dusch innan det var dags att besöka sängen.

En härlig snabbvisit i Norge är överstökad och jag ser fram emot nästa gång vi får tillfälle att vandra i detta vackra, vackra land!

Högt, planer och vinst i en salig blandning.

Alltså det har varit en väldigt konstig vecka som både gått skitfort och sniglat sig fram på en gång? En natt med bara 30 minuter sömn totalt var inte höjdpunkten på veckan men det gick det med. En promenad på jobbet mellan två möten resulterade i att jag dråsade i backen när det visade sig vara en isfläck under gömd snö och mitt redan tilltufsade vänsterknä mår inte bättre efter det kan jag lova… Men det är ju enklare att tackla att jag själv haltar fram än att någon av hundarna haltar så man får vara nöjd med det lilla. Det passar dock illa med att skada knät när jag samtidigt sitter och planerar för sommaren och trevliga upplevelser då.

Hanna och jag har ju redan pratat om att vi ska försöka få till ett besök vid Preikestolen och Kjeragbolten i sommar, men nu har jag faktiskt dessutom snöat in på Besseggen och känner att ett besök där nog faktiskt är nödvändigt 😉 Men då kan man inte ha skadat knä och halta fram! Tveksamt om Hanna tycker att Besseggen är något lämpligt resmål med tanke på att det där med höjder inte är hennes favoritsysselsättning (fick jag ju erfara vid Trolltunga men det löste sig ju  😉 ) så därför har jag även börjat bearbeta Henrik för att kanske kunna få med honom?!  Kan ju vara en bra uppvärmning till besöket vid Kebnekaise som jag också har i planeringsstadiet, även om Henrik är en aning motsträvig där 😉

Hanna har jag dock lyckats muta under veckan då en ny friluftsbutik hade en tävling häromdagen där man skulle nominera någon kvinna för att ge denna chans att vinna en fin Ospreys dagryggsäck. Det gick alldeles lysande och Hanna kommer få hem denna ryggsäck inom kort 😀 Ja så nu får hon ju hänga med på höga turer som tack liksom.

För den som inte har koll på vad Besseggen är så är det en tur i Norge som det sägs att alla norrmän bör gå någon gång under livet. En tur som går uppe på en bergskam med fantastisk utsikt över två olika vatten och så Jotunheimen.

Nu är det ju dock ett bra tag kvar innan man kan ge sig ut på fjället, i alla fall om man inte tänkt ha på sig skidor på fötterna för att ta sig fram. Så då får man se fram emot andra saker som ligger lite närmre i tiden. Som att vi denna helg drar i gång viltspårkursen igen 🙂 I år är det Odden och Frisk som ska få köra och Kilo får stanna hemma med hussen och njuta av lite egentid. Det blir spår både lördag och söndag och det enda jobbiga med det är att jag måste upp aptidigt eftersom vi börjar redan klockan åtta och jag har ca 8 mil att köra för att ta mig dig.. Nåja det har ju gott bra tidigare så det gör det nog i år med.

31:e december. Hej då 2016

Årets sista dag och det är ju alltid lite märkligt. För jag blir alltid lite tagen på sängen över att just nyår dyker upp så snart efter jul, borde ju rimligen lära mig…

När jag började försöka minnas något av år 2016 så var det inte mycket som dök upp till att börja med?! Ett riktigt mellan år verkar vi ha haft. Det bästa med året är utan tvekan att Frisken flyttade hit. Liten och efterlängtad och alldeles underbar på de flesta sätt. Att det har gått åt ett gäng skor får vi se som slarv från matten och hussens sida.

Frisk på språng
U
nderbar liten Frisk

I det stora hela har det nog varit ett bra år. Vi har inte förlorat någon riktigt nära och inga djur heller och vi har inte heller behövt operera någon… Däremot har flera av våra vänner förlorat både människor och hundar som de älskat och det är så klart oerhört ledsamt. Men vi har faktiskt kunnat återgå till ett relativt normalt liv utan att hela tiden behöva säga ”nej, stopp och sluta” hela tiden och det är oerhört skönt måste jag säga. Jag tänker så klart på Odden som numera lever och är som en frisk hund, sina trasiga ben till trots. Att han till och med har kunnat följa med på krävande fjällturer under året måste nog ses som ett smärre mirakel och ingen är tacksammare över det miraklet än jag!

I början av året var det ju dock tämligen strikt vila som gällde för Odden och i stället fick min alltid lika ivriga och pålitliga vandringspolare Kilo hänga med på diverse dagsturer. Många korta och några lite längre leder har vi utforskat tillsammans han och jag och många fler ska det förhoppningsvis bli under 2017.

på gång
Ut på tur. Här testade vi Östgötaleden runt Ågelsjön.

stig
I bland har vi haft sällskap, här släpade jag med mig ett gäng runt trakterna av Getåravinen.

puss
Vi har fikat och haft mysigt även om det bara varit Kilo och jag. Bjänleden.

solar
Och under våren började Odden få hänga med på de kortare lederna och då kunde vi verkligen passa på att njuta av att få vara ute i naturen 🙂 Dvardalaleden.

nästan framme
Övernattningstur tillsammans med Lisbeth och Örjan i maj. Första gången som Odden fick sova i tält. Sörmlandsleden vid Svartsjön.

3
Tillsammans med goda vänner vid Stendörrens naturreservat.

4
En härlig hösttur vid Stegeborg.

vid-vattnet
Sörmlandsleden i Oxelösund i höstas tillsammans med Hanna.

Rent tävlingsmässigt har det varit ett väldigt lugnt år. Lydnadstävlingar gjorde vi visst bara en i år och det är ju nästan pinsamt dåligt presterat av mig. Men fokus har legat på annat och den där enda tävlingen gjorde ju i alla fall att Kilo numera även kan titulera sig LPII 🙂 Utställningar har det blivit några fler av även om man inte kan säga att mina hundar varit allt för välrepresenterade på platser runt om i landet i jämförelse med många andra. För Kilos del blev det fyra excellent här hemma i Sverige och så var han med i Danmark i början av året där det också blev excellent.

Odden däremot fick ju glädjande nog göra debut i vänstervardandets konstart och inte mindre än 7 utställningar i Sverige hann han med! Excellent på samtliga, ett gäng med ck och faktiskt två klassvinster, det hade jag verkligen inte trott och jag är mer än glad över det. Dessutom fick han hänga med som en liten maskot till EDS i somras i Bryssel och även där blev de excellent, vilket ju faktiskt inte ens alla championhanar fick så nog är jag stolt över vår trasiga och knasiga Odd alltid.

Odden trav
Debuten i Sala i mars och det kom faktiskt en liten tår av glädje när domaren tyckte att Odden rörde sig fantastiskt. Foto AnnCatrin Uppfeldt.

Belgien3
Odden på vift i Europa tillsammans med Jackpot och Åke. Foto AnnCatrin Uppfeldt.

Ja och så lilla Frisken då. Debut i Byske och det skötte han ju som en liten dröm genom att bli BIR baby 🙂 Lite inoffer har han varit på men några SKK utöver Växjö hann vi inte med, där slutade det dock med BIM i stor konkurrens och det kan man inte vara annat än glad över. Ja och även om han nu var en dag för ung för att få debutera officiellt här hemma i Sverige så lyckades jag ju utan större svårigheter lura med mig lite folk till Finland för några veckor sedan vilket ju resulterade i två excellent och placering båda dagarna 🙂

bir baby
BIR baby på debuten är ju inte fy skam! Dessutom resulterade det i inte mindre än 48 kg foder så han har faktiskt varit ganska billig i drift än så länge den lille Frisken 😉

15400471_10206193537996485_8668149643605331021_n
Frisken ute på pensionärskryssning tillsammans med mormor Flisan och morfar Jackpot och så kompisen Qross 😉

Sommaren var lång och trevlig, sen semester är grejer det om ni frågar mig. Förutom den sammanhängande semestern passade jag på att ha trevliga saker inplanerade även på helgerna och jag måste nog säga att jag faktiskt har hunnit med rätt mycket i år 🙂

Turen till Norge och Trolltunga var tämligen oplanerad egentligen men blev nog en av årets absoluta höjdpunkter, på mer än just bara den faktiska höjden 😉

Lina trolltunga 1
Japp, jag var där och jag klev ut för den obligatoriska bilden 😀

DSC_1018
Och även om själva naturen var oerhört häftig så var nog det häftigast ändå att Odden kunde hänga med och utan att få minsta men av det 🙂 Vandringen var tuff så efter det här känner jag att han faktiskt klarar rätt mycket.

tillsammans
Mitt bästa fjällvandringssällskap. Jag ska bara få Hanna att gilla att sova i tält också så kan vi dra ut på långturer sedan 😉

Vi hann även med en långhelg i Idre tillsammans med familjen Nilsson och då blev det så klart lite mer vandring, om än inte lika krävande som i Norge. Debut för både Henrik och Frisken med fjällvandring och båda två skötte sig fint.

Henrik och Frisk
Husse Henrik med sin kompis Frisk i Idre.

alla
Hela familjen annorlunda.

Vi använde husvagnen en del under året. Började i mitten på april i Kolmården tillsammans med Anders och Annette och avslutade i september i Tranås tillsammans med Emil och Karin. Däremellan hann vi med tre turer till Öland, en till Degerfors  och en tur till västkusen också.

köket
Lilla Frisken, han hann knappt flytta in till oss innan han fick åkta i väg på sin första tur med husvagnen och till Öland.

bernergrabbar
Här var han i alla fall lite äldre och har slagit sig ner i skuggan i Degerfors tillsammans med Kilo, Odden och Musse.

frisken i sängen
Tillbaka på Öland för att fira midsommar och hussens 40 års dag och tydligen fick han vara i sängen dessutom?!

Öland är alltid Öland och där trivs vi alla som fisken i vattnet. Svårt att inte återkomma år efter år och dessutom bjuder Öland nästan alltid på trevligt väder.

i vattnet
Kristi himmelsfärdshelgen bjöd på närmare 30 gradig värme och vi var glada att ha tillgång till stranden och havet då!

13516339_10205071527346920_5532727253150418887_n
S
kön kvällspromenad på en tom strand, svårt att slå det faktiskt.

solnedgång alla tre
Solnedgång vid Neptuniåkrar.

En tur till västkusten blev det ju också ja och där kan man väl inte precis säga att vädret var lika strålande men nog fick vi njuta av lite finväder där med, mellan ösregnen i alla fall 😉

treklöver ute vid udden Marstrand 2016
Marstrand bjöd på väder som inte gick av för hackor i alla fall och vackra vyer fick vi också njuta av.

9
Smögen fick sig också ett besök.

Ja och så vår högst märkliga tur till Belgien där det inte finns någon mat att få tag i och till och med öl kan vara en svårighet i bland?! Värmen var hysterisk med upp till 39 grader, hotellet hade världens konstigaste parkeringsrutin och Belgiska bubblor lovar jag dyrt och heligt att aldrig mer dricka då det var vansinnigt äckligt men vi fick med oss en Europavinnare-16 hem. Tja det var nog en rätt bra tur ändå 😉

14183692_10205475332201789_8813018387436214516_n
Jag har aldrig sett två människor så lyckliga över lite pizza tidigare, men i Belgien var mat hårdvaluta 😉

Ja och så tog jag mig ju faktiskt i väg på en fjällvandring också, även om den blev kortare än planerat. Åska och spöregn är verkligen inget trevligt väder i vanliga fall och i fjällen är det ännu mindre tilltalande. Men trots en lite kortare tur så var det gött att komma ut på fjället och gött att ha både Kilo och Odden med mig. Faktum med att jag undrar hur tusan jag ska göra nästa år när jag ju har tre hundar som kan och vill hänga med ut på fjället? Ett tvåmanna tält är fullt med mig och två bernerhanar i och ett tremanna väger ju mer vilket jag inte är sugen på att släpa runt på. Nåja det löser sig när vi kommer dit.

framfor-taltet
Vårt hem, passande för en plus två men knappast för en sluss tre…

inne-i-taltet
Som sagt det funkar med två grabbar.

mot-helags
Livskvalitet!!!

solnedgang
Magiskt vackert med Ekorrdörren i solnedgång.

Men visst vi har inte bara varit ute på tur, även om det absolut är det vi ägnat oss mest åt under detta år. I början av året var jag på några kurser i Nosework tillsammans med Odden. Ett skoj sätt att aktivera honom som verkligen gillar att använda näsan. Odden var riktigt duktig och visade fallenhet för detta och det är väl bara mitt engagemang som skulle behöva ökas 😉 Men det kändes inte speciellt intressant att betala avgifter för att få godkänt doftprov och köra en del tävlingar som ändå bara var inofficiella. Kanske vi kan testa nästa år då tävlingsformen blir officiell?

fordonsök 3
F
ordonssök under första helgkursen vi gick, noggrann Oddie
🙂

Vi körde också viltspår under våren. Både Kilo och Odden är duktiga men Odden är utan tvekan den som har lättast för sig. Nästa år ska vi väl till slut ta oss för att faktiskt gå ett riktigt öppenklasspår är tanken.

Under hösten har Odden fått gå även på lydnadskursen. Det går framåt även om det går långsamt 😉 Att få Odden att förstå att han ska lyssna på mina kommandon, inte gå på mitt kroppsspråk har varit och är fortfarande en svår nöt att knäcka. Men det kommer väl om matten bara tar sig i kragen och faktiskt tränar honom….

Ja och så har vi ju ägnat oss åt rehab och friskvård. Vi har gjort det själva och vi har gjort det med hjälp av veterinär/fysioterapeut/kiropraktor. Vi har använt vattentrask, bassäng, sjöar, balansbollar, vibbplatta, novafon, elterapi, laser, stegar och löpband. Vi har gjort det på morgonen, på dagen, på kvällen, på vardagar och på helger. Vi har ta mig tusan rehabat och friskvårdat på alla tänkbara sätt och ställen och det har tack och lov gett resultat!

13232966_10204852681035899_1261421332147393068_n
Kilo får elterapi under övervakning av Marie som passar på att massera lite samtidigt.

hålla emot
Balansbollar.

stege
Cavaletti träning med hjälp av stege.

kocentrerad
Frisken har lärt sig att simma.

Ja så här när man sammanfattar det kanske jag inte ska kalla 2016 för ett mellanår, det har ju faktiskt varit ett ganska bra år 🙂

Nu ska vi strax ut på en rejäl runda i skogen med matsäck i ryggan och njuta av årets sista dag, även om den bjuder på blåst och 11 (?!?) grader varmt. Sen tror jag att hundarna kommer sova lugnt och tryggt resten av kvällen och förhoppningsvis är det ingen av dem som bryr sig om fyrverkerierna i år heller! Nu laddar vi om inför 2017 och hoppas att det blir minst lika bra som 2016!

Gåsån-Miesehketjake

Natten var precis som jag hoppats lugn. Vi låg verkligen i lä och behövde inte oroa oss för någon tältkolapps men lite regn under natten fick vi stå ut med och även en skvätt precis när jag tänkte gå upp så vi låg till hundarnas förtret kvar en stund till. När jag väl öppnade upp tältet skuttade de glatt ut och väntade på sin frukost. Vi gjorde de vanliga morgonbestyren, fixade frukost åt hundarna, fixade frukost åt mig och packade ihop.

Frukost på fjället är verkligen min akilleshäl, det är inte mycket som är gott om ni frågar mig. Denna morgon testade jag en färdig variant i form av äpple och kanel gröt. Alltså den gick att äta men gott var det ju inte direkt. Nåja när morgonbestyren var klara var det dags att ge sig av och under morgonen hade jag funderat på hur vi skulle lägga upp turen. Vädret denna dag skulle varar fint och även om jag som sagt gärna skulle vilja besöka Gåsen så kändes det fånigt att gå upp till den stugan för att sedan genast gå ner igen så jag valde att fortsätta på den lilla stigen utmed Gåsån tills den stigen korsade den större leden mot Helags. Det borde vara lätt att hitta eftersom det dessutom skulle vara ett vad där lederna korsade.

morgon
På väg och molnen ligger lågt på bergssidorna än så länge.

Jag och vad är inte kompisar. Inte för att det är kallt och blött utan för att när man är ensam så är det verkligen ett tillfälle där det skulle kunna gå helt åt helvete. Dagens första vad visade sig dock att vi kunde hoppa över på stenar. Nu är ju det en utmaning i sig själv när man har 15 kg på ryggen, stenarna är blöta och lite hala och man har två hundar som promt ska vara på samma sten som en själv… Jag försökte få hundarna att gå över i förväg men när de gått en bit och jag stod kvar på en sten och funderade över vilken sten jag skulle ta mig till sedan så vände de och skulle vara nära igen, suck. Nåja över kom vi och på andra sidan tog vi oss en liten paus och samlade kraft då nästa bit skulle gå uppför.

vad
Dags för dagens första vad…

När vi väl tagit oss upp för berget så möttes vi av en helt betagande syn! Framför oss hade vi Helags, till höger hade vi Sylarna och bakom oss hade vi Gåsen. Nu hade det även solen tittat fram och ja det var bara så där magiskt som fjällvandring kan vara 🙂

mot-helags
Helt fantastisk vandring när vi kom upp på hedarna. Helags framför oss.

odden
Odden, så nöjd över att få njuta av fjällvidderna

Vi var helt själva, inte en själ i sikte och det var helt tyst, magiskt. Efter att ha gått lite upp och ner över kullarna tyckte jag att det var dags att ta lunchpaus. Vi hittade en kulle där det låg en planka mellan två stenar högst upp så att det blev som en bänk, där stannade vi. 360 grader panoramautsikt till lunch, ja tack 🙂

tillsammans
Lunchpaus och i väntan på att det frystorkade ska stå till sig så passade vi på att ta en liten bild tillsammans 🙂

kilo-rullar
Kilo njuter av att slippa klövjan en stund. Jag tror inte att han tycker det är så jobbigt att bära men precis som jag tycker han så klart att det är skönare utan.

Vi tog en rejäl lunchpaus, nästan en timme, och njöt av att både få vila och få njuta av vädret. Men till slut vandrade vi ju vidare och kom närmre och närmre Helags. Just Helags var ju Kilo och jag vid förra året och ju närmre vi kom desto mer kände jag att det var lite onödigt att gå dit även detta år, vi skulle ju ändå vidare mot Sylarna sedan och vägen mellan Helags och Sylarna gick vi ju halvvägs förra året och det var väl kanske inte den mest inspirerande vandringen vi gjort. Jag började därför studera kartan och tänkte att vi borde kunna gå oledat rakt över till leden mellan Helags och Sylarna. Enligt kartan såg inte terrängen särskilt besvärlig ut och när jag tittade på närområdet så verkade det helt genomförbart. Sagt och gjort, jag tog av rakt ut på heden och hundarna följde lite tvekande efter. När vi går på stigen skuttar de på framför mig men nu valde båda att gå bakom mig i knäväcken, de tyckte nog att jag var lite galen 😉

renhorn
Odden var nöjd över att vi gick oledat ett tag för han fyndade ett litet renhorn, jättesmaskens tydligen. 

Vi fick ta oss an ytterligare ett ganska brett vad men efter det och lite höga benlyft så kunde jag se leden några hundar meter upp. Även om jag ju mycket väl visste att den gick där så var det ändå skönt att faktiskt få se stigen och veta att vi hade läget under kontroll igen.

kilo
Duktiga Kilo med sin väska.

Klockan var nu en bit efter fyra och jag behövde börja fundera på vart vi skulle slå läger för natten? Väderprognosen sa att det skulle börja blåsa på kvällen igen och morgondagen skulle kunna innebära oväder så vi behövde hitta ett ställe med ungefär samma premisser som dagen innan, dvs skyddat för vind, torrt och med vatten i närheten. Jag tänkte att vi kunde ta oss mot raststugan mitt emellan Helags och Sylarna för i de trakterna hade jag för mig att det var lite mer kuperat och borde alltså vara lättare att hitta lä. Vi knallade alltså på och precis när jag började fundera på om vi skulle vända och gå tillbaka till en plats som jag tyckte var halvbra så hittade jag en fantastisk lägerplats 🙂

Bakom en kulle, plan mark med mjukt gräs och med vatten precis bredvid, perfekt! Hundarna var nöjda över att vi stannade och Odden fick sitt renhorn igen att knapra på medan Kilo gick runt och markerade in vårt ställe 😉

Jag fick upp tältet och det blev så jäkla bra, helt spänt och fint. Och så insåg jag att jag behövde vrida det en aning för att vi skulle ha tältet i längdriktning mot vinden, klantigt. Bara att ändra och då fick jag inte tältet att bli lika spänt, suck.

talt
Tältet uppe men inte lika spänt som jag önskar.

Nåja när tältet stod där det skulle så tog jag tag i uppgiften att försöka fräscha upp mig själv. Det blev en helkroppstvätt förutom håret som jag inte skulle hinna få torrt och sova med blött hår när man sover ute är ingen höjdare. Gött att byta till nattsärken när man är ren, ja skapligt i alla fall, och sedan kunna sätta sig ner och vila lite och njuta av platsen man valt.

allt-man-behover
Allt man behöver för en lyckad kväll på fjället 😉
Lite torkad frukt och choklad, ett kök, telefon och laddare och så bästa kompisen så klart!

framfor-taltet
N
juter!

kvallen
Hundarna fick stå ut med att posera lite i närheten av vårt läger.

Hundarna ville sedan absolut gå in och lägga sig i tältet. Till slut smet Odden in och då var Kilo snabb som rackarn på att följa efter. Jag fick sitta ute själv och njuta helt enkelt.

inne-i-taltet
Hundarna är nöjda när de får ligga i tältet. Kilo blänger lite på mig och visar med all önskvärd tydlighet att oavsett vad matte säger så tänker han då inte flytta på sig 😉

Hundarna fick ligga och sova en stund medan jag satt och kollade in vädret för de kommande dagarna, det såg ju inte så lovande ut… Lite svårt att förstå eftersom kvällen var helt ljuvlig med blå himmel, en lätt bris och solen som strålade. Men vädret på fjället ändrar sig fort det vet jag ju och om prognoserna skulle visa sig stämma så hade vi inga trevliga dagar framför oss. Jag gillar vara ute i naturen även i regn men att sova i tält med hundar som varit blöta hela dagen utan möjlighet att kunna torka vara sig dem eller mina saker, nä det är inte så trevligt. Så för att gardera mig kollade jag kartan och konstaterade att vi skulle kunna ta oss tillbaka till bilen redan dagen efter om vi gick på lite. För säkerhet skull kollade jag även med Lisa om det kunde gå för sig att låna dusch och säng i så fall? Det gjorde det så då passade jag på att verkligen njuta lite extra denna kväll med vetskapen om att morgondagen skulle lösa sig oavsett vad vädret tänkte bjuda på.

Ja och när solen började gå ner så blev man helt mållös. Fasiken så vackert det var!!

solnedgang
Med passet vid Ekorrdörren bakom och solen som går ner, helt underbart. 

Nu är det dock tack och god natt, när det mörknar ute finns det inte så mycket annat att göra än att krypa ner i sovsäcken, lyssna lite på en bok och somna till porlandet från vattnet 🙂

Storulvån-Gåsån

På tisdagen gav vi oss av, Kilo, Odden och jag. Frisken lämnades hemma hos Tommy och Anette tills Henrik skulle komma från jobbet och Frisken såg en aning snopen ut när han blev lämnad utan sina brorsor. Vägen upp till Storulvån är en aning seg men vi tog oss fram mil för mil. Några stopp för att rasta grabbarna så klart och ett stopp i Insjön på Lundhagsfabriksbutik där jag faktiskt fyndade två saker 🙂

När det började mörkna så började jag fundera på vart vi skulle stanna och sova. Även om jag hade tält med mig inför vandringen så tyckte jag att det var enklare att sova i bilen, speciellt eftersom det skulle kunna regna lite också. Vid Mattmar hittade vi en rastplats där jag lät hundarna nattkissa och sedan rullade jag ut sovsäcken i bilen och la mig för att få några timmar med sömn.

Jag vaknade ganska tidigt men det regnade lite så jag valde att försöka somna om. Strax efter sju hade i alla fall grabbarna fått rasta sig och fått sin frukost och vi rullade de sista milen mot Storulvån. Där parkerade vi bussen, jag bytte om och förfasade mig över hur kallt det var och sedan åkte ryggsäcken på ryggen och klövjan på Kilo och vi gav oss i väg.

Jag har ju vandrat från Storulvån en gång tidigare men minnet är kort och jag mindes inte riktigt hur det sett ut vid stationen. Vi hamnade i alla fall på rätt stig och gav oss i rask takt av mot Gåsen som var målet med dagen. Klockan var nu strax efter nio och vi hade gott om tid på oss då det ”bara” är ca 20 km och vi inte nödvändigtvis var tvungna att vandra hela biten. Vädret var okej, mulet och lite blåsigt men så länge det är uppehåll så kändes det ändå bra. Leden mot Gåsen är lite annorlunda genom att man efter ca 1½ km kommer ut på en grusväg som går till ett sameviste. Nu är det väl inte för att trampa grusväg som man åker ut på fjället men det var ändå en ganska bra start med tanke på Odden som så klart gärna ska ta det lite kontrollerat.

hangbro
Efter 1½ km kommer man fram till en hängbro som går över Handölen. Kilo har ju passerat liknande broar förr och även om han tycker att det är lite äckligt så går han utan tvekan över. För Odden var det första gången men han var duktig han med. Tittade lite oroligt ner när det började svänga lite men tog sig över utan att jag behövde lirka eller locka 🙂

grusvag
Efter hängbron kommer man då ut på grusvägen och får vackert följa den i ca 6 km. Odden tyckte att det var spännande med nytt ställe och gick gärna i förväg. Träden börjar bli vackert höstfina.

dricka
Grusvägen följde Handölen och vi passade på att ta en liten paus och släcka törsten.

Efter grusvägen bar det äntligen av ut på fjället. Vädret hade nu slagit om till mulet med inslag av duggregn men vad gör det när man äntligen får vandra fram på mjuka stigar över fjällhedar. Jag hade ju bestämt mig för att försöka ta det lite lugnt i år och inte rusa fram på fjället vilket jag har en liten tendens till 😉 Av den anledningen så tog vi flera pauser och vid halv tolv bestämde jag mig för att ta lunchpaus. Köket kom fram och vatten kokades upp för att sedan hällas i påsen med frystorkat, någon pasta historia. Hundarna fick varsitt grisöra att knapra på under tiden och alla var nöjda och glada.

kilo-lunchpaus
Kilo vid lunchpausen. Skönt att slippa i från klövjeväskan en stund hälsar han 😉

regnbage
Mulet gör inte fjällen mindre vackert!

skyltar
Skyltar på fjället är alltid spännande! Dessa två är högst oklara enligt min mening 😉

Vi knallade sedan vidare och Odden fick bekanta sig med renarna. Ja för det är gott om ren på fjället så här års. Kilo bryr sig ju inte om renar eller annat vilt mer än att han kikar lite men Odden tycker ju att det är väldigt spännande med vilt. Han gick därför kopplad ganska mycket för att jag skulle kunna hjälpa honom att faktiskt välja rätt. Han skötte sig riktigt bra måste jag säga och med en aning förvåning i rösten 😉

Vid tretiden kom vi fram till Gåsåns raststuga. Det blåste ganska rejält nu och jag tänkte att det skulle bli skönt att få komma in och vila huvudet från blåsten en stund. Där inne satt dock redan två personer men det var okej att hundarna hängde med in. Det blev nog en 40 minuter som vi tre satt där i raststugan och pratade. Det är rätt skoj med fjällen, alla pratar med alla och är nyfikna på vad de andra gjort tidigare och vad de har fått uppleva. Den här pratstunden fick faktiskt mig att inse att jag inte skulle gå så mycket längre i dag. Den ena killen hade nämligen råkat ut för en tältkolapps natten innan på grund av blåsten och han erkände att det var rätt läbbigt att försöka samla i hop sina saker i blåsten mitt i natten och sedan få sitta och invänta gryningen innan han faktiskt kunde gör något åt saken. Nä något sådant hade jag ingen lust att få uppleva så efter vilan vid Gåsån så bestämde jag mig för att lägga om rutt!

gasan
Grabbarna utanför raststugan.

I stället för att fortsätta leden upp mot Gåsens fjällstuga, som ligger ute på en fjällsida på ca 1100 meters höjd och är utsatt för väder och vind, så valde jag att fortsätta gå ut med Gåsån för att försöka hitta något lämpligt ställe att slå upp tältet på. Det skulle vara skapligt torrt på marken, ligga i lä och så skulle det vara skapligt nära till vatten så klart. Efter någon km hittade jag ett ställe som kändes okej så jag la av mig ryggsäcken och tog av Kilo klövjan. För att vara säker på att det inte låg ett ännu bättre ställe bakom nästa lilla kulle knallade vi dock runt i närområdet några minuter och kollade av stället men kunde konstatera att vårt första val var det bästa. Tältet fick jag ganska raskt upp och jag kunde konstatera att vi verkligen hade hamnat i lä, så skönt. Precis när tältet var uppsatt och jag fått in liggunderlaget så började det att regna lite igen så vi gick helt enkelt in i tältet och vilade lite. Hundarna var väldigt nöjda med att få gå in i tältet och myste för fullt.

taltTältet uppe. Här ser det ju ut som att solen skiner men titta på himmelen bakom så syns det att det är skitväder på ingång.

När regnet slutat så var det dags att ge grabbarna lite kvällsmat. Trilskande Odden trilskades inte det minsta med maten i kväll utan åt glupskt upp allt 🙂 Sen fixade jag middag åt mig själv också, kyckling tikka masala, den är faktiskt helt okej. Vi gick sedan in och la oss i tältet igen. Jag lyssnade lite på min bok och surfade lite eftersom jag hade nästan full 4G täckning. Jag låg också och funderade på om jag någonsin skulle ta mig till Gåsen? Det här är tredje gången som jag tänkt mig dit men har fått ändra planerna av olika anledningar.  Vid åtta gick vi ut och gjorde nattoalett, bäst att passa på innan det blir mörkt liksom. Jag lär somna skapligt i dag och räknar med en lugn natt både vad det gäller blåst och hundarna.

middag
Middag för grabbarna och det slank ner raskt ska jag säga!

odden-njuter
Odden njuter lika mycket som matte av att vara ute på fjället 🙂

Hur svårt ska det vara att bestämma sig egentligen?

I går lämnade vi soliga och härliga Böda och åkte hemåt efter att ha spenderat ett gäng timmar nere på stranden. Min plan var att packa lite när vi kom hem för att kunna sticka norrut i dag, så blev det inte.

En envis huvudvärk bråkade med mig hela vägen hem och väl hemma tog det i ordentligt så Henrik fick åka och inhandla tabletter som orutinerat nog inte fanns hemma. Någon packning blev det alltså inte och jag bestämde mig för att göra om planeringen, flexibel som jag är 😉

Min plan har hela sommaren varit att ta med mig Kilo upp till Kebneområdet och vandra där, den där turen som inte blev av förra året liksom. Jag har dock dragit mig för att boka något tåg men senaste veckorna har jag haft koll på lediga platser och priser i alla fall. Under veckan som varit har jag haft koll på vädret i området och från att ha sett trevligt ut så slog det om och blev i stället stor risk för ihållande regn och uppe på toppen ser det ut som att det ska snöa var och varannan dag, inte vad jag är så sugen på. Så från att ha tänkt mig Kebne hela sommaren så började jag återigen snegla på Jämtlandsfjällen. Inte alls lika vackert men smidigare och med mer flexibilitet för mig. Fördelen är att jag om jag tar bilen kan ta med mig även Odden vilket skulle vara trevligt och dessutom så slipper vi den långa och tradiga tågresan som ändå tar två dygn tur och retur.

Så så får det bli. I dag har jag packat och styrt, kollat över vad som fanns hemma och vad som behövde handlas och det mesta är väl nu färdigt, bortsett från att jag inte bestämt vart vi ska gå ännu då….

Mat till mig är packad, kläder framlagda, kök och gas kontrollerade och hygienpåsen packad med minsta möjliga. Hundarnas foder är packade i portionspåsar och sjukvårdspåsen är fixad med diverse saker som jag hoppas att vi slipper använda. Klövjeväskan till Kilo är packad och invägd på ganska exakt 6 kg vilket är ganska tungt när han inte är så tränad med väskan men å andra sidan så kommer vikten till andra dagen gå ner till 4,8 kg eftersom han bär både sin och Oddens mat och de äter ca 1,2 kg om dagen. Kilo är ju dessutom ganska rutinerad med klövjan så det lär inte vara något problem för hans del även om han gott kunde ha fått träna lite mer än han har fått göra.

Återstår att lägga fram det som ska vara i bilen. Mat till hundarna för dit och hemfärd. Kläder att byta om till när vi kommer tillbaka och lite choklad och dricka för hemfärden för att hålla hjärnan pigg och glad 😉

Just nu tänker jag att jag åker uppåt vid lunchtid i morgon och då lämnar jag Frisken till Tommy och Anette som tar hand om honom under tiden som Henrik är på jobbet. Sen åker vi norrut, troligen till Storulvån eller kanske Vålådalen, har fortfarande inte bestämt mig, hur svårt ska det vara liksom? Vi sover i bilen en natt, antingen framme vid utgångspunkten eller kanske en bit därifrån om jag känner mig trött innan. Sedan traskar vi i väg på morgonen eller förmiddagen och får förhoppningsvis njuta av lagom vandringsväder. Jag har några olika turer som jag funderar över men det lutar mest åt Storulvån-Gåsen-Helags-Sylarna-Storulvån tror jag. Det skulle bli en tur på dryga 70 km vilket väl kan vara lite lagom. Tre eller fyra nätter är planen att vara ute. Eller planen är fyra nätter för jag ska verkligen försöka att inte skena fram där på fjället men jag vet av erfarenhet att jag gärna går och går och går när jag väl kommer ut. Jag är alldeles för nyfiken på vilken vy som döljer sig bakom nästa krön eller sväng för att stanna och njuta av det som faktiskt finns framför mig… Men som sagt planen är att ta det lite lugnt i år och försöka hålla mig till sträckor på 15-20 km per dag i stället för 25 km eller mer ändå 😉

Mittskanderna

Nu ser jag i alla fall fram emot några dagar på fjället oavsett om vädret skulle bli halvdant. Sen ska det bli spännande att ta med Odden ut på den här typen av fjälltur. Det brukar vara mycket ren i området och Odden gillar vilt.. Han lär med andra ord få vara en hel del kopplad för jaga ren ska han inte få tillfälle till! Tur att Kilo är helt viltren och pålitlig.

En helg i Idre med omnejd

Hemma igen efter en helg i Idre som varit väldigt trevlig 🙂

Henrik, hans mamma och hans syster har alla fyllt jämt eller i alla fall halvjämt i sommar och därför bokades det för några månader sedan en stuga i Idre för att fira. Henrik och jag har ju jobbat den här veckan men fick båda ledigt på fredagen och kunde åka upp på torsdagskvällen, övriga åkte redan förra söndagen.

Resan i torsdags var lite seg men det gick ändå bra. Vid elva ungefär var vi uppe vid stugan som låg högst upp i Idre fjäll, perfekt med bra rastningsmöjligheter precis utan för stugknuten 🙂 En gallertrapp var det visserligen upp till vår del av stugan men alla hundarna fixade det utan bekymmer, trots att Frisken ju aldrig varit med om något sådant tidigare.

Odden var lite dålig i magen på vägen upp och under första natten väckte han mig nästan varje timme för att han behövde ut, som sagt skönt med rastningsmöjligheter utanför knuten! Jag hade gärna stoppat i honom lite canicur eller liknande men hade inget med mig och inget apotek med sådana saker fanns i Idre så vi testade med lite andra varianter för att försöka hjälpa Odden.

Efter frukosten på fredagen åkte hela konkarongen mot Grövelsjön för att vandra lite 🙂 En tur till Silverfallet kändes lagom när både valp och små barn var med. Vare sig Frisken eller Henrik har ju fjällvandrat tidigare men nu blev det premiär!

henrik på spång
Henrik och Friskens debutvandring 🙂

på väg
H
ela sällskapet på samma bild.

Vandringen var enkel och trevlig. Lite kalfjäll, lite fjällbjörkar och lite vattendrag och inte att förglömma ett vattenfall. Det var ganska varmt så vi fick stanna och dricka med jämna mellanrum men det var ju bara bra med lite pauser för Friskens del. Så kom vi fram till Silverfallet och jodå det är fint men så där jätteöverväldigad blir man kanske inte 😉 Nåja vi stannade i alla fall i närheten och fixade lunch, gulaschsoppa med pannkaka efteråt.

bäck
På väg upp mot fallet. Himlen är mörk, borta i Norge åskade det och regnade.

silverfallet
K
ilo framför Silverfallet. Dessvärre gick det inte att ta några vettiga bilder då jag bara hade med mig det fasta objektivet och jag hade behövt zoomaut för att få till något vettigt….

lunch
Lunchpaus. Det brukar bara vara Hanna och jag eller helt enkelt jag själv, en viss skillnad mot nu!

frisk vill ha pannkaka
H
enry äter pannkaka, Frisken väntar förhoppningsfullt på att få smaka, vilket han så klart fick. Tanken var att Frisken skulle vila lite vid lunchpausen men det hade han då rakt inte tid med, det fanns ju mat framme!! 

När vi ätit klart och packat ihop började det att regna lite lätt. Det kom inte så mycket men irriterande att det kom något över huvud taget. Det var väldigt lättvandrat andra delen av vår tur så det var bara att knalla på och njuta när regnandet upphörde.

över fjället
Kom nu matte! Frisken håller koll på matte när vi går över fjället.

ada
Y
ngsta tvåbeningen Ada på fjälltur.

glass
Efter avslutat fjällvandring blev det glass och hundarna fick smaka ”slatten”. Frisken var så klart värd lite extra mycket glass efter väl utförd debutvandring.

Nöjda efter några timmar på fjället styrde vi bilarna tillbaka mot Idre igen. Innan vi åkte tillbaka till stugan blev det dock mathandling. Vi lyxade till det rejält med trerätters, avacado med bacon och vitlökssmör till förrätt. Grillad oxfile med västerbottensostgratinerad potatis till varmrätt och så fruktsallad med vaniljkvarg till efterrätt, mumsigt värre!

oxfile grillning
S
värfar Tommy grillar Oxfilén.

När maten var i magen åkte jag i väg en sväng med de lurviga. Nipfjället har ju en parkering uppe på kalfjället och jag tänkte att det kanske kunde bli fina solnedgångsbilder där. Det blev det dock inte eftersom Nipfjället dels var i vägen för där jag ville fota och dels så låg det ett retligt moln just vid solen. Men man är ju inte sämre än att man kan ändra sig, det blev lite annat fotat i stället.

Frisk på sten
Liten var så klart med på den här lilla utflykten också, här med Städjan bakom sig.

jag med hundarna städjan
Fjärrutlösaren fick jobba lite igen. Älskar som sagt ljuset vid solnedgångar!

kilo
M
attes mesta fjällkompis, KG.

Tillbaka vid stugan var de andra mer eller mindre redan klara för att gå och sova men jag satt uppe ett tag till. Odden var fortsatt dålig i magen under dagen och det var dessutom rejält varmt så jag passade på att ha lite korsdrag i våningen och sedan rastade jag honom innan jag kröp i säng jag med. Odden väckte mig bara två gånger under natten men det är så klart synd om honom som har en trasslig mage. Inte vet jag vad det beror på heller, jag gissar att han snaskat i sig något skit ute?

Lördagen och vi valde att dela upp oss och göra olika saker efter frukosten. Henrik och Tommy drog till Särna för något motorrelaterat medan Hanna, jag och hundarna åkte mot Mörkret för att ta oss till Fulufallen, medan övriga tog liften upp till toppen på Idre fjäll. Fulufallen är en kort runda på ca 3,4 km som kunde passa fint för Frisken  så därför körde Hanna och jag på den. Ingen fjällvandring men väl lite vattenfall, inte att förakta. Det visade sig vara ett bra val av tur för leden var fin och fallen var mäktiga!

spång
Leden gick i skog och över myrmark men det var spångat och fint så inga bekymmer att komma torrskodd fram.

fulufallen
Framme vid Fulufallen, mäktigt! Fallen fortsatte både över och under denna plats.

tjurig valp
T
jurig valp när matte tyckte att han skulle posera lite
😉

Fulufallen 1
Fallen lite högre upp från tidigare bilder.

Som sagt leden var inte lång men det var varmt och vi tog det lugnt. Vi käkade lite lunch vid fallen, pannkaka och chips… 😉 Frisken fick också lunch och var nöjd med det. När vi var tillbaka vid bilen igen packade vi in oss och åkte sedan mot stugan igen. På vägen fick jag dock se en riktigt stor älgtjur med fina skovelhorn och eftersom Hanna missade den så vände vi. Dessvärre måste vårt bilåkande stört honom för även om vi fick se honom igen så gick det inte att ta några vettiga bilder på honom, synd.

Vid stugan igen slappade vi lite och sedan tog jag med mig Henrik och grabbarna upp på Nipfjället igen. Först tog vi en chache där uppe och lämnade av en travel bug som vi haft med oss sedan Öland. Sen blev det en ny liten fotosession där uppe på kalfjället.

alla
Hela familjen annorlunda på samma bild. Blåste gjorde det som synes men det är ju inte varje kväll man kan gå runt i kortärmat och kortbyxor på fjället.

Henrik och Frisk
Husse och hans valp.

Kram
K
ramkalas med Kilo ❤

bus
Lite avslutande bus på fjällsidan.

På kvällen åkte vi och hämtade pizza och jag tog en gräsligt god Caesarsalladpizza, mycket parmesanost på den, mums. När övriga i gänget tog en tidigkväll hamnade Hanna och jag framför tvn och kollade på Fyra bröllop och en begravning och fnissade hysteriskt åt gamla skämt.

I morse tog jag med mig Kilo och Odden på en rask morgonpromenad runt Idrefjälll. Det går en cykelled runt hela fjället som ska vara 7½ km men min runkeeper sa  6½ km… Jag tyckte det var lite lagom varmt när vi gick vid halv åtta men jösses så klibbigt och kvavt det var! När vi kom hem igen hade de andra nästan packat klart i stugan så jag kastade i mig lite frukost, tog en dusch och hjälpte till med det sista.

Vi vinkade hejdå till stugan och de andra i sällskapet och rullade hemåt. Aldrig har vi väl gjort så många stopp som vi gjort i dag?! Dels behövde hundarna vätskas upp någon timme efter att vi åkte med tanke på hur de flåsat av sig efter den varma morgonrundan. Dessutom ville jag ju ge Odden chansen att få slå ner rumpan om det tryckte på. Vi stannade även i Mora för att köpa lite lunch och så sprang jag in på ett apotek och skaffade canicur till Oddens mage. Odden var ganska lugn men Kilo däremot började plötsligt att flåsa och snurra där bak och eftersom det ändå var läge att ge Frisken lunch så stannade vi och rastade alla igen, skönt sa KG som uppenbarligen inte gjort i från sig på morgonturen som han skulle 😉 Som om det inte räckte med att hundarna skulle rastas skulle plötsligt Henrik stanna och pissa och är vi skulle passera Hjortkvarn insisterade jag på att få stanna och köpa glass. Många stopp blev det med andra ord.

Hemma fick grabbarna kvällsmat och sedan vilade de i källaren i 1½ timme. Jag tänkte faktiskt i morse att det kanske var dumt att gå och inte hjälpa till med packandet i stugan men med tanke på hur gräsligt varmt vi har det här hemma känns det bra att de två stora grabbarna fick lite motion i morse, för här hemma kan man då inte gå på någon promenad! Vi har dock varit nere till sjön och simmat en sväng nu på kvällen. Hundarna såg väl inte så sugna ut på att hoppa in i bilen igen men blev desto gladare när de såg att vi åkt till sjön.

En riktigt trevlig och härlig helg är över och i morgon är det vardag och jobb igen, suck liksom. Värmen ska visst hålla i sig någon dag till så i morgon lär jag inte jobba så många timmar på plats på jobbet utan åker nog hem och jobbar hemifrån i stället så att jag kan ta med grabbarna ner till sjön för lite svalka mitt på dagen, skönt att kunna styra det där själv 🙂

Snart fjällen igen

Alltså träningsvärken efter helgens tur är inte att leka med 😉 Att gå rakt fram funkar ju fint men upp och nerför trappor, hu vad låren protesterar då. Men trots träningsvärk så är längtan till nästa fjälltur hög och tursamt nog är det mindre än två veckor tills vi är ute till fjälls igen 🙂

Då blir det dock beskedligare fjälltoppar och korta turer då både Frisken och hussen ska med 😉 Eftersom Henrik, Emma och Anette har fyllt och två har fyllt jämt och en halvjämt så har familjen Nilsson hyrt stuga en vecka i Idre. Henrik och jag jobbar ju men har tagit semester på fredagen och åker upp på torsdagskvällen för en långhelg i alla fall.

Väl där har vi (läs jag 😉 ) tänkt oss en tur till Silverfallet i Grövelsjön och kanske en liten vända till Nipfjället/städjan bara för att ta lite bilder.

städjan
Kilo på sin första fjälltur  2012 tillsammans med Emil ❤ Städjan i bakgrunden så några liknande bilder kanske man kan få på sina nuvarande pälskningar.

 

Trolltunga!

För några veckor sedan insåg jag att helgen vecka 27 var helt ledig och det verkade ju dumt så jag började kolla om det kanske var möjligt att göra en tur till Trolltunga över en helg bara. Det tyckte jag ju att det borde vara när jag läst på lite så jag bestämde mig för att planera in en sådan tur och började bearbeta Henrik för att han skulle följa med. För ett tag sedan fick Hanna höra talas som det och blev lite sugen på att hänga med och Henrik upplät glatt sin plats åt henne för att stanna hemma med Frisk i stället 😉

I fredags vid fyra tiden var så allt packat och vi rullade i väg. Taggade hundar bak i bilen, Kilo som mycket väl visste vad det handlade om när ryggsäcken var med och Odden som var taggad bara för att han faktiskt fick följa med!

Vi rullade på genom Sverige och sedan vidare en bit in i Norge. Vid Eftelöt kyrka hittade vi en parkering som såg lugn ut så där åkte vi in och ställde oss för natten. Efter en snabbrastning av hundarna bäddade vi ner oss i bilen, Hanna i en av stolarna fram, jag på liggunderlag i mittdelen av bilen och hundarna bak så klart. Alltså att påstå att jag sov speciellt mycket den natten var väl att överdriva men några få timmar av och till blev det väl i alla fall.

Vi fortsatte sedan på lördagsmorgonen mot Tyssedal. Det blev stopp på en mack inte långt från vår parkering för att inta frukost. Där mötte jag en farbror som var ute med sitt barnbarn och som ville hälsa på hundarna. Det visade sig att han mycket väl kände till Östergötland då han semestrade i Mjölby, av alla ställen, varje år? Världen är liten som sagt!

På sämre och sämre vägar fortsatte vi vår tur och efter lunch var vi till slut framme i Tyssedal och började resan upp mot parkeringen. Det blev dock tvärstopp 6 km från parkeringen då det visade sig att den var full. I stället fick vi parkera där vi var och snällt betala för att ta en buss upp som körde mellan parkeringarna. Det var dock högst otydligt om bussen skulle gå ner i morgon men vi hade ju inte mycket att välja på så det var bara att hoppa på. När vi precis svänger i väg med bussen tycker jag att det ser ut som om baklyset skulle vara på på min buss och nämner det för Hanna. Vi konstaterar att vi hoppas att det bara var en solreflex för skulle jag ta bussen ner och titta för att sedan åka upp igen skulle det gå ytterligare en timme nästan och nu ville vi minsann i väg!

Det där med i väg var dock en sanning med modifikation… Vi visste att första delen av vandringen skulle vara tuff, men den var ju inte bara tuff utan mördande tuff. Leden går verkligen rakt upp i himlen och efter bara 100 meter var benen darriga av mjölksyra. Hundarna däremot skuttade glatt uppåt, lite hånfullt så där mot oss.

på väg upp för stentrappor
H
är har vi precis börjat ta oss uppåt. Det går ju aldrig att få fram på bild hur brant det är men brant var det och trappstegen av sten var inte direkt helt pålitliga. Hundarna klarade det som sagt fint och har uppenbarligen betydligt bättre flås än Hanna och mig…
😉

Första km tog oss lite över en timme, japp så brant var det. Vi har gått i branta passager förr både Hanna och jag men det här tog nog ändå priset, fy för den lede vad svettiga vi var.

Leden fortsatte uppåt även efter den första km så det var ingen rast och ingen ro utan bara att hanka sig fram uppåt och uppåt. När vi kom fram till en större jokk fick hundarna gå i och blaska och dricka och jag hade gärna kastat mig i vattnet jag med trots att den inte höll många grader.

Kilo vid litet vattenfall
Kilo pausar vid ett mini vattenfall efter den första branta stigningen.

I ungefär 4½ km är vandringen rejält tuff och många, många höjdmeter ska göras, typ 750… Det blir rejäl lutning det kan jag meddela och jag har sällan varit så trött. Det tråkiga med det, bortsett från att det så klart är jäkligt jobbigt att vara så trött, var att jag inte använde kameran så mycket. Det var liksom inte läge att böja på knäna för att fota när benen var tunga som telefonstolpar. Det var med avund vi såg de som inte hade packning med betydligt lättare ben gå om oss.

Jag har aldrig varit med om så mycket folk ute på fjället i alla fall. Det var en strid ström åt båda hållen hela tiden. I de jobbiga partierna var det lite besvärligt eftersom man hela tiden får möten där det inte finns så många ställen att mötas på. Men annars gick det fint trots att det var folk överallt. De flesta är trevliga och hejar glatt, speciellt på hundarna då så klart. Det var mycket ”ahh, how cute!” eller ”vakkre hunder” mest hela tiden. Hundarna är förevigade i en mängd kameror, mobiler och filmer efter denna helg, allt från att de bara gått förbi, till att de hoppar över lite vatten, dricker, nosar och några filmade till och med när Kilo kissade… Som sagt mycket folk på fjället.

mycket folk
En strid ström av människor. Jag som är van vid att vandra sent på säsongen och nästan brukar vara helt själv tyckte att det var väldigt konstigt att blanda alla fantastiska vyer med detta lämmeltåg av människor, men man vänjer sig.

Hanna och jag förundrade oss över alla som var dåligt klädda. Många kom gående i jeans, vilket måste ha varit gräsligt att vandra i! En hel del dåliga skoval och en brud kom faktiskt i klänning och lackskor, undrar lite hur hon tänkte där? Några bar med sig lite märkliga saker, till vad vi gissade sedan skulle ingå i en spektakulär bild.

rulla i snö
När de absolut värsta uppförsbackarna var avverkade var vi uppe på höjder med snöfält kvar efter vintern. Hundarna blev helt tokiga och ålade och rullade runt som galningar. När den delen var avklarad övergick de till att busa i snön och sedan att äta den. Odden låg sedan kvar i snön under resten av tiden vi rastade vilket ju blev en perfekt avkylning av hans leder 🙂

Vi fortsatte i alla fall framåt i en snigelfart kändes det som. Själv var jag inte alls på topp, kände mig svag och hade nog lite vätskebrist efter första stigningen där jag drack på tok för lite. Men framåt kom vi och efter en kisspaus när vi passerat 8 km vände det helt för mig och jag fick ny energi och humöret steg. Från ca 7 km fram till tungan är det vansinnigt vacker vandring. Dramatiska bergsbranter, vattenfall, sjön där nere och just nu även grönt och vackert.

grabbarna på vägen upp vid utsikt
En av få bilder jag tog på vägen upp? Ångrar så klart att jag inte fotade mycket mer men som sagt, jag var helt enkelt för trött för att orka knäböja stup i kvarten.

första glimten av sjön
Första glimten av sjön Ringedalsvatnet.

Hanna kom plötsligt ihåg att hon lider av höjdskräck och svindel. Kanske inte helt praktiskt när man ska vandra längs branter… Vid ett tillfälle fick hon sådan svindel att hon vägrade att gå vare sig framåt eller bakåt men efter en liten stund tog hon sig tillbaka och gick en alternativ väg och så kom vi vidare.

hannas svindel
I dessa trakter fick Hanna plötsligt svindel och fick ta nya tag för att ta sig framåt igen.

Och plötsligt var vi liksom där? Sista km gick i ett betydligt högre tempo och vi var framme nästan utan att riktigt förstå det.

Vilket makalöst ställe! Tungan är spektakulär när man ser den från sidan och även Preikestolen några meter därifrån är ju häftig. Samtidigt får man en enorm respekt för naturen. Här var det verkligen stup rätt ner i flera hundra meter och hundarna kopplades raskt upp. Visserligen var det ganska trötta efter vandringen de med men det var ju inte läge att chansa direkt. Tur som tokar hade vi också för under den sista biten av vandringen sprack molnen upp och solen började skina och när vi kom fram till tungan var vädret riktigt vackert 🙂

Hanna konstaterade raskt att hon minsann inte skulle gå nära vare sig kanten eller för den delen ut på tungan! Hon hade fullt upp med att förfasa sig över de som var ute på tungan, eller för den delen de som fotade som stod precis vid stupen för att få så bra bilder som möjligt. Eftersom hon tyckte att det var jobbigt gick jag och tittade runt lite själv först sedan tog jag med mig grabbarna ut på preikestolen och så fick Hanna fota oss. Därefter hade jag gärna tagit med mig grabbarna ut på tungan också men det gick inte.

preikestolen 1
Trolltungas preikestol, maffigt värre!!

Preikestolen 2
V
i är verkligen bara som små fluglortar där uppe.

För att komma ut på tungan måste man klättra ner några meter och det sitter stänger som man kan klättra på. Det kan ju dock inte hundarna göra så det fanns ingen möjlighet att ens försöka. Själv gav jag mig dock ut och Hanna fotade, efter lite övertalning 😉

trappsteg
Trappstegen ner till tungans avsatt. Här kunde naturligtvis inte hundarna ta sig.

Lina trolltunga 1
Obligatorisk bild naturligtvis!
Under dagen hade det varit över en timmes kö för att få gå ut och ta sina bilder på tungan. När vi kom upp var det ganska lugnt, man fick vänta på någon som var ute före men sedan kunde man kliva ut.

naken
Inte ens på fjället klarar man sig från nakenfisar!?!! 😉
En del gjorde verkligen vad som helst  för att få till unika bilder, som den här grabben som alltså klädde av sig och stod och poserade längst ute på spetsen medans hans kompisar fotade.

Ute på tungan har man inte alls samma upplevelse av höjden eller branten, det känns helt odramatiskt att kliva ut. Hanna var så klart sugen på att få en bild hon med och jag bad henne att gå fram till stället där man klättrar ner eftersom man som sagt har en helt annan känsla där än från kamerastället. Efter lite tvekan gjorde hon det och tog sig även ut på tungan 🙂

Hanna på tungan
J
odå ut på tungan kom även Hanna.

När vi njutit av utsikten och fotat lite så började vi se oss om efter någonstans att slå upp tältet. Det var ganska många som tältade där uppe men vi passerade tungan och hittade en trevlig lägerplats. Hundarna påpekade vid det här laget att det minsann var dags för kvällsmat så jag började med att ge dem det och till och med Odden slukade sin portion i ett nafs! Fjälluften ger aptit! Sen slog vi upp tältet innan vi började med vår egen middag också.

Att sitta utanför tältet med en makalös vacker utsikt framför sig och fixa lite mat måste vara det göttaste som finns! Att solen sken gjorde ju inte det hela sämre!

läger
Fantastisk plats att ha sitt läger på!

mat på gång
H
anna styr med maten.

Pasta med prosciutto, smörstekta kantareller, parmesan, sallad och tomat gjorde sig fin, fint i magen efter dagens vandring kan jag lova. Till det avnjöts friskt fjällvatten från ett litet fall 50 meter bakom tältet, livet på en pinne 🙂

Vi var långt i från ensamma om att tälta här uppe, gissningsvis var det runt 30 talet tält eller kanske till och med mer. Men man sprider ju ut sig och det är inte så att man har grannar bara några meter bort. Dessutom är det ju kuperat så de flesta ser man inte då de ligger bakom kullar eller i sänkor.

När solen gick ner bakom bergen blev det genast ganska kallt och trötta var vi ju så det blev till att fixa för att kunna gå och lägga sig. Hannas alla våtservetter kom nu till pass och för den som inte visste så kan jag meddela att det går fint att göra en heltkroppstvätt med hjälp av dessa 😉 Aldrig har det varit så skönt att sätta på sig rena nattkläder och jag tror det var första gången i mitt liv som jag kände att jag verkligen, verkligen längtade efter att sätta på mig rena underkläder 😉 Jag är dock imponerad över att min t-shirt som jag alltså svettats kopiösa mängder i inte luktade det minsta illa, merinoull är verkligen helt fantastiskt!

Kilo var vid det här laget rejält grinig över att han inte fick gå in och lägga sig och försökte ideligen att smita in i tältet. Han fick dock vänta tills vi tvåbenta var på plats och jag fått in Odden i tältet.

kilo vill gå och sova
Kilo är grinig över att han inte får krypa in i innertältet och gosa ner sig 😉

trött odd
O
dden lång utslagen utanför i väntan på sänggående.

När även Odden låg på plats fick så Kilo komma in och med en nöjd suck kurade han ihop sig vid Odden och mig och somnade på en sekund tror jag bestämt. Att hundarna var trötta var det inget snack om, de låg mer eller mindre helt stilla hela natten. Odden fick ha min dunjacka över sig. Inte för att jag tror att han frös utan för att jag gärna ville att han skulle vara lite varmare för att behålla musklerna mjuka. Han verkade nöjd över det eftersom jackan fick ligga kvar, eller så orkade han bara inte ta bort den 😉

odd i tältet
Odden nöjd och trött i tältet. Och vilken utsikt vi fick njuta av innan vi stängde igen tältet för natten!

hundarna i tältetNattade grabbar.

Jag sov ganska bra den här natten, Hanna tycker att det är värre med tält och sov inte lika mycket. Hade vi varit smarta hade vi lagt henne bredvid hundarna eftersom hon ofta fryser och hundarna värmer rätt gott när de ligger så nära som i ett tält. Tur ändå att Hanna bestämde sig för att köpa en bättre sovsäck innan denna tur. Min sovsäck håller mig varm och jag hade ju dessutom alltså båda hundarna bredvid mig så jag tyckte nästan att det var för varmt i stället.

På morgonen bestämde sig Kilo för att han minsann borde få ligga mellan Hanna och mig och knölade ner sig en stund innan vi bestämde oss för att gå upp. Det smattrade lite lätt på tältduken och vi förstod att vädret slagit om under natten. Det var mulet och duggregn när vi gick upp så vi gjorde oss i ordning ganska raskt. Fixade lite frukost och packade sedan i hop lägret. I alla övriga tält var det tyst och stilla så vi verkade vara bland de första uppe? Kilo hade så klart sitt vanliga morgonkvittrande i gång så han fick väl kanske fart på några av de närmsta grannarna 😉 Vid åtta hängde vi på oss ryggsäckarna igen för att vända åter.

Först tog vi dock några bilder till men sedan började vi knalla. Faktum med att det kom folk till tungan redan nu vid den här tiden på morgonen, hurtiga typer som startar så jäkla tidigt!

tillsammans framför tungan
Dags att lämna Trolltunga. Bakom oss ser ni en som fotar och två som poserar ute på tungan.

DSC_1018
Finaste grabbarna framför Trolltunga

Vandringen tillbaka var enklare kändes det som. Det går snabbare att gå nedför än uppför även om det absolut är jobbigt att vandra nedåt också. Vi höll inget högt tempo denna dag heller, att jaga fram på fjället är inte riktigt vår grej. Men vissa verkligen flyger fram och det stora flertalet går ju också fram och tillbaka över dagen.

Själv kände jag mig betydligt piggare och starkare denna dag vilket så klart gjorde att jag tyckte det kändes bättre. Hundarna var lika pigga denna dag och inte en tillstymmelse till stelhet gick att se hos Odden 🙂 Tänk att han kan få vara med på fjällvandring! Det trodde jag verkligen inte att jag skulle få uppleva när hans ben började strula men ingen är gladare än jag över att vi har kommit så här långt!

odden
Odden på sin första fjällvandring! Och det var ju inte den lätta vandringen han fick börja med direkt… Men han har skött sig med bravur hela vandringen och bäst av allt, hans armbågar har känts okej hela tiden. En liten antydan till galla på kvällen när vi kom upp men på morgonen kändes det bättre igen.

Under tiden vi nu vandrade tillbaka så hoppades vi på tre saker. 1 att bussen skulle gå ner till parkeringen i dag med, annars skulle någon av oss få gå ytterligare 6 km vilket väl ingen av oss var så sugna på. 2 att bussen startade så att det inte var så att lyset var på och batteriet hade dragit ur. 3 att vi inte hade fått böter då man bara kunde betala för ett dygn men vi var bort någon timmer mer än det.

När den sista km av vandringen var över, och den var gräsligt jobbig att gå nedför också kan jag lova, så hoppades vi att få se en full parkering eftersom det skulle betyda att bussen skulle gå. Men det var inte riktigt fullt och de vi frågade hade inte sett till någon buss. Suck liksom. Någon lust att vandra de 6 km till parkeringen hade vi verkligen inte så jag gick och frågade en kille som stod vid sin bil om det möjligen fanns plats för ytterligare en i bilen? Tur som en tokig hade jag och fick svar att om jag bara väntade några minuter så skulle han och kompisen åka ned och jag kunde få plats. Lovley!! Det var två schweiziska grabbar som skenat upp och ner på typ samma tid som vi gått en sträcka på 😉 När vi var nästan nere vid parkeringen möter vi dock bussen som precis börjar gå, men suck liksom. Nåja nu var jag ju nere och skulle bara starta och köra upp och hämta övriga sällskapet.

Det började bra, inga böter i alla fall 😉 Men när jag stoppar nyckeln i tändningslåset så är bussen helt stendöd. Jaha ja här står jag i Norge med en bil som är stendöd och kompisen och mina hundar befinner sig 6 km uppför ett berg, inget bra alls faktiskt.Några startkablar hade vi inte i bilen för tillfället och det hade knappast hjälpt eftersom det inte fanns speciellt många att be om hjälp heller. Men så tänker jag att det borde gå att få i gång bilen om jag rullar den och eftersom bilen står på en parkering som lutar så borde jag kanske kunna klara av att börja rulla den själv? Fast jag känner mig inte helt säker på hur jag ska göra så jag får ringa Henrik och fråga och han suckade väl och tyckte vi var klantiga 😉 Nåja när jag nu fått veta hur jag ska göra så måste jag först vända bussen åt rätt håll. Alltså den är inte lätt att flytta på ensam samtidigt som man ska styra och se till att den inte får för mycket fart och rullar i från mig.. Det gick i alla fall bra och så var det bara att sätta sig i och hoppas att bussen skulle hoppa i gång när jag släppte upp kopplingen.

Och hurra det gjorde den ju, vilken lättnad! Nu fick jag stå på tomgång och vänta på att bussen skulle komma ner igen eftersom vägen upp är så smal att jag inte skulle kunna möta den. Men så fort den var nere brände jag upp och hämtade upp Hanna och grabbarna. Hundarna var så nöjda över att få hoppa in i bussen och när de dessutom fick varsitt grisöra som belöning för väl genomförd vandring la de sig tillrätta och gjorde inget mer väsen av sig.

Vi var lite oroliga för om bussen skulle komma upp något mer men när vi väntat ett tag och ingen buss kom upp så började vi försiktigt att åka ner och vi mötte tursamt nog inte bussen på väg upp.

Nu började resan hemåt och den kändes lång! Efter att ha tankat och käkat lite lunch i bilen blev det dessvärre stopp i trafiken. Någon olycka på E134 stängde av vägen fullständigt och vi blev stående i nästan 20 minuter innan det sakta började rulla igen. Köerna fortsatte sedan i många många mil och eftersom vägarna i Norge är krokiga som jag vet inte vad så var det bara att gilla läget och masa sig framåt i den takt som kön bestämde. Snitthastigheten genom Norge var knappa 60 km/h, suck.

I Töcksfors stannade vi och köpte käk till oss själva och även grabbarna fick sin kvällsmat och komma ut och kissa en sväng igen. Därefter körde jag i, en aning för, hög hastighet hemåt! Halv två i natt landade vi i Ramstorp, ganska slut i både kropp och knopp.

Frisken vrålade som en ilsken pitbull när vi kom hem. Han som bara låtit lite mjäkigt innan visade sig ha ett rejält skall och vaktar gör han tydligen också! Men när han såg att det bara jag och brorsorna höll han i stället på att kissa ner sig av glädje 😉

Trots att jag gärna hade stupat i säng så var en dusch klart välbehövlig efter att ha svettats som en gris i dagarna två. Så skönt att bli ren och få känna sig lite fräsch igen. Kilo och Odden la sig tillrätta nere i källaren medan Frisken hängde med upp till sovrummet och var nöjd med att fått hem resten av flocken.

Att vandra till Trolltunga var skitjobbigt och i dag har det känts i benen då träningsvärken kommit som ett brev på posten. Men det var så väldigt mycket värt det! En otroligt häftig natur och upplevelse har vi fått njuta av och vyerna uppe vid Trolltunga kommer jag nog aldrig att glömma!

tillsammans
Trolltungaturen 2016, check på den!

NU! Just i dag….

… tar vi och startar ett nytt kapitel och säger bye, bye till det gamla, med glädje!!

I dag har jag varit på det sista återbesöket med Odden hos Krister. Jag har inget personligt emot Krister, är snarare väldigt tacksam mot honom, men nu vill jag ärligt talat inte se karln mer! 😉

Sista kollen alltså gjord. Vi kollade först lite rörelser och sedan blev det en plåt på bogen för att säkerställa att allt såg ut som det skulle där efter det senaste ingreppet för åtta månader sedan. Den bilden såg ut precis som den skulle och Odden fick en okejstämpel i rumpan.

Med detta lägger vi alla jäkla operationer bakom oss, likaså den tunga och jobbiga rehabresan, och fokuserar helt på att friskvårda och bygga muskler.! 🙂

Ja för även om allt ser ut som det ska nu, och Odden är ju checkad av både veterinär med röntgen, fysioterapeut och kiropraktor och har okej från alla instanser, så har vi så klart ett livslångt friskvårdande framför oss. Det har jag ju vetat hela tiden men det är fasiken så mycket lättare att hantera friskvård mot rehab kan jag lova!

Nu är som sagt planen att långsiktigt bygga muskler på Odden för att avlasta hans leder så mycket vi kan för att jobba mot artrosen som kommer att komma, förr eller senare. Men det gäller att skynda långsamt för att undvika andra skador på muskler, senor eller ligament, det är ingen lätt avvägning alla gånger men vi får göra vårt bästa.

När vi nu ändå var hos en veterinär passade jag på att få hundarnas pass stämplade med avmaskning inför helgens Norgetur. Min plan är att ta med Odden men jag kommer inte besluta mig fören på fredag om han verkligen kommer att hänga med eller inte, men nu finns i alla fall alla förutsättningar på plats om jag bestämmer mig för det.

Det är dags att packa i ordning vandringsryggsäcken igen 🙂 I dag ska jag fixa det som behöver handlas i matväg och försöka packa ryggan med det som alltid ska med, sovsäck, liggunderlag osv. Även hundarnas saker tänkte jag packa. Kilo slipper klövja denna vandring då det bara är en övernattning på fjället och jag lika gärna kan bära matten för en eller två hundar, det är ingen större vikt att bråka om. Trevligast är att jag får sällskap på turen av min, oftast trogna, fjällpolare Hanna 🙂 Nu är det två år sedan vi vandrade tillsammans senast så det är väl hög tid liksom. För den som undrar vad vi ska se så är ju den här videon helt fantastik som inspiration. Vi lär väl kanske inte få njuta av lika vackert väder om man ska tro prognosen men oavsett så kommer det bli en upplevelse utöver det vanliga!

Ja och ni kan vara lugna, jag har inga planer på att sitta och dingla med benen på kanten, göra konstiga hopp eller på något sätt utmana naturen, jag planerar att komma hem i samma skick som jag åker i väg i!

Vandringen kommer vara tuff med många höjdmeter på kort sträcka, snö som ligger kvar och säkert ganska lerigt med tanke på att vädret verkar ha varit ganska blött där senaste veckorna men det ska ändå bli gräsligt skoj och spännande 🙂

Det är dyrt att leva!

Sitter här på sista semesterdagen för den här perioden och planerar vidare inför resten av sommaren. Konstaterar att det är dyrt att leva och att göra skojiga saker!

Vandra kan ju tyckas som en billig fritidssyssla och det är det ju på ett sätt. Det kostar inget att snöra på sig skorna och ge sig ut i skogen. Men om man har tänkt sig att vandra i fjällen blir det genast en annan prislapp.

Nästa helg har jag tänkt ta mig till Norge för att vandra upp till Trolltunga. För vem vill inte se det med egna ögon liksom?! Men direkt billigt med alla mil i bil är det ju inte och jag gissar att norrmännen ska ha en del vägtullar också… Dessutom måste ju hundarna avmaskas hos veterinär för att vi överhuvudtaget ska kunna ta oss dit.

-d=72&p=5214&t=4&
Trolltunga. Bild från visitnorway.com

V 29 ska vi upp till Idre en snabb sväng. Det kostar både boende och resa så klart. Men det ska bli trevligt att göra några miniturer tillsammans med alla hundar och Henrik, äntligen liksom. Vore väl själva f*n om jag inte skulle kunna lura med mig Henrik på någon liten tur med övernattning sedan efter att han fått se hur fint det är?! Planen är att gå i Grövelsjön till Silverfallet. En lite lagom runda för både motsträvig husse och en förmodligen betydligt mer medgörlig valp 😉

I slutet av min semester har jag ju tänkt att Kilo och jag ska upp till Kungsleden igen. Åka tåg är inte gratis kan jag meddela för den som undrar. Börjar bli dags att boka biljetter till denna resa känner jag, annars finns väl risken att det inte blir av i år heller och det vill jag inte!

Nörd

Jag är en riktigt nördig person mellan varven 😉 Jag hänger helt enkelt upp mig på saker mellan varven och blir lite lätt besatt 😉 Just så här i starten av ett nytt år så bubblar jag ofta över av diverse olika drömmål med året och just nu önskar jag verkligen att jag hade obegränsat av pengar så att jobbet kunde avvecklas och all tid kunde läggas på olika projekt och upplevelser i stället.

I år har jag precis som de senaste åren drabbats av akut fjällabstinens. Det är ungefär 5 månader sedan jag vandrade i fjällen senast och nu har jag hunnit glömma allt som var jobbigt (okej inte riktigt allt, sumpmark är och förblir min fasa) och börjar drömma om nya turer.

Mitt problem är alltid att tiden inte räcker till? Det ska alltid kompromissas om vad man kan hinna göra och det finns alltid saker som man får välja bort, jag hatar det! Sen är det ju rätt värdelöst att fjällvärlden ska ligga så långt bort? Att behöva lägga en hel dag på att bara komma till rätt område är värdelöst när man behöver maximera de få semesterdagarna som man tjänat ihop.

Och det finns ju så många ställen jag skulle vilja uppleva genom vandring. Island, Skottland, Norge osv vore underbart att få testa på. Lite svårt med hund på en del ställen bara 😉 Jag har fortfarande den där galna idén om Gröna bandet kvar. Jag inser att det skulle krävas massor och en jäkla massor med planering för att få det att gå ihop men häftigt skulle det vara!

Årets planering är i alla fall att ta sig upp till Kungsleden igen. Den vandringen som jag planerade förra året men av olika anledningar ställde in hoppas jag nu att kunna genomföra i år i stället. Nog för att det kan ge utmaningar men jag räknar i alla fall inte med att behöva ta mig igenom en massa sumpmark på den leden 😉 Sen tänkte jag göra ett nytt försök att få med mig Henrik upp på en helgvandring. Förhoppningsvis blir det inte spöregn just den helgen i år. Jag inser dock att jag kanske ska korta ner den turen jag funderade på förra året, själv är jag nämligen en aning envis och går gärna ganska långa sträckor per dag, lite dumt att tvinga Henrik att gör det kanske… Dessutom, om vi drar ner på sträckan så kan förhoppningsvis även Odden hägna med 🙂

Det är skoj att fler av mina hundvänner är lite nyfikna på fjällvandring. Det skulle vara skoj att hyra något större hus eller ett gäng stugor och försöka få med sig ett gäng upp för att gå två eller tre dagsvandringar. Vandring på dagarna och god mat och skvaller på kvällarna låter väl som en bra idé?!! Vem vill hänga på?

spana

 

Äntligen är det slut

Så är äntligen skitåret 2015 på väg att ta slut, så skönt!

Året har faktiskt varit rätt bedrövligt dåligt och jag kommer inte längta tillbaka en sekund. Ändå började året så fantastiskt bra med en stillsam och njutbar soluppgång på Böda och jag trodde ärligt där och då att 2015 skulle bli ett riktigt bra år, jag hade gräsligt fel.

1
Med en sådan här start borde ju 2015 ha alla förutsättningar för att bli ett fantastiskt år….

Starten på året var visserligen helt okej. Vi startade som vanligt med en tur till Göteborg och My Dog och fick fira i dagarna två med två nya champions, en smakstart på året kan man väl säga. Vi fortsatte ner till Danmark några veckor senare vilket var lika trevligt som vanligt med möjligen det undantaget att Anne drabbades av migrän men annars fixade Maxen ett klubbveterancert till och kunde lägga till Danskklubbveteranchampion till titelraden. Vi drog lite hastigt och lustigt till England även i år och fick med oss nya reskamrater, mycket trevligt och roligt. Dessutom fick vi sällskap av två danska vänner så resan blev precis så trevlig och skoj som man kan önska sig. Vi åkte som vanligt till specialen i Sala och förundrade oss över den undermåliga servicen på Sala statt men hade en tipp topp utställning där Maxen verkligen sprang sig till BIS veteran och fick en kritik av domaren som verkligen var något utöver det vanliga ❤ Odden gjorde debut i lite mer stora sammanhang och blev BIM baby vilket jag då inte hade förväntat mig men det var så klart skoj. Odden fick även börja sina första kurser, en i freestyle och så viltspårkursen och liten visade goda anlag för att bli en riktigt skojig träningskamrat till matten.

anne
Som du jobbat för det där sista certet och till slut championatet till Flisan Anne! Och jäklar vad värda du/vi var champagnen!

hej då
Nyborg i Danmark, snart är det dax igen 🙂

11029492_10152760707776274_744436917128966785_n
Svenska damer i England på Crufts gröna matta 🙂

Max
BIS veteran på specialen i Sala ❤

Sen kom april och året gjorde en djupdykning 😦 Halt valp är aldrig bra och i vårt fall blev det riktigt dåligt. Från fundering till om jag skulle kontakta veterinär till nyopererad valp på ett dygn, värdelöst. Jag tjöt, googlade och tjöt lite till, det var och är inte rättvist att Odden skulle drabbas av det här! Det visade sig vara lättare sagt än gjort att hålla yster och livlig valp stilla och alla gånger jag sedan den 14:e april i år har slitit mitt hår i förtvivlan går inte längre att räkna, dessutom börjar jag bli tunnhårig vid det här laget… Men vi kämpade på, efter tre veckor var det dax för operation nummer två och sedan var det full fart mot frisk hund, trodde vi i alla fall…

op 5
Nyopererad Odd.

Det går ju inte bara att gräva ner sig när något dåligt händer så även maj bjöd på några höjdpunkter, som Lisbeths och min helgvandring på Östgötaleden 🙂 Härligt att komma ut på vandring igen och härligt med pigga glada hundar som njöt lika mycket som oss av att få vara ute dygnet runt. Att vi sedan hade gräsligt bra väder gjorde ju inte det hela sämre! I början av juni var det dax för något vi faktiskt hade planerat länge men som ju då höll på att falla på vår nyopererade Odd. Nu var svärföräldrarna snällare än snällast och tog på sig ansvaret för Odden under 9 dygn och vi kunde därför komma i väg till Österrike/Italien som planen var. Det är väldigt roligt att ge sig ut i Europa tillsammans med hundarna och goda vänner och vi hade en väldigt trevlig resa även om hotellpersonalen i Verona gjorde sitt bästa för att få oss på dåligt humör? Våra hundar var för stora för att lämnas själva på hotellrummet och en massa andra dumheter fick vi höra men bortsett från den lilla irritationen så hade vi en väldigt bra resa, igen.

1- på gång
På väg ut på helgvandring 🙂

3- kommer du
Strålande väder fick vi njuta av.

golfbanan
L
exie, Jackpot och Maxen i Österrike.

alla
Hela resesällskapet på vift i Valpolicela i Italien.

palmer_redigerad-1
Hundarna med palmer vid Garda.

Direkt efter Europaresan åkte vi till Böda för att fira midsommar. Mycket pyssel och planering för att alla hundarna skulle få sitt eftersom Odden inte fick göra i närheten av så mycket som de andra två. Men Böda är Böda och det är svårt att inte trivas där. Tanken var sedan att jag skulle ”tvinga” med Henrik upp till fjällen för en kortare vandring men regnet stod som spön i backen i hela landet den helgen så jag blåste av, dessutom kändes det inte okej att lämna bort Odden igen.

Sommaren visade sig ju inte bli någon sommar överhuvudtaget?! Inte en enda gång gick jag ner till bryggan och tillbringade förmiddagen där nere, det har nog inte hänt på 10 år eller så. Men även om vädret var kasst så blev det ”bad” var och varannan dag ändå, det skulle ju nämligen vattentraskas i tid och otid. Mellan varven har det det här året känts som om jag bott på Norsholmsrehabavdelning och tanken på att ställa upp husvagnen där har slagit mig.

böda
Underbara Böda.

rehab1
Rehab, där har vi tillbringat alldeles för många timmar i år.

I början av augusti togs skruven ut från Oddens led och allt såg fint ut. Dessvärre blev det en infektion i operationssåret och armbågen svullnade upp rejält. Som grädde på moset var vi ju inte heller hemma när det hände utan på väg norrut till Byske. Som tur är kunde jag rodda till det så att vi kunde stanna i Sundsvall och hämta ut antibiotika och sakta med säkert försvann infektionen även om det efterföljande seromet tog god tid på sig att försvinna, det är faktiskt inte fören nu som vi kan säga att det här helt borta. Byske var som vanligt trevligt värre och i år hade vi med oss extra sällskap i form av Eva och Belle också, mycket trevligt!

kilo
Kilo och matte i Byske. Kilo sin vana trogen nakenfis… Foto: AnnCatrin Uppfelt

Slutet av augusti början av september spenderades i vanlig ordning på Böda. Odden fick sakta men säkert börja gå lite längre vändor och vi traskade vidare i vattnet han och jag. Odden fick testa på att simma också och skötte sig över förväntan. Sista helgen i augusti blev det en snabb vända till Finland också. Hälsoseminarie och jubileumsutställning, bara trevligheter med andra ord.

MAxen simmar
Vår säl i vattnet.

treklövern
Treklövern vid Neptuiåkrar.

skål
Mellan hundutställningar och hälsodiskussioner hann vi skåla lite också 😉

Direkt efter Böda blev det så äntligen dax att insupa lite fjälluft igen. Planen var att ta nästa etapp av Kungsleden och planen var också att ha med sig Kilo och Odden. Så blev det inte. Odden fick inte hänga med för att han så klart inte fick så så långt eller länge och en lång tågresa kändes plötsligt som ett jättejobbigt hinder så jag planerade raskt om och hamnade i Härjedalen/Jämtland i stället. Inte fel det heller och Kilo och jag gav oss glada i hågen i väg. Vandringen var på många sätt underbar men den var även hemskt och gräslig och då främst för att den leden jag valt visade sig gå över sumpmark, det dök plötsligt upp miljoners mygg och solen gassade från en klarblå himmel. Kilo är ett fantastiskt vandringssällskap och hur jävligt det än är så finns han alltid där med sin vaggande svans och ger mig styrka. Men där och då svor jag ju faktiskt på att jag inte skulle vandra själv nästa år. Nu så här några månader senare får jag väl erkänna att jag så klart har nya planer inför nästa år och tja om jag inte får med mig någon så lär jag vandra själv nästa år också 😉

läger
Första lägerplatsen några km från Ramundberget.

inne i tältet
Vårt hem på vandring.

renar
Mycket ren på fjället i år.

mer sumpmark
Den förbannade sumpmarken som vi tog oss igenom, till slut.

läger
Sista lägerplatsen på denna vandring, ca 1 km söder om Fältjägarstugan.

Så kom hösten och Odden blev sakta men säkert bättre och vi kunde behandla honom mer och mer som en vanlig frisk hund. Men säg den lycka som varar för evigt? I slutet av oktober fick vi plötsligt säga farväl till Maxen. Det gick snabbt, det är hemskt och fortfarande helt obegripligt? Och som om det inte skulle räcka med att vi förlorade Maxen så blev Odden bara några dagar senare rejält halt utan att vi kunde hitta eller förstå orsaken. Några dagar senare blev det ny operation och vi var tillbaka på ruta ett igen och fick börja om med rehaben, med stillhet och med alla extra försiktighetsåtgärder igen.

Ja resten av det som var kvar av året har gått åt till att hålla näsan över vattenytan har det känts som. Jag har försökt att hitta ljusglimtar i form av dagsvandringar på helgerna både med och utan sällskap. Även om det varit jobbigt och hemskt, som det alltid är att förlora någon man älskar, så finns det så klart saker som ändå är trevliga att göra och att vandra är definitivt en sådan sak! Nu längtar jag något enormt efter att Odden inte längre ska ha några begränsningar så att även han kan få hänga med på våra först dagsvandringar och sedan längre helgturer!

DSC_5583_01
Sörmlandsleden har vi testat under hösten.

lunch på g
Upplandsleden fick sig också ett besök.

6 torrö
Och naturligtvis även Östgötaleden 🙂

DSC_6178_01
Och när vi inte fick med oss sällskap så vandrade vi själva, Kilo och jag  ❤

Om sommaren var kass så har vintern visat sig vara minst lika kass! Inte nu fören de sista dagarna har det blivit vinter på riktigt. Nu har vi dock kalasväder var dag verkar det som och det är gräsligt frustrerande att inte få packa ryggsäcken  och ge sig ut i skogen hela dagarna. Men jag har inte hjärta att lämna Odden hemma så vi försöker i stället att ta tillvara på det vackra vädret genom att vara ute på tomten eller i närområdet, bättre än inget så klart.

Det ska bli rejält skönt att spraka ut 2015 i kväll och få skåla in ett förhoppningsvis betydligt bättre 2016!

 

Dag 5 Fältjägarstugan-Finspång

Vilken konstig natt det blev? Först somnade jag sent, runt halv elva skulle jag tro. Låter ju inte så sent kanske och jag är ju dessutom mer nattuggla än morgonpigg men efter heldagar ute så kan jag lova att man ganska enkelt böjar klippa med ögonen vid nio tiden 😉 Nåja somnade gjorde jag ju till slut men då vaknade jag i stället vid halv två och var jättepigg? Varmt var det också så både strumporna och tröjan åkte av och dessutom fick jag öppna upp sovsäcken nere vid fötterna. Det var klippt omöjligt att somna om så jag låg och lekte lite med telefonen i någon timme innan jag slutligen började känna mig lite sömnig igen.

Vid halv sju vaknade jag sedan igen och hörde att det lite stillsamt droppade på tältduken. Lite konstigt kändes det efter att ha mötts av strålande sol varje morgon annars. Vi tog oss ut, Kilo fick frukost och sedan började jag att packa ihop inne i tältet. Redan strax efter sju var lägret hopplockat och vi började gå tillbaka mot bilen i diset.

11999057_10203580984924291_5971982475353417716_n
Inte mycket till utsikt i dag tyvärr, men vackert på sitt sätt ändå. Eftersom det småduggade mellan varven fick kameran ligga nedpackad i ryggsäcken denna dag så det får duga med mobilbilder.

Det kändes lite konstigt att vandringen var på väg att ta slut. Skönt på ett sätt eftersom vi haft lite tuffa dagar och därför mellan varven önskat oss hem. Samtidigt är det en härlig känsla att vara så fri som man är på fjället. Inga direkta tider att passa mer än när solen går ner, inga måsten, ingen att ta hänsyn till (ja förutom Kilo då men han är verkligen anpassningsbar). Det är ett skönt och enkelt liv ute på vandring helt enkelt.

Eftersom vädret alltså var klart annorlunda denna dag mot tidigare så fick regnbyxorna åka på över långkalsongerna men regnjackan skippade jag så länge eftersom det mest yrde runt lite väta. Kilo var ivrig att gå i dag, dels eftersom han föredrar den lite lägre temperaturen men även för att jag när vi skulle lämna lägerplatsen frågade om vi skulle gå hem till husse nu varpå Kilo trodde att hussen skulle dyka upp bakom varje krön, bråttom, bråttom alltså att springa dit och kika 😉

Vandringen var relativt enkel tillbaka till bilen. Mesta dels nedför och på väg trampade stigar. Eftersom vi gått på sådan skitleder var det väldigt skönt att få går på normala leder igen. Relativt fort kom vi fram till Svaaletjahke raststuga och då var det ju inte lång bit kvar till bilen sedan. Konstigt nog så kändes det helt annorlunda att gå det här hållet än det gjorde åt andra hållet? Normalt gillar jag inte alls att gå samma sträcka fram och tillbaka men jag måste säga att i fjällen upptäcker man bara nya saker när man går samma sträcka fler gånger så det är inte alls lika tråkigt som det är här hemma.

11226178_10203580984564282_322987637792911554_n
Inte helt lätt att se, men raststugan är där i dimman.

11039000_10203580984324276_4876078806028921326_n
6 km kvar till Klinken och då är det bara ytterligaren 1 km kvar till parkeringen med bilen.

Sista kilometerna gick fort att gå och bortsett från att det var ganska brant nerför sista biten ner för fjället, och då går det långsamt för mig som både får ont i benen av att gå brant nerför samt för att jag tycker det är obehagligt att gå nerför med packning på ryggen. Sista km till bilen mötte jag mer människor än jag gjort på hela övriga vandringssträckan?

Kan man bli eremit på 3 dagar? I så fall blev jag nog det 😉 Skitjobbigt med en massa folk överallt ju! Det roliga var att ungefär 50% av de som vi mötte talade om för mig att det minsann var en Berner sennen jag hade med mig, ehh dahh jag vet! Om de hade frågat om det var en berner hade jag möjligen tyckt att det var lite tjatigt men samtliga sa ”Det där är en Berner sennen!”, alltså på ett sätt som antydde att de tyckte att jag behövde upplysas om det? Men den sista farbrorn tog ändå priset när han tvärsäkert påstod att jag hade en burmesisk ras? Han orkade jag inte ens stanna och vara trevlig mot, jag bara gick 😉

Ja sedan var vi tillbaka vid bilen, Kilo fick ett grisöra att knapra på som tack för väl utfört arbete, världens bästa turkompis!! Jag packade in väskorna i bilen och sedan började vi resan hemåt. Jag var mycket nöjd över att jag lagt in en påse med dumlekolor i bilen så att det fanns choklad att tillgå på vägen hem 😉

Resan hem gick bra, det tuffade på hela vägen. Jag vägrade att kliva ur bilen för att köpa lunch då jag satt i långkalsonger och inte hade borstat håret på 5 dagar, McDrive fick det bli med andra ord. Men ut och rasta Kilo var jag ju tvungen att göra, men det gjorde vi i skogen där ingen såg mig 😉 Både Kilo och jag var rätt stela när vi gick ur bilen för att rasta, träningsvärken kommer nog att sitta i några dagar.

Hemma blev vi glatt mottagna. Det är skoj att åka bort, men skönt att komma hem. Jag hade beställt tacos till middag och den avnjöt vi med en flaska cava 😉 Skål för väl genomförd vandring!

10987361_10203580985284300_8164628204786233376_n

Dag 4 Västra sidan Sylsjön-Fältjägarstugan. En liten vandring till kanske det ändå blir.

Efter en natt där jag sov som en klubbad säl, vore väl tusan efter den dagen vi fått utstå, så vaknade vi till ytterligare en strålande dag. Tveksamt öppnade jag upp tältet, skulle vi bli anfallna av myggor eller inte? Några små otäcka saker fanns kvar men det var fullt drägligt.

Jag insåg att vi nog hade en ganska jobbig förmiddag framför oss så ganska snabbt packade jag ihop lägret. Någon frukost orkade jag inte göra. Jag stoppade på mig en bar, lite jordnötssmör och nötter i fickorna och började knalla och tänkte att äta kan jag göra lite senare. Kilo däremot fick så klart frukost och han vet vikten av att äta ordentligt när man är ute.

mer sumpmark
Det här var vad som väntade oss, mer sumpmark…

Vi tog oss med viss förskräckelse an dagens vandring och efter bara några hundra meter kom vi fram till nya sumpmarker, se bilden ovan. Inte så illa som i går men blött var det. I går var det enda bra med att klafsa runt i dyn att det svalkade. I dag var vattnet/dyn iskallt efter nattens kyla och inte det minsta trevligt att gå i. Vi försökte så gott det gick att skutta fram mellan tuvorna och möjliga stenar men nog var vi tvungna att stoppa ner fötter/tassar i det kalla alltid. Men plötsligt insåg jag att vi nog hade passerat den värsta biten? Visst kom det fler blöta partier men då var de kanske på 10-20 meter inte flera hundra meter.

Sakta men säkert återkom känslan av glädje igen, det gick att höja huvudet och se på utsikten i stället för att bara stirra ner i backen och försöka komma på bästa vägen över dyn.

pinnar
Man kan ju hoppas att den som ska sätta dit dessa markeringar väljer bättre väg än tvärs över sumpmarken!

skor
F
ler än jag som gett upp och valt att traska i annat än traditionella vandringsskor.

Ju längre vi gick desto mindre sumpmark och desto mer fast mark kunde vi gå på och när vi kom fram till en bit där leden gick precis bredvid sjön och det fanns en liten strand stannade vi för att ta en välbehövlig paus samt för att skölja av det sista sumplukten. Som grädde på moset kom dessutom en lätt bris och svepte bort alla myggas och plötsligt blev dagen riktigt trevlig!

strand
Sylsjön, jag känner en viss hatkärlek till denna sjö måste jag säga. Vackert men uj vad det har kostat mig svett och tårar att ta mig förbi den.

Efter en stund försvann all sumpmark och i stället fick vi vandra i låg björkskog. Lite förvånande men ganska trevligt måste jag säga, jag gillar fjällbjörkar 🙂 Stigen var inte alltid helt välmarkerad, de små orangea prickarna försvann liksom i riset precis som stigen i sig själv, men framåt kom vi, sakta men säkert. För att muntra upp mig ytterligare gick jag med ljudbok på, även om det tog en hel del batteri och jag har ju inte hur mycket som helst att ladda på med, men det fick det vara värt.

björk
Första björken vi stötte på och ja, jag gillar fjällbjörkar så den fick komma med på bild.

bäck
E
n av alla små jokkar med mumsigt vatten.

Jag visste ju att dagen skulle kunna bli ganska jobbig och att det skulle bli många km, jag såg ändå till att vi tog några rejäla raster, trots allt så är det rasterna som gör vandringen om jag får säga min mening!

under träd
Kilo passade på att vila varje gång jag tog av honom klövjeväskorna. Jag måste ju återigen säga att jag är så nöjd med att jag snabbt kan knäppa loss bara väskorna och inte behöver ta av hela selen varje gång, det sparar mycket tid och gör det hela väldigt smidigt 🙂

Sakta men säkert avverkade vi km efter km i den strålande solen. Visst är det tungt och jobbigt mellan varven men den där känslan av att ”aldrig mer vandring” var puts väck borta, i stället kunde vi njuta av vandringen igen. Vi träffade ju inte en människa på den här sträckan, vilket jag inte heller hade räknat med, kanske är det något som jag nästa gång ska fundera över. Jag gillar att vandra med bara min hund men när saker går dåligt inser jag dels hur jobbigt det är att inte ha någon att diskutera fram vettiga beslut med och dels hur jobbigt det är att ingen annan än jag själv kan peppa mig. Där i den strålande solen tog jag ett beslut på att inte vandra ensam nästa år, även om jag vet att jag i vår kommer börja skissa på en möjlig vandring. Men jag ska verkligen försöka att i stället försöka hitta något alternativ. Hanna, nästa år får du hänga med på dagsvandringar igen!! 😉

Min önskeplan för dagen när jag låg i tältet kvällen innan var att vi skulle ta oss till fältjägarstugan, det kändes dock inte helt säkert att vi skulle lyckas med det men efter studerande av kartan och det faktum att det kändes som att det gick skapligt fort framåt när vi nu slapp klafsa runt i dy gjorde att jag nu fick nytt hopp om detta mål. Men första målet var ju att komma till andra änden av Sylsjön och få se slutet av den. Sen hade vi ytterligare 5 km till korset som vi passerat två dagar tidigare och skulle vi bara komma dit skulle jag vara nöjd med dagen kände jag. När vi sedan på håll såg slutet av Sylsjön kände jag mig rätt stolt över både mig själv och Kilo, vi fixar ju faktiskt sådana här strapatser på egen hand även om självförtroendet sviktar mellan varven när det går tungt. I samma veva hörde vi något lite märkligt ljud, det visade sig vara en same på en båt som var på väg till en renvaktarstuga en bit bort på andra sidan stranden och han skrålade för full hals där i båten. Vad han sjön gick inte att höra men det var rätt skönt bara att höra en annan människas röst 😉

När vi lämnade Sylsjön bakom oss fick vi äntligen lite täckning på mobilen igen så då ringde jag Henrik. Jag fick beklaga mig lite över gårdagen och fick även rapport om Oddens rehabtid dagen innan, som för övrigt hade gått fint 🙂 Envist traskade vi sedan vidare i solen men nu med lite mer blåst vilket hjälpte till att hålla svetten under kontroll 😉 Vid halv tre såg vi till slut äntligen korset som vi passerat ungefär två dygn tidigare. Sedan dess hade vi avverkat 48 km, japp jag var stolt över oss när vi väl stod vid de där skyltarna igen!

solen
Gassande sol och klättring upp och ner, det känns i kroppen men man mår verkligen bra av att röra på sig på det här lågintensiva sättet 🙂

korset
Framme vid korset med skyltarna som visar olika längd till Helags igen, stolt över mig och Kilo!

predikstolen
Predikstolen i Helagsmassivet. Häftig formation på den toppen eller framför allt biten som sticker ut som vi nu sett från alla vinklar förutom uppifrån då 😉 Fast ur den här vinkeln  ser berget mest ut som en sköldpadda enligt mig 😉

Framme vid korset hade vi ju faktiskt gått runt hela Helagsmassivet på två dygn, inte illa pinkat av oss två glada amatörer på vandring 🙂 Strax efteråt när vi svängt in på leden mot Fältjägarstugan stannade vi för en lång rast, det var vi förtjänta av! Kilo sov i skuggan och jag satt och tittade på Helagsmassivet med en nöjd känsla i bröstet, jo vi ska vandra fler gånger! Ett par passerade oss efter en stund och konstaterad att det såg skönt ut och jag höll med om att det inte bara ser utan är skönt med raster. När vi sedan började gå igen så passerade vi dem efter ca 40 minuter, då var det deras tur att ha rast och sitta och ha det skönt.

Ganska raskt kom vi sedan fram till Fältjägarstugan. Sista biten dit funderade jag på om vi inte skulle lyxa till det med en natt i stugan i stället för tältet? Väl framme kom Gunnar ut och hälsade glatt igen och när jag berättade vilken väg vi gått tittade han lite på mig som om vi inte hade varit riktigt kloka? 😉 Han frågade om vi inte ville ha ett glas saft och det tackade jag ja till och satt kvar utanför på en bänk och njöt av att se på omgivningen. Tre personer var redan incheckade i den ganska lilla stugan och de två som jag nyligen passerat var jag ganska säker på också skulle sova i stugan, jag sa därför till Gunnar att jag avvaktar en stund med att ta beslut på om vi skulle sova där eller fortsätta en liten bit till. Klockan var nu sex på kvällen och det kom ut en tjej ur stugan som jag pratade lite med när jag satt där och njöt med mitt glas saft, Kilo fick för övrigt ett grisöra att tugga på samtidigt. När vi satt där och tittade i riktning mot Ramundberget så ser jag plötsligt fler som är på väg, lite senare dyker det upp ännu fler borta vid horisonten. Innan jag gav mig av så hade det checkat in 22 personer i den lilla stugan. Jag meddelade Gunnar att jag inte behövde någon del i hundrummet utan att jag skulle gå vidare någon km till, han tipsade om lämplig lägerplats bakom en kulle en bit bort men vi konstaterade att det nog blåste från fel håll för att den skulle vara lämplig.

Kilo såg lite förvånad ut när vi traskade i väg igen, han hade nog gärna stannat i stugan 😉 Men vi gick bara en dryg km innan vi hittade en lägerplats som jag tyckte fungerade, skapligt med lä och vatten i närheten. Upp med tältet och vi fick sedan njuta av en skön kväll utan mygg eller andra odjur. Nu när välbefinnandet av att vandra var åter var även hungern det så jag lagade raskt middag och under tiden som den stod och svällde gick jag ner till bäcken och tvättade mig, framför allt fötterna som efter många mil i foppisar nu var mer än lovligt skitiga.

läger
Sista lägerplatsen för den här gången, helt okej ställe 😉
Kilo är väldigt lägerkär, lämnar ogärna tältets närmsta omgivning om han inte måste när det väl är uppe. Det är lika dant om vi tar av oss ryggsäck och klövja men går en bit därifrån för att hämta vatten eller så under raster, han vill inte gärna lämna våra saker oövervakade och när vi går tillbaka så rusar han dit för att kolla att allt är som det ska 😉

middag
M
iddag, faktiskt en helt okej variant som jag glupskt slukade. 

Nöjda med vår dag och prestation kröp vi efter maten in i tältet och myste. Eller Kilo snarkade och jag lyssnade vidare på min bok 😉 I morgon har vi bara ca 13 km kvar till bilen så vi borde vara där vid lunchtid om allt fortsätter att gå bra.

Dag 3 Helagsfjällstation-Sylsjöns västrasida. Jag ska ALDRIG mer vandra!!!!

Vi hade visst sovmorgon i dag, skönt efter en lång dag i går. Vi var helt klart först uppe av alla tältare som vi såg på avstånd så särskilt sena var vi ju ändå inte. Vi tog det lugnt på morgonen, jag testade en gröt till frukost, risgrynsgröt med jordgubb. Det gör jag inte om! Fy fabian vad det smakade illa, inte ens Kilo ville lukta på den 😉 Det är väl märkligt att det ska vara så svårt att hitta någon bra frukostrutin ute på fjället?

glaciär
Kilo på morgonen med Helagsglaciären bakom sig.

Nåja till slut var lägret ihop packat igen och jag gick ner till fjällstationen för att se om det fanns någon möjlighet att få kasta en liten påse med skräp? Det fanns det och efter att det var fixat så trampade vi på. I går i tältet kollade jag kartan lite och bestämde mig för att vi skulle gå mot Sylarna, ta av mot Ekorrpasset och sedan gå bort mot Sylsjön. Visserligen visste jag att en del av leden upp mot Ekorrpasset bara var vinterledad men det var bara 5 km så det skulle vi nog klara tänkte jag. Inte visste jag då att den här dagen bara skulle bli sämre…

Leden från Helags mot Sylarna är inte så jätteinspirerande, lättgånget, absolut men som sagt inte så spännande. Klockan var nästan kvart i nio innan vi gav oss av i dag och eftersom det var klarblå himmel så blev det snabbt ganska olidligt varmt… Tur att det är gott om jokkar med iskallt gott vatten! Vi gick på ganska bra i ca 1½ timme innan vi tog en lite längre rast i skuggan. Skönt att vila och skönt att komma undan solen lite. Vi fortsatte sedan mot Miesehketjahke raststuga. Det kändes långt dit och det beror på att jag trodde att det skulle vara 6 km dit men det visade sig vara 11 km…  Strax innan stugan träffade vi på dagens första vandrare. Två damer som blev väldigt exalterade över Kilo och som snabbt konstaterade att han var från deras hemland, det var alltså två schweiziska damer som var i Sverige och vandrade.

jämtland
Vi passerade gränsen mellan Härjedalen och Jämtland på vår vandring mellan Helags och Sylarna.

underlag
Inget vidare spännande underlag men lättvandrat är det ju. 

vy
V
ackra vyer har vi dock fått ta del av och eftersom det inte fanns en antydan till vind speglade sig fjälltopparna i varje vattendrag som vi passerade. Här syns förövrigt Ekorrpasset, passet längst till vänster på bilden är där vi ska upp och igenom.

kilo med ren
Kilo står och kikar på två renar. Det är alltid diskussioner om lösa hundar med ren och om jag misstänkte att det fanns minsta chans att Kilo skulle dra på ren så skulle han få vara kopplad. Men han bryr sig som sagt inte mer än att han i bland tittar lite på dem så därför får han vara lös, största delen av tiden går han nämligen precis framför eller precis i mina knäväck 😉 Jag bedömer chansen att han som lös skulle störa ren mindre än att en jakthund i lina skulle störa dem faktiskt.

Vid stugan rastade vi en längre stund i skuggan och laddade inför att gå så gott som oledat upp mot Ekorrpasset. Själva vägen dit var jag egentligen inte så orolig för men solen verkligen gassade och så här vid lunchtid stod den ju som högst på himlen och det var ont om skugga. Till slut gav vi oss i alla fall i väg och tja det blev 5 väldigt jobbiga km. Att ta sig fram gick som sagt bra men det var rent olidligt varmt och jag led med både mig själv och Kilo där vi sakta men säkert traskade fram och tog oss över och förbi kulle efter kulle. Det blev 20 minuter långsam vandring och 10 minuters paus, mer än så kunde jag inte pressa oss. Som grädde på moset upptäckte jag vid raststugan att min vattenflaska hade ramlat ur någonstans på vägen så vi var utan vatten, klart obra en stekhet dag. Nu var det väl inget jätteproblem eftersom vi kunde släcka törsten i alla jokkar som vi gick förbi eller över och jag hade ju kåsan att dricka ur, men det är alltid en säkerhet att ha lite vatten ”på sig” när man vandrar och den säkerheten var nu alltså borta.

Värmen plågade oss verkligen och man förstår att det är på tok för varmt när man hellre står kvar i den iskalla jokken med fötterna än går därifrån så fort som möjligt när man vadar! Men lite svalare fötter/tassar livade upp och ganska raskt så hände två saker som gjorde att det gick lättare igen. Först hittade vi en bra stig! Här hade absolut fler gått så nu kunde vi följa stigen i stället för att försöka hitta bästa vägen själva. Kort därefter fick jag se något i ögonvrån som rusade förbi. Vid närmare titt så visade det sig vara en liten hermelin och den var jättenyfiken på oss. Kameran hade jag vid det här laget hängt på ryggsäcken så mobilen fick räcka för att föreviga den lilla sötnosen.

hermelin
Kass mobilbild men visst är den söt den lilla hermelinen 🙂

jokk foppisar
J
ag ogillar verkligen vad, det är kallt, det är halt och det finns alltid en risk att man gör sig illa. Men på vägen upp mot Ekorrpasset var det bara skönt de få gånger som vi behövde vada, för trots att vattnet var rejält kallt så var det bara skönt i hettan.

Ska väl förklara att de vad som vi gjort verkligen inte är några djupare, som mest kanske upp mot 30 cm djupt vatten, men strömmande vatten gör det ändå klurigt i bland och kan jag undvika vad så gör jag det alltså gärna.

Till slut såg vi raststugan Ekorrdörren och kunde häva oss upp sista biten. Jag var så övertygad om att vi skulle vara ensamna där att jag höll på att skrika rätt ut när det bakom knuten tittade fram ett huvud. Det var en kille som var ute och ensamvandrade han också och han stod och klädde av sig för att ta sig an stigningen upp mot Sylarna. Vi pratade en liten stund för han hade precis som jag knappt sett någon annan människa sedan han startade på morgonen. När han hade knallat i väg så satt jag i skuggan och slappade en bra stund och Kilo sov som en gris vid mina fötter. 5 km hade tagit oss nästan 2½ timme, då förstår ni hur jobbigt det var. Men efter en liten stund tog jag en macka till sen lunch och Kilo fick lite paté eftersom stugan faktiskt hade ett soprum så att jag kunde bli av med förpackningen. Då dök det plötsligt upp två vandrare till, rena rusningen 😉 Ett lite äldre par som var ute och vandrade och som verkade ha varit ute många år och bland annat besök Sarek. Det konstaterade jag snabbt att jag troligen aldrig kommer göra eftersom det är hundförbud i Sarek och vandra utan hund känns på något sätt helt meningslöst för min del. Vi fick i alla fall en trevlig pratstund, det är oftast skoj att prata med andra vandrare och om inte annat så är de flesta väldigt nyfikna på Kilo och framför allt på att han bär sina saker i klövjan.

ekorrdörren stugan
Framme vid raststugan i Ekorrpasset!! 

vila ekorrpasset
V
älförtjänt vila utanför stugan i skuggan. Kilo kämpade verkligen på fantastiskt i värmen och var väl värd sin paté!

ren på snöfält
De små prickarna  på snöfältet är alltså renar som försöker att komma undan otäcka insekter.

Till slut vandrade vi i alla fall i väg och jag var nöjd över att vi nu skulle kunna följa sommarleder resten av vår vandring… Till att börja med var det enkel vandring genom passet, vackert och lättvandrat med renar högt upp på snöfälten. Sen skulle vi svänga av söderut mot Sylsjön och det skulle vara välmarkerat, det var det också så vi svängde av men fick lite bekymmer eftersom vi nu fick solen rakt i ögonen och då är det inte lätt att se små orangea fläckar lite sporadiskt målade på låga stenar. Det blev till att börja koncentrera sig i den gassande solen och dessutom började vi att närma oss vatten så plötsligt började det dyka upp mygg, jag HATAR mygg, myggor däremot ÄLSKAR mig, grr. Inte minsta antydan till bris som kunde skingra myggsvärmarna heller. Plötsligt var det inte bara lite blött utan stigen försvann och det enda vi kunde se var några stolpar mitt ute i sumpmarken som visade vart vi skulle ta vägen? Ingen spång och definitivt inga stenar/tuvor som vi kunde hoppa mellan? Fältet med sumpmark var enormt så att gå runt var ingen möjlighet utan det var bara att bita ihop och försöka klafsa igenom.

Redan i början funderade jag på vad tusan jag höll på med? Det här var faktiskt inte roligt, inte trevligt och ingen utsikt i världen var värd att gå ner sig i sumpmark för! Knappt hann jag tänka att det skulle bara fattas att foppatoflorna sögs fast så hände just det. Min ena fot sjönk ca 30 cm i dyn och när jag försökte dra upp foten så blev foppisen kvar. Raskt vände jag mig om för att försöka få tag i den för av erfarenhet vet jag att det är mer eller mindre omöjligt att hitta skon om man inte får tag i den direkt. Men att vända sig om snabbt med ca 15 kg ryggsäck på ryggen är inte någon bra ide när man försöker balansera på ett ben och man dessutom har en kamera i ena handen… För att göra en lång och tråkig historia kort så fick jag upp tofflan, tog mig svärande vidare bara för att fasta ytterligare tre-fyra gånger och till slut tappa fotfästet helt och därmed även tappa kameran i dyn. Visserligen fick jag upp den fort men dybad tror jag aldrig att Nikon brukar rekommendera till sina produkter… Efter mycket om och men var vi över sumpmarken, jag täckt av dy upp till knäna samt hela armarna efter att ha grävt fram foppisarna flera gånger, arg var bara förnamnet av vad jag var då. Vi såg ju sjön där framme men än var det nog ca 1 km kvar och när vi gått en kort bit på fast mark så dyker nästa jäkla sumpmark upp? Men alltså det här är för tusan en markerad sommarled, hur kan man markera ut det på kartan när leden går genom rena myrmarken?!? Ja skitig var jag ju redan så det var bara att klafsa ut, kameran hade jag nu hängt på ryggsäcken för att ha bägge händerna fria och det behövdes för att kunna vifta bort alla blodsugande plågoandar. Sa jag att solen stekte från en klarblå himmel utan minsta vindpust också?!

sumpmark
På bild ser det ju inte så farligt ut… En trevlig fjällhed typ. Men det är alltså ren och skär sumpmark som ni ser och vid de svarta sträcken som jag gjort står alltså  pålarna med sommarledsmarkeringarna? Vem tusan tycker att det är en bra idé att dra en sommarled genom sumpmark undrar jag? Ja och som synes är det inte någon kort liten bit utan flera 100 meter som vi var tvungna att ta oss igenom.

Till slut kom vi fram till den korsande leden som skulle gå utmed hela Sylsjön och som vi skulle följa för att gå runt hela Helagsmassivet. Vid det här laget var vi trötta, slitna, skitiga och svettiga så att det stänkte om oss, ja eller mig i alla fall. I närmsta vik kastade jag av mig ryggsäcken och Kilos klövja, slet upp tvål, schampo och handduk samt lite rena kläder och fullkomligt sprang ner till sjön. Myggorna attackerade friskt  och vattnet var fullkomligt iskallt men nu skulle dyn bort!! Kilo som inte gillar att matte är irriterad blev nervös när matte dessutom hoppade i sjön och ville följa med men jag ville ju inte ha en dyngsur hund i tältet sedan så han fick raskt gå upp igen. Aldrig förr har en helkroppstvätt gått så fort, inklusive hårtvätt! Väl vid ryggsäcken igen så tyckte jag inte att platsen var helt hundra för att slå läger på så jag kastade på oss klövja och ryggsäck igen och mer eller mindre rusade i väg för att slippa myggasen. Efter ca 500 m kom vi upp på en liten höjd och då ser jag rena mardrömmen, även den här leden går över sumpmark?! Klockan var närmre halv sju, vi hade vandrat i 10 timmar i 25 gradig värme, utan vattenflaska, med miljoners mygg surrande runt oss och klafsat runt i dy, där och då kände jag mig helt slut och hade god lust att ringa fjällräddningens helikopter så att vi skulle kunna komma därifrån. Men det fanns ingen täckning på telefonen och senast vi hade haft täckning så hade det varit norska nätet eftersom vi bara var ca 2½ km från gränsen.

I stället för att bara ge upp letade vi raskt reda på en tältplats några 100 meter därifrån, fick upp tältet på två sekunder typ, kastade in ryggsäck och klövja samt Kilo och kröp raskt in och drog för myggnätet! Ägnade 3 minuter åt att döda de myggorna som ändå lyckats komma in och låg sedan utslagen på rygg i tältgolvet och kände att aldrig mer! Aldrig mer att jag tänker utsätta mig för något liknande! Det här var sista gången jag vandrade, punkt slut!

Om jag åtminstone hade kunnat ringa hem och tjuta lite hade det säkert känts bättre men nä då, telefonen hade inte en antydan till täckning så den möjligheten existerade inte. I stället låg jag där i tältet och funderade på vad tusan vi skulle göra? Gå tillbaka över sumpmarken var inte ett alternativ! Framåt var det uppenbarligen också sumpmark men hur såg kartan egentligen ut? Jag grävde fram kartan och studerade den lite närmre. Enligt kartan borde de första km vara ganska jobbiga och uppenbarligen blöta men sedan borde det bli bättre. Ja vi hade ju inte mycket att välja på, här kunde vi ju inte stanna i en evighet.

Jag började göra i ordning inne i tältet vilket inte är så lätt när man ska dela utrymmet med en snarkande liten björn. Men till slut hade jag fått fram liggunderlag och sovsäck, rotat fram batteriladdare och lite choklad. Någon lust till att äta hade jag inte, aptiten var helt väck men choklad funkar ju alltid 😉 När klockan var runt åtta var solen på väg ner, kylan kom krypande och med den så försvann merparten av myggasen. Då tog vi oss ut, Kilo fick kvällsmat, jag kunde gå och kissa och så rotade jag fram kameran och tog några få bilder av vårt läger. Egentligen var platsen helt fantastiskt vacker, fjäll bakom oss, en stor sjö framför oss med fler fjälltoppar på andra sidan och så solen på väg ner. Men jag var fortfarande på så fruktansvärt dåligt humör att jag inte kunde njuta av vyerna.

lägerplats
Vår lägerplats, hur vacker som helst egentligen men jag drog bara i väg några bilder för att få med det på bild i alla fall. Tältet står lite snett och vint men min enda tanke var att få upp det överhuvudtaget 😉

När Kilo käkat upp kröp vi in i tältet igen, jag påbörjade en ny bok och sakta kom lugnet i kroppen tillbaka. Morgondagen fick bjuda på sumpmark om den ville, vi skulle nog fixa det med på något sätt.

hjortron
Japp Jim det fanns gott om hjortron men eftersom jag inte är någon fantast av just detta bär och myggorna anföll så fick de utan tvekan stå kvar 😉

Dag 2 Gjertnebåvenstugan-Helagsfjällstation

Första natten i tältet och den är rätt kall. Jag fryser lite och får organisera om lite i tältet för att få till lite värme. Kilo känns rätt kall han med så jag lägger över den lilla fleecefilten jag har med till honom och eftersom han inte protesterar eller kastar av sig den så antar jag att han tycker det är rätt skönt. Tältet fladdrar dessutom en del mellan varven och då prasslar det i tältduken, jobbigt ljud, jag föredrar bäckens porlande i så fall.

Strax före sex vaknar jag igen, ligger kvar en stund men vid tjugo över sex bestämmer jag mig för att gå upp, om inte annat för att jag var kissnödig 😉 Morgonen är jättedimmig och disig så jag ser ärligt talat inte så mycket. Vi rastar oss, jag tar en macka, Kilo får frukost och så kollar vi runt lite i omgivningen innan jag river lägret. Redan 7:40 är vi på språng! Dimman ligger kvar av och till fram till halv tio ungefär. Leden är ganska lättgången men vi tar tid på oss, rastar ofta med små micropauser och efter ca 1½ timme tar vi en längre paus. Jag tycker det känns segt, som om vi inte kommer någonstans? Inte en människa ser vi, bara en massa rena och renar är det gott om!

renar
Mycket ren på fjället, häftigt i dimman att se deras siluetter.

dimmigt på morgonen
Dimmigt och disigt när vi börjar knalla på morgonen.

Kilo bland molnen
Dimman ligger som moln över fjällheden men då och då spricker det upp och visar en fantastiks utsikt. 

dimma över fjällen
Det ser lite skojigt ut, som om molnen lagt sig till vila på den mjuka heden.

Efter vad som känns som väldigt länge ser vi till slut äntligen Fältjägarstugan. Där får vi träffa en människa, stugvärden Gunnar. Han står och målar när vi kommer och vi får oss en liten pratstund. Han ska vara där i 6 veckor, har gjort tre och har tre kvar innan han ska stänga stugan för sommarsäsongen. Gunnar är pratglad och trevlig men efter en stund måste vi ju gå vidare. Vid ett tiden stannar vi för lunch. Jag är faktiskt hungrig så jag rotar fram köket och en pasta carbonara och börjar koka till det. Men den här pastan var verkligen inte god! Jag pillade i mig så mycket jag kunde och sedan tröstade jag mig med lite choklad 😉

foppa
Titta vad vi hittade! Fler än jag som har foppisar med sig på fjället. Men den här stackaren tappade sin bästa vän…

kom då
”Kom nu matte!”
Kilo med Helagsmasivet framför sig.

segt
D
et gick segt att ta sig framåt mellan varven, här har vi tagit oss en bra bit uppåt i alla fall
.

rast vila
Skönt med rast 🙂

När vi sitter där och vilar kommer det plötsligt en annan vandrare, halleluja, jag är inte ensam! Vi hejar bara på varandra och när lunchen är smält knallar Kilo och jag vidare. Innan det sker passerar ytterligare en vandrare men det är visst bara vi som går mot Helags? Vi hade nästan en timmes lunchpaus så vi är rätt pigga efter det och knallar på bra, men aldrig dyker vägskälet som jag väntar på upp? Det är varmt, ca 22 grader och jag börjar bli irriterad över att vi aldrig kommer fram? Inte för att vi har någon speciell rutt att ta oss runt, jag har vid det här laget inte ens bestämt vart vi ska gå i morgon, men det är väl då tusan att det där vägskälet aldrig ska dyka upp? Till slut ser jag ut en punkt där jag bestämmer att vi ska stanna och rasta och när vi väl kommer fram dit ser jag äntligen vägskälet en bit bort 🙂 Kilo är rätt trött i värmen så vi stannar ändå vid min utsedda punkt en stund för att hämta andan, efter vägskälet kommer det nämligen en stigning på ca 180 höjdmeter…

Vi trampar i alla fall glatt ner till korset för att se vad skyltarna säger, det är nämligen alltid lika spännande i fjällen, så också denna gång…

skylt 1
Skylt 1, okej vi har 7 km kvar till Helags, men så….

skylt 2
 tittar vi till på skylten som står ca 75 meter bort och då har vi plötsligt bara 6 km kvar, wow, det gick fort 😉 Skyltar i fjällen är verkligen inte alltid helt tillförlitliga 😉

Vi hinner bara gå en liten bit när det från ingenstans dyker upp ett sällskap på 8 personer som är ute och vandrar tillsammans. Det visar sig att de också är på väg mot Helags och att de dagen efter ska försöka ta sig upp på toppen. Vi går lite växelgång upp för stigningen och hinner prata lite, trevligt! Uppe vid krönet kommer Kilo och jag i fatt alla och knallar i förväg mot fjällstationen. Nu är vandringen ganska lätt och det går fort att ta sig fram jämför med den branta stigningen. Men vi är ganska trötta i ben och fötter/tassar vid det här laget så när det dyker upp en skylt som säger ”Helags 500m” börjar jag titta efter någon bra lägerplats. Det har nu börjat blåsa lite och jag vill hitta lä, dessutom måste det finnas vatten på skapligt nära avstånd. Flera platser är upptagna ser jag på håll så jag går åt andra hållet och hittar ett helt okej ställe. Det är lä och bara ca 50 meter över en kulle bort till en liten sjö. Väskorna åker raskt av, Kilo jublar, och så får jag raskt upp tältet.

När den delen är klar får Kilo äntligen kvällsmat, klockan är ju hela sju, nästan djurplågeri med andra ord 😉 Därefter är det dax för mig att försöka bli lite ren! Det har som sagt varit varmt i dag och jag behöver ”skölja” av mig. Att bada är inte att tänka på men med hjälp av en disktrasa (en disktrasa kan man verkligen ha till många bra saker på fjället!) går det att tvätta rygg, hals, armar och mellan benen. Kallt men skönt att få bort svettkänslan. Sedan blir det språngmarsch tillbaka till tältet för att byta till rena kläder, hur skönt som helst!

läger
Kvällens lägerplats. Bakom kulen ligger Helags fjällstation som var full med folk men vi har det lugnt och skönt för oss själva. 

Jag har lite täckning så jag ringer Henrik och kollar läget där hemma och rapporterar om vår dag. Efter det är det hög tid att laga middag. I dag får det bli gulaschsoppa med tunnbröd och mjukost till.

 middag
Kvällens middag. Faktiskt var soppan riktigt god i smaken, konsistensen på köttbitarna däremot var riktigt otäck, som torkad, pressad sågspån, hu.

grisöra
Totalt blev det ca 28 km i dag, då är Kilo faktiskt värd ett grisöra! Inget dåligt ställe att knapra på grisöra på direkt! Helagstoppen uppe till vänster, jämtlands högsta berg, strax under 1800m.

Efter middagen kröp vi in i tältet. Kilo somnar nästan direkt men jag låg och spelade lite spel på mobilen och lyssande på lite ljudbok. Skönt att sträcka ut och vila benen! När jag efter en stund tittar ut så ser allt lite rosaskimrande ut så jag kravlar mig ur tältet och får se en magiskt fin solnedgång över sylmasivet som vi ser en bit bort.

inne i tältet
Välkommen hem till oss 😉
Så här ser det ut i vårt tält. Min ryggsäck nere vid fotänden, ett varsitt liggunderlag till mig och Kilo och sedan står kövjeväskan, köket och kängorna utanför i absiden.

solnedgång
Ett utmärkt sätt att avsluta en fin vandringsdag 🙂

Dag 1 Finspång-Gjetnebåvnestugan

Resan upp till Ramundberget skulle enligt gpsen ta ca 8 timmar så jag tänkte att jag behövde komma i väg ganska tidigt i dag. Jag tog en morgonrunda med alla hundarna och packade sedan det sista. Jag hade tänkt mig att komma i väg vid nio senast men innan jag fått till allt så var visst klockan halv tio… Det sista som tog tid var att jag inte hittade mina regnbyxor? De var puts väck borta och att åka utan var inte till att tänka på. Efter mycket om och men så låg de plötsligt där jag letade först? Jag begriper verkligen aldrig hur det där går till?

Nåja Maxen och Odden fick skutta in i hundgården och vänta på att Tommy skulle komma och släpa ut dem på lunchen medan Kilo fick skutta in i bilen och så började vi vår resa. Det var segt som tusan att ta sig upp och då är ju jag ändå väldigt van vid långresor. Men en bok i öronen gjorde det hela i alla fall uthärdligt och strax före sex på kvällen var vi uppe. Då hade jag varit tvungen att stanna för att handla lite på XXL sport (spork, strumpor och kompass/termometer) samt på Coop (frukostbröd, salamimjukost och paté till Kilo) och slutligen även tanka.

Jag plockade ihop ryggsäcken efter att jag hade betalat vägavgiften till Klinken vilken man numera kan göra via swish, lysande! När allt var packat och klart hängde jag på Kilo klövjan och mig ryggsäcken och så började vi traska. Jag visste ju att vi inte skulle komma så långt denna dag eftersom klockan var så mycket redan men vägen vi började med hade jag gått tillsammans med Hanna för några år sedan när vi skulle till Tvärån så jag kände igen mig och hoppades att vi skulle lyckas ta oss upp till trädgränsen ungefär innan det blev mörkt.

bro
B
ra med tydliga instruktioner när man ska ut på vandring 😉 Och jodå det här var en skylt som hade helt rätt, det var en bro där 😉

ren
På vägen upp fick jag stanna flera gånger för ren på vägen och när vi nu började vandra så såg vi fler. Jag gillar renar och det är inte alltid vi får se dem när vi vandrar så det kändes som en bra start 🙂 Kilo tittar lite men bryr sig inte mer än så.

läger
Japp vi hann upp med lägret innan mörkret och upp till trädgränsen kom vi med 🙂 Lägerplatsen var underbar precis bredvid en stor jokk. Lite jobbigt med porlandet kanske men det funkar. Dessutom låg lägerplatsen i en sänka så det var skapligt lä.
En bit härifrån ligger en privatstuga som vad jag kunde se var tom, men det kändes på något sätt ändå lite bra att det fanns en stuga i närheten.

väntar på mat
Det börjar mörkna och jag testar AnnCatrins fiffiga pryl som gör att jag kan styra kameran från mobilen medans jag väntar på att middagen ska bli klar. Dessvärre är den inte lika fiffig när man har ett fast objektiv på kameran då räckvidden för wifin inte är riktigt tillräcklig men det gick att få till och med ett objektiv som man kan justera zoomen på så skulle det fungera fantastiskt fint, en sådan här ska jag skaffa mig!

kilo middag
Kilo njuter av sin kvällsmat ute 🙂

Nöjda med att vara ute på fjället kröp vi in i tältet när det mörknade och då även temperaturen sjönk. Nu laddar vi inför några dagar med härlig vandring!

Norr eller lite mer söder?

Vi närmar oss semester igen 🙂 Ja och då kanske det börjar bli dax att bestämma vart man ska ta vägen också?!

Att jag och Kilo ska vandra är redan klart men frågan som återstår är var? Hela året har jag varit säker på att vi ska upp till Kungsleden igen men sommaren i fjällen har inte varit normal i år. Snön har legat kvar ovanligt länge och ligger till och med kvar ännu på vissa ställen på hög höjd. Den sena sommaren innebär även höga vattennivåer och jag gillar inte att klafsa runt i vatten om jag kan avstå. Min plan är ju också att gå rejält sent på säsongen vilket ju kan innebära att det kommer ny snö… 😉 Av dessa anledningar har jag nu funderat på att byta vandringsområde och i stället för att ta tåget ända upp till Gällivare ta bilen upp till Jämtland och varandra runt i kring Helags i stället.

Fördelen skulle vara att resan blir kortare. Jag slipper boka biljetter och är på det sättet friare med hur lång tid vi ska vara borta. Nackdelen är så klart att det inte alls är lika spektakulärt att vandra i Jämtland som i Kebnemassivet, dessutom kan vi ju inte ens göra ett försök att ta oss upp på Sveriges högsta berg om vi inte är i närheten 😉 Det viktigaste är dock att vi kommer i väg och vandrar, om det så ska vara skåneleden… 😉 Andra veckan i september är ju i senaste laget för vandring allra längst norrut och det är väl det som gör att jag eventuellt tvekar att boka den där biljetten. Har vi otur kan vi drabbas av snöoväder, men vi kan ju lika gärna få njuta av fantastiska höstdagar med hög klar luft och underbara färger. Ja vi får väl se vart vi hamnar, vandra ska vi i alla fall!

5 bakgrund
Kilo någonstans mellan Kebnekaisefjällstation och Nikkaluokta förra året.

Men först ska vi hinna med lite andra saker. Resten av den här veckan spenderas på Öland. Ja igen, vi gillar Öland 🙂 Naturen och lugnet där är perfekt för att koppla bort vardag och jobb och det behöver i alla fall jag verkligen göra nu. Henrik börjar nu sin sista semester medan jag jobbar nästa vecka också. Sedan har vi ytterligare en vecka tillsammans och även den har vi nog tänkt tillbringa på Öland 🙂 Fast först ska Kilo och jag åka en snabbsväng till Finland 😉

Förövrigt testade jag i morse att köra med novafonen på Oddens armbåge, något han inte tyckte var det minsta konstigt. Jag vet inte om det blev så stor skillnad men vi testar som sagt några dagar nu och ser om vi får någon effekt av det. En lite längre morgonrunda blev det också vilket alla tre hundar var mycket nöjda med, att de sedan fick gå ut och lägga sig i hundgården i stället för att ligga inne var inte heller något de protesterade emot. Nu ser jag fram emot att i morgon få vakna upp på vackra Böda, ta en morgonrunda på stranden med alla tre och sedan ska vi bara ta dagarna som de kommer 🙂

stranden

Att planera om

Jag gillar att planera. Det är liksom halva nöjet att planera och längta till något. Dessvärre kommer livet ofta emellan planerna… Jag hade en ganska klar bild av hur min sommar skulle läggas upp för att jag skulle kunna göra så mycket som det bara går av allt roligt jag vill göra. Men så händer det saker, saker i mitt liv, saker i andras liv, saker i hundarnas liv som kastar om min planering fullständigt.

Oddens operationer är så klart en sådan sak som kastat om mina planer. Tanken var ju att han skulle med oss och vandra både i juni och senare upp till Lappland, så blir det ju inte 😦 Ja och då måste jag så klart tänka om och planera nytt för att få det så bra som det kan bli efter de nya förutsättningarna.

En annan sak som påverkar är hur vida vårt årliga träningsläger blir av eller inte. Om inte så öppnar det upp för andra möjligheter, men samtidigt skulle det ju vara oerhört trist om det inte blir av.

V26 som vi har tänkt vara på Öland samt att vi skulle upp och vandra är en av de sakerna som ska lösas och planeras om. Eftersom Odden inte kan hänga med på 5 mil vandring i slutet av juni så finns det ju några olika varianter. Vi kan strunta i att vandra helt, fast det bär mig emot. Vi kan stanna kvar längre på Öland, det är ju ändå rätt trevligt. Vi kan lämna bort Odden och vandra vi andra, svårt att lämna bebisen hemma bara. Jag kan ta med mig Kilo och Max och vandra själv medan husse och Odden stannar hemma, kan vara så att Henrik tycker att det är en bra idé att slippa vandra 😉 Nåja vi får se vad det blir av den veckan helt enkelt.

Vår längre vandring i Lappland behöver ju också ändras lite. Det blir bara Kilo och jag i år med eftersom Odden inte kan hänga med. Nåja det gick ju fint förra året så det blir nog bra i år med, enklare på tåget med en hund i stället för två om man ska se något positivt med det hela 😉 Inte behöver jag köpa något nytt tält heller (fast jag vill ju gärna det i alla fall 😉 ).

Det blir säkert en sommar full av roliga saker även om mina planer ändrar sig både nu och då 😉

5 kilo och jag
Vi får klara oss själva på Lapplandsvandringen även i år, Kilo och jag, tur att han är ett väldigt trevligt rese- och tursällskap 🙂

Planering som spricker stup i kvarten

Att planera är kul men just nu ändras mina planer inför sommaren mer eller mindre dag för dag känns det som!? Det är inte lätt att få till det som man önskar och vill.

Jag var helt säker på att jag skulle kunna kombinera en vandring i Lappland med Byske i år och tyckte att det var oerhört smart och tidsbesparande… till jag kom på att jag hade ett inbokat Frida läger som helt vände upp och ner på den planeringen. Nåja bara att planera om med andra ord!

Nu lutar det i stället åt att jag vandrar i Lappland vecka 37. En vecka senare än förra året med andra ord och med en ganska stor risk för minusgrader på nätter och morgon. Men det gick ju bra förra året så det ska nog funka i år med. Liggunderlag och sovsäck har jag ju som fixar att hålla mig varm även i minusgrader och med ett liggunderlag till hundarna så klara de sig fint de med.

I Sala fick jag leverans av frystorkad mat av en snäll ”sponsor” och jag är väldigt glad och tacksam över den stora mängden mat jag fick! Mest spänd är jag på att prova frukostarna eftersom min egen hemmagjorda grötblandning inte föll mig i smaken, kanske Blå bands grötfrukostar passar mig bättre?

gröt
Jag har varit för snål för att köpa frukostpåsar tidigare men nu får jag möjlighet att prova och kanske kommer jag till slutsatsen att det är värt att betala för frukostpåsarna i alla fall?

Frukostarna tänkte jag testa i vecka 26 när Henrik och jag drar till Grövelsjön. Då vet jag om det är något att satsa vidare på inför den längre vandringen. I övrigt är det nog så att både luncher och middagar nu finns hemma både inför Henriks och min lilla tur samt till min Lapplandstur 🙂 Eftersom det spar mycket vikt att köra med frystorkat och jag i alla fall ännu inte har börjat fundera på att torka mat själv så är den här typen av mat väldigt smidig att ha med sig. Några sorter är faktiskt även fullt aptitliga och sen ska man väl även veta att det mesta smakar rätt gott när man är ute 24 timmar om dygnet, frisk luft höjer smaken på det mesta 😉 Men om man kör med dessa frystorkade matpåsar så känns det lite värdelöst att släpa på ett ”stort” triagiakök. Det enda som jag behöver för att laga varm mat är ju att koka upp vatten, själva ”tillagningen” sker ju i påsen liksom. Jag funderar därför på om jag ska skaffa mig ett mindre kök som ju då framför allt har en längre vikt.

X_PRIMUSETAEXPRESSSTOVE_2
E
n sådan här rackare till exempel väger mindre än hälften av mitt triangiakök och då finns det ändå möjlighet att göra lite mer än att bara koka vatten.

Ja det är lätt att vilja ha nya saker och framför allt lättare saker. Jag suktar tex något oerhört efter det här tältet och den här sovsäcken just nu.

56768(2)
Ett Vaude Power Lizard 2-3 p. Ett tält med en vikt på ynka 1,4 kg som skulle funka toppen till mig och två hundar samt packning. Tältet jag gick med förra året väger ca 2,4 kg och det är i minsta laget för mig och två hundar… Det var ju dock billigt och kostade bara 995 kr, det här tältet från Vaude kostar strax över 4000 kr…

western-mountaineering-ultralite
En dunsovsäck från Western Mountaineering som funkar för kvinnor ner till -7 grader och som bara väger 820 g! Fast den kostar 3500 kr vilket känns lite häftigt. Har hittat en annan säck från Polen som man direkt beställer från och då kan man komma ner till ca 2700 kr för en likvärdig säck men mycket pengar är det oavsett.

Nåja vi får se vad pengarna räcker till och hur stort köpbegäret är 😉 Just tält behöver jag dock ta en funderar på. Det som Kilo och jag hade förra året kommer nog bli för litet tror jag om jag ska ha med mig både Kilo och Odd. Men det tältet som jag har som är större är alldeles för tungt för att jag ska vilja släpa omkring på, strax över 3,5 kg. Det är dessutom lite onödigt stort för bara mig och två hundar kan jag tycka. Bekymret med tältet från Vaude är väl att det inte är någon absid att tala om. Jo kängorna och köket kan stå där men mycket mer är det inte. Med andra ord ska jag, två berner hanar samt min ryggsäck få plats i innertältet. Med mitt ”lilla” tält som jag har kanske det skulle kunna fungera om jag har ryggsäcken ute i den ganska lilla absiden, får nog prova och se hur det skulle kunna bli.

Det är roligt att planera

Jag fnular vidare med mina vandringstankar och planer inför sommaren.

En tur till Grövelsjön med Henrik och hundarna är inplanerad och den räknar jag med att den ska bli av. En del fix och trix som behöver grejas med men annars känns det ganska lugnt. Henrik är en aning motsträvig… men han lär ändra sig när han väl kommer upp, det är jag säker på! Tanke är att gå helgen v 26 så det är faktiskt ”bara” 15 veckor kvar 🙂

Nästa grej är ju att vandra andra etappen av Kungsleden. Jag hade hoppats att Hanna skulle kunna göra mig sällskap men det verkar dessvärre svårt att få till rent tidsmässigt 😦 Men då får jag väl helt enkelt vandra själv igen då, svårare än så är det ju inte 🙂

Jag tror att jag vill gå från söder mot norr denna gång av några olika anledningar. Vandringen kommer alltså att vara från Vaakotavare till Nikkaloukta i så fall. Det betyder tåg upp till Gällivare, sedan buss till Vaakotavare, vandra till Nikka och så buss därifrån till Kiruna och tåg därifrån hem (eller alternativt hoppa av någonstans på vägen och bli upplockad av Henrik på väg till Byske), pust. Tanken är ju att ha med både Kilo och Odd och det är väl egentligen bara resan som kan vara lite bekymmersam med två stora hundar, att vandra och tälta med grabbarna kommer säkerligen fungera utmärkt.

IMG_0378
Kilo väntar på att få kliva på bussen i Nikkaloukta förra året.

Orsaken till att jag vill gå från söder till norr denna gång är att det dels kan vara skönt att få ta en dusch i Kebne eller Nikka innan avfärd hemåt. Resan upp blir en aning kortare och det är uppvägen som är klart jobbigast både för mig och hundarna. Dessutom är jag ju sugen på att göra en topptur på Kebnekaise och har i så fall tänkt ta mig upp Durlings led vilket bli lättare och mer tidsbesparande om jag kommer söder ifrån. Ja för det vore väl tusan om jag inte förr eller senare ska kunna ta mig upp på Kebne?! Om det sedan verkligen blir i år det sker vet man ju aldrig, det får väder och vind slutligen avgöra.

Nikko_salto_Stor
Tåg/buss till Vakkotavare. Sedan vandra med en avstickare från den här kartan upp på toppen av Kebne (det är alltså fjällstationen som är utmärkt här inte själva berget) och så buss från Nikka igen då.

Karta för sträckan har jag i alla fall redan inhandlat. Sträckan som sådan finns det mer att läsa om här men den är omvänd mot vad jag tänkt mig. Ja och så tänker jag mig ju då en avstickare också. Sträckan mellan Singi och Kebnekaise fjällstation har jag ju nämligen redan gått så i stället väljer jag förhoppningsvis att gå förbi Singi och genom Singivagge, kanske tälta där, för att sedan försöka ta oss upp på toppen. Vägen ner blir sedan den västra leden, säkert väldigt jobbigt men säkert även väl värt besväret när man väl står på toppen.

3 uppe på höjd
Ut och upp på fjälllet vill vi!

Eftersom Hanna nog inte kan hänga med på turen upp i norr pratade vi lite löst om att göra som vi gjort så många gånger tidigare, att åka upp och hyra stuga och gå dagsturer någon gång i höst i stället. Det skulle jag inte ha något alls emot så så får det nog bli om inget annat kommer i vägen. Det finns ju massor av trevliga dagsturer om man bara åker en bit uppåt i landet och även om jag verkligen gillar känslan av att vara fri och kunna bestämma helt själv vart jag ska gå och hur länge så är det ju även jätteskönt att efter en dags vandring kunna duscha av sig, käka något riktigt gott med ett glas vin till och sedan slänga upp fötterna i soffan och slötitta på något på tvn. Var sak har sin charm liksom 🙂

Allt det här är ju bara planer, men halva grejen med fjällvandring är lite att kunna drömma sig bort, sitta och studera kartor och fnula på lämpligaste vägvalen och att ”prata” med andra på forum för att få tips och råd och försöka undvika att göra samma misstag som andra redan gjort. Planerna kan ju sedan raskt ändra sig både innan och efter avfärd! Väder och vind kan påverka en jäkla massa, humör och dagsform likaså.

Idag upptäckte jag att det börjar bli fullbokat på tågen upp till norrland så i morgon ska jag boka biljett. Det får dock bli en avbokningsbar variant även om det är dyrare. Det är ju långt till augusti och mycket kan hända som ställer planerna på kant.

Andas fjälluft tillsammans med husse

Har tänkt få med mig Henrik ut och fjällvandra lite i sommar. Tanken är en kort tur med två, möjligen tre, övernattningar i tält… 😉 Planen är nog att dra upp till Grövelsjön, knalla upp på Jakobshöjden ner mot Hävlingestugorna eller kanske gena uppe på Långfjället (om vi inte virrar bort oss som Hanna och jag gjorde när vi gick den sträckan åt motsatt håll….) och så bort till norska sidan och norra delen av Grövelsjön vid Sylen. Där någonstans slår vi läger första natten. Dag två fortsätter vi längre in i Norge och mot Revlingkletten som vi rundar och några km efter att vi vänt mot Sverige igen är det nog lagom att slå läger för natt 2. Sista dagen blir det då att återvända till Grövelsjön. Totalt runt 5 mil, det borde gå utan att jag jagar livet ur Henrik 😉

karta
Karta över området jag funderar på.

Det vore ju fantastiskt om Maxen fortfarande var så pigg att han kunde hänga med, för det är skapligt lättvandrat i det här området, men det är inget jag vågar räkna med. Kilo och Odd ska i alla fall med och Kilo kommer få bära både sin, Odds och eventuellt Maxens mat och grejer i klövjan då. Det blir ju inte mer än det han hade när vi vandrade själva, snarare mindre, så det är inga problem.

Max
Maxen, fjällen klär honom verkligen ❤
2013, Skarsfjället i bakgrunden.

njupeskär
Kilo var bara 9 månader första gången han fjällvandrade. En aning tidigt men första året gick vi ju bara dagsturer så det funkade bra 🙂 Här med Njupeskärsfallet i bakgrunden, 2012.

Tält har vi ju, tremannatältet som Hanna och jag hade när vi gick Jämtlandstriangeln funkar ju fint till det här. Kök har jag ju också eller rättare sagt jag har allt som jag behöver. Henrik däremot har ju inte en massa saker. Sovsäck och liggunderlag är väl det som främst saknas. Jag har visserligen en sovsäck till, den kanske skulle kunna fungera, vi får väl se. Frågan är ju egentligen bara om den är tillräckligt varm, annars funkar den så klart 😉 Liggunderlag får vi väl köpa eller så kanske han kan få låna Hannas. Ryggsäck är ju också ett måste men jag har ju min 55 liters och sedan har vi även en 38 liters. Hanna hade ju sin 38 liters förra året och hon och jag klarade oss ju på samma kombination så det borde Henrik och jag också göra. Jag tror nog att jag skulle kunna rota runt i garderoben och hitta vettiga kläder till Henrik också men kängor/skor behöver vi nog fundera över vad han ska ha, tunga kängor med stålhätta som han har annars lämpar sig inget vidare i fjällen om han inte vill få ont i fötterna 😉

Jag tror att hundarna skulle bli alldeles tossiga av glädje över att få med sig hela flocken upp och vandra. Det är inte ofta Henrik och jag går promenader tillsammans men de gånger som det sker är verkligen det bästa hundarna vet. Ja och eftersom det är en skaplig absid i tremannatältet så är ju inte utrymmet för att få plats något problem. Kilo var visserligen inte förtjust i att sova i absiden men det går om han måste. Odden kan man ju fundera på om han är kvar på morgonen om man lägger honom i absiden? Nåja det löser sig alltid. Skulle Maxen kunna hänga med sover han naturligtvis bredvid matte inne i innertältet 😉

källfjället
Källfjället, Sälen 2010, Maxen, Olle och så jag då. Nu har jag tänkt att ta lite bilder på Henrik och hundarna i fjällmiljö 😉 Foto Hanna Nilsson
PS. Ollebusen, hur jäkla fantastiskt vacker och söt var inte den hunden!

Ut i naturen

Jag sitter och drömmer mig bort med almanackan i högsta hugg.

Vart är den där trissvinsten när man behöver den som bäst? Ja för alltså jag har inte tid att jobba! Det finns ju alldeles för mycket skojigt att uppleva och det är bara att konstatera att jobbet liksom är i vägen för det.

Har under några kvällar suttit och läst en annan Linas blogg. En tjej som tillsammans med sin Bouvier har gjort långa vandringar,långa skidturer och långa cykelturer, ser helt fantastiskt ut! Jag vill jag med! Jag vill bort från vardag och en massa måsten, ut på fjället, ut på grusvägarna och bara få vara. Ägna tankeverksamheten åt var jag ska stanna för att rasta, vart jag kan hitta vatten, vart jag ska slå upp tältet, hur långt jag ska ta mig i dag men främst av allt få njuta av naturen och allt vackert som vårt land/värld kan erbjuda oss!

Härom dagen satt jag och googlade cykelkärror 😉 Jo men alltså om jag lurar med mig Henrik (okej oddsen är låga det medger jag) så kan vi ha varsin cykelkärra med varsin hund i. Ja för ska man cykla flera mil om dagen så kan så klart inte hundarna springa bredvid hela tiden. Cykla från Kiruna till Ystad, verkar inte det häftigt!!

kärra
Visst ser det härligt ut?! Bild från Linas blogg.

Ja och Grönabandet har jag inte på något sätt slagit ur hågen, snarare har jag blivit ännu mer taggad på det de senaste månaderna. Ja det skulle krävas mycket i form av planering och annat men jag SKA baske mig genomföra det någon gång i livet!

KG fjällen

Tror inte att KG skulle ha något emot en månad eller två i fjällen, tältandes  med matte 🙂

Men hur tusan gör de människorna som ger sig ut på en tur i två, tre, fyra månader? Vart får man pengarna i från, hur löser man allt på hemmaplan?

Jag hade gärna gått på vildmarksmässan i år men även denna gång krockar det med Crufts så jag missar den 😦 Får väl se om jag kan hitta någon annan friluftsmässa att åka på. För att trösta mig har jag ägnat lite tid i dag åt att surfa runt på lite friluftssidor och kolla in prylar och bra att ha saker 😉 Och som av en händelse så la sig några saker i en varukorg också…

Nu har jag ju inte bara suttit framför datorn i dag, nä vi har ju varit ute och knallat runt i snön också så klart. Odd hänger med på det mesta numera även om det är lite jobbigare för honom att pulsa runt i snön än för oss andra med sina korta ben 😉  Men trött blir han då inte den lilla huggormen, nä, utan så fort vi kommer hem så attackerar han sina storebröder och då främst KG som får stå ut med mycket hugg och slit från Odden.

lek 2
En vanlig syn, Odden som kastar sig på storebror Kilo och sedan biter sig fast i ett öra eller kanske i läppen…

I morgon funderar jag på att gå i väg och grilla korv eller kanske ta med trangiaköket och fixa lunch ute, det kliar nämligen i vandringsbenen!