Sedan vi kom hem från vandringen har jag ju ägnat bloggandet åt att uppdatera om dessa dagar. Det betyder ju dock inte att vi inte gör något om dagarna här hemma 😉
Semestern är nu slut för i år, eller ja det är den väl inte riktigt något skoj ska vi nog hitta på i höst också 😉 I måndags var det dax att börja jobba igen och jag var tydligen efterlängtad på jobbet. Kaos fick jag det beskrivet för mig som när jag kom men ärligt, jag tyckte inte att det var så farligt? Visst är det mycket att göra och komma i kapp med men det känns som att näsan är över vattenytan så jag tycker det är lugnt.
Att åka på vandring och vara borta en dryg vecka var ju lite jobbigt med tanke på Maxen. Han svarade visserligen ypperligt på kortisonbehandlingen vi satte honom på men som det kontrollfreak jag är så vill jag ha koll på honom själv, inte överlåta till någon annan… När vi kom hem på lördagen så såg Maxen ut ungefär som när vi åkte.
Han rör sig nu helt okej, tar sig upp utan bekymmer och går i trappor om än lite försiktigare än tidigare. Men visst har han fallit ur rent muskulärt… 😦 I söndags badade jag honom och det är inte mycket kvar där under all päls…
I måndags hade vi tid hos Therese för ett återbesök. Jag berättade vad jag sett och upplevt under dessa 2½ vecka som gått sedan vi var och fick diagnosen och att det var övervägande positivt. Therese tyckte också att det var ett annat liv i Maxen och att hela han utstrålade mer harmoni igen. Vi visade upp lite skritt och trav och så blev Maxen igenom klämd samt sträckt för att se vad han skulle säga denna gång. Den här gången fick vi inte fram någon smärtreaktion som sist även om det fanns lite obehag kvar på höger bak (sist var det vänster). Vi bestämde därför att vi drar ner ytterligare på kortisonet för att sedan förhoppningsvis kunna sätta ut det helt. Allt hänger ju på hur Maxen svarar, behöver han kommer han så klart att få stå kvar på en låg dos, det viktigaste är ju att han får vara smärtfri!
Mindre roligt var ju att jag återigen misstänkte att Maxen hade UVI… Det var ju ett tag sedan nu men som sagt, det verkade vara dax igen. Vi tog därför ett urinprov och svaret visade precis som jag misstänkt på ganska mycket bakterier. Det jag däremot tycker är konstigt är att vi har lyckats att hålla PH balansen bra i urinet och då borde ju bakterier inte ”kunna” växa till? Nåja inget att göra något åt, vi fortsätter med mycket vatten och tranbär och så fick det ju bli en kur antibiotika igen för att få bukt på det här omgången 😦
Annars då. Tja vi har nu börjat utöka promenaderna igen och i dag gick vi faktiskt runt Skärsjön vilket väl ändå tog ca 1 timme även om vi gick i lite långsammare tempo än normalt. Maxen rör gärna på sig och vill hänga med ut och jag tror ju att det är viktigt för honom att få röra på sig. Dels för att hålla kroppen mjuk ( jag är ju också så passa gammal vid det här laget att jag är lite stel just när jag kliver ur sängen men det släpper ju efter att man rört på sig) men även för att så långt det är möjligt behålla de muskler som finns kvar!!!
Det är trist att han som alltid varit i väldigt god muskelkondition nu har fallit ur så dant. Visst det hänger i hop med åldern också men just när hundarna börjar bli lite till åren vill man ju fortsätta att hålla dem i bra kondition så att de orkar och kan få hjälp mot eventuella krämpor. Nästa vecka har vi i alla fall en träff med Marie igen där vi ska börja skissa på hur vi kan hjälpa Maxen på bästa sätt genom rehab!
Det lutar ju åt att vi ska vattentraska och använda viktmanschetter. Några vikter kommer det inte att handla om i början utan mer att vi sätter dessa manschetter runt bakbenen för att ”störa” bakbenen till att röra sig mer aktivt och på så sätt behålla och stärka de musklerna som finns kvar. Att bygga nya muskler på en gammal hund känns lite som en utopi utan vi kommer få jobba med det som finns och för att behålla det som finns. Jag känner mig trygg med att vi har Marie att bolla med och som känner Maxens kropp så pass väl som hon gör. Att hon har klämt och knådat igenom Maxen nu i nästan två år redan gör ju att hon vet vad som är normalt och inte för just honom.
Jag hoppas att Maxen kan reda ut det här diskbråcket, även om det naturligtvis kommer ta lite tid, och att vi får ett tag till tillsammans, med skogspromenader och annan stärkande aktivering 🙂
Ollebus 